måndag, april 15, 2024

Övergångsprogrammet en trotskistisk illusion

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskismens övergångsprogram. De olika delarna hade dessutom olika författare.

Ursprunglig ingress: Trotskij – med ett kort uppehåll för den tid då han solidariserade sig med Oktober- revolutionen – och trotskismen har alltid bekämpats av kommunister. I Sverige har den trotskistiska rörelsen länge varit svag för att inte säga obefintlig. Men genom den franska ”Majrevolten” – i dess kölvatten gjorde en trotskistisk organisation anspråk på ledningen – och ett allmänt socialistiskt uppsving vid universiteten här hemma har marken beretts, för dylika rörelser och tendenser. Den skärpta klasskampen (speciellt gruvarbetarstrejken) har också bidragit till att de trotskistiska illusionerna kan blomstra.

Trotskismen är en fara därför den kan leda in kampen för socialismen på avvägar och tränga utanför sin egentliga hemort – småborgerligheten.

I artikeln nedan försöker vi ta upp två grundläggande frågor för trotskismen: idén om övergångsprogram och synen på staten. I bägge dessa avseenden bedriver trotskismen en kvalificerad illusionspolitik.

I och för sig är VUF:s tidigare historia inte utan inslag av sådan politik. Ett sådant exempel är skriften ”Ditt Jobb Deras Profit”, som – även om den inte var trotskistisk – spred reformistiska illusioner om staten. Vi kommer att publicera en mer ingående självkritik av ”Ditt Jobb …” i samband med att vi tar upp hela VUF:s historia och utveckling till en självkritisk granskning på vår kongress i midsommar. VUF:s ståndpunkter ifråga om staten och andra grundläggande frågor kommer till uttryck i – förutom STORMKLOCKAN – skriften ”Kamp Mot Klassamarbetspolitiken”

I två följdartiklar tar vi upp KFml:s otillfredsställande sätt att behandla trotskismen och några brister i KFml:s handlingsprogram, som även de kan sprida felaktiga idéer om statens roll och natur.

På ”4 Internationalens” kongress 1938 antogs det s.k. Övergångsprogrammet. Detta utgör en grundläggande beståndsdel i 4:e internationalens linje. Det bör som sådant studeras av alla leninistiska organisationer, så att vi klart kan dra upp skiljelinjerna mellan oss och dessa s.k. marxistiska grupperingar.

Vad är ett övergångsprogram?

”Den klassiska socialdemokratin, som utvecklade sin aktivitet under den progressiva kapitalismens epok delade sitt program i två av varandra oberoende delar: minimalprogrammet, som begränsade sig till reformer inom det borgerliga systemets ramar: och maximalprogrammet, som i en obestämd framtid lovade att ersätta kapitalismen med socialismen. Mellan minimalprogram och maximal-program fanns ingen förbindelse. Socialdemokratin hade inget behov av en sådan förbindelse, ty om socialismen talar den endast vid högtidliga tillfällen.” (Övergångsprogrammet/ÖP/ s.11)

Enligt Trotskij hade den klassiska socialdemokratin en felaktig syn på lösandet av problemet med maximala och minimala krav. Därför skulle det vara Trotskijs och 4:e internationalens uppgift att utveckla marxismen-leninismen på denna punkt. Lösningen på problemet tänkte man sig att de s.k. ÖVERGÅNGSKRAVEN skulle utgöra.

Omöjliga kompromisser

Övergångskrav skulle då vara sådana krav som ligger emellan de minimala (eller fackliga eller ekonomiska) och maximala (socialismen). De sägs innebära en ”dialektisk” lösning. Som ett exempel på dessa dialektiska krav kan man t.ex. se kravet på arbetarkontroll över fabrikerna. Ett övergångsprogram består av en serie sådana krav.  Programmet, omsatt i handling skulle sedan leda till socialism.

Lägg nu märke till på vilket sätt ordet dialektisk används. Det betyder här något som ligger mittemellan – en kompromiss helt enkelt. Denna ”dialektiska” lösning kommer vi att ta upp i samband med att vi diskuterar de krav som Trotskij ställde upp i sitt övergångsprogram.

Konservativt krav

DEN RÖRLIGA LÖNESKALAN. Denna paroll används av fjärde internationalen om ett av sina övergångskrav. Det innebär att arbetarna skall kräva löner som stiger i takt med prisstegringarna, d.v.s. göra lönerna indexreglerade.

”Vare sig inflation eller stabilisering kan tjäna som paroller åt proletariatet, ty dessa är de två ändarna på samma käpp. Prisstegringarna, som i och med det annalkande kriget kommer att anta än mer ohämmade former, kan endast bekämpas under parollen RÖRLIG LÖNESKALA. Detta innebär att kollektiva avtal skall säkra en automatisk ökning av löner i förhållande till pris- stegringen på konsumtionsvaror.”(ÖP)

Självklart vänder vi oss inte emot tanken på att försvara arbetarna mot prisstegringarna. Men Trotskijs paroll innehåller ett allvarligt fel. De tar inte med i beräkningen det faktum att arbetarnas produktivitet ständigt stiger.

Om kravet på rörlig löneskala uppnås, betyder det att arbetarnas reallöner förblir konstanta. Givetvis är det att föredra framför reallönesänkningar. Men ett kommunistiskt partis uppgift – och för den delen också en facklig rörelse – är inte bara kämpa för konstant lön utan för REALLÖNESTEGRINGAR.

Det är nämligen så att arbetarnas produktivitet ökar i samband med att maskinerna förbättras. Det betyder att även om reallönerna hålls konstanta, kan kapitalisten öka sin profit. Kapitalisten kan också öka denna genom att driva upp arbetstakten t.ex. genom olika ackordssystem. Även i det fallet ökar graden av utsugning, även om den rörliga löneskalan har genomförts. Kravet blir därför konservativt även ur rent facklig synpunkt. Det faller helt inom det kapitalistiska systemets ramar. Så har också skett i en del industrier i Belgien. (Jämför de s.k. löneglidningarna)

Detta konservativa krav presenteras alltså som ett krav vilket skulle leda till socialism!

En grundläggande felaktighet

Det är lätt att förstå hur ett krav som det om den rörliga löneskalan kan komma att framföras som ett revolutionärt krav om man är bekant med Trotskijs syn på produktivkrafterna i väst. Trotskij framförde denna teori vid samma tid som övergångsprogrammet skrevs. Enligt denna teori hade produktivkrafterna i det kapitalistiska samhället vid 1930-talets slut nått högsta möjliga grad av utveckling.

Ingen produktionsökning kunde inträffa i väst utan en radikal förändring i produktions- förhållandena – d.v.s. utan en revolution. Då kapitalisten inte hade någon möjlighet att höja produktionsnivån, kunde han bara öka sina profiter genom att höja priserna eller genom att öka arbetsintensiteten. Om lönerna steg med priserna skulle arbetarna inte lida – därutöver skulle detta förhållande fördjupa den allvarliga kris som kapitalismen befann sig i.

Det är tillräckligt att säga att detta inte inträffade.

Maktdualism – en fråga om staten

En av trotskismens käpphästar är maktdualismen. Den uppkommer genom att man bildar s.k. fabrikskommittéer, vilka till sitt väsen är fientligt inställda till kapitalistklassens intressen. Trotskij skriver:

”Strejker med fabriksockupationer, en av dessa initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar företagsockupationen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan om vem som är herre över fabriken. Kapitalisten eller arbetarna”.

”Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger fabrikskommittén ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén omedelbart en motvikt mot administrationens vilja.” …

”Från den stund då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket MAKTDUALISM (Trotskijs kursiv). Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den innefattar två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas grundläggande betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om inte direkt revolutionär övergångs- period mellan den borgerliga och den proletära regimen…”

Frågan måste här bli: Vad kommer den borgerliga staten att göra när dessa ”fabriks- kommittéer” för fram sitt med kapitalisternas intressen ”oförenliga” program? För att besvara denna fråga kommer man med nödvändighet in på vad staten är och vilka som kontrollerar den.

 

Staten – i den härskande klassens tjänst

Det har funnits samhällen, som redde sig utan statsapparat, som inte hade en aning om stat eller statsmakt.

På ett visst stadium av den ekonomiska utvecklingen delades arbetet och andra sociala upp- gifter upp på olika grupper av individer i samhället. Denna uppdelning (som kan jämföras med dagens industrirationaliseringar) medförde en större effektivitet, som i sin tur möjlig- gjorde en ökad produktion.

Den grupp som skaffade sig kontrollen över den ökade produktionen, fick ett allt större ekonomiskt inflytande. Så småningom skildes denna grupp från samhället i övrigt och kunde genom sitt ekonomiska inflytande förfoga över hela den ökade produktionen enligt sina syften. – Samhället splittrades i klasser med oförenliga intressen.

Då splittringen mellan de olika klasserna hotade att omkullkasta den rådande ”ordningen”, utvecklade den härskande klassen offentlig makt – staten. Dess främsta uppgift var att ingripa i de konflikter som uppstod mellan klasserna.

Den ekonomiskt dominerande klassen ställde villkoren för dessa ingripanden. Det grundläggande draget för staten och dess olika organ är att den till sitt förfogande har en våldsapparat – militär och polis – som den i sista hand använder för att skydda den härskande klassens intressen.

All makt växer ur en gevärspipa

Om man förstår statens roll i ett klassamhälle kan svaret på frågan – vad kommer den borgerliga staten att göra? – bara bli ett:

Staten kommer med all säkerhet att attackera denna företeelse medelst sina förtryckande organ. Om inte en attack sker beror det rätt och slätt på att fabrikskommittéernas program är av sådan karaktär att det är FÖRENLIGT med de kapitalistiska produktionsförhållandena. Något annat alternativ gives icke.

Talade då inte Lenin om maktdualism? Trotskister försöker ofta använda sig av citat från honom för att förbättra sina argument.

Dubbelmakten i Ryssland 1917 – säregna förhållanden

Helt sant. Men Lenin talade om maktdualism, eller dubbelmakt i samband med ett specifikt läge i sovjeterna i Ryssland före oktober 1917. Han framhävde att denna dubbelmakt var mycket säregen och han betonade att huvuduppgiften var att krossa den borgerliga staten och upprätta proletariatets diktatur. Det var föst EFTER upprättandet av proletariatets diktatur som övergångskrav kunde genomföras.

 

Men för Trotskij är ARBETARMAKTEN en FÖLJD av att övergångskraven genomförs. Med andra ord skapar enligt Trotskij, övergångskraven arbetarmakt medan för Lenin proletariatets diktatur är förutsättningen för arbetarmakt.

Vad var det som var speciellt för Ryssland när Lenin talade om dubbelmakt? I februari 1917 tog borgarklassen makten i Ryssland. På grund av dess svaghet uppstod en annan stark gruppering, nämligen sovjeterna. Sovjeterna var en organisation, som rekryterades från det arbetande folket. Dubbelmakten bestod i det faktum att medan armen var i revolt befann sig beväpnade arbetare och bönder organiserade i sovjeterna.

Olyckligtvis hade dock motståndare till proletariatets diktatur det starkaste inflytandet 1 sovjeterna. Detta gjorde att den borgerliga staten efter julidemonstrationerna kunde avväpna sovjeterna. Omedelbart härefter drog bolsjevikerna tillbaka sin paroll ”All makt åt sovjeterna”.

Varför? Därför att den parollen skapade felaktiga föreställningar i en situation då sovjeterna var obeväpnade. Men varför attackerade inte den borgerliga staten sovjeterna tidigare?  Därför att – som Lenin uttryckte det i april 1917 i Pravda – sovjeterna hade.

”… genom direkt överenskommelse med den borgerliga provisoriska regeringen och genom en rad faktiska eftergifter UPPGETT sina positioner åt borgarna”.

Denna situation var därför en speciell kompromissituation som bara kunde vara temporärt vilket den också gjorde.

Trotskisterna har inte förstått statens klasskaraktär

Hela Trotskijs övergångsprogram uppvisar en total oförståelse för statens klasskaraktär. Var och ett av övergångskraven visar denna svaghet. Efter talet om fabrikskommittéer går Trotskij över till att tala om ”arbetarkontroll över industrin och upphävandet av affärshemligheten”.

Trotskij säger:

”Upphävandet av affärshemligheten är det första steget mot en verklig kontroll av industrin. Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins hemligheter. Bankerna, den tunga industrin och transportväsendet bör i första hand, centraliserade, ställas under observation.” (ÖP sid 18)

Vi argumenterar inte emot påståendet att arbetarna har rätt att veta vad som händer i industrin. Men hur kan en ”marxist” kräva att kapitalisterna skall avslöja sig? Vad betyder ordet ”rätt” om det inte åtföljs av möjligheter att utöva denna rätt? I den här betydelsen uttrycker ordet bara en MORALISK VÄRDERING.

Trotskij tar oss tillbaka till söndagsskolan.

Nödvändigt att krossa staten

Krav som detta – upphävandet av affärshemligheten – tenderar att ge en falsk bild av det kapitalistiska samhället. Det misslyckas med att klargöra att borgerlig demokrati är DEMOKRATI FÖR BORGARKLASSEN och diktatur över arbetarklassen.

Kapitalisterna har full rörelsefrihet och organisationsfrihet, det betyder i sin tur att det är först när arbetarklassen har uppnått den proletära demokratin – som är DEMOKRATI FÖR PROLETARIATET och en DIKTATUR ÖVER KAPITALISTERNA – som den kan ha rörelsefrihet. Detta är endast möjligt efter att gamla staten har krossats och ersatts med en proletär.

När Trotskij talar om väpnat våld är det bara i en defensiv mening (arbetarnas självförsvars- grupper på fabrikerna, ÖP sid 23). Han tar inte upp det väpnade våldet i samband med statens krossande och upprättandet av proletariatets diktatur.

Trotskij kräver att kapitalisterna ska krossa sig själva

Trotskij avslöjar sig vidare när han polemiserar mot reformisterna. I verkligheten står han för en med ”radikal” reformism, men fortfarande en reformism.

”Mot reformisternas paroll: Skatt på rustningsprofiterna, ställer vi parollen: KONFISKERING AV RUSTNINGSPROFITERNA och EXPROPRIATION AV FÖRETAG SOM SPEKULERAR I KRIG. Där krigsindustrin, som i Frankrike, är ”nationaliserad” bevarar parollen om arbetarkontroll sitt fulla värde: Proletariatet har lika litet förtroende för den borgerliga staten som för den enskilde borgaren

Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga regeringen!

Inte ett rustningsprogram, men ett program för allmännyttiga arbeten! Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende från militärens och polisens kontroll! En gång för alla måste vi rycka folkens öde ur händerna på den glupska obarmhärtiga imperialistiska klicken som intrigerar bakom folkens rygg. I enlighet med detta kräver vi:

– Totalt avskaffande av den diplomatiska sekretessen, alla fördrag och överenskommelser ska vara tillgängliga för varje arbetare och bonde;

– Militär träning och beväpning av arbetare och bönder under arbetar- och bondekommittéernas direkta kontroll;

– Skapandet av militärskolor för utbildning av officerare ur arbetarleden, direkt av arbetarnas egna organisationer;

– Ersättning av den stående armen med en folkmilis, organisatoriskt förenade med fabriker, gruvor, farmer, osv.” (ÖP sid 29-30)

Vi har tidigare visat i samband med parollen ”upphävandet av affärshemligheten” att Trotskij kräver att kapitalisterna skall avslöja sig själva. Nu kräver han att kapitalisterna skall störta sig själva. Det är den verkliga innebörden i parollen ”militär träning och beväpning av arbetare och bönder under ARBETAR- och BONDEKOMMITTÉERNAS DIREKTA KONTROLL.”

 

Kraven förutsätter intressegemenskap

Och vad innebär en paroll som: Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende av militärens och polisens kontroll?

Att den kapitalistiska staten använder soldater som rekryterats från arbetarklassen för att förtrycka arbetarna är en sak, sådana soldater kan inte kvarhållas i armén om de är klassmedvetna. Att kräva att staten ska bygga en arbetararmé under kontroll av arbetarorganisationer är dock detsamma som att be kapitalistklassen att ge upp sin makt.

Vad Trotskij kräver kan vara möjligt om arbetarorganisationerna har en huvudsakligen borgerlig ståndpunkt, d.v.s. om arbetarklassen har gemensamma intressen med borgarklassen – om arbetarorganisationerna inte är arbetarnas organisationer. Från en kommunistisk ståndpunkt är kravet meningslöst.

Det kommunistiska partiet

Det som kanske slår en mest när man läser ÖP är att ingenting nämns om behovet av ett parti, om partiets roll för den revolutionära klassen osv. Sett från denna synvinkel blir allt tal om övergångar kontrarevolutionärt. Allt tomt prat om att skapa fabrikskommittéer utan att beröra partiet och dess roll är att stödja borgarklassen.

Av alla organisationer som proletariatet skapar, är det kommunistiska partiet den organisation som bäst uttrycker och kämpar för klassens intressen. Arbetarna kan inte krossa kapitalismen endast med hjälp av fackföreningar – och detta gäller oberoende om fackföreningarna kallas fabrikskommittéer eller inte. När det gäller Övergångsprogrammet är tystnaden om partiet mycket avslöjande. Partiet nämns endast i förbigående (i ett program!).

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...