Det har nu gått mer än 100 år sedan den peruanske kommunisten José Carlos Mariátegui myntade uttrycket “proletär feminism” i sin artikel “De feministiska kraven” publicerad 1924.
Mariátegui var en av grundarna av Perus kommunistiska Parti 1928 som tog viktiga steg för att tillämpa marxismen på peruanska förhållanden. De arbetade för att starta den väpnade kampen och bröt med olika felaktiga idéer och trender som fanns inom den kommunistiska rörelsen i Peru vid den tiden. Mariátegui bidrog under 20-talet med viktiga marxistiska analyser om både kvinnofrågan och ursprungsbefolkningarnas kamp.
Den proletära feminismen kan kort sammanfattas så här, med utgångspunkt från den indiska författaren Anuradha Ghandys ”Filosofiska trender i den feministiska rörelsen” utgiven av Oktoberförlaget: https://oktoberforlaget.se/produkt/filosofiska-trender-i-den-feministiska-rorelsen/
Patriarkalt förtryck är en del av klassförtrycket, inte en separat enhet, och har sina rötter i klassamhället. Således kan endast kommunism (klasslösa samhällen) förstöra patriarkatet.
Män är inte fienden. Patriarkatet, som en del av klassamhället, och kapitalist-imperialismen är fienden. Många män och kvinnor är reaktionära och försvarare av klassystemet, även när de försöker ”befria kvinnorna”.
Betoning måste ligga på massmobilisering av samhällets förtryckta, främst av arbetarklassen, som metod i kampen för befrielse.
Antiimperialistiska principer måste framhävas och ett internationellt fokus på kamp mot patriarkatet tillämpas. Detta inkluderar konsekvenser av sexhandel, sexturism, sexuell kommodifiering och våldtäkt av kvinnor i den koloniala världen och tredje världen.
Förkastande av feministisk retorik för att stödja imperialistisk plundring och förespråkande av ”lika möjligheter” i imperialistiska strävanden.
Förespråkande av alla kampmedel, icke-våldsam och våldsam väpnad kamp, för att främja befrielsekampen mot imperialism och patriarkat ur ett proletärt och revolutionärt perspektiv.
Ett historiematerialistiskt och internationalistiskt förhållningssätt till kvinnors erfarenheter av kampen och socialistiska revolutioner, både förr och nu tillämpas.
———————
Fler texter på svenska av Mariátegui finns på marxist arkivet: https://www.marxists.org/svenska/mariategui/index.htm
José Carlos Mariátegui
De feministiska kraven
Publicerad i Mundial, Lima, den 19 december
1924.
De första feministiska bekymren är latenta i Peru. Det finns några celler, några kärnor av feminism. Förespråkarna för ultranationalism skulle förmodligen tänka: här är ännu en exotisk idé, ännu en utländsk idé som är inympad i den peruanska mentaliteten. Låt oss lugna ner dessa oroliga människor lite. Feminism bör inte ses som en exotisk idé, en utländsk idé. Vi måste helt enkelt se den som en mänsklig idé. En idé som är karakteristisk för en civilisation, utmärkande för en epok. Och därför en idé som har rätt till medborgarskap i Peru, liksom i alla andra delar av den civiliserade världen.
Feminismen har inte dykt upp i Peru på ett artificiellt eller godtyckligt sätt. Den har dykt upp som en följd av de nya formerna för kvinnors intellektuella och manuella arbete. De kvinnor som är verkligt feministiska är de kvinnor som arbetar, de kvinnor som studerar. Den feministiska idén frodas bland kvinnor med intellektuella eller manuella yrken: universitetsprofessorer, arbetare. Den fann en gynnsam miljö för sin utveckling i universitetens klassrum, som lockade allt fler peruanska kvinnor, och i arbetarnas fackföreningar, där fabrikskvinnor gick med och organiserade sig med samma rättigheter och samma skyldigheter som män. Förutom denna spontana och organiska feminism, som rekryterar sina anhängare bland de olika kategorierna av kvinnligt arbete, finns det här, liksom på andra håll, en något pedantisk och något världslig feminism av dilettanter. Feminister av denna rang gör feminismen till en rent litterär övning, en rent fashionabel sport.
Ingen borde vara förvånad över att alla kvinnor inte samlas i en enda feministisk rörelse. Feminismen har med nödvändighet flera färger, flera tendenser. Man kan inom feminismen urskilja tre grundläggande tendenser, tre väsentliga färger: borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina krav på olika sätt. Den borgerliga kvinnan solidariserar sin feminism med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på det framtida samhället. Klasskampen – ett historiskt faktum och inte ett teoretiskt påstående – återspeglas på det feministiska planet. Kvinnor, liksom män, är reaktionära, centristiska eller revolutionära. De kan därför inte utkämpa samma strid tillsammans. I det nuvarande mänskliga landskapet skiljer klass individer åt mer än kön.
Men denna feminismens mångfald beror inte på teorin i sig. Den beror snarare på dess praktiska förvrängningar. Feminismen är som ren idé i grunden revolutionär. Tankar och attityder hos kvinnor som känner sig som både feminister och konservativa saknar därför en intim samstämmighet. Konservatismen arbetar för att upprätthålla den traditionella samhällsorganisationen. Denna organisation förvägrar kvinnor de rättigheter som kvinnor vill tillskansa sig. Borgerlighetens feminister accepterar alla konsekvenser av den rådande ordningen, utom de som motsätter sig kvinnors krav. De vidhåller underförstått den absurda tesen att den enda reform som samhället behöver är en feministisk reform. Dessa feministers protest mot den gamla ordningen är alltför exklusiv för att vara giltig.
Det är sant att feminismens historiska rötter finns i den liberala andan. Den franska revolutionen innehöll de första fröna till den feministiska rörelsen. För första gången ställdes frågan om kvinnans frigörelse i exakta termer. Babeuf, ledaren för de jämlikas sammankallande, var en förkämpe för de feministiska kraven. Babeuf harangerade sina vänner: ”Tvinga inte tystnad på detta kön som inte förtjänar att hånas. Framhäv hellre den vackraste delen av er själva. Om ni inte alls räknar med kvinnor i er republik kommer ni att göra dem till små älskare av monarkin. Deras inflytande kommer att vara sådant att de kommer att återställa den. Om ni däremot räknar dem till något, så kommer ni att göra Cornelias och Lucrecias av dem. De kommer att ge dig Brutes, Gracchi och Scevolas.” I polemik med antifeministerna talade Babeuf om ”detta kön som männens tyranni alltid har velat förinta, om detta kön som aldrig har varit värdelöst i revolutioner”. Men den franska revolutionen ville inte ge kvinnorna den jämlikhet och frihet som dessa jakobinska eller egalitära röster förespråkade. Människans rättigheter, som jag en gång har skrivit, kunde snarare ha kallats mannens rättigheter. Den borgerliga demokratin har varit en uteslutande maskulin demokrati.
Feminismen föddes ur den liberala matrisen och kunde inte genomföras under den kapitalistiska processen. Det är nu, när demokratins historiska bana når sitt slut, som kvinnor får samma politiska och juridiska rättigheter som män. Och det är den ryska revolutionen som uttryckligen och kategoriskt har gett kvinnor den jämlikhet och frihet som Babeuf och egalitärerna för mer än ett århundrade sedan förgäves krävde av den franska revolutionen.
Men om den borgerliga demokratin inte har förverkligat feminismen, så har den oavsiktligt skapat villkoren och de moraliska och materiella förutsättningarna för dess förverkligande. Den har ökat hennes värde som produktivt element, som ekonomisk faktor, genom att utnyttja hennes arbete i allt större och intensivare utsträckning. Arbetet förändrar radikalt den kvinnliga mentaliteten och andan. Kvinnan får genom arbetet en ny uppfattning om sig själv. Förr i tiden var kvinnan i samhället avsedd för äktenskap eller konkubinat. Idag är hon först och främst ämnad för arbete. Detta faktum har förändrat och förhöjt kvinnans ställning i livet. De som utmanar feminismen och dess framsteg med sentimentala eller traditionalistiska argument hävdar att kvinnor endast bör utbildas för hemmet. Men i praktiken innebär detta att kvinnan endast bör utbildas för kvinnliga och moderliga funktioner. Försvaret av hemmets poesi är i själva verket ett försvar av kvinnans slaveri. I stället för att förädla och värdesätta kvinnans roll förminskar och förnedrar det den. Kvinnan är något mer än en mor och en kvinna, precis som mannen är något mer än en man.
Den typ av kvinna som en ny civilisation frambringar måste vara väsentligt annorlunda än den som har format den civilisation som nu är på tillbakagång. I en artikel om Kvinnan och politiken har jag sålunda undersökt några aspekter av detta ämne: ”Trubadurerna och älskarna av kvinnlig frivolitet har ingen anledning att oroa sig. Den typ av kvinna som skapats av ett århundrade av kapitalistisk förfining är dömd till dekadens och solnedgång. En italiensk författare, Pitigrillo, klassificerar denna typ av samtida kvinna som ett slags lyxens däggdjur.
Detta lyxiga däggdjur kommer gradvis att utarmas. När det socialistiska systemet ersätter det individualistiska systemet kommer den feminina lyxen och elegansen att minska. Mänskligheten kommer att förlora några lyxiga däggdjur, men den kommer att vinna många kvinnor. Kläderna på framtidens kvinna kommer att vara mindre dyra och överdådiga; men kvinnans tillstånd kommer att vara mer värdigt. Och axeln i det feminina livet kommer att skifta från det individuella till det sociala. Modet kommer inte längre att bestå i imitationen av en modern Madam Pompadour klädd av Paquin. Det kommer kanske att bestå i imitationen av en Madam Kollontai. En kvinna, kort sagt, kommer att kosta mindre, men vara värd mer.”
Ämnet är mycket omfattande. Denna korta artikel försöker endast fastställa karaktären av feminismens första manifestationer i Peru och att upprepa en mycket kortfattad och snabb tolkning av den feministiska världsrörelsens fysionomi och anda. Män som är känsliga för tidens stora känslor bör inte och kan inte känna sig främmande eller likgiltiga inför denna rörelse. Den feminina frågan är en del av den mänskliga frågan. Feminismen förefaller mig dessutom vara ett intressantare och mer historiskt ämne än peruken. Medan feminismen är kategorin är peruken anekdoten.