”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v. Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”[1]
I.
I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismens fortbestånd att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.
Samtidigt måste kommunisterna vara de främsta i att försvara de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Detta är inget märkligt, eftersom socialismen innebär utvidgad demokrati för folkflertalet. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll. Ytterst riktar sig denna kamp mot framväxande fascistiska och högerextremistiska rörelser, som är monopolborgerskapets nödutgång i den händelse proletariatet hotar att gripa statsmakten. Fascism innebär alltid att den borgerliga demokratin avskaffas överhuvudtaget.
II.
Praktiken har visat att den fredliga vägen till socialismen, det vill säga via parlamentet, i de kapitalistiska länderna är en omöjlighet. Alla partier i den Andra Internationalen som lanserade denna teori urartade till först revisionistiska och sedan till uttalat reformiska partier, som endast har haft som uppgift att förvalta kapitalismen. Dessutom hann de stödja den ena imperialistiska alliansen mot den andra. Historien upprepade sig efter Chrusjtjovs maktövertagande i Sovjetunionen 1956. Chrusjtjov lanserade än en gång teorin om den fredliga vägen till socialismen. Många kommunistpartier i det imperialistiska blocket hade redan utvecklat högeropportunistiska tendenser under eller omedelbart efter andra världskriget, varvid Chrusjtjovs kursändring enbart förstärkte en redan existerande tendens. Inte ett enda kommunistiskt parti i Västeuropa stödde exempelvis Kinas Kommunistiska Parti under Den stora polemiken.
Det är inte alls säkert att ett kommunistiskt parti urartar över en natt och hux flux ansluter sig till teorin om den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Det är ofta en smygande process genom de små stegens tyranni. Det börjar med att partiet, om det finns representerat i parlamentet, i praktiken lägger större vikt vid det parlamentariska arbetet än vid massarbetet. Detta var vad som hände Sveriges Kommunistiska Parti (senare Vänsterpartiet Kommunisterna/Vänsterpartiet) under och efter andra världskriget). Partiet började underordna sig Socialdemokraterna genom en allt-genom-fronten-politik, exempelvis genom att stödja det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, upphöra att utmana socialdemokraterna i fackföreningarna och på 1-maj och till sist lova att aldrig att fälla en socialdemokratisk regering. Steg för steg avvecklade partiet också massarbetet, vilket gjorde det omöjligt att förbinda massarbetet med det parlamentariska arbetet. Partiet reducerade sig självt till en vänlig pådrivare till socialdemokratin.
Det har på senare år uppstått en rad vänstersocialdemokratiska partier i Europa. Vissa har till och med haft sitt ursprung i den marxist-leninistiska rörelse, som inspirerades av KKP:s kritik av moderna sovjetrevisionismen och kulturrevolutionen. Det gäller Syriza (Grekland), Rödt (Norge), Podemos (Spanien) och Belgiska Arbetarpartiet med flera. Sådana vänstersocialdemokratiska partier kan mycket väl vinna tillräckligt med röster för att bli representerade i respektive lands parlament; t.o.m. sitta i regeringsställning som Syriza eller ingå i en koalitionsregering som Podemos. Men de utgör inget som helst hot mot den härskande klassen, eftersom de i praktiken har förbundit sig att bedriva reformarbetet inom det kapitalistiska systemets ramar, inte kombinerar det parlamentariska arbetet med massarbete och inte anger socialismen som slutmål, eller hur man ska nå dit. Därför kommer de förr eller senare att bli helt vingklippta liksom deras socialdemokratiska föregångare. De kommer aldrig att kunna – eller ens vilja – sätta makt bakom orden.
Vänsterpartiet i Sverige är ett praktexempel på hur vänstersocialdemokratiska partier arbetar. Det framgår av den valplattform[2] för 2022, som Vänsterpartiet antog på sin kongress 4 – 6/2 i år.
Hur ska denna valplattform karakteriseras? Den beskriver den svenska kapitalismens avigsidor och uppställer en önskelista med reformer för att åtgärda problemen utan att på allvar angripa kapitalismen som system. Linjen är att alla Sveriges problem kan lösas genom reformer och att de ska åtgärdas av ”politiken.” ”Politiken” nämns på inte mindre än 20 ställen i dokumentet. Vad menas då med ”politiken”? Därmed menas sannolikt de tillfällen då Vänsterpartiet kan rösta igenom reformer tillsammans med Socialdemokraterna, eller i tillfälliga koalitioner med de borgerliga partierna, i de parlamentariska församlingarna, främst riksdagen. Plattformen gör nämligen stor sak i plattformen av en tidigare tillfällig seger i riksdagen:
”Efter att Vänsterpartiet tagit och vunnit fajten om att stoppa marknadshyrorna tillsammans med Hyresgästföreningen och en bred massiv rörelse är det tid för nästa steg.”
Redan nästa steg kommer att bli övermäktigt för Vänsterpartiet:
”Vänsterpartiets nästa steg handlar om en politik för massivt bostadsbyggande, klimatsmarta renoveringar och sänkta hyror som går hand i hand med den gröna omställningen. Vänsterpartiet vill se ett statligt byggbolag, investeringsstöd för ökat bostadsbyggande och en aktiv markpolitik. Med en progressiv fastighetsskatt skulle lyxfastigheter taxeras högre medan majoriteten av husägarna inte skulle få högre skatt.”
Hur ska Vänsterpartiet få igenom dessa krav? Om ”politikens” Socialdemokrater inte ställer upp på dessa krav, vilket är föga troligt, kommer de inte att gå igenom. Vänsterpartiet kan bara gå samman med de borgerliga partierna vid vissa tillfällen, när dessa av någon anledning vill fälla en socialdemokratisk regering. Leder Vänsterpartiet någon massrörelse i hyresfrågorna? Inte ett enda sådant fall känt från senare år. Vänsterpartiet leder inte ens Hyresgästföreningen, som nästan helt kontrolleras av Socialdemokraterna. Självfallet kan en regering eller riksdag tvingas ändra politik på grund av trycket från folkopinionen, till och med. i progressiv riktning. Den svenska vietnamrörelsen, som leddes av De Förenade FNL-grupperna (DFFG), växte sig så stark att den tvingade den socialdemokratiska regeringen att frondera mot USA-imperialismens krig i Indokina fram till Vietnams seger 1975. Detta ledde till att USA till och med tog hem sin ambassadör från Sverige. Orsaken till socialdemokraternas omsvängning var inte uttryck för någon verklig sinnesändring utan i första hand rädsla för att helt förlora det politiska inflytandet bland den allt mer radikaliserade ungdomen. Ett annat exempel var Medbestämmandelagen som antogs 1976 på förslag av en socialdemokratisk regering. Denna var ett försök att slå undan benen på den strejkrörelse i Sverige, som hade pågått 1969 – 1975. Men MBL-lagen var bara progressiv på pappret; den innehöll trots tal om ”medbestämmande” paragrafer som avsked vid strejk, obegränsade strejkböter och ett solidaritetsstrejkförbud.
Vänsterpartiets valplattform innehåller naturligtvis korrekta verklighetsbeskrivningar av tillståndet i Sverige, men är detta någon konst egentligen? Det kan till och med Reformisterna[3] i Socialdemokraterna åstadkomma. Problemet är att Vänsterpartierna helt förlitar sig på den parlamentariska kampen. Det var länge sedan partiets föregångare kombinerade den parlamentariska kampen med den utomparlamentariska. Dessutom riktar Vänsterpartiet ingen som helst principiell kritik mot kapitalismen, som roten till alla problem, och anger inget annat slutmål än fortsatt kapitalism. Alla reformer ska ske inom ramen för det kapitalistiska samhället.
III.
Den andra ytterligheten är den anarkistiska linjen, som förordar principiell valbojkott även i borgerliga demokratier. Det är nödvändigt att ta upp denna linje, eftersom vissa så kallade maoister förordar samma linje under inflytande av det ”vänster”-revisionistiska Perus Kommunistiska Parti.
Marx, Engels och Första internationalen, som förespråkade den socialistiska revolutionen, förnekade aldrig betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx och Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen. Engels skriver:
”Men i den (det vill säga proletariatet, författarens anm.) mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”[4]
Den avgörande skillnaden mellan Marx och Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx och Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen, vilket Bismarck försökte förhindra genom en serie anti-socialistiska lagar 1881 – 1888. 1890 slog dock socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Detta är också typiskt för alla opportunister; de upphöjer en kampmetod på bekostnad av alla andra. Högeropportunister och revisionister upphöjer det parlamentariska arbetet till det allena saliggörande; ”vänster”-revisionister upphöjer folkkriget till universalmedicin. På grund av sitt avståndstagande från den politiska kampen reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar har förmått påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.
I en berömd artikel 1873, ”Bakunisterna i arbete”, angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas valbojkottlinje i Spanien.[5] Bolsjevikerna och Lenin ansåg självfallet att frågan om deltagande i valen var en lämplighetsfråga och tog avstånd från den principiella valbojkotten. I Radikalismen. Kommunismens barnsjukdom (1920) sammanfattade Lenin bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:
”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”[6]
Lenin konstaterade också att, ”Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917).”[7]
Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är heller inte särskilt meningsfullt för små kommunistiska organisation att ställa upp i val; de vinner inget på att demonstrera sin litenhet. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent. Lägst var valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.
IV.
Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig alltså hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.
Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom vid löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.
”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…”[8]
Vilka är de svenska maoisternas erfarenheter av att delta i de svenska riksdagsvalen?
Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:
a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För att utnyttja det stegrade intresset som valen leder till för revolutionär propaganda.
KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. Speciellt det första valet för nyrekryteringen till organisationen. Några andra ”vänster”-organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet, senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA) på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet. Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.
I samband med valet 1973 uppstod en högeropportunistisk linje, som fick majoritet i SKP:s partistyrelse, och som innebar att SKP föreslog Vänsterpartiet Kommunisterna en principlös Enad Vänsterplattform. Denna byggde inte på bestämda krav eller paroller utan från att oinsatta inte kunde skilje på SKP och VPK; båda var vänster. Denna linje skadade SKP och först på SKP:s andra kongress kunde den korrigeras efter hård linjekamp.
SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.
I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). Propaganda för en valbojkott kommer att ha föga effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Huvudproblemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.
De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Det krävs också en ytterst omfattande samhällelig kris, antingen i form av en ytterst djupgående ekonomisk kris eller av det slags kris som uppstår i samband med krig. Då kommer borgerskapet delvis klä av sig självt. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen. I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i många fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och Nato-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.
Den härskande klassen, borgerskapet, är fåtaligt och kommer förr eller senare att störtas, men fram till dess är alla medel tillåtna, bara de tjänar det slutgiltiga målet.
Geir Sjuberg
[1] ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i Den stora polemiken. Polemiken om generallinjen i den internationella kommunistiska rörelsen. Övers. Nils Holmberg, Stockholm, Oktoberförlaget 1977. S. 27.
[2] Vänsterpartiets valplattform 2022, återfinns på vansterpartiet.se.
[3] En fraktion inom Socialdemokraterna som driver opinion för ”klassisk” socialdemokratisk politik.
[4] Friedrich Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung (Göteborg, Proletärkultur, 1982). S. 221-222.
[5] Friedrich Engels, “The Bakuninists at Work”, 1873. Återfinns på www.marxist.org.
[6] Vladimir Lenin, Radikalismen. Kommunismens barnsjukdom (Göteborg, Proletärkultur, 1974). S. 175.
[7] Anfört arbete. S. 173.
[8] Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102