Vad sker i Syrien?
Under de senaste veckorna har syrier runt om i världen firat att Bashar al-Assads regim störtats i ett uppror. Diktatorn själv flydde hals över huvud till Moskva, där han enligt ryska källor lever i ”politisk asyl” – ett rent hån mot de tusentals politiska fångar som suttit i syriska fängelser under Assad.
Syrien under Assadregimen var nära allierat med Ryssland, Iran och Hizbollah, som intervenerade för regimens räkning i det syriska inbördeskriget. Ryskt flygunderstöd spelade en viktig roll när regeringsstyrkorna återtog Aleppo 2016. Under de senaste två åren har dock Ryssland minskat sin närvaro i Syrien för att prioritera krigföringen i Ukraina, medan Iran och Hizbollah har försvagats av upprepade attacker från Israel sedan den 7 oktober förra året. I kombination med låg moral i den syriska armén skapade detta förutsättningar för rebellerna att ta över större delen av landet på bara några dagar.
Innehållslista
1. Vad händer härnäst med Syrien?
2. Vem vinner, vem förlorar?
3. Mot den ”geopolitiska logiken”
Vad händer härnäst med Syrien?
Den ledande kraften i offensiven som störtade Assad var det islamistiska partiet och milisen Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS). HTS har mer eller mindre fullständig kontroll över den syriska övergångsregeringen, som kommer att styra landet fram till dess att nya val hålls nästa år.
När HTS först kom till makten var det oklart vilken politik de nya myndigheterna skulle föra. Nu börjar dock en bild av något slag att ta form. Den nya regeringen lovar att liberalisera ekonomin och införa frihandel, troligen till glädje för amerikanska, turkiska och saudiska kapitalister. Utländsk valuta och varor kan nu flöda fritt in i landeti (Som av en händelse diskuterar amerikanska politiker nu att ta bort HTS från USA:s terrorlista)[2].
HTS-ledaren Abu Muhammad al-Jawlani hävdar i en intervju med The Economist att den nya regeringen kommer att ”respektera minoriteter” (underförstått: kurder, kristna och shiamuslimer, inklusive alawiter). Men här har de en tvivelaktig meritlista. HTS har ett nära samarbete med Turkiet, som ockuperar kurdiska områden i norra Syrien. Den turkstödda milisen Syrian National Army har fördrivit kurder från byar i norra Syrien[3]. När Al-Nusrafronten kontrollerade Idlib ska de dessutom ha tvingat druser att konvertera till sunniislam[4].
Vem vinner, vem förlorar?
På kort sikt är Israel och Turkiet de stora vinnarna. Turkiet är nu fritt att ockupera områden i norra Syrien för att slå ner på den kurdiska självstyrelserörelsen, samtidigt som man har en förevändning att deportera de mer än tre miljoner syriska flyktingar som befinner sig i Turkiet. Samtidigt har Israel utnyttjat situationen för att invadera det demilitariserade området på Golanhöjderna, utan några större protester från HTS-regeringen.
Ryssland är den stora förloraren bland stormakterna. Måndagen den 9 december kallade Ryssland till ett extrainsatt möte i FN:s säkerhetsråd för att diskutera situationen i Syrien. Detta är nya toner från den stormakt som varit Assadregimens främsta stöd i över femtio år. Ryssland har upprepade gånger blockerat säkerhetsrådets resolutioner om det syriska inbördeskriget, inklusive överenskommelser om att skicka hjälp till Syrien via Turkiet,[5] men vill nu ha ”internationellt samarbete” för att säkerställa ”stabilitet”.
Bakom detta ligger rädslan för att förlora den ryska flottbasen i Tartus, som ger ryska örlogsfartyg enkel tillgång till Medelhavet. Om Ryssland förlorar denna bas innebär det slutet för Ryssland som Medelhavsmakt och Rysslands tillgång till Afrika försvagas avsevärt. På längre sikt kan det också innebära att Ryssland blir mer beroende av handelsvägarna i Arktis. Ryssland och Kina har redan tecknat avtal om att utveckla samarbetet kring de nordliga fartygslederna * för att minska beroendet av Medelhavsrutterna[6].
Mot den ”geopolitiska logiken”
Vissa inom vänstern har blundat för den imperialistiska inblandningen i Syrien. De pekar särskilt på islamistiska proxygrupper som stöds av USA, Turkiet, Qatar etc. och använder dessa som en förevändning för att fördöma den syriska oppositionen som sådan, samtidigt som de försvarar Assadregimen.
Detta är kopplat till en geopolitisk logik: alla strider reduceras till enkla återspeglingar av kampen mellan stormakterna, medan de lokala aktörerna reduceras till obetydliga brickor. Alla frågor bedöms utifrån kriteriet: Vad tjänar den ena eller andra supermakten på det, på kort sikt? Denna logik har ödesdigra konsekvenser. Om man följer den till punkt och pricka kan man inte stödja uppror eller revolution i nästan något land! Eftersom myndigheterna i Iran, Syrien och Ryssland är motståndare till väst måste iranierna, syrierna och ryssarna vänta med revolt och revolution, åtminstone tills USA-imperialismen har fallit och vi har en harmonisk, multipolär världsordning…
Men verkligheten formar sig inte efter fromma önskningar, och uppror och revolutioner kommer oftast vid sämsta tänkbara tidpunkt. Sann internationalism är inte att stödja Assadregimen av ”antiimperialistiska skäl”, utan att kämpa för proletariatets intressen i hela världen – och i Syrien låg det i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen. Det är rätt att göra uppror, även i Syrien.
* * *
Assadregimens fall markerar en vändpunkt i Syriens historia, men det finns ingen anledning att jubla över HTS-regimen. Kampen för demokrati och mot imperialistisk inblandning fortsätter i nya former – och måste ske under proletariatets ledning. Under tiden måste vårt främsta krav vara: Nej till all imperialistisk inblandning i Syrien! Ut med USA, Ryssland, Turkiet och Israel!
Espen
Artikeln https://www.kommunisten.no/2024/12/hva-skjer-i-syria/ publicerades den 17 december i Kommunisten, organ för Revolutionärt Kommunistiskt Förbund i Norge.
Noter
* Här har det norska originalet felaktigt översatt ”the Northern Searoutes” med ”Nordsjön”.[red]
Det som kallas i femte raden uppe i denna text ” det syriska inbördeskriget” var inte i huvudsak ett inbördeskrig. Det var i huvudsakligen ett skamligt imperialistiskt angreppskrig som fördes via ombud för USA och dess allierade i Västvärlden (även Sverige var med) Israel, Turkiet, Saudiarabien Qatar med flera.
Redan från början var dessa inblandade i kriget mot Syrien.
Washington Post skrev 18 april 2011 ”USA :s utrikesdepartementet finansierar i hemlighet syriska politiska
oppositionsgrupper.”.
Förre CIA-agenten Philip Giraldi sa hösten 2011 att USA var inblandat och uppgav att ”NATO är redan i
hemlighet engagerat i Syrien under ledning av Turkiet som USA:s ställföreträdare.
Giraldi uppgav vidare att ”NATO-stridsflyg utan nationsbeteckningar landar på turkiska militärbaser nära Syriens
gräns och lämnar av vapen från Gaddafis vapenförråd och även frivilliga stridande från Libyens övergångsråd med erfarenhet av att utbilda lokalbefolkning till strid mot tränade soldater. Franska och brittiska specialstyrkor utbildar de syriska rebellerna på plats medan CIA och USA:s specialstyrkor står till tjänst med utrustning och spaning.”.
Sedan dess har USA:s kurdiska proxystyrkor ockuperat nordöstra delen av Syrien, Strax söder om dess ockuperar USA landet öster om Eufrat och stjäl Syriens olja och vete.
Slutklämmen i artikeln ovan ”Sann internationalism är inte att stödja Assadregimen av ”antiimperialistiska skäl”, utan att kämpa för proletariatets intressen i hela världen – och i Syrien låg det i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen. Det är rätt att göra uppror, även i Syrien.”.
Skulle det inte vara i proletariatets intresse stödja Syrien när det var utsatt för imperialismens angrepp? Och låg det ”i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen.”? Även om det står helt klart att Al-Qaida-gubbarna i Damaskus kom dit med ett massivt stöd av imperialismen?
För mig verkar den linje som presenteras i artikeln ovan vara en i sina oklarheter vänsteropportunistisk linje.
Signaturen Espens artikel är väl avvägd och politiskt klar. Den är genuint anti-imperialistisk.
Det är viktigt då man ställer den mot Kenneth Lundgrens svar. Svaret nämner överhuvudtaget inte den ryska imperialismen som har/hade flera baser i Syrien. Assad var en komprador under ryskt inflytande. KL försvarar de facto den ryska imperialismen då han enbart kritiserar det andra imperialistiska blockets agerande. Sann antiimperialism är att bekämpa all imperialism.
KLs linje framträder klar i detta citat: ”Skulle det inte vara i proletariatets intresse stödja Syrien när det var utsatt för imperialismens angrepp?” Nej det är inte i proletariatets intresse att stödja den ryska imperialismen mot USA imperialismen, eller tvärtom.
KL skriver ”Sedan dess har USA:s kurdiska proxystyrkor ockuperat nordöstra delen av Syrien, Strax söder om dess ockuperar USA landet öster om Eufrat och stjäl Syriens olja och vete.”
Kurderna kämpar sedan länge en kamp för nationellt oberoende och har av imperialisterna, efter 1:a världskriget splittrats mellan fyra andra undertryckta eller beroende stater. Det som kallas revolutionen i Rojava är en progressiv demokratisk kamp för självstyre. Att kalla de kurdiska befrielsestyrkorna för amerikanska proxystyrkor, som KL gör, säger väldigt mycket om hans politiska linje. Rojava står för den mest progressiva utvecklingen i området och ger ett hopp om framtiden. Då IS härjade som värst var det bara kurdiska styrkor som stod upp mot dem på marken. Alla andra lade benen på ryggen av skräck. Att kurderna i det trängda läget accepterade vad hjälp som erbjöds är förståeligt. De hade få alternativ. Jag har hittills inte funnit några fakta för att de politiskt har get upp sin självständighet eller kapitulerat för USA imperialismen. KL bör motivera varför han kallar de kurdiska styrkorna i Syrien för USAs proxystyrkor. Framtiden får visa hur kurderna kan klara sig i spelet mellan den Turkiska fascismen ,USA imperialismen och de islamiska fundamentalistiska gängen som just nu sitter i Damaskus. Förhoppningsvis kan ett maoistisk inflytande göra sig gällande.
KLs antydan om att artikel skulle vara vänsteropportunistisk kan man inte ta på allvar. Det är mer av en dimridå för att skyla sin egen felaktiga linje.
Signaturen Masis svar på min kommentar från den 5 januari 2025 reser en del frågor:
1. Masi uttrycker, vad jag förstår, i stort den nuvarande officiella linjen för Kommunistiska arbetareföreningen (KAF) när det gäller synen på kriget i Syrien. Har denna linje ändrats under de år kriget har pågått och utvecklats ?
2. Uppfattar Masi/KAF kriget i Syrien i huvudsak som inbördeskrig eller som ett imperialistiskt angrepp med bland annat hjälp krig genom ombud? (så kallat proxykrig) Det vill säga var huvudmotsättningen intern, den mellan kapitalisterna och arbetarklassen eller var huvudmotsättningen motsättningen mellan den imperialistiska alliansen bestående av USA, Västvärlden, Israel och Gulfstaterna och det syriska folket?
3. Vad skulle arbetarklassen i Syrien ha gjort då IS anföll i östra Syrien och då de Väst- och Turkiet stödda Nusrafronten (Jabhat al-Nusra var en gren av Al-Qaida) ockuperade Aleppo och området norr och öster om Aleppo ? Eller när Turkiet monterade ned och stal industrierna kring Aleppo och med IS hjälp stal de olja från området öster om Eufrat? Efter USA:s ockupation av området öster om Eufrat är det USA som stjäl Syriens olja. Skulle enligt Masi/KAF den syriska arbetarklassen i det läget stött ”rebellernas” och försökt att störta Assad-regeringen ? Eller skulle bekämpat den imperialistiska aggressionen rån USA, Israel, Västvärlden, Turkiet och Gulfstaterna? Eller skulle arbetarklassen ställts sig neutral i dessa strider?
Själv gör jag bedömningen att kriget som startade 2011 i huvudsak var ett imperialistisk aggressionskrig mot Syrien som en suverän stat. Alla svenska riksdagspartier krävde president Assads avgång. Detta var helt i linje med vad Västvärlden hade för syften med sitt angrepp på Syrien nämligen att byta regering till en som var mer lydig mot den västerländska imperialismen. Det syftade de sanktioner som USA och EU införde, dessa sanktioner drabbade det syriska folket hårt. För att få bort Assad och hans regering och skapa en marionettregering övade militärer från USA och EU de så kallade rebellerna. Dessa fick och nästen obegränsat med vapen. Jabhat al-Nusra och den så kallade Syriska nationella armén (SNA) har ropat på att USA ska ge dem flygstöd. Israel har regelbundet bombat mål i Syrien och stött Jabhat al-Nusra och de har gett sjukhusvärd till dessa Al-Qaidakrigarwe i de ockuperade Golanhöjderna.
Så här uttalar sig Indien kommunistiska Parti (maoist) den 5 September 2013 ”It is obvious that the US, Britain, France-Israel combine and Turkey want a puppet regime in power in Syria to further their geo-political interests in West Asia due to its strategic location apart from having their hands on the natural resources of Syria, mainly oil. It would also pave the way for it to penetrate the central Asian countries that were once part of the USSR/CIS in order to control oil and other rich resources in those countries. This would pose a big challenge to the increasing Russian clout and of China and help to establish the hegemony of its junior partner – Israel in West Asia further. Israel had been occupying the Golan Heights in Syria since the Six-Day war of 1967 and permanently entrenched itself since the 1973 Arab-Israeli War. It wants to retain it, while Syria that had been betrayed in the Camp David Accords has been demanding the unconditional surrender of the Golan Heights….Syria has been consistent in its opposition to US-Israel imperialist interventions and designs in West Asia. Syria has also supported the Palestinian cause with regularity. Hezbollah (Lebanon) support to Assad and the Palestinian cause and its bitter opposition to Israel is another thorn which the imperialists want to numb with this attack. Likewise this attack would once again pose a greater threat to the unyielding Iran which is also very consistent in its opposition to the US-Israel hegemonic interests in the region and is at present bitterly opposing any attempt to attack Syria – two birds at one shot. …” (sidan 4 och 5)
https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Statements-2013/130905-CC-OpposeUS-LedAggressionOnSyria-Eng.pdf
Så här skriver den – nu döde – berömde filippinske maoisten Jose Maria Sison i en artikel den 31 juli 2012:
”We, the International League of Peoples’ Struggle (ILPS), condermn in the strongest terms the duplicitous scheme of the US and NATO in instigating, funding and arming the so-called Syrian National Council and Free Syrian Army to seek the violent overthrow of the Assad government in Syria and at the same time pushing a “peace plan” and then a “transitional government” under the auspices of the UN in order to politically outmanuever the Assad government and the anti-imperialist and democratic forces. ,,,,The International League of Peoples’ Struggle (ILPS) resolutely supports the broad masses of the people and the anti-imperialist and democratic forces of Syria in their struggle against the US and NATO for their ongoing intervention in Syria and their preparations for a naked war of aggression against the people and government of Syria. ”. https://www.indybay.org/newsitems/2012/07/31/18718614.php
Med kamratlig hälsning
Kenneth Lundgren
Svar till Kenneth Lundgren
I sin kommentar från den 5 januari 2025 citerar Kenneth Lundgren såväl Filippinernas Kommunistiska Parti som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) som, men tycks inte fästa något avseende vid att dessa uttalanden togs 2012 respektive 2013. Situationen är inte densamma från en tid till en annan.
Förra gången det begav sig, besegrade Assadregimen officiellt ISIS i Syrien i december 2017, då den syriska regeringsarmén deklarerade att landet var ”fullständigt befriat” från ISIS-ockuperade områden. ISIS stöddes av USA och andra västmakter. Men det är idag helt uppenbart med facit i hand att den syriska regeringsarmén lyckades med detta endast tack vare ett massivt stöd från Ryssland, Iran och Hizbollah.
Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) inledde sin offensiv i Syrien den 27 november 2024. Offensiven började med att HTS och dess allierade snabbt tog kontroll över stora delar av Aleppo och Idlib, följt av städer som Hama och Homs. Offensiven kulminerade med att Damaskus föll den 8 december 2024, vilket ledde till att Assad flydde till Ryssland. Skillnaden gentemot 2017 var att den här gången var Ryssland direkt upptaget av kriget mot Ukraina, Hizbollah allvarligt försvagat av Israels attacker i Libanon, samtidigt som Iran avstod från att aktivt ingripa på Assadregimens sida. Assadregimen stod alltså ensam.
Men om Assadregimen hade haft ett brett, folkligt stöd, hade den naturligtvis kunna slå tillbaka Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) offensiv. Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) styrkor var inte särskilt imponerande; de understöddes varken av flyg eller tungt pansar. Givetvis hade Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) stöd av Turkiet, men turkiska militära styrkor intervenerade inte direkt på Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) sida. Det finns många exempel från historien att t.o.m. ett litet land kan stå emot ett angrepp från ett större land. När det fascistiska Italien gick till angrepp mot Grekland 28 oktober 1940, så svarade Grekland, som leddes av den reaktionära Metaxasregimen, med en motoffensiv, varpå de italienska styrkorna kastades tillbaka in i Albanien. Nazityskland var tvunget att ingripa militärt för att rädda sin allierade, Italien. den 6 april 1941.
Det finns revolutionära organisationer, inklusive maoistiska, i Syrien, men jag har inte tillgång till deras analyser och ställningstaganden. Däremot har det turkiska TKP(M-l) god insyn i syriska förhållanden, eftersom de också är verksamma i Rojava. I en intervju svarade en representant för deras väpnade gren, TIKKO:
”- Som ni kanske har följt har vårt parti länge slagit fast att den interimperialistiska rivaliteten skulle skärpas dag för dag och att detta skulle förvandlas till ett imperialistiskt ställningskrig under de kommande perioderna. I denna process som leder till ett omfördelningskrig är det möjligt att se många regionala konflikter, regeringar som byter ägare, folk som gör uppror. Tidigare i Afrika och Sydvästasien, i dag kan vi se dessa i Mellanöstern. Det som händer i Syrien är enligt vår mening att de länder som var den ryska imperialismens bakgård genom den blodiga Baath-regeringen nu byter ägare som ett marknadsområde för USA-Israel och den turkiska republiken (min fetstil). När det gäller de imperialistiska blocken håller balansen på att vända till förmån för Natos imperialistiska makter. Den nya regimen kommer att vara Natos marionett. Kinas, Rysslands och Irans inflytandesfär har minskat betydligt i detta avseende. Naturligtvis har händelserna inte skapat en situation som gynnar det förtryckta syriska folket. Man kan inte tala om folkets befrielse. Tvärtom har Natos dominans förstärkts.”
Det finns ingen anledning att skönmåla en borgerlig regim, som är i förbund med en imperialistisk makt eller flera mot andra imperialistmakter. Som kommunister kan vi aldrig stödja att det ena imperialistblocket expanderar på det andra blockets bekostnad. Bara imperialistiska nederlag gynnar revolutionen. Det har aldrig funnits några progressiva imperialister och som Lenin skriver är vår enda utgångspunkt är att kommunisterna och proletariatet ”måste dra fördel av kampen mellan rövarna för att störta dem alla”. Detta står inte motsättning till att en socialistisk stat kan ingå en temporär allians med en grupp imperialistiska stater mot andra, om de senare är huvudfienden, vilket var fallet under andra världskriget.
Lenin skrev nämligen:
”Ur den borgerliga rättvisans och den nationella frihetens (eller nationernas rätt till existens) synpunkt skulle Tyskland kunna anses ha absolut rätt gentemot Storbritannien och Frankrike, ty hon har ”blivit av med” kolonier, hennes fiender förtrycker ett omätligt mycket större antal nationer än hon, och de slaver som förtrycks av hennes allierade, Österrike, åtnjuter otvivelaktigt mycket större frihet än de i Tsarryssland, detta verkliga ”nationernas fängelse”. Tyskland kämpar dock inte för nationernas befrielse, utan för deras förtryck. Det är inte socialisternas sak att hjälpa den yngre och starkare rövaren (Tyskland) att plundra de äldre och övergödda rövarna. Socialister måste dra fördel av kampen mellan rövarna för att störta dem alla (min fetstil).”