Framtidens Vänster, gårdagens reformism

Inledning

Under det förra året fästes mycket av den breda vänsterns uppmärksamhet på oroligheterna inom Vänsterpartiet och de efterföljande utbrytningarna och uteslutningarna. Av dessa uteslutningar och utbrytningar tog två personer – Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas – och deras nya parti, Framtidens Vänster, en stor andel av uppmärksamheten. Deras nya parti har väckt intresse hos progressiva personer och trötta vänsterpartister med sina slagord att stå ”fast i kampen för socialism, feminism, antirasism, antiimperialism, avkolonisering och en rättvis klimatomställning.”ⁱ Men vad skiljer egentligen Framtidens Vänster och dess gelike – Solidaritet och Feministerna – från det parti de bröt sig ur; och hur bör arbetarklassen och kommunisterna ställa sig till dessa nya vänsterorganisationer?

Framåt vänster, eller bakåt höger?

I sitt program förklarar sig Framtidens Vänster stå på tre ben – parlamentarisk, aktivistisk och folkbildande.ⁱⁱ Likaså skriver Vänsterpartiet i sitt program att man ”arbetar för sammanhållning och frigörelse i rörelser och i parlamenten, i bostadsområden och på arbetsplatser, i hela Sverige från norr till söder”; och nämner även folkbildningen som en viktig del i att skapa ett ”kulturellt landskap som gör det svårare för auktoritära krafter att urholka demokratin”.ⁱⁱⁱ Båda partier säger sig alltså, om än i olika formuleringar, stå på samma tre ben. Men det håller inte den ena parten med om. I en intervju med Internationalen påstår studions Åsa Matsson att ”Vänsterpartiet nu lutar sig enbent på det parlamentariska benet.”^iv, vilket Varas och Riazat håller med om. Man menar alltså att Vänsterpartiet har tappat sin ursprungliga riktning och nu – enligt Varas beskrivning – blivit ”organisatoriskt […] en stalinistisk organisation men politiskt […] socialdemokratiskt”.^v Men vad är det egentligen som står bakom Vänsterpartiets skarpa högervandring, och hur ska Framtidens Vänster motverka att det samma sker med deras parti?

Vad har skett med Vänsterpartiet?

Under Vänsterpartiets senaste kongress i april antog man en ny strategisk linje för sitt parlamentariska arbete – nu går man till val med krav på ministerposter om man ska stödja och godkänna en regering ^vi. Denna linje har tidigare uttryckts av bl.a. Nooshi Dadgostar och andra i partiledningen^vii, som för övrigt har gjort ett gott förberedande arbete för att visa att partiet är ”regeringsdugligt” för monopolbourgeoisien och dess representanter. Man fick gå en ”regeringsskola” förra året där man bl.a. skolades av Anders Borg, tidigare M-finansminister och Jacob Wallenberg, en av landets mäktigaste finansoligarker^viii,ix. Man har även ”städat” partiet internt genom att slopa allt tal om socialismen och rensat ut dussintals medlemmar med en mer militant linje i Palestinafrågan. Ibland har man gjort detta på eget initiativ, ibland efter smutskastande anklagelser om ”antisemitism” från (sionistiska) borgerliga medier.

Med denna nya taktiska linje så nöjer sig V inte längre med att enbart vara en hjälpsam pådrivare åt socialdemokraterna från ”vänster”, nu ska man själva vara med och hjälpa till att förvalta borgarklassens stat och dess intressen. Man vill likaså se till att tjäna den svenska monopolbourgeoisiens (och i den mån det tjänar den svenska monopolbourgeoisien, även den europeiska monopolbourgeoisiens) imperialistiska intressen. Redan under förra partikongressen 2024 avskrev man kravet på EU-utträde ur sitt program^x, och man har sedan dess varit en ivrig pådrivare för EU och Sveriges fortsatta militarisering, krigsrustning och inblandning i det interimperialistiska kriget i Ukraina^xi. Man gav lika lätt upp det retoriska motståndet mot Nato och nöjer sig nu med att beklaga DCA-avtalet och att Trump, istället för en ”snäll” demokrat, leder USA. Under Almedalsveckan förklarade sig Nooshi Dadgostar till och med vara glad över att Sverige är medlem i Nato^xii, och lyckas trolla fram att Nato helt magiskt har förändrats från den imperialistiska allians man själv tidigare var emot. Om man enbart observerar detta på ett ytligt sätt så kan det se ut som att V:s nya linjer innebär ett drastiskt skifte i deras politik, men i verkligheten är det enbart taktiken som har ändrats, medan den grundläggande parlamentariska, reformistiska, politiken är samma som V alltid letts av.

Ännu ett varv i det reformistiska ekorrhjulet

Det är just denna reformistiska politik som Framtidens Vänster inte har brutit med. Även om man slänger sig med mer radikala formuleringar och löften om att avskaffa kapitalismen via en ”revolutionär omvälvning”, så utgår man fortfarande från samma misslyckade idé om att detta kan göras via riksdagen. För att lova ”en revolutionär omvälvning av samhället där kapitalismen avskaffas”^xiii så får man höra väldigt lite om vad detta egentligen innefattar. I sitt program tar man upp vaga krav på att ”ekonomin ska styras demokratiskt, inte av miljardärer och banker”^xiv. Man kräver även att ”politiker och höga tjänstepersoner […] inte [ska] kunna gå till företag de gynnat eller till lobbyverksamheter” och kräver ”karenstider och striktare regler mot korruption”^xv. Fina idéer, men varför är det så att politiken styrs av miljardärer och banker, och att det finns en sådan intim sammanflätning mellan politikerna och de kapitalistiska monopolföretagen? Roten till detta ligger i själva kapitalismens ekonomiska lagar – dess tendens till en koncentration av produktionen och denna koncentrations kvalitativa utveckling till kapitalismens monopolkapitalistiska, imperialistiska stadium^xvi. Det är just denna analys av kapitalismens interna lagar som saknas hos FV och allsköns reformister. Eftersom de inte förmår att analysera och kritisera kapitalismen i sin helhet, utan istället inskränker sig till att kritisera vissa ytliga aspekt av kapitalismen, så blir deras reformistiska ”lösningar” välvilliga önskemål. Låt oss se till Lenin för ett klargörande:

”Då Marx för ett halvt århundrade sedan skrev sitt Kapitalet, betraktades den fria konkurrensen av de flesta nationalekonomer som en ’naturlag’. Den officiella vetenskapen försökte tiga ihjäl det verk som skrivits av Marx, vilken genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen bevisade, att den fria konkurrensen alstrar koncentration av produktionen och att denna koncentration på ett visst stadium av sin utveckling leder till monopol. Nu har monopolet blivit ett faktum. […] Fakta visar, att skillnaden mellan de enskilda kapitalistiska länderna, t.ex. beträffande protektionism eller frihandel, endast betingar oväsentliga olikheter i fråga om monopolens form eller tiden för deras uppträdande, medan monopolens uppkomst som följd av produktionens koncentration överhuvud taget utgör en allmän och grundläggande lag för kapitalismen på dess nuvarande utvecklingsstadium.”^xvii

Kapitalets interna tävlan har föst bort ”den fria tävlans” förlorare och koncentrerat både kapitalet och den politiska makten hos de högsta topparna av borgarklassen, den s.k. monopolbourgeoisien. Denna fraktion av bourgeoisien, som inget annat gör än att existera för att räkna sina profiter och hjälpa kapitalet reproducera och utöka sig självt, besitter kontroll – via sina investeringsbolag, koncerner, aktiebolag eller truster – av den överväldigande majoriteten av Sveriges ekonomiska liv. Med sig (mer bestämt sagt, sammanflätat med sig) har den de stora monopolbankerna. Lenin skriver såhär:

”Av de spridda enskilda kapitalisterna bildas en kollektiv kapitalist. När banken för kontokurant för några kapitalister, utför den till synes en rent teknisk, helt underordnad operation. Men så snart denna operation antar jättedimensioner visar det sig, att en klick monopolister gör sig till herrar över hela det kapitalistiska samhällets handels- och industrioperationer. Genom sina bankförbindelser, de löpande räkningarna och andra finansiella operationer – får de möjlighet till en början att skaffa sig en noggrann kännedom om de enskilda kapitalisternas affärsställning, därnäst att kontrollera dem, utöva inflytande på dem genom att utvidga eller inskränka, underlätta eller försvåra krediten, och slutligen att helt och hållet bestämma över deras öde, bestämma deras räntabilitet, undandraga dem kapital eller ge dem möjlighet att snabbt och i väldig utsträckning öka sitt kapital o.s.v.”^xviii

Och vidare:

”Samtidigt utvecklar sig så att säga en personalunion mellan bankerna och de största industri- och handelsföretagen, en sammansmältning av de ena och de andra genom aktieförvärv, genom bankdirektörernas inträde i handels- och industriföretagens förvaltningsråd (eller styrelser) och tvärtom. […] Bankernas ”personalunion” med industrin kompletteras genom bankernas och industrins ”personalunion” med regeringen. Jeidels skriver: ’Platser i förvaltningsråden ställes frivilligt till förfogande åt personer med fina namn, också f.d. statstjänstemän, vilka kan åstadkomma mångahanda lättnader (!!) i förbindelserna med myndigheterna …’ ’I en storbanks förvaltningsråd finner man vanligtvis en parlamentsledamot eller en ledamot av Berlins stadsfullmäktige’”.^xix

Det blir svårt att se hur FV:s krav om en ”demokratisk” ekonomi fri från miljardärer och banker, där politiker och högt uppsatta tjänstepersoner inte får gå genom svängdörren, ska kunna genomföras av samma parlament som bourgeoisien (särskilt monopolbourgeoisien) kontrollerar och använder för att upprätthålla sin klassdiktatur. Men det är just dessa vaga reformkrav, omedveten om det ekonomiska och sociala livet i det rådande samhället, okunniga om klasskaraktären av det svenska samhället, som reformisterna presenterar som sin syn på ”en revolutionär omvälvning av samhället”.

Här finner vi kruxet i FV:s politik. Trots mer subjektivt revolutionära fraser och slagord så utgår man från samma klassblinda reformistiska politik som har lett V till att bli de öppna representanter för monopolborgerskapet de är idag. Reformisterna – vare sig vi talar om V eller FV – ser riksdagen som vägen till makten, till den ”revolutionära omvälvning” som ska leda till socialismen, men stöter ständigt på den borgerliga demokratins trånga ram. Det går helt enkelt inte att ”ta makten” i riksdagen utan att föra en politik som tjänar monopolborgerskapets intressen.

Den politik FV för kan därför enbart leda till två utvecklingsspår: 1 – Man går man samma väg som V, om än med det reformistiska ekorrhjulet vridet några år tillbaka, och blir ytterligare ett socialdemokratiskt parti vilket antingen dör ut eller blir en ivrig representant för en sektion av monopolborgerskapet^xx. 2 – Man lär sig från V:s urartning och anpassar sin ”revolutionära omvälvning” till det enda ramverk som har lett till en genomgående ”revolutionär omvälvning” av det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt sådant – man för kampen inom den genuina, marxistiska, klasskampens^xxi ramverk.

Liberala och marxistiska uppfattningar av klasskampen

Det är såklart inte så enkelt som att bara subjektivt tala om klasskampen för att den ska bli en genuint revolutionär sådan. Den genuina klasskampen kräver inte bara en brytning med den borgerliga demokratins trånga ram^xxii, utan den kräver en brytning med det borgerliga samhället i sin helhet. Men reformisterna ser parlamentet som vägen mot kapitalismens avskaffande, och således förvanskar de parlamentets klasskaraktär. Som Lenin anmärkte:

”Den demokratiska republiken […] [är] det bästa möjliga politiska höljet för kapitalismen, och därför grundar kapitalet, sedan det […] tagit detta det bästa höljet i besittning, sin makt så starkt och så säkert, att inget skifte av vare sig personer, institutioner eller partier inom den borgerligt demokratiska republiken rubbar denna makt”.^xxiii (min fetstil)

Den borgerliga demokratin, oavsett vilka partier som sitter i regeringen, tjänar alltså till att upprätthålla borgarklassens diktatur och tjäna dess intressen. Det är därför rena utopiska fantasier att tala om demokratin som något över klasserna. I sitt program ställer man t.ex. krav på att ”demokratin ska fördjupas, inte begränsas”, att man ska göra ”motstånd mot auktoritär politik och övervakningssamhälle” och att man ska ”avskaffa lobbyväldet och skapa öppen politisk kontroll”.^xxiv Dessa krav är så allmänna och vaga att de kan betyda nästan vad som helst. Som Lenin konstant anmärkte, så går det inte att skilja frågan om demokratin från frågan om klassernas kamp. Den nuvarande ”demokratin” är enbart en form för borgarklassens diktatur. Således kan reformer ämnade åt att ändra den borgerliga demokratin enbart åstadkomma förändringar i den form borgarklassens diktatur tar, men de kommer inte att kunna förändra det grundläggande innehållet, den borgerliga klasskaraktären av denna ”demokrati”. Men i FV:s program finner man inget omnämnande av den härskande klassen – bourgeoisien – och ytterst få omnämnanden av arbetarklassen och klasskampen. Låt oss ta ett talande exempel:

”Orättvisan är inte en slump, den är inbyggd i ett system som präglas av koloniala strukturer och kapitalismens exploatering. Ett sådant system går inte att laga i kanterna, det måste göras om från grunden. Vi förespråkar därav en revolutionär omvälvning av samhället där kapitalismen avskaffas. Vi vill bygga ett samhälle som sätter solidaritet, rättvisa och frihet först. Där klimatet och jämlikheten sätts före profiten. Välfärden ska styras gemensamt, inte av bolag, och där rikedom och makt fördelas rättvist. Det betyder: att de rikaste ska bidra mest, att skola, vård och omsorg ska drivas utan vinstintresse, att energi, vatten och bostäder ska vara folkets egendom och att klimatet ska gå före fossil industrins [sic!] vinster.” [min fetstil]^xxv

Här finner vi ingen analys av klassmotsättningarna i det svenska samhället, utan istället ska vi ”avskaffa kapitalismen” genom att försköna dess form. Det verkar som att Framtidens Vänster inte ser någon antagonism mellan kapitalisterna och arbetarklassen, då man enbart vill att ”rikedom och makt fördelas rättvist” och att ”de rikaste ska bidra mest”. Man hade nästan kunnat tro att Robin Hood skrev programmet – ”ta från de rika och ge till de fattiga”, så löser sig säkert allt! FV:s analys av kapitalismen grundar sig inte i dess kärna – kapitalets utsugning av det värde proletärens arbetskraft skapar – och således förblir de, likt Don Quijote, fäktandes väderkvarnar. Låt oss se till Marx för ett förtydligande:

Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. […] Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara – arbetsförmågan eller arbetskraften.”^xxvi (min fetstil)

Det är alltså i själva produktionsprocessen som kärnan av kapitalismens exploatering ligger. Krav på att ”rikedom och makt fördelas rättvist” och att ”de rikaste ska bidra mest”, blir därför tomt prat vilket i bästa fall kan småskaligt förändra fördelningen av produktionen, men inte själva produktionsprocessen. Att arbetskraften existerar som en vara på den kapitalistiska marknaden – och att det värde arbetaren skapar således tillägnas av borgerskapet, vilket ”äger” den arbetskraft proletären förbrukar under produktionsprocessen – är grunden till hens förtryck. Låt oss inte vilseledas av borgarklassens storslagna retorik, denna marknad är ingen frivillig sådan. Trots att proletären är fri på pappret (till skillnad från de tidigare slavarna och fattigbönderna), är det enbart genom försäljningen av sin arbetskraft som hen kan interagera med den kapitalistiska ekonomin.

För att ha råd med att överleva, att reproducera sig själv, så måste arbetaren sälja sin arbetskraft och ”låta” borgaren tillägna sig det värde som arbetaren producerar under sitt arbete. Men arbetskraftens status som en vara på arbetsmarknaden – arbetarklassens existens som en klass i sig själv – är för Framtidens Vänster en sådan självklarhet, att man nöjer sig med att kräva ett ”fokus på en jämlik utbildning och rättvis matchning på arbetsmarknaden”^xxvii!

För att frigöra arbetarklassen så räcker det inte med önskemål om mer välfärd, att de rika delar lika och att ”demokratin” utökas, det räcker inte ens med FV:s krav att ”arbetarklassen [inte] ska […] tystas, den ska organisera sig och ta plats”^xxviii. Den ”klasskamp” FV förordar är en liberal sådan, en som i viss mån erkänner proletariatets ekonomiska och politiska kamp, men som skiljer sig från den genuina, marxistiska, klasskampen i just det att den avskriver den slutgiltiga politiska frågan – erövrandet av statsmakten. För att genuint bli fri måste arbetarklassen bryta med det moderna slaveri den lever under och utveckla en självständig politisk medvetenhet som utgår från sina egna klassintressen. Vad som krävs är att proletariatet, under ledarskapet av de mest avancerade representanterna av sin klass – det kommunistiska partiet, blir en klass för sig själv, i öppen antagonism mot det rådande kapitalistiska samhället. Först då, när arbetarklassen inte nöjer sig med smulor från de härskande parasiternas bord av det bröd de själva producerar, utan medvetet står upp som en självständig politisk kraft med makten att förändra den materiella verkligheten och dess sociala förhållanden, kan arbetarklassen ställa det ultimata krav en klass kan – erövringen av statsmakten och etablerandet av sin egna klassdiktatur. Låt oss avsluta detta stycke med ett citat från Lenin:

”Inte nog med att klasskampen blir verklig, konsekvent, utvecklad först när den omspänner politikens område. Även inom politiken går det att inskränka sig till små detaljer, men det är också möjligt att gå djupare, ända till grunden. Marxismen erkänner klasskampen som helt utvecklad, ’allnationell’ först när den inte bara omspänner politiken, utan också i politiken tar fram det viktigaste: statsmaktens organisation. Liberalismen däremot vågar, när arbetarrörelsen har stärkts något, inte längre förneka klasskampen men försöker inskränka, rumphugga, kastrera begreppet klasskamp. Liberalismen är beredd att erkänna klasskampen även på politikens område, men på ett villkor: att statsmaktens organisation inte skall ingå i detta område. Det är inte svårt att förstå vilka klassintressen hos bourgeoisien som framkallar denna liberala förvrängning av begreppet klasskamp.”^xxix (min kursivering)

Varför arbetarklassen?

Ofta får man höra från olika småborgerliga ”vänsteraktivister” att vi marxister enbart bryr oss om arbetarklassen, men inte andra förtryckta sociala grupper. Detta är såklart inte sant, men det lyfter ändå en viktig fråga – varför ställer vi marxister arbetarklassen främst i vår revolutionära strategi? Det är just i svaret på denna fråga som skillnaden mellan marxismen och reformismen (revisionismen därtill inkluderad) ligger.

Eftersom borgarklassen är den härskande klassen i det kapitalistiska samhället, är det alltså enbart proletariatet, vars intressen står i direkt motsättning till borgarklassens, som kan föra den samhälleliga utvecklingen framåt. Men, för att tala med Marx, så kan ”arbetarklassen […] inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”^xxx. För att arbetarklassen ska kunna störta sina förtryckare och själv bli den härskande klassen, måste alltså borgarklassens diktatur – den kapitalistiska staten – störtas och ersättas med proletariatets diktatur. Här finner vi då det revolutionära subjektet – proletariatet – och det revolutionära objektet – borgarklassen och dess stat.

Men nu ser det ut som att vi bara har ersatt en klassmässig diktatur med en annan, en förtyckande klass för en annan! Mycket riktigt, så har historien av klassamhällets utveckling sett ut – en förtryckt klass har störtat en annan förtryckande klass och i sin tur blivit en ny förtryckande klass. Men proletariatet är en unik förtryckt klass, vars intresse inte blott ligger i att störta sina ”egna” förtryckare, utan att störta allt förtryck. Till skillnad från slavarna och fattigbönderna som kunde hitta sin frigörelse i att bli en självständig småproducent, så äger proletariatet ingen privategendom^xxxi, och har inget materiellt intresse i att bli en småproducent.

Under de tidigare klassamhällena så hade inte motsättningen mellan produktionens sociala karaktär (den samhälleliga arbetsdelningen) och den privata tillägnelsen av produktionens frukter (d.v.s. privategendomen) utvecklats till en sådan nivå att samhället delades upp i en klass som äger nästan all egendom – bourgeoisien – och en egendomslös klass – proletariatet. Det är först under kapitalismen som den samhälleliga arbetsdelningen har utvecklats till en samhällelig produktion, där själva produktionen är en kollektiv process, inte en småskalig och individuell sådan. Här finner vi kapitalismens grundläggande motsättning, motsättningen mellan den samhälleliga produktionen och den privata tillägnelsen av produktionens frukter. Denna motsättning kan inte blott lösas genom att proletariatet frigör sig från kapitalets ok och störtar kapitalismen; utan för att upphäva både sitt egna förtryck och förtrycket i sin helhet så måste privategendomen och dess ursprung – klassamhället – utrotas.

Klassamhällets historia har sitt ursprung i uppkomsten av privat ägande och, som följd av detta, en härskande minoritets – en härskande klass (eller härskande klassers) – tillägnande av  merproduktionen. Ur denna sociala arbetsdelning har en allmän motsättning uppstått mellan en härskande klass (eller härskande klasser) och en förtryckt klass (eller förtryckta klasser), vilken har genomgått kvalitativt olika stadier i takt med klassamhällets utveckling, samtidigt som denna allmänna motsättning mellan de förtryckta och förtryckarna har bevarats. Som Marx och Engels uttryckte det i Kommunistiska manifestet:

”Alla hittillsvarande [klassamhällens] historia är klasskampens historia. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt, förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång”.^xxxii

Denna allmänna motsättning når sin klimax under det kapitalistiska samhället, där de två polerna i den allmänna motsättningen mellan en förtryckande klass och en förtryckt klass tar sig uttryck i formen av bourgeoisien och proletariatet – ägarna av all privat egendom (med undantag för den lilla gruppen småskaliga producenter – småbourgeoisien) och de egendomslösa. För att lösa motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien, så måste proletariatet upphäva den materiella grunden för bourgeoisiens – och således även klassamhällets – reproduktion. Det är alltså själva privategendomen och klassamhället, som måste upphävas.

Alla olika former av socialt förtryck – vare sig det är patriarkatet, rasismen (som system), religionen, mm. – är väsentliga beståndsdelar av klassamhällets struktur. De härskande klasserna har, sedan klassamhällets ursprung, använt sig av dessa olika former av socialt förtryck för att splittra de förtryckta klasserna, få tillgång till billigare källor av arbetskraft, skapa falsk medvetenhet för att rättfärdiga sin egna position som den härskande klassen, m.m. Om proletariatet ska kunna utrota förtrycket i sin helhet räcker det således inte enbart med att övervinna klassorättvisorna inom den samhälleliga produktionen, utan proletariatet måste bekämpa och utrota alla särskilda former av förtryck – sjukdomar från det gamla förtryckande klassamhället – vilka kvarstår och först kan utrotas under det socialistiska samhället. Det ligger därför i det långsiktiga intresset av varje förtryckt social grupp att förena sig med den enda klass som kan upphäva deras förtryck och ta upp proletariatets världsåskådning– marxismen – som sin egen. Som befrielsens förtrupp erhåller proletariatet en historiskt unik roll i att bekämpa allt förtryck, och i och med att den drar upp roten för detta – klassamhället – gör den även sin sista självständiga handling som en klass. Genom att upphäva sig själv som en klass upphäver proletariatet även klassamhället i dess helhet, och inleder således en helt ny epok i mänsklighetens historia där den inte längre blott existerar i sina barnsben, uppdelad i olika klasser, utan kan föra mänskligheten mot en kollektiv framtid.

Avslutning

Att personer bryter med Vänsterpartiets ruttna borgarpolitik och söker efter ett nytt alternativ är onekligen en positiv sak. Den politik V har fört i decennier är precis samma ruttna borgarpolitik som socialdemokraterna förde innan dem. Sedan den kommunistiska rörelsens ursprung har de verkliga revolutionärerna kritiserat och ständigt påvisat reformismens ruttna politik. Med den eskalerande världssituationen och de stora problem som det svenska kapitalistiska samhället står inför, så är de objektiva förutsättningarna för framväxten av en genuint revolutionär rörelse, en som kan ställa störtandet av kapitalismen på dagordningen, mycket goda.

Eftersom det för närvarande saknas ett genuint revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige vilket kan utnyttja de gynnsamma objektiva förutsättningarna för en revolutionär rörelse, så kommer det spontana uppsvinget i massornas medvetande istället att ge upphov till en oerhört mångfacetterad uppsjö av falskt, borgerligt och småborgerligt medvetande. I detta sammanhang är det ingen överraskning att vi ser en ny våg av reformism klädd i en mer subjektivt ”revolutionär” och/eller ”vänster”-estetik.

Att vi nu ser reformister slänga sig med tal om revolution och klasskamp, är varken något förvånansvärt eller något nytt. Denna nya våg av ”vänster”-reformister, då man inte har brutit med samma reformistiska ramverk som V utgår från, måste förhålla sig som subjektivt mer ”revolutionära” och ”vänster” i retoriken än sina större och mer etablerade reformistiska rivaler i V och S (som förr i tiden även tvingades maskera sin borgerliga politik i tomt prat om ”klasskamp” och en mer ”radikal” retorik). Deras objektiva roll, oberoende av sina medlemmar och anhängares subjektiva välvilja, är att agera som ett fiskenät för folk som är trötta på S och V:s ruttna reformistiska politik, bara för att fånga in dem i det reformistiska ekorrhjulet för ytterligare ett varv.

Men om vi faktiskt vill stå ”fast i kampen för socialism, feminism, antirasism, antiimperialism, avkolonisering och en rättvis klimatomställning”, om vi faktiskt vill stå fast i kampen för att upphäva allt förtryck och upprätta en kommunistisk framtid, då kan vi inte vara fast i gårdagens reformism. Om vi faktiskt vill förändra samhället i dess grund, så måste vi organisera arbetarklassen som en klass för sig själv, i öppen antagonism mot det borgerliga samhället. Vi måste förena marxismen med den avancerade arbetarrörelsen, förena de förtrycka massornas kamp med proletariatets kamp, och måste från denna grund bygga ett revolutionärt kommunistiskt parti vilket kan leda det svenska folket i etableringen av en genuin ”vänsterframtid” – en socialistisk framtid. Detta storslagna mål kräver att vi, som Mao konstant uppmanade till, kastar bort illusionerna, och förbereder oss för denna kamp. Vägen är krokig, men framtiden är ljus.

/Olivia Pettersson