Ännu ett val mellan borgerliga partier

Uttalande från Kommunistiska Arbetarföreningen, juli 2026

I september får folket rösta på vilka partier som ska få regera i fyra år. Det grundläggande problemet som arbetarklassen ställs inför är att alla riksdagspartier representerar borgerskapets intressen. ”Vänster”-blocket, dvs. Socialdemokratiska partiet och Vänsterpartiet, tjänar inte arbetarklassen och utgör inte ens någon mittenposition mellan klasserna.

Samtidigt som partierna i grunden är borgerliga behöver de stöd från folket för att bli invalda till riksdagen. Borgerskapet har ett allmänt behov av att upprätthålla folkets tilltro till den borgerliga demokratin, oavsett vilket parti som styr, som egentligen grundar sig på borgerskapets klassherravälde över resten av folket.

När borgerliga partier söker stöd från folket, inriktar de sig i viss mån mot olika klasser och skikt. Sverigedemokraterna har relativt starkt stöd från arbetarklassen och småborgerskapet, särskilt på landsbygden. De har samtidigt relativt svagt stöd i storstäderna¹. De övriga öppet borgerliga partierna har svagt stöd från arbetarklassen men högre stöd från småborgerliga mellanskikt². Socialdemokraterna har jämförelsevis relativt jämnt stöd från olika skikt, men de har särskilt stort stöd från arbetarklassen och pensionärer³. Vänsterpartiet har stort stöd från studenter, intellektuella och arbetslösa, men bara ljummet stöd från arbetare⁴.

Att partierna inriktar sig på olika klasser och skikt med populistiska vallöften är inte samma sak som att de grupperna faktiskt representeras politiskt. Varken S eller SD är arbetarpartier bara för att de är relativt populära bland arbetare och riktar mycket av sin propaganda mot arbetare. Alla partier har direkta, intima band med borgerskapet och utgår från målsättningen att få administrera den svenska kapitalismen och imperialismen. De är därför i grunden borgerliga partier. Socialdemokraternas inflytande i arbetarklassen och kontroll över den fackliga byråkratin gör troligen fortfarande partiet till en särskilt bra företrädare för monopolkapitalet.

Därmed är valet en fråga om vilka borgare som får härska, inte vilken klass. Men Sveriges politik påverkas onekligen av vilken del av borgerskapet som får härska. Det går inte att säga att valet inte spelar någon roll alls, däremot behöver det klargöras att valet i första hand är en fråga om borgerlighetens egen demokratiska process för att bestämma sina företrädare i riksdagen. Den här kampen utspelas delvis genom interna strider bland borgarna, men också i propagandan som kommer ut i de borgerliga medierna.

Partipolitiken idag

Läget i den svenska politiken har förändrats sedan förra valet. Det är dels en fråga om förutsägbara svängningar i opinionen som gynnar partier i opposition. Tidöpartierna tappar stöd, inklusive SD som förväntas gå bakåt för första gången. I dagsläget ser ett regeringsskifte troligt ut. Men utöver det syns också kriser i flera partier. Liberalerna ser ut att helt falla ur riksdagen, inte ens det kuppartade återinrättade stödet till SD från partitoppen har räddat partiet från 2%-siffrorna i opinionsundersökningarna. Korruptionsskandalerna tar aldrig slut för statsminister Ulf Kristersson och internt i Moderaterna växer kravet på att han ska avgå som partiledare. Centerpartiet har bytt partiledare tre gånger sedan förra valet, senast bara i november. Tillsammans med Kristdemokraterna behöver också de kämpa för att stanna kvar i riksdagen. Vänsterpartiets utrensningar, särskilt kopplat till de som kritiserat Israel, har skapat utbrytningsgrupperingar. Även om det är otroligt att någon av utbrytargrupperna kommer in i riksdagen, är det ett klart tecken på ökat missnöje.

Sverigedemokraterna representerar inget hopp för arbetarklassen. Tvärt om utnyttjar de ett rättmätigt missnöje med Socialdemokraterna för att skylla alla slags samhällsproblem på invandrare och så split i arbetarrörelsen. Särskilt muslimer och de som inte talar flytande svenska blir måltavlor för Sverigedemokraternas chauvinism. Det grundläggande skälet till att Sverige har och länge har haft en relativt hög invandring, är att borgerligheten utnyttjar invandrare som billig arbetskraft. Därför kommer invandringen inte att försvinna, men det blir betydligt svårare för invandrare att få stanna kvar. Inkomstkraven ökar, permanenta uppehållstillstånd försvinner, godtyckliga krav på vandel förs fram, och så vidare. Invandrararbetarnas försvagade rättigheter försvårar deras organisering och gör att de kan exploateras hårdare av borgarklassen. En arbetare som gör motstånd på arbetsplatsen kan bli av med jobbet, och det är illa nog. En arbetare utan medborgarskap riskerar dessutom att bli utvisad.

Socialdemokraterna försöker på den senaste tiden att framstå mer som ”vänster”. Men tvärt om har de gång på gång svansat efter Sverigedemokraterna och gett stöd till utvecklingen av en alltmer repressiv politik, som slår särskilt hårt mot invandrare. Deras löften förblir både opålitliga och otillräckliga. Ett ”arbetarparti” som inte ens kämpar för de mest grundläggande dagskraven utan som istället sviker arbetarklassen vid varje chans och vilseleder arbetarnas kamp, förtjänar inget stöd som det ”mindre onda”.

Vänsterpartiet fångar in en hel del S-kritiker men svansar ändå det större partiet i det allra mesta när det kommer till kritan. De har nyligen gjort sin plikt och kammat bort allt tomt prat om socialismen ur partiprogrammet för att bli ”regeringsdugligt”. Dessutom har ett 50-tal vänsterpartister fått gå i så-kallad regeringsskola med bl.a. Anders Borg, tidigare M-finansminister, och Jacob Wallenberg, en av Sveriges mäktigaste finansoligarker. Man vänder sig till monopolborgerskapet för att tjäna dem, inte för att kämpa för arbetarklassen.

Det finns flera ”vänster”-organisationer utanför riksdagen som inför valen höjer sina röster och fångar en del av det missnöje som progressiva skikt av folket känner inför riksdagspartierna. Det centrala problemet med de här organisationerna är att de inte är revolutionära eller förankrade i arbetarklassen. Oftast representerar de en typisk svensk ”vänster”-reformism, som retoriskt låter mer radikal än vad man skulle höra från Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna, men som i grunden inte gör något riktigt motstånd mot kapitalismen. Ett till gemensamt drag är att de ser det parlamentariska systemet som vägen framåt för att förändra samhället. De hjälper till att ”från vänster” stärka de parlamentariska illusionerna som tvärt om måste avslöjas.

Irankriget kan få stora konsekvenser i Europa, och det kommer i såna fall att dröja mer innan de slår ut helt och hållet. Inte minst livsmedelspriser kan drabbas allvarligt av de ökade priserna på diesel och gödsel. Men alla möjliga delar av produktionen kan drabbas av skyhöga oljepriser, speciellt om de dessutom är så oförutsägbara att de försvårar produktionsplaneringen. Det är sannolikt att nästa regering kommer att dra till med en kraftigare åtstramningspolitik tillsammans med en fortsatt utveckling av repressionen för att hantera folkets missnöje. Det gäller oavsett regeringskonstellation – ännu en Tidöregering, en rödgrön koalition eller en socialdemokratisk regering med ett blocköverskridande samarbete.

Vi behöver ett kommunistiskt parti!

När omständigheterna tillåter det bör kommunister utnyttja riksdagen för att föra ut revolutionär propaganda och avslöja den borgerliga demokratins reaktionära gränser. Det parlamentariska arbetet blir då en av många taktiker för kommunisterna, men den socialistiska revolutionen är fortfarande vägen framåt mot socialismen. När ett genuint kommunistiskt parti är redo för parlamentariska val, är det rätt att delta. Att rösta blankt markerar ett missnöje med de borgerliga partierna men är inte ett ställningstagande mot att rösta i sig.

Arbetarnas missnöje blir allt mer tydligt. Strejkerna växer sakta men säkert⁵ och levnadsstandarden sjunker märkbart. Under ekonomiska svårigheter vinner man inte över lika många med liberala slagord om ”valfrihet” och ”entreprenörskap”. I ett sådant läge behöver politikerna ta till fler populistiska metoder för att vinna stöd från arbetarklassen. Men så länge kapitalismen består kommer arbetarklassen att förbli exploaterad. För att ha en chans att vinna betydande eftergifter, och slutligen statsmakten, behöver arbetarklassen självständigt och konsekvent agera för sina egna intressen.

Samtidigt saknar arbetarklassen ett eget parti, och arbetarklassens politiska organiseringsgrad är låg. Idag behöver kommunister arbeta för att övertyga arbetarklassen om att riksdagspartierna inte tjänar deras intressen, att kapitalismen behöver störtas för att lösa klassmotsättningarna, och att det här inte kan göras genom riksdagen. De borgerliga partiernas reaktionära politik måste avslöjas vid varje chans i de politiska debatterna, i massrörelserna och på arbetsplatserna. Det behövs ett kommunistiskt parti som konsekvent kan leda kampen för proletariatets intressen, som i kamp efter kamp övertygar massorna om dess linjes riktighet genom praktiken. Utan ett parti kan proletariatet inte organiseras som en klass för sig, som medvetet i varje fråga kan kämpa utifrån sina egna klassintressen. Kommunistiska Arbetarföreningens syfte är just att skapa ett revolutionärt kommunistiskt parti, med marxismen-leninismen-maoismen som ideologisk grundval.

Proletariatets inflytande i det politiska livet får alltså inte tas för givet, utan måste kämpas för i varje fråga. För att bryta det historiska grepp som reformismen har haft runt den svenska arbetarklassen, räcker det inte med att rösta var fjärde år. Vi måste begripa de fundamentala begränsningarna av den borgerliga demokratin, och kämpa mot kapitalismen överhuvudtaget. Bara under socialismen, med proletariatet som härskande klass, är en äkta arbetarpolitik möjlig.

Inget stöd till de borgerliga partierna!

Gå med i kampen för att skapa ett genuint kommunistiskt parti!