måndag, april 15, 2024

Multipolarism är inte antiimperialism

Uttalande från Revolusjonære Kommunister (RK).

Antaget den 28 mars 2023.

________________________________________

När Sovjetunionen kollapsade 1991 stod USA kvar som världens enda hegemoniska supermakt. Olika språkrör för den amerikanska imperialismen förklarade att historien hade nått sitt slut och att det nya århundradet skulle bli en ny guldålder för en “liberal och demokratisk världsordning”.

Innan bläcket i Francis Fukuyamas [1] böcker hade hunnit torka, stod det klart att USA-imperialismen hade stora svårigheter att upprätthålla sin globala hegemoni.

Det talas på akademiskt håll om att den “unipolära” världsordningen håller på att ersättas av en “multipolär” världsordning. Med andra ord håller USA-imperialismen på att förlora sin absoluta hegemoni på grund av utmaningen från konkurrerande imperialistiska makter, särskilt Kina och Ryssland.

På vänsterkanten råder stor förvirring om hur man ska hantera de nya imperialistiska makterna. Å ena sidan finns det många som i varierande grad har kastat sig in i USA-imperialismens nya kalla krig mot Kina (och Ryssland) – å andra sidan finns det de som ställer sig på den framväxande kinesiska (och ryska) imperialismens sida, som en “motvikt” till USA-imperialismen.

“Multipolarism” avser den politiska tendens som gynnar utvecklingen av flera konkurrerande imperialistiska makter i hopp om en “multipolär” värld, där stormakterna ömsesidigt “håller varandra i schack”. Multipolaristerna kallar sig ofta för antiimperialister, men i själva verket förminskar de det imperialistiska världssystemet, förnekar att konkurrensen mellan imperialistiska makter oundvikligen leder till krig och ställer sig på ett imperialistiskt blocks sida mot ett annat.

Kina är inte ett socialistiskt land

En del av multipolaristerna ser sig själva som antiimperialister och skulle vilja hålla med Lenin. De hävdar ofta att konkurrensen mellan USA och Kina inte alls är en interimperialistisk konkurrens utan snarare en konkurrens “mellan imperialism och socialism”. De ser Kina som en socialistisk och antiimperialistisk motvikt till USA:s imperialism och sätter sitt hopp till Kinas växande roll i världssystemet.

Kina är i dag en socialimperialistisk supermakt som kränker andra länders suveränitet och konkurrerar om marknader, handelsvägar och råvaror. Den kinesiska imperialismen är särskilt inriktad på investeringar i Afrika, både genom lån och direktinvesteringar.

Kina har inte varit ett socialistiskt land på flera decennier. Proletariatets diktatur i Kina besegrades av borgarklassen genom kontrarevolutionen 1976-78, och den härskande klassen i Kina är inte längre proletariatet utan en ny klass av monopolkapitalister. Kapitalackumulation, inte människors behov, är den kinesiska ekonomins dominerande princip.

Multipolaristerna hävdar att Kina är “snällare” än USA, eftersom Kina trots allt inte har gått i krig mot något annat land. För det första är detta inte ett bevis för att Kina är socialistiskt eller icke-imperialistiskt. För det andra har Kina indirekt varit inblandat i inbördeskrig i flera länder och säljer vapen till kompradorregimer som för krig mot sitt folk, till exempel i Filippinerna, Etiopien och Sri Lanka.

KKP:s “socialism med kinesiska särdrag” är inget annat än imperialism med kinesiska särdrag. Kina är inte en “antiimperialistisk motvikt” till USA:s imperialism, utan en rivaliserande imperialist som utnyttjar sin socialistiska historia för att vinna internationell prestige.

Den ryska imperialismen och kriget i Ukraina

Multipolaristerna förnekar att Ryssland är ett imperialistiskt land och hävdar att Ryssland måste vara progressivt och antiimperialistiskt, eftersom Ryssland är emot USA. De betonar också att Ryssland spenderar mindre pengar på militären än USA och är mycket fattigare i fråga om både finansiellt och industriellt kapital.

Den ryska imperialismen är ekonomiskt och militärt svag jämfört med den amerikanska (och kinesiska) imperialismen. Men svag imperialism är också imperialism, och Lenin betonade att kapitalismens ojämna utveckling – en ekonomisk lag – förstärks i imperialismens tidsålder.

Det finns inget i Lenins teori om imperialism som säger att endast världens allra rikaste länder –  eller världens största kapitalexportörer – är imperialistiska. Lenin ansåg att det ryska imperiet var imperialistiskt 1916, trots att Rysslands ekonomi var “relativt efterbliven” och trots att moderna kapitalistisk-imperialistiska relationer var “sammanvävda med förkapitalistiska relationer.” [2]Monopolkapitalet är helt dominerande i den ryska ekonomin idag – mer dominerande nu än när Lenin definierade Ryssland som imperialistiskt 1916. Monopolkapitalet är nära integrerat med staten – vi påminner om att Lenin definierade kapitalismens imperialistiska stadium främst som statlig monopolkapitalism. Det ryska monopolkapitalet kämpar med andra monopolkapitaler om dominans i halvkoloniala länder i Östeuropa och Centralasien.

Rivaliteten mellan monopolkapitalen är bakgrunden till Rysslands krig mot Ukraina. Förklaringen ligger varken i Putins psyke eller i en önskan att “avnazifiera Ukraina”. Rysslands krig är ett imperialistiskt krig; ett krig för att behålla tillgången till marknader, arbetskraft och råvaror och för att förhindra att dessa hamnar i händerna på imperialistiska konkurrenter.

Bland konflikterna i Ukraina kan vi nämna tre av de viktigaste:

– Mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket.

– Mellan USA-imperialismen, EU-imperialismen och den ukrainska kompradorbourgeoisin å ena sidan och den ryska imperialismen å andra sidan.

– Mellan den USA/EU-orienterade delen av den ukrainska kompradorbourgeoisin och den ryskorienterade delen av den ukrainska kompradorbourgeoisin.

När Ryssland invaderade Ukraina blev den första av dessa den viktigaste motsättningen. Ukrainas motståndskamp mot Ryssland är i huvudsak ett nationellt försvarskrig med sekundära inslag av ombudskrig. Det ukrainska folket slår tillbaka mot ockupanten för att försvara sin nationella suveränitet – ukrainare är inte passiva schackpjäser för amerikanerna – medan amerikanerna utnyttjar det ukrainska motståndet för att främja sina egna imperialistiska intressen i Ukraina och försvaga sin rival Ryssland.

Vi fördömer den ryska imperialismens krig mot de ukrainska massorna. Vi stöder det ukrainska folkets rätt att slå tillbaka med vapen mot en imperialistisk ockupant. Samtidigt stöder vi inte den amerikanska imperialismens spel för att utvidga kriget till ett större imperialistiskt krig mot Ryssland.

Interimperialistisk konkurrens leder till krig

En “multipolär världsordning” med permanent fred mellan stormakterna är inte möjlig i imperialismens tidsålder. Så länge det imperialistiska världssystemet existerar kan det inte bli någon varaktig fred. Lenin har slagit fast att olika monopolkapitals konkurrens om råvaror och marknader måste leda till imperialistiska krig för omfördelning, och att perioder av “fred” och till och med “samarbete” mellan de imperialistiska makterna bara kan vara förberedelser för krig.

När de framväxande imperialistiska makterna tar sig in på de gamla imperialisternas territorium måste interimperialistiska konflikter uppstå. Krig kan endast avskaffas genom att det imperialistiska systemet självt avskaffas genom nydemokratiska och socialistiska revolutioner, som en del av den proletära världsrevolutionen.

Vår ståndpunkt

Lenin lär ha sagt att den verkliga innebörden av första världskriget var att:

“En slavägare, Tyskland, som äger hundra slavar, slåss mot en annan slavägare, England, som äger tvåhundra slavar, för att få en ‘rättvisare’ fördelning av slavarna.”[3]

Att ställa sig på Kinas och Rysslands sida i en “antiimperialistisk front” mot den västerländska imperialismen är lika meningslöst som att stödja den tyska imperialismen under upptakten till första världskriget.

I Lenins tradition kommer vi inte att ta ställning för den ena eller andra imperialistiska makten, eller det ena eller andra blocket av imperialistiska makter. Vi står för det internationella proletariatet och alla världens folk som kämpar mot imperialismen och för nydemokratiska revolutioner och folkkrig som förs under kommunistiskt ledarskap.

Samtidigt betonar vi att vår viktigaste uppgift som kommunister i ett imperialistiskt land är att kämpa mot våra egna imperialister – det vill säga den norska imperialismen med dess allierade i USA och EU – och att arbeta för en socialistisk revolution i vårt eget land. På samma sätt har det ryska proletariatet ett historiskt ansvar att störta sin egen imperialistiska bourgeoisie, i allians med de folk som förtrycks och exploateras av den ryska imperialismen. Samma sak gäller naturligtvis för det kinesiska proletariatet gentemot den kinesiska imperialismen.

Revolutionärer kan inte sätta sin tillit till “anti-imperialistiska” makter – Kina och Ryssland kommer inte att ställa sig på världsrevolutionens sida. Det internationella proletariatet måste förlita sig enbart på sina egna krafter.

Vi säger:

Multipolarism är inte antiimperialism!

Proletärer från alla länder och världens alla folk, förena er mot imperialismen!

[1] Fukuyama är mest känd för en bok från  1992, The End of History and the Last Man. Efter att  Sovjetrevisionismen kollapsat,  hävdade han att det nya århundradet skulle präglas av utbredningen av borgerlig ”demokrati” och ”liberala värden” över hela världen, och att historien gick mot sitt (lyckliga) slut.

[2]  V.I. Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium – avsnitt VI. Världens uppdelning mellan stormakterna – se https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[3] Cockburn, Alexander: The melancholy passing of real radicalism. San Francisco Examiner 1991. Hämtat från: https://www.massline.info/mlms/mlch12.htm#n30

 

1 KOMMENTAR

  1. […] Numret innehåller artiklar och uttalanden i denna fråga inte bara av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti utan också av maoistiska partieroch organisationer  i  Italien, Colombia, Bangla Desh och Galicien. Dessutom publiceras exempelvis Revolutionära Kommunisters (Norge) uttalande Multipolarism är inte antiimperialism – https://arbetarforeningen.se/multipolarism-ar-inte-antiimperialism/ […]

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...