Om ultravänstern under kulturrevolutionen…..

Om ultravänstern under kulturrevolutionen och dess syn på massornas tillägnande av den revolutionära ideologin

Denna text är hämtad från Charles Bettelheims “Kulturrevolution & industriell organisering i Kina”¹ I denna översättning, som vi har lånat från nätet, används begreppet “yttersta vänstern”. Detta är mindre lyckat, eftersom denna formulering i svenskan också används som skällsord från borgerligt håll mot den utomparlamentariska vänstern, särskilt maoisterna. Bättre hade varit att tala om ultravänstern. Den ultravänster som avses här, är den strömning, som personifierades av Lin Biao. Ultravänstern är alltid “vänster” till formen, men höger till innehållet. Som bekant utmynnade Lin Biaos politik i ett försök till statskupp.

Texten är intressant, eftersom den beskriver den kinesiska ultravänsterns felaktiga studiemetoder, framför allt under kulturrevolutionens tidiga fas. I praktiken reducerades marxismen till en katekes, som bestod av högläsning eller utantillinlärning av citat från “Maos lilla röda”. Det var symptomatisk att rebellrörelsen 1968 i Sverige använde samma studiemetoder liksom att gonzalistiska organisationer som Kommunistiska Föreningen i Sverige och Tjen Folket i Norge fortfarande använder dem. Kinesiska namn har transkriberats enligt pinyinsystemet.

V. Yttersta vänstern och massornas tillägnande av den revolutionära ideologin

Av yttersta vänsterns alla utslag av borgerlig anda är det viktigaste dess faktiska opposition mot massornas tillägnande av den proletärt revolutionära ideologin.

Yttersta vänsterns opposition mot massornas tillägnande av den proletärt revolutionära ideologin tar sig mångahanda former. En av dessa är att leda bort massorna från ett fördjupat studium av marxismen-leninismen, att ersätta det med något helt annat, nämligen ”studiet” av citat ur Mao Zedongs verk i syfte att ”uppnå omedelbara resultat”.²

En sådan inriktning tenderar att förvandla marxismen-leninismen till en samling ”praktiska recept” och att hindra massorna från att få tillgång till det väsentliga, att tillgodogöra sig principerna. Tillämpningen av denna linje ledde bland annat till att när yttersta vänsterns representanter fick hand om utgivningen, upphörde praktiskt taget publicerandet av de flesta ­av marxismens grundläggande verk. I stället försökte man få in i arbetarnas huvuden att vad Mao Zedong skrivit och vad de fick sig till livs i småstycken inte ingick i en stor teoretisk traditions kontinuitet.

Ett annat sätt för yttersta vänstern att opponera sig mot massornas tillägnande av marxismen-leninismen bestod i att ersätta ett verkligt studium med ständigt samma upprepning av några citat och t.o.m. med tvång att lära sig några av Mao Zedongs texter utantill. ³

Yttersta vänsterns praktik är naturligtvis inte nödvändigt förbunden med bruket av Den lilla röda, som i och för sig kan vara en nyttig förberedelse till studiet av marxismen-leninismen och av Mao Zedongs tänkande just under förutsättning att man inte försöker förminska dess betydelse genom att använda den som en ”receptsamling” som man bara skulle behöva tillämpa eller en citatsamling som man måste lära sig utantill, det vill säga under förutsättning att man använder den i syfte att förbereda arbetarna för studiet av marxismen-leninismen och inte i syfte att leda dem bort från det.

I praktiken ägnade sig yttersta vänstern åt att leda bort massorna från studiet av marxismen-leninismen, och i synnerhet (vilket endast skenbart är paradoxalt) genom att förorda ”Mao Zedongs tänkandes absoluta auktoritet”. Till en sådan formel kunde man nämligen lägga: ”Vi börhandla efter ordförande Maos instruktioner vare sig vi begriper deras fulla innebörd eller inte.”

Genom att förfara på detta sätt ledde yttersta vänstern bort massorna från studiet av marxismen-leninismen och ålade dem att lyda vare sig de förstod eller inte, varför yttersta vänstern, samtidigt som man åberopade sig på Mao Zedong, förespråkade motsatsen till vad Mao själv hade sagt:

”En kommunist bör alltid ställa sig frågan varför. Han bör aldrig blint följa någon annans åsikt.”

Här upprepade yttersta vänstern bara med andra ord innehållet i Liu Shaoqis linje, som också förespråkade ”en blind disciplin”.

Den ”personkult” som utvecklades av yttersta vänstern tenderade också att ersätta massornas djupa förtroende för ordförande Mao med blind lydnad mot varje direktiv som antogs komma från honom. Om allt detta hade fått fortgå skulle det ha kunnat skapa förutsättningar för en massmanipulation. Yttersta vänsterns opposition mot arbetarnas tillägnande av marxismen-leninismen yttrade sig också i följande formulering: ”Mao Zedongs tänkande är marxismen-leninismen på ett högre utvecklingsstadium. I vår tid är att studera Mao Zedongs tänkande det bästa sättet att studera marxismen-leninismen.”⁴ Vilket var detsamma som att förklara att det var urmodigt att studera marxismen-leninismen och en alltför lång väg att gå, alltså att det var onödigt att företa ett fördjupat studium av den historiska och dialektiska materialismen, av marxismen-leninismens grundläggande verk.

Efter yttersta vänsterns politiska nederlag har man återupptagit utgivningen av marxismens och leninismens grundläggande verk i stor skala och — vilket är lika betydelsefullt — man har uppmuntrat masstudiet av dessa verk för att hjälpa arbetarna att ”skilja mellan sann och falsk marxism”.

Vid Shanghais järnindustriella institut, som jag talade om ovan, lät yttersta vänsterns språkrör två forskare vid institutet läsa upp hela texten till Tjäna folket för mig. I själva verket förordades denna uppfattning om ”studier” också av Lin Biao när han skrev: ”Det är bäst att lära in viktiga uttalanden utantill” (denna mening återfinns också i förordet från 1966 till citat av ordförande Mao Zedong).

Nu ser man hur den kinesiska pressen publicerar allt fler artiklar av arbetare och kadrer som belyser vad deras fördjupade studier av marxismen-leninismen gett dem och varför dessa studier är nödvändiga. Så här skriver t.ex. en arbetarkader:

”En arbetarkader som jag hyser djupa klasskänslor för partiet och ordförande Mao och har erfarenheter från sitt arbete, men enbart klasskänslor kan inte ersätta medvetenheten om kampen mellan de två linjerna, och praktisk erfarenhet kan inte ersätta marxismen-leninismen. Om jag försummar att studera marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande, som är sammanfattningen av världsrevolutionens och den kinesiska revolutionens erfarenhet, kommer jag inte att undgå att begå empiristiska misstag.

”Även om direkt erfarenhet som förvärvats i praktiken delvis återspeglar den objektiva världens verklighet, är det endast sinnlig kunskap, och återspeglingen är ytlig, begränsad och ofullständig.”⁵

Den sista meningen tar sikte på en annan sida av yttersta vänsterns praktik, som också tenderade att avväpna massorna genom att ensidigt betona den direkta kunskapen, vilket var detsamma som att inta empirismens och spontanismens ståndpunkter, alltså att stärka den borgerliga ideologin och leda arbetarna på villovägar.