lördag, mars 2, 2024

Uthållighet och tålamod – en intervju med Rickard B. Turesson

Hösten 2023 genomförde redaktionen för maoisme.no – Revolusjonært Kommunistisk Forbunds webbplats – en intervju https://www.maoisme.no/2023/11/uthald-og-tolmod-eit-intervju-med-rickard-turesson/ med Rickard Turesson från Kommunistiska Arbetarföreningen (KAF). Rickard B. Turesson har varit aktiv i den maoistiska rörelsen sedan slutet av 60-talet och står således för en kontinuitet från KFML, SKP via SKP(m-l)/SKA, KF och fram till KAF i dag.

Maoister i Sverige har alltid samarbetat nära med norska maoister sedan slutet av 1960-talet. Detta beror självfallet att folken i Sverige och Norge står varandra nära språkligt och kulturellt och dessutom delar en gemensam historia. Norska och svenska maoister har alltid lärt mycket av varandra. Men det betyder inte att vi alltid är överens i allt; det framgår också av denna intervju.

Fråga: Tack så mycket för att du ställde upp på denna intervju. Du har en lång historia i den svenska maoistiska rörelsen, och vi norska maoister är mycket intresserade av att lära oss av den svenska rörelsens historia, med både positiva och negativa erfarenheter. Skulle du vilja börja med att berätta lite om dig själv och hur du blev politiskt aktiv?

Svar: Jag kommer från ett radikalt hem. Min far, som var skogsarbetare, var visserligen inte kommunist utan snarast syndikalist utan att därför vara organiserad. Han brukade säga: ”Jag hatar präster, kapitalister och bönder” (därmed avsåg han snåla storbönder, som han ofta arbetade åt). Min farfar hade varit ordförande för skogs- och flottningsarbetarnas lokala fackförening. Båda var samtidigt torpare, d.v.s. de hade ett litet jordbruk som inte kunde försörja dem, och därför var lönearbetet deras huvudsakliga inkomstkälla. Detta var tidigare mycket vanligt på landsbygden i Norrland. Mina föräldrar hade bara gått fem år i folkskolan, men läste alltid mycket, böcker såväl som veckotidningar. Min fars bibliotek uppgick bara till tre hyllmeter, men han och min mor lånade hela tiden böcker från biblioteket. I en artikel om sitt politiska uppvaknande nämner Set Persson, Sveriges kanske mest framstående kommunist, hur Jack Londons böcker bidrog till att radikalisera honom. I min fars bibliotek fanns det gott om svenska arbetarförfattare – och Jack London. Jag avverkade min fars bibliotek innan jag hade fyllt 13 år.

I motsats till mina föräldrar sökte jag vidare till realskolan och senare till gymnasiet. Jag började radikaliseras kring 15-årsåldern tack vare självstudier; innan jag började betrakta mig som kommunist, hade jag en period då jag snarast var gillesocialist. Men 1961 var jag definitivt kommunist; jag läste regelbundet Ny Dag, SKP:s veckotidning. Jag blev då porträtterad som läroverkets ”ende kommunist, som lyssnade på Radio Moskva” i ett elevspex, som elevrådet arrangerade. Det var jag egentligen ganska stolt över, eftersom jag gick emot strömmen.

1962 hoppade jag efter första ring i gymnasiet och gick till sjöss i stället. Mellan 1962 och 1968 hade jag en massa olika jobb, både på land och till sjöss, bland annat på norska båtar. Därför har jag läst böcker och tidningar på norska sedan 1963. Jag stannade inte särskilt länge på någon arbetsplats; jag tog aldrig ut någon semester utan slutade ett jobb i stället. Förmodligen hann jag arbeta på uppemot 20 arbetsplatser av skiftande karaktär. Det gav mig mycket erfarenhet från arbetslivet.

I samband med majhändelserna 1968 ansåg jag att det var dags att överge min ambulerande tillvaro. Jag begav mig till Uppsala, läste in studentbehörigheten på sommaren, och började läsa filosofi och ekonomisk historia vid universitet. Men det dröjde bara någon månad innan jag organiserade mig politiskt i Vänsterns Ungdomsförbund (VUF), Vänsterpartiet Kommunisternas (tidigare alltså SKP) ungdomsförbund. Jag kunde ha organiserat mig direkt i Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), men jag reagerade emotionellt mycket starkt på den s.k. rebellrörelsen i Uppsala, som hade uppstått inom KFML.

Rebellrörelsens mål var att genomföra en kulturrevolution i Sverige, trots att det inte ens hade skett en socialistisk revolution i Sverige. De försökte värva arbetare, bl.a. genom att gå ut på byggarbetsplatserna i Uppsala och vifta med Maos lilla röda. Rebellrörelsen dansade dock bara en sommar. Vissa av de ledande rebellerna blev sedan mutteoretiker, d.v.s. hävdade att den svenska arbetarklassen var mutad, vilket retade upp mig än mera. Detta stred helt mot mina erfarenheter, eftersom jag t.o.m. på en båt hade jobbat 12 timmar per dag mot en skitlön. Numera är jag dock full medveten om vad som helst kan komma ut från ett kommunistiskt parti, när kader degenererar, alltifrån rena tokstollar till fascister.

Jag var aktiv 1968 – 1970 i VUF, valdes till ordförande i VUF-Uppsala och till VUF:s förbundsstyrelse och verkställande utskott. Jag radikaliserades snabbt och började på allvar studera de kommunistiska klassikerna, inklusive Mao Zedong, liksom den svenska kommunistiska rörelsens historia, inbegripet Set Persson och hans Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund, och närmade mig KFML i alla väsentliga frågor. Jag deltog mycket aktivt i linjestriderna. Eftersom VUF var en ideologiskt oenhetlig organisation och dessutom stod under starkt tryck från KFML, var det ofrånkomligt att VUF skulle spricka, vilket skedde våren-sommaren 1970. Det sprack i inte mindre fyra delar: en del gick till KFML, däribland jag, en del till Förbundet Kommunist (en halvtrotskistisk organisation), en annan del bildade Marxist-Leninistiska Kampförbundet (som stod till höger om KFML), och ett mindre antal VPK-trogna och trotskister. Det revisionistiska Vänsterpartiet Kommunisterna förlorade över en natt sitt ungdomsförbund och var tvungna att senare rekonstruera det.

Fråga: Och om jag minns rätt gick du själv med i KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). Tre år efter KFML:s bildande (1967) splittrades organisationen och utbrytarna bildade KFML(r) – vi kan bortse från den excentriska “rebellrörelsen”, som aldrig fick något större politiskt genomslag. Vilka var orsakerna till splittringen med (r)-arna? Hur uppfattade du splittringen då, och hur ser du på den nu, i efterhand?

Svar: Fram till oktober 1970 utvecklades KFML snabbt, varvid själva vändningen representerades av hamn- och gruvarbetarstrejken årsskiftet 1969- 70 Dessförinnan hade självfallet DFFG fortsatt att tillväxa i snabb takt. Efter årsskiftet 1969-70 utvecklades Gnistans upplaga språngartat, vilket naturligtvis berodde på det allmänna uppsving, till vilket särskilt gruvarbetarstrejken gav upphov, liksom KFML:s insatser i själva stödarbetet bidrog. Gnistans valnummer trycktes i 40 000 exemplar. KFML nådde alltså sina framgångar nästan enbart på grundval av propagandistisk verksamhet (eftersom även De Förenade FNL-gruppernas verksamhet väsentligen var propagandistisk).

Men redan i samband med gruvarbetarstrejken uppstod motsättningar inom KFML, framför
allt inom ledningen, som närdes av en del högerfel. Det utvecklades en «vänster»-
opportunistisk linje, som anfördes av Frank Baude. Dessa motsättningar hemlighölls av ledningen, ja det till och med fattades ett formellt beslut i KFML:s FS att inte diskutera
motsättningarna internt inom KFML fram till valet. Detta var allvarliga fel (notera att beslutet var enhälligt) bidrog till att KFML som organisation togs med överraskning då den öppna striden utbröt, som snart övergick till öppen splittring, liksom det inte hindrade Frank Baude & Co att fraktionera och förbereda sprängningen under sommaren 1970.

KFML(r) var en «vänster»-opportunistisk-trotskistisk strömning med ultra-proletära förtecken. Den tog också fasta på snart sagt alla KFML:s brister, som systematiserades till en hel linje. Karaktäristiskt för denna «vänster»-opportunistiskt-trotskistiska linje var bland annat:

den förnekade nödvändigheten att kämpa för dagskraven och ställde denna kamp i motsättning till kamp för socialismen; den förkastade enhetsfronttaktiken och förnekade nödvändigheten av att enas så många som möjligt på en riktig grundval. Samarbetet skulle ske kring KFML(r); den förnekade nödvändigheten av att arbeta i de befintliga massorganisationerna, framför allt i fackföreningarna, och utformade den anarko-syndikalistiska linjen «Leve de vilda strejkerna! Fram mot den socialistiska revolutionen!»

den betraktade småbourgeoisien som en alltigenom reaktionär klass à la trotskismen och utsträckte småbourgeoisien till att även innefatta skikt som icke mervärdesproducerande arbetare.

Samtidigt hade KFML(r) en i ord korrekt bestämning av huvudmotsättningen, nämligen den
mellan proletariat och borgerskap, liksom en principiellt riktig syn på grundorganisationerna på arbetsplatserna. Dessutom tog också KFML(r) fasta på KFML:s svagheter, framför allt i fråga om det allmänna organisationsarbetet och genom att utveckla en tämligen slagkraftig propaganda.

Inom KFML uppstod snart en felaktig syn på hur KFML(r) skulle bekämpas. Det var fel att bedriva teoretisk-ideologisk kamp mot KFML(r), ty då »fäste man uppmärksamheten» på KFML(r). För övrigt skulle KFML(r) snart ramla ihop av sig självt. Detta stämde naturligtvis inte. KFML(r) kunde – utan ständig ideologisk-teoretisk korseld – expandera relativt snabbt fram till valet 1973, då expansionen bröts på grund av att valresultatet visade hur få som egentligen stödde KFML(r). Verkligheten förintade de våldsamma illusioner om valresultatet som hade funnits inom KFML(r). Detta ledde till motsättningar inom KFML(r), som ytterligare understöddes av SKP:s kampanj (KFML hade ombildats till Sveriges Kommunistiska Parti 1973) mot det socialimperialistiska Sovjetunionen 1974 och det faktum att SKP började ta upp den teoretiska kampen mot KFML(r), bl. a. genom broschyren ”KFML(r) och facket”, som var ett generalangrepp på KFML(r):s fackliga linje. Under 1974 splittrades KFML(r) och en tredjedel av medlemmarna lämnade organisationen, varvid många av dessa anslöt sig till SKP.

KFML(r):s uppkomst var ett utslag av en ”vänster”subjektivistisk överskattning av det uppsving, som inleddes 1968 i Västeuropa och Sverige. Redan parollen ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolution!”, som var en karikatyr på Kominterns linje från 1928, vittnade om detta. Strejkvågen i Sverige, som inleddes med hamnarbetarstrejken 1969, fortsatte i och för sig ända fram till 1975, då den stora skogsarbetarstrejken ägde rum. Men uppsvinget var i praktiken importerat, d.v.s. främst inspirerat av befrielsekriget mot USA i Indokina och kulturrevolutionen i Kina. Man måste komma ihåg att Västeuropa och Sverige upplevde en ekonomisk högkonjunktur fram till oljekrisen 1973; uppsvinget var alltså inte i första hand ett uttryck för att de inhemska objektiva klassmotsättningarna hade skärpts. Däremot verkade naturligtvis yttre faktorer genom de inre faktorerna, exempelvis uppdämt missnöje inom arbetarklassen och progressiva intellektuella med såväl det socialdemokratiska partiet som det revisionistiska Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK).

Dessutom är det lättare att splittra en kommunistisk organisation under ett uppsving, eftersom alla utgår från att uppsvinget kommer att fortsätta. Om uppsvinget har förbytts till en nedgång, en ebb i kampen, så signalerar splittrarna ofta egentligen att de vill lämna politiken överhuvudtaget. De ger helt enkelt upp. Under ett uppsving inbillar sig också ofta opportunister att de är bättre att vara etta i en romersk landsby än tvåa i Rom. Det är ganska intressant att de bildades betydligt fler vänsterorganisationer i Sverige och Danmark än i Norge fr.o.m. slutet av 1960-talet; AKP(m-l) i Norge hade en betydligt starkare ställning på vänsterkanten än maoisterna i Sverige och Danmark.

De viktigaste misstagen som KFML/SKP gjorde i kampen mot KFML(r) var två. Det första misstaget var att motsättningarna inom KFML:s förbundsledning, som uppstod under gruvarbetarstrejken, skulle ha förts ut till medlemmarna trots valrörelsen 1970. Det var i första hand Frank Baude och kompani, som vann på att locket lades på. Det innebar att de kunde fraktionera i lugn och ro. Som Mao Zedong har påpekat behöver man bara vara rädd för hemliga fraktioner – inte öppna. Det andra felet var att KFML/SKP:s ledning nonchalerade den öppna teoretiska kampen mot KFML(r) fram till 1974 på grund av den högeropportunistiska teorin att man inte ”skulle fästa uppmärksamheten” på KFML(r), men ingenting ruttet faller av sig självt. Fram till 1974 fanns det också stora organisatoriska brister inom SKP:s dagliga ledning. Dessa brister åtgärdades först i och med att partivänstern steg för steg övertog den dagliga ledningen fr.o.m. 1974.

Fråga: Hur utvecklades den interna linjekampen i KFML/SKP efter 1974? Vilka var de viktigaste skiljelinjerna mellan höger- och vänsterlinjen i organisationen?

Svar: KFML:s förbundsstyrelse utlöste en korrigeringsrörelse från och med maj 1971 under parollen «KFML:s kamp måste på allvar förenas med massornas!». Denna korrigeringsrörelse var riktad mot sekterism och «vänster»-opportunistiska idéer. Men en tendens dolde en annan och allvarliga högerfel utvecklades i korrigeringsrörelsens slutskede. De yttrade sig på flera sätt, bland annat därigenom att parollen «KFML:s kamp måste förenas med massornas!» inte fick det nödvändiga tillägget och den praktiska inriktningen på att arbetarklassen både är revolutionens ledande kraft och huvudkraft. All politisk verksamhet likställdes.

Det utvecklades en stark liberalism i synen på partimedlemskap och nyrekryteringen sågs endast i kvantitativ bemärkelse: det ställdes inte ens krav på aktivt arbete som villkor för partimedlemskap. Organisationsfrågorna försummades och en låt-gå-in-ställning bredde ut sig, som bland annat kom till uttryck i avsaknad av planmässig utbyggnad av partiet. Studierna försummades och propagandaarbetets roll underskattades. Det saknades överhuvudtaget säkerhetspolitik.

Under 1971 uppstod en ny »vänster»-opportunistisk organisation, nämligen MLF, som framhärdade i att propagandan skulle stå i centrum, nämligen MLF. Men kärnan i korrigeringsrörelsen, nämligen att KFML måste börja ta upp arbetet i de befintliga massorganisationerna, särskilt fackföreningarna, liksom att utveckla en konkret dagspolitik,
var naturligtvis i huvudsak riktig. Detta var en helt nödvändig inriktning för att KFML politiskt skulle kunna förankra sig i arbetarklassen. MLF fick endast begränsat stöd inom KFML på grund av sin sekteristiska grundinställning. Men MLF hade också rätt i en del av sin punktkritik och deras kritik av överslag delades av en stor del av KFML:s kader. Men när striden utbröt, ställdes frågorna som »allt eller ingenting», 100 procent svart eller vitt. Den övriga vänsteroppositionen förträngde sin egen punktkritik och slöt fullständigt upp kring förbundsstyrelsen. Detta underlättade sedan för Enad Vänster-linjen att slå igenom.

Men det viktigaste uttrycket för högeropportunismens utbredning i KFML/SKP var linjen gentemot VPK och den moderna revisionismen. Denna innebar att i praktiken behandla VPK som ett progressivt och anti-imperialistiskt parti som tillhörde vänstern. Denna linje fick sitt främsta uttryck under valrörelsen 1973, särskilt under Enad Vänsterkampanjen. Detta kombinerades med en försonlighet gentemot den sovjetiska socialimperialismen, som bland annat inte karaktäriserades som socialfascistisk. Partihögern, under Bo Gustafsson/Sture Rings ledning, förhindrade också att kampanjen mot Sovjet fullföljdes – tvärtom rann den ut i sanden. De drev också igenom reträtter inför den vietnamesiska utpressningen gentemot DFFG.

Partihögerns öppna kurskorrigering av linjen gentemot VPK inleddes med Bo Gustafssons kommentar till VPK:s programförslag hösten 1972, som enligt honom innehöll «väsentliga framsteg». Därefter var steget inte långt till att framhålla att VPK hade förbättrat sig i dagspolitiken och till att successivt tona ner kritiken överhuvudtaget.

Idén om Enad Vänster var också ett resultat av en våldsam överskattning av den egna
styrkan. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet med 50 000 deltagare på Norra Bantorget 1972. Enad Vänster-kampanjen drevs igenom med kupptaktik: ett förslag till teknisk valsamverkan urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Det började uppstå tvivel om KFML/SKP:s
existensberättigande. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!», som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. Skiljelinjerna reducerades till frågan om «kommunistiska fackklubbar» och till frågan «om hur socialismen skulle se ut».

Men Enad Vänster-linjen hade fullständig hegemoni i SKP. På SKP:s första kongress
röstade endast 3-4 delegater mot ett av de mest extrema uttrycken för kohandeln med
VPK, nämligen det sista «kompromissförslaget» att ställa upp under VPK:s valbeteckning men med egna kandidater (undantagandes det första namnet). I partistyrelsen fanns en linje, som hävdade att det var riktigt att lägga sig för VPK i valet, eventuellt att rösta på VPK. Partistyrelsemajoriteten försökte förhindra att denna linje kom till medlemmarnas kännedom. Den läckte ändå ut – sipprande. I partistyrelsen kohandlades det för att åstadkomma en enig partistyrelse inför kongressen. PS-majoriteten accepterade ett självständigt valdeltagande på alla nivåer om minoriteten accepterade resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!».

Oppositionen mot högerlinjen började utvecklas 1973-74. Den tog som utgångspunkt frågan om att ställa upp självständigt i ett nyval eller inte. Sovjetkampanjen, som i sin tur var inspirerad av KKP, understödde också en skärpt hållning mot VPK. Men framför allt ledde Sovjetkampanjen till att SKP kom i ropet igen. Partistyrelsen delades i två läger: det ena lägret, som leddes av Bo Gustafsson/Sture Ring, började dra öronen åt sig på grund av motelden – det andra lägret såg Sovjetkampanjen som en inledning till en uppgörelse med högeropportunismen i SKP.

Det högeropportunistiska inflytandet rullades upp steg för steg inom SKP inför andra
kongressen. Uppgörelsen tog organisationsfrågorna som utgångspunkt för en generalattack. Detta berodde på att tillståndet i fråga om arbetsmoral och kampanda liksom det organisatoriska läget överhuvudtaget var som mest uppenbart bedrövligt. I första etappen av uppgörelsen med det högeropportunistiska inflytandet togs därför frågor som

• hårdare medlemskrav och införande av kandidatmedlemsskap
• planmässig utbyggnad av partiet och koncentration till industriproletariatet
• diskussion om organisationsfrågan för att i första etappen avskaffa trippelorganiseringen
• säkerhetsfrågan
• studiernas roll
• propagandan roll

Detta ledde till att den marxist-leninistiska linjen mycket snabbt flyttade fram sina positioner i den inre partikampen. Detta underlättades också av att programkommissionen under ledning av Bo Gustafsson presenterade ett uselt programförslag inför sommarlägren 1975. Det ledde omedelbart till slutsatsen att det skulle vara omöjligt att anta ett partiprogram på kongressen 1976.

Den första kraftmätningen mellan de båda linjerna ägde rum på valkonferensen oktober 1975, då den marxist-leninistiska linjen stöddes av drygt 80 procent av delegaterna. Eftersom partihögern förstod att den förestående kongressen skulle förloras, drev den linjen att den skulle uppskjutas. Men de förlorade i den allmänna medlemsomröstningen – 35 mot 65 procent (som också blev resultatet på kongressen). Den andra etappen i uppgörelsen med det högeropportunistiska inflytandet inleddes: linjen gentemot VPK och Enad Vänster-taktiken liksom försonligheten gentemot Sovjet attackerades. Därmed var grunden lagd för segern på SKP:s andra kongress över Bo Gustafsson/Sture Ring-falangen.

Motsättningarna ställdes genom att det utarbetades två olika förslag till verksamhetsberättelse, majoritets- respektive minoritetsförslaget. Den högeropportunistiska linjen hade majoritet i partistyrelsen med 12-9. På detta sätt ställdes klart de två olika linjerna emot varandra. SKP:s andra kongress blev alltså ett nederlag för Bo Gustafsson-/Sture Ring-falangen.

Segern var ett resultat av

1. att PS-minoritetens huvudlinje var marxistisk-leninistisk. Flertalet medlemmar hade aldrig fullständigt anammat högerlinjen okritiskt utan kampen skedde både utifrån medlemskadern och utifrån ledningen.
2. Att PS-majoriteten tog inte strid om den dagliga ledningen utan tillät PS-minoritetens
företrädare att inneha denna. Dessutom tillät de en öppen åsiktskamp inom SKP, framför allt beroende på att det överskattade sin egen styrka och underskattade motståndarna. PS-majoriteten var i själva verket i färd med att degenerera, vilket yttrade sig i bristande kamplusta, ovilja att offra sig och bristande uthållighet i den inre partikampen.

Men det fanns stora brister i den uppgörelse som skedde på SKP:s andra kongress.

Fråga: Jag skulle också vilja återkomma till något du nämnde tidigare, om KFML(r):s bedömning av huvudmotsättningen. Du skriver att KFML(r), åtminstone i ord, hade en korrekt bedömning av huvudmotsättningen i Sverige, dvs att den stod mellan borgerskapet och proletariatet. Norska SUF(m-l) riktade relativt hätska angrepp mot KFML(r) i början av 1970-talet, och SUF(m-l) ansåg att huvudmotsättningen i både Norge och Sverige stod mellan monopolborgerskapet och folket, dvs alla klasser som kunde förena sig mot monopolborgerskapet. Hur uppfattades huvudmotsättningen i KFML/SKP, och senare i SKP(m-l)?

Svar: SUF(m-l) stod under starkt inflytande av KFML, eftersom den senare organisationen var den äldre och mer erfarna. En av KFML:s grundare, Nils Holmberg, hade t.o.m. arbetat för Komintern. Detta bekräftades av Tron Ögrim och Sverre Knudsen, då jag träffade dem för första gången tidigt 1975. Å andra sidan inspirerades partivänstern i SKP samtidigt av den uppgörelse med högerfelen, som AKP(m-l) inlett strax dessförinnan.

Bo Gustafssons, en av KFML:s grundare, var den ivrigaste företrädaren i KFML/SKP för att huvudmotsättningen gick mellan monopolkapitalet och folket. KFML/SKP var det enda maoistiska partiet i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land i världen, vilket fram till mitten av 1970-talet förespråkade denna huvudmotsättning. Mao Zedong1 – och de övriga maoistiska partierna i det imperialistiska blocket – förespråkade att huvudmotsättningen gick mellan proletariatet och borgerskapet. Denna huvudmotsättning kunde – och kan – givetvis ändras under särskilda betingelser, antingen på grund av yttre aggression eller ett överhängande hot för ett fascistiskt maktövertagande. Huvudmotsättningen i avhängiga neo-koloniala länder kan återigen vara en annan.

Förmodligen var huvudmotsättningen monopolkapitalet och folket bara ett arv från det gamla SKP:s tal om storfinansen mot folket. Men denna huvudmotsättning dolde att två poler, d.v.s. proletariat och borgerskapet stod mot varandra, och gav sken av att inte bara småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten utan även de icke-monopolistiska skikten av borgerskapet, skulle kunna vinnas över för revolutionen. Därmed fanns det ingen principiell skillnad gentemot Chrusjtjovs anti-monopolistiska revolution i två steg. I den internationella tidskrift, Internasjonalen, som AKP (m-l) utgav, publicerades fyra artiklar i nr 1/1976 2 om programdiskussionen i SKP. Det framgår klart att Britta Ring, som tillhörde partihögern, förordade en anti-monopolistisk tvåstegsrevolution. Om man kan ena 99,9 procent mot monopolborgerskapet, så behövs det väl ingen väpnad revolution?

Redan i ”Kommunistiska manifestet” är det klart att Karl Marx/Friedrich Engels ser proletariatet och borgerskapet som två motsatta poler, varvid småborgerskapet, huvudsak bönder och småföretagare, är en vacklande kraft som slits mellan de båda. Det nya är att det successivt under kapitalismens framväxt har uppstått småborgerliga mellanskikt, d.v.s. formellt lönearbetare, men som har olika slags chefs- eller arbetsledande funktioner, och därutöver självständiga yrkesutövare.

Man kan säga att Enad Vänster-kampanjen, som tidigare nämnts, var en praktisk tillämpning av huvudmotsättningen monopolkapitalet och folket.

SKP:s andra kongress 1976 tog inte ställning till frågan om huvudmotsättningen, även om många i partivänstern redan då var för att bestämningen av huvudmotsättningen skulle korrigeras. Eftersom KFML/SKP hade ”investerat mycket kapital” i fråga om polemiken mot KFML(r) ifråga om huvudmotsättningen, hade det gått prestige i frågan och därför vacklade också vissa inom partivänstern.

SKP(m-l/SKA) hade dock inga problem med att ändra huvudmotsättningen till den mellan proletariat och borgerskap. Självfallet tolkade SKP(m-l/SKA) huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap annorlunda än KFML(r)/KPML(r). SKP(m-l/SKA) såg småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten som mellankrafter som arbetarklassen och det kommunistiska partiet borde sträva efter att vinna över, eller åtminstone neutralisera, medan KFML(r)/KPML(r) såg dem som en ”reaktionär massa” och inte ens var berett att samarbeta i enskilda kampfrågor med organisationer som de såg som småborgerliga. Inställningen till mellankrafterna var en nyckelfråga för att bolsjevikpartiet skulle lyckas leda oktoberrevolutionen till seger såväl som för att KKP skulle lyckas leda befrielsekriget mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang till seger.

Fråga: Motsättningarna inom SKP ledde så småningom till en ny splittring, med resultatet att vänstern grundade SKP(m-l)/SKA. Kan du berätta lite om detta partis historia? Hur utvecklades partiet och varför upplöstes SKA 1993?

Svar: För att kunna besvara den frågan, måste man redogöra för de motsättningar som uppstod i SKP efter andra kongressen 1976 och efter att Bo Gustafsson/Sture Ring-falangen brutit med SKP våren 1977. Den nya partistyrelsen, som valdes på andra kongressen, var ideologiskt oenhetlig. Den var inte enig i frågor som huvudmotsättningen i Sverige, grundorganisationer på arbetsplatserna eller inte, men framför allt var den inte enig om hur trevärldar-teorin skulle tillämpas, vilket fick en avgörande betydelse senare. Trevärldar-teorin var i huvudsak korrekt. Den innebar att de båda supermakterna, USA och Sovjet utgjorde den första världen; de små och medelstora imperialiststaterna den andra världen och den övriga världen den tredje världen. Den var egentligen inte särskilt märkvärdig, om man insåg att det avgörande var att skilja på statsbärande och icke-statsbärande kommunistpartier och hur teorin i övrigt skulle tolkas (min fetstil). De revolutionära partier i t.ex. den andra världen som förstod denna distinktion, fortsatte att tillämpa sin huvudstrategi, d.v.s. kämpa för den socialistiska revolutionen. De som inte förstod den utan började stödja den egna bourgeoisien gentemot den uppåtstigande supermakten, Sovjet, eller förespråka stöd till NATO, gjorde sig snabbt politiskt omöjliga.

De som senare uteslöts och tog initiativ till SKP(m-l)/SKA var redan 1976 klara på att det inte gick att mekaniskt överföra trevärldar-teorin till svenska förhållanden, helt enkelt för att KKP var ett statsbärande parti och SKP ett parti som hade den socialistiska revolutionen som mål.

Den PS-minoritet, som segrade på andra kongessen, hade också lagt sig till med en dålig vana – att fraktionera i onödan i ett parti, som traditionellt tillämpade fraktionsförbud. Delar av PS-minoriteten upprättade en fraktion i både i samband med valkonferensen och i samband med andra kongressen. Detta var ett uttryck för att vissa inom PS-minoriteten inte litade tillräckligt på sin egen linje och medlemmarna. Dessutom leder hemliga fraktioner, som inte behövs, till att fraktionisterna håller varandra om ryggen och att sekundära motsättningar förträngs.

Den nya partihögern, som bl.a. företräddes av Per Axelsson, Vivi Löfstedt och Stefan Lindgren (som själv senare lämnade SKP), hade lärt av den gamla partihögerns misstag. Det gällde att ta makten över den dagliga ledningen och förhindra en demokratisk, öppen debatt. För att uppnå detta var de tvungna att fraktionera inom partistyrelsen för att vinna majoritet inom denna.

Fram till hösten 1977 hade den marxist-leninistiska linjen majoritet i partistyrelsen. Men splittringen inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen påverkade också situationen i SKP. SKP tog nästan enhälligt ställning – bara ett halvt dussin medlemmar utgjorde undantaget – mot AAP:s kritik mot Mao Zedongs teori om de trevärldarna på dess kongress november 1976. Det fanns dock ingen anledning att okritiskt sluta upp bakom KKP, eftersom KKP:s nya ledning bl.a. omprövade sin inställning till Jugoslavien, som plötsligt återigen var en socialistisk stat hösten 1977. Kinas kursändring gav den nya partihögern blodad tand, speciellt som två av deras ledande företrädare hade ingått i en partidelegation till Kina samma höst; i realiteten förespråkade den nya partihögern att Sovjetunionen var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och arbetarklassen i Västeuropa i första hand inte skulle bekämpa den egna monopolbourgeoisien. Dessutom ansåg den att faran för ett tredje världskrig var akut, särskilt i Europa, vilket var en kvalificerad felbedömning. Partivänstern, som förstod att denna linje skulle ha förödande konsekvenser för SKP och reducera det till ett vänsterreformistiskt parti, började utveckla en kritik mot dessa tendenser.

Den nya partihögern hade inlett sitt fraktionsarbete redan kring årsskiftet 1976 – 1977. Redan september 1977 förhindrades Greger Bogården, som då hade avpolleterats från ständiga utskottet (som skötte particentralen) att skicka ut ett inlägg till den övriga partistyrelsen. Detta var ett flagrant brott, som aldrig tidigare skett, mot den inre partidemokratin och SKP:s stadgar:

Kongressen valde partistyrelse, som valde verkställande utskott, som i sin tur valde det ständiga utskottet. Partistyrelsen var naturligtvis överordnad dess delar. På PS-mötet i januari 1978 avsattes Greger Bogården som VU-ledamot och Marxistiskt forums chefredaktör och Ronny Röd Ungdoms ordförande, som då också tillhörde partivänstern, förlorade sina suppleantplatser. Samtidigt inrättades ”Partiarbete”, som ersatte det tidigare internorganet, ”Informationsbulletinen”. Synen bakom ”Partiarbete” utgick från Deng Xiaopings linje ”Sök sanningen ur fakta!”, vilket i klartext betydde att en beslutat linje inte ska utsättas för intern kritik, medan den tillämpas. Den stod i direkt motsättning till att ”Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt”. Konsekvensen blev att den inre partidebatten ströps för att omöjliggöra att medlemmarna mobiliserades. Den nya partihögern hade lärt av den gamla partihögerns misstag.

Pingsthelgen 1978 suspenderades Greger Bogården för ”fraktionsarbete”. ”Ta fast tjuven”, ropade tjuvarna. En underhuggare, eller provokatör (som senare blev ombudsman i socialdemokraterna) till den nya partihögern hade lämnat in en rapport över ett politiskt samtal, som Greger Bogården hade fört med honom. Självfallet fraktionerade partivänstern, eftersom vi inte hade någon möjlighet att komma ut med vår kritik till medlemmarna. Om ett revolutionärt parti hotar att urarta, är det naturligtvis rätt att fraktionera om den öppna åsiktskampen omöjliggörs. Partivänstern fraktionerade dessutom mot fraktionisterna.3 Senare uteslöts Greger Bogården i vederbörlig ordning liksom två andra PS-ledamöter, Kurt Österlund och Göran Nilsson. Kurt Österlund och Greger Bogården deltog sedan i att bilda SKP(m-l)/SKA.

Den nya partihögerns enhet, som var ett resultat av fraktionerande på ”toppen”, var naturligtvis bara skenbar. Många av deras ledande företrädare, som Stefan Lindgren, Klas Borell, Ingemar Eriksson m.fl. lämnade SKP och SKP:s efterföljare, Solidaritetspartiet, leddes mot den politiska graven 1990 av ett politiskt B-lag. Redan 1980 stod det klart vilka konsekvenser som högerlikvidatorernas politik hade. Den socialdemokratiska tidningen Arbetet skrev:

”I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen:

För första gången stöddes LO:s krav redan från start.

I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.

• För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att ‘storkonflikten krävde enhet’.

• För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra.” (7/6 – 80)

På SKA:s kongress 1982 utvärderades den inre partikampen självkritiskt.4 Det hette bland annat:

”Den enda chansen att besegra likvidatorerna bestod i att bedriva en öppen och principiell kamp från första början, sätta hårt mot hårt och samla största möjliga stöd kring ett upprop och kring ett återupprättande av Informationsbulletinen. Detta skedde i Ceylons Kommunistiska Parti 1964, då marxist-leninisterna omedelbart svarade med ett offentligt upprop till försvar för partiet, då en revisionistisk majoritet beslöt att skjuta på den beslutade kongressen och dessutom hindra oppositionen att komma till tals. Det troligaste är dock att den marxist-leninistiska oppositionen likafullt inte hade segrat. Men den hade säkert vunnit lika stort stöd för uppropet och Informationsbulletinen som ett år senare, och framför allt vunnit tid. Då hade också den marxist-leninistiska oppositionen verkligen gått i spetsen och ingjutit mod hos alla de kamrater som stödde andra kongressens linje. Den valda taktiken fick i stället motsatt effekt. Den understödde vacklan och tvehågsenhet, och det uppstod en «vänster»- centristisk strömning, dvs. partivänstern splittrades. Den gav upphov till frågan: Befinner jag mig verkligen på den vinnande sidan? De såg det formalorganisatoriskt: medlemskapet i den existerande organisationen var allt. De insåg inte att det kommunistiska partiet enbart existerar för arbetarklassens skull och att det följaktligen inte är ett självändamål. De saknade politiskt perspektiv och blev «rädda om sina egna skinn». Samtliga andra fel var underordnade detta grundläggande fel. Om inte detta grundläggande fel hade gjorts så hade heller inte en rad sekundära fel gjorts. Den marxist-leninistiska oppositionen försattes delvis i en nödsituation. Det avgörande hade varit att kampen från första början getts en korrekt huvudinriktning, om den marxist-leninistiska oppositionen med en gång fronderat.”

I stället uppmanades de inom partivänstern, som inte hade uteslutits ur SKP, att stanna kvar till kongressen 1980. Det rätta hade alltså varit att inleda en offentlig polemik redan då högerlikvidatorerna ströp den inre partidemokratin och senast då de ledande förerträdarna för partivänstern i partistyrelsen blev uteslutna ur partiet.

SKP(m-l) bildades alltså 1980 och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Arbetarparti 1982. Redan i samband med partibildandet stödde SKP(m-l) energiskt Öjebyarbetarnas strejkkamp. Under den inre partikampen hade 170 medlemmar undertecknat ett upprop ”Till försvar för Sveriges Kommunistiska Parti!”, men när partiet bildades återstod endast 120 medlemmar. SKP(m-l) SKA stod på andra kongressens linje och gav ut Kommunistiska Arbetartidningen, som mest trycktes i 1 000 exemplar per nummer.

Varför lyckades inte SKP(m-l)/SKA? För det första var vi alldeles för få, när vi bildades. Vi drabbades av ”litenhetssyndromet”: sympatisörer tilltrodde oss små möjligheter att överleva just därför att vi var få till antalet. De förluster som vi gjorde på grund av tre splittringar kunde inte kompenseras genom nyrekrytering. För det andra bildades vi i ett läge, då klasskampen nationellt och internationellt befann sig i en nedåtgående fas. I Sverige hade en borgerlig regering ersatt en socialdemokratisk och högern hade inlett en ideologisk offensiv. Splittringen mellan KKP och AAP demoraliserade den maoistiska vänstern; den internationella högern, symboliserade av Reagan/Thatcher, inledde en reaktionär offensiv; det jäste i östblocket, fr.a. i Polen; Vietnam angrep Kampuchea 1979; Berlinmuren öppnades 1989 och Sovjetunion föll sönder strax efter; Tien Anmen-massakern ägde också rum 1989. Detta diskrediterade mycket med kommunistiska förtecken. Många maoistiska partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, försvagades eller försvann helt under 1980-talet.

Därför beslöt SKA 1993, som då bestod endast av 25 medlemmar, att ta ett steg tillbaka för att senare kunna ta två steg framåt. Detta skedde genom att vi tog initiativ till att bilda en tidningsägarförening tillsammans med KPS 51993 genom att ge ut Nya Arbetartidningen (NAT).6 Detta ledde till en temporär uppryckning vad gäller Nya Arbetartidningens upplaga, men snart var NAT tillbaka på ruta ett igen. Nya Arbetartidningen gavs ut som papperstidskrift till 2011 och uppdaterades digitalt till 2014.6 Med facit i hand kan det sägas att vi borde haft is i magen 1993 och slagit vakt om SKA. Då hade vi sluppit en del senare onödiga förvecklingar.

Fråga: Jag skulle vilja höra mer om detta “litenhetssyndrom”, kan du säga lite mer om detta? Kan en liten organisation ta sig ur “litenhetssyndromet” om den driver en vettig politisk linje? Både RK och KAF är fortfarande relativt små; samtidigt arbetar vi under helt andra förhållanden än SKP(m-l)/SKA gjorde i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. I Norge har vi också fördelen att revisionisterna är relativt svaga, och vi har inget “kommunistparti” att konkurrera med.

Svar: ”Litenhetssyndromet” var ett begrepp, som vi använde i SKP(m-l)/SKA. Med det menas bara att redan det faktum att en revolutionär organisation är liten till numerären, särskilt då klasskampen i det aktuella landet befinner sig i ebb, kan användas som argument mot samma organisation. Annars progressiva och radikala människor tilltror den små chanser att växa eller kapitulationistiska tendenserna har spridit sig t.o.m. i den egna organisationen. Det är alltid svårare att bedriva revolutionär politik, då ett revolutionärt uppsving har förbytts i ett nederlag, ebbat ut eller då borgerskapet har gått till en framgångsrik motoffensiv med olika medel.

En sådan situation uppstod i Tsarryssland under stolypinreaktionens år 1907 – 1912. SUKP(b):s historia skriver:

”Under reaktionsåren var det mångdubbelt svårare att arbeta i partiorganisationerna än under den föregående perioden, då revolutionen befann sig under utveckling. Antalet partimedlemmar minskade starkt. Många av partiets småborgerliga medlöpare, särskilt intellektuella, lämnade partiet, emedan de fruktade tsarregeringens förföljelser.

Lenin påvisade att de revolutionära partierna vid sådana tillfällen måste komplettera sina kunskaper. Under revolutionens uppsvingsperiod hade de lärt att gå till offensiv, under reaktionsperioden måste de lära sig hur man ska utföra ett återtåg riktigt, hur man ska gå över till illegalitet, hur man ska bevara och befästa det illegala partiet, hur man ska utnyttja de legala möjligheterna, utnyttja alla slags legala organisationer, särskilt massorganisationerna till att stärka förbindelserna med massorna.” (Proletärkultur 1979, sid. 134 – 135)

En liknande situation uppstod efter andra världskriget i Sverige och andra delar av Västeuropa. Sveriges Kommunistiska Parti, som hade tillhört Komintern fram till 1943, vann stora valframgångar vid valen 1946, men redan 1948 efter praghändelserna samma år vände utvecklingen, då USA-imperialismen, borgerskapet och högersocialdemokratin i Sverige gick till motoffensiv. Valframgångarna 1946 visade sig i stor utsträckning bero på den prestige som Sovjetunionen hade erövrat på grund av sina insatser under andra världskriget. Dessutom hade SKP redan under andra världskriget börjat uppträdare som en vänlig pådrivare.

Set Persson i SKP:s partistyrelse utvecklade successivt en kritik mot denna revisionistiska linje, särskilt efter krigsslutet. Men han isolerades i SKP och tvingades lämna SKP på kongressen 1953. Den revisionistiska ledningen i SKP gjorde allt för att förhindra att hans kritik kom ut till medlemmarna. Set Persson tog initiativ till Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA) 1956. SKA samlade initialt 250 medlemmar, men partiet förmådde inte växa; särskilt efter Set Perssons död inleddes en nedgångsperiod. SKA upplöstes 1967, varvid de 25 återstående medlemmarna anslöt sig till KFML. SKA bedrev en helt korrekt kritik mot såväl högersocialdemokratin som SKP och Set Persson var den förste i världen som angrep Chrusjtjov offentligt i skriften ”Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna?” 1956. Men ändå lyckades inte SKA expandera, eftersom klasskampen befann sig i en ebb efter 1948 liksom att USA-imperialismen såväl som de borgerliga partierna och högersocialdemokratin i Sverige bedrev en hätsk anti-kommunistisk offensiv.

Sak samma med SKP(m-l)/SKA, som tillämpade samma huvudlinje som SKP:s andra kongress 1976. Partivänstern hade samlat 170 medlemmar bakom uppropet ”Till försvar för Sveriges Kommunistiska Parti” 1978, men när SKP(m-l) bildades 1980 hade styrkan redan reducerats till 120 medlemmar. SKP(m-l) bildades i ett läge, då klasskampen nationellt och internationellt befann sig i en nedåtgående fas. I Sverige hade en borgerlig regering ersatt en socialdemokratisk 1976 och högern inledde en ideologisk offensiv mot vänstern 1978. Splittringen mellan KKP och AAP demoraliserade den maoistiska vänstern; både Albanien och Kina urartade dessutom snabbt. Sovjet invaderade Afghanistan och Vietnam Kampuchea 1979. Det imperialistiska borgerskapet, symboliserat av Reagan/Thatcher, inledde en reaktionär ideologisk offensiv på bred front; det jäste i östblocket, fr.a. i Polen; Berlinmuren öppnades och Tienanmen-massakern genomfördes 1989 och Sovjetunion och övriga östblocket, inklusive Albanien, kollapsade strax därefter. Detta sammantaget desavouerade det mesta med kommunistiska förtecken. Det stora flertalet maoistiska partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, fick stora problem och förmådde inte längre avancera utan drabbades av splittringar, degenererade i revisionistisk riktning eller t.o.m. försvann från den politiska kartan. Som tidigare sagts förmådde SKP(m-l)/SKA heller inte hålla ställningarna.

Detta illustrerar egentligen bara det faktum att om ett kommunistiskt parti ska växa sig starkt, så räcker det inte med en riktigt ideologisk och politisk linje utan de objektiva betingelserna måste också vara gynnsamma. Å andra sidan kan ett kommunistiskt parti aldrig fullt ut utnyttja gynnsamma objektiva betingelser, främst en skärpning av klasskampen, om det inte företräder en i huvudsak riktig ideologisk och politisk linje. Om man ser till 68-rörelsen i Sverige – egentligen hade uppsvinget inletts 1964 i och med DFFG:s bildande – och det efterföljande uppsvinget, så berodde detta inte på att klasskampens hade skärpts i Sverige. Tvärtom upplevde Sverige och andra västeuropeiska länder en ekonomisk högkonjunktur fram till oljekrisen 1973. Uppsvinget var i princip importerat: solidaritetsarbetet med Indokinas folk, KKP:s uppgörelse med den moderna sovjetrevisionismen och kulturrevolutionen i Kina radikaliserade i förstone ungdomar och intellektuella. Uppsvinget spreds sig senare till arbetarklassen i form av hamnarbetar- och gruvarbetarstrejken 1969 – 1970, som inledde en strejkvåg och som kulminerade med den stora skogsarbetarstrejken 1975. Faktum var att alla organisationer i Sverige till vänster om VKP expanderade under denna tid; den som expanderade mest var KFML/SKP, eftersom KFML/SKP hade en riktig huvudlinje och dessutom en allsidig politik.

Idag försöker gonzalisterna frambesvärja ett uppsving som inte finns och påstår t.o.m. att den internationella kommunistiska rörelsen befinner sig på en strategisk offensiv. Samtidigt befinner sig inget av de två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, d.v.s. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, sig ens på strategisk offensiv i de egna länderna enligt egen utsago; det förra befinner sig på strategisk defensiv och det senare är på väg att uppnå strategisk jämvikt.

Man kan inte påstå att det idag råder ett motsvarande uppsving i världen, speciellt inte i de imperialistiska länderna, som det som inleddes i mitten av 1960-talet och som fortgick fram till Mao Zedongs död. Men det betyder inte att dagens kommunister ska ge slaget förlorat på förhand eller drabbas av pessimism. Tvärtom gäller det att konsolidera och bygga ut de kommunistiska organisationerna och det avgörande därvidlag är att det sker utifrån en riktig ideologisk och politiska linje, eftersom denna är bestämmande i allt. Detta är förutsättningen för att ett kommunistiskt parti ska kunna utnyttja ett kommande uppsving eller en drastisk skärpning av klasskampen. Och det kommer att hända!

Fråga: Jag skulle också vilja tala om hur ni uppfattade maoismen i SKA, och hur du uppfattar maoismen idag. Om jag har förstått det rätt så kallade sig SKA för marxist-leninistiskt, medan KAF följer marxism-leninism-maoismen (och när Kommunistiska Förbundet bildades var det också på grundval av MLM). Någon gång måste det ha skett en förskjutning, där maoismen erkändes som ett nytt steg i marxismens utveckling, och något kvalitativt annorlunda än marxism-leninismen. I RK brukar vi säga att det var under kulturrevolutionen i Kina som maoismen fick sin egentliga form, och att MLM “syntetiserades” av Maos anhängare på vänsterkanten i KKP och vidare i den internationella kommunistiska rörelsen efter kuppen 1976.

Förresten, är det någon skillnad mellan “marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande” och MLM? Om så är fallet, vad är skillnaden?

Svar: Den här frågan har jag tidigare behandlat i en artikel ”Görs revolution utifrån etiketter?” i Marxistiskt Forum nr 1/2017. 7 Därför kommer jag här att delvis upprepa mig själv. Min uppfattning är att revolution inte görs utifrån etiketter utan utifrån att den ideologiska och politiska linjen är riktig.

För det första: Bland de partier som säger sig företräda MLM anser vissa med Perus Kommunistiska Parti i spetsen att folkkriget är universellt, d.v.s. även tillämpligt i imperialistiska stater, medan andra som exempelvis Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti inte anser att folkkriget är tillämplig i imperialistiska stater för att lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. Dessa uppfattningar kan inte båda vara korrekta; tvärtom är de varandra uteslutande, d.v.s. antagonistiska. Detta visar att en etikett i sig inte avgör om den ideologiska och politiska linjen är korrekt eller inte; det avgör i stället praktiken.

För det andra: Om man som Perus Kommunistiska Parti hävdar att folkkriget är universellt, vilket står i direkt motsättning till Marx/Engels, Lenins, Stalins, Kominterns och speciellt Mao Zedongs princippolitik, så är det i själva verket en provokation. Det är varken marxism, leninism eller maoism. Hittills har heller aldrig något kommunistiskt parti försökt lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land genom att inleda ett folkkrig. Inget av de gonzalistiska partierna inom det imperialistiska blocket har överhuvudtaget försökt inleda ett folkkrig. Däremot skedde det framgångsrika folkkrig i Europa under andra världskriget, d.v.s. i Jugoslavien och Albanien, två relativt efterblivna feodalkapitalistiska länder, eftersom huvudmotsättningen hade ändrats på grund av den nazityska aggressionen. Befrielsekriget i Grekland misslyckades av olika skäl. I flera andra europeiska länder under andra världskriget uppstod det visserligen motståndsrörelser mot den nazityskatyska ockupationen, men det var aldrig fråga om regelrätta folkkrig.

För det tredje visar också historien att en etikett kan betyda vad som helst. Kallade inte Plechanov och Kautsky sig marxister, även efter att de hade blivit revisionister? Efter Lenins död betecknade sig alla ledande bolsjeviker för leninister, men detta ledde naturligtvis till en diskussion om leninismens egentliga innehåll – se Stalins polemik i ”Leninismens problem”, särskilt avsnittet ”Leninismens definition”.8 Kallar sig inte trotskister för marxister? En del trotskister påstår sig t.o.m. vara leninister. Kallade inte Chrusjtjov-revisionisterna sig fortfarande för marxist-leninister under Den stora polemiken?

Omvänt: innebär avsaknaden av en etikett att ett program inte är revolutionärt? I Lenins ”Utkast till program till för det socialdemokratiska partiet och förklaringar till detsamma” (1895 – 1896)9 nämner överhuvudtaget inte ordet marxism. Men ändå ledde bolsjevikpartiet senare under hans ledning oktoberrevolutionen till seger. I en senare kommentar ”Vårt program” från 1899 10 talar Lenin om ”Marx och Engels läror”. I Ho Chi Minhs program för de indokinesiska kommunisterna 11 från 1930 konstateras bara att ”kommunistpartiet i Indokina har bildats”, men programmet innehåller ingen förklaring om vad kommunismen innebar. Ändå lyckades Vietnams Arbetarparti och Viet Minh driva ut de franska ockupanterna ur Nordvietnam 1954.

För det fjärde har alla klassiker varit motståndare till att deras läror skulle upphöjas till – ismer. Marx/Engels betecknade sig aldrig som marxister. De ansåg att de hade utvecklat den vetenskapliga socialismen (bl.a. i polemik mot den utopiska socialismen). Enligt Engels använde Marx bara begreppet marxist en gång i samband med en kommentar om franska ”marxister”: ”Den materialistiska historieuppfattningen har många av dem (farliga vänner – min anm.) nuförtiden, för vilka det tjänar som en förevändning att inte studera historia. Precis som Marx brukade säga, när han kommenterade de franska ‘marxisterna’ på det sena (18)70-talet:’Allt jag vet är att jag inte är en marxist.’”12 Inte ens på Marx begravning omtalade Engels honom som ”marxist” utan talade bara om ”Marx lära” Lenin kallade sig för marxist – aldrig leninist. Stalin, som framför allt ägnade sig åt att försvara leninismen, upphöjde aldrig sin lära till ”stalinism” eller tillät någon annan att göra det. Trotskisterna har däremot som bekant använt beteckningen i nedsättande syfte.

I ett uttalande från Perus Kommunistiska Parti från 1988 13heter det:

”Kortfattat började kampen i Kina för att etablera Mao Zedongs tänkande redan 1935 vid Tsunyi-mötet, när Ordförande Mao övertog ledningen av Kinas kommunistiska parti.”

Detta är en falsk historiebeskrivning. Mao Zedong verkade aldrig själv för att etablera Mao Zedongs tänkande eller maoismen som rättesnöre för KKP. Det enda som är sant i PKP:s påstående är att Mao Zedongs linje vann majoritet på detta möte. Det är också sant att KKP på sin kongress 1945 slog fast Mao Zedongs tänkande som vägledande ideologi 14 i ett läge då den japanska imperialismen hade besegrats.

Men som Mobo Gao påpekar var det

” … också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’Mao Zedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.”15

Det finns många exempel på hur besvärad Mao Zedong var över talet om Mao Zedongs tänkande och i synnerhet om maoismen. I ett samtal med företrädare för Albaniens Arbetarparti 1967 säger han bland annat:

”Dessutom fanns det några andra oriktigheter. De började använda och missbruka uttrycket ’Mao Zedongs tänkande’, ’maoism’… Jag gillar inte denna ’-ism’…

Ordförande Mao: De har också gett mig epitet som ’Store lärare’, ’Store ledare’, ’Store strateg’ och ’Store rorsman’. Jag tycker inte om dessa. Men det finns inget jag kan göra. De gör detta överallt.” 16

Redan i ett brev 17 till Jiang Qing 8/7 1966, hans maka, uttrycker Mao Zedong oro över hur han höjs till skyarna av Lin Biao:

”Hans (d.v.s. Lin Biaos – min anm.) tal ägnades helt åt en politisk kupp. Det har aldrig hållits något tal som hans tidigare. Jag var ganska orolig över en del av hans tankegångar. Jag har aldrig trott att flera av de häften jag skrivit skulle ha så mycket övernaturlig kraft.”

För det femte: Vad menas med ”syntetisering”?  Enligt gängse ordboksdefinition betyder det att göra en syntes, d.v.s. sammanfatta något till en helhet eller åstadkomma en helhetssyn på något. Enligt det hegelianska-marxistiska dialektiska schemat står och ställs tes och antites mot varandra, vilket resulterar i en syntes, vilken står på en högre nivå. I syntesen finns det element från såväl tes som antites kvar fast alltså på en högre nivå – upphävda men ändå bevarade.

Om vi håller oss till den senare definitionen, känner jag inte till ett enda exempel på att någon har kunnat skapa en syntes av Mao Zedongs läror, vare sig under kulturrevolutionen eller efteråt. Vem eller vilka skulle det i så fall vara? Det finns i och för sig massor av sammanfattningar av Mao Zedongs teorier och hans politiska verksamhet. Lenin skrev ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar ”(1913)18, en utmärkt pedagogisk skrift, men det är fortfarande bara en sammanfattning. Men genom att beteckna marxismen som en -ism adderade Lenin inget ytterligare värde till Marx läror. Marx hade redan utvecklat sina teorier och fullföljt sin verksamhet. Däremot kunde naturligtvis Lenin vidareutveckla Marx teorier, särskilt genom sin egen praktik och teoretiska verksamhet, eftersom Marx hade verkat före imperialismens genombrott, fr.a. ifråga om partiteorin, synen på imperialismen och på det kommande världskriget, partiteorin, den socialistiska revolutionen och den första fasen av det socialistiska uppbygget. Sak samma med Stalin i ”Leninismens grunder; han adderade inget nytt till Lenins läror i denna bok. Stalin gav annars viktiga teoretiska bidrag i form av ”Marxismen och den nationella frågan” och ett par andra skrifter, men framförallt ledde han det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen och försvaret av Sovjetunionen mot Nazityskland. Sak samma med Mao Zedong. Han vidareutvecklade föregångarnas teorier i en rad viktiga hänseenden, vilket också var sprunget ur hans praktik; detta gäller i fråga om den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska och klasskampens fortsättning under socialismen. Mao Zedong sade vid något tillfälle att han framför allt ville bli ihågkommen för att ha utlöst kulturrevolutionen.

Perus Kommunistiska Parti utgav sig för att ha ”syntetiserat” maoismen. Men detta var och är en skrattretande proklamation, eftersom deras uttalande från 1988 19 och deras senare teorier präglas av en religiös och idealistisk underton och genom att deras tillägg som folkkrigets universalitet, partiets militarisering, koncentriska cirklar och jefatura-teorin etcetera definitivt står i direkt i motsättning till maoismen.

Både Stalin och Mao Zedong var motståndare till att partikadern skulle tillägna sig marxismen enbart genom sammanfattningar utan ansåg att partimedlemmarna, framför allt den ledande kadern, skulle gå till källorna, d.v.s. originaltexterna. 20Läser man klassikerna i original, så ser man också hur de tillämpar den dialektiska och historiska materialismen i den löpande analysen av de konkreta förhållandena, d.v.s. i den politiska praktiken. Den slags läsning kan aldrig ersättas av en sammanfattning, som dessutom kan vara ”ompaketerad”, d.v.s. innehålla felaktiga tolkningar.

Slutligen: KFML slog på midsommarkonferensen 1969 fast att ”Kommunistiska Förbundets uppgift är att i Sverige bilda ett revolutionärt kommunistiskt parti på marxismen-leninismens, Mao Tsetungs tänkandets grund (min fetstil).”21 Eftersom KFML/SKP aldrig antog ett partiprogram, gällde denna formulering ända fram tills likvidatorerna tog makten 1978. Denna formulering hindrade dock inte fem splittringar fram till 1978, inte heller förhindrade den likvidatorernas maktövertagande 1978. Samtidigt var KFML/SKP:s huvudlinje i huvudsak riktig fram till 1978, även om det gjordes allvarliga högerfel i samband med Enad Vänster-kampanjen 1973, vilka korrigerades på andra kongressen 1976.

KFML/SKP växte i styrka oavbrutet fram till 1977, eftersom vi tillämpade en korrekt enhetsfronttaktik – se solidaritetsarbetet med Indokinas folk och kampen mot de båda supermakterna – liksom att vi tillämpade masslinjen, exempelvis i form av parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” Denna inriktning var direkt inspirerad av Mao Zedongs teorier.

KFML/SKP:s ledande kader var dessutom väl bevandrad i Mao Zedongs verk. Oktoberförlaget, KFML/SKP:s förlag, gav ut fem band av Mao Zedongs valda verk (varvid fyra var sanktionerade av honom själv), Skrifter i urval” (”Den stora röda”) och Den lilla röda, Citatboken, i 100 000 exemplar liksom ”Den stora polemiken”. Inget annat parti har gjort så mycket för att sprida maoismen i Sverige. KFML/SKP hade direktkontakt med Kinas Kommunistiska Parti, dels genom löpande kontakter med den kinesiska ambassaden i Stockholm och dels via återkommande partidelegationer till Kina, varvid vi kunde föra politiska diskussioner med ledande företrädare för KKP.

Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA) bildades 1980 i opposition mot likvidatorernas och Deng Xiaopings politiska linje och stod på samma grundval som SKP:s andra kongress 1976.22 I det program23 som SKA antog 1985 hette det visserligen bara:

”Varje politiskt parti företräder klassintressen och vägleds av en ideologi. Partiets ideologi är den historiska och dialektiska materialismen, den vetenskapliga socialismen som ursprungligen utarbetades av Marx och Engels och som idag betecknas som marxism-leninism.”

Orsaken till att vi inte använde beteckningen ”Mao Zedongs tänkande” var, om jag inte minns fel, att vi ansåg att beteckningen ”marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande” var otymplig. För övrigt var vi i gott sällskap med Mao Zedong, som aldrig omnämnde sig själv som något annat än kommunist eller marxist-leninist. Däremot betraktade vi oss själva som maoister och accepterade också att omtalas som maoister. Huvudfrågan är också om detta program i huvudsak var maoistiskt eller opportunistiskt. Jag menar att det var maoistiskt. Under 1980-talet betraktade också SÄPO SKA som den farligaste vänsterorganisationen i Sverige.

I samma program hette det betecknande nog:

”Under hela den socialistiska övergångsperioden fortsätter klasskampen, framför allt för att stärka och utveckla de socialistiska produktionsförhållandena och inom överbyggnaden. Den borgerliga ideologin måste utrotas och ersättas med en socialistisk ideologi.”24

Kommunistiska Arbetarföreningens nuvarande utkast till partiprogram bygger vidare på SKA:s program, som i sin tur var en modernisering av det program, som Set Perssons SKA antog:

”2. Varje politiskt parti företräder klassintressen och vägleds av en ideologi. Vår ideologi är den historiska och dialektiska materialismen, den vetenskapliga socialism som ursprungligen utarbetades av Marx och Engels. Deras teorier vidareutvecklades av Lenin, vilket ledde till oktoberrevolutions seger och att den första socialistiska arbetarstaten upprättades. Den tredje etappen representeras av Mao Zedong, som ledde det kinesiska folket till seger mot den japanska imperialismen. Mao Zedong vidareutvecklade marxismen – leninismen på en rad områden, både med avseende på vägen till socialismen och på det socialistiska uppbygget. Därför kallar vi oss också för maoister.”25

KAF och Oktoberförlaget fortsätter att likt KFML/SKP att sprida Mao Zedongs verk i Sverige i praktisk handling, vilket är det enda som räknas. Oktoberförlaget har gett ut band 6 av Maos valda verk, Skrifter i urval och planerar att ge ut band 7, 8 och 9 av Valda verk. Skillnaden gentemot 1970-talet är att vi har tillgång till betydligt fler texter och tal av Mao Zedong idag.

Det finns en kontinuitet bakåt från KAF till SKA, SKP (fram till 1978) och KFML, eftersom KAF företräder samma revolutionära huvudlinje. Personligen företräder jag som samma huvudlinje och princippolitik, som jag stod för 1970. På vägen har jag självfallet justerat mina ståndpunkter flera gånger, särskilt med tanke på förändringar av klasskampsläget i Sverige och av världsläget. Men jag kan fortfarande stå för vissa artiklar som jag skrev redan 1969 om Till frågan om Stalin, om enhetsfronttaktiken, mot Appels mutteorier och mot trotskismen.

Den enda som har ”syntetiserat” Mao Zedongs teorier är – Mao Zedong själv. Inte ens hans allierade eller anhängare under kulturrevolutionen tillförde något kvalitativt nytt till Mao Zedongs lära. Varför segrade de inte så fall? Det finns bara olika slags sammanfattningar.

Min uppfattning är att diskussionen om etiketter är en återvändsgränd. Klassikerna har aldrig fört den typen av diskussioner; de har fokuserat på den ideologiska och politiska linjens innehåll och särskilt på praktiken – se till exempel på ”Den stora polemiken”. Beteckningar som marxist, marxist-leninist, maoist, marxist-leninist-maoist fungerar bara som positionsbestämningar. Det utgör ingen garanti mot splittring, mot politisk urartning eller för seger i den socialistiska revolutionen eller i den nydemokratiska revolutionen. En given etikett är inget tillräckligt villkor för framgång. Eftersom Perus Kommunistiska Parti tar åt sig äran över att det och särskilt Gonzalo har ”syntetiserat” marxismen-leninismen-maoismen, finns det en särskild anledning till att vara skeptisk till denna beteckning.

När SKA i mitten av 1980-talet uppvaktades av en sympatisörsgrupp till Perus Kommunistiska Parti, avböjde vi fortsatta kontakter. Orsaken var att vår magkänsla, vår politiska intuition, sade oss att deras plakatpolitik, deras politik att ta ut segern i förskott, och närmast religiösa propaganda, skulle leda till att PKP skulle ”gå på pumpen”, vilket partiet också gjorde 1992. Detta står inte i motsättning att PKP:s kamp var rättmätig.

Det är ingen tillfällighet att partier som Filippinernas Kommunistiska Parti och Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har tagit ställning mot teorin om folkkrigets universalitet. Dessa partier inledde folkkrig redan på 1960-talet och leds av kader med lång kamperfarenhet och som tillämpar maoismen kreativt på de inhemska förhållandena. Inget av dem påstår sig heller leda världsrevolutionen.

Fråga: När det gäller frågan om syntetisering håller jag i stort sett med er om innehållet. Ett litet förtydligande om mitt eget ordval: När jag talar om att syntetisera i detta sammanhang menar jag “att sammanfatta, att koka ner till det väsentliga”, inte “att höja till en ny nivå”. Det var Mao som utvecklade maoismen och som lyfte marxismen-leninismen till en ny nivå – utvecklade en ny syntes, om man så vill – men det var hans anhängare på vänsterkanten i KKP och i den internationella kommunistiska rörelsen som slog fast att Mao hade vidareutvecklat marxismen på alla viktiga områden (filosofi, proletär strategi och taktik, statsteori, politisk ekonomi) och kunde summera vad dessa nya utvecklingar handlade om. Såvitt jag vet gjorde Mao aldrig något försök att sammanfatta sina egna bidrag till marxismen-leninismen.

En parallell: Lenin utvecklade leninismen, och höjde därmed marxismen till en högre nivå, men det föll på Kominterns och särskilt Stalins lott att utarbeta en systematisk sammanfattning av Lenins nya bidrag. Termen “definition” är därför kanske mer precis än “syntetisering”, och jag noterar att den gonzalistiska tidskriften Røde Fane har övergått till att skriva att Gonzalo och PKP definierade (och inte syntetiserade) maoismen.

Jag skulle också vilja betona att syntetisering (eller definition) inte görs en gång för alla. Definitioner är relativa och föremål för ideologisk kamp, och som vi vet pågår debatten om maoismens innehåll fortfarande idag – även om vissa hävdar att maoismen var fullständigt definierad 1982.

Vi har pratat länge nu, och det är en bra tid att börja avrunda. Jag vill ställa ytterligare en tvådelad fråga: Hur ser du på den maoistiska rörelsens utveckling i våra två länder under de kommande åren, och vad är ditt bästa råd till den framväxande, nya generationen av maoister i Norge?

Svar: I princip är jag överens med ditt resonemang om hur man kan definiera maoismen i nuläget i stället för att tala om att ”syntetisera” – och i det här fallet inkluderar jag det som traditionell betecknats som marxism-leninism i maoismen. För övrigt vill jag tacka dig för alla intressanta frågor, innan jag tar mig an din avslutande fråga. Det blir inget märkvärdigt svar.

För det första måste man komma ihåg att Sverige och Norge är två monopolkapitalistiska och imperialistiska länder med hög levnadsstandard och borgerlig demokrati. Redan Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” påpekade att det skulle vara betydligt svårare att genomföra en socialistisk revolution i Västeuropa än i Tsarryssland. Han har hittills fått helt rätt. För att det ska kunna genomföras en socialistisk revolution i våra länder måste det uppstå en revolution situation till följd av en allomfattande samhällelig kris, som antingen genereras av en djup ekonomisk depression eller av krig. Det går inte att skapa en revolutionär situation – inte heller kan ett kommunistiskt parti, som saknar massinflytande, lyfta sig själv i håret.

Det senaste uppsvinget, d.v.s. från 1968, i våra länder var delvis importerat på grund av impulserna från Indokina-kriget, kulturrevolutionen och den stora polemiken mellan KKP och SUKP – och inte i första hand ett resultat av drastiskt skärpta klassmotsättningar i Norge och Sverige. Det innebar att när den internationella kommunistiska rörelsen drabbades av motgångar i slutet av 1970-talet, först i form av splittringen mellan KKP och AAP 1977 och sedan i form av kapitalismens återupprättande i Kina respektive Albanien, desillusionerades kommunistisk kader i såväl Sverige som Norge och alldeles för många passade på att kasta ut barnet med barnvattnet, d.v.s. förkasta maoismen överhuvudtaget. De som lämnade rörelsen hade heller inget problem med att hitta reträttvägar.

För det andra är det viktigt att bedriva ideologiska och politiska studier i en kommunistisk organisation. Både Stalin och Mao Zedong poängterade nödvändigheten av att bedriva studier, såväl organiserade som självstudier. Mao Zedong, som själv studerade in i det sista, sade en gång lite spetsigt att den ledande kadern åtminstone måste känna till skillnaden mellan idealism och materialism. När ett parti slutar att organisera studier, brukar det vara ett tecken på att partiet har börjat degenerera. Det är därför som Oktoberförlaget – och därmed KAF – lägger sådan vikt vid nyutgivning av de verk av Mao Zedong, som tidigare inte publicerats på svenska, liksom återutgivning av marxismens klassiker i övrigt. Naturligtvis får inte studieverksamheten leda till att partiet förfaller till en ”träna kader”-linje, som avskiljer partiet från massarbetet.

För det tredje måste maoister i Sverige och Norge inte bara känna till den internationella kommunistiska rörelsens historia, främst Kominterns, utan också känna till den inhemska kommunistiska rörelsens historia och lära av dess framgångar och misstag. Vissa lärdomar är helt enkelt kulturspecifika och ingen kände bättre till dessa än våra föregångare. Därför har Oktoberförlaget gett ut ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna”, som innehåller dokument som speglar den kommunistiska rörelsens verksamhet alltifrån 1921 i Sverige. Säkert finns det mycket att lära från såväl AKP som NKP (fram till 1956) i Norge. Den maoistiska rörelsen i Sverige och Norge börjar inte från ”scratch”.

För det fjärde fordras att kommunister tänker självständigt. Skälet till att den kinesiska revolutionen lyckades var att Mao Zedong och KKP lyckades applicera marxismen-leninismen på de konkreta kinesiska förhållandena. Skälet till att en rad kommunistpartier i t.ex. Västeuropa slaviskt anammade Chrusjtjovs revisionism 1956 – och bara ett begränsat antal medlemmar gick mot strömmen – var att de inte kunde tänka själva utan led av auktoritetstro. Samma sak upprepades efter Deng Xiaopings maktövertagande i KKP efter Mao Zedongs död. Den överväldigande majoriteten i såväl SKP:s partistyrelse och partikader förmådde inte genomskåda Deng Xiaopings politik, vilket i slutändan ledde till att partiet likviderades.

För det femte uthållighet och tålamod. Detta följer av den första punkten om revolutionens förutsättningar i Västeuropa. Det var ingen tillfällighet att ”Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen” ingick i KFML:s första studiecirkel. Den handlar om en gammal man, som föresatt sig att gräva bort två berg. När han förebråddes för detta projekt, svarade han:

“När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?”

Denna fabel återberättade Mao Zedong i sitt avslutningstal på KKP:s kongress 1945, bara fyra år innan den slutgiltiga befrielsen av Kina. Ändå ville han understryka nödvändigheten av uthållighet och tålamod. För den revolutionära rörelsen i Sverige och Norge är i regel högerfaran huvudfaran, vilket historien hittills också visat. SKP i Sverige likviderades av en högerströmning, som hade inspirerats av Deng Xiaoping. Denna fara följer av de materiella villkoren i Sverige i Norge, den borgerliga ideologins hegemoni och alla reträttvägar, som därmed objektivt sett erbjuds alla revolutionärer. Det går att hitta massor av fanflyktingar. ”Vänster”opportunismen, som bara är vänster till formen men höger till innehållet, utgör självklart inget alternativ till högeropportunismen. Vänsteropportunisterna letar alltid efter genvägar, eftersom de drivs av önsketänkande och utmärks av bristande uthållighet och tålamod. Det senaste tillskottet till denna strömning är gonzalismen, som hävdar den infantila teorin att folkkriget är universellt trots att detta står i strid med vad marxismens klassiker alltid har hävdat. Dessutom har de mage att kalla sig maoister. Det enda som skiljer vänsteropportunister från högeropportunister är de förra åtminstone önskar revolution, men de åstadkommer i praktiken bara samma röra som högeropportunister för att citera Mao Zedong.

Sist och slutligen masskampen och konkreta undersökningar. Efter SKP:s kongress 1976, då den gamla partihögern hade besegrats, ställde den nya partiledningen den interna parollen ”Förena ett revolutionärt massarbete med en avancerad ideologisk kamp!” Det var en bra inriktning. En kommunistisk organisation kan inte bara bedriva masskamp – inte heller kan den bara bedriva avancerad ideologisk och teoretisk kamp. Den måste gå på två ben, oavsett hur liten den är. Annars är risken stor att organisationen förblir en sekt.

Med masskamp menas att understödja, utlösa och söka leda kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena. Med masskamp menas inte att i första hand måla graffiti i gångtunnlar och på husväggar och hänga upp banderoller vid broar, som gonzalisterna i Europa har specialiserat sig på. Det enda som imponeras av detta är andra gonzalister. Nödvändigheten av att genomföra konkreta undersökningar följer av nödvändigheten att tänka själv. Det går aldrig att mekaniskt överföra erfarenheter, paroller och handlingslinjer från ett land till ett annat, inte ens mellan Sverige och Norge, länder som ändå är så lika i fråga om språk, kultur och samhällsförhållanden.

Rickard B. Turesson

28/9 2023

 

1 Se ”Om motsättningar”, Mao Zedong om filosofiska frågor. Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70

4 Se ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna”, Oktoberförlaget 2020, sid. 245 -254 eller https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf

5 KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige, var en pro-albansk organisation, men som stod mycket nära SKA i de praktiska klasskampsfrågorna i Sverige. Deras medlemmar var dock egentligen ännu mer desillusionerade än SKA:s medlemmar.

6 Nya Arbetartidningen fungerar fortfarande som webbplats – http://www.nat.nu/typo3/startsida/ – och den blogg – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/ , som är knuten till webbplatsen, är aktiv.

8 ”Leninismens problem”, Förlaget för litteratur på främmande språk Moskva 1952, sid. 161 – 177

9 Marxist Forum nr 1/2017

10 Anfört arbete

11 A.a.

12 Brev till Schmidt 1890

14 Peking Review 1 juli 1966 – https://www.marxists.org/subject/china/peking-review/1966/PR1966-27a.htm I samma artikel uttalar sig – eller citeras – tre ledande medlemmar i KKP, nämligen Liu Shaoqi, Lin Biao och Deng Xiaoping, om vikten av Mao Zedongs tänkande, samtliga senare motståndare till Mao Zedongs huvudlinje.

15 Mobo Gao: “The Battle of China´s Past”, Pluto Press 2008, sid. 105

20 Se “Classical Works Recommended To High-Ranking Cadres” (1960) – https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_56.htm . Observera att Mao Zedong inte ens rekommenderar “Kapitalet” till ledande kader.

21 ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” Oktoberförlaget 2020, sid. 128

22 ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna”, Oktoberförlaget 2020, sid. 132 – 205

24 Anfört arbete

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...