I en debattartikel den 7/1 på Kommunisten.nu skriver Sven Laurin att föreställningen om folkkrigsteorin skulle stödja en ”äventyrslinje är helt fel”. Men han leder det inte i bevis på något sätt.
För det första bestäms det kommunistiska partiets strategi av den aktuella huvudmotsättningen. Det är typiskt att en del låtsasmaoister inte alls använder sig av detta analytiska begrepp, som Mao Zedong formulerade i ”Om motsättningar”. Faktum är Marx, Engels, Lenin och Stalin i praktiken också utgick ifrån huvudmotsättningen i den politiska analysen, även om den senare begick vissa misstag i det avseendet. Det betyder att den kommunistiska rörelsen historiskt sett har använt sig av två huvudstrategier, nämligen väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen, eftersom huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap, eller folkkrig, då städerna inringats från landsbygden. Folkkrig har varit som mest framgångsrikt, då det har stått en utländsk angripare och ockupant i landet som i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam etcetera. Folkkriget har också lyckats i nykoloniala länder som Cuba och Nicaragua främst på grund av existensen av mycket korrumperade och repressiva regimer, som saknat allt folkligt stöd.
För det andra: Mao Zedong betonade tidigt fr.o.m slutet av 1920-talet att röda baser bara kunde existera i Kina. Det berodde på att rivaliteten mellan de kinesiska krigsherrar skapade politiska tomrum, som kommunisterna kunde utnyttja. Dessutom var terrängen i Kina fördelaktig: kommunisterna byggde de första basområdena i bergsområden, inte på slätterna. Sak samma i Jugoslavien och Albanien, vars bergsområden lämpade sig utmärkt för guerillakrigföring. Det kuperade Afghanistan är också en viktig förklaring till att Afghanistan hittills under historien har lyckats slå tillbaka brittiska, ryska och sovjetiska och amerikanska erövringsförsök. I Vietnam utgjorde djungeln ett utmärkt skydd för först Vietminh och senare FNL; dessutom grävde de ner sig för att undkomma flygspaning från fransmän och amerikaner. Det avgörande är naturligtvis att en imperialistisk angripare automatiskt får en mycket stor andel av befolkning emot sig, d.v.s huvudmotsättningen ändras. Det är också viktigt att påpeka att såväl Lenin, SUKP(b):s historia och Mao Zedong betonar det säregna med oktoberrevolutionen respektive det kinesiska folkkriget mot först den japanska imperialismen och sedan Guomindang. Vänsterdogmatiker kan inte skilja det säregna från det allmängiltiga.
För det tredje anger Mao Zedong som ett villkor för basområdena att befolkningsmajoriten i dessa måste stödja kommunisterna och att basområdena måste vara självförsörjande. Den första aspekten innebär att kommunisterna måste ha ett politiskt program för att vinna majoritetens stöd och även genomföra reformer som gynnar samma majoritet. Den andra aspekten är nödvändig om det ska vara möjligt att genomföra ett långvarigt krig. Che Guevara syndade mot allt detta i Bolivia. Han och hans grupp kom utifrån; de saknade ett politiskt program, speciellt för att vinna bönderna, och deras löpande försörjning var inte tryggad på något sätt. Idén om att detta kan överföras till imperialistiska länder i form av att förorterna omvandlas till basområden är bara barnslig; förorterna har ytterst svårt att bli självförsörjande. Det är enkelt för den borgerliga staten att klippa av el-, vatten- och livsmedelsförsörjningen till förorterna och det räcker inte att säkra livsmedelsförsörjningen genom att odla i rabatter och blomkrukor på balkongerna.
Andra hänvisar till IRA:s och ETA:s väpnade kamp i Nordirland respektive Baskien, som ett bevis att det går att föra väpnad kamp i Europa. Men de glömmer att såväl IRA och ETA var borgerliga nationalister och att deras kamp var klart säregen. IRA stöddes av en del av den katolska befolkningen, som utgjorde nästan hälften av befolkningen i Nordirland. Konflikten hade alltså en delvis historiskt betingad etnisk-religiös dimension, och IRA hade naturligtvis just därför säkra gömställen i bostadsområden där katoliker dominerade helt. Baskerna utgjorde en förtryckt nationell minoritet i Spanien, vilka senare erhållit autonomi, delvis som följd av stridigheterna. Men ETA stöddes förmodligen aldrig av en majoritet av baskerna.
II.
Frågan om Röda arméfraktionen (RAF)
Sven Laurin menar att RAF bedrev en ”äventyrlig och revisionistisk linje” i Tyskland. Jag kan hålla med om att RAF i allra högsta grad bedrev en äventyrlig linje, men inte att den var revisionistisk. Det förutsätter att RAF:s linje vid någon tidpunkt var marxistisk, d.v.s att det fanns något att revidera. RAF:s linje var från första stund småborgerligt anarkistisk och helt utanför den kommunistiska rörelsens traditioner. RAF såg inte arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen, försökte aldrig förankra sig i den tyska arbetarklassen, tillämpade aldrig masslinjen utan tillämpade i stället individuell terror.
Redan i ”Varmed skall man börja?” (1901) [1]varnar Lenin för individuell terror som självständig kampmetod:
”Man föreslår i stället terrortaktik som en självständig form av tillfälliga angrepp, utan samband med någon armé. Genom att vi saknar en central organisation, och på grund av svagheten hos de lokala revolutionära organisationerna är detta faktiskt allt terrortaktik kan vara. Vi förklarar därför med skärpa att en sådan kampmetod är felaktig och olämplig under nuvarande omständigheter, att den drar bort de mest aktiva kämparna från deras verkliga uppgift, den uppgift som är viktigast om man ser det med utgångspunkt från intressena hos rörelsen som helhet, och att den förvirrar styrkorna – inte regeringens styrkor, utan revolutionens…
Vi förnekar minst av allt betydelsen av hjältemodiga individuella angrepp, men det är vår plikt att kraftigt varna för att bli besatt av terror, att uppfatta terrortaktik som kampens huvudsakliga och grundläggande metod, som så många människor så gärna vill göra just nu. Terrortaktik kan aldrig bli en reguljär militär operationsmetod. I bästa fall kan den bara tjäna som en av de metoder som används vid ett avgörande anfall.”
Syftet med RAF:s individuella terror mot främst högt uppsatta personer i den tyska kapitalistklassen och statsförvaltningen var att provocera den tyska statsapparaten att slå till besinningslöst mot det tyska proletariatet. Det var i praktiken samma tänkande som låg till grund för anarkisternas och de ryska narodnikernas militanta aktioner fr.o.m slutet av 1800-talet, nynazistiska och nyfascistiska terroraktioner efter andra världskriget och senast islamistiska organisationer som al-Qaida och ISIS.
Redan i Sven Laurins citat från RAF:s The urban guerilla concept framgår det hur bakvänt RAF argumenterar :
”We are arguing that armed struggle is a necessary precondition for the latter (d.v.s. politiskt arbete i fabrikerna och bostadsområdena – min anm.) to succeed and progress.”
Tvärtom är det alltså det politiska arbetet, propaganda, agitation och dagskamp i fabrikerna, i bostadsområdena och på landsbygden som utgör förutsättningen för att höja kampens nivå och som senare när läget är moget kan omvandlas till väpnad kamp. Detta är kommunismens ABC, som alltid har förordats av den kommunistiska rörelsens ledande företrädare. Det var också därför som RAF betraktades som provokatörer av den internationella marxist-leninistiska rörelse, som hade uppstått efter 1963 och vars ledande partier var Kinas Kommunistiska Parti och Albaniens Arbetarparti. Trots detta finns det ändå idag s.k maoister, inspirerade av Perus Kommunistiska Parti, som intresserar sig för Röda arméfraktionen och liknande grupperingar som Röda Brigaderna (Italien). Men det betyder bara att dessa s.k maoister självmant placerar sig utanför den kommunistiska rörelsens ideologiska och politiska traditioner.
Till saken hör också att RAF:s ursprungliga kärna bestod av småborgerliga intellektuella och trasproletära, snarast kriminella (Baader), element. Många av dessa småborgerliga intellektuella hade föräldrar som antingen hade varit nazister, fungerat som medlöpare eller helt enkelt aldrig bekämpat nazisterna. Deras anslutning till RAF var en slags gottgörelse för föräldragenerationens försyndelser; dåligt samvete leder garanterat till politiska överslag. Redan Bakunin, en av anarkismens ledande teoretiker, hävdade att målgruppen var bönder, hantverkare och trasproletärer – inte proletariatet.
III.
Varför kan teorin om att folkkriget är universellt leda till äventyrspolitik?
Förklaringen är enkel: Folkkrig kan bara tillämpas under två omständigheter. Den ena är då en imperialistisk stormakt angriper och ockuperar ett annat land, som exempelvis folkkriget mot Japan i Kina, folkkrigen i Jugoslavien och Albanien mot Nazityskland, folkkrigen i Indokina mot Frankrike och USA och befrielsekrigen i Afrika mot olika kolonialmakter efter andra världskriget med flera krig. Den andra omständigheten är folkkrig i nykoloniala länder, d.v.s städerna inringas från landsbygden, utan att imperialistiska trupper befinner sig i landet och mot korrupta och repressiva kompradorregimer, men med en relativt stor bondebefolkning. Detta var fallet i såväl Cuba som Nicaragua och det är denna typ av folkkrig som idag utkämpas i Indien och på Filippinerna.
Däremot är idén om att folkkriget skulle vara tillämpbart i imperialistiska och kapitalistiska stater, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och med en mycket liten bondebefolkning, fullständigt dödfödd. Det är annan sak att huvudmotsättningen kan ändras i vissa av dessa länder, särskilt mindre stater, i händelse av storkrig. Det är därför som den kommunistiska rörelsen alltid har förordat oktoberrevolutionens väg i imperialistiska och kapitalistiska stater, eftersom proletariatet är stort och koncentrerat till städerna liksom den politiska makten.
Vad händer med dem som inbillar sig att folkkrig skulle vara tillämpbart i imperialistiska stater, samtidigt som det aldrig kommer att initieras ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Ingen av de pro-senderistiska grupperingar inom det imperialistiska blocket, som tror att folkkriget är universellt, har omsatt sina teorier i praktisk handling; planerna har inte lämnat skrivbordslådorna.
Det första alternativet är naturligtvis att de inser att teorin är felaktig och omprövar den. Det är naturligtvis den bästa lösningen. Det verkar dessutom som inflytandet från Perus Kommunistiska Parti håller på att klinga av bland internetmaoisterna, speciellt som det står klart att de två mest kamperfarna maoistpartierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, är motståndare till denna teori.
Det andra alternativet är teorins anhängare så småningom kommer att tröttna och ge upp på grund av det aldrig startas något folkkrig. De kommer helt enkelt att övergå till annan verksamhet.
Det tredje alternativet innebär att någon gruppering ändå kommer att göra ett försök. Men eftersom denna strategi står i motsättning till den aktuella huvudmotsättningen, kommer de att skändligen att misslyckas. De kommer aldrig att vinna proletariatets majoritet, som redan befinner sig i städerna, för att inringa städerna från landsbygden; de kommer aldrig kunna upprätta säkra basområden för ett långvarigt folkkrig och folkkriget erbjuder inga militärstrategiska fördelar i förhållande till borgarklassen, som har lika god lokalkännedom. Varje sådant försök att starta ett folkkrig, oavsett om det sker på landsbygden eller i form av en stadsguerilla, kommer att slås ner i sin linda. Misslyckade revolutionsförsök kommer att diskreditera den revolutionära rörelsen på samma sätt som en gång Röda arméfraktionen, Röda brigaderna, Action Directe eller Weathermen. Objektivt sett är det kontrarevolutionärt att förorda en strategi, som på förhand är dömd att misslyckas.
Den enda riktiga linjen i ett imperialistiskt land är att det kommunistiska partiet tålmodigt går i spetsen för klasskampen i alla dess former och ackumulerar styrka, så att det är tillräckligt starkt för att leda proletariatet till seger i revolutionär situation, som antingen är ett resultat av en allomfattande samhällelig kris eller krig.