Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rättigheter beror dock helt och hållet på vilken klass som männen och kvinnorna tillhör. Kvinnorna har erhållit rätten till fri abort, betald barnledighet och fri sexualrådgivning. Dessa förbättringar är ett resultat av att kvinnorna i Sverige i allt större utsträckning deltar i den samhälleliga produktionen och av den kamp som arbetarkvinnorna och arbetarrörelsen fört. Även situationen i hemmen har förändrats. Många nya tekniska hjälpmedel och material – liksom färdigvaror– underlättar hemarbetet.
Ändå har arbetarkvinnornas situation inte ändrats i grunden sedan andra världskriget. De är fortfarande hårt pressade och utnyttjade. Eftersom barn och hushåll fortfarande i praktiken är kvinnornas huvudansvar, sliter många kvinnor ut sig för att klara både hem, barn och förvärvsarbete. Fortfarande tvingar bristen på dag- och fritidshem föräldrar som arbetar att lämna sina barn utan tillsyn. Familjer splittras under trycket av en pressad situation. Många kvinnor väljer att arbeta deltid, därför att de inte får heltidsjobb, eller därför att barntillsynen inte kan ordnas. De låga kvinnolönerna, det utbredda deltidsarbetet och den stora kvinnoarbetslösheten betyder att en majoritet av arbetarklassens kvinnor inte kan försörja sig av eget arbete. De arbetande kvinnorna missgynnas i det nuvarande pensionssystemet.
Arbetarkvinnorna har fortfarande en underordnad ställning i såväl arbetslivet och samhället som i familjen. I praktiken saknar de alla rättigheter och möjligheter som samhället formellt ger dem. Rätten till arbete begränsas av såväl bristen på arbete som daghemsplatser. Rätten till utbildning och fritt yrkesval blir formell, så länge kvinnorna inte kan betrakta arbete som en självklar livsuppgift. Rätten till facklig och politisk aktivitet begränsas av att lång arbetsdag och många husliga plikter ger föga tid över. Rätten till jämlikhet i hemmet och rätten till skilsmässa blir formell om kvinnorna inte kan försörja sig utanför familjen. Eftersom frågorna inte är lösta, så återkommer ständigt ”kvinnofrågan” och familjepolitiken i den politiska debatten. I centrum ställer de borgerliga politikerna kvinnornas möjligheter att välja mellan att arbeta eller vara hemma, valfriheten att antingen vara en ”riktig yrkeskvinna” eller en ”riktig” hustru och mor.
Det dubbla förtrycket
Arbetarkvinnorna är dubbelt förtryckta. För det första förtrycks de på samma sätt och med samma metoder som de manliga arbetarna – de tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalisterna som utvinner största möjliga mervärde ur deras arbete. För det andra använder kapitalisterna könsuppdelningen för att splittra arbetarklassen.
Kvinnorna utsätts för ett särskilt förtryck – en stor del av dem utgör arbetskraftsreserv och hindras från att delta i den samhälleliga produktionen; deras arbete betalas sämre än de manliga arbetarnas; de låses i hemslaveri därför att monopolborgerskapet och dess stat vägrar att bygga ut barnomsorgen i full skala; de utsätts för en ideologisk korseld: Kvinnas viktigaste roll är att vara hustru och mor, kvinnan måste göra sig sexuellt attraktiv för mannen. Detta ideologiska förtryck tjänar att upprätthålla kvinnans underordnade ställning i samhället och splittringen inom arbetarklassen. Men ideologin utövar också inflytande över arbetarklassen.
Kvinnokampen i Sverige efter andra världskriget har tagit sig en rad uttryck, bl.a. i form städerske- och sjuksköterskestrejker. Metoo-rörelsen från 2017 var i första hand en reaktion på det ideologiska förtryck, som även drabbar kvinnor utanför proletariatet. Barnmorskornas spontana protestaktioner på senare tid är ett bevis för att sjukvården för kvinnor fortfarande är eftersatt. Den medicinska utvecklingen kommersialiseras löpande av borgarklassen på alla upptänkliga områden. Surrogatmödraskap är ett av det mest avskyvärda exemplen på hur förtryckta kvinnor utnyttjas. Andra exempel är hur kvinnors utseende kommersiellt exploateras genom farliga plastikoperationer baserade på artificiellt skapade ”behov”.
Kvinnokampen måste stödjas överallt i världen
”Erfarenheter från alla befrielserörelser har bevisat att revolutionens seger beror på i vilken utsträckning kvinnor deltar.” – V.I.Lenin
I länder som förtrycks av imperialismen har kampen tillspetsas sedan millenieskiftet. I dessa länder har folken tagit strid mot imperialismen, för nationell frihet, för jord till fattigbönderna och mot imperialisternas klimatförstörelse. Kvinnorna står oftast i främsta ledet i dessa strider. I hela Latinamerika leder kvinnliga fattigbönder kampen för jord och mot de imperialistiska företagen. I Argentina har kvinnorna tillkämpat sig aborträtten, en delseger i kampen för kvinnors rättigheter. Kvinnor i Indien har i årtionden stridit mot den indiska statens ovilja att bestraffa mäns våld mot kvinnor och i stället tagit saken i egna händer. I de långvariga folkkrigen i Indien och på Filippinerna har kvinnorna alltid spelat en viktig roll.
Den avancerade kamperna i dessa länder är en inspirationskälla för kvinnokampen i Sverige.
Endast socialismen kan göra slut på det dubbla kvinnoförtrycket
De arbetande kvinnorna bara en väg att gå, nämligen att ansluta sig till proletariatets revolutionära rörelse. De arbetande kvinnorna har dubbel anledning att kämpa för den socialistiska revolutionen och proletariatets diktatur. För första gången i historien avskaffar det till under socialismen härskande klass upphöjda proletariatet och dess stat grundvalen för allt kvinnoförtryck, d.v.s. exploateringen och löneslaveriet överhuvudtaget. Det är först den proletära staten under det kommunistiska partiets ledning som kan garantera att alla kvinnor dras med i den samhälleliga produktionen, rätten till arbete förverkligas, i försvaret av landets säkerhet t ex. Först i det socialistiska samhället kan barnomsorgen byggas ut fullständigt, hushållsgöromålen underlättas genom kollektiva tjänster och familjen stärkas. Både utvecklingen i Sovjetunionen efter oktoberrevolutionen och den i Folkrepubliken Kina efter 1949 bekräftar detta. Sovjetunionen införde snabbt mödraledighet, betald barnaledighet och rätt till abort, kollektiv barnpassning etc. betydligt tidigare än i något kapitalistiskt land liksom gav kvinnorna alla möjligheter att studera eller arbeta. Sak samma i Kina, som dessutom omedelbart efter befrielsen förbjöd arrangerade äktenskap.
Men det räcker inte att skapa det materiella fundamentet för kvinnornas fulla frigörelse, eftersom det särskilda kvinnoförtrycket är en av de mest seglivade ideologiska kvarlevor som det socialistiska samhället övertar, från det gamla samhället. Därför fordras också att staten, det kommunistiska partiet och massorganisationerna för en energisk och intensiv ideologisk och politisk kamp på samhällets alla områden, ja rakt in i familjen, för att stärka kvinnornas verkliga jämställdhet. I hela denna kamp måste kvinnorna gå i spetsen.
Kommunistiska Arbetarföreningen anser att proletariatets kvinnor och män har en gemensam huvudfiende i form av borgerskapet och att huvudmotsättningen i Sverige går mellan proletariatet och borgerskapet. Därför måste proletariatets kvinnor och män kämpa skuldra vid skuldra. Men eftersom det finns ett dubbelt kvinnoförtryck står detta inte i motsättning till att kampen i vissa fall kan kräva en särskild kvinnoorganisering. ”Vi säger att arbetarnas frigörelse skall vara deras eget verk, och på samma sätt måste arbeterskornas befrielse vara deras eget verk.” (Lenin)
Idag saknas ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige. Ett återskapande av ett sådant parti kan inte ske utan kvinnliga kadrer. Ett proletärt parti skulle inte kunna utföra sina uppgifter i klasskampen om det enbart skulle spegla den manliga delen av proletariatet.
Den internationella kvinnodagen 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism. Vi från vår sida uppmanar idag alla revolutionärt sinnade kvinnor och män i Sverige att bekämpa det dubbla kvinnoförtrycket och stödja all progressiv kvinnokamp i världen.
I det korta perspektivet reser vi kraven:
Kvinnans rätt till arbete är grundläggande!
6 timmars arbetsdag åt alla arbetande med oavkortad lön!
Kamp för högre löner på profitens bekostnad, särskilt i traditionella kvinnoyrken!
Lika lön för lika arbete!
Bra och gratis förskola åt alla barn!
Förbjud bordellverksamhet, kvinnoförnedrande pornografi och sexistisk reklam!
I det långa perspektivet reser vi följande paroller:
Arbetarkvinnornas befrielse måste vara deras eget verk!
Ena hela proletariatet i kampen mot borgerskapet och patriarkatet!
Proletär feminism för kommunismen!