Set Perssons tal på SKP:s 16:e kongress 1953: ”Till försvar för kommunismen.”

Revolt 3 1960

Set Perssons tal på SKP:s 16:e kongress

Till försvar för kommunismen.

Förord

Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund har ansett det vara dess plikt, att i tryck utge framlidne förbundsordföranden kamrat Set Perssons tal vid, Sveriges Kommunistiska Partis l6:e kongress samt hans förord, och efterskrift. Detta material har tidigare endast varit tillgängligt i stencilerad form. Den bästa lösningen har befunnits vara att låta det ingå i ett av tidskriften REVOLT:s nummer – för att nå icke blott alla på förhand intresserade, utan även alla dem, som efter en första eller förnyad, kontakt med detta ännu aktuella brandtal – ”Till Försvar För Kommunismen” – kommer att fängslas och, entusiasmeras av budskapet från en av Sveriges främste arbetarledare, vars stämma nu, för alltid och i förtid har tystnat.

Även om förhållandena ändrats under de år som förflutit sedan talet hölls, överraskas man av hur enastående skarpt, det avslöjar den framväxande opportunismen inom ledningen för Sveriges Kommunistiska Parti. I många stycken är det lika aktuellt som om det vore skrivet i dag.

Trots att partiledningen temporärt i vissa stycken, på grund av medlemmarnas missnöje med den förda politiken, av opportunistiska skäl tvingats ge avkall på sina allt djärvare planer om ”samverkan utan överenskommelse”, kvarstår dock de missförhållanden, som år 1953 kritiserades. Stora skador har tillfogats partiet och arbetarklassen, genom att de i talet uppdragna framgångslinjerna ej beaktats. På det fackliga området börjar i allt större utsträckning medvetna, radikala arbetare motsätta sig den självutplåningens politik som partiledningen företräder. Det raserade förtroendet för kommunisterna i fackföreningarna är emellertid inte lätt att återvinna och avsaknaden au en central ledning verkar hämmande.

Även i övriga delar av talet, såsom i frågan om 1 maj, enheten inom arbetarklassen och den kommunistiska agitationens betydelse kan man finna den klara marxistiska analys och det höga idéinnehåll, vilka gör talet till ett dokument med bibehållen aktualitet och, oförändrat värde. Ty när den opportunismens period, vari svensk arbetarrörelse f. n. befinner sig, avlöses av de revolutionära strömningar, som skall föra också vårt land in på socialismens väg, då kan den kamp mot opportunismen som Set Persson förde, vara till hjälp för att hindra ett upprepande av nedgångsperioden.

Ute i världen firar det Socialistiska samhällssystemet ständiga triumfer över den ruttnande kapitalismen. Set Perssons tal och artiklar är en vapenarsenal i striden mot reformism och opportunism. Må de finna vägen till varje arbetare och bli en fackla som, lyser dem i segerrik kamp mot mörker och reaktion, för frihet och socialism!

Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund

Verkställande Utskottet

*****

Till försvar för kommunismen

Kamrat!

Under tiden efter april månad i år har många av partiets grundorganisationer och ett stort antal enskilda partimedlemmar vänt sig till mig och begärt att få ta del av de tal jag höll kommunistiska partiets 16:e kongress. Hittills har jag rekommenderat de som framställt denna begäran att vända sig till partiledningen for att genom dess försorg få ta del av talen. En del partiorganisationer och partimedlemmar har följt detta råd, men de har fått blankt avslag på denna begäran.

Samtidigt som partiledningen vägrat att delge medlemmarna innehållet i talen har den i Ny Dag och i tidskriften Vårt Arbete lämnat ”redogörelser” av sådant slag, att de ger läsarna en alldeles oriktig föreställning om vad jag i verkligheten sagt. Detta har tydligen skett för att kunna framställa mig som den oförbätterlige ”sekteristen” som rent av gjort upprätthållandet av splittringen i arbetarleden till en principiell fråga. På såväl kongressen som senare vid Centralkommitténs sammanträde i september och vid de partimöten, där rapporter lämnats från CK-sammanträdet, har inledarna dragit likhetstecken mellan mig och de internationellt mest kända förrädarna mot den kommunistiska rörelsen (Tito, Slansky, Beria). Man har försäkrat partimedlemmarna att jag skulle komma att gå över till klassfiendernas läger och löpsedlar for Ny Dag har förkunnat för Sveriges arbetare att jag är en partifiende. Däremellan har man förklarat att orsaken till min opposition är att söka i nervsjukdom, Allt detta och mer därtill av samma slag har man diskuterat, samtidigt som man vägrat ställa vad jag verkligen sagt till saklig diskussion. Material till vinterns studiearbete har därefter utarbetats av partiledningen, med den förvanskning och vantolkning av vad undertecknad sagt och velat som bakgrund.

Om jag efter 35 års verksamhet och kamp i den kommunistiska rörelsen skulle ha utvecklats därhän, att jag i ett tal på en partikongress skulle ha vänt mig mot vad kommunisterna ständigt måste sträva efter, emedan det är en förutsättning för kapitalismens störtande, nämligen mot skapandet av arbetarklassens enhet på de gemensamma aktionernas och kampens grundval, då skulle väl bästa sättet att eliminera ett befarat skadligt inflytande från min sida bland partimedlemmarna ha bestått i, att man delgivit medlemmarna innehållet i mina tal. I verkligheten är det emellertid så, vilket envar som själv tar del av mina tal kan övertyga sig om, att jag på kongressen endast velat fasta uppmärksamheten vid att kommunisternas enhetsarbete måste ske jämsides med en oförsonlig ideologisk kamp mot sådana socialdemokrater och reformister, som genom sin verksamhet splittrar arbetarklassens kampenhet. I det syftet vände jag mig mot en rad företeelser på de taktiska frågornas område, där det enligt min mening är ofrånkomligen nödvändigt att kommunistiska partiets medlemmar ingriper för att framtvinga en annan politik än den, som anbefalles av partiets ledning och som denna nu med lock och pock söker vidareutveckla och genomdriva.

Enär partiledningen vägrar att delge medlemmarna vad jag sagt på kongressen har jag nu, efter begäran från många partimedlemmar, beslutat mig för att själv, i den mån detta är möjligt, delge partimedlemmar innehållet i mina tal. Talen som utgör avskrift av yttrandeprotokoll vid kongressen följer här nedan, Att innehållet överensstämmer med vad jag sagt kan kontrolleras hos partiet, enär yttranden på kongressen finns upptagna på diktafon.

Tal vid SKP:s 16:e Kongress.

(4/4-53. Talare: Set Persson.)

Partiets ordförande har tecknat den situation som råder såväl i vårt land som i världen i övrigt. Utan att ingå på detta läge vill jag endast konstatera: Det kommer att ställas stora krav på Sveriges Kommunistiska Parti. Det är därför nödvändigt att skapa ett större och mäktigare parti, bättre förankrat bland arbetarna, än det vi har i dag, det är nödvändigt att ha ett parti med mer medvetna, aktiva och för offensiv kamp inställda medlemmar, om partiet på ett gott sätt skall kunna fylla de uppgifter som förestår.

Vi har det inte så väl beställt i dessa hänseenden nu. Kommunistiska Partiets medlemsantal utgör nu blott omkring hälften av vad vi var för några år sedan Vårt kommunistiska ungdomsförbund har vi själva utplånat — det finns kvar endast på papperet — i syfte att i stället bygga upp ett partilöst ungdomsförbund, sammanhållet av ungdomens gemensamma intressen omkring gemensamma frågor. Detta nya ungdomsförbund har inte kunnat byggas upp ens i samma takt som vi själva avskaffat det gamla, vilket inte verkar si lovande för hastig tillväxt av det nya förbundet och inte heller för partiet, som genom nedläggandet av verksamheten inom kommunistiska ungdomsförbundet gått miste om såväl den direkta kommunistiska skolan for ungdomen som den rekryteringskälla för partiet, som Kommunistiska Ungdomsförbundet tidigare utgjort.

På det fackliga området är det så att inga utläggningar omkring riktigheten i den nya taktik vid fackliga val, som nu tillämpas, kan dölja det faktum att vi i år gått tillbaka i fråga om inflytande på så många viktiga arbetsplatser, att jag kan inte se att framgångar som finns att uppvisa kan uppväga förlusterna.

Efter uppsvinget i fråga om aktiviteten bland medlemmarna, som skedde i valrörelsens elfte timme i september i fjol, då vi gick till offensiv mot den förenade högersocialdemokratiska-borgerliga fronten, har ett återfall till passivitet skett, om vilket man klagar mycket.

Kort sagt. det finns all anledning att granska vad som är orsaken till uteblivna framgångar och passivitet bland Sveriges kommunister i en tid, när läget ute i världen. på sätt som kamrat Stalin så mästerligt tecknat, visserligen varslar om hårda tider, men också om socialistiska och kommunistiska segrar. Vilket ju borde utgöra en källa till en sådan kampglädje och arbetslust även bland Sveriges kommunister, att framgångar inte kunde utebli.

Jag tror att det finns all anledning att granska tillämpningen i praktiken av vårt partis taktiska huvudlinje i en del fall för att se om vi inte vid denna tillämpning handlar så att vi dämpar den kamplust, som våra medlemmar måste vara besjälade av i denna hårda tid, minskar partiets attraktionskraft och minskar respekten för detsamma bland arbetarna och bereder marken för en opportunism, som kan bli en framtida olycka för Sveriges Kommunistiska Parti.

Taktiken vid de fackliga valen.

Jag vill ange det resultat jag för min del kommit till vid en sådan granskning, och börjar då med vår nya taktik vid de fackliga valen.

Tidigare har vi i samband med de fackliga valen sagt till våra medlemmar: ”Betrakta inte en socialdemokratisk arbetare som förlorad för klasskampen. Han utgör en naturlig bundsförvant till kommunisterna i värnandet av fackliga intressefrågor. I den mån han uppträder emot den fackliga politik kommunisterna företräder beror det på att han är missledd av sina ledare. Försvåra inte att vinna honom för kamp,en genom att uppträda okamratligt mot honom för den sakens skull.” Vi har vidare ställt parollen: ”Välj de bästa fackföreningsmännen, oavsett deras partitillhörighet.”

Detta var klara, enkla och riktiga synpunkter och paroller, som inte kunde missförstås av någon. Nu ställes parollen: ”Bort med valen efter partilinjer i fackföreningarna.”

Den parollen är inte vare sig enkel eller klar. och de kommentarer och anvisningar som den hittills åtföljts av från de ledande partiinstanserna har inte gjort den enklare eller klarare, utan tvärt om. Vilket också visar sig i det praktiska handlande som våra kamrater i skilda fackföreningar tillämpat när de sökt förverkliga denna paroll och som även visat sig i de rapporter om de fackliga valen, som distriktsledarna sänt till AU inför kongressen. Detta handlande och dessa rapporter visar sannerligen, för att använda en distriktsledares ord. En mycket ”rörlig taktik”.

I Transports avd. 5 i Stockholm, där vi tidigare haft ett relativt gott inflytande och ännu har en partikamrat med i avdelningsstyrelsen och en ombudsmannaplats, underlät vi att framföra några kandidater vid valet av kongressombud. ”Det där med Transport i Stockholm”, vill man kanske säga, ”det var bara ett olycksfall i arbetet.” Jag kan tyvärr inte övertygas om att så är fallet, ty det finns fler sådana exempel enbart i Stockholm.

I rörarbetarfackföreningen har vi till årsskiftet i år haft hela styrelsen. Nu skulle val ske av tre styrelsemedlemmar. Vid detta val nominerade vi endast två kandidater. samtidigt som vi vid val av representanter till FCO och andra organisationer av ombud från fackföreningen endast nominerade halva antalet kandidater. Detta skedde efter att socialdemokraterna avvisat enhetsinviter från vårt håll och trots att den socialdemokratiska fackklubben nominerat fullt antal kandidater till styrelsen. Den socialdemokratiska fackklubbens representanter förklarade på fackföreningsmöte att de inte ville ha något samarbete med kommunisterna inom avdelningen. De ansåg att en avdelningsstyrelse sammansatt av representanter för de båda riktningarna skulle vara arbetsoduglig och förklarade, att om de kom in i en sådan styrelse skulle de reservera sig i alla frågor.

Den socialdemokrat vi ville bereda plats i styrelsen är ledamot i förbundsstyrelsen, varför kommunisterna sade, att det var riktigt att han tillhörde avdelningsstyrelsen och där fick ta sitt ansvar. Men — denne man är samtidigt den mest hätske antikommunisten i avdelningen, han är en trogen högersocialdemokrat som utför hela sin fackliga gärning i förbundsstyrelsen och i fackföreningen i denna anda.

Efter att i enhetssträvandenas namn ha lämnat en plats öppen för honom gick man till val av avdelningsstyrelse. Socialdemokraterna med sedlar, på vilka endast deras kandidater fanns, vi med stryksedlar, så att medlemmarna måste sitta med penna och stryka namn före röstningsproceduren — vilket vi av någon outgrundlig anledning fått för oss skulle betyda ett steg närmare facklig enhet.

Men sedan kunde vi läsa i det agitationsmaterial till valet, vilket som vanligt var infört i Ny Dag: ”I ett fackligt val bör medlemmarna i första hand ta hänsyn till kandidaternas insatser och duglighet i fackliga angelägenheter.” Hur skulle medlemmarna kunna göra detta när vi inte framfört sådana kandidater till fullt antal och när vi själva rekommenderade en utpräglad högersocialdemokrat till styrelseledamot?

Det kan tilläggas, att kamrater från såväl partiets fackliga avdelning som från kommunstyrelsen i Stockholm sökt förmå kamraterna i rörarbetarfackföreningen att lämna samtliga poster i avdelningsstyrelsen, till vilka nyval skulle ske, till socialdemokraterna, vilket emellertid mötte sådant motstånd bland kommunisterna i avdelningen, att man kompromissade på sätt som nämnts.

Detta är ju — förlåt uttrycket –rena nippran. Enhetsanhängarna förlorade naturligtvis valet. Vi minskade från 778 röster i fjol tilt 50I i år, socialdemokraterna ökade från 673 i fjol till 852 i år. Det visade sig att de radikala medlemmar som röstat hade fördelat röster på de tre socialdemokratiska kandidaterna, sedan de röstat på våra två kandidater, ty tre skulle ju väljas Detta medförde naturligtvis en kraftig röstökning för socialdemokraterna och säkrade valet av deras samtliga kandidater.

Det praktiska resultatet blev vad kamrater från partiets fackliga avdelning och från kommunstyrelsen önskat, nämligen tre platser för högersocialdemokratiska företrädare i avdelningsstyrelsen.

Vår taktik innebär faktiskt att vi medverkar till att sådana män skall få företräda arbetarnas fackliga intressen som med hänsyn till innehållet i våra fackliga strävanden omöjligen kan sägas tillhöra gruppen ”de bästa fackföreningsmännen”. De får sina mandat, inte för sina fackliga kvalifikationers skull, utan därför de är socialdemokrater, även om de som sådana företräder, inte en facklig enhetslinje, utan en högersocialdemokratisk-reformistisk politik, till tjänst för storfinansenⁱ. Vi avstår från att pröva de socialdemokratiska kandidaternas kvalifikationer, det överlåter vi åt regerings- och reformisttrogna korpraler i den socialdemokratiska fackklubben, Då har vi emellertid frångått kravet om att de bästa fackföreningsmännen skall väljas i fackföreningarnas styrelser. Vilka är det då, som godkänner val efter partipolitiska linjer? Det är vi. Det är bara det, att vi avstår från försöken att få de bästa fackföreningsmännen valda, vi inbjuder andra att ta plats i deras ställe endast därför att de är socialdemokrater. Det betyder samtidigt att vi avstår från att utnyttja de fackliga valen för att agitera för den fackliga politik, som vi företräder, och för den enhetsgrundval, som tidigare i varje fall varit den vi rekommenderat.

”Det finns goda fackföreningsmän även bland de arbetare, som stödjer den socialdemokratiska regeringen”, sade kamrat Hagberg. Påståendet kan knappast var riktigt, så vitt de stödjer den fackliga politik, som LO-ledningen genomför på regeringens uppdrag. Alltså den LO-ledningens politik, om vilken Hagberg själv sade att ”den styres av regeringen”.

Man kan säga såhär: ”Det finns goda fackföreningsmän bland socialdemokratiska arbetare, som inte i allt stöder vad kommunistiska partiet vill.” Men god fackföreningsman enligt vår mening kan inte en socialdemokrat vara med mindre han kämpar emot den lönepolitik som regeringen och LO-ledningen för närvarande genomför i samförstånd med storfinansen. Om vilket vi till och med i vårt programförslag skrivit in följande: ”Samarbetet mellan regeringen, den reformistiska fackföreningsledningen och storfinansen har fått allt fastare former!” Jag finner kamrat Hagbergs utläggning på denna punkt ologisk.

Jag måste ge ytterligare exempel på vår taktik vid fackliga val.

Från Örebrodistriktet rapporteras Vi har tillämpat en rörlig taktik, där vi i vissa fall avstått från att nominera kandidater.” Som exempel på detta nämnes sedan Metalls avd. 76 i Karlskoga, där vi för första gång på länge avstod från att nominera kandidater. Det sägs i rapporten att taktiken endast mötte motstånd från en del kommunister, som har en mycket extrem inställning mot socialdemokratiska arbetare och att vid avdelningens årsmöte gjorde en kommunist en mycket enhetsmässig deklaration och förklarade varför kommunisterna inte ställde upp några kandidater. Vad han sade nämnes inte i rapporten.

Det är att märka, att i Karlskoga hade vi, om jag inte minns fel, ända till 1949 sådan anslutning till de fackliga strävanden kommunistiska partiet företräder, att vi innehade om inte alla så i varje fall flertalet av styrelseposterna.

Jag skulle bra gärna vilja veta, om läget i Karlskoga i år var sådant, att den kommunist, som gav den enhetsmässiga deklarationen, kunde säga ungefär följande: ”Vi ställer inte upp motkandidater till de från socialdemokratiskt håll föreslagna därför att dessa är i alla fall de bästa fackföreningsmännen, vilket de visat i ord och gärning när det gällt att utan hänsyn till storfinansens — ibland av agenter inom arbetarrörelsen företrädda — önskemål kämpa för alla arbetares på arbetsplatsen gemensamma intressen.”

Kunde han ge en sådan deklaration, då har jag ingenting att invända mot taktiken. Men valde vi socialdemokrater av typen Bommersvikseleverⁱⁱ eller av den typ av socialdemokrater i Karlskoga som vi lärde känna vid provokationshistorien i Bofors, då sympatiserar jag helt och fullt med de kamrater som motsatte sig fullföljandet det av kapitulationslinjen. Och jag betraktar det som oriktigt när man nämner dessa kamraters motstånd mot distriktsstyrelsens linje som bevis för att de har en extrem inställning till socialdemokratiska arbetare över huvud taget. Ty det är ändå så att det är önskan att tjäna vår klass, alltså omtanke om även de socialdemokratiska arbetarna, som dikterar vår kampinställning mot högersocialdemokratin och dess företrädare inom fackföreningsrörelsen såväl centralt som lokalt. Och dessa socialdemokrater isolerar vi inte genom att själva medverka till deras val som arbetarnas ledare.

Den taktik jag påtalat från vår sida är egentligen bara en variant av en taktik vi tidigare energiskt bekämpat när för fullgörandet av ett fackligt förtroendeuppdrag dugliga partikamrater, efter att ha tröttnat på ett många gånger otacksamt arbete i en fackförenings ledning, sagt: ”Låt nu socialdemokraterna ta hand om styrelsen och visa vad dom duger till.”

Distriktsledaren i Gävleborgs län klagar i anslutning till ett val i Träindustris avd. i Hudiksvall och säger, att ”det är inte lätt att övertyga vårt folk i sådana fackföreningar där vi har majoritet om fördelarna av att låta ”minoriteten” (d.v.s. socialdemokraterna) få bli representerad i styrelsen”. Han tillägger att ”det anser man sig kunna vänta med tills vi själva kommit i minoritet, då anses ett sådant krav som rättvist”.

Jag kritiserar inte enhetsvalet i avd. 122, därför att jag vet inte vad slags socialdemokrater man valde in. Men jag måste säga: När blev det en fråga att avgöra på grundval av rättviseskäl, huruvida en socialdemokrat eller en kommunist eller en partilös skall inväljas in en fackföreningsstyrelse? Då har man varit väldigt orättvis exempelvis i Grov och hos Murarna i Stockholm vid de mest uppmuntrande bland de få ljuspunkterna för oss i år när det gällt att vid fackliga val hävda de synpunkter vi företräder i den fackliga politiken, ljuspunkter som är få i varje fall i de större och betydelsefullaste fackföreningarna.

Säger vi att den socialdemokratiska fackklubben eller arbetarkommunen i rättvisans namn skall ges tillfälle att placera troget partifolk, efter att de lokala socialdemokratiska ledarna men inte vi, bedömt deras kvalifikationer, då har vi därmed också godkänt val efter partilinjer i fackföreningen då då har vi gjort avsteg från linjen att välja de ”bästa fackföreningsmännen.

En annan sak är givetvis om medlemmarna i den socialdemokratiska fackklubben enats med arbetsplatsens övriga arbetare om att med gemensamma krafter genomföra vissa uppgifter rörande samtliga arbetares intressefrågor, varför val kan ske i enhetens tecken på grundval av en bedömning av kandidaternas fackliga kvalifikationer, oavsett deras partitillhörighet.

Från Göteborg klagar den fackliga ledningen över att våra kamrater över huvud taget ställde upp kandidater i elektrikernas avdelning, ty ”vi demonstrerade därvid endast vår litenhet”, säger man. Av 235 avlämnade röster fick vi 57, alltså 25 %. Jag förstår inte anmärkningen.

Från många håll säger man att ”i år har vi genomfört enhetsval, ty partilistor har inte kommit till användning utan endast fackföreningens officiella valsedel”.

Jag medger gärna att detta kan vara att anse som ett framsteg, om det innebär att vi lyckats förmå även socialdemokraterna att avstå från detta. Men inte har man kommit bort från valens karaktär av röstning efter partipolitisk uppfattning med att socialdemokrater å ena sidan och kommunister och anhängare av facklig enhet i verklig mening å andra sidan uppföres på en gemensam lista.

Jag har velat ge denna provkarta på tillämpningen av parollen ”bort från är val efter partilinjer”, för att sedan säga, att parollen är till sitt innehåll i och för sig riktig. Ty allt vårt arbete i fackföreningarna och arbetsplatserna, hela vår strävan, går ju ut på att ena arbetarna på klasskampens grundval. Därför bekämpar vi klassamarbetets företrädare, det är de som är de fackliga splittrarna.

Samtidigt vet vi att en socialdemokratisk medlemsbok i fickan på en arbetare behöver inte betyda att han gått förlorad för klasskampen. Han har kanske gått förlorad som kampkamrat för dagen, därför att han temporärt förletts av de högersocialdemokratiska ledarnas klassamarbetsförkunnelser och stödjer deras kandidater, som är beredda att i det fackliga arbetet företräda storfinansens-regeringens-LO-ledningens gemensamma ekonomiska och fackliga politik.

Vår enhetspolitik måste bestå i, att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna, hur liten den bit av vägen än är, som de genom sina egna erfarenheter om det egna partiets oriktiga politik eller genom vår upplysning och agitation blivit beredd att vandra vid vår sida. Men vår enhetspolitik får inte innebära att vi går med de socialdemokratiska arbetarna i den mån de vandrar på en oriktig väg endast för att inställsamt visa att vi vill vara deras vänner. Ty detta kan inte leda de socialdemokratiska arbetarna in på rätt väg, men väl oss själva ner i opportunismens träsk. Kampen mot socialdemokratismen och dess företrädare måste föras ständigt och oförsonligt i sak, fastän givetvis i kamratlig ton vid diskussionerna med de socialdemokratiska arbetarna.

Som parollen mot val efter partilinjer i fackföreningarna uppfattats kan den även leda till att vi börjar bortse från att det är en ofrånkomlig uppgift för kommunistiska partiet att spela en ledande roll i det fackliga arbetet. Och när den parollen sedan kompletteras med maningar om att vi i fackföreningarna skall skjuta fram frågor, om vilka det råder enhet, i förgrunden, och hålla tillbaka det som inte enar, så kan vi med detta skapa föreställningen hos våra medlemmar som andra arbetare att vi vill göra fackföreningarna till neutrala iakttagare av vad som försiggår på politikens och klasskampens övriga områden utöver de rent fackliga. Vi försvårar för oss själva och uppfostrar vårt folk till att inte föra fram frågor i fackföreningarna, som arbetarna i allmänhet inte betraktar som rent fackliga frågor. Exempelvis att engagera fackföreningarna i rustnings- och fredsfrågor, i kravet om frihet åt politiska fångar o.s.v. Det har för övrigt redan skett i en fackförening i Stockholm, där vi har ett mycket stort inflytande, där man beslutat att icke framföra kravet om frihet åt paret Rosenberg, därför att det är partiskiljande.

Vi förlorade valet av styrelse i gruvarbetarnas fackförening i Kiruna. Detta betraktar jag som ett hårt slag för både kommunistiska partiet och Sveriges arbetarklass, därför att arbetarnas inställning på just denna arbetsplats har en mycket stor betydelse. Den är i fråga om vikt ännu betydelsefullare än Karlskoga, ty om Bofors är den direkta leverantören av verktyg till det imperialistiska krigsblocket, så utgör malmfälten i norr den direkta leverantören av råvaror till dödsverktyg som framställas i många vapensmedjor i Atlantblockets länder. Och jag tror inte den dag är långt avlägsen när det internationella proletariatet och andra fredsanhängare ute i världen ställer frågan till Sveriges arbetare i allmänhet och till Sveriges gruvarbetare i synnerhet: Vad är det ni gör? Hur kan ni tillåta att resultaten av edra händers dagliga arbete får tjäna krigets krafter, vilket ju betyder att ni arbetar till tjänst åt en död och förintelse, som hotar er själva? Varför tar ni inte upp kampen för att resultaten av edert arbete i stället skall tjäna freden och det fredliga uppbygget?

Jag vill självkritiskt säga, att vi borde nog själva redan ha ställt den frågan inför så väl gruvarbetarna som inför andra arbetare i vårt land. Det blir svårare att ställa den nu, i varje fall inför gruvarbetarna och andra arbetare i Kiruna, efter att företrädare för högersocialdemokratin trängt in i ledningen för gruvarbetarnas fackliga organisation och efter att de erövrat ledningen för Kiruna FCO. Säg inte sedan att innehavet av fackliga mandat inte har någon betydelse i en situation, när vi på alla områden kan stå inför stora uppgifter, som inte minst kräver riktig ledning av fackföreningarna.

Hur gick det till när vi förlorade Gruv i Kiruna? Någon har sagt: ”Det berodde på att det blev partival i Kiruna.” Nonsens.

Märk att de praktiska resultaten av årets fackliga val i Karlskoga och Kiruna blev desamma — socialdemokraterna placerade det folk de önskade i båda fallen. I Karlskoga fick de mandaten utan motstånd, till skänks, i Kiruna genom att de vann understöd från majoriteten av de röstande. Tror någon att det genom detta blir ett mer vänskapligt förhållande mellan socialdemokratiska och kommunistiska arbetare i Karlskoga än i Kiruna?

Båda fallen kräver emellertid en självkritisk granskning från vår sida. I fråga om Kiruna säges i en rapport, jag citerar: ”Socialdemokratiska ombudsmän hade placerats veckor i förväg för arbete främst vid valen i Kiruna, Malmberget” o.s.v.

Högersocialdemokraterna förstod betydelsen av att börja erövra den fackliga ledningen i Kiruna. Men förstod vi vikten av att behålla den? Kan man dela mandaten på en plats utan någon enhetsplattform som underlag, så kan man väl också göra det på en annan plats, måste ju radikala arbetare tänka, i den mån dessa underliga kommunistiska förkunnelser trängt ut till dem.

Om vi förstod vikten av att behålla den fackliga ledningen i Kiruna, hur kunde då partiets fackliga ledning och distriktsstyrelsen i Norrbotten under veckor åse hur socialdemokraternas fackliga arbete i Kiruna förstärktes med socialdemokratiska ombudsmän, utan att se till att även kommunisterna förstärkte sina krafter för ledningen av det enhetsarbete som består i att vinna anslutning från fackföreningens medlemmar kring den politik, som vi företräder? Det kan vara helt logiskt att söka svaret på denna fråga i det förhållandet, att de främst ansvarigt i partiet och distriktsstyrelsen inte ville engagera sig särskilt i vad som kallas ”partival”.

Kamrat Hagberg nämnde i sitt tal ingenting om sådana företeelser, som jag nämnt. De blir inte föremål för kritik. Den som bedriver sådan kritik avfärdas och isoleras ofta genom att påklistras etiketterna ”sekterist” och ”vänsterelement”, Att vad som håller på att ske kan komma att bereda vägen för spridandet av opportunismens dödande gift inom partiet, det tycks inte bekymra många.

Hilding Hagbergs tal i frågan var en enda lovsång till taktiken och en försäkran om att ”linjen måste genomföras ännu djärvare och beslutsammare”. Det där ”ännu djärvare och beslutsammare” tycker jag låter rent otäckt. Ty det betyder då att vi skall bli ännu djärvare i fråga om att avstå från att slåss emot, att högersocialdemokratiskt inställda fackföreningsmän väljas till arbetarnas lokala ledare i den fackliga kampen även i de fall, där enhetsanhängare, dugliga för uppgiften, finns att föra fram. Intrycket av detta blir ännu kusligare, när jag i en annan rapport från en distriktsledare läser följande: ”Jag tror att det blir nödvändigt i fortsättningen att gent emot de motsträviga kamraterna ’dekretera’ hur det bör vara i det ena eller andra fackliga valet. Det kan inte längre få förekomma, att man av hänsyn till vissa kamrater tolererar att partilinjen inte genomföres.”

Jag har gett exempel på rad som tolereras som utslag av partilinjen. Är det sådant som motspänstiga partikamrater i fortsättning skall kommenderas till?

Omvalet år 1952 i Jämtlands och Kristianstad län.

Partiets taktik vid omvalen i Jämtlands och Kristianstads län i december i fjol ligger i linje med den taktik vid de fackliga valen, som sedan tillämpats.

Jag är överens om att det mycket väl kan uppstå situationer, då vi även i det här landet med fördel kan uppmana arbetarna i vissa distrikt, i vissa situationer kanske i hela landet, att rösta med socialdemokratiska partiet. Nu gäller emellertid frågan att vi handlade så i den politiska situation som rådde i december förra året, vilken var densamma som vid valet i september i fjol och som fortfarande är densamma.

Jag anser av följande skäl att det var oriktigt att i december i fjol uppmana de över 3.000 kommunistiska väljarna i Jämtlands och Kristianstads län att rösta på representanter för högersocialdemokratisk politik i riksdagen.

Högersocialdemokraterna spelar i vårt land rollen som imperialisternas direkta agenter inom arbetarrörelsen, samtidigt som de i regeringsställning bakom falskt tal om alliansfrihet effektuerar amerikanska order om åtgärder, riktade mot freden och demokratin, och order från svenska storfinansen, riktade mot det arbetande folkets ekonomiska intressen. Allt på sätt vi så riktigt tecknade i september förra året, då vi gick till offensiv mot de s. k. demokratiska partiernas slutna front, i vilken högersocialdemokraterna spelade den ledande rollen i angreppen mot oss och den politik vi företräder, och då vi påvisade inför väljarna att det finns endast ett alternativ till regeringens och storfinansens politik i folkets avgörande livsfrågor, och detta enda alternativ det är vad kommunisterna företräder.

Sedan den ordinarie valdagen i september till december i fjol hade socialdemokraterna utökat sitt syndaregister. Följderna av deras för arbetarna skadliga politik framträdde ännu klarare, bl.a. i lönesänkningskrav från arbetsgivarna, masspermitteringar o.s.v. I den situationen drog vi i två distrikt. där proportionella val till riksdagen skulle förrättas, tillbaka våra kandidater och uppmanade såväl de kommunistiska väljarna som andra,väljare från det arbetande folket att rösta på socialdemokratiska partiets kandidater. Uppmaningen skedde i följande formulering: ”Ge rösterna åt de socialdemokratiska kandidater, som ni föredrar framför andra partiers kandidater.” Uppmaningen gällde samma kandidater, som vi förmått dessa väljare att rata två och en halv månad tidigare, och de företrädde samma politiska alternativ, som vi tidigare fördömde. Vi undandrog med vårt beslut möjligheterna för våra väljare att med sin röst ge sitt stöd åt ett annat politiskt alternativ, än vad som företrädes av de s. k. demokratiska partierna med högersocialdemokraterna i spetsen.

Det hjälper inte att kamrat Hagberg i sitt tal på kongressen upprepar vår deklaration om att vi med detta inte ville stödja regeringen. Det skedde i alla fall i praktiken.

Huvudargumentet för vår taktik var att vi ville ”stärka känslan för nödvändigheten av gemensam kamp”. Då uppställer sig frågan: Hur kunde vår manöver komma att stärka känslan för nödvändigheten av gemensam kamp? Kunde den bidraga till skapandet av det slag av enhet, som vi vill åstadkomma? Utförde vi detta i valarbetet då vi krävde av kommunisterna att de skulle gå ut i arbetet för inval av högersocialdemokrater? Kunde detta utgöra ett förberedande arbete för att mobilisera socialdemokratiska arbetare till kamp mot — för att tala med Malenkov — de högersocialdemokratiska ledarnas smutsiga gärningar, när vi i nuvarande läge, med den roll de spelar nu i detta land, stödde valet av människor som inte tagit avstånd från en enda detalj i denna smutsiga politik? Fordras det verkligen inte någon konsekvens i fråga om vad vi säger och gör från den ena dagen till den andra, bara vi i de frågor det gäller säger: ”det här är taktik”. Kommer de socialdemokratiska arbetarna att bli så förtjusta i oss för detta vårt rantande, att de sedan kommer och säger till oss: ”Jag fick upp ögonen för att den socialdemokratiska politiken är oriktig genom att ni röstade med oss vid omvalet. Så att nu ska vi i gemensamt slåss mot den politik som Erlander och de riksdagsmän vi valde företräder’.”

Vi kan inte samtidigt göra det riktiga konstaterandet, att de som nu behärskar det socialdemokratiska partiet är de farligaste av alla när det gäller arbetarnas samling, men samtidigt förorda taktiken att rösta på detta partis företrädare utan att detta kan ske för att stödja någon opposition inom socialdemokratin som önskar åstadkomma arbetarenhet och en annan politik, utan att detta inför arbetarna måste framstå som en påtaglig inkonsekvens.

Andra av våra argument för manövern var, att ”vi har inga möjligheter att erövra mandat i dessa distrikt”, att ”vi vill inte dra på oss ansvaret för en höger-folk-parti-bondeförbundsmajoritet i andra kammaren” och att ”vi skulle ha kommit bort i omvalet”.

Att vi ”inte har möjlighet att få mandat” är ett av socialdemokraternas främsta argument mot oss vid varje val. Vi sanktionerade på sitt sätt deras resonemang om ”bortkastade röster” genom att nu själva använda argumentet.

Vi säger: Vid val omfattande hela landet måste vi deltaga för att få en mätare på partiets inflytande. Skall vi säga det också vid landstingsmannavalet nästa år, när vi deltar i de många kretsar där vi är svaga och därigenom äventyrar den socialdemokratiska majoriteten i första kammaren ? Eller skall vi säga att vi deltar i valet för att ge arbetarväljarna ett politiskt alternativ, vars förverkligande de främjar vare sig vi får mandat i alla kretsar eller inte? Skall vi därtill fortsätta att beteckna oss själva som ansvariga för den eventuella uppkomsten av en majoritet av öppet borgerliga partier i riksdagen, då blir följderna av vår argumentering vid omvalet ännu svårare för oss själva i framtiden. Jag har eljest föreställt mig att de ansvariga för de socialdemokratiska mandatförlusterna är de ledare, som för en sådan politik som den vi kritiserar. En politik som ger möjlighet för de borgerliga att föra en demagogisk kritik från vänster, och som därigenom tar röster från socialdemokraterna, därtill bär de genom sin lögnaktiga hets mot Sovjetunionen och kommunisterna ansvaret för att arbetarrepresentationen minskar. Om riktigheten av detta slag av ansvarsfördelning har vi att övertyga de socialdemokratiska arbetarna, i stället för att beteckna oss själva som ansvariga för socialdemokraternas valnederlag gent emot de öppet borgerliga partierna.

Regeringsfrågan hänger för övrigt inte på om en mer än hälften av 230 riksdagsmän i andra kammaren är socialdemokrater. Att påstå detta är uttryck för en parlamentarisk övertro, som inte borde odlas i kommunistiska partiet.

Vi skulle ha utnyttjat omvalet för en välbehövlig kampanj bland Skånes arbetare och bland Jämtlands skogsarbetare och småbönder. Att vi är relativt svaga i dessa distrikt gjorde bara en sådan kampanj desto nödvändigare. Vi skulle inte frivilligt ha avstått från att på nytt få utnyttja radion för upplysning och för att påvisa hur redan under december utvecklingen från september gett oss rätt. Vi skulle även då ha sökt tala ett språk, som de socialdemokratiska arbetarna kan förstå, om fred, om de illusioner om ”full sysselsättning” som redan då börjat grusas o.s.v. Vi skulle utan en allt för påfrestande koncentrering av våra krafter ha lyckats i en sådan kampanj. Att anta att vi skulle ha ”kommit bort” vid valet, det är en sådan överskattning av våra motståndares styrka och en sådan underskattning av styrkan i vår egen politik, som vi med rätta kritiserade oss själva för efter valet i september.

De synpunkter jag här anfört beträffande omvalet har jag tidigare anfört i CK, givetvis utan att det refererats i vår press, vilket jag inte heller kan begära därför att synpunkterna blivit underkända av CK. Men jag tycker att underkännandet av de anförda argumenten ändock kunnat kompletterats med ett sakligt bemötande. Det har inte skett, utan det enda som förekommit är att jag själv vid CK-sammanträdet till mina synpunkter anfört följande: ”Jag hyser en viss fruktan för att detta beslut utgör ett första s. k. djärvt ställningstagande, som kanske kan komma att efterföljas av ännu ”djärvare ställningstaganden” på andra områden, utan att det kommer att leda till att partiet uppnår avsedda syften.” På detta svarade partiets ordförande på CK:s sammanträde endast: ”Tvärt emot Set Persson hoppas jag i fortsättningen på flera sådana djärva ställningstaganden.”

Fackliga anslag till socialdemokratisk press.

Det är väl den djärvheten som kommer till uttryck nu vid de fackliga valen i de exempel jag gett. Och det är väl samma djärvhet som tog sig uttryck i kamrat Hagbergs förslag om vad vi skall göra när den socialdemokratiska partiledningen nu sätter i gång en kampanj för att ytterligare plundra fackorganisationerna på pengar för ekonomiseringen av sin sovjethetsande och mot kommunisterna kämpande press, omkring vilken det, för att tala med kamrat Hagberg. står en motbjudande stank av kapitalistisk förruttnelse. Men samme kamrat Hagberg anser att då skall i i ingå en kohandel, så att pengarna skall delas mellan den kommunistiska pressen och den av kapitalistisk förruttnelse stinkande socialdemokratiska pressen.

Kan vi göra vår uppfattning om socialdemokratins skadliga roll till en krämarvara? Så får det inte vara. Jag betraktar detta förslag som en ny gren på den opportunistiska planta, som jag tycker börjar frodas i Sveriges Kommunistiska Parti. Det är mot detta jag reagerar.

Jag anser att vi inte heller skall göra denna fråga till en ”rättvisefråga”, utan till en politisk fråga, där vi påvisar det skadliga i att stärka den press som företräder den svenska högersocialdemokratins och storfinansens gemensamma inrikes. och utrikespolitik. Att, som Hagberg säger, ”yrka på att anslagen fördelas så att hela den s. k. arbetarpressen stödjes”, det är liktydigt med ett bidrag för att hos arbetarna bibehålla föreställningen om att den socialdemokratiska pressen i alla fall utgör kamporgan för arbetarnas klassintressen, och nästa steg i den taktik Hagberg rekommenderar kan bli att vårt folk på nytt skall uppträda som prenumerantsamlare på socialdemokratiska tidningar, vilket på sin tid skedde i en tidigare A-presskampanj, då innehållslöst allmänt prat om enheten, utan angivande av på vilken grund enheten måste byggas, hade grumlat till begreppen i partiet.

Första maj.

Vi har en annan. varje år återkommande fråga, där våra meningar i AU alltid går isär. Det gäller 1 maj.

Jag fäster uppmärksamheten vid formuleringen av de anvisningar. som AU i år gett i frågan. Där säges:

”Därest vi inte lyckas åstadkomma enhetsdemonstrationer och möten i fackföreningarnas regi, bör våra organisationer själv organisera möten och demonstrationer. De fackföreningar och andra massorganisationer, vars stora majoritet sluter upp bakom vårt partis paroller, bör inbjudas att delta i våra möten och demonstrationer. Frågan om fackföreningsfanor och standar bör ställas med hänsynstagande till de lokala förhållandena och vad som kan anses gagneligt för att befordra enheten bland arbetarna och deras uppslutning vid årets förstamaj- manifestationer.”

Det torde väl inte kunna påstås, att de där riktlinjerna är så synnerligen klara. I de fackföreningar där den stora majoriteten sluter upp bakom kommunistiska partiets paroller, där skall vi inbjuda fackföreningen och därmed samtliga medlemmar till våra möten och demonstrationer. Men hur skall vi göra med de fackföreningar där vi inte har så stor majoritet eller där det, som ofta är fallet, väger rätt jämt mellan anhängarna av en radikal politik och anhängarna av högersocial-demokraternas politik? Hur skall det vara i fackföreningar där vi inte gör ansträngningar att få dem med i våra demonstrationer, trots att kanske upp emot hälften av medlemmarna är anhängare av vår politik? Betraktas det som en plikt för dessa sistnämnda radikala medlemmar att traska med i socialdemokratiska demonstrationer, efter att vi inte motsatt oss att deras fackföreningar beslutar om att deltaga i sådana? Varför skall vi i så fall söka förmå radikala arbetare att deltaga i demonstrationer för högersocialdemokratiska paroller på platser, där vi inte ordnar något möte, när vi på andra platser demonstrerar mot högersocialdemokraternas politik genom att vi demonstrerar för fredspolitik och för en klasskampsbetonad inrikespolitik? Låt oss då i stället se till att vi organiserar åtminstone ett möte på varje plats, där socialdemokratiska demonstrationer förekommer.

Formuleringen av anvisningarna till 1 maj kan säga en uppmärksam läsare något, fastän inte allt, om vilka diskussioner som förekommit i arbetsutskottet i frågan. Majoriteten av kamraterna i AU resonerar, eller godkänner i varje fall ett resonemang, där man anslår sentimentala toner och säger, att ”vi skall inte slita i fackföreningarnas röda fanor inför 1 maj”, i strid om i vilken demonstration de skall föras. (Det undgår vi ju ändå inte heller i de fackföreningar där vi har den stora majoriteten.) Man säger emellertid ytterligare, att när en fackförening beslutat gå med i de av socialdemokratiska organisationer anordnade demonstrationerna då borde kommunisterna i dessa fackföreningar lojalt gå med i ledet. Egentligen borde också de fackföreningar, som vi behärskar, exempelvis Grov och Murarna i Stockholm, gå med i FCO:s-och socialdemokraternas gemensamma demonstration. Det finns bara ett hinder för oss att ge sådana anvisningar som nämnts, och det är att vårt partis medlemmar inte ännu är mogna för detta.

Så långt de resonemang, som förekommer. Jag anser detta oriktigt och jag bekämpar de planer som ligger bakom sådant tal om att, även om den politiska situationen i vårt land är oförändrad och socialdemokraterna fortsätter att spela samma roll som nu, så skall våra medlemmar och sympatisörer, när medlemmarna blir ”mogna” för detta, kommenderas in i de demonstrationer för högersocialdemokraternas in- och utrikespolitik och för de mot Sovjetunionen och socialismen fientliga paroller, som ofta framföras i dessa demonstrationer och alltid framföras av de högersocialdemokratiska talarna vid mötena.

Den ”brist på mognad”, alltså ”efterblivenhet” hos våra medlemmar, som man fruktar utgöra ett hinder för fullföljandet av dessa planer, anser jag et utgöra en sund uppfattning, ett motstånd som jag hoppas att ingen skall kunna övervinna hos medlemmarna i SKP, så länge högersocialdemokratin spelar den roll i vårt land, som vad nu är fallet. Ty vi har inte råd att låta bli att utnyttja 1 majs mäktiga, traditionsmättade stämning bland Sveriges arbetare för att med den kommunistiska agitationens skarpa vapen effektivt befästa kommunistiska partiets förbindelse med massorna.

Den kommunistiska agitationens betydelse.

Därmed några ord om den politiska upplysningens och agitationens betydelse i ett land, där den politiska nivån inom arbetarklassen är sådan som i Sverige.

Detta läge karaktäriseras av att massornas politiska medvetande icke nått en sådan nivå, att det under den gångna kongressperioden varit möjligt för kommunisterna att i nämnvärd grad leda dem till aktioner. När vi i vår organisationstidskrift ger exempel på aktioner, så har vi inte kunnat nämna annat än att ytterområdenas befolkning i Stockholm, oavsett partiåskådning, vill åka billigare på buss och spårvagn och att folket på Alnön enstämmigt gett uttryck för att de hellre vill gå på en bro än åka på en färja, som därtill allt emellanåt strejkar.

Missförstå mig nu inte — jag underskattar inte betydelsen av sådana initiativ — vad som skett beträffande enhetstaxan är det bästa som blivit gjort för att komplettera den kommunalpolitik som föres i stadshuset med kommunalpolitik bland massorna utanför detsamma. Men samtidigt visar det förhållandet att den högsta form i vilken vi under den gångna kongressperioden kunnat mobilisera massorna består i att de med sina namnteckningar och genom mötesuttalanden deklarerat vad de önskar i sådana frågor. Att vi inte kommit längre karaktäriserar den nivå dit massorna i vårt land kommit, det karaktäriserar den brist på medvetande bland folket, som blivit en följd av det starka inflytande som högersocialdemokratin har i detta land.

Vi befinner oss alltså i en sådan situation, som sekreteraren för Kinas Kommunistiska Partis CK, kamrat Liu Chao-chi skildrar; när han i en artikel, som varje svensk kommunist borde göra till sin egendom, skriver:

”För oss är allting beroende av folkets medvetande och egen verksamhet och bestämmes därav, Därutöver kan vi ingenting göra, och alla våra ansträngningar är förgäves.

När massorna icke är fullt medvetna är det en plikt för kommunisterna, som är förtruppen för folkets massor, att i allt sitt arbete utveckla massornas medvetande med verksamma och väl anpassade metoder. Detta är det första steget i vårt arbete, och det måste utföras väl, utan hänsyn till hur svårt det kan vara eller hur lång tid det kan ta.

Först när detta första steg tagits kan vi ta nästa steg. Med andra ord, när massornas medvetande nått den nödvändiga nivån så åligger det oss att leda dem till handling, att leda dem till organisation och kamp. När detta åstadkommits kan vi ytterligare utveckla deras medvetande just genom deras aktioner. Så leder vi massorna framåt steg för steg i kamp för folkets grundläggande krav, sådana de formulerats av partiet. Detta är det mesta vi kommunister och alla utvecklade och framträdande element bland massorna kan göra för folkets sak.”

Så långt sekreteraren i Kinas Kommunistiska Parti.

Om den politiska agitationens betydelse i kampen för att höja massornas medvetande till en högre nivå vill jag ha följande sagt.

Ett effektivt medel för att befästa de kommunistiska partiernas förbindelser med massorna, att fostra massorna och mobilisera dem till kamp för fred och frihet är den politiska agitationen.

Lenin sade att den allsidiga politiska agitationen är den brännpunkt, i vilken den proletära politiska fostrans livsintressen smälter samman med hela den samhälleliga utvecklingens och hela folkets, d.v.s. alla dess demokratiska elements livsintressen,

Den internationella arbetarrörelsens historia lär oss att det är omöjligt att utan daglig, stridbar politisk agitation mobilisera och ena de arbetande massorna till kamp mot reaktionen, för folkets livsintressen, att konkret och konsekvent säkra partiets ledning av massorna.

Lenin och Stalin har ägnat den politiska agitationen oavlåtlig uppmärksamhet.

De framträdande tecknen på den bolsjevikiska agitationen är dess höga idéinnehåll. dess sanningskärlek och klarhet, dess målmedvetenhet, konkreta utformning och enkelhet, dess kämpande. offensiva karaktär.

Vad jag här anfört om den politiska agitationens betydelse för att fostra massorna och höja dem till en högre politisk nivå är inte mina egna ord. Jag har citerat dem ur kommunistiska och arbetarpartiernas informationsbyrås tidning, ur en artikel rubricerad ”Den politiska agitationen är ett mäktigt vapen i de kommunistiska partiernas händer”. Jag har talat om agitationens betydelse för att med detta som bakgrund ställa frågan om den hets mot Sovjetunionen, som bedrives i detta land, och verkningarna av densamma

Skärpt kamp mot sovjethetsarna

Redan i partidiskussionen före förra kongressen föreslog jag i en artikel, att partiet skulle ställa frågan om kampen mot sovjethetsarna i centrum för vårt partis verksamhet. Teoretiker inom partiet mobiliserades mot mitt förslag. Man sa att det är framför allt svenska angelägenheter vi skall syssla med, och att man ansåg att den som inte ville förneka att det fanns någonting som kunde betecknas som sovjetfientlighet bland arbetarmassorna, den hade mist tron på sin egen klass.

Idag är jag emellertid ännu mer övertygad om att det vapen som agitationen utgör på ett mycket mer målmedvetet, organiserat och uthålligt sätt måste komma till användning i kampen mot sovjethetsen och dess verkningar. Jag understryker att jag med detta inte vill anklaga partiet för att inte föra sådan kamp, men jag vill att kommunisterna i sovjethetsens resultat skall se nödvändigheten av att koncentrera mera av partiets kraft mot sovjethetsarna.

Sovjetunionen är den internationella arbetarklassens största landvinning. Utan att knyta an till Sovjetunionen i kampen för fred kan inte heller Sveriges folk undgå krigets olycka. Utan att utnyttja Sovjetunionens lärdomar och i fråga om principerna följa Stalins och sovjetfolkets väg kan Sveriges arbetare aldrig nå den ekonomiska och sociala standard och den demokratiska frihet, som endast socialismen kan skänka. Dessa faktiska förhållanden till trots har det lyckats för högersocialdemokraterna och storfinansen i förening att inför Sveriges arbetande folk framställa Sovjetunionen på ett sådant sätt, att även det stora flertalet svenska arbetare ser i den socialistiska staten en fara för Sveriges nationella frihet, för freden och för demokratin. Och kommunisternas naturliga solidaritet med Sovjetunionen tolkas som beredskap till landsförrädiskt handlande mot eget folk.

När vi förlorade det fackliga valet i Kiruna var det säkerligen inte på grund av att våra kamrater utfört ett dåligt arbete i fackföreningsstyrelsen eller som förhandlare, ty motsatsen är fallet. Inte heller därför att som någon sagt. ”det blev ett partival”. Utan det var säkerligen därför att det lyckats för de borgerliga och högersocialdemokraterna i Norrbotten att framställa Sovjetunionen som en fara av sådant slag, som jag tidigare nämnt och man anser till följd därav, att kommunisterna, som deklarerat sin solidaritet med Sovjetunionen, som inte pålitliga i andra svenska folkets livsfrågor. Så har det tragiska inträffat. att arbetarnas majoritet av okunnighet gripits av rädsla för vad som i verkligheten är deras främsta tillgång.

Jag protesterar i förväg mot varje försök att framställningen av detta faktiska sakförhållande från min sida skulle bero på bristande tilltro till min egen klass, bero på tvivel om att den framdeles i alla fall kommer att genomföra sin historiska uppgift. Jag vill tvärt om med en travestering av Hilding Hagbergs ord säga, att vi kan inte segra vare sig mot eller utan de socialdemokratiska arbetarna, inte utan de arbetare som nu i tron att det saknas något annat godtagbart alternativ stödjer de högersocialdemokratiska ledarna, vi kan inte segra utan att vi raserar vad som främst hindrar dem från att i vår politik se ett godtagbart alternativ.

Att den rädsla de faktiskt hyser för Sovjetunionen och att det ofta räcker för våra motståndare att bara kalla oss för ”ryssagenter” för att få förslag avslagna, som tar sikte på lösandet av intressefrågor för samma arbetare som avslår förslagen, att det är så vet varje i praktiskt arbete verksam kommunist. Att detta tillstånd är tidsbetonat och att lögnerna om Sovjetunionen inte i längden kommer att kunna avhålla socialdemokratiska och partilösa arbetare från att kämpa för sina klassintressen och för socialismen är ett annat sakförhållande, vars riktighet ingen kommunist bestrider. Men vill vi påskynda en utveckling i denna riktning, då har vi att utgå ifrån vad som idag är ett faktum. Och då får vi inte vid utformningen av vår taktik i fackföreningarna, vid ställningstagandet till vilka paroller vi skall rikta till Sveriges arbetande folk och vid vårt framträdande över huvud taget inte i så stor utsträckning som skett låta oss ledas av följande resonemang från partikamrater i partiets ledning: ”Våra motståndare vill framställa vårt parti som ett ryskt parti. Vi måste bevisa att vi är ett svenskt parti genom att ställa svenska arbetares intressefrågor främst på dagordningen. Sovjetunionen försvarar sig nog själv.”

Om man sedan kompletterar detta med att trycka hårt på att vi skall ställa allt det som kan ena arbetarna i förgrunden, det som kan vara enande oavsett partiåskådning, då följer av sig självt att detta inte innebär någon stimulans till att i exempelvis fackföreningarna med sanningen som vapen ta upp kampen mot sovjethetsarna. Samtidigt har vi bortsett från den ofrånkomliga nödvändigheten av att framställa en vänskaplig inställning till Sovjetunionen som en de svenska arbetarnas intressefråga avförsta ordningen. För oss måste detta vara en fråga att i intensiv upplysnings- och agitationsverksamhet ställa i centrum för vår verksamhet, att ställa inför arbetarna på arbetsplatserna och i fackföreningarna alldeles oavsett att den för dagen faktiskt är partiskiljande. Denna partiskiljande linje upprätthålles av högersocialdemokratiska element, enär sovjethetsen är högersocialdemokratins kraftkälla i dess kamp för storfinansen.

Sovjethetsen är då en fråga att möta främst med hjälp av den politiska agitationens sanna, klara och offensiva vapen, en fråga att ställa fullt jämsides med sådana intressefrågor som skenbart verkar mer renodlat svenska därför att de inte direkt berör arbetarnas ställning till den proletära internationalismen. Varje arbetare som vinnes som sovjetvän kan också vinnas som sympatisör till kommunisterna och som medkämpe i kampen för andra intressefrågor, gemensamma för alla arbetare. Å andra sidan, så länge arbetarklassens och socialismens fiender hos en arbetare kan vidmakthålla fruktan och en känsla av fiendskap mot Sovjetunionen, så länge är också denne arbetares kampkraft förlamad när det gäller att i samarbete med kommunisterna deltaga i värnandet av andra klassintressen, hur ”svenska” dessa än må vara till sin karaktär.

På grund av att detta är min uppfattning har jag önskat att kongressen, vid sidan av det föreslagna uppropet till Sveriges arbetare om att skapa trygghet för arbetslön och anställning, även skulle appellera till arbetarna om solidaritet med Sovjetunionen och folkdemokratierna, vilket upprop då borde få samma masspridning och behandling i fackföreningarna och bland massorna i övrigt, som man avser att det förstnämnda uppropet skall få. Detta förslag avslogs av AU med hänvisning till att frågan om Sovjetunionen behandlas i vårt program. Det gör frågorna om arbete och lön också. Man har vidare sagt att vi kan inte anta så många dokument från kongressen. Det är frågornas vikt och inte dokumentens antal som bort få avgöra den saken.

Mitt förslag om att ställa frågorna om kampen mot sovjethetsarna i centrum och föras även till fackföreningarna avser givetvis inte att vi skall ta upp denna fråga exempelvis i fackföreningarna, som man brukar säga, ”i tid och otid”. Men det gäller att frågan skall förras fram med tillräcklig kraft medan det är tid.

Förslag i frågor rörande taktiken.

Jag har gett de nämnda exemplen på tillämpningen av vad som kallas ”partiets taktiska huvudlinje” när det gäller de fackliga valen, omvalet till riksdagen 1952 och första maj av följande skäl.

All min erfarenhet från nära 20 års arbete i direkt kontakt med arbetare och därefter över 20 års erfarenhet som ledamot i partiets CK och AU säger mig, att partiet för att få respekt måste framträda konsekvent. Det går inte att karaktärisera högersocialdemokraterna som borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen och samtidigt säga till de radikala arbetarna, till de socialdemokratiska arbetare som närmat sig oss och till de kommunistiska medlemmarna: välj anhängare av den högersocialdemokratiska fackliga politiken till edra lokala fackliga ledare, rösta på högersocialdemokrater vid riksdagsmannaval, demonstrera åtminstone formellt för den socialdemokratiska regeringspolitiken och lyssna, till högersocialdemokraternas lovtal över sin politik och till deras smutskastning av Sovjetunionen och kommunisterna 1 maj, utan att detta nedsätter kommunistiska partiets anseende i de socialdemokratiska arbetarnas ögon, utan att det verkar avtrubbande på de radikala arbetarnas entusiasm och kampvilja;a och utan att det på ett farligt sätt uppammar en passivitetens och opportunismens anda bland kommunistiska partiets medlemmar, som kan leda till att likvidationsstämningar uppstår inom kommunistiska partiet.

Denna fara är desto större enär vad som hittills skett i fråga om minst sagt diskutabla åtgärder, på vilket jag gett exempel, ständigt ackompanjeras av självbelåtna och glada rop från kamrater i partiledningen: ”Med det här skall vi fortsätta och vi skall bli ännu djärvare.”

Om man vill säga att de de exempel jag nämnt från de fackliga valen endast utgör ”Olycksfall i arbetet”, så svarar jag: Varför har då ingenting av vad jag nämnt korrigerats eller kritiserats? Och inga tecken har visat sig som tyder på att partiets hittillsvarande ledning ämnat göra detta.

Det är också så, att jag har inte i vår allmänna partiteori, sådan den utformats av marxismens stora lärare, kunnat finna något belägg för att sådant handlande, som jag gett exempel på, skulle i den situation som nu råder i vårt land kunna vara riktigt. Däremot kan jag finna så mycket stöd jag kan önska mig for följande mening.

Socialdemokratismen, d.v.s. idén om att det skall vara möjligt att utjämna meningsmotsättningarna så att klasskampen inom ramen av det nuvarande samhällssystemet kan avskaffas och ersättas med klassamarbete mellan klasserna, är uttrycket för den högsta graden av opportunism. Denna opportunism har lett högersocialdemokraterna därhän, att de tjänstgör som storfinansens utposter inom arbetarrörelsen och är dennas inre fiender. I detta läge gäller det för oss att i ständig och oförsonlig ideologisk kamp mot socialdemokratismen, mot idén om klassamarbetet, uppträda och handla så, att vi kan få socialdemokratiska arbetare med som medkämpar i kampen för gemensamma intressen, men utan att detta vårt handlande får ske till priset av eftergifter av opportunistisk karaktär.

Utifrån detta föreslår jag kongressen att fatta följande fyra beslut.

1) Angående fackliga val.

Kongressen uttalar att parollen ”bort med val efter partilinjer i fackföreningarna” endast kan ställas för att ange att kommunisterna önskar enhetsval på grundval av en facklig verksamhet, som riktar sig emot den fackliga politik som storfinans, regering och reformistiska fackföreningsledare för närvarande bedriver i samförstånd.

Parollen får inte leda till att kommunisterna avstår från att söka få motståndare till denna sistnämnda politik valda som arbetarnas fackliga ledare såväl lokalt som centralt. Kommunisterna vidhåller alltså parollen om att endast de bästa fackföreningsmännen skall väljas till fackföreningarnas styrelser.

2) Angående 1 maj.

Kommunisterna måste ständigt och tålmodig; arbeta för att åstadkomma enhet även 1:a maj på grundval av samlande klasskrav i arbetarnas gemensamma ekonomiska intressefrågor, i kamp för fred och för demokrati o.s.v. Men detta kan inte ske genom alt kommunisterna och andra enhetsanhängare sluter upp i demonstrationer till stöd för det socialdemokratiska partiet och dess politik, så länge den socialdemokratiska politiken dekreteras av de högersocialdemokratiska ledarna på sätt som nu sker. Ty vi bekämpar inte högersocialdemokratin och dess splittringsverksamhet genom att handla på detta sätt.

Kommunisterna bör i stället på den internationella arbetarklassens mönstringsdag träda fram med partiet inför massorna, efter att under tiden från föregående års 1 maj ha gjort allt som göras kan för att utöka deras antal, som ger sin anslutning till den klasspolitik, som kommunisterna företräder och på vars grundval de vill skapa enhet.

3) Angående den socialdemokratiska pressen.

Den socialdemokratiska pressen utgör ett bihang till den öppet borgerliga pressen, med vilken den delar uppgifter att genom hets och lögner mot Sovjetunionen och kommunisterna avtrubba svenska folkets fredsvilja. Den socialdemokratiska pressen spelar därvid en särskilt farlig roll enär den framställer sig som en företrädare av arbetarklassens intressen, samtidigt som den genom sin klassamarbetspropaganda förlamar arbetarklassens kampkraft.

Den framstöt som nu göres från den socialdemokratiska partiledningens sida för att utöver vad som redan sker, ytterligare brandskatta fackföreningarna och fackföreningsfolket på penningmedel till den socialdemokratiska pressen, måste av dessa skäl kraftigt bekämpas av kommunisterna på arbetsplatserna och i fackföreningarna.

4) Mot sovjethetsen.

Kongressen ger CK i uppdrag att organisera en kontinuerlig upplysnings- och agitationsverksamhet, syftande att slå tillbaka den på lögner grundade antisovjetkampanj, som ständigt bedrives såväl av de öppet borgerliga som av det socialdemokratiska partiets ledare och genom dess press samt i radion.

Verksamheten skall bedrivas genom spridandet av massflygblad, möteskampanjer, genom föreläsningar i fackföreningar och andra massorganisationer, genom utgivandet av speciallitteratur om förhållandena på samhällslivets olika områden i Sovjetunionen, med hjälp av film o.s.v.

Deltagare i delegationer, som under senare år gjort studieresor till Sovjetunionen, skall registreras och i största möjliga utsträckning användas som talare och föreläsare. Allt möjligt stöd lämnas till organisationer, som vill deltaga i arbetet för spridandet av sanningen om Sovjetunionen, såväl om de verkliga förhållandena i detta land som om Sovjetunionens utrikespolitik.

Fackföreningar och andra massorganisationer bör mobiliseras för framförandet av protester mot krigshetsande lögner om Sovjetunionen i den lokala pressen och till krav om att radion skall utnyttjas för att ge objektiv upplysning om förhållandena i Sovjetunionen och om de meningar och förslag, som Sovjetunionens representanter framför vid överläggningarna i Förenta Nationerna.

Denna verksamhet är så viktig att en särskild sekreterare bör tillsättas för att leda och organisera densamma.

Kamrater.

Någon tänker kanske: Varför behöver Set Persson, som själv tillhört partiets CK och dess AU, ställa dessa frågor här. De borde väl kunnat klaras av i dessa instanser, så att särmeningar inte behövt framföras vid kongressen.

På detta vill jag svara: Jag har framfört dessa meningar många gånger, i synnerhet i AU. Jag undantar därvid det detaljerade förslag i fråga om vad som bör göras mot sovjethetsen, ty detta framför jag nu i stället för det avvisade förslaget om ett upprop till Sveriges arbetare i denna fråga. Mina meningar har inte beaktats, samtidigt som de sparsamt förekommande argument, som framförts, inte kunnat övertyga mig om att jag haft fel. Då har endast återstått att framföra mina meningar och förslag inför partiets högsta instans, kongressen. Jag har gjort det efter moget övervägande och jag är beredd att ta konsekvenserna av detta. Samtidigt vädjar jag till kongressen att betänka innebörden av att avslå de förslag jag ställt och vilka slussar det kan öppna för en icke önskvärd utveckling.

Jag vet att det högsta ansvar som kan påläggas en människa, vilket samtidigt är den största ära någon kan få del av, det är att tillhöra den högsta ledningen för ett kommunistiskt parti. Men det är att handla oansvarigt och äran förbytes i vanära om man inte säger sin mening i frågor av den art, som jag i mitt tal berört, även om den stora majoriteten i vederbörande partiinstans har en annan mening.

Jag har velat säga detta som förklaring till att, trots jag är en gammal kommunist med full vetskap om vad partidisciplinen kräver, ändock rebellerat mot CK:s och AU:s majoritet, efter att jag meddelats att mina meningar ansågs strida mot partilinjen.

Kommer kongressen att underkänna mina meningar och förslag, så böjer jag mig givetvis för kongressens beslut. Dock måste jag erkänna, att den tystnad från min sida i dessa frågor, som jag då kommer att iakttaga, inte innebär att jag blivit övertygad om att tillämpningen av partiets taktiska huvudlinje inte utgör någon orsak till oro för partiets framtid. Men jag hoppas i så fall samtidigt innerligt, att utvecklingen skall visa att min oro varit ogrundad.

Slutord vid kongressen

(5/4 1953. Talare: Set Persson.)

Kamrater, Jag var 47:e talare på talarlistan men presidiet har flyttat upp mitt namn, så att jag får hålla mitt anförande nu. Ett anförande som väl blir mitt sista på den här kongressen och som av läget för dagen att döma för mig tycks bli det sista på någon kommunistisk kongress överhuvudtaget. Jag skall inte pröva kongressens tålamod allt för mycket. Jag kan inte klaga på demokratin på kongressen, Jag har ju tidigare fått en och en halv timme för att utveckla mina synpunkter. Men när det nu hänt något som jag inte tror hänt på någon kongress tidigare, nämligen att så många kamrater haft så mycket att säga om och till en annan kamrat, så har jag framställt till sittande ordföranden att med någon minut få överskrida de tio. Jag ber om tillgift för detta.

Jag vill börja med att fråga: Varför lämnade kamrat Gunnar Öhman en sådan upplysning om den ”blanka reservationen”? Jag har en reservation skriven, jag uttryckte bara till honom önskemålet att få anföra det själv och att endast för tillfället få anföra ”blank reservation”. Nåja, det har ingen betydelse. Jag har emellertid inte avsett att anföra blank reservation, jag skall skriva in i Sveriges Kommunistiska Partis protokoll vad jag ansett.

Jag kan omöjligen söka ingå i svaromål till allt vad kamrater sagt mig eller om mig, det är omöjligt. Men sammanfattningsvis vill jag ändå säga något och ge en karaktäristik av den debatt som varit.

Mellan 25 och 30 talare har haft ordet, därav mer än 3/4 av talarna av kamrater inom Centralkommittén eller i partiets tjänst anställda. Det överväldigande flertalet har mycket bestämt uttalat sig mot mina synpunkter. Det respekterar jag i och för sig, men jag reagerar mot diskussionsmetoden. De flesta kamraterna har faktiskt framställt mig som motståndare till skapandet av enhet mellan arbetare överhuvudtaget, enhet i aktioner, enhet över partigränser. Man har gett en rad exempel på goda enhetsaktioner och inval av goda socialdemokratiska fackföreningsmän i avdelningsstyrelser, av exemplens innehåll att döma. Och med detta har man velat säga, att om de meningar jag företrätt på kongressen skulle ha följts, skulle sådant inte kunna förekomma. Jag hemställer till er kamrater, som ändå hört mitt tal, och det finns intalat på platta och utskrivet, att granska talet och ni skall icke finna stöd för en sådan karaktäristik av min mening, som av flera talare i det stycket anförts.

Sedan har det gällt att förstärka den där bilden av den omöjlige Set Persson. Kamrat Senander började. Han sökte framställa mig som en inkonsekvent handlande människa, vilken under den tid jag för partiets räkning innehade borgarrådsskap i Stockholms stad skulle ha handlat på sätt som stred mot mina synpunkter nu. Vad var det då som förekom där? Jo, det var att innan jag började min gärning i stadshuset, så hade vi konkret överenskommit med socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen med Z. Höglund i spetsen om ett kommunalt program, som vi började genomföra mycket löftesrikt, och som det gick att hålla på att genomföra under omkring två av de fyra åren. Men när år 1948 kom, då hade det internationella läget skärpts. Högersocialdemokraterna i Sverige började att spela den roll de spelar i dag på öppet sätt. Jag har aldrig brytt mig om, att ta något ”blodprov” på Z. Höglund. Men att hans blod närmast låg till för högersocialdemokratin visade han då, och därmed gick han sin väg och jag min. Men sådan enhet som vi hade under de två åren, när någonsin har jag vänt mig mot detta, vare sig på denna kongress eller någon annanstans?

Men det har, som sagt, gällt att framställa mig i så ofördelaktig dager som möjligt. Knut Svensson sade här, att Set Persson har gjort det tekniska förfarandet vid fackliga val till huvudsak. Trots att var och en som lyssnade på mig väl ändå kunde höra att jag underströk motsatsen.

Bilden av mig som den där oförbätterliga sekteristen på väg till partifientlighet den måst emellertid ytterligare förstärkas. Det har skett på följande sätt.

En partimedlem, som jag inte haft något att göra med i frågan, har skrivit en artikel av sådant innehåll, att den givetvis inte skulle ha införts i oförändrat skick. Men på tillskyndan av kamrat Sven Linderot, som själv var den för angrepp utsatte i artikeln, blev den införd i Ny Dag. Varpå LO-tidningen AT:s löpsedel på Centralkommitténs sammanträde visades upp som ett förskräckligt exempel på vad det leder till, när partikamrater skriver på det där sättet. Men kunde inte ni, kamrater, som var tillskyndare av att artikeln infördes, ha förutsett att partifienderna skulle komma att utnyttja den?

Sedan man emellertid gjort detta, anklagar man mig och insinuerar gent emot mig på denna kongress, att jag skulle stått i maskopi med artikelns författare, utan att man har någon som helst grund för ett sådant påstående. Och varför sker det? Jo, det är nödvändigt att på det här sättet förstärka den ofördelaktiga bild man målat av mig för att kunna få ett godkännande av påståendet om att jag brutit mot partiets linje.

Ny Dags chefredaktör har bidragit med ett tal i ”rappstil” ⁱⁱⁱ, där han dragit likhetstecken mellan mig och titoisten Furubotten, för vilket han fick applåder. Vad är det ni gör, när ni handlar på det sättet? Och det sker, jag upprepar det, för att förstärka intrycket av att jag med mina anmärkningar och förslag i konkret angivna stycken när det gällt partiets politik, skulle ha begått brott mot partidisciplinen. Det har skett för att framställa mig på det sättet.

Som kronan på verket kommer kontrollkommissionen, utan att tänka på att den inga mandat har, när kongressen är samlad, och gör ett uttalande, där den faktiskt anför att det är förbjudet att gå från arbetsutskottet och centralkommittén till kongressen med frågor, som man vill ha ställda inför partiet. Vill ni verkligen understryka den principen? Det är ett ytterligare avsteg, vars innebörd ni borde betänka.

Jag ber emellertid inte om detta för min egen skull, ty min roll är slut. Detta sista med kontrollkommissionen, det var nämligen en händelse som tvingar mig att göra en sak, som jag aldrig under mitt liv har trott att det skulle bli nödvändigt att göra. Jag måste begära utträde ur Sveriges Kommunistiska Parti. Ty efter en sådan prickning måste ni alla förstå, att det går inte an för mig att vidare tillhöra partiet.

Jag vill säga att den pjäs som här uppförts iscensatts av skickliga regissörer, men, kamrater, förfaringssättet är inte vare sig rent eller vackert.

Ytterligare en sak vill jag beröra, därför att den är också ställd i en dager, som inte ger mig rättvisa. Det var Gustav Johanssons upplysning om att jag som villkor för att tillhöra Centralkommittén skulle ha ställt, att mina synpunkter skulle godkännas, Det är riktigt att den frågan s.a.s. kommit på tal, beklagligtvis. Men det ligger inte så till att jag som en uppblåst figur skulle ha ställt underkastelse av en kongress som villkor för att jag skulle vara så snäll och ställa upp på CK:s lista.

Vid föregående kongress blev jag utsatt för ett angrepp i kongressens allra sista minuter. Jag hade inte några möjligheter att rehabilitera mig och begärde därför redan då att bli befriad från att tillhöra centralkommittén. På särskild anmodan underlät jag dock att ställa den frågan inför kongressen, för att i så fall, sade man, ”måste vi ajournera kongressen”. Jag underlät då detta under förbehållet, att jag omedelbart skulle få ställa frågan om att centralkommittén skulle befria mig från uppdraget och suppleant inkallas, Centralkommittén avslog sedan enhälligt denna min begäran, trots att jag vägrade att ta tillbaka anhållan.

Sedan dess har det gått två år, och nu ställdes frågan på nytt. Det går till på det sättet att arbetsutskottet gör upp en lista över hur det anser att den nya centralkommittén i stort sett skall komma att se ut. På den listan var jag upptagen. Men partiets politiske sekreterare, kamrat Linderot, lät mig ändå vid ett AU-sammanträde förstå, att mitt motstånd i de frågor jag dragit fram på denna kongress varit till sådant besvär, att det vore bäst att jag kom bort ur arbetsutskottet. Och då säger jag så här: Jag vill inte en gång till rekommenderas till CK, som är den högre instansen, när jag samtidigt vet att jag i förväg är underkänd för att tillhöra AU, som jag dock snart har tillhört i 20 år.

Det får väl vara någon rim och reson i hur ni framställer frågorna. Jag har inte handlat på sådant sätt, som om jag tänkt att bli mannen, som skulle vara i stånd att betvinga en hel kongress. På det sättet ligger det inte till.

Jag har bara ett att tillägga, sedan skall jag föredra min reservation, Jag har endast att tillägga, att jag har reda på de faror, som kamrat Senander målade så drastiskt, när han talade om att jag skulle komma att ”gå från den politiska intigheten och”, sade han, ”kanske till något ännu värre”.

Jag vet mycket väl hur det ligger till, när en människa som ändå haft så pass mycket förtroende som jag i kommunistiska partiet, ställts utanför på det här sättet. Då kommer klassfienderna, då kommer kverulanterna i partiet och då kommer de som av personliga skäl är missnöjda, de kommer säkerligen i många fall att söka knyta an till mig. Jag har redan sagt inför kongressen i mitt första tal hur jag ämnar uppträda. För mig finns inte något annat alternativ än den rörelse, som jag hittills har tillhört. Och så länge Sveriges Kommunistiska Parti för en sådan politik — även om jag är missnöjd med den politiken i skilda taktiska frågor — att vårt parti godkännes som en del av den internationella kommunistiska rörelsen, så skall ni icke få bevittna något anmärkningsvärt handlingssätt från min sida.

Jag vill föredra den reservation jag avger. Jag ger inte upp mina synpunkter, de är så övervägda innan jag ställt dem på kongressen, att det kan jag inte. Jag säger därför följande till förslaget om att kongressen skall godkänna verksamhetsberättelsen:

— Undertecknad godkänner de anvisningar om vad kommunisterna måste beakta för att kunna skapa arbetarenhet, om vilka beslut fattades vid SKP:s 15:e kongress, Samtidigt bestrider jag att 15:e kongressens beslut innebär anvisningar om ett sådant förfarande från kommunistiska partiets sida vid fackliga val, 1 maj, anslag till högersocialdemokratisk press och medverkan vid inval av högersocialdemokrater i riksdagen, på vilket jag gett exempel och vänt mig emot i mitt tal vid kongressen.

Jag godkänner även Centralkommitténs verksamhetsberättelse med endast de undantag som framgår av mitt tal. (Alltså mot från Hagbergs sida gjort förslag om anslag till socialdemokratisk press, för att ta det som ett exempel, så måste jag ta avstånd från att detta är en förutsättning för att man skall anses följa partilinjen. Mot detta måste jag anmäla avvikande mening.)

På grund av detta mitt ställningstagande har jag föreslagit kongressen att besluta, förutom skärpt kamp mot den antisovjetiska hetsen, att därtill göra uttalanden om

att parollen ”bort med val efter partilinjer i fackföreningarna” endast kan ställas för att ange att kommunisterna önskar enhetsval på grundval av en facklig verksamhet, som riktar sig mot den fackliga politik som storfinans, regering och reformistiska fackliga ledare för närvarande bedriver i samförstånd;

att vi 1 maj inte kan åstadkomma den enhet vi önskar genom att söka förmå kommunister och andra enhetsanhängare att delta i demonstrationer, som anordnas till stöd för det socialdemokratiska partiet och dess politik, så länge den socialdemokratiska politiken dikteras av de högersocialdemokratiska ledarna på sätt som nu sker; samt

att den framstöt som nu göres av den socialdemokratiska partiledningen för att, utöver vad som redan sker, ytterligare brandskatta fackföreningarna och fackföreningsfolket på penningmedel till den socialdemokratiska pressen, måste kraftigt bekämpas av kommunisterna på arbetsplatserna och i fackföreningarna. —

Jag vidhåller att det varit önskvärt att kongressen fattat dessa beslut. Att jag detta till trots tagit tillbaka dessa förslag beror på att stämningen på kongressen gjort klart för mig, att förslagen skulle komma att avslås, vilket kunde bli ett stöd för de kamrater, som inte tycks kunna se någon gräns för vilka politiskt inkonsekventa handlingar man kan företa sig, bara man beledsagar handlingen med tal om att man vill åstadkomma enhet.

Detta var mitt sista ord på denna kongress.

(Så långt talen vid kongressen.)

Lenins lära misstolkas i partiledningens studiematerial.

Utöver vad jag sagt i mina tal på kongressen vill jag ytterligare behandla två av de frågor, i vilka jag vänt mig mot partiledningens politik.

Den första frågan gäller de fackliga valen. I det stycket uttryckte jag min syn på frågan i det förslag, som jag ställde på kongressen, vilket här för sammanhangets skull upprepas.

”Kongressen uttalar att parollen bort med val efter partilinjer i fackföreningarna” endast kan ställas för att ange att kommunisterna önskar enhetsval på grundval av en facklig verksamhet, som riktar sig emot den fackliga politik som storfinans, regering och reformistiska fackföreningsledare för närvarande bedriver i samförstånd. Parollen får inte leda till att kommunisterna avstår från att söka få motståndare till denna sistnämnda politik valda som arbetarnas fackliga ledare såväl lokalt som centralt. Kommunisterna vidhåller alltså parollen om att endast de bästa fackföreningsmännen skall väljas till fackföreningarnas styrelser.”

Måste inte en god fackföreningsman ta avstånd från den del av sitt partis politik, som benämnes ”lönestoppspolitik”, eller ta avstånd från den regeringens—LO gemensamma politik, som exempelvis tog sig uttryck i att arbetarna i Livsmedels vid sin strejk påtvingades ett nederlagsavtal? Måste inte ett sådan avståndstagande utgöra en förutsättning för att vi skall kunna stödja en socialdemokrats val som arbetarnas lokala fackliga ledare? Nej — säger partiledningen — sådant tal är sekteristiskt.

I nu utsänt ”studiemateriel”, i vilket undertecknad namngives och anklagas för ”angrepp mot kommunistiska partiets taktiska linje utifrån en sekteristisk plattform”, talar man från partiledningen med tydlig anspelning på av mig framförda meningar om ”principrytteri” och presenterar vad jag skulle ha framfört i följande ord:

”Varje taktisk anvisning som strider mot den uppställda ’principen’ förkastas så som omarxistisk, vanligen så som opportunistisk, Ett sådant fel gör man sig skyldig till när man exempelvis förklarar, att kommunisterna i de fackliga valen aldrig får rösta på socialdemokrater, om dessa icke öppet tagit avstånd från sitt partis politik.” (Brev 1, sid. 5.)

Sedan mobiliserar man Lenin och anför följande citat ur hans samlade verk:

”Att föra krig för art störta den internationella brourgeosin, ett krig som är hundrafalt svårare, långvarigare och mera komplicerat än det mest hårdnackade vanliga krig mellan stater, och härvid på förhand avstå från att manövrera, att utnyttja intressemotsättningarna ( låt vara tillfälliga) mellan fienderna samt att avstå från överenskommelser och kompromisser med eventuella ( låt vara tillfälliga, osäkra, vacklande, villkorliga) bundsförvanter, är det inte ett gränslöst löjligt beteende? Är det inte ungefär som om vi vid det svåra bestigandet av ett ännu outforskat, hittills otillgängligt berg på förhand avstode från att ibland gå i sicksack och ibland gå tillbaka eller avstå från den en gång fastställda riktningen och pröva olika riktningar?” (Lenin, band 17, sid. 129.)

Citatet är nog så riktigt återgivet och Lenin hade så rätt. Det är bara det, att Lenin har aldrig i livet avsett att dessa hans ord skulle få användas till stöd för exempelvis en taktik som innebär, att kommunisterna skall understödja val av enhetsfientligt och till samarbete med arbetsköparna välvilligt inställda socialdemokrater i fackföreningarnas ledningar. Det är ju detta som skett på sina håll och det är mot detta som min kritik riktar sig.

Här har nämligen partiledningen gjort sig skyldig till vad den anklagar förmenta ”sekterister” för att bruka göra. Man har ryckt lös en teoretisk sanning ur sitt sammanhang och använt den som stöd för en oriktig taktik. Och med en dylik citatkonst, som är driven till sin fulländning i partiledningens ”studiematerial”, kan vem som helst bevisa vad som helst med stöd av vilken teoretiker som helst.

Lenin har naturligtvis inte anfört det citerade som ett skäl för att exempelvis kommunisterna skall avstå från- kampen mot att lönestoppsanhängarna väljas till lokala ledare för de fackligt organiserade arbetarna. Han anförde det citerade år 1920 mot ”vänster”-kommunisterna i Tyskland, England och en del andra länder, vilka förklarade alla kompromisser från kommunisternas sida för otillåtna, dessa ”vänster”-kommunister som förklarade att kommunisterna inte skulle arbeta i reaktionära fackföreningar och inte deltaga i det parlamentariska arbetet, och citatet gäller de engelska ”vänster”-kommunisterna, vilka hävdade att kommunisterna inte borde erbjuda socialdemokraterna valkartell vid allmänna val. Allt frågor som på intet sätt stått till diskussion nu i SKP. I den sistnämnda frågan föreslog Lenin konkret att kommunisterna i England skulle föreslå socialdemokraterna en ”kompromiss”, en valkartell, på villkor att de erövrade platserna skulle fördelas efter antalet röster som vid särskilt anordnad omröstning avgivits för arbetarpartiet eller för kommunisterna. (Lenin, band 17, sid. 148.) Som den förutseende och mot opportunismen vaksamme teoretiker Lenin var varnade han emellertid samtidigt för att man eventuellt skulle komma att taga hans yttranden i dessa konkret angivna taktiska frågor till stöd för en opportunistisk politik. Han skrev:

”En politiker, som önskar vara det revolutionära proletariatet nyttig, måste förstå att urskilja de konkreta fallen av just sådana kompromisser som är otillåtliga, i vilken opportunism och förräderi tager sig uttryck, och inrikta hela kritikens skärpa, hela udden av skoningslöst avslöjande och oförsonlig kamp mot dessa konkreta kompromisser, och inte tillåta de mångerfarna ’geschäfts’-socialisterna och parlamentsjesuiterna att slingra sig undan och komma ifrån ansvaret genom resonemang om ’kompromisser’ över huvud taget.”(Lenin, band l7, sid. 90.)

Trots denna varning har ledningen för SKP år 1953 funnit det tillåtet och lämpligt att åberopa Lenin som stöd för en kommunistisk taktik, vilken bl.a. Innebär att i fackföreningarna skall kommunisterna i enhetens namn medverka till valet av lönestoppsanhängare och enhetsfiender som fackliga ledare. Så gör man trots att Lenin i samma band som man åberopar i ”studiematerialet” går så långt i denna fråga, just i denna fråga, att han säger:

”Därför kräver förberedelsen till proletariatets diktatur inte bara ett klarläggande av att all reformism’ och allt försvar av demokratin med bibehållande av privatäganderätten till produktionsmedlen är borgerligt. Den kräver inte endast att yttringarna av sådana tendenser, som faktiskt innebär ett försvar av bourgeoisien inom arbetarrörelsen avslöjas, utan även att de gamla ledarna ersättes med kommunister inom alla avgörande proletära organisationsformer, inte endast de politiska, utan även de fackliga och kooperativa organisationerna, bildningsorganisationerna o. s. v. Ju långvarigare, fullständigare och stabilare den borgerliga demokratins herravälde i ett visst land varit, desto mera har bourgeoisien lyckats besätta viktiga poster med sådana ledare och personer, som den uppfostrat och som är genomsyrade av dess åsikter och fördomar samt mycket ofta direkt eller indirekt mutade av densamma. Dessa representanter för arbetararistokratin eller förborgerligade arbetare måste man hundrafallt djärvare än hittills tränga undan från deras poster och ersätta dem med arbetare, t. o. m. alldeles oerfarna, bara de står i förbindelse med den exploaterade massan och åtnjuter dess förtroende i kampen mot exploatörerna.”

(Lenin, band 17, sid. 194.)

Detta anförde Lenin den 14 juli 1920. Han fullföljde tanken så långt, att han den 19 juli samma år föreslog Kommunistiska Internationalens andra kongress att fatta följande beslut som ett av villkoren för att ett kommunistiskt parti skulle få tillhöra Kommunistiska Internationalen:

”Varje organisation. som önskar tillhöra Kommunistiska Internationalen. är förpliktad att planmässigt och systematiskt avlägsna reformisterna och ’centrum’-anhängarna från alla -också de lägsta – ansvariga posterna inom arbetarrörelsen (partiorganisationen, redaktionen, fackföreningen, parlamentsfraktionen, kooperativen, kommunalfullmäktige o. s. v. ) och ersätta dem med pålitliga kommunister utan att låts sig förbryllas av att man till en början – ibland måste ersätta ’erfarna’ krafter med vanliga arbetare.”

Med kännedom om partiledningens sätt att ”referera” vad som kritiskt säges och skrives, finner jag det angeläget att understryka följande.

Märk väl, att jag har anfört de två Lenin-citaten för att påvisa på vilket rosenrasande sätt partiledningen vill ge sken av att man kan finna stöd hos Lenin för dess ”taktik” vid de fackliga valen. Jag har alltså inte anfört citaten därför att jag anser att kommunisterna i dagens situation doktrinärt skulle följa de anvisningar, som Lenin gav för över 30 år sedan bl.a. i syfte att förhindra, att partier ar opportunistisk karaktär fick säte och stämma i Kommunistiska Internationalen.

Ingen diskussion råder alltså om att kommunisterna i Sverige, med exempelvis det franska partiet som förebild, kan ingå förbund med och i fackligt hänseende även ställa sig under ledning av socialdemokrater, om detta sker på grund av överenskommelser om exakta och klara krav. (Läs om det franska exemplet i artikeln ”De franska arbetarnas stora kamp” i Kommunistiska Informationsbyråns tidning ”För varaktig fred, för folkdemokrati”, nr 36 år 1953.)

När man emellertid från partiledningens sida på sätt här påvisats förvanskar Lenins lära för att få stöd för en politik, som såväl i fråga om de fackliga valen som i en rad andra fall innebär ett direkt underkännande av den kamp som Sveriges kommunister hittills fört i över 30 år, då har det nog sina alldeles särskilda orsaker att man i samma ”studiemateriel” ivrigt försäkrar att ”texten i varje brev avses att vara tillräckligt uttömmande för studiet i grundorganisationernas cirklar av respektive tema”, varefter man tillägger att den åberopade litteraturen endast är avsedd för speciellt organiserade aftonskolor och för enskilda, som vill fördjupa sitt studium, men att ”denna litteratur behöver alltså inte genomgås av cirklarna”. Men cirklarna är ju formen förr masskolning, och när Lenins lära skall tillämpas vid utformandet av taktiken, då bör deltagarna i cirklarna inte låta sig nöjas med några vilseledande utläggningar av hans verk från partiledningen. utan det är högst nödvändigt att verkligen basera studierna på Lenins och även på Stalins egna verk. Ty det utsända ”studiematerialet” utgör ett försåtligt försök att utnyttja leninistiska teorier till stöd för en opportunistisk taktik.

Beträffande de fackliga valen vidhåller partiledningen fortfarande sin linje, trots de bedrövliga resultat detta förfaringssätt gett. Som exempel kan nämnas Metalls avdelning i Stockholm, med omkring 30.000 medlemmar, där röstresultaten på de av kommunisterna rekommenderade kommunistiska kandidaterna efter det att man börjat tillämpa ”den nya taktiken” ter sig

som följer:

Styrelsevalet 1952                                   2.285 röster

Styrelsevalet 1953                                   1496 röster

Kongressvalet juni 1953                        1154 röster

Val till avtalskonferens sept. 1953         854 röster

Även i Metall i Göteborg fortsatte man vid valet av ombud till avtalskonferens med att ”rättvist dela mandaten” med socialdemokraterna, Resultatet blev att 19 socialdemokrater valdes med 4.994 röster mot 2.918 för kommunisternas s. k. enhetslista. Jämfört med i fjol har socialdemokraterna ökat sin röstövervikt från 1.751 till 2.046 röster. En sådan utveckling har alltså skett bland Göteborgs metallarbetare, där kommunisterna tidigare haft ett dominerande inflytande. Detta nedslående resultat ändras ju inte av att partiets huvudorgan förtigit röstresultatet inför kommunisterna runt om i landet.

Även Rörarbetarfackföreningen i Stockholm. Samma fackförening som jag i mitt tal på kongressen nämnde som exempel på ett oriktigt förfarande från kommunisternas sida vid styrelsevalet i början av året, har valt ombud till avtalskonferens. Visa av erfarenheterna från förra valet vägrade kommunisterna i Rör enhälligt att följa partiledningens och kommunstyrelsens anvisningar om att upprepa dumheterna. Resultat: kommunisterna ökade från styrelsevalet till valet av ombud till avtalskonferens från 501 till 519 röster, socialdemokraterna minskade mellan samma valtillfällen från 852 till 470 röster. Anhängarna av verklig facklig enhet segrade i valet.

Att kommunisterna i Rör rebellerat mot ”partiets taktiska linje”, det vet förstås inte kommunisterna ute i landet, ty Ny Dag meddelade endast att ”fackliga listan” fick majoritet, vilket väl är avsett att styrka kommunisterna i tron på att det var den nya taktiken som tillämpats. I verkligheten gick kommunisterna fram med egen lista, upptagande endast kommunister, utvalda enligt metoden: välj de bästa fackföreningsmännen.

I studiematerialet polimiserar partiledningen mot förespråkarna för ett sådant förfarande som i Rör i Stockholm och beklagar sådana valresultat. Man säger först att ”det är inte givet att en tillfällig taktisk framgång underlättar genomförande av de strategiska uppgifterna, den kan också verka försvårande och skadlig för strategin”. Detta är i och för sig nog så riktigt. En tillfälliga framgång, vunnen med tillämpning av opportunistiska metoder, har dylik verkan.

Partiledningen fortsätter emellertid å samma sida i undervisningsbrevet (brev 4 sid. 3) och talar om nödvändigheten av att först skapa enhetsfront med de socialdemokratiska arbetarna, innan kommunisterna erövrar ledningen i en fackförening och att enhetstaktiken skall vara sådan, att den ”isolerat de enskilda högersocialdemokrater på arbetsplatserna, vilka i alla situationer fullföljer sin partilednings direktiv om partival och splittring i fackföreningarna”.

Den sistnämnda meningen är tacknämlig, ty där erkänner man åtminstone att det finns socialdemokrater även på arbetsplatserna, som förtjänar benämningen högersocialdemokrater, vilket faktum man tidigare velat förneka.

Låt oss emellertid granska ovan citerade och refererade resonemang. Högersocialdemokraterna på arbetsplatserna skall alltså isoleras. Sker detta effektivast genom att fackföreningen får en radikal och enhetsmässig ledning, som utför ett gott arbete? Eller sker det effektivast genom att kommunisterna och andra enhetsanhängare väljer in högersocialdemokratiska splittrare i ledningen? Vad fjärmar mer från det strategiska målet, utvecklingen och valresultaten i Metall i Göteborg och Stockholm eller utvecklingen och valresultatet i Rör i Stockholm? Var stimuleras respektive passiviseras kommunisterna och andra enhetsanhängare, ja, fackföreningsmedlemmarna över huvud taget, mest, i Metall i Göteborg och Stockholm eller i Rör i Stockholm? Hur kan vi vidhålla parollen ”välj de bästa fackföreningsmännen” och samtidigt frivilligt lämna plats för högersocialdemokrater i fackföreningsstyrelser, även i de fall det finns goda fackföreningsmän att framföra som kandidater?

Svaren på dessa frågor tycker jag ger sig själva. Man känner bara behov av att tillägga, att nog måste väl de partimedlemmar som genomgått denna kurs, och kritiklöst och viljelöst låtit sig matas enligt partiledningens ”korvstopparmetod”, känna sig rätt vimmelkantiga efter detta slags ”undervisning”.

Varför varnar partiledningen för övrigt så urskillningslöst och odefinierat för den ”partipolitiska kampen” i fackföreningarna? En kommunistisk ledning kan och bör tala om att den ideologiska kampen och kampen för den fackliga taktiken, vilken bestämmes av fackföreningsmedlemmarnas partipolitiska tänkande, skall föras under kamratliga former i fackföreningarna, skall föras på det eller det sättet, men en partiledning borde inte jämra sig över skärpan i kampen. Eller anser kommunistiska partiets ledning att den ideologiska kampen och kampen om hur den fackliga politiken bör föras är slutförd mellan socialdemokratismen-reformismen å ena sidan och kommunismen å andra sidan i det här landet?

Man vill kanske svara, att det är den inte, men att de socialdemokratiska arbetarna i aktionsenhet skall lära sig inse vilken riktning som är den rätta. Men vill man påskynda skapandet av aktionsenhet, oavsett om det gäller det fackliga eller andra av kampens områden, då kan man inte avskriva kampen mellan ideologier och partier, ty gör man det, då utgör det i allmänna ordalag och myckna talet om enhet och aktioner endast camouflage för förberedelser till en kommunismens kapitulation inför socialdemokratisrnen och reformismen.

Låt oss i det stycket lära av Dimitrov, som i sitt tal vid Kommunistiska Internationalens 7:e kongress år 1935 i följande få ord gav hundrafallt större lärdomar om vad aktionsenhet är och hur den måste organiseras, än vad kommunistiska partiets ledning gett i hela sin s.k. korrespondenskurs:

”Självfallet får kommunisterna inte ett ögonblick avstå från sitt självständiga arbete för massornas kommunistiska upplysning, organisation och mobilisering. För att trygga arbetarna till aktionsenhet måste man likväl samtidigt sträva efter att uppnå både kortfristiga och långfristiga överenskommelser om gemensamma aktioner med socialdemokratiska partier, reformistiska fackföreningar och de arbetandes övriga organisationer mot proletariatets klassfiender. Härvid måste huvuduppmärksamheten riktas på att utveckla lokala massaktioner, som genomföres av de undre organisationerna på grundval av lokala överenskommelser.”

Hur skall det bli första maj?

Den andra frågan jag vill fästa uppmärksamhet vid gäller 1 maj. Mitt förslag i denna fråga på kongressen, vilket jag också för sammanhangets skull upprepar, hade följande lydelse.

”Kommunisterna måste ständigt och tålmodigt arbeta för att åstadkomma enhet även 1 maj på grundval av samlande klasskrav i arbetarnas gemensamma ekonomiska intressefrågor, i kamp för fred och demokrati o.s.v. Men detta kan inte ske genom att kommunisterna och andra enhetsanhängare sluter upp i demonstrationer till stöd för det socialdemokratiska partiet och dess politik, så länge den socialdemokratiska politiken DEKRETERAS AV DE HÖGERSOCIALDEMOKRATISKA LEDARNA, PÅ SÄTT NU SKER. Ty vi bekämpar inte högersocialdemokratin och dess splittringsverksamhet genom att handla på detta sätt. Kommunisterna bör i stället på den internationella arbetarklassens mönstringsdag träda fram med partiet inför massorna, efter att under tiden från föregående års 1 maj ha gjort allt vad göras kan för att utöka deras antal. som ger sin anslutning till den klasspolitik, som kommunisterna företräder och på vars grundval de vill skapa enhet.”

I ”studiematerielet”, som utsänts av partiledningen, presenteras min mening i denna fråga i följande ord:

”Varje taktisk anvisning som strider mot den uppställda ”principen” förkastas såsom omarxistisk, vanligen såsom opportunistisk. Ett sådant fel gör man sig skyldig till när man exempelvis förklarar … att kommunisterna aldrig får gå med i demonstrationståg som anordnas eller ledes av socialdemokrater.” (Brev 1 sid. 5.)

Vilken kommunist har sagt att ”kommunisterna aldrig får gå med i demonstrationståg, som anordnas eller ledes av socialdemokrater? Om socialdemokraterna exempelvis anordnade en demonstration för kravet om en fredspakt mellan stormakterna eller för rätten att utan inblandning av utländsk makt få öka handelsutbytet med Sovjetunionen och folkdemokratierna eller till stöd för en strejkande arbetargrupp. vilken kommunist i Sveriges land skulle motsätta sig att deltaga i en sådan demonstration? Alla kommunister och deras sympatisörer skulle hjärtans gärna gå med utan att vara särskilt inbjudna eller stå som medarrangörer.

Varför måste partiledningen måla en så anskrämlig bild av vad en förment ”sekterist” vill, för att sedan inför medlemmarna piska detta sitt egna fantasifoster, i stället för att delge medlemmarna vad ”sekteristen” verkligen sagt, och sedan sakligt diskutera detta. Ett handlingssätt som det sistnämnda skulle åtminstone kunna ge sken av att partiledningen själv tror sig stå på en stark grundval när den anbefaller sin taktik i frågor som denna. Med de metoder den nu i stället använder måste det stå klart för varje vaken medlem att motsatsen är fallet.

På kongressen meddelade jag att majoriteten i parti ledningen ansåg att när en fackförening beslutat gå med i de av socialdemokratiska organisationer anordnade demonstrationerna, då borde kommunisterna i dessa fackföreningar lojalt gå med i ledet. Egentligen borde också, menade man, de fackföreningar som vi behärskar, exempelvis Grov och Murarna i Stockholm, gå med i socialdemokraternas och FCO:s gemensamma demonstrationer, Det fanns bara ett hinder för att ge sådana anvisningar, ett hinder som man dittills böjt sig för, och det var att partiets medlemmar inte ännu var ”mogna” för detta.

Ingen från partiledningen ville då bekräfta, att mina upplysningar var med verkligheten överensstämmande. Såvida inte partiordförandens allmänna omdöme om mitt tal, nämligen att det utgjorde ”förtal av partiet”, också var avsett att gälla denna min upplysning,

Efter kongressen skrev emellertid Fritjof Lager i Norrskensflamman den 3 juni 1953 en polemik mot en partimedlem, som opponerat sig mot att kommunisterna skulle mönstra upp i de socialdemokratiska demonstrationerna 1 maj. Lager skrev:

”Kamrat Pedersson anser att den taktik jag förordat om fackföreningarna 1 maj leder till att en av kommunisterna anordnad demonstration blir meningslös och överflödig.. Det är alldeles riktigt. (Kursiv. av undert.) Jag menar att vi på vi på första maj skall ha endast en demonstration på varje plats. ”Men denna demonstration, arrangerad av socialdemokraterna, riktar i sina paroller udden mot vårt parti”. säger kamrat Pedersson. Sådant har hänt och kan väl också hända i framtiden. Men det är inte vanligt.” (Kursiv. av Lager)

Lager motiverar sin mening på ett rent av häpnadsväckande sätt. Han åberopar att den fackliga disciplinen gör det till en plikt för kommunisterna att deltaga i socialdemokratiska demonstrationer, enär minoriteten måste böja sig för vad majoriteten beslutat i en fackförening. Det är vad Stockholmskommunens ordförande och medlemmen av partiets AU, Lager, nu söker lära medlemmarna i fråga om fackliga skyldigheter. Om medlemmarna verkligen accepterar detta, hur mycket reaktionärt fanstyg kommer de då inte att känna sig förpliktade att understödja, efter att de reformistiska och socialdemokratiska ledarna lyckats genomdriva reaktionära beslut i fackföreningar.

Här har nu emellertid en medlem av AU inte endast bekräftat att mina upplysningar i frågan på kongressen var riktiga, utan även meddelat att nu vill man ta det steg, som man tidigare velat men inte vågat, Men vilka har beslutat om detta ytterligare steg på självuppgivelsens väg? Kongressen har inte gjort det. Central- kommittén sammanträdde den 5—6 september. Har CK beslutat i frågan? Om så är fallet, varför har det inte meddelats till partimedlemmarna? Är man fortfarande rädd för att dessa inte nått sådan ”mognad”, att de tål även denna förolämpning mot sina tidigare strävanden att samla arbetarmassorna till stöd, för en kommunistisk politik?

Lager motiverar ytterligare sin mening i följande ord:

”Den av mig förordade taktiken dömer naturligtvis inte kommunisterna till overksamhet på 1 maj. Tvärtom, den förutsätter betydligt mer och intensivare arbete bland demonstranterna på första maj för vår politik och för vår uppfattning.”

Det var en ”djärv” paroll, mitt i alla talet om att deltagandet i socialdemokratiska demonstrationer skulle vara ett led i strävandena att komma på god fot med och till enhet med anhängare av socialdemokratin. Undrar just hur det blir med enheten, om kommunisterna i vårt land, så länge sådana förhållanden råder att varje parti har legala möjligheter att själva ordna demonstrationer och möten, går in i ett socialdemokratiskt demonstrationståg och där och på deras möte intensivt arbetar för vår politik och för vår uppfattning. Lager är inte dum, så han kan inte skriva sånt på grund av egen enfald. Han måste till följd av argumentnöd skriva det mot bättre vetande, men då med underskattning av förståndsgåvorna hos medlemmarna i SKP.

Jag har med detta gett exempel på två frågor, det finns flera sådana frågor, vid vilka partiledningen söker använda Lenins lära om tillåtliga kompromisser till stöd för den ”taktik”, som ledningen vill ha godkänd. Men vad är en kompromiss? En sådan innebär att två parter, med lämnandet av tidigare ståndpunkter, ömsesidigt går varandra till mötes för att nå en överenskommelse. Men de fall det här gäller gör ju inte ens skäl för benämningen ”kompromiss”. Ty det behövs inte något egentligt kompromissförfarande från någondera sidan och inte något steg av tillmötesgående från högersocialdemokratiskt håll när vi objudna och oombedda träder in i socialdemokratiska demonstrationsled för att låta oss räknas med bland dem, som genom deltagandet i demonstrationen förklarat sig villiga att stödja socialdemokratiska partiet och den politik, som dekreteras av de högersocialdemokratiska ledarna. Inte heller behövs det något egentligt kompromissförfarande när vi, så som faktiskt skett, i enhetens missbrukade namn vid fackliga val röstar på trogna högersocialdemokrater och fackliga splittrare. Sådant ger knappast skäl ens för benämningen en ”kompromissandets politik”, det är en självuppgivelsens politik. Det är en [politik som]^iv vill se Sveriges Kommunistiska Parti förvandlat till ett menlöst bihang till socialdemokratin, sedan likviderat.

Är socialdemokratin huvudfienden?

Svaret på den frågan besvaras lekande lätt i det av partiledningen utsända ”studiematerielet”. På nytt tillvitar man förmenta ”sekterister” att företräda den meningen, att inte storfinansen utan socialdemokratin är arbetarklassens huvudfiende. Och så åberopar man även i kampen mot detta egna hjärnspöke på nytt Lenin och, för säkerhets skull, även Stalin. Man skriver:

”Som exempel på sådana teorier kan anförs tesen att ’socialdemokratin är huvudfienden’. Denna uppfattning medför ofrånkomligen sekteristisk isolering då den avleder uppmärksamheten från att arbetarklassens huvudfiende är storfinansen. Om partiet skulle godkänna en dylik ståndpunkt hade detta krävt en helt annan strategi än den partikongresserna grundlagt. – En helt annan sak är att opportunismen av våra stora läromästare Lenin och Stalin betecknas som huvudfienden inom arbetarrörelsen” (Brev 2, sid. 14.)

Sedan var det punkt och slut i den frågan i ”studiematerielet”.

Naturligtvis är storfinansen arbetarklassens huvudfiende. Ingen av de nu som ”sekterister” utpekade har någonsin påstått något annat. Det är ju för att störta kapitalets välde som kommunistiska partiet vill förbereda arbetarklassen och dess hjälpkrafter till den avgörande kampen och högersocialdemokraterna förfogar inte, vare sig de sitter i regeringen eller i fackförbundens ledningar eller annorstädes, över kapitalet. Det är tvärt om, ty de är kapitalets tjänare.

Men kan det inte, trots att storfinansen är arbetarklassens huvudfiende, ändå vara så, att socialdemokratismen måste krossas först, innan kapitalets makt kan krossas, och att huvudstöten från kommunistiska partiets sida därför måste riktas mot socialdemokratin? Den frågeställningen vill partiledningen komma undan, när den nu bakom riktiga påpekanden om nödvändigheten av att skapa aktionsenhet söker dölja sina strävanden att avtrubba kampen mot det avgörande hindret för aktionsenhet, som är just socialdemokratismen och reformismen.

Sedan de ryska arbetarna och bönderna störtat tsarismen och från borgarklassen tilltvingat sig en del borgerligt demokratiska rättigheter (mars 1917), inriktade bolsjevikerna huvudstötarna mot de då farligaste kompromisspartierna. Vi låter Stalin skildra detta.

”Under denna period var de småborgerliga demokratiska partierna, socialistrevolutionärernas och mensjevikernas partier, imperialismens farligaste stöd. Varför? Därför att dessa partier vid denna tid var kompromisspartier, partier som var för en överenskommelse mellan imperialismen och de arbetande massorna. Det är naturligt att bolsjevikernas huvudstötar då riktades mot dessa partier, ty utan att dessa partier isolerades, kunde man inte räkna med att de arbetande massorna skulle bryta med imperialismen, och innan denna brytning tryggats, kunde man inte räkna med sovjetrevolutionens seger. Många förstod inte då detta särdrag i den bolsjevikiska taktiken. De beskyllde bolsjevikerna för ’överdrivet hat till socialistrevolutionärerna och mensjevikerna och för att de ”glömde bort” huvudmålet.” (Kursiv. av Stalin.) (Stalin: Leninismens problem, sid, 133—134.)

Och till Oktoberrevolutionens 10-årsdag anförde Stalin:

”Den nuvarande socialdemokratismen är kapitalismens ideologiska stöd. Lenin hade tusen gånger rätt när han sade att de nuvarande socialdemokratiska politikerna är ’bourgeoisins faktiska agenter inom arbetarrörelsen, kapitalistklassens lakejer bland arbetarna’, att de i inbördeskriget mellan proletariatet och bourgeoisin” oundvikligen ställer sig ’på Versailles sida mot kommunarderna’. Det är omöjligt att göra slut på kapitalismen utan att göra slut på socialdemokratismen inom arbetarrörelsen” (Kursiv. av Stalin.) (Stalin: Leninismens problem, sid. 257.)

Alltså, när bolsjevikerna år 1917 riktade sina huvudstötar mot mensjevikerna, då sade Stalins och bolsjevikernas motståndare att ”kommunisterna har glömt bort målet”, som ju var kapitalismens störtande. När kommunister i Sverige år 1953 säger detsamma som Stalin har sagt, nämligen att det är omöjligt att nå det strategiska målet utan att göra slut på socialdemokratismen, då ger ledningen för kommunistiska partiet ut ”studiemateriel” för att pränta in hos medlemmarna, att denna självklara sanning är vederstygglig sekterism. Det vore nog bättre att partiledningen sökt mobilisera Erlander till stöd för den åsikten, än att den sökt mobilisera Lenin och Stalin.

”Varför lämnar du partiet”

Hundratals kommunister har ställt ovanstående fråga denna mig. Utöver den förklaring jag lämnade till den frågan i mitt sista tal på kongressen, då jag anmälde denna min avsikt, vill jag ge följande upplysningar angående förfaringssättet och besluten vid kongressen.

Efter att ett 30-tal talare haft ordet och efter att kontrollkommissionens ordförande föredragit ett av kommissionen utformat eller i varje fall godkänt uttalande mot mig, föredrog redaktionskommitténs ordförande kommitténs förslag om godkännande av Centralkommitténs verksamhetsberättelsen (Hagbergs tal). Därpå fick undertecknad, vilken var antecknad som 47:e talare, ordet för slutanförande. Så klipptes debatten av, utan att återstående talare fått ordet och utan att kongressen godkänt detta. Presidiet dekreterade att nu skulle beslut fattas om godkännande av verksamhetsberättelsen.

Min förklaring, vilken man från kongressens sida ju inte kunde besluta att vare godkänna eller avslå, och som ju inte heller från min sida var avsedd att underställas kongressen för beslut, ställdes av presidiet som ”motförslag” till förslaget om att godkänna verksamhetsberättelsen. Den protest, som undertecknad lämnade mot denna propositionsordning, delgavs icke kongressen, Presidiet dekreterade vidare att omröstningen skulle ske med namnupprop. Så fattades beslut om godkännande av verksamhetsberättelsen ”med alla röster mot en”.

I det material som sedan utsänts från AU till organisationerna meddelas att ”den ende som anmälde avvikande mening i voteringen var Persson, som förut meddelat att han kom att lämna partiet, om icke hans plattform blev antagen av kongressen”.

Påståendet att jag ställt ”antagandet av plattformen” som villkor för fortsatt medlemskap i kommunistiska partiet är icke riktigt, vilket ju framgår av de tal jag hållit. I mitt första tal förklarade jag mig beredd att böja mig för kongressens beslut, i mitt andra tal förklarade jag varför jag då ansåg mig ha kommit i ett sådane läge, att jag var tvingad att anmäla min avsikt att begära utträde ur partiet och på vad sätt den medvetet organiserade attacken mot mig för att nå detta mål hade lyckats.

Beträffande detta steg från min sida vill jag ytterligare anföra följande, vilket enligt min mening visar att jag i realiteten tvingats ut ur partiet, även om jag formellt självmant begärt utträde.

Det var först när kontrollkommissionen, organet som har att bevaka medlemmarnas stadgeenliga rättigheter, hade sammanträtt och själv i strid mot stadgarna avkunnat en dom mot mig, vilken inte upphävdes av kongressen, som jag förstod att det i fortsättningen var omöjligt för mig att tillhöra kommunistiska partiet. Kontrollkommissionen hade visserligen inga mandat under den tid kongressen pågick, men den måste anses få det genom att kongressen ställde sig bakom dess dom.

Ingen har kunnat anklaga mig för att ha bedrivit någon fraktionsverksamhet inom partiet under den tid jag var medlem i detsamma. Min ”partifientlighet” består i, vilket också kontrollkommissionens uttalande innebar, att jag vågat utnyttja min rätt och att jag fullgjort min skyldighet att på kongressen framföra mina åsikter. Under sådana förhållanden finner jag det märkligt om inte partimedlemmarna ställer sig följande fråga:

Hur kar man genom att bryta med partiets linje på en kongress, som ju är sammankallad just för att utforma partiets linje, och där varje deltagare har full stadgeenlig och demokratisk rätt att föreslå även revidering av den partilinje, som gällt sedan föregående kongress?

Man kan emellertid inte tillhöra ett kommunistiskt parti utan att erkänna att man begått något brott, efter att partiets högsta instans fattat sådana beslut, att partiets huvudorgan sedan inför hela landets arbetarklass anser sig kunna utpeka medlemmen ifråga som partifiende. (Ny Dags löpsedel den 8 april 1953 hade följande text: ”Partiordförandens slutord klargör innebörden i Set Perssons partifientliga hållning.”) Och någon syndabekännelse förbjöd mig såväl mitt förstånd som mitt samvete att avge. För Ny Dags vidkommande hade det ju funnits samma anledning att utpeka mig som partifiende även om jag inte anmält min avsikt att utträda ur partiet. Ä andra sidan, om jag inte utträtt ur partiet, måste inte partiet i så fall ha kastat ut en medlem, som dess högsta instans dömt som partifiende?

Jag tror inte att någon kan bestrida logiken i detta mitt resonemang.

Dock vill jag kraftigt understryka, att jag med denna skildring inte vill göra kongressombuden ansvariga för det inträffade. De lika väl som jag trodde väl att de kommit till en partikongress, som organiserats och som skulle komma att arbeta enligt partiets stadgar och att alla frågor skulle få en objektiv behandling. Så blev nu inte fallet. Ombuden kallades före och under kongressen distriktsvis till ett eller flera sammanträden, där de från medlemmar av AU uppbyggdes med berättelser om att undertecknad ”brutit mot partilinjen”. Vid en del av dessa möten berättade man om hur fientligt inställd jag var mot partiet, att jag endast syftade till att spränga partiet eller att jag ville erövra en ledarställning i partiet o.s.v. Som förklaring till att jag kunnat bli sådan angavs bl.a. att jag var nervsjuk. (Om den trängre krets i partiledningen, som under åratal fört ett ”kallt krig” mot mig, har trott att resultatet av detsamma skulle bli att jag fysiskt och psykiskt skulle bryta samman, så vill jag försäkra, att så har inte blivit fallet.)

Vilka metoder som tillämpades vid kongressen har jag redan skildrat, och varje ombud, som vill hålla sig till sanningen, måste kunna intyga att mina uppgifter i dessa stycken är riktiga. Hela behandlingen av de frågor jag ställde skedde under hotelser och med åsidosättandet av vanliga parlamentariska regler. Kongressombuden hade bibringats förutfattade meningar, de ställdes under uppsikt och varje deras beteende, till och med hur de applåderade, registrerades. Jag hade ju jämställts med Slansky (fallet Beria fanns inte att tillgå vid kongressen), och att i ens något känna vad en för förräderi avrättad brottslings jämlike anfört, det kunde ju inte gärna gå för sig. SKP:s 16:e kongress var av sådan karaktär, att de överraskade och förvirrade ombuden inte visste varken ut eller in. Så gick det faktiskt till när en trängre krets i partiets ledning, som i åratal förberett min likvidering, lyckades sitt uppsåt. Att det gick till på sätt jag skildrat har också bestyrkts av de samtal jag efter kongressen haft med flera tiotal av kongressombuden.

Kamrat.

Jag vill försäkra att jag trots allt detta fortfarande känner mig som ett med medlemmarna i Sveriges Kommunistiska Parti. Jag känner det så därför att jag vet, att i den mån några av dem i mig ser en förrädare mot den kommunistiska rörelsen, så är det så på grund av att de inte känner till innehållet i den strid jag fört. Det är min förhoppning att partiets medlemmar i ständigt ökat antal skall genomskåda det falskspel som bedrives, när man från vissa ledares sida talar om att ”nu gäller det att skapa enhet med de socialdemokratiska arbetarna”. I och för sig finns naturligtvis ingenting att anmärka på denna paroll, även om den är hållen i allmänna ordalag. Men den som skådat bakom kulisserna vet, att sådana oangripliga och riktiga paroller utnyttjas inte bara för de mål, de till sitt innehåll anger, utan även som camouflage för en självuppgivelsens politik, som leder till en allmän passivitet från kommunisternas sida och som, om den får fortsätta, kommer att ge socialdemokratismen fullständigt fritt spelrum i detta land intill dess att arbetarklassen skapat ett verkligt kommunistiskt parti, Att så är fallet bör alla hederliga medlemmar kunna bringas att inse, även om de inte haft någon insyn i de inre kretsarna i partiledningen, om de vaket granskar innehållet i partiledningens politik i vad denna kallar ”taktiska frågor”. Ty dessa ”taktiska frågor” utgör dock tillsammantagna den mest väsentliga delen av kommunistiska partiets hela verksamhet och gärning.

Jag försäkrar: Jag vill inte spränga sönder Sveriges Kommunistiska Parti. Min kritik av partiledningen har syftat till att få en ändring till stånd i de frågor, som jag berört. Det är min önskan att medlemmarna i partiet, dessa som har förmånen av att inte vara jagade ut ur partiet, skall göra sin bestämmanderätt i partiet gällande och fortsätta kampen för partiets tillfrisknande. Så vitt inte partiledningen sätter all demokratisk rätt för medlemmen ur spel, så måste detta kunna ske utan att partiet slås sönder,Och varför skulle medlemmarna i SKP splittras? Varför skulle de upplösa de kamratband som knutits under de hårda striderna mot opportunismens hydra vid tre partisprängningar, under kampen mot arbetsköpardömet i den anda som kom till uttryck i striderna i Ådalen, Clemensnäs och Sandarne, under försvarsstriderna vid de upprepade attackerna mot partiets legalitet och i den kamp för kommunismen som Sveriges kommunister fört mot socialdemokratismen och reformismen under 36 år, Kommunisterna måste hålla samman i samma anda även i fortsättningen för att slutföra kampen och för att deltaga i den kamp för freden, som nu står på dagordningen för arbetarna i alla länder. Det är detta och inte någonting annat jag önskar.

Stockholm i november 1953,

Set Persson