lördag, mars 2, 2024

Uttalande om avtalsrörelsen 2023

 Parterna enades om ett tvåårigt avtal med en total ökning på 7,4 procent – varav 4,1 under det första året och 3,3 det andra året. Det ursprungliga kravet från industrifacken var på mycket låga 4,4 procent. Inflationstakten var enligt Statistikmyndigheten 12,0 procent (kpi) i februari 2023.

Det började bedrövligt i augusti 2022 då LO-ledningen lämnade walkover redan på förhand genom att komma med löjligt låga krav som kapitalisterna gladeligen direkt kunde ha skrivit under på, om det inte varit för kravet att hålla illusionen upp om två sidor som ”kämpade” mot varandra.

Fackföreningarna har gått med på de största lönesänkningarna i modern tid när inflationen dragits av. Inte ens deras ursprungliga krav låg i närheten av inflationen. Sju års reallöneökningar är utraderade.

Samtidigt har alla fackliga företrädare framhävt hur duktiga de varit som uppnått den största löneökningen på väldigt länge räknat i procent, naturligtvis utan att nämna eller att ta hänsyn till inflationen. Sådana uttalanden är rent bedrägeri. För varje tänkande arbetare finns det ett stort gap mellan verkligheten och dessa uttalanden.

Det finns ingen stiltje i klasskampen. Kapitalisterna är på offensiven på arbetarklassens bekostnad. Profiterna ökar på löneandelens bekostnad, arbetsförhållanden och arbetsmiljön försämras, stressen på arbetsplatserna ökar och arbetslagstiftningen urholkas ytterligare. Allt fler nyliberala reformer införs varigenom borgarklassen ytterligare flyttar fram sina positioner på arbetarklassens och det arbetande folkets bekostnad.

Jämfört med många andra länder i Västeuropa är arbetarklassens kampnivå låg i Sverige. Efter ett uppsving främst i början av sjuttiotalet samt sista hälften av samma årtionde, vad det gäller strejker, har det från början på nittiotalet varit väldigt lugnt, med enstaka undantag. De sista tio åren har Sverige lägsta antalet förlorade strejkdagar i Norden.

Under våren 2023 har bland andra, tågförare och tågvärdar på Stockholms pendeltåg protesterat mot företagets och politikernas nerskärningar som drabbar säkerheten på resorna. Det började med en tidsbegränsad vild strejk som fortsatte med ett skyddsstopp och nu pågår lokala förhandlingar som bland annat tar upp samma frågor. Dessa aktioner har funnit ett stort stöd från den resande allmänheten. Seko varslade i början på maj för strejk på grund av omöjliga arbetsförhållanden. Tvivelsutan har arbetarnas strejkvillighet drivit fram detta ställningstagande från fackföreningen. Som så ofta händer föll Seko:s ”krav” platt till marken och hotet om strejk var bara en skenmanöver för att ta udden av arbetarnas krav. Ett stort missnöje kvarstår med Almega-kapitalisterna och Seko bland lokförarna och andra berörda arbetare.

Med ett så uselt avtal är det troligt att en avsevärd löneglidning kommer att ske, åtminstone i vissa branscher, där det råder personalbrist. Lärare, sjukvård, de nya batterifabrikerna etc, är tänkbara fall.

Förkrigstid

Detta sker i en förkrigstid där två imperialistiska block står emot varandra. Blocket lett av USA med sina allierade, inklusive den svenska imperialismen, står mot det kinesiskt-ryska blocket.

Kapitalismen inneboende motsättningar bubblar nu okontrollerat upp till ytan bland annat i form av inflation, delvis initierat av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Detta ledde till ett av borgerliga ekonomer oförutsett utfall av den ”marknadsmässiga”, prismodellen för energi inom EU. Enorma profiter har skapats för imperialismen på det arbetande folkets bekostnad.

I Sverige driver borgarklassen, genom alla sina media, en ohejdad skrämsel och krigspropaganda, i syfte att ansluta Sverige till NATO. Tiden då ”alliansfrihet” gynnade den svenska imperialismen är förbi. Den ekonomiska globaliseringen har lett till att den svenska borgarklassen måste in under USA:s skyddande paraply för att vakta sina profiter. Det har gått så långt att t.ex. Ericsson frivilligt betalar böter till USA, senast på 2,2 miljarder kronor i en irakiska mutskandalen med IS inblandat. Tidigare har man betalat 10 miljarder till samma antikorruptionsmyndigheter för sitt agerande i ett flertal olika länder. Orsaken är att man inte på några villkor vill utsättas för sanktioner från USA.

 

Läget för arbetarklassen

Vilket är läget för arbetarklassen i Sverige, mot bakgrund av detta, då den centrala avtalsrörelsen för 2023 har genomförts, och avtalen nu slutförhandlas på de olika områdena och på lokal nivå?

Arbetarklassen står inför en allvarlig dyrtid, en formidabel levnadskostnadskris.

  • I februari låg inflationstakten på 12,0 % enligt kpi modellen.
  • Matpriskollen anger att matpriserna har stigit med 16,6 procent på ett år. 1 april 2022 till 1 april 2023 på 1000 utvalda vanlig produkter.
  • Det rapporterades att många hyresvärdar hade aviserat krav på hyreshöjningar på upp till 10 procent för 2023. Det verkliga utfallet ser ut att bli mindre, men hyresvärdarna vill ha nya hyresökningsförhandlingar till hösten.
  • I inflationens spår ökar riksbanken räntan. Som en följd berättar SVT/Novus att räntehöjningar på rörliga bolån, som en majoritet av LO-arbetarna har, kan tvinga en halv miljon från deras hem.
  • Elpriserna är fortfarande mycket höga.
  • Höjda priser på vatten och sophämtning och annan liknande service är att vänta.

LO anser att de har agerat ”ansvarsfullt”. Det är inte ett ansvar mot arbetarklassen de tänker på utan mot monopolkapitalets stat, när de säger så. LO kan nu inte skylla sin återhållsamhet på att det sitter en socialdemokratisk regering vid makten, men detta har ju alltid varit ett skenargument för att dölja sitt förräderi mot arbetarklassen. LO:s ansvar mot arbetarklassen har de givit upp sedan länge.

LO:s utgångspunkt är principlös och bäddar för att arbetarna kan se fram mot fortsatta reallönesänkningar och försämrade arbetsförhållanden under den kommande avtalsperioden.

 

Den enda riktiga utgångspunkten är att arbetarklassen ska kompenseras fullt ut för inflationen

Men det räcker inte med att vara emot reallönesänkningar – lönerna måste också höjas på profitens bekostnad. Annars kan inte arbetarklassen flytta fram sina positioner. Kapitalisterna har trots coronapandemin och det pågående kriget i Ukraina inte haft några som helst problem med att öka sina vinster. I själva verket har en rad branscher redovisat rekordvinster.

På varje arbetsplats och i varje fackförening måste vi arbetare nu diskutera vilka konkreta lönekrav som måste ställas och vilka metoder som kan användas för att vi fullt ut ska kompenseras för dyrtiden och dessutom säkra en ökning av reallönen. Det räcker inte med att ställa krav, det måste också sättas press på fackförbundsledningarna och LO-ledningen och sist men inte minst måste arbetarna vara beredda att sätta makt bakom orden, d.v.s. använda sig av lämpliga stridsåtgärder.

Avtalsrörelsen må vara över på central nivå, dock kvarstår många lokala förhandlingar. Dessutom finns det ingen anledning för arbetarklassen, lokala fackföreningar och kämpande kollektiv att inordna sig under de centrala fackförbundens eftergifter. Överhuvudtaget finns det i dagens läge ingen mening för arbetarklassen att respektera några centrala förhandlingar då klassen ständigt pressas tillbaka på alla områden. Borgarklassens offensiv mot arbetarklassen begränsar sig inte till någon avtalsrörelse.

 

Hur ska den reformistiska fackföreningsbyråkratin bekämpas?

Alltsedan LO bildades 1898 har det pågått en strid mellan en reformistisk linje och en klasskampslinje, efter 1921 oftast ledd av kommunister. Den reformistiska linjen har gått ut på att kontrollera lönekampen och hålla den inom ramen för vad som är acceptabelt för kapitalisterna, d.v.s. bedriva klassamarbetspolitik. Idag behärskar det socialdemokratiska partiet såväl LO-ledningen som fackförbundsledningarna och fackföreningsbyråkratin långt ner på basplanet.

Redan 1907 erkände den reformistiska LO-ledningen paragraf 23 (nuvarande paragraf 32), det vill säga arbetsköparnas rätt att ensamma leda och fördela arbetet och fritt anta och avskeda arbetskraft. Kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen infördes 1928 av en öppet borgerlig dominerad riksdag trots omfattande protester. 360 000 arbetare demonstrerade eller strejkade.

Kollektivavtalslagen, som innebär att stridsåtgärd inte får vidtas under gällande avtal, är inte jämlik just på grund av paragraf 32. 1933 beslöt LO:s representantskap att införa normalstadgar för fackförbunden, som innehöll den s.k. vetorätten, d.v.s. rätten för förbundsstyrelserna att själva bestämma om avtal och stridsåtgärder. Samma år skickade LO:s representantskap ut ett cirkulär, vilket uppmanade förbundsstyrelserna att utesluta kommunister och andra oppositionella arbetare. LO och SAF undertecknade 1938 ett huvudavtal, det s.k. Saltsjöbadsavtalet, som upphöjde klassamarbetet till norm. Bland annat komplicerades förhandlingsordningen för att försvåra strejker och stridsåtgärder där ”tredje man” drabbades begränsades. På LO-kongressen 1941 infördes stadgar, som ytterligare centraliserade LO-ledningens makt över fackförbunden. Fackförbundens målsättningsparagrafer om klasskamp, lönearbetets avskaffande och socialismen tunnades ut för att till sist försvinna. Under andra världskriget förbjöds kommunister att inneha förtroendeuppdrag bland annat i Metallarbetarförbundet.

Under 1960-talet infördes den s.k. storavdelningsreformen i LO, vilken innebar att mängder av avdelningar i förbunden slogs samman till jätteavdelningar. Detta ökade ytterligare avståndet mellan medlemmar och ledning. Hamnarbetarförbundet, som bildades 1972, är ett resultat av en protest mot denna storavdelningsreform. Centraliseringsprocessen inom LO har sedan fortsatt i form av att olika fackförbund slagits samman.

De översta fackföreningsbyråkraterna utgör en arbetararistokrati. De är aktieägare, företagsledare, mångsysslare med statliga och kommunala uppdrag och har löner som direktörer. Många värvas dessutom direkt över till arbetsköparsidan.

Det enklaste sättet för arbetarklassen att bekämpa denna klassamarbetspolitik består i att ta saken i egna händer. Det var vad skedde i slutet av 1960-talet och fram till början 1980-talet. Myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige slogs sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70, som bägge var vilda strejker, de var inte godkända av fackföreningsbyråkratin. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna. Skogsarbetarstrejken 1975 omfattade som mest 15000 strejkande. Strejkrörelsen i Sverige, som var ett resultat av ett uppdämt missnöje, hade inspirerats av såväl Vietnamkriget, student- och arbetarrevolterna i Europa, främst Frankrike, som Kulturrevolutionen i Kina med dess oöverträffade arbetarinflytande. Den understöddes av en snabbt framväxande utomparlamentarisk vänster, som bland annat hämtat sin inspiration från den ideologiska kamp som Kinas Kommunistiska Parti fört mot den borgerliga urartningen i det dåvarande Sovjetunionen.

Hamnarbetar- och gruvarbetarstrejken var båda spontana, vilda strejker, men det bedrevs ett omfattande solidaritetsarbete till förmån för dessa strejker. Detsamma gällde skogsarbetarstrejken, i vars strejkkommitté dessutom organiserade kommunister ingick. Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet. Detta ledde till att den socialdemokratiska regeringen gjorde en rad utspel på 1970-talet som Medbestämmandelagen, LAS (Lagen om anställningsskydd) och förslaget om löntagarfonder (1975) för att försöka ta loven av den framväxande kampenheten och sätta stopp för vilda strejker. Medbestämmandelagen var i grunden anti-facklig och innehöll både morötter och piskor. Morötternas funktion bestod i att skapa illusioner om «medinflytande», och piskorna utgjordes av antistrejk-delarna:

* solidaritetsförbudet, förbudet att stödja strejkande – d.v.s. stöd till annan strejk eller massaktion. Lagen förbjöd strejk även om det råder avtalslöst tillstånd, samt kriminaliserade stöd till strejkande i andra branscher än den egna.

* obegränsade strejkböter – arbetarna ”skall ersätta uppkommen skada”.

* avskedsvapnet – vid långvarig ( ej klart exakt hur lång) vild strejk kan arbetare avskedas. Enligt LAS 1974 kan de arbetare som organiserat en strejk, fört arbetarnas talan eller på annat sätt haft en framträdande ställning avskedas. Några år senare skärptes detta ytterligare i MBL.

Förslaget om löntagarfonderna skrotades så småningom. Den enda lag som varit värd att försvaras är LAS, som arbetsköparna idag helst vill avskaffa helt. Under 1980-talet började strejkrörelsen klinga av, vilket i tiden sammanföll med den utomparlamentariska vänsterns försvagning.

Under våren 2023 har några begränsade vilda strejker, främst tågstrejken för bevarandet av tågvärdar, genomförts som har klargjort att arbetarklassen i allt större utsträckning är beredd till kamp. Det finns ett utbrett missnöje med det slutliga tågavtalet mellan Seko och Almega bland medlemmarna och även bland lokala ledningar för olika fackklubbar. Kampen är inte över, den har faktiskt bara börjat.

Trots alla de antifackliga lagarna och försöken att stoppa vilda strejker och annan facklig kamp är detta en omöjlig uppgift för borgarklassen. Det är en illusion. Då klasskampen skärps kommer arbetarklassen att gå till strid, och finna lämpliga kampformer, nya och gamla, utifrån sina lokala förutsättningar. Idag ser vi en början på denna kamp.

 

Högre lön på profitens bekostnad!

I och med att socialdemokratin kontrollerar fackföreningsapparaten, bedrivs också alla avtalsrörelser uppifrån. Eftersom socialdemokratin bedriver klassamarbetspolitik, så är deras utgångspunkt att alla löneökningar ska hålla sig inom ramen för produktivitetsökningarna inom svensk industri för att inte hota kapitalisternas vinster. De vill för allt i världen inte uppmuntra en massrörelse underifrån, eftersom en sådan är svår att kontrollera.

Om inte arbetarna på varje företag och inom varje bransch tar ut så höga löner som möjligt, medför det bara att kapitalets vinster ökar på dessa ställen. De arbetargrupper som idag tjänar sämst har ingenting att vinna på att andra grupper av arbetare håller tillbaka sin lönekamp. Framgångsrik lönekamp inom ett område fungerar sporrande för andra arbetargrupper. Givetvis bör arbetarklassen ägna särskild uppmärksamhet åt de arbetargrupper som tjänar sämst. Detta görs idag främst genom att dessa låglönegrupper aktivt stöds då de tar upp sin lönekamp.

Enhet på klasskampens grund!

De senaste decennierna har arbetsköparna, deras olika företrädare och allierade, medvetet genomfört en politik, som understödjer osäkra anställningar och som sår splittring i arbetarleden. Andelen arbetare utan fast anställning har ökat från 18 % till 24 % av det totala antalet anställda, dvs. med en tredjedel, på 20 år. Under 2014 arbetade 134 000 personer i bemanningsföretagen. 2008 ändrade den öppet borgerliga, moderat-ledda, regeringen reglerna för arbetskraftsimport, så att det numera endast är arbetsköparen som avgör om det råder brist. Lex Laval, Lavallagen, gör det omöjligt för fackförbund att vidta lagliga stridsåtgärder för att tvinga utländska företag verksamma i Sverige att teckna svenska kollektivavtal.

Vissa fackförbund har t.o.m. tidigare schackrat bort bestämmelser i LAS mot löneförhöjningar. IF Metall och Handels satte sig tidigare i förhandlingar med arbetsköparnas representanter för att tillsammans med dem ytterligare försämra LAS. Med jämna mellanrum går de borgerliga partierna till propagandaoffensiv för att sänka ingångslönerna, vilket i förlängningen kommer att innebära att de berörda inte kommer att kunna leva på sina löner.

 

Kommunistiska Arbetarföreningen reser därför följande konkreta krav i klasskampen:

  • Nej till varje försämring av Las!
  • Inför regler för att begränsa antalet visstidsanställda!
  • Nej till sänkta ingångslöner!
  • Återinför avdragsrätten för fackföreningsavgifterna!
  • Höj arbetslöshetsersättningen till 80 procent av aktuell lön!
  • Nej till höjd pensionsålder!
  • Avskaffa bemanningsföretagen!
  • Utländska företag verksamma i Sverige måste teckna svenska kollektivavtal! Upphäv Lavallagen!
  • Finn vägar att organisera och representera alla arbetare i Sverige. Inklusive säsongsarbetare och de som av borgarstaten betraktas som ”illegala”.
  • Nej till individuell lönesättning! Varje lönearbetare ska garanteras samma generella löneförhöjning
  • Avskaffa Medlingsinstitutet vars enda uppgift är att hålla ner löneförhöjningarna!
  • Full kompensation för dyrtid och inflation!
  • Högre lön på profitens bekostnad!
  • Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!


Demokratisera och vitalisera facket!

Sedan 1970-talet har den fackliga organisationsgraden sjunkit från runt 90 procent till drygt 60 procent i Sverige. Detta är delvis självförvållat och beror på att de fackliga organisationerna inte satt tillräckligt hårt mot hårt mot arbetsköparnas offensiv och att medlemmarna inte har mobiliserats till aktiv kamp. Den svenska fackföreningsrörelsen är minst stridsbenägen i hela Norden; danska arbetare strejkar exempelvis femton gånger oftare. Facklig byråkrati kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva kamp. Därför måste fackföreningsrörelsen demokratiseras och vitaliseras.

Ett krav som saknas i detta sammanhang rör ombudsmännens ställning, löne- och pensionsvillkor. För det första ska de väljas av de medlemmar som de ska företräda och inte utses uppifrån. Eftersom ombudsmännen nu utses uppifrån, ökar detta också deras beroende av beslutsorganen ovanför. För det andra ska alla ombudsmän, inklusive på central nivå, vara valbara och inte utses på livstid, d.v.s. fram till pensioneringen. För det tredje ska alla ombudsmän, fackförbundsordföranden och LO-ordföranden ha en lön som motsvarar genomsnittslönen för dem de företräder. Slutligen ska de ha samma pensionsvillkor som de medlemmar som de företräder, d.v.s. inte kunna gå i pension vid 60 års ålder i stället för 65. LO-ordföranden och de flesta fackförbundsordföranden har ofta löner som vida överstiger medlemmarnas genomsnittslöner och som i stället matchar lönerna på arbetsköparsidan. I detta sammanhang är det värt att komma ihåg att om ombudsmän får smak på höga löner, kan detta inspirera dem att helt byta sida.

Ett annat viktigt krav är att de fackförbund i LO som har avskaffat den socialistiska ändamålsparagrafen ska återinföra den. Det är visserligen bara en symbolisk markering, men likväl en markering.

En anfallsriktning

Kampen mot den etablerade klassamarbetspolitiken är mycket viktig i dagens läge. Parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” anger den nödvändiga anfallsriktningen för arbetarklassens kamp. Det betyder inte man utlovar att hela fackföreningsrörelsen, hela LO, ska kunna omvandlas till en kamporganisation, eller påstår att det är möjligt.

För det första handlar det inte om att överta den centrala fackföreningsapparaten, vare sig det är fråga om LO:s eller de flesta förbundsapparater, eftersom dessa i praktiken fungerar som utskott till statsapparaten. Det handlar i stället om LO:s 1,5 miljoner medlemmar. Formellt sett existerar fortfarande demokratiska val nedifrån och upp (i flertalet LO-förbund,).

För det andra finns det ingenting som hindrar en väl sammansvetsad lokal fackförening att fatta beslut om en strejk, eller annan kampåtgärd som maskning, övertidsblockad eller massjukskrivning. En lokal fackföreningsstyrelse kan avgå och i hemlighet utgöra en strejkledning.

För det tredje måste den reformistiska klassamarbetsideologin bekämpas inifrån fackföreningarna, d.v.s. där arbetarna finns. De högersocialdemokratiska fackföreningsledarna kan aldrig avslöjas av enbart propaganda inför arbetarklassens majoritet. De måste konkret ställas vid skampålen i alla avgörande frågor på varje arbetsplats.

Därför måste kommunisterna, hur små de än är, ”blanda sig i” avtalsrörelsen.

Slutligen kan endast praktiken avgöra huruvida det är möjligt att slutföra omvandlingen av fackföreningsrörelsen till en kamporganisation, eller om endast delar därav, d.v.s. lokala klubbar och avdelningar kan förvandlas till kamporganisationer. Det kan aldrig avgöras på förhand eller från skrivbordet. Det troligaste är att det krävs ett ännu mer omfattande uppsving än som var fallet på 1970-talet, att den svenska kapitalismen drabbas av en djupgående ekonomisk och politisk kris med följd att klassmotsättningarna skärps drastiskt. Då kommer också arbetarrörelsen att radikaliseras, förutsatt att det finns ett kommunistiskt parti som kan gå i spetsen för kampen. Om den reformistiska fackföreningsbyråkratin i ett sådant läge tillgriper massuteslutningar, består uppgiften i att förvandla dem till generaler utan trupper.

 

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...