Det är helt fel idag att försöka skapa en Kommunistisk International, som tillämpar demokratisk centralism
I höstas bildades Internationella Kommunistiska Förbundet med ambitioner att fungera som en ny kommunistisk international. Förbundets principförklaring [i] publicerades den 28 december 2022 på internet och hade undertecknats av 15 organisationer. En helt avgörande fråga är om initiativtagarna rätt har utvärderat erfarenheterna från Kommunistiska Internationalen (Komintern) och särskilt Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) och Mao Zedongs erfarenheter från internationellt samarbete med broderpartierna från 1963. Samtliga organisationer påstår sig nämligen hylla Mao Zedong och hans politiska linje. Som bekant tog Mao Zedong och KKP aldrig initiativ till att bilda en ny international. Detta kommenteras på följande sätt i principförklaringen:
”Ordförande Mao och KKP ansåg att det under sådana omständigheter inte var lämpligt att bilda en ny kommunistisk international, eftersom den ideologiska och politiska grunden – som då borde vara marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande – inte var definierad. Särskilt Albaniens arbetarparti – som leddes av Enver Hoxha – accepterade inte Mao Zedongs tänkande och ville ha en international som enbart byggde på marxismen-leninismen, utan att ta hänsyn till den nya utveckling som den hade, eftersom Hoxha i grunden var motståndare till Mao Zedongs tänkande.”
Men vilka källor har författarna till detta påstående? Detta är fria fantasier. Gonzalisterna projicerar snarast sitt eget definitions- och etikettsraseri i efterhand på Mao Zedong. Det finns överhuvudtaget ingenting som tyder på Mao Zedong och KKP övervägde att bilda ny Kommunistisk international. Det finns faktiskt fortfarande maoister som har förstahandskännedom och egen praktisk erfarenhet av hur KKP:s samarbete med broderpartierna fungerade i verkligheten. Det blir direkt löjeväckande, när de påstår att marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande då inte var definierad; detta trots att KKP:s kongress 1945 slog fast det. Det är uppenbart, enligt gonzalisterna, att KKP och Mao Zedong aldrig visste vad de gjorde och hade åstadkommit, eftersom Mao Zedongs teorier behövde ”syntetiseras” av Perus Kommunistiska Parti och Gonzalo långt senare. För övrigt ogillade Mao Zedong själv beteckningen Mao Zedongs tänkande och motsatte sig definitivt beteckningen maoism.[ii] Mao Zedongs och KKP:s beslut att inte bilda ett nytt Komintern var mycket välgrundat och byggde framför allt på lärdomar från Kominterns negativa sidor.
I. Varför bildade KKP aldrig någon ny international?
Det var riktigt att bilda Kommunistiska Internationalen, Tredje Internationalen, och lika riktigt att lägga ner den 1943. Mao Zedong sade med anledning av Kominterns upplösning 1943:
”Det är sant att den kommunistiska internationalen skapades av Lenin själv. Under hela sin existens har den tillhandahållit de bästa tjänsterna för att hjälpa varje land att organisera ett verkligt revolutionärt arbetarparti, och det har också bidragit enormt till den stora saken till att organisera det antifascistiska kriget.”[iii]
Detta var huvudsidan. Kommunistiska Internationalen var ett världsparti, som tillämpade demokratisk centralism. Förutom målsättningen att understödja de revolutionära kamperna i hela världen slogs det också fast att det var en tvingande nödvändighet att försvara den första socialistiska staten, Sovjetunionen. Det betydde också att Komintern genomförde regelbundna kongresser 1919, 1920, 1921, 1922, 1924, 1928 och 1935. Mellan kongresserna leddes Komintern av en Exekutivkommitté, EKKI. Det hör till saken att Komintern och EKKI hade stora ekonomiska och personella resurser, eftersom EKKI var baserad i Moskva. Många partier hade permanenta företrädare i Moskva och Komintern skickade också ut representanter runtom i världen för att direkt understödja den revolutionära kampen.
Den 14 – 15 juli 1960 höll Zhou Enlai på uppdrag från politbyråns ständiga utskott en föredragning[iv] på en konferens, som hade sammankallats av KKP:s centralkommitté, för partisekreterare på olika nivåer om Kommunistiska Internationalen och dess förhållande till KKP. Zhou Enlais analys stämmer naturligtvis överens med Mao Zedongs i andra sammanhang. Zhou Enlai sade bland annat:
”Det var nödvändigt att upprätta Kommunistiska internationalen och det var också nödvändigt att upplösa den. Från dess bildande till dess upplösning existerade Kommunistiska internationalen i 24 år (1919 – 43), som kan delas in i tre åttaårsperioder. Kamrat Mao Zedong kommenterade en gång att Kommunistiska internationalen fungerade bra under den första och tredje perioden, men inte särskilt bra under den andra. Med detta menade han inte att allt var bra under den första och tredje perioden och att ingenting var bra under den andra. Det råder ingen tvekan om att det var nödvändigt att bilda Kommunistiska Internationalen, som spelade en viktig roll när det gällde att hjälpa till att bilda kommunistiska partier i olika länder och att stimulera deras tillväxt. Men när dessa partier växte upp och mognade fanns det inte längre något behov av att Kommunistiska internationalen existerade.”
Mao Zedong påpekade också att det inte fanns något Komintern, som kunde leda oktoberrevolutionen 1917, och att Komintern var nedlagt, då KKP inledde det segerrika inbördeskriget mot Guomindang 1945.
II. Kominterns avigsida
Avigsidan med Komintern var att inte ens ett centrum kunde korrekt analysera politiken i hela världen. Mao Zedong konstaterade vidare 1943:
”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter. Korrekt ledarskap måste växa fram från en detaljerad analys av dessa förhållanden, och detta gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt genomföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassad till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument.”[v]
Observera att Mao Zedongs uttalande betitlas ”Komintern har för länge sedan slutat lägga sig i våra affärer”. Detta uttalande är i grund och botten riktat mot det faktum att Komintern som världsparti tillämpade den demokratiska centralismen. Givetvis har det centrala organet mellan kongresserna i ett kommunistiskt parti, i det här fallet ett världsparti, som tillämpar demokratisk centralism, rätt att ”blanda sig i” de underordnande organens affärer.
Det är inte alls säkert att SUKP i förväg konsulterade de kommunistpartierna i Västeuropa i icke-angreppspakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland, eftersom det fanns en risk för läckor. Men ändå ställdes de inför ett fullbordat faktum. Zhou Enlai skriver:
”1939 inledde Hitlertyskland det andra världskriget. Den ömsesidiga icke-angreppspakt som undertecknades av Sovjetunionen och Tyskland försatte partierna i de kapitalistiska länderna i en svår situation och orsakade stor ideologisk förvirring.”
Dessutom kunde vissa partiers nationella intressen, exempelvis SUKP:s, stå i motsättning till andra partiers nationella intressen och centrum kunde t.o.m. ge felaktiga råd. Under det sista inbördeskriget i Kina 1945 – 1949 gav Stalin de kinesiska kamraterna rådet att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda Armén skulle göra halt halvvägs och dela Kina i en nordlig och en sydlig del (kontrollerad av Guomindang). Stalin oroade sig för en amerikansk intervention, som skulle kunna spilla över på Sovjetunionen. Därmed skulle KKP ha begått samma misstag som Viet Minh, som accepterade en delning av Vietnam 1954. Mao sade vid ett senare tillfälle: ”Om vi hade följt alla råd från Stalin, skulle det inte blivit någon revolution i Kina.” Stalin medgav senare i samtal med Mao Zedong att han hade haft fel.
Men observera att KKP ansåg att det var deras eget fel, om det hade följt dåliga råd. Zhou Enlai skriver:
”När vi granskar Kommunistiska internationalens erfarenheter bör vi ta ett helhetsgrepp. Stalin var ansvarig under en lång tid, och det fanns många brister och missgrepp. Men allt under hans tid var inte fel. Även under Internationalens andra period under Stalins sena år gjorde han mer för att uppmuntra än för att motverka revolutionära rörelser. När vi höll fast vid vår ståndpunkt, kunde han fortfarande acceptera våra åsikter och underförstått erkänna sina misstag. När hans tvivel visade sig vara malplacerade, var han villig att ändra uppfattning. Han tvivlade till exempel på att vi var genuina marxister och att vi ville motsätta oss imperialisterna, men han ändrade sig i samband med Koreakriget. Stalin var alltså förnuftig. Det är sant att han gjorde fel i frågan om den kinesiska revolutionen, men de kinesiska kamraterna borde ta ett större ansvar för de misstag som gjordes i denna revolution, eftersom vi var den avgörande faktorn (vår fetstil). Dessutom har vi redan insett och korrigerat våra misstag, och vår revolution har redan lyckats.”[vi]
Zhou Enlai konstaterar också i samma anförande:
”Ett lands revolution och uppbyggnad är beroende av den praxis som folket i landet tillämpar. Endast genom att integrera marxismen-leninismens universella sanning med landets konkreta praktik kan man berika och utveckla marxismen-leninismen. Det är viktigt att summera sina erfarenheter, både positiva och negativa, under praktikens gång…”
”Varje parti måste tänka självständigt när det gäller revolutionen och uppbyggnaden av sitt eget land. Endast ett självständigt tänkande kommer att förhindra att det upprepar andra länders negativa erfarenheter och göra det möjligt för det att dra nytta av deras positiva erfarenheter…”
”I fråga om revolution och uppbyggnad bör ett land agera självständigt och förlita sig på sina egna ansträngningar. Kamrat Mao Zedong konstaterade en gång att båda revolutionerna i de två stora länderna, den ryska oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen, lyckades när Kommunistiska Internationalen inte fanns. Om en ny internationell organisation skulle inrättas skulle det under nuvarande omständigheter vara svårt att uppnå politisk och ekonomisk jämlikhet mellan dess medlemmar (vår fetstil).”[vii]
III. Kinas Kommunistiska Parti försökte aldrig ta initiativ till en ny international
KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna mellan broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och båda dessa partier behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Varken KKP eller AAP organiserade några allmänna möten, där alla marxist-leninistiska organisationer deltog.
Detta system fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland de marxist-leninistiska partierna. Detta var mest på gott, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj 1973 fick en partidelegation i Kina 1974 kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot partihögern, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument
Efter splittringen med KKP 1977 försökte AAP bilda en international, vilket misslyckades.
KFML/SKP samarbetade med både KKP/AAP från 1964 till 1977. Under denna tid deltog vi inte på ett enda gemensamt internationellt möte och antog inte en enda gemensam resolution med KKP och AAP. Den enda gemensamma resolution med andra organisationer som SKP antog var ”Norden mellan supermakterna” 1975 och som antogs tillsammans med AKP(m-l), KFML-Danmark, MLR-Finland, EIK-ML/Island och en färöisk organisation. Denna resolution hade förberetts mycket noggrant av partiledningarna och utgick från en redan befintlig samsyn.
På 1980-talet övertog SKP(m-l)/SKA SKP:s internationella kontakter och träffade MLPD och andra partier på några gemensamma möten. Men vi liksom AKP(m-l) och KFML-Danmark, som vi träffade separat, undertecknade aldrig några gemensamma resolutioner och anslöt oss heller inte till den MLPD-ledda internationella samarbetsorganisationen. SKP(m-l)/SKA, som bildades 1980, försökte aldrig etablera någon kontakt med KKP eller AAP, eftersom båda partier hade urartat.
IV. Misslyckad international
Perus Kommunistiska Parti, RCP (USA) och Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) bildade RIM, men denna international föll ihop. Vi har ingen förstahandskännedom om denna international, men det fanns tydligen i praktiken tre stridande viljor, som ville spela första fiolen, och som inte kunde enas i långa loppet. Det som var utmärkande för många av de partier och grupper, som tillhörde – eller sympatiserade med – RIM, var att de utgav sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställde och förvanskade Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter som frågan om folkkrigets universalitet. Detta skedde från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt. RIM var åtminstone ärliga när de öppet kritiserade KKP och Mao Zedong:
”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”[viii]
I detta sammanhang vill vi hänvisa till centralkommitténs i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) uttalande från 2017, ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet”.[ix] Deras analys av RIM anser vi vara trovärdig. Det heter bland annat om RIM:
”Å andra sidan blev CoRIM (den centrala ledningen – vår anm.) arrogant med den subjektiva bedömningen att den hade absolut rätt. Med sina sekteristiska tendenser skapade den hinder för den internationella maoistiska rörelsen. Som vi förstår, påverkade detta inte bara relationerna med andra maoistiska partier utan orsakade också problem inom själva RIM. Dess sekterism manifesterades i en felaktig attityd när det gällde att besluta om relationer med partier enbart på grundval av om de accepterade eller inte accepterade dess Deklaration…
Som ett resultat av detta rapporterade man bara om dess medlemmars revolutionära kamp och ignorerade andra på ett sekteristiskt sätt, även när dessa gjorde betydande framsteg. Den hade en dålig inställning till den enhetsprocess som ledde till bildandet av vårt parti. Och CoRIM gav dåliga råd och försökte att påtvinga dessa på de deltagande partierna i RIM. Det tog emot partier som hade stagnerat och som hade varit helt borta från revolutionär praktik i flera decennier. De metafysiska, dogmatiska, sekteristiska teoretiska och politiska svagheter, som fortsatte i RIM:s ledarskap sedan dess början, var huvudorsaken till dessa allvarliga misstag. Detta väckte naturligtvis frågor om dess anspråk på att vara ett ”embryonalt politiskt centrum”.
RIM hade ställt sig uppgiften att utveckla en International av en ny typ. Den ställde sig själv den dubbla uppgiften att utarbeta en allmän linje för denna organisation och en form av demokratisk centralism som är lämplig för en internationell organisation. Båda dessa uppgifter förblev ouppfyllda. Allvarliga meningsskiljaktigheter om utvärderingen av världssituationen hindrade framsteg i frågan om att formulera en allmän linje. RIM:s deklaration hade felaktigt fastslagit att huvudmotsättningen på världsnivå var den mellan de imperialistiska makterna och att ett tredje världskrig var en nära förestående. Detta angav inte bara en felaktig inriktning, utan skadade också allvarligt utsikterna till en bredare enhet mellan maoistiska partier.”
Om det finns en international, måste den nämligen ledas från ett centrum. Men vilket parti ska leda ett sådant centrum idag? Idag finns det inte ens något statsbärande kommunistiskt parti i ett socialistiskt land, som kan tjäna som bas eller föredöme. Det två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, tycks inte ha några ambitioner att bilda en ny kommunistisk international med demokratisk centralism. Detta beror säkert på att dessa partier prioriterar den inhemska klasskampen före internationella kontakter. De har dessutom funnits sedan 1960-talet och är fast förankrade i en maoistisk tradition och väl förtrogna med KKP:s och Mao Zedongs politik. Alla övriga partier är mer eller mindre oskrivna kort, även om vissa partier kan vara mer kamperfarna än andra. Ett nutida centrum kan lika lite som EKKI i Komintern överblicka klasskampens utveckling i hela världen och alltid göra korrekta analyser.
V. Den proletära internationalismen kräver ingen international
“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum.”[x]
En ny kommunistisk international är fortfarande inte anpassad till kampens behov. Det går alldeles utmärkt att fortfarande tillämpa KKP:s linje för relationerna till broderpartier. SKP träffade inte bara KKP/AAP utan även en rad andra partier från hela världen, som hade kontakt med båda dessa partier, på bilateral basis. Som tidigare sagts undertecknade SKP bara en gemensam resolution, ”Norden mellan supermakterna”, och detta med de övriga nordiska maoistiska partierna och organisationerna. Dessa partier kände varandra väl och var väl insatta i ländernas politiska förhållanden.
De maoistiska partier, som bildades i de kapitalistiska och imperialistiska länderna efter 1963, var långt starkare än dagens MLM-partier i samma länder; detta utan att tillhöra en formell international. SKP och dess ungdomsförbund och studentorganisation i Sverige hade 2500 medlemmar 1977. SKP hade dessförinnan tack vare att det ledde DFFG, solidaritetsorganisationen med Indokinas folk, exempelvis tvingat den socialdemokratiska regeringen att ta ställning mot USA:s angreppskrig i Indokina. Däremot kunde SKP inte tänka självständigt när Deng Xiaopings falang tog över makten i KKP efter Mao Zedongs död 1976, vilket ledde till att en revisionistisk partistyrelsemajoritet i SKP steg för steg omvandlade partiet till ett vänstersocialdemokratiskt parti.
Multilaterala möten bör i första hand ägnas åt utbyte av erfarenheter. Om resolutioner antas på sådana möten, bör den politiska linjen i dessa redan vara väl förankrade i respektive parti. Det viktigaste idag är att respektive kommunistiskt parti utvecklar den politiska verksamheten i det egna landet och utvecklas till en slagkraftig organisation istället för att åka runt på internationella konferenser och anta gemensamma uttalanden. Kommunister kan fortsätta träffa andra revolutionära partier, oavsett linjetillhörighet, på bilateral basis utan att binda upp sig till en låtsas-international. Det första steget att binda upp sig är att anta gemensamma resolutioner.
VI. Huvudmotsättningen i världen
Principdeklarationen lanserar teorin om att huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan imperialismen och de förtryckta nationerna:
”4) motsättningen mellan förtryckta nationer och imperialismen – det är kampen för de förtryckta nationernas befrielse för att tillintetgöra imperialismen och reaktionen; det är den historiska huvudmotsättningen (vår fetstil) under hela imperialismens epok; någon av de fyra grundläggande motsättningarna kan dock bli den viktigaste enligt de specifika omständigheterna i klasskampen, men den historiskt huvudmotsättningen kommer återigen att uttrycka sig som sådan fram till dess att den slutgiltigt löses.[xi]
Men vad menas med en huvudmotsättning? Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar” [xii]:
”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling (vår fetstil).”
Mao Zedong skriver också:
”Men vad som än händer finns det inte minsta tvivel om att det i varje skede av en process’ utveckling finns endast en huvudmotsättning, som spelar den ledande rollen. Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas (vår fetstil).”[xiii]
Detta innebär att huvudmotsättningen först måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas (vår fetstil). I det kapitalistiska samhället utgör i regel motsättningen mellan proletariat och borgerskap huvudmotsättningen:
”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen (vår fetstil).”[xiv]
Men en huvudmotsättning kan komma att ersätta en annan på grund av yttre faktorer:
”I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.
När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (vår fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[xv]
I Kina utgjorde motsättningen det kinesiska folket och den japanska imperialismen huvudmotsättningen fr.o.m. det japanska angreppet 1937 och fram till segern 1945. Det var helt nödvändigt att först lösa denna huvudmotsättning, innan det var möjligt att ta sig an den nya huvudmotsättning som därmed uppstod, nämligen den mellan de arbetande massorna i Kina under ledning av KKP och Guomindang, som representerade storborgerskapets, kompradorborgerskapet och storgodsägarnas intressen.
Mao Zedong var förmodligen den förste marxist, som systematiskt använde begreppet huvudmotsättning, även om Lenin i praktiken också tillämpade denna teori. Det gäller att inte bara hitta huvudmotsättningen utan också att komma underfund om hur huvudmotsättningen ska lösas. Efter februarirevolutionen 1917 ansåg Lenin att den borgerligt-demokratiska revolution, varvid huvudmotsättningen kom att gå mellan borgerskapet och arbetarklassen och dess allierade, främst fattigbönderna, kunde omvandlas till en socialistisk revolution. Men hur skulle denna huvudmotsättning lösas? Lenin formulerade aprilteserna, i vilken huvudparollen ”All makt åt sovjeterna!” restes. Sovjeterna hade återuppstått spontant efter februarirevolutionen och till att börja med hade mensjeviker och socialistrevolutionärer majoritet i sovjeterna. Men genom att resa denna paroll kunde bolsjevikerna erövra majoriteten i de båda viktigaste sovjeterna, den i Petrograd och den i Moskva. Eftersom kriget mot Tyskland fortsatte efter oktoberrevolutionen, var det också nödvändigt att lösa denna huvudmotsättning. Lenin drev i bolsjevikpartiets CK från första stund linjen att Sovjetunionen skulle sluta en separatfred med Tyskland. Denna linje segrade till sist inom CK och Sovjetunionen fick det nödvändiga andrummet.
Men finns det en huvudmotsättning i världsmåttstock idag? Det är extremt svårt att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock med tanke på den enorma mängden motsättningar. ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”,[xvi] som publicerades av KKP 1963, anger fyra grundläggande motsättningar:
”Vilka är de grundläggande motsättningarna i den nutida världen? Marxist-leninister anser konsekvent att de är följande:
Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret;
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien i de kapitalistiska länderna;
motsättningen mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, samt
motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna.
Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret är en motsättning mellan två i grunden skilda samhällssystem, socialismen och kapitalismen. Denna motsättning är otvivelaktigt mycket skarp. Men marxist-leninister får inte betrakta motsättningarna i världen som bestod de endast och allenast i motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret (min fetstil).”
Observera att ingen huvudmotsättning identifieras i texten utan tvärtom polemiserar förslaget mot uppfattningen att motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret skulle utgöra någon slags huvudmotsättning, förmodligen därför att KKP ansåg att Sovjetunionen redan urartat och inte längre tillhörde det socialistiska lägret. Idag har motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret till och med bortfallit, eftersom det inte finns några socialistiska stater längre utan bara statskapitalistiska.
Det enda gång som det möjligtvis enligt vår mening – och detta med facit i hand – har gått att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock var i samband med andra världskriget efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941. Då uppstod två block; på den ena sidan stod Sovjetunionen, USA och Storbritannien och med dem förbundna moståndsrörelser och folk och på den andra sidan Nazityskland, Japan och Italien och med dem förbundna stater. Motsättningen dem emellan utgjorde huvudmotsättningen, eftersom den påverkade alla andra motsättningar i världen. Visserligen utgjorde den amerikanska kontinenten aldrig någon krigsskådeplats, men alla stater i världen, inklusive de formellt neutrala staterna, var tvungna att på något sätt att förhålla sig till de båda krigförande blocken. I alla de länder som axelmakterna angrep och ockuperade stod huvudmotsättningen mellan aggressorerna och de angripna nationerna. I Indien, då brittisk koloni, fanns det under andra världskriget exempelvis en rörelse, som påstod sig strida för Indiens nationella frigörelse, men som i själva verket stöddes av Nazityskland. Hade den lyckats, skulle naturligtvis Storbritanniens krigsansträngningar mot axelmakterna försvagats.
Menar verkligen gonzalisterna att motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna först måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas? Hur ska det gå till? Det förutsätter ju att de förtryckta nationerna kan uppträda som ett block (och nation är inte detsamma som stat; nationer är fler än stater). Men block är aldrig enhetliga eller fria från interna motsättningar. Under första världskriget bytte t.o.m. Italien sida. Den alliansfria rörelsen, som utgick från Bandung-konferensen 1956 (där Kina deltog), var en allians mellan stater i tredje världen, men utgjorde aldrig något enhetligt block. Denna rörelse utövade sitt största inflytande från mitten av 1950-talet fram till slutet av 1970-talet, men såväl USA, EU, Kina, Ryssland och Japan utövar naturligtvis inflytande över enskilda medlemstater inom den alliansfria rörelsen idag.
VII. Kina är en uppåtstigande supermakt
Principdeklarationen förklarar:
”Förenta staterna är för närvarande den enda hegemoniska supermakten. Efter det socialimperialistiska Sovjetunionens sönderfall 1991 minskade det imperialistiska Rysslands ekonomiska tyngd och även dess militära makt, men det har fortfarande kvar sin karaktär av kärnvapenutrustad supermakt. De andra imperialistiska makterna i sin tur, som Tyskland, England, Frankrike, Japan, Kina, Österrike, Nederländerna, Australien, Sverige, Kanada, Italien, Spanien etc., är sammantaget också en handfull förtryckarländer.”[xvii]
Men Ryssland är ekonomiskt en dvärg, med en BNP motsvarande Sydkoreas. Dess främsta styrka är kärnvapeninnehavet. Det heter i dokumentet att ”[USA:s] strategiska huvudmål är att beröva Ryssland dess ställning som kärnvapensupermakt, undertrycka det socialimperialistiska Kina (vår fetstil ) och pressa det på bred front för att öppna dess ekonomi”.[xviii] Gonzalisterna framställer alltså Rysslands som USA:s huvudfiende och förnekar att Kina är en uppåtstigande supermakt och jämställer Kina inte bara med mellanstora imperialistmakter som Japan, Storbritannien och Frankrike utan t.o.m. med små imperialistmakter som Österrike och Sverige, som inte ens kan bedriva någon självständig utrikespolitik. Därmed hamnar gonzalisterna i samma läger som vissa revisionister och trotskister.
Sedan 1978 har Kina i rasande takt omvandlats till en kapitalistisk och imperialistisk supermakt. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Den avgörande förutsättningen för denna omvandling har varit Kinas Kommunistiska Partis borgerliga diktatur. Partiet har genomdrivit en fullständig omvälvning av ägandeförhållandena och den ekonomiska politiken. I motsats till kaoset i Ryssland efter 1991 har KKP haft fullständig kontroll över den ekonomiska utvecklingen. Utländska ägarintressen har aldrig tillåtits att dominera ekonomin. De statsägda företagens roll i ekonomin har successivt minskat till förmån för de privatkapitalistiska företagens. Kina har haft en snabb ekonomisk tillväxt fram till coronapandemin.
Kina leds idag av ett storborgerskap, som är framsprunget ur KKP. Det består av partiföreträdare, monopolkapitalister med nära band, inklusive släktband, till partieliten och en del uppkomlingar. Forbes har haft en lista på 400 kinesiska dollarmiljardärer[xix]. Bara USA har fler dollarmiljardärer. Fyra av världens tio företag med störst omsättning var kinesiska (fyra amerikanska, ett tyskt och ett saudiarabiskt).[xx] Kina sitter på världens största valutareserver. Samtidigt som Kina är världens ledande varuexportör är Kina också ett kapitalexporterande land. Kina investerar inte bara i form av uppköp av utländska företag, hamnar och i bygget av ny infrastruktur, exempelvis Sidenvägen, utan också för att försäkra sig om säker tillförsel av strategiska råvaror, framför allt från Afrika.
Kina har världens näst största militärutgifter. USA med 801 miljarder dollar, Kina med 293 miljarder dollar, Indien med 76,6 miljarder dollar, Storbritannien med 68,4 miljarder dollar och Ryssland med 65,9 miljarder dollar stod för de högsta militärutgifterna i världen under 2021.[xxi] Militärt kan Kina än så länge inte mäta sig med USA. Kinas militära uppbyggnad är dock snabbare än USA:s. Företrädare för USA:s militära etablissemang förutspår att Kina kommer att passera US Air Force i fråga om antal flygvapen och ha dubbelt så många u-båtar 2030. Även ifråga om rymd- och missilteknologin kommer Kina att gå förbi. Avgörande i långa loppet för ett lands förmåga till att bygga upp en slagkraftig, konventionell militär kapacitet är dess ekonomiska styrka. Även om Kinas ekononomiska tillväxt, som tidigare uppgått till knappt sju procent per år, nu har planat ut, så att Kina så småningom kommer att landa på en köpkraftsviktad BNP per capita motsvarande Portugals, skulle Kinas ekonomiska styrka vara dubbelt så stor som USA:s.
Lagen om kapitalismens ojämna utveckling har hitintills visat att förr eller senare kommer uppåtstigande imperialistiska stormakter att hamna i konflikt med tidigare dominerande stormakter. Rivaliteten mellan två imperialistiska block utmynnade i två världskrig. Men måste rivalitet mellan imperialistiska stormakter och supermakter alltid sluta i världskrig? Nej, rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, som var särskilt intensiv på 1970-talet, slutade med den sovjetiska socialimperialismen kollapsade 1991 på grund av interna faktorer.
Det finns ytterligare ett tänkbart scenario. USA gick förbi Storbritannien mätt i BNP på 1890-talet, men USA kunde inte konkurrera med Storbritannien om sjöherraväldet ens fram till andra världskriget. Det enda sättet för Storbritannien att förhindra att det överflyglades av USA hade varit att ge Sydstaterna ett resolut stöd under amerikanska inbördeskriget. Först efter andra världskriget överflygladet USA helt Storbritannien och Frankrike liksom att de senares kolonialvälden demonterades. Tyskland och Japan hade besegrats. Storbritannien och Frankrike kunde inte längre föra några självständiga krig, i exempelvis Grekland och Indokina.
Det är redan för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina. Kina har bedrivit en mycket försiktig ekonomisk, politisk och militär uppbyggnad alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande. 1990 formulerade han den s.k. 24-teckenstrategin:
”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”
I motsats till den sovjetiska socialimperialismen har Kina hittills inte hamnat i några ställföreträdande lokala krig med USA, än mindre har Taiwan återtagits. Men säkerligen kommer Kina att så småningom att göra ”anspråk på ledarskap.”
Det är omöjligt att idag förutsäga exakt vilka former som den fortsatta rivaliteten mellan USA och Kina kommer ta sig uttryck i. Men det kommer att finnas gott om konfliktanledningar, bland annat ifråga om kontrollen av vissa strategiska råvaror. Det hänger också på vilken allianspolitik, som USA respektive Kina kommer att genomföra i framtiden.
Det troliga är dock att Kina kommer att överflygla USA på alla plan, utom kanske BNP per capita, utan att USA kan göra något åt saken.
Partier som Indien Kommunistiska Parti (maoisterna)[xxii] och Filippinernas Kommunistiska Parti[xxiii] har tagit mycket klar ställning mot Kina som imperialistisk supermakt. Maoister i Sverige hävdade redan 2005 att Kina var en supermakt i vardande.[xxiv]
VIII. Världsläget
Beskrivningen av världsläget i principförklaringen är subjektivistisk, idealistisk och närmast religiös; man får det intrycket att Internationella Kommunistiska Förbundet utgör en sekulär variant av Sista Dagars Heliga och att världsutvecklingen raskt närmar sig Harmagedon.[xxv] Redan i inledningen talas det om den ”Proletära Världsrevolutionens Nya Stora Våg” – för säkerhets skull används versaler.
På ett ställe i principförklaringen heter det därför betecknande nog:
”Sedan början av detta årtionde (vår fetstil!) har imperialismens och den byråkratiska kapitalismens kris skärpts ytterligare i hela världen. Närhelst dess nedbrytning fördjupas, skärps alla motsättningar, vilket skapar en mer revolutionär situation med en ojämn utveckling i hela världen. Situationen uttrycks av massornas stora aktivitet, vars explosivitet får alla reaktionärer och deras revisionistiska lakejer att darra. Den uttrycks överallt genom stora explosioner som aldrig tidigare skådats (vår fetstil). Den objektiva situationen möter i snabb takt den subjektiva faktorn – främst de kommunistiska partiernas process, som marxist-leninistiska-maoistpartier av en ny typ för att inleda nya folkkrig. På så sätt öppnas ett nytt tillfälle, en period av revolutioner som en del av den Proletära Världsrevolutionens Nya Stora Våg. Denna situation bestämmer uppgifterna, strategin och taktiken för de kommunistiska partierna i hela världen.”[xxvi]
Detta är bara självsuggererande besvärjelser och svammel fullständigt renons på konkret analys. I och för sig återkommer inte det gonzalistiska påståendet att den internationella kommunistiska rörelsen uttryckligen befinner sig på en strategisk offensiv i världsmåttstock i texten, men detta är så nära man kan komma utan att använda själva begreppet. Exakt vad har inträffat det senaste årtionde? Vilka ”stora explosioner”? Kan de jämföras med den ”stora explosionen” första världskriget, som ledde till oktoberrevolutionen? Kan de jämföras med den andra ”stora explosionen” andra världskriget, som ledde till att det socialistiska lägret utvidgades till att omfatta en tredjedel av mänskligheten? Kan de jämföras med en annan ”stor explosion”, Indokinakriget, som avslutade med USA-imperialismens första stora nederlag 1975? Deltagarna på grundarkonferensen av Internationella Kommunistiska Förbundet tycks inbilla sig att bildandet av denna international skulle ha någon som helst effekt på internationella klasskampen. Detta trots att de två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som båda bedrivit folkkrig sedan 1960-talet, inte alls deltog på mötet. Inget av dem befinner sig på en strategisk offensiv enligt dem själva. Detta trots att flera av de europeiska maoistorganisationer, som deltog på mötet, helt saknar massinflytande och bara kan räkna till tvåsiffriga medlemsantal. Detta trots att Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion), som verkar spela första fiolen bland dessa organisationer, självt inte inlett något folkkrig, Detta trots att Perus Kommunistiska Parti, ordförande Gonzalos parti, ännu inte rekonstruerats eller återupptagit folkkriget i Peru.[xxvii] Det senare fenomenet omskrivs med ”strategiskt fördröjd uppgift” i texten.
Gonzalisterna tolkar vissa av Maos utsagor bokstavligt, bl.a. från 1962:
“De närmaste 50-100 åren, från och med idag, kommer att bli en stor epok av radikal förändring av världens sociala system, en epok som kommer att skaka om jorden, en epok som ingen annan tidigare historisk epok kan jämföras med. När vi lever i en sådan epok, måste vi vara beredda att utkämpa en stor kamp vars former kommer att ha många olika kännetecken jämfört med det förflutna.”[xxviii]
Men Mao Zedong var inget geni, som kunde se in i framtiden:
”Frågan om genialitet är en teoretisk fråga. Deras teori (syftar på Lin Biaos med fleras – vår anm.) var idealistisk apriorism. Någon har sagt att motsätta sig genialitet är att motsätta sig mig. Men jag är inget geni.”[xxix]
Den som tolkar allt vad Mao Zedong sagt bokstavligt, speciellt vid högtidliga tillfällen eller i syfte att mobilisera partikadern, försöker degradera Mao Zedong till en dumbom, men uppträder egentligen bara själv som en dumbom. På KKP:s kongress 1945 höll Mao Zedong ett avslutningstal, i vilket han återberättade fabeln om ”Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen”.[xxx] Den narraktige gamle mannen hade föresatt sig att gräva bort två berg. När han kritiserades för det, svarade han, att om han inte lyckades, skulle hans söner och deras sonsöner, och sonsönernas söner och sonsöner fortsätta tills bergen var bortgrävda, d.v.s. fyra generationer framåt. Till sist rördes Gud av den gamle mannens beslut och sände ner två änglar, som bar bort bergen på sina ryggar. Deltagarna på kongressen förstod säkert att Mao Zedong uppfordrade partiets kader till uthållighet i kampen för Kina befrielse i stället för att tolka Mao Zedong bokstavligt. Befrielsen tog bara ytterligare fyra år – inte fyra generationer.
I ett annat sammanhang påpekade Mao Zedong att det kan ta 10 000 år att nå kommunismen. Den som tolkar detta yttrande alltför bokstavligt kanske därför ger upp kampen för kommunismen redan idag. Det är bara i det korta perspektivet, som man kan göra korrekta förutsägelser. Partierna i Andra Internationalen förutsåg utbrottet av första världskriget, men valde helt olika vägar att bekämpa det. Den stora depressionen 1929 förutsågs av Komintern. Komintern förutsåg också utbrottet av andra världskriget och Sovjetunionens politik gick ut på att förhindra detta utbrott.
Gonzalisterna har mycket höga tankar om sig själva och skriver:
”Den nya internationella organisationen är ett centrum för ideologisk, politisk och organisatorisk samordning som bygger på demokratisk centralism och problemlösning genom ömsesidigt och permanent samråd mellan de partier och organisationer som ingår i den, och den kommer att utvidga detta förfarande till att omfatta alla dem som – samtidigt som de deltar med samma principer och syften – står utanför den. Den nya internationella organisationens uppgift är att kämpa för att påtvinga maoismen som det enda befälet (vår fetstil) och vägledning för den proletära världsrevolutionen, vilket tjänar till att konstituera eller återskapa de marxist-leninistiska-maoistiska kommunistpartierna (den fördröjda strategiska uppgiften) och tjänar till att starta, utveckla och samordna folkkrigen i världen i riktning mot återskapandet av Kommunistiska internationalen.”
Det Internationella Kommunistiska Förbundet vill alltså ”påtvinga maoismen som det enda befälet” för den proletära världsrevolutionen. För det första är detta förhållningssätt enbart patetiskt med tanke på att ingen av undertecknande organisationer befinner sig på en strategisk offensiv i de egna länderna, att knappt någon av dem inte har något massinflytande och att vissa av organisationerna i Europa enbart har tvåsiffriga medlemsantal. För det andra står dessa organisationer inte för en maoistisk linje utan för en ”vänster”revisionistisk linje, som i ord bekänner sig maoismen, men som reviderar Mao Zedongs princippolitik på avgörande punkter (mera om detta sedan). För det tredje har denna internationella organisation inte antagit något politiskt program. Den har antagit elva principer, varvid den första är ”Motsättning – den enda grundläggande lagen för den eviga materiens ständiga omvandling”! Detta är en fråga för dialektiken, men ska den ingå i ett program? Detsamma gäller exempelvis principer som att ”Gå emot strömmen”, som i och för sig korrekt, men tillhör den ett program? Den historiskt intresserade bör studera Kominterns olika resolutioner och förslagsvis börja med Lenins öppningstal på Kominterns första kongress [xxxi] som en jämförelse. Då ser man att gonzalisterna befinner sig på barnkammarnivå. Slutligen: Vad menas egentligen med att ”påtvinga” maoismen? Det går inte att påtvinga en ideologi på någon annan, ett folk, en klass eller en grupp människor. Tvärtom måste kommunistiska partier i praktiken bevisa linjens riktighet genom att gå i spetsen för de arbetande massornas kamp, varvid de berörda frivilligt övertygas om riktigheten i kommunisternas politik. Allt annat går emot masslinjen:
”Kommandometoder är felaktiga i varje slag av arbete, ty de går längre än nivån på massornas politiska arbete medger och bryter mot principen om frivillig massaktion och återspeglar sålunda den sjuka som förhastandet utgör. Våra kamrater får inte anta att allt som de själva förstår också förstås av massorna. Huruvida massorna förstår det och är beredda att gå till aktion, kan upptäckas endast genom att bege sig in i deras mitt och göra undersökningar.”[xxxii]
Det är avslöjande att masslinjen, som verkligen karakteriserade Mao Zedongs politik, överhuvudtaget inte omnämns i det omfångsrika dokumentet.
IX. Subjektivismen och idealismen satt i system
Visserligen påstås det aldrig uttryckligen i dokumentet att folkkriget är universellt, vilket är gonzalismens mest framträdande dogm, men folkkriget framställts genomgående som en patentmedicin. Mycket riktigt avslutas dokumentet med orden – och två utropstecken:
”Den första internationella maoistkonferensen är en bas och marscherar obevekligt mot återföreningen av kommunisterna i den internationella kommunistiska rörelsen – en krigsmaskin – en stridsmaskin som hissar marxismen-leninismen-maoismens och det oövervinneliga folkkrigets flaggor!! (vår fetstil)”
Det är absurt att påstå att en viss strategi, vare sig det är fråga om oktoberrevolutionens väg eller folkkrigets väg, är oövervinnlig. Efter Oktoberrevolutionen genomfördes en rad revolutionsförsök, Tyskland, Ungern, Estland och Kina etcetera, som alla misslyckades. Inte heller utgör ett befrielsekrig eller ett folkkrig, där städerna omringas från landsbygden, någon garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast i Nepal. En viss strategi kan bara lyckas om det kommunistiska partiet har gjort en korrekt bedömning av såväl de objektiva som de subjektiva faktorerna och utformat en riktig politisk linje, som vinner massanslutning, d.v.s. visar sig vara korrekt i praktiken, och leder till seger och ett maktövertagande.
Mao Zedong avvisade helt teorin om att folkkriget var universellt. Redan i ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:
”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s. att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”[xxxiii]
Teorin om att folkkriget är universellt, d.v.s. även går att tillämpa i kapitalistiska och imperialistiska länder, skulle få förödande konsekvenser för kommunisterna och proletariatet i dessa länder. I dessa går huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap, som endast kan lösas med den socialistiska revolutionens metod. I dessa länder är nämligen proletariatet den största klassen, medan bönderna utgör en liten minoritet, och dessutom – liksom den politiska makten – koncentrerad till städerna. Hitintills har ingen gonzalistisk organisation ens försökt initiera något folkkrig i något avancerat kapitalistiskt land, så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap, och de kommer heller aldrig att göra det. Huvudmotsättningen i dessa länder kan naturligtvis ändras som under andra världskriget. Då Tyskland och Italien angrep relativt efterblivna feodalkapitalistiska länder med stor andel bondebefolkning som Albanien, Jugoslavien och Grekland ledde detta till folkliga befrielsekrig under ledning av kommunisterna. Även i andra naziockuperade delar av Europa utvecklades en avancerad motståndskamp, i vilken kommunisterna oftast spelade en ledande roll.
Dokumentet gör heller inte upp med den gonzalistiska teorin om att den internationella kommunistiska rörelsen idag skulle befinna sig på ”en strategisk offensiv”. Den enda gång som dokumentet behandlar denna frågeställning heter det:
”Med den stora kinesiska revolutionen uppstod ett nytt förhållande av strategiskt jämvikt (vår fetstil) mellan världskrafterna kapitalism och socialism. Hela perioden efter andra världskriget präglades av bittra strider mellan imperialism och socialism.”
Om vi ska använda de tre begreppen, strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, som ursprungligen användes av Mao Zedong i samband med hans teorier om folkkriget, på den revolutionära rörelsens historia, blir resultatet helt annorlunda. Den internationella arbetarrörelsen inledde nämligen sin strategiska offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagt 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men framför allt till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern inspirerade till bildandet av kommunistiska partier runtom i hela världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nord-Vietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.
I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags strategisk jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d. kolonier, fr.a. i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.
Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som en strategisk defensiv från den internationella kommunistiska rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier utanför sovjetblocket omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur först till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings slutliga maktövertagande i KKP 1978[xxxiv] innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier desillusionerades och gick under på 1980- och 1990-talet.
Idag finns det ytterst få starka maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska och socialimperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti.
XI. Maoismen är en vetenskaplig ideologi – och inte en religion
Det finns inget som talar för att Internationella Kommunistiska Förbundet kommer att kunna utvecklas till en slagkraftig Kommunistisk international. I grund och botten är det fråga om ett antal pro-gonzalistiska partier, som har slagit sig samman i tron att de tillsammans skulle kunna uppnå några slags synergieffekter, men om en blind leder en annan blind kommer de båda att hamna i en grop.
Internationella Kommunistiska Förbundet utgår inte alls från maoismen utan från gonzalismen. Detta markerades också på deras grundarkonferens i form av ”Resolution för särskilt erkännande av Ordförande Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti”[xxxv], i vilken det talande nog också hette;
”Vi, som delegater vid Internationella Kommunistiska Förbundets I Internationella Konferens, ägnar en särskild hyllning till denna proletariatets stora ledare, vi höjer till sin topp den obesegrade fanan, vi svär att följa hans utomordentliga exempel av genomgående och total hängivelse till vår sak, kampen och det ohejdade slitet för kommunismen.”
Uttalandet har närmast karaktären av en trosbekännelse.
Det är i sanning anmärkningsvärt att det finns en rörelse, som upphöjer ledaren för ett parti, Perus Kommunistiska Parti, där inte bara ledaren tillfångatogs utan även som en följd därav att partiet kollapsade, till en ledstjärna och föredöme. Riktigheten i Perus Kommunistiska Partis bekräftades alltså aldrig i praktiken; detta i motsats till Lenins och Mao Zedongs politiska linje. I praktiken sätter gonzalisterna Gonzalo högre än Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong. Det normala när ledare för kommunistiska partier tillfångatas eller dödas är att dessa partier kan rekonstrueras, eftersom det finns kader som kan ersätta dem – se exempelvis Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och Ernst Thälman i Tyskland och Antonio Gramsci i Italien. Ett kommunistiskt parti står inte och faller med en person. Det normala är också att kommunister självkritiskt granskar sin politik i händelse av ett nederlag, men det har Perus Kommunistiska Parti aldrig gjort. Eftersom Perus Kommunistiska Parti ännu inte rekonstruerats och folkkriget inte återupptagits, måste partiets problem vara mera djupgående.
Mao Zedongs linje var att kommunisterna skulle ”utveckla de progressiva krafterna, vinna över mittenkrafterna och isolera den yttersta högern”[xxxvi] Denna linje tillämpade Mao Zedong inte bara i samband med befrielsekriget mot Japan utan i en rad andra sammanhang, inklusive den inre partikampen. Det finns mycket som tyder på att Perus Kommunistiska Parti inte tillämpade denna linje, särskilt gentemot de olika skikten inom bondeklassen och gentemot progressiva organisationer och individer, som stod i motsättning till den peruanska regimen – se Maoist Communist Unions granskning i detta avseende.[xxxvii] Detta innebar att Perus Kommunistiska Parti drev mittenkrafterna i famnen på den yttersta högern, vilket också har betydelse för hur de arbetande massorna i Peru idag uppfattar Perus Kommunistiska Parti och förmodligen förklarar varför partiet hittills inte kunnat rekonstruerats.
Kommunistiska Arbetarföreningen och enskilda medlemmar i Kommunistiska Arbetarföreningen har tidigare i en rad frågor kritiserat gonzalismen [xxxviii], varför vi nöjer oss med några anmärkningar i detta sammanhang.
Perus Kommunistiska Partis, Gonzalos och Internationella Kommunistiska Förbundets linje skiljer sig i fråga efter fråga från den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje, så som den har formulerats av klassikerna Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong. På varje punkt där gonzalisterna skiljer sig från klassikerna och Komintern hamnar de också på revisionistiska, trotskistiska, anarkistiska eller ultra-vänsterpositioner.
Det gäller föreställningen om teorierna om det universella folkkriget teorierna, det militariserade kommunist partiet, de koncentriska cirklarna och om nödvändigheten att påtvinga maoismen på massorna, vilka samtliga innebär en revidering av maoismen från ”vänster”, d.v.s. ren ”vänster”revisionism.
Gonzalisterna negligerar helt och hållet Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs erfarenheter av Komintern, särskilt dess brister och misstag, och har inte alls förstått KKP:s och Mao Zedongs linje att inte ta initiativ till en ny international.
Gonzalisterna lanserar den idealistiska jefatura-teorin, teorin om stort ledarskap, som upphöjer vissa ledare, i deras fall Gonzalo, till ofelbara ledare. Detta står i direkt motsättning till det kollektiva ledarskap som klassikerna, exempelvis Mao Zedong, och alla äkta kommunistiska partier förespråkat.
Internationella Kommunistiska Förbundet förmår inte göra en korrekt bedömning av världsläget och huvudmotsättningen, underskattar Kinas som uppåtstigande socialimperialistisk supermakt och överskattar den internationella kommunistiska rörelsens styrka.
Gonzalisterna drömmer om ett ”globalt folkkrig” under deras ledning, vilket liknar Trotskijs permanenta revolution. De betraktar det socialistiska övergångssamhället som ett militariserat samhälle och denna slags krigskommunism är ett eko av Trotskijs och Bucharins djupt felaktiga linje efter inbördeskriget i Sovjetunionen, en linje som såväl Lenin som Stalin framgångsrikt bekämpade.[xxxix]
Gonzalisternas linje är ytterst sekteristisk. I borgerligt-demokratiska länder förordar de principiell valbojkott, vilket är anarkismens traditionella linje och som aldrig förespråkats av marxismens klassiker eller Komintern, och självklart heller inte av Mao Zedong – se ”Ett förlag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963).[xl] Kommunisterna har alltid förespråkat att alla slags kampmetoder ska användas för att nå slutmålet.
Gonzalisterna reducerar politik till en fråga om etiketter och definitioner. Men den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. Vad spelar det för roll att dessa partier betecknar sig själva som marxist-leninistiska-maoistiska (MLM) – ibland med tillägget ”huvudsakligen maoistisk” – om de samtidigt hävdar att folkkriget är universellt, en strategi som är helt förfelad i kapitalistiska och imperialistiska länder, i vilka huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? KFML (senare SKP) i Sverige skrev redan 1967 in Mao Zedongs tänkande i sina grundsatser, men detta genererade inte automatiskt några framgångar. Tvärtom var det den ideologiska och politiska linjen, som KFML/SKP tillämpade fram till 1978, som ledde till partiets framgångar. Denna inspirerades av KKP:s kamp mot den moderna sovjetrevisionismen under den stora polemiken och kulturrevolutionen liksom av Mao Zedongs masslinje och enhetsfronttaktik. Det senare betydde att KFML/SKP hela tiden försökte förena sin kamp med de arbetande massornas.
Gonzalisterna är fullblodsdogmatiker. Mao Zedong skrev i ”Om motsättningar”:
”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.”[xli]
Gonzalisterna är t.o.m. så förvirrade att de stämplar vissa begrepp som revisionistiska i sig utan att undersöka hur dessa har definierats. De påstår att ”imperialistiska block” per definition innebär att dessa är enhetliga som stenar, som om det fanns definitioner redan givna i en platonsk idévärld. De stämplar också begreppet neokolonialism som revisionistiskt, trots att Kinas Kommunistiska Partis fjärde kommentar under den stora polemiken just betitlades ”Neokolonialismens försvarare”. Detta är bara ett av flera förtäckta angrepp på KKP och Mao Zedong. Ett annat förtäckt angrepp på Mao Zedong är påståendet i dokumentet att ”Stalin utvecklade denna kamp (d.v.s. mot Trotskij, Zinovjev, Kamenjev och Bucharin – vår anm.) under tretton års och det är fel att hävda att han löste saker administrativt” (vår fetstil). Men i själva verket kritiserade Mao Zedong Stalin just för hans administrativa metoder. Det räcker med ett exempel:
”För det andra betraktade Stalin masslinjen som svanspolitik. [Han] erkände inte de goda sidorna med masslinjen, och han använde administrativa metoder för att lösa många problem (vår fetstil)… Men vi kommunister är materialister; vi erkänner att det är massorna som skapar allt och är historiens herrar. [För oss] finns det inga individuella hjältar; endast när massorna är enade kan det finnas styrka. Faktum är att sedan Lenins död har masslinjen glömts bort i Sovjetunionen.”[xlii]
Gonzalisterna hållning till Stalin påminner om Enver Hoxhas och Albaniens Arbetarpartis. KKP och AAP befann sig i en allians gentemot den moderna sovjetrevisionismen från 1957 till 1977. Under denna tid behandlade AAP i praktiken alltid Stalin som en större tänkare än Mao Zedong och AAP löste också motsättningarna i partiet med administrativa metoder på samma sätt som Stalin, d.v.s. ytterst med avrättning av ledande meningsmotståndare. I KKP avrättades ingen ledamot i centralkommittén så länge Mao Zedong levde.
Gonzalisterna förvanskar också teorin om tvålinjekampen och framställer det som om det hela tiden finns två klart utmejslade linjer. Tvärtom börjar en felaktig linje utvecklas i form av ”vänster”- och högerfel, vilka redan i inledningsskedet kan bekämpas med teoretisk kamp och kritik och självkritik. Om man misslyckas med detta av olika anledningar, uppstår det naturligtvis en linje. I Sveriges Kommunistiska Parti uppstod det linjestrider 1968, 1970, 1972, 1975 – 1977 och 1978 – 1980. Men fram till 1978 var huvudlinjen korrekt. I KKP reagerade Mao Zedong redan 1966[xliii] mot Lin Biaos genikult av honom, men huvudmotsättningen i den inre partistriden iKKP i det läget gick mellan dem som stödde Mao Zedongs linje och kapitalistfararna med Liu Shaoqi och Deng Xiaoping i spetsen. Först 1971 kom det till ett avgörande med Lin Biao.
I den internationella marxist-leninistiska rörelsen, där KKP och AAP spelade den ledande rollen 1963 – 1977, fördes som tidigare påpekats aldrig någon öppen polemik, d.v.s. öppen linjekamp mellan partierna. Kritik fördes fram på bilaterala möten partierna emellan.
”SUKP:s ledare har fullständigt struntat i principen om att enighet ska uppnås genom överläggningar broderpartierna emellan och tagit för vana att fatta diktatoriska beslut och kommendera andra. De har hänsynslöst slitit sönder gemensamma överenskommelser med broderpartier, självrådigt fattat beslut i viktiga frågor av gemensamt intresse för broderpartierna och påtvingat dem fullbordat faktum.
SUKP:s ledare har brutit principen att meningsskiljaktigheter broderpartier emellan bör lösas genom interna partiöverläggningar (vår fetstil) . De använde först sin egen partikongress och sedan andra broderpartiers kongresser som tribuner för offentliga angrepp i stor skala mot de broderpartier som orubbligt håller fast vid marxismen-leninismen.”[xliv]
Mao Zedong och KKP höll fast vid denna linje även efter splittringen med SUKP och i sina egna kontakter med broderpartierna. Gonzalisterna däremot upphöjer däremot den internationella tvålinjekampen inom den internationella kommunistiska rörelsen till rättesnöre. Men situationen var helt annorlunda på Lenins tid på grund av att Andra internationalen hade urartat och det var helt nödvändigt att bedriva öppen polemik mot socialchauvinisterna och reformisterna, eftersom dessa också påverkade situationen i Tsarryssland. Sak samma för KKP under den stora polemiken, då faktiskt de moderna revisionisterna i SUKP var de som först gick till offentliga angrepp mot KKP och AAP.
KKP:s linje uppmuntrade uppmuntrade i själva verket de dåvarande broderpartierna att fokusera på att utveckla klasskampen och på teoretisk kamp mot allsköns opportunistiska riktningar i det egna landet, i stället för att ägna huvuduppmärksamheten åt broderpartiernas eventuella fel och brister.
XI. Slutord
Internationella Kommunistiska Förbundet kommer aldrig att lyckas att bilda en ny kommunistisk international; det kommer förmodligen att till och med implodera snabbare än RIM.
För det första utgår Internationella Kommunistiska Förbundet (IKF) från en ”vänster”revisionistisk plattform, d.v.s. maoismen revideras från ”vänster”, och utgör i praktiken bara en modifierad variant av gonzalismen. Denna präglas av vulgariserad dogmatism, idealism och subjektivism. Internationella Kommunistiska Förbundet har inte ens antagit ett politiskt program. En international som bygger på gonzalismen kommer aldrig att kunna leda något världsfolkkrig eller världsrevolution.
För det andra är alla organisationer i IKF som undertecknar resolutionen oskrivna kort. Inget av dem har ännu segrat, d.v.s. deras ideologiska och politiska linjes riktighet har inte bevisats i praktiken. Deras banérförare Perus Kommunistiska Parti har redan lidit nederlag en gång och har ännu inte lyckats rekonstruera partiet. Ändå tar Internationella Kommunistiska Förbundet ut alla segrar i förskott. Dessa partier hävdar att folkkriget är universellt, men knappt något av dem har ännu inlett något folkkrig. De flesta europeiska organisationer i IKF är obetydliga, saknar erfarenhet av klasskamp och massinflytande och har enbart tvåsiffriga medlemsantal. Det är naturligtvis inget fel att kommunistiska organisationer har ett begränsat medlemsantal i inledningsskedet; bara om det riskerar att förbli ett permanent tillstånd. Betecknande nog deltog aldrig Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, de två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, på grundarkonferensen, trots att de var inbjudna.
Slutligen utgår Internationella Kommunistiska Förbundet från helt fel ända, det vill säga uppifrån och utan någon egentlig bas, när det proklamerar sin organisation. Vi stödjer helt Filippinernas Kommunistiska Partis centralkommittés perspektiv, när den skriver:
”Vi uppmanar alla kommunistiska partier och organisationer att föra revolutionär kamp i sina egna länder som det viktigaste bidraget till den internationella proletära revolutionen (vår fetstil). Med kraftfulla revolutionära rörelser som ackumulerar framgångar och segrar i alla former av kamp över hela världen kan uppbyggandet av internationell enhet genom teoretiska och polemiska utbyten och skapandet av olika former av samarbete mellan kommunistiska partier och grupper bli mer produktivt och förankrat i praktiken.
För att uppnå större internationell enighet och samarbete, uppmuntrar FKP kommunistiska partier och organisationer att genomföra bilaterala möten och multilaterala konferenser och samråd, där viktiga frågor om teori och praktik kan diskuteras, utredas och överenskommas, samtidigt som de skiljaktiga åsikterna läggs åt sidan för vidare studier och diskussioner. Vi måste alltid sträva efter att skapa enighet på grundval av att upprätthålla marxismen-leninismen, främja maoismen som det tredje steget i utvecklingen av den proletära ideologin, avslöja och bekämpa revisionismen, föra kampen mot imperialismen och all reaktion framåt och föra de nydemokratiska och socialistiska revolutionerna framåt.”[xlv]
Idag är det hur enkelt som helst att ta del av andra maoistiska partiers teoretiska texter, uttalanden och politiska kamp på internet, men samtidigt är det också lätt att ge sken av att ett parti har mycket större inflytande än det har, trots att det kanske bara är några skrivbordsmarxister som har skapat en webbplats. Faktum är att bildandet av Internationella Kommunistiska Förbundets bildande och dess förmätna anspråk att kunna leda den internationella kommunistiska rörelsen och världsproletariatet enbart kommer att leda till att den teoretiska kampen mot gonzalismen kommer att intensifieras, eftersom gonzalismen diskrediterar maoismen och bara kan sluta i en återvändsgränd. Redan har partier i exempelvis Canada, Norge och Sverige splittrats.
Avslutande anmärkning
Det är lustigt att gonzalisterna fortfarande använder Wade-Giles transkriperingssystem, som utformades på 1800-talet (1867 och 1892), i stället för pinyinsystemet. Det är fortfarande populärt i den anglosaxiska världen och – Taiwan! De skriver alltså Mao Tse-tung och Peking i ställe för Mao Zedong och Beijing. Beslutet att utarbeta pinyinsystemet togs i Kina redan 1950, det vill säga ett år efter folkrepublikens grundande, blev officiellt 1958, men slog igenom 1979 först efter Maos död. Vem som helst kan lyssna på nätet hur Kinas huvudstad uttalas och det är helt uppenbart att Beijing ligger närmast det kinesiska uttalet.[xlvi]
Kommunistiska Arbetarföreningen
18/2 2023
[i] Historical News of the successful Holding of the Unified Maoist International Conference: the International Communist League was founded! – Communist International (ci-ic.org)
[ii]Exempelvis: Conversation between chairman Mao and comrades Hysni Kapo and Beqir Ballaku: https://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/memorandum-conversation-between-chairman-mao-zedong-and-comrades-hysni-kapo-and-beqir
[iii] The Comintern has long ceased to meddle in our affairs: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm
[iv] https://bannedthought.net/China/Individuals/ZhouEnlai/SelectedWorksOfZhouEnlai-V2-Searchable.pdf – se sid. 306 – 319.
[v] The Comintern has long ceased to meddle in our affairs: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm
[vi] https://bannedthought.net/China/Individuals/ZhouEnlai/SelectedWorksOfZhouEnlai-V2-Searchable.pdf – se sid. 306 – 319.
[vii] Anfört arbete
[viii] Declaration of the Revolutionary Internationalist Movement 1984 -–https://ia800201.us.archive.org/22/items/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovement_292/DeclarationOfTheRevolutionaryInternationalistMovement_292.pdf
[ix] Se ”Our Stand on the Formation of an International Organisation of the Proletariat”, februari 2017 – https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/index.htm#2017
[x] The Comintern has long ceased to meddle in our affairs: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_36.htm
[xi] https://www.bannedthought.net/International/ICL/MajorDocs/HistoricNews-ICL-Founded-2022-Eng.pdf , sid.7
[xii] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70
[xiii] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid.72
[xiv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70
[xv] ”Mao Zedong om filosofiska frågor”. Oktoberförlaget 2016, sid. 70
[xvi]http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm
[xvii] Historical News of the successful Holding of the Unified Maoist International Conference: the International Communist League was founded! – Communist International (ci-ic.org)
[xviii] Anfört arbete, sid. 18
[xix] https://www.forbes.com/china-billionaires/list/#tab:overall
[xx] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_largest_companies_by_revenue
[xxi] https://www.sipri.org/sites/default/files/2022-04/milex_press_release_swe.pdf
[xxii] China – a new Social-Imperialist power! It is integral to the World Capitalist Imperialist system! – https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Books/China-Social-Imperialism-CPI-Maoist-2021-Eng-view.pdf
[xxiii] On The Centennial Of The Once Great Communist Party Of China – https://www.redspark.nu/en/imperialist-states/cpp-on-the-centennial-of-the-once-great-communist-party-of-china/
[xxiv] https://arbetarforeningen.se/kina-en-supermakt-i-vardande/
[xxv] https://sv.wikipedia.org/wiki/Harmagedon
[xxvi] Historical News of the successful Holding of the Unified Maoist International Conference: the International Communist League was founded! – Communist International (ci-ic.org)
[xxvii] “Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (vår fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot…
Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (vår fetstil)i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” Se Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! av MPP (Movimiento Popular Perú) den 22/9 2022 : https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/
[xxviii] Mao Zedong: “From a speech in front of a meeting with 7000 cadres in 1962” – citerat via Historical News of the successful Holding of the Unified Maoist International Conference: the International Communist League was founded! – Communist International (ci-ic.org)
[xxix] Summary of Talks with Responsible Comrades at Various Places During Provincial Tour (1971), Mao Tse-tung: Selected Works, band IX, sid. 414
[xxx] http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV3/VV3_art26.htm
[xxxi] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1919/mar/comintern
[xxxii] ”Om koalitionsregering” (24 april 1945), avsnitt V, Mao Tse-tung, Valda verk, band III
[xxxiii] Valda verk band 5, sid. 310
[xxxiv] Detta årtal används här, eftersom Deng Xiaopings ekonomiska reformer antogs då, samtidigt som Hua Guofengs centristiska falang avlägsnades från allt politiskt inflytande i ledningen. Därmed inleddes kapitalismens definitiva återupprättande i Kina. Se bl.a. https://bannedthought.net/China/Maoism/2022/ChinaRevolutionAndRestoration-English-2022.pdf
[xxxv] https://kommunisten.nu/?p=14154
[xxxvi] ”Aktuella problem om taktiken inom den antijapanska enhetsfronten”, Mao Tsetung, Valda verk band 2, sid.406
[xxxvii] Se ”A Critical Evaluation of Gonzaloism”, Red Pages number 3, sid. 13 – 60 https://www.bannedthought.net/USA/MCU/index.htm
[xxxviii] Thomas Berg:
Ingen kompromiss om principer – Enhet på marxismen-leninismen-maoismens grund – Kommunistiska Arbetarföreningen 24/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=430
Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse – 23/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=419
Kommunistiska Arbetarföreningen:
En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen – 19/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=299
Rickard B. Turesson:
Görs revolution utifrån etiketter? – Marxistiskt Forum 1/2017 – https://marxforum.se/index.php/2021/07/07/gors-revolution-utifran-etiketter/
Kan Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen-leninismen reduceras till en katekes? – Marxistiskt Forum 1/2018 – https://marxforum.se/index.php/2021/07/07/kan-mao-zedongs-vidareutveckling-av-marxismen-leninismen-reduceras-till-en-katekes/
Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist – Marxistiskt Forum nr 1/2019 –https://marxforum.se/index.php/2021/07/08/stackars-mao-zedong-som-inte-ens-var-maoist/
Folkkriget är ingen universalstrategi – Nya Arbetartidningens blogg 26/12 2021 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2021/12/26/11749622-folkkriget-ar-absolut-ingen-universalstrategi/
Teorin om att folkkriget är universellt kan visst leda till äventyrspolitik (ursprungligen publicerad den 28/2) – https://arbetarforeningen.se/?p=321
Lärdomar av den revolutionära kampen i Nepal – Nya Arbetartidningens blogg 27/3 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/03/27/11756960-lardomar-av-den-revolutionara-kampen-i-nepal/
Bör folkkriget prövas i Sverige? – Nya Arbetartidningens blogg 16/7 2922 –http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/07/16/11772711-bor-folkkriget-provas-i-sverige-idag/
Mer om genikulten och jefatura – Nya Arbetartidningens blogg 30/7 2022 –- http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/07/30/11763866-mer-om-genikulten-och-jefatura/
Fanns det överhuvudtaget någon i KFML/SKP som förespråkade folkkrigets universalitet? – Nya Arbetartidningens blogg 4/10 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/11/04/11771336-fanns-det-overhuvudtaget-nagon-i-kfml-skp-som-foresprakade-folkkrigets-universalitet/
Thomas Berg har helt rätt – Nya Arbetartidningens blogg 11/10 2022 http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/11/11772714-thomas-berg-har-helt-ratt/
Ajith om folkkrigen 2014 – Nya Arbetartidningens blogg 19/10 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/19/11770051-ajith-om-folkkrigen-2014/
Kan Gonzalos tänkande vägleda världsrevolutionen? – Nya Arbetartidningens blogg 23/10 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/23/11770402-kan-gonzalos-tankande-vagleda-varldsrevolutionen/
Vilka förvränger maoismen? – Nya Arbetartidningens blogg 5/11 2022 –http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/11/05/11771436-vilka-forvranger-maoismen/
Mera om Mao Zedongs tänkande – 21/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=317
Gonzalo avslöjar själv att han är fel ute – 21/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=319
Befinner sig den revolutionära rörelsen i världsmåttstock på en strategisk offensiv? – 23/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=293
[xxxix] Se ”A Critical Evaluation of Gonzaloism”, Red Pages number 3, sid. 54 – 60 https://www.bannedthought.net/USA/MCU/index.htm
[xl] http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm – se avsnittet ”Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna”
[xli] Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.57
[xlii] “Speech at the Second Plenum of the Eight Central Committee” (Nov. 15, 1956), Version II, WMZ2, pp. 185-6 – citerat via https://massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm
[xliii] Mao Tse-tungs private letter to Chiang Ch´ing (July 8, 1966): https://www.bannedthought.net/China/Individuals/MaoZedong/Letters/Mao’sLetterToJiangQing-660708-Alt1-sm.pdf
[xliv] SUKP:s ledare är vår tids största splittrare – Kommentar (7) till SUKP:s CK:s öppna brev av redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda fanan den 4 februari 1964: http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_08_SUKPs%20ledare.htm
[xlv] https://arbetarforeningen.se/om-det-tillkannagivna-bildandet-av-internationella-kommunistiska-forbundet/
[xlvi] https://www.google.com/search?q=Beijing+pronounciation&rlz=1C1GGGE_svSE475SE476&oq=Beijing+pronounciation&aqs=chrom