Den tre år långa striden på Tesla är över. Konflikten slutade med att Tesla under året köpt ut alla kvarvarande (ca 80) IF Metall-anslutna arbetare. Facket har alltså inte kvar några arbetare på Tesla och kan inte fortsätta strejken. Det är en ganska underlig avslutning på en strejk. Hur blev det så här egentligen, med den näst längsta strejken i svensk historia? Och varför var den aldrig ens nära mållinjen?
IF Metalls ledning har en förklaring: det var helt enkelt utanför deras kontroll. De vill att vi ska tycka synd om dem, och tro att de kämpade så gott de kunde mot en allsmäktig fiende tills arbetarna till sist gav upp, trots fackets stridsvilja, och lät sig bli utköpta. Men i själva verket har IF Metall skött strejken katastrofalt illa från första början. Mot slutet har de rent ut sagt saboterat strejken.
Hur har IF Metalls ledning skött strejken?
När strejken bröt ut för snart tre år sen kritiserade vi IF Metall-ledningen för att de ledde strejken helt ovanifrån och struntade i att på allvar mobilisera medlemmarna. Med facit i han kan vi säga att det här problemet kvarstått under strejkens gång, och har om någonting förvärrats. Många arbetare har vittnat om att de fått alltför lite information från fackledningen.
KG Wanngård, som varit organiserad i ”Promenader mot strejkbryteri” som stöttat de strejkande varje måndag sedan strejken började, berättade om vad han hört: ”Grabbarna som är ute får ingen information. Nu ska de ut i strejk igen utan att ha fått reda på det. Jag förstår inte hur det ska kunna fortsätta när IF Metall gör på det sättet.”1
Att arbetarna skulle tillbaka ut i strejk efter att ha gått tillbaka till arbetet under början av sommaren berodde på IF Metalls jojo-strategi. Det innebär att arbetarna periodvis dras in och ut ur arbetet för att skapa oordning och osäkerhet för arbetsköparna. Det är tydligt att den här strategin inte har fungerat. Tvärtom har många tidigare strejkande kritiserat metoden. Tobias Eng Strömberg, som tidigare hade strejkat mot Tesla, berättade i slutet av maj om den interna kritiken mot strategin:
”Många tyckte att det kändes som en väldigt osäker metod. Jag också – jag hade absolut inte velat göra det om jag kvar kvar i strejken. Det känns otryggt att gå tillbaka till en arbetsplats som inte vill ha en, och där man ska jobba utan kollektivavtal.”2
Det är svårt när man står utanför att avgöra huruvida jojo-strategin var lämplig i just det här fallet. Vi kan däremot konstatera att enheten bakom den här omläggningen var svag. Om strejkens strategi inte har starkt stöd från de strejkande, så underlättar det framför allt för arbetsköparna att undergräva och besegra strejken. Tesla köpte inte helt plötsligt ut alla arbetare i början av augusti, utan det har skett i ökande takt sedan i våras. Det befogade missnöjet med IF Metalls ledning har alltså lett en del arbetare till att ge upp kampen.
Facket gav upp striden
Men det är inte bara enskilda arbetare som har gett upp på egen hand. Själva facket la sig ner. Dagens Arbete rapporterade vad vissa avhoppade strejkare sagt:
”De säger inte att de vill avsluta strejken, men på olika sätt försöker de hela tiden indirekt förklara att ’ja, vi ska avsluta strejken’.”
”Varje gång vi träffar våra ombudsmän säger de: ’Det kanske är bättre om Tesla försöker kontakta er och att ni diskuterar möjliga lösningar, det kanske är bättre att ni tar en deal’.”
”Det är svårt att inte spekulera om det här var deras plan hela tiden – att behandla oss så illa att vi skulle ge upp och att vi skulle få smällen. Nu går ju de med ryggen fri, att det inte blev något kollektivavtal för att de strejkande gav upp.”3
Arbetarna på Tesla kämpade modigt i tre år. Fackledningen har gett dåligt ledarskap, otillräcklig information, och tagit tveksamma beslut. Samtidigt har de inte på allvar kämpat mot det omfattande strejkbryteriet som skadat strejkens styrka i grunden från första början.
Strejkbryteriet
Klasskampens historia har alltid behövt bekämpa strejkbryteriet. Strejkens betydelse begränsas om arbetsköparna helt enkelt kan ta hjälp av strejkbrytare för att hålla igång produktionen trots att en del av arbetarna strejkar. Vi har tidigare skrivit om just strejkbryteriet på Tesla.
Genom att importera ”utstationerade” arbetare från andra EU-länder har Tesla systematiskt anlitat strejkbrytare. Metalledningen har inte gått till kamp mot strejkbryteriet och strejken har därför alltid haft dåliga förutsättningar för att segra i kampen om kollektivavtal. Det är just därför den här strejken har kunnat pågå i tre år – med sympatiåtgärder – utan seger.
Vad behöver göras?
Ett grundläggande problem har varit att Metalledningen ville att strejken skulle segra på sina egna villkor. De vill egentligen inte mobilisera en stark självständig arbetarrörelse som är redo att gå ut i strid för sina egna intressen, inte bara på Tesla, utan på mängder av arbetsplatser. Fackpamparna vet att en mobiliserad arbetarrörelse som konsekvent kämpar för sina egna villkor kommer att behöva ställa sig i skarp motsättning mot den nuvarande fackledningen. Det är givet att ledningen då vill styra strejken helt ovanifrån och på så sätt motverka arbetarklassens självständiga initiativ.
IF Metalls självbevarelsedrift har alltså gjort sig gällande på två sätt i Teslastriden. Å ena sidan ville de strida mot Tesla för att behålla sin ställning i industrin och se till att kollektivavtalen fortfarande står i sitt namn. Å andra sidan vill de kontrollera arbetarna så att kampen på arbetsplatserna inte eskalerar och förstör IF Metalls ställning som ett ”snällt” fack som kan kontrollera arbetarna.
IF Metalls ordförande Marie Nilsson skrev direkt i ett brev till Elon Musk att ”Många svenska arbetsgivare kan intyga att IF Metall är ett konstruktivt och lösningsorienterat fackförbund”. Det här innebär ett försök att övertyga Teslachefen om att facket inte är någon riktig kamporganisation, och att fackledningen minsann är snäll och ska arbeta för ”lösningar” i god klassamarbetsanda. Det är föga förvånande att såna fackpampar inte kan leda någon strejk till seger.
Som kommunister förstår vi att den ekonomiska kampen på arbetsplatserna har stor betydelse för arbetarrörelsen. Vi måste vara redo att gå med i de fackliga striderna där de blossar upp, och kämpa för att avslöja och bekämpa de byråkratiska fackpamparna, för att leda arbetarna i strejk och strid. Idag vill den byråkratiska fackledningen sällan ens hota med strejk, och ännu mer sällan faktiskt låta arbetarna gå ut i strejk. På samma sätt som en segrande strejk inspirerar arbetare på andra arbetsplatser, leder nederlag till demoralisering. Vi får inte låta fackpamparna fortsätta skada arbetarrörelsen inifrån. Vi måste organisera oss för att bryta fackpamparnas destruktiva reformistiska inflytande över arbetarklassen och den fackliga rörelsen.