måndag, april 15, 2024

Program

Innehåll

1. Principprogram
2. Handlingsprogram
3. Fackligt handlingsprogram
4. Stadgar

1. Principprogram för Kommunistiska Arbetarföreningen

I.

Det kommunistiska partiet

§ 1. Den svenska arbetarklassen måste ha ett eget politiskt parti för att kunna avskaffa kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle, där arbetarklassen har makten. Kommunistiska Arbetarföreningen är en partibyggande organisation med detta syfte.

§ 2. Varje politiskt parti företräder klassintressen och vägleds av en ideologi. Vår ideologi är den historiska och dialektiska materialismen, den vetenskapliga socialism som ursprungligen utarbetades av Marx och Engels. Deras teorier vidareutvecklades av Lenin, vilket ledde till oktoberrevolutions seger och att den första socialistiska arbetarstaten upprättades. Den tredje etappen representeras av Mao Zedong, som ledde det kinesiska folket till seger mot den japanska imperialismen och Guomindang. Mao Zedong vidareutvecklade marxismen-leninismen på en rad områden, både med avseende på vägen till socialismen och det socialistiska uppbygget. Det avgörande är inte vad denna ideologi kallas idag utan det är den ideologiska och politiska linjen, som bestämmer allt. När vi kallar oss för maoister, inkluderas den tidigare beteckningen marxist-leninister.

Maoismen är ingen uppsättning dogmer utan en vägledning till handling. Därför strävar Kommunistiska Arbetarföreningen efter att ta fasta på maoismens revolutionära kärna, lära av den kommunistiska rörelsens framgångar såväl som misstag, liksom att på ett skapande sätt vidareutveckla maoismen på svenska förhållanden. Endast ett sådant parti kan utveckla en riktig politik både för att uppnå ett socialistiskt samhälle och för att försvara socialismen. Detta parti måste samtidigt vara ett proletärt internationalistiskt parti, som stödjer all kamp mot förtryck, utsugning och rasism i hela världen.

§ 3. Arbetarklassens och det kommunistiska partiet historiska uppgift är att skapa ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Kommunismen är ett samhälle, där ingen tillåts utsuga någon annan människa, ett samhälle där ojämlikheten mellan stad och landsbygd, mellan handens och hjärnans arbete och mellan man och kvinna har försvunnit. I det kommunistiska samhället finns inte längre några klasser. Det kommunistiska partiet fyller i princip inte längre någon uppgift utan avskaffas.

§ 4. Det socialistiska samhället är en övergångsperiod mellan kapitalism och kommunism. Kommunismen kan inte upprättas förrän socialismen har segrat i hela världen, och kommunismen i sin tur kan inte segra förrän den materiella grundvalen har säkrats och en fullständig omdaning av människors tänkande har skett. I det kommunistiska samhället fördelas produktionens resultat rättvist: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov.”

II.

Imperialismen och den proletära revolutionens epok

§ 5. Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.

§ 6. Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:

a. Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

b. Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.

c. Motsättningen mellan de imperialistiska makterna, vilken i dag främst uttrycks i form av motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen (socialism i ord, imperialism i handling) i form av Kina.

d. Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.

§ 7. I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

§ 8. Fram till slutet av 1980-talet fanns det endast två supermakter, USA och Sovjet, som tävlade om världsherraväldet. Sovjet kollapsade emellertid på grund av såväl inre som yttre faktorer och kvar finns Ryssland, en medelstor imperialistmakt. Idag finns det två supermakter, USA och Kina, varav den senare är uppåtgående. Kapitalismen utvecklas alltid ojämnt; imperialistiska stormakter kommer och går. Tidigare stormakter som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan har reducerats till medelstora imperialistmakter.

§ 9. Motsättningarna skärps mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra. De viktigaste klasstriderna och befrielsekamperna äger rum i de neokoloniala länderna idag, eftersom dessa är särskilt utsatta för de imperialistiska stormakternas regelrätta inblandning och intervention samt krig genom ombud. De imperialistiska stormakterna med USA i spetsen strävar efter att reducera de neokoloniala länderna till råvaruproducenter, utnyttja den billiga arbetskraften, försätta dem i låneslaveri och påtvinga dem en ekonomisk politik, som leder till ökade klassklyftor, fattigdom liksom hunger- och klimatkatastrofer.

§ 10. De små och medelstora imperialistmakterna kan inte tävla med de båda supermakterna om världsherraväldet. En del av dem, särskilt de som är knutna till NATO och EU, har också en begränsad politisk och ekonomisk handlingsfrihet, men dessa har emellertid i vissa fall motstridiga intressen till USA. Den ökande rivaliteten mellan USA och Kina leder paradoxalt till ökat handlingsutrymme för inte bara små och medelstora imperialistmakter utan också för regionala stormakter som Indien, Iran, Saudiarabien, Nigeria och Brasilien med flera.

§11. USA har varit den obestridligt starkaste imperialiststaten efter andra världskriget. USA:s ekonomiska och politiska styrka har dock relativt sett försvagats. Men USA:s militärutgifter svarar fortfarande för uppemot hälften av världens militära utgifter och USA har militära baser över hela världen och uppträder med sin flotta på världens alla hav. Det långsiktiga syftet är att inringa Kina, USA:s enda verkliga utmanare idag. USA har under de senaste decennierna begått aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen och intervenerat i en rad länder, exempelvis Syrien. En supermakt som är på nedåtgående försöker med alla medel hejda denna utveckling. Efter Mao Zedongs död genomfördes en kupp i Kinas Kommunistiska Parti, vilket innebar att kapitalismen restaurerades i Kina. Kina har världens största proletariat, som dessutom är exceptionellt exploaterat. Den kapitalistiska utvecklingen i Kina har varit mycket snabb; Kinas köpkraftsviktade bruttonationalprodukt är idag densamma som USA, vilket skiljer Kina från åttiotalets Sovjet. Det betyder också att Kina idag är ett kapitalexporterande land och i allt större utsträckning beroende av råvaruimport. Kina genomför en snabb militär upprustning, men kan ännu inte mäta sig med USA:s militära styrka.

§ 12. Så länge imperialismen existerar är krig oundvikliga. Redan har imperialismen givit upphov till två förödande världskrig och ett otal regionala krig. Imperialistiska stormakter behöver inte initiera fullskaliga världskrig utan kan lika gärna föra krig genom ombud. Historien upprepar sig heller inte som en sömngångare. Redan före första världskriget hade USA detroniserat Storbritannien som ledande imperialistisk stormakt. Första världskriget innebar att den uppåtgående imperialistiska stormakten Tyskland slogs tillbaka och det andra världskriget innebar att västmakterna tillsammans med Sovjetunionen kunde besegra det revanschistiska Tyskland och det fascistiska Japan. Samtidigt reducerades kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike till andra rangens stormakter. Fram till mitten av1980-talet existerade en krigsfara som härrörde ur rivaliteten mellan USA och Sovjet, men Sovjets kollaps förhindrade en storskalig uppgörelse. Exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer att ta sig i framtiden är svårt att förutsäga; det är avhängigt Kinas fortsatta ekonomiska expansion och militära upprustning och vilka motåtgärder som USA kommer att vidta. Rivalitetens former är också avhängiga de interna motsättningarnas utveckling i USA respektive Kina.

III.

Revolutionens förutsättningar

§ 13. Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och proletariatet i en imperialistisk stat under nuvarande era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas av en imperialistisk stormakt och det svenska folket förde ett nationellt befrielsekrig för att kasta ut angriparen. Därvid skulle det kommunistiska partiet och proletariatet gå i spetsen för befrielsekampen för att leda denna till fullständig seger, upprätta folkmakt och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.

§ 14. För att en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet och att det finns ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. Hitintills har socialistiska revolutioner ägt rum på flera olika sätt; dels genom en väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen 1917 och dels genom segerrika folkkrig mot en imperialistisk aggressor, mest betydelsefullt i Kina, som vidareutvecklats till en socialistisk revolution. Dessutom störtade det kubanska folket en nationell kompradorregim i en revolution som utgick från landsbygden.

§ 15. Proletariatets kamp är endast nationell till formen – den är internationell till innehållet. Den proletära internationalismen är kännemärket på ett revolutionärt kommunistiskt parti. Det gäller i synnerhet i dagens värld, i vilken klassmotsättningarna inom de imperialistiska länderna i regel är mindre skarpa och uttalade än i de neokoloniala länderna. Alldeles oavsett om inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har ökat inom de imperialistiska staterna alltsedan 1980-talet kan dessa inte alls jämföras med motsvarande skillnader inom de neokoloniala länderna. I de senare länderna lever stora delar av de arbetande massorna, proletariat och bönder, på eller under existensminimum. De lever ofta under vidriga förhållanden och saknar elementära demokratiska fri- och rättigheter. Just på grund av att klasskampsläget är så tillspetsat, utvecklas också avancerade kampformer i form av strejker, väpnat motstånd och t.o.m. folkkrig i dessa länder. De förtrycktas kamp i de neokoloniala staterna och proletariatets kamp inom de imperialistiska staterna är intimt förbundna med och understödjer varandra.

§ 16. Det kommunistiska partiet går i spetsen för att försvara Sveriges nationella oberoende. Därmed menas att det kommunistiska partiet motsätter sig varje uppgivande av svensk suveränitet till förmån för imperialistiska stormakter eller stormaktsallianser, eftersom detta inkräktar på det svenska proletariatets handlingsutrymme. Därav följer också att Sverige ska utträda ur EU och aldrig gå med i NATO. Därmed menas också att det kommunistiska partiet bekämpar det svenska monopolborgerskapet, när det på egen hand – eller tillsammans med imperialistiska stormakter – försöker befrämja sina egna intressen på bekostnad av mindre staters eller andra folks intressen. Bara proletariatet är sant patriotiskt; aldrig borgarklassen, som i första hand ser till sina egna klassintressen.

IV.

Sverige är ett kapitalistiskt samhälle

§ 17. Det kapitalistiska systemet innebär produktion för profit och inte produktion för att tillfredsställa folkets behov. Detta sker genom att borgarklassen, som kontrollerar produktionsmedlem, tillägnar sig det mervärde som arbetarklassen skapar. Eftersom arbetarklassen – den egendomslösa klassen – endast äger sin arbetskraft, tvingas den sälja denna till kapitalisterna som betalar ett pris som är lägre än det värde arbetaren skapar i produktionen.

§ 18. Konkurrenskapitalismen utvecklades till monopolkapitalism genom att produktionen centraliserades till allt färre händer. De små företagen går fortlöpande i konkurs eller köps upp av stora monopolgrupper. För dessa monopol räcker det inte att kontrollera marknaden i enskilda länder, utan de måste bedriva internationell utsugning för att inte slås ut i konkurrensen. Kapitalismen har nått sitt högsta stadium – imperialismen.

§ 19. Sverige inträdde i sitt monopolkapitalistiska (imperialistiska) stadium strax före första världskriget. Sverige är en liten men hungrig imperialiststat. Den svenska imperialistiska borgarklassen har aldrig kunnat föra en självständig politik gentemot imperialistiska stormakter. Den har tidigare i stället försök alliera sig med någon av dem eller manövrera mellan dem. Idag har emellertid svenska regeringen öppet valt sida genom att ansluta sig till NATO.

§ 20. Kapitalismen i Sverige har utvecklats till statsmonopolkapitalism. Produktionsmedlen är inte bara höggradigt monopoliserade – staten i dess egenskap av totalkapitalist spelar en helt nödvändig roll för att understödja monopolen, säkra den allmänna ekonomiska utvecklingen och lindra de ständigt återkommande kriserna. På senare år har olika regeringar, främst öppet borgerliga, i Sverige privatiserat stora delar av den offentliga sektorn för att säkerställa kapitalisternas profitjakt.

§ 21. De båda huvudklasserna i Sverige, proletariatet och borgarklassen, bildar huvudmotsättningen i Sverige. Denna huvudmotsättning är bestämmande och avgörande för samhällsutvecklingen. Den kan endast lösas genom en socialistisk revolution, det vill säga genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur. Arbetarklassen måste förbereda sig på ett våldsamt maktövertagande, eftersom historien lär oss att borgarklassen inte släpper samhällsmakten frivilligt utan måste tvingas med våld.

§ 22. Proletariatet, som uppskattningsvis utgör omkring 70 procent av folket, i Sverige har successivt ändrat karaktär sedan mitten av 1970-talet. Andelen tillverkningsarbetare har sjunkit, medan arbetare inom handels, tjänste- och offentlig sektor har ökat liksom andelen tjänstemän. Andelen utan fast anställning har ökat, framför allt på grund av införande av bemanningsföretag. Dessutom förekommer lönedumpning på grund av EU-medlemskapet och okontrollerad invandring. Samtidigt har den fackliga organisationsgraden inom den svenska arbetarklassen sjunkit från 90 procent till drygt 60.

§ 23. Den tredje klassen är småborgerskapet, som utgör runt 30 procent av folket. Det egentliga småborgerskapet, det vill säga småföretagare, bönder och fiskare etcetera, kännetecknas av att de äger sina egna produktionsmedel och att de själva måste delta i produktionen. Denna del av småborgerskapet minskar. Samtidigt ökar de småborgerliga mellanskikten. Dessa är formellt lönearbetare, men i kraft av sin befälsställning och beroende på inkomst och arbetsförhållanden tillhör de inte proletariatet. Småborgerskapet har en dubbel karaktär: å ena sidan strävar det att utvecklas till borgerskap – å andra sidan proletariseras delar av detsamma hela tiden. Småborgerskapets motsats- och konkurrensförhållande till borgerskapet kan utnyttjas av proletariatet. Delar av småbourgeoisien och de småborgerliga mellanskikten är arbetarklassens naturliga allierade. Trasproletariatet utgörs av deklasserade element från de övriga klasserna.

§ 24. Den härskande klassen utgörs av borgarklassen, som uppgår till högst 2 procent av folket. Inom denna har det uppstått ett skikt, monopolborgerskapet, som ytterst har makten i samhället och som utövar det avgörande inflytande inom statsapparaten, särskilt våldsapparaten, som bland annat består av krigsmakten, säkerhetspolisen, polismakten och domstolsväsendet. Varje parlamentarisk regering i Sverige har underordnat sig monopolborgerskapets långsiktiga politiska och ekonomiska intressen.

§ 25. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer ytterst borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting och kommunfullmäktige) måste hålla sig till de ramar, som den kapitalistiska samhällsordningen uppställer. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismens grundval att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande går inte via parlamentet.

§ 26. Det kommunistiska partiet försvarar de borgerligt-demokratiska rättigheterna, som yttrandefrihet, organisationsfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar huvuddelen av press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

§ 27. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal öppet borgerliga partier och borgerliga arbetarpartier. De öppet borgerliga partierna, främst Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och ett småborgerligt parti som Miljöpartiet, stödjer sig främst på borgerskapet, småborgerskapet och de politiskt efterblivna delarna av proletariatet. Det socialdemokratiska partiet, som har haft sitt starkaste stöd bland de LO-anslutna arbetarna, har långsamt förlorat denna traditionella klassbas. Så länge partiet kan hålla proletariatet passivt och fast inom klassamarbetets ramar, förvaltar det monopolborgerskapets intressen bättre än de öppet borgerliga partierna. Vänsterpartiet, ett vänstersocialdemokratiskt parti, har för länge sedan reducerats till ett parlamentariskt parti, som fungerar som socialdemokratins vänsterflygel.

§ 28. Eftersom huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskapet måste det kommunistiska partiet och arbetarklassen rikta huvudstöten mot monopolborgerskapet och dess stat. De arbetande massorna måste i första hand mobiliseras kring de dagliga och näraliggande frågorna, i kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena.

§ 29. Det kommunistiska partiet utvecklar sin politik och linje i dagspolitikens alla frågor utifrån följande grundläggande huvudlinje:

a) Det kommunistiska partiet strävar efter att gå i spetsen i kampen för de arbetande människornas dagskrav, till exempel löner, arbetsvillkor, hyresfrågor och andra näraliggande intressen. Segrar i denna kamp blir aldrig bestående under kapitalismen, och kampen för dagsfrågorna måste därför förenas med kampen för ett socialistiskt samhälle.

b) Den spontana kampen på arbetsplatserna, till exempel strejker för högre lön, leder inte automatiskt till insikt om att socialismen är nödvändig. Därför måste vi i varje kampfråga påvisa nödvändigheten av socialismen.

c) Det kommunistiska partiet tillämpar enhetsfrontens metod. Det betyder att ena alla som kan enas i varje given aktion för att uppnå maximal styrka och slagkraft för en riktig politik. Därvid upprätthåller det kommunistiska partiet alltid sin självständiga roll och propaganda och försöker vinna enhetsfronten för en proletär linje.

d) Det kommunistiska partiet arbetar i de befintliga massorganisationerna, framför allt i fackföreningarna samt i andra rörelser som har betydelse för klasskampens utveckling. Det kommunistiska partiet kombinerar och utnyttjar alla lämpliga kampformer, legala som illegala.

§ 30. Det kommunistiska partiet bedriver en oförsonlig teoretisk och ideologisk kamp mot alla former av borgerlig ideologi, i första hand mot reformismen och revisionismen inom arbetarklassen. En riktig linje kan endast utvecklas i kamp mot felaktiga linjer, även inom det kommunistiska partiet.

V.

Det socialistiska Sverige

§ 31. Socialismen innebär proletariatets klassherravälde, församhälleligande – ett blandat statligt, kommunalt och kooperativt ägande – av merparten av produktionsmedlen och att en planerad produktion för folkets behov inleds. Men socialismen representerar inget mål i sig; det är endast en övergångsperiod från det kapitalistiska samhället till det kommunistiska. Därför kännetecknas det socialistiska samhället av fortsatt klasskamp. Frågan om den socialistiska eller kapitalistiska vägen är inte avgjord förrän det kommunistiska samhället har upprättats.

§ 32. Ett socialistiskt Sverige måste utgå från de inhemska, konkreta förhållandena liksom de historiska traditionerna. Samtliga så kallade socialistiska stater har förvandlats till statskapitalistiska stater eller rentav kapitalistiska stater. Det senare gäller Ryssland, de forna sovjetrepublikerna, staterna i Östeuropa, inklusive de jugoslaviska republikerna och Albanien liksom Kina, som samtidigt utvecklats till en socialimperialistisk stat beroende på sin ekonomiska styrka. Denna utveckling måste tjäna som ett negativt och varnande exempel. Kinas Kommunistiska Parti är ett kommunistiskt parti bara till namnet. Den centrala planeringen i hela samhällets intresse har kastats på sophögen; den dominerande sektorn styrs av privatkapitalistiska intressen som har profitmaximeringen som ledstjärna. Den kinesiska arbetarklassen, världens största, och det arbetande folket har klassats ner till löneslavar utan makt över företag och samhälle. Den saknar alla elementära demokratiska fri- och rättigheter. Mot sig har den ett kinesiskt monopolborgerskap.

§ 33. Garantier för den framtida utvecklingen kan aldrig lämnas. Klasskampen fortsätter under socialismen för att ständigt öka arbetarklassens och det arbetande folkets makt och stoppa den spontana framväxten av kapitalistiska tendenser. Den borgerliga rätten, som kan ta sig uttryck i bevarandet av löneskillnader, måste ihärdigt bekämpas. Den tekniska utvecklingen underlättar en förbättrad planering av produktionen med en minimerad byråkrati. Arbetstiden kan förkortas. Samtidigt har en välutbildad arbetarklass större möjligheter att bryta upp den tidigare arbetsdelningen bit för bit. Motsättningarna mellan intellektuellt och manuellt arbete, man och kvinna, stad och landsbygd med mera kan arbetas bort. I kampen för att motverka byråkratin, liksom i kampen för att för att bekämpa borgerliga, rasistiska, kvinnofientliga idéer, som bygger på människors förtryck av andra människor, måste den socialistiska staten lita till demokratiska diskussioner och de demokratiska folkliga massrörelserna i första hand. Demokratiska massrörelser ska så långt det är möjligt ersätta förbud och illegaliseranden. De revolutionära organ som arbetarklassen byggt upp under kampen för socialismen måste också i fortsättningen kontrollera byråkratin och staten och vakta över antisocialistiska och antidemokratiska tendenser.

§ 34. Proletariatet kan inte erövra statsmakten som ett resultat av en fredlig utveckling inom ramarna av den borgerliga demokratin. Proletariatet måste besegra borgerskapet genom en socialistisk revolution, krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta den med sig egen statsmakt. Upprättandet av det proletära klassherraväldet är det helt avgörande redskapet utan vilket inget socialistiskt uppbygge är möjligt.

§ 35. Det socialistiska samhället kan varken bestå eller utvecklas i riktning mot det kommunistiska, om den proletära statsmakten inte består eller om den proletära statsmakten inte leds av ett kommunistiskt parti. Men proletariatets klassherravälde kan aldrig vara en ställföreträdande diktatur. Det kommunistiska partiet kan bara leda den proletära statsmakten i kraft av proletariatets fortsatta frivilla stöd och aktiva medverkan. Det kommunistiska partiet erhåller därför ingen lagbestämd särställning. Denna särställning måste oavbrutet erövras genom en korrekt politik.

VI.

Statsform och förvaltning

§ 36. Den borgerligas statsapparaten ersätts alltså av den proletära statsapparaten på alla nivåer:

a) De ledande spetsarna inom militären, säkerhetstjänsten och polisen ersätts med kader, som är lojala gentemot den nya statsmakten. Den nya våldsapparaten utgörs främst av en folkarmé grundad på allmän värnplikt, och av en folkmilis, som omfattar hela den vapenföra befolkningen, samt av nödvändiga säkerhetsstyrkor. Under socialismen avskaffas all fristående vapenmakt, och arbetarnas egna organisationer övertar dess funktioner. Vapentjänst är obligatorisk för alla vapenföra kvinnor och män.

b) En riksdag, till vilken regelbundna, fria och hemliga val genomförs, av ny typ inrättas. I och med att de viktigaste produktionsmedlen har förstatligats eller förvandlats till kooperativ egendom, har borgerskapet liksom de ledande borgerliga mediehusen berövats sin ekonomiska bas och maktställning. Det är inte längre möjligt för fåtalet att styra opinionsbildningen. Nya partier kan komma att uppstå under dessa nya förutsättningar.

c) Rättskipning och domstolsväsendet bygger vidare på de inhemska rättstraditionerna, som bringas i överensstämmelse med den nya socialistiska grundlagen. Detta betyder att ingen kan dömas ohörd, att ingen fängslas utan rannsakan och dom, rätt till försvar etcetera. Allas likhet inför lagen kan, till skillnad från under det kapitalistiska samhället, förvandlas från fras till verklighet.

d) Byråkrati och central administration begränsas till ett minimum. Administrationen förenklas och decentraliseras så långt som möjligt. Nödvändig administration och byråkrati sköts i största möjliga mån av valda funktionärer, som kan avsättas av de organ som valt dem. Inga funktionärer eller tjänstemän ska uppbära högre lön än en arbetare i produktionen, och alla ska regelbundet delta i produktionen.

§ 37. I arbetarklassens stat garanteras i grundlagen de demokratiska fri- och rättigheterna, det vill säga yttrande-, tryck-, mötes-, organisations- och religionsfrihet samt fri strejkrätt. Dessa friheter innefattar dock inte rätten att utsuga, förtrycka eller förnedra andra människor. Pornografi eller rasistisk litteratur ingår inte i tryckfriheten. Likaså är sammanslutningar som organiserar väpnad kontrarevolution, eller som tidigare stött en ockupationsmakt, förbjudna. Propaganda mot socialismen och dess störtande är tillåten. Men proletariatets statsmakt kommer att slå ned varje väpnad kontrarevolution med våld.

§ 38. Nationella minoriteters och invandrargruppers rätt att bevara sina språk, kultur och andra nationella särdrag garanteras i grundlagen. Den samiska nationen tillerkänns alla nationella rättigheter, inklusive rätten att, om den så önskar, upprätta autonomi eller avskilja sig som egen stat.

§ 39. Staten svarar för den övergripande ekonomiska planeringen. Produktionsmedlen, med undantag för samhällets gemensamma infrastruktur, förvaltas av de arbetande själva genom arbetarråd på varje arbetsplats eller fabrik. Företagsledningen väljs av arbetarråden och kan avsättas närsomhelst. Liksom alla andra funktionärer ska företagsledning och tjänstemän regelbundet delta i produktionen. Det måste medvetet eftersträvas att varje människas arbete ska vara en kombination av manuella och intellektuella arbetsuppgifter.

§ 40. Eftersom klasskampen fortsätter under socialismen, och det kommunistiska partiet aldrig kan innesluta hela klassen, måste massornas initiativ uppmuntras och massorganisationerna spela en stor roll under socialismen. Fackföreningarna bibehåller sin karaktär av försvarsorganisationer för arbetarklassen.

VII.

Det ekonomiska uppbygget

§ 41. Monopol, medelstora företag, banker och gods konfiskeras omedelbart av den proletära staten och överförs i statlig ägo. Den proletära staten kan överta mindre företag på annat sätt. Bönder, fiskare, fria yrkesutövare och andra som själva brukar de produktionsmedel de äger, tillåts under en övergångsperiod att behålla dessa. De får sälja sina produkter genom statliga försäljningsorganisationer på villkor som fastställs genom förhandlingar. Eftersom småproduktionen är en grogrund för ett kapitalistiskt produktionssätt, är det en medveten politik under socialismen att göra alla småborgare till anställda arbetare och därmed avskaffa småborgerskapet som klass.

§ 42. Produktionen under socialismen har som målsättning att i allt högre utsträckning tillgodose folkets materiella och andliga behov och skapa de materiella betingelserna för kommunismen. Produktionen måste därför organiseras så att den kan tillvarata alla mänskliga och materiella resurser på det effektivaste sättet utan att det leder till rovdrift på människor och natur eller bidrar till att försämra jordens klimat. Detta förutsätter att profiten som drivkraft för produktionen har avskaffats. Under socialismen är produktionen planerad, det vill säga den utgår från en central plan som fastställts efter omfattande och grundliga diskussioner inom det arbetande folket.

§ 43. Socialismen ekonomiska uppbygge förutsätter en allsidig utveckling av landet. Utarmningen av norra Sverige och koncentrationen av människor och produktion till ett fåtal storstadsområden måste brytas. Målsättningen är i stället att på lång sikt skapa ett sammanhängande industri- och jordbrukslandskap, liksom att både administration och produktion decentraliseras. Skillnaden mellan stad och land måste steg för steg raseras.

§ 44. För att på sikt möjliggöra övergången till ett kommunistiskt samhälle måste alla rationella behov tillfredsställas. Människornas behov kan aldrig tillfredsställas fullt ut; begreppet ”behov” är tänjbart, nya behov uppstår ständigt, och naturens resurser är begränsade och måste skyddas mot rovdrift. En av de viktigaste förutsättningarna för kommunismen – jämsides med tillfredsställande av människornas mest grundläggande behov – är en genomgripande omdaning av människors tänkande. Därför måste målsättningen vara att ständigt höja produktionen och ta i bruk den modernaste teknologin, automation och datateknik. Arbetstiden måste successivt sänkas och fritiden ökas. Utbildningen måste vara inriktad på att skapa ett allsidigt proletariat och på sikt rasera skillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete. Socialismen är ett övergångssamhälle där förutsättningarna för det klasslösa samhället skapas. Socialismen kommer länge att vara ett ojämlikt samhälle där parollen ”åt var och en efter arbete” råder, där lönerna är olika, där experter är nödvändiga och viss utsugning och visst privatägande av produktionsmedlen temporärt kan förekomma. Det kommer att ta lång tid innan borgerliga idéer övervinns. Dessa fenomen utgör sammantaget en grogrund för kapitalismen, karriärism och jakt efter privilegier. Dessutom kommer borgarklassen både nationellt och internationellt att göra allt för att återta makten. Därför fortsätter klasskampen under socialismen på alla plan.

VIII.

Kampen för kommunismen

§ 45. Under hela den socialistiska övergångsperioden fortsätter klasskampen, framför allt för att stärka och utveckla de socialistiska produktionsförhållandena och revolutionera överbyggnaden. Kampen inom överbyggnaden erhåller en särskild betydelse. Den borgerliga ideologin, som präglas av egoism, karriärism och kortsiktighet, måste utrotas och ersättas med en socialistisk ideologi, som innebär raka motsatsen. Det kommunistiska partiet i Sverige företräder ett proletärt internationalistiskt perspektiv och understödjer all kamp för befrielse och revolution i andra länder och är berett att ta sitt ansvar för mänsklighetens överlevnad genom att kämpa mot klimatförsämringarna.

§ 46. Alla människor måste ges möjlighet att inta sin rättmätiga plats i samhällets kollektiv. Kampen mot kvinnoförtrycket fortsätter. Kvinnorna ges rätt och möjlighet att delta i den samhälleliga produktionen i full omfattning, vilket är en förutsättning för kvinnans frigörelse och för att kvinnorna ska kunna delta i det socialistiska uppbygget. Det görs ingen skillnad på svenskar, nationella minoriteter och invandrare; alla behandlas lika och har samma rättigheter under det socialistiska uppbygget. Pensionärernas betraktas inte som en värdelös problemgrupp, utan som veteraner som åtnjuter den respekt som ett livs arbete rätteligen är värd. De människor som slagits ut ur det normala samhällslivet under kapitalismen på grund av alkoholism, narkotikamissbruk, prostitution, kriminalitet etcetera ges genom ideologisk påverkan och skolning, kritik och självkritik, möjlighet till upprättelse och till att inta sin rättmätiga ställning i produktionen. Socialismen skapar de nödvändiga förutsättningarna för att krossa drogmissbruk och stoppa den rovdrift på människor som ger upphov till utslagning och sociala problem under kapitalismen.

§ 47. Skolan inriktas på att ge eleverna kunskaper som behövs i det socialistiska uppbygget och på att bibringa dem arbetarklassens världsåskådning. Samtidigt måste skolan stimulera dem att bli kritiskt tänkande människor, som vågar ha en avvikande uppfattning och gå mot strömmen. Kultur och vetenskap uppmuntras och ges en central roll i det socialistiska samhället. Massmedias roll blir mer informativ och övervakande i stället för den kommersiella och sensationslystna inställning som den har under kapitalismen.

§ 48. Det socialistiska uppbygget sker hela tiden i perspektiv av kommunismen. Socialismen är inte det förlovade landet. Men det är det enda samhälle som kan skapa möjligheten att upphäva all exploatering och förtryck av det överväldigande flertalet. Det är det enda samhälle som ställer sig som uppgift att avskaffa sig självt till förmån för det klasslösa samhället.

2. Handlingsprogram

Inledning

Kommunistiska Arbetarföreningens uppgift är att i Sverige bilda ett revolutionärt kommunistparti på den vetenskapliga socialismens grund. Utan ett sådant parti är det omöjligt att leda arbetarklassen och folkets breda massor till seger i kampen mot borgarklassen, imperialismen och för socialismen. Vi kommer i varje konkret fråga att stå på folkets sida mot dess fiender. Så länge det kapitalistiska samhället består kommer arbetarna alltid att förbli löneslavar, arbetslöshet och förtryck av folket alltid att råda och imperialistiska krig att föras. Vi sammanbinder därför kampen för arbetarklassens omedelbara intressen med kampen för att störta borgarklassens diktatur och upprätta proletariatets diktatur, d v s arbetarklassens stat. Kampen för socialismen kan endast föras i etapper. Kampen för folkets dagskrav stärker arbetarklassen och försvagar den härskande borgarklassen. Arbetarklassen och folket har aldrig fått något och kommer aldrig att få något som vi inte i kamp har tilltvingat oss från kapitalisterna. Kommunistiska Arbetarföreningens handlingsprogram sammanfattar de frågor som vi anser det är särskilt nödvändigt för arbetarklassen i dagens läge att enas om och föra kamp kring.

Kamrat, delta i den organiserade kampen mot borgarklassen, imperialismen och klassamarbetet!

Stöd bildandet av ett revolutionärt kommunistparti!

Kamp mot borgarklassen – för den socialistiska revolutionen!

-Sänk hyrorna. Kamp mot bostadsbristen!
-Bort med de indirekta skatterna. Sänk de direkta skatterna för de arbetande. Skärp beskattningen av kapitalisterna.
-Avslöja och bekämpa den borgerliga militärapparaten. Återinför den allmänna värnplikten! Ingen svensk trupp på utländsk mark
-Kräv 30 timmars arbetsvecka med oavkortad lön. Ovillkorlig rätt till heltid. Förbjud bemanningsföretagen! Avskaffa arbetslösheten!
-Gör slut på den antifackliga lagstiftningen. Kämpa för oinskränkt strejkrätt.
-Kämpa för oinskränkt yttrande-, församlings- och demonstrationsfrihet. Politiska rättigheter för utländska medborgare.
-Bekämpa det privata vinstintresset i sjukvård, äldrevård och skola! Bekämpa det reaktionära utbildningssystemet. För en jämlik offentlig skola som garanterar samma utbildning åt alla!
-Bekämpa rasismen och alla försök att splittra arbetarklassen!
-Bekämpa polisbrutaliteten och smutskastningen av arbetarförorterna!
-För kvinnans fullständiga frigörelse! Lika lön för lika arbete! Bygg en proletär kvinnorörelse!

Kamp mot klassamarbetet – enhet på klasskampens grund!

-Avslöja reformisternas och revisionisternas klassamarbete med monopolkapitalet. Skapa facklig och politisk aktionsenhet mot borgarklassen och dess förvaltare.
-Gör facket till en kamporganisation! Bekämpa byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen och andra massorganisationer. Återställ den fackliga demokratin.
-Avskaffa fackförbundens vetorätt. Beslut om avtal och kampåtgärder ska fattas av medlemmarna själva.

Kamp mot imperialismen – för den proletära internationalismen!

-Bekämpa svensk imperialism varhelst den uppträder.
-Avslöja USA-imperialisternas och andra imperialistiska stormakters krigsplaner och samarbete för att slå ned folkens kamp.
-Stöd de nationella befrielserörelserna runtom i världen. Stöd de nationer och folk som utsätts för imperialistisk aggression.
-Stöd arbetarklassen i de kapitalistiska och imperialistiska länderna i deras kamp för bättre levnadsförhållanden, demokratiska rättigheter och socialism.
-Försvara det nationella oberoendet. Sverige ut ur EU. Nej till svenskt medlemskap i NATO. Inga NATO-soldater på svensk mark.
-Stöd de revolutionära rörelser och partier i hela världen, som kämpar för nydemokratiska och socialistiska revolutioner!
-Bekämpa svartmålningen av det socialistiska uppbygget i fr a Sovjetunionen och Kina! Klasskampen fortsätter under socialismen – lär av kulturrevolutionen i Kina!

Bara ett kommunistiskt samhälle, där klasserna har försvunnit, kan slutgiltigt avskaffa all utsugning och förtryck!

3. Fackligt handlingsprogram

Detta handlingsprogram anger de närliggande kampuppgifter, vilka kommunisterna ställer för att mobilisera arbetarklassen och dess fackliga organisationer till kamp. Därför ställer vi huvudparollerna ”Gör facket till en kamporganisation – Enhet på klasskampens grund!” och ”Högre lön på profitens bekostnad!” Ett handlingsprogram inskränker sig aldrig till att enbart ställa krav som är garanterat genomförbara. Detta vore ren reformism. Kraven ska också ange en anfallsriktning och påvisa vad som eftersträvansvärt för arbetarklassen.

Situationen idag skiljer sig också från den senaste strejkvågen i Sverige 1969 – 1975. På grund av socialdemokratins negativa inflytande inom fackförföreningsrörelsen har organisationsgraden fortsatt att sjunka. Vi är medvetna om att det på många arbetsplatserinte finns några kämpande kollektiv och inte heller någon facklig aktivitet. På dessa arbetsplatser blir uppgiften att få igång kämpande kollektiv. En av de första uppgifterna blir på sådana arbetsplatser att snacka ihop sig om hur kampen ska utvecklas. För oss är ”facket” de kämpande lokala kollektiven och inte LO-byråkratin som har ställt sig som uppgift att motverka uppkomsten av en kämpande rörelse på arbetsplatserna.

Samtidigt begränsar kommunisterna inte sin verksamhet till att enbart arbeta inom fackföreningarna utan stöder varje rättfärdig spontan strejk, som idag är olaglig i Sverige, propagandistiskt, ekonomiskt och genom att organisera stödkommittéer.

  1. Gör facket till en kamporganisation- Enhet på klasskampens grund
  • Fri lokal strejkrätt
  • Alla viktiga beslut ska tas av medlemmarna
  • Avtalen ut på beslutande omröstning
  • Ombudsmännen ska väljas direkt lokalt av medlemmarna för viss tid och vara avsättbara under pågående mandatperiod
  • Ombudsmän och andra förtroendevalda ska ha samma genomsnittslön som de medlemmar de har att företräda
  • Nej till partssammansatta organ
  • Fackföreningsmöten på betald arbetstid
  • Nej till att kapitalet ska betala fackföreningsavgiften
  • Fackföreningsavgiften ska vara avdragsgill
  • Sätt igång facklig aktivitet och bygg upp kämpande kollektiv
  1. Kamp mot den antifackliga lagstiftningen
  • Stoppa försämringarna av LAS
  • Bort med strejkskadeståndet ur MBL
  • Bort med avskedsparagrafen ur MBL och LAS
  • Bort med de bestämmelser i MBL och fredspliktslagen som tvinagr facket att agera mot strejker
  • Bort med solidaritetsförbudet i MBL
  • Bort med arbetsköparnas lockouträtt
  1. Lönekamp
  • Högre lön på profitens bekostnad
  • Lika lön för lika arbete
  • Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön
  • Stoppa lönedumpningen – ingen ska arbeta under gällande minimiavtal
  • Kamp mot arbetslösheten – höj arbetslöshetsersättningen till 90 procent
  1. Internationell solidaritet
  • Solidaritet med alla arbetare, folk och länder som kämpar mot utsugning, utplundring och förtryck
  • Enhet mellan svenska och utländska arbetare
  • Sverige ut ur EU

4. Stadgar

  1. Målsättning
    Målsättningen framgår av principprogrammet.
  2. Föreningens uppgift
    Föreningens viktigaste uppgift är att bygga upp en ny kommunistisk organisation, samtidigt som föreningen deltar i klasskampen.  Föreningen kan ombildas till förbund vid lämpligt tillfälle.
  3. Medlemskap
    Medlem kan den bli som ansluter sig till föreningens grundsatser, erlägger fastställd medlemsavgift och deltar aktivt i föreningens verksamhet. Ny medlem intas på rekommendation från tidigare medlemmar.
  4. Årsmöte
    a. Föreningens årsmöte är dess högsta beslutande instans. Årsmötet utser föreningsstyrelse och revisorer, fastställer medlemsavgift, tar ställning till den gångna verksamheten samt drar upp riktlinjer för den kommande verksamheten. Kallelse till årsmöte skall vara medlemmarna tillhanda minst två veckor i förväg.
    b. Om minst en tredjedel av medlemmarna så kräver, inkallas extra årsmöte.
  5. Styrelse
    a. Årsmötet fastställer antalet ledamöter i styrelsen.
    b. Styrelsen leder verksamheten mellan årsmötena. Styrelsen kallar också till årsmöte och fastställer formerna för detta. Styrelsen fastställer representationsordningen till årsmötet.
  6. Lokalavdelningar
    a. Lokalavdelningar inrättas efter föreningsstyrelsens medgivande. Lokalavdelningar kan välja styrelse och anta stadgar, som inte står i strid med föreningens stadgar.
  7. Upplösning
    Föreningen kan upplösas om den ombildas till förbund eller om två tredjedelar av medlemmarna på två på varandra följande årsmöten så beslutar.