[Denna artikel är en översättning av Maoist Communist Unions artikel The Debate on Gonzaloism in the International Communist Movement: On the Recent Exchange Between the C(M)PA and the CPB(RF)]
Under de senaste åren har det utvecklats en linjekamp inom den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) om ett antal viktiga frågor, bland annat om utvärderingen av Perus Kommunistiska Parti (PKP) och Gonzalos tänkande, frågan om den kinesiska imperialismen och analysen av det internationella läget. Dessa frågor lyftes fram i Afghanistans Kommunistiska Partis (maoisterna)/AKP(M):s kritik av ett förstamajuttalande från 2018 som publicerades av ett antal partier och organisationer i Latinamerika och Europa.[1] Tidigare år hade AKP(M) varit medundertecknare av liknande förstamajuttalanden. Men som de beskrev i sin kritik ”A Glimpse at the Joint International Statement of the Eight Latin American Parties and Organizations” (En glimt av det gemensamma internationella uttalandet från åtta latinamerikanska partier och organisationer)[2], gjorde deras oenighet med de andra gruppernas linje det omöjligt för dem att medunderteckna 2018 års förstamajuttalande (nedan kallat ”förstamajuttalandet”). AKP(M) kritiserade undertecknarnas analys av den internationella situationen (särskilt deras förståelse av den kinesiska imperialismen), deras stöd för ”Gonzalos tänkande” och deras tendens att bortse från vikten av att maoister sprider revolutionär teori bland massorna, samt andra relaterade dogmatiska och revisionistiska idéer. Genom att kritisera förstamajuttalandet tog AKP(M) upp en rad viktiga frågor som alla maoistiska krafter runt om i världen bör ta itu med. Därmed bidrog de också till utvecklingen av en viktig linjekamp inom IKR. Trots dessa framsteg har det inte skett någon större uppföljning under de senaste åren, något som vi tyvärr har bidragit till genom att fördröja publiceringen av ett svar. Mot bakgrund av den nuvarande COVID-19-epidemin, den ökande interimperialistiska konflikten och det nya uppsvinget i folkets kamp delar vi med oss av följande svar i hopp om att det kan bidra till ytterligare diskussion och debatt.
I slutet av april 2019 publicerade ett parti bland undertecknarna av 2018 års förstamajuttalande, Brasiliens Kommunistiska Parti (Röda fraktionen) (BKP(RF)), ett svar på AKP(M):s kritik.[3] I sitt svar bemötte BKP(RF) dock inte kritiken på ett principiellt och kamratligt sätt. I stället ignorerade de många av de viktigaste punkterna som AKP(M) tog upp, och när de svarade på andra punkter gjorde de det genom att förvränga AKP(M):s kritik. En sådan slarvighet var antagligen av ringa betydelse för BKP(RF) med tanke på deras huvudpunkt – påståendet att Gonzalos tänkande är motsvarigheten till maoismen – och deras påstående att AKP(M):s kamratliga kritik av PKP och Gonzalos tänkande i huvudsak var densamma som de imperialistiska och reaktionära angreppen på PKP och Gonzalo.
Att undvika att bemöta viktig kritik och att förvränga och förvanska annan kritik är inte en revolutionär strategi för politisk kamp. Det är viktigt för kommunister att svara på kritik på ett tydligt och direkt sätt, särskilt när det gäller viktiga ämnen som att analysera den internationella situationen och utvärdera framgångar och misslyckanden för tidigare revolutionära rörelser. I detta avseende var BKP(RF):s svar särskilt oroande. Genom att likställa AKP(M):s kritik av Gonzalos tänkande med reaktionära och imperialistiska angrepp på PKP, hävdar de i praktiken att det är reaktionärt i sig att kritisera Gonzalos tänkande och PKP. Detta strider mot den grundläggande maoistiska principen att varje politiskt parti och varje individ har korrekta och felaktiga idéer, och att varje politisk organisation därför har framgångar och misslyckanden. Genom kamratlig kritik och självkritik, liksom genom diskussion, debatt och dialektisk materialistisk analys är det möjligt att summera framgångar och misslyckanden, undvika att upprepa misstag och göra misslyckanden till framgångens mor. I stället för att anta den maoistiska metoden med konkreta undersökningar av konkreta förhållanden och den dialektiskt materialistiska världsbilden – som lär oss att alla ansträngningar är en blandning av framgång och misslyckande – har BKP(RF) antagit en dogmatisk politik, kort sagt en form av revisionism som är typisk för de samtida grupper och partier som försvarar Gonzalos tänkande idag.
I detta dokument analyserar vi AKP(M):s kritik av förstamajuttalandet samt BKP(RF):s svar på denna kritik. Vi väger också in den pågående linjekampen inom IKR. Vi instämmer i AKP(M):s uppfattning att Gonzalos tänkande är en avvikelse från en revolutionär maoistisk linje. Många av de grupper som idag upprätthåller Gonzalos tänkande är i grunden revisionistiska.[4] Kampen mot dessa revisionistiska grupper är en del av den större kampen mellan proletära och borgerliga linjer inom IKR. Detta är desto viktigare eftersom dessa grupper har fört fram tesen att Gonzalos tänkande är det högsta stadiet av marxismen-leninismen-maoismen och uppmanat till en internationell konferens för att ena maoistiska partier och organisationer kring deras revisionistiska linje. Med tanke på klassmotsättningarna inom den kapitalistiska imperialismen är det oundvikligt att dessa strider kommer att uppstå; de är återspeglingar av klasskampen inom det själva revolutionära lägret. Därför uppmanar vi alla maoistiska partier och organisationer att delta i kampen mot dessa gonzalistiska grupper som viftar med den röda fanan för att motsätta sig den röda fanan.
Det ursprungliga förstamajuttalandet och AKP(M):s svar
För att fullt ut klargöra innebörden hos meningsskiljaktigheterna och vilken typ av kamp det rör sig om är det nödvändigt att först ge en översikt över den kritik som AKP(M) framfört. Denna översikt kommer också att bidra till att klargöra den liberala och revisionistiska kärnan i BKP(RF):s svar på kritiken. Det finns tre grundläggande och sammanhängande punkter som AKP(M) kritiserade förstamajuttalandet för: dess analys av objektiva och subjektiva förutsättningar för revolution globalt sett, analysen av världsläget och främjandet av ”Gonzalos tänkande”. På dessa tre punkter håller vi med om AKP(M):s kritik. Vår uppfattning är att uttalandets undertecknare har felaktiga uppfattningar i dessa viktiga frågor. För att dessa linjer och tendenser ska kunna besegras måste en öppen kamp föras mot dem.
En huvudkritik av förstamajuttalandet från APK(M) gällde analysen av de objektiva och subjektiva förhållandena i världen idag. I uttalandet hävdades följande:
Under de 200 år som gått sedan vår grundares födelse och de 170 år som gått sedan Manifestet har världen aldrig varit i sådan turbulens och de objektiva förutsättningarna har aldrig varit så mogna för den proletära världsrevolutionen, med tanke på nivån på produktionens församhälligande och den mest avancerade graden av kapitalets förmultnande – den plågsamma imperialismen – som aldrig tidigare skådats.[5]
AKP(M) kritiserade denna analys på flera fronter. De erkänner att produktionen nu är mer församhälleligad än någonsin i mänsklighetens historia och att detta objektiva tillstånd är gynnsamt för en revolution. Men de påpekar också att ”de subjektiva förutsättningarna för den proletära världsrevolutionen är inte bara bakvända utan extremt bakvända”.[6] De förklarar vidare att man inte bara kan titta på de objektiva förutsättningarna globalt, utan att det också är nödvändigt att analysera hur organiserade och förberedda de olika maoistiska partierna och organisationerna är runt om i världen. Detta eftersom maoismen lär oss att enbart gynnsamma objektiva förhållanden inte är tillräckliga för att åstadkomma en revolution. Folkmassorna måste också sträva efter revolution, och proletariatets förtruppsparti måste vara organiserat och erfaret, det måste ha en korrekt politisk linje och det måste vara välförankrat bland massorna.
AKP(M) noterar också att ingen av dem som undertecknat dokumentet för närvarande utkämpar ett långvarigt folkkrig i sina respektive länder.[7] De konstaterar:
Till och med Brasiliens Kommunistiska Parti (Röda fraktionen), som är den största kraften bland undertecknarna av uttalandet i fråga, befinner sig på förberedelsestadiet för att inleda ett folkkrig och är långt ifrån att beväpna arbetarklassen med den proletära revolutionära ideologin (MLM) ens på den nivå som krävs för att inleda ett folkkrig i Brasilien.[8]
Vi är i stort sett överens med AKP(M):s analys och kritik av uttalandet på dessa punkter. Vi anser dock att AKP(M):s analys – att de objektiva förutsättningarna för en revolution är gynnsamma men att de subjektiva förutsättningarna inte är det – är något otillräcklig. Det är sant att det finns vissa gynnsamma objektiva villkor för närvarande (och det är desto mer sant, två år efter deras uttalande, med tanke på den nuvarande globala pandemin och ekonomiska depressionen), och det är sant att produktionen är mer höggradigt församhälleligad än vid någon annan tidpunkt i mänsklighetens historia. Detta är emellertid bara ett objektivt villkor bland en myriad av andra som tillsammans avgör hur gynnsamma de objektiva förutsättningarna är för en revolution. Till exempel motsättningarna mellan de imperialistiska makterna, motsättningarna mellan de imperialistiska makterna och kompradorerna i de förtryckta länderna, den globala skuldnivån, graden av överproduktion och den relativa graden av högkonjunktur eller kris i världsekonomin är ett antal objektiva faktorer som alla är viktiga delar av bilden.
Det finns gynnsamma objektiva förhållanden globalt och särskilt inom vissa länder. Det gäller Mexiko, som har drabbats av en djup ekonomisk kris och ett nära inbördeskrig mellan regeringen och trasborgerliga narkotikasmugglare, och Libanon, som har varit inlåst i en årslång ekonomisk och politisk kris utan något slut i sikte. Det övergripande globala läget har dock ibland varit mycket mer gynnsamt för revolutionära framsteg i det förflutna. Därför är det också viktigt att på ett mer konkret sätt skilja mellan de objektiva förhållandena internationellt och de objektiva förhållandena i ett visst land. Trots dessa brister i AKP(M):s svar har de överlag en objektiv syn på revolutionens nuvarande genomförbarhet.
Förstamajuttalandet däremot gör svepande icke objektiva generaliseringar om möjligheterna till revolution och världens nuvarande tillstånd. Till exempel, enligt uttalandet ”har världen aldrig varit i sådan turbulens” som nu. Sedan COVID-krisen uppstod för några månader sedan är det fler som gör sådana uttalanden, men vi bör också komma ihåg att det bara under det senaste århundradet förekom två världskrig. Undertecknarna av förstamajuttalandet kan väl inte förvänta sig att vi ska tro att den nuvarande interimperialistiska konkurrensen är värre än under första och andra världskriget? Den nuvarande krisen kan så småningom leda till ett nytt världskrig eller liknande globala omvälvningar. Men detta är inte den objektiva situationen för närvarande.
Författarna till förstamajuttalandet fortsätter att hävda:
På grundval av den allt djupare ekonomiska krisen i det världsimperialistiska systemet, som den byråkratiska kapitalismens kris i de förtryckta länderna är en del av, går hela den gamla ordningens politiska system in i en avancerad grad av nedbrytning. Den politiska krisen uttrycker högre och växande stridigheter mellan de härskande klassernas fraktioner, vilket visar att de gamla reaktionära staterna redan har nått ett avancerat stadium av sönderfall och undergång. En revolutionär situation utvecklas ojämnt och ihärdigt i det.[9]
AKP(M) framförde också en skarp kritik av denna analys. De konstaterar att en revolutionär kris uppstår först när ”de gamla reaktionära härskande klassernas auktoritet befinner sig i kris och folkmassorna inte längre är villiga att acceptera denna auktoritet. Med andra ord uppstår en revolutionär situation när de subjektiva och objektiva villkoren för en revolution har materialiserats.”[10] Denna kritik grundar sig på Lenins analys av revolutionära situationer[11] och visar hur ensidigt och mekaniskt författarna till uttalandet förstår den revolutionära politikens utveckling. De tar två faktorer – en långtgående församhälleligad produktion och ”den mest avancerade graden av kapitalets förmultnande” [12] – och drar av detta slutsatsen att världen befinner sig i tumult och kaos och att saker och ting aldrig har varit så mogna för revolution.[13] Inte bara är denna analys otroligt förenklad och reduktionistisk, som AKP(M) påpekar, utan förstamajuttalandet ignorerar också helt och hållet de subjektiva faktorernas roll i utvecklingen av en revolutionär situation.
Dessutom leder revolutionära situationer inte alltid till revolutioner. Därför är det viktigt att skilja mellan olika typer av subjektiva faktorer. Lenin noterar till exempel att i revolutionära situationer måste de lägre klasserna ”inte vilja leva på det gamla sättet” och att ”det sker en avsevärd ökning av massornas aktivitet”. Detta är två grundläggande aspekter av revolutionära situationer, men för att omvandla en revolutionär situation till en socialistisk eller nydemokratisk revolution (beroende på den konkreta situationen) måste det också finnas ytterligare en faktor, nämligen ett maoistiskt parti. Så även om revolutionära situationer uppstår på grund av ett sammanflöde av objektiva och subjektiva faktorer, omvandlas de endast till en framgångsrik proletär revolution genom aktiviteten hos ett MLM-parti med en korrekt linje och djupa band till de breda folkmassorna. Ett sådant parti måste också utveckla en stark enhetsfront och en folkarmé – antingen genom att splittra den reaktionära armén i ett kapitalistiskt land eller genom att utveckla en sådan genom ett långvarigt folkkrig i ett kolonialt eller halvkolonialt land.
Detta är grundläggande och fundamentala lärdomar från maoismen som undertecknarna av förstamajuttalandet har försummat att beakta här. Att uttalandet inte ens nämner de subjektiva faktorerna för en revolution tyder på att dess författare saknar klarhet i dessa avgörande frågor. AKP(M) påpekar att denna brist på klarhet leder till att författarna försummar den viktiga uppgiften att sprida MLM:s lärdomar bland arbetarklassen. I uttalandet hävdas t.ex.:
Och även om proletariatet har lidit svårt av de kapitalistiska restaureringarna, där det hade erövrat makten och höll på att bygga upp socialismen, har det revolutionära proletariatet bevisat och utvecklat sin vetenskapliga ideologi marxism, leninism och maoism som sitt nya, tredje och överlägsna stadium, och som utrustar klassen mer än någonsin med sitt allsmäktiga vapen för att mobilisera, politisera och organisera de förtryckta massorna i världen för att kämpa, besegra och sopa bort imperialismen, dess lakejer och all reaktion från jordens yta, del för del, och bekämpa revisionismen och all opportunism på ett oförsonligt sätt och oskiljaktigt från denna kamp.[14]
Det är en stor bedrift att revolutionärer runt om i världen har syntetiserat marxismen-leninismen-maoismen och sammanfattat många av lärdomarna från de socialistiska revolutionerna under 2000-talet och deras eventuella omkastningar. Att sammanfatta dessa lärdomar är dock inte detsamma som att utrusta arbetarklassen med en MLM-ideologi. Verkligheten är att arbetarklassen globalt sett i allmänhet är mycket obekant med MLM för närvarande. Som författarnas förvirring visar är många nominellt maoistiska partier och organisationer fortfarande förvirrade om grundläggande aspekter av maoismen.
Det är subjektivt av författarna att blanda ihop syntesen av MLM-ideologin med att ”[utrusta arbetarklassen] mer än någonsin med sitt allsmäktiga vapen”. Det är också märkligt och oroande att författarna hänvisar till MLM som ”allsmäktig”. Maoismen är en kraftfull politisk ideologi med vilken arbetarklassen och de breda massorna kan störta sina förtryckare och fortsätta på vägen mot kommunism efter revolutionen. Att hänvisa till ideologin som ”allsmäktig” eller omnipotent återspeglar dock en övergripande ton här som går ut på att ersätta innehåll med bravader.
Dessa metafysiska beskrivningar av MLM som ”allsmäktig” verkar också vara kopplade till att man försummar behovet av att sprida MLM bland folket. Författarna antyder i själva verket att utvecklingen av ideologin automatiskt kommer att leda till att den sprids bland folket, genom att blanda ihop utvecklingen av ideologin med dess popularisering bland arbetarklassen och andra klasser inom folket. Författarnas oförmåga att skilja mellan dessa två separata men relaterade processer leder till att de i praktiken förnekar behovet av att sprida proletär ideologi och maoism bland massorna. Som AKP(M) påpekar är ”att beväpna arbetarklassen med MLM en uppgift som kvarstår och måste fördjupas och utvidgas i kampens alla olika faser”. De fortsätter att utveckla på hur det finns ett behov av att ytterligare utrusta arbetarklassen med maoism hela vägen fram till kommunismen.
Lenin påpekade att ”det skulle vara […] svanspolitik att tro, att nästan hela klassen eller hela klassen någonsin under kapitalismen blir i stånd att höja sig till sin förtrupps, sitt socialdemokratiska [kommunistiska] partis medvetenhets- och aktivitetsnivå.”[15] Kort sagt, att beväpna hela arbetarklassen med maoism är inte något som kan slutföras före en revolution. Under kapitalismen dominerar borgarklassen arbetarklassen ekonomiskt, politiskt och ideologiskt. Ett resultat av denna dominans är att det, även i en revolutionär situation, är orealistiskt att förvänta sig att majoriteten av massorna ska vara maoister. Majoriteten kan mycket väl stödja en revolution och linjen hos det kommunistparti som leder denna revolution, men att stödja en revolution och att förstå maoismens lärdomar är inte en och samma sak. Det är först när de systematiska ojämlikheter som ärvts från det gamla samhället har brutits ned och eliminerats som det kommer att vara möjligt för folkmassorna som helhet att fullt ut förstå maoismens lärdomar.
AKP(M) påpekar också att med tanke på den låga organisationsnivån bland undertecknarna av förstamajuttalandet och de flesta maoistiska organisationer runt om i världen, är uppgiften att beväpna arbetarklassen med MLM långt ifrån fullbordad, inte ens i syfte att förbereda en revolution. Med tanke på denna situation frågar AKP(M):
Hur kan man beskriva uppgiften att beväpna arbetarklassen med MLM som avklarad? En sådan förståelse skulle bara leda till slarv i uppgiften att i allt högre grad koppla ihop MLM med arbetarnas och massornas kamp runt om i världen.[16]
Detta är en särskilt viktig kritik av uttalandet. AKP(M) lyfter korrekt fram hur den mekaniska analysen av uttalandet oundvikligen kommer att leda till att dess författare försummar den viktiga uppgiften att förbinda maoismen med arbetarklassens och de breda massornas kamp. Att avsäga sig denna grundläggande uppgift för alla maoistiska partier och organisationer är att överge maoismen och anta revisionismen. Det är att privilegiera den teoretiska utvecklingen av MLM på bekostnad av dess praktiska tillämpning – vilket i sin tur oundvikligen leder till teoretisk degenerering av det slag som är uppenbart i förstamajuttalandet.
Uttalandets tendens att betona den internationella situationens ”objektiva mognad” utan att diskutera de subjektiva svagheterna hos IKR och rörelsen i många länder är i praktiken att förneka behovet av att höja massornas klassmedvetande. Denna avvikelse leder ofta till att spontana massrörelser svansas – en tendens som Lenin för länge sedan kritiserade i ”Vad Skall Göras” – och fungerar också som ett rättfärdigande för att inte gå längre och djupare bland massorna. Författarnas relaterade överbetoning av de objektiva förhållandena – och deras tendens att överdriva hur mogna förhållandena är för en revolution – tyder på en tendens till ”vänster”-äventyrism och extrem subjektivism. Det är viktigt att kämpa mot dessa och andra revisionistiska tendenser inom IKR så att en revolutionär proletär linje kan segra. Samtidigt som den dominerande avvikelsen i folkrörelserna fortfarande är högeropportunismen, har framväxten av olika former av dogmatism också skadat IKR under perioden från Dengs kupp till idag.
De icke-proletära tendenserna och de främmande klasstendenserna förvränger inte bara författarnas syn på den internationella kommunistiska rörelsens utveckling och maoisternas väsentliga uppgifter, utan dessa tendenser leder också författarna till en rad revisionistiska och subjektiva slutsatser om den nuvarande internationella situationen:
Yankee-imperialismen (”den tjocka hunden”) är, som enda hegemoniska supermakt huvudfienden till världens folk, den som i strid och samförstånd med den ryska atomära supermakten (”den magra hunden”) och andra imperialistiska makter leder aggressions- och plundringskrig mot världens förtryckta folk och nationer.[17]
Författarna till förstamajuttalandet hävdar att de två viktigaste imperialistiska makterna är USA och Ryssland, och att av dessa är USA ”huvudfienden till världens folk”. Det är sant att USA för närvarande är den starkaste imperialistiska makten i världen, men att vara den starkaste imperialistiska makten i världen är inte detsamma som att vara huvudfiende till alla världens folk. En grundläggande dialektisk analys visar det här. Den amerikanska monopolkapitalistiska klassen är förvisso huvudfienden till USA:s folk och till de folk som står inför USA:s ockupation och invasion. Men för det franska folket är deras huvudfiende inte USA, utan i själva verket den franska monopolkapitalistiska klassen i Frankrike, som i sig självt är ett imperialistiskt land. USA är inte heller folkets huvudfiende i länder som huvudsakligen domineras av andra imperialistiska makter än USA, såsom Frankrikes nykoloniala imperium i Afrika eller östeuropeiska länder som Vitryssland som är starkt dominerade av Ryssland.
Därför håller vi med om AKP(M):s kritik att USA ”inte är huvudfienden till alla världens folk, eftersom det befinner sig i en situation av aggressivt krig mot majoriteten av världens förtryckta folk och nationer och inte i en situation av aggressivt krig mot alla dessa”.[18] Detta är en grundläggande punkt som är väsentlig för MLM:s förståelse av imperialism. Bara för att en imperialistisk makt är starkare än de andra betyder det inte att den är huvudfienden till alla världens folk. Det verkar som om författarna till förstamajuttalandet baserade sin förståelse av världsläget på en analys av konkurrerande makters relativa styrka utan en marxistisk uppskattning av världens uppdelning mellan konkurrerande imperialistiska inflytande- och dominanssfärer, och folkens gemensamma kamp mot imperialismen i dess mångfaldiga former.
En väsentlig aspekt av varje maoistisk analys är att identifiera huvudmotsättningen i en given situation vid ett givet tillfälle. I ”Om motsättningar” noterar Mao till exempel följande:
När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. Så var det i Kina i 1840 års opiumkrig, i 1894 års kinesisk-japanska krig och i Yi Ho Tuan-kriget år 1900, och så är det nu i det pågående kinesisk-japanska kriget.[19]
Maos analys är lärorik. Han konstaterar att när man står under direkt imperialistisk ockupation eller invasion blir huvudmotsättningen i ett halvkolonialt land motsättningen mellan det invaderande imperiet och den förtryckta nationen. I denna situation är de imperialistiska angriparna huvudfienden till folket i den förtryckta nationen. I ett halvkolonialt lands normala tillstånd är emellertid huvudmotsättningen i allmänhet mellan feodalismen och de breda folkmassorna. Detta var fallet i Kina mellan Yi Ho Tuan-kriget 1900 och början av den japanska invasionen. Under denna period tog de inhemska feodalherrarna, olika krigsherrar och det byråkratiska kompradorborgerskapet, vid sidan av de imperialistiska makterna som styckade upp landet, på sig rollen som folkets huvudfiender.
Detta betyder inte att Kina inte förtrycktes av imperialisterna när landet inte stod inför en direkt invasion. Faktum är att motsättningen mellan de imperialistiska makterna och det kinesiska folket fortfarande var en grundläggande motsättning i det kinesiska samhället vid den tiden, även när det inte var under imperialistisk ockupation och när det inte invaderades av imperialistiska makter. Därför var det nödvändigt att organisera motstånd mot de imperialistiska makterna även när det kinesiska folkets huvudfiende var feodalherrarna och det byråkratiska kompradorborgerskapet.[20]
I linje med detta maoistiska synsätt konstaterade IKP (maoisterna) i sitt dokument ”Strategy and Tactics of the Indian Revolution” (Strategier och taktiker i den indiska revolutionen) från 2004 följande:
I det nuvarande skedet, då ingen imperialistisk makt tillgriper direkt aggression mot vårt land eller då vårt land inte har reducerats till status som nykoloni för någon enskild imperialistisk makt, är det motsättningen mellan feodalismen och de breda folkmassorna som för närvarande är huvudmotsättningen. Det agrara revolutionära programmet och det områdesvisa maktövertagandet förblir det primära under hela perioden. Men om huvudmotsättningen ändras till motsättningen mellan imperialismen och det indiska folket måste ett särskilt program för att förena alla antiimperialistiska krafter utarbetas som en del av den nydemokratiska revolutionens allmänna program.[21]
Denna dialektiskt materialistiska analys står i skarp kontrast till det reduktionistiska tillvägagångssättet hos författarna till förstamajuttalandet. Här har vi en nyanserad förståelse som bygger på en konkret analys av situationen i Indien samt en tydlig skiss över hur denna situation skulle kunna förändras i framtiden och vilken taktik som skulle vara lämplig om en sådan förändring skulle inträffa. Denna typ av dialektisk materialistisk analys är grundläggande för maoistisk politik och saknas nästan helt i förstamajuttalandet.
AKP(M) kritiserar författarna till uttalandet på liknande sätt när de konstaterar att ”huvudfienden till folket i Brasilien och på samma sätt huvudfienden till folket i Indien är de reaktionära härskande feodala kompradorklasserna i dessa länder och motsättningen med imperialismen, särskilt motsättningen med yankee-imperialismen, utgör inte den nuvarande huvudmotsättningen i dessa länder.”[22] De konstaterar också att:
Yankee-imperialismen står inte vid rodret för alla aggressionskrig mot världens förtryckta folk och nationer. Till exempel är de utländska imperialistiska militärbaser som finns i Tadzjikistan inte yankee, eftersom de tillhör den ryska imperialismen. Dessa styrkor är närvarande i Tadzjikistan med samtycke från Tadzjikistans regering, men de befinner sig i en situation av aggression mot Tadzjikistans folk och nation. Yankee-imperialismen står inte i spetsen för det imperialistiska krig som påtvingats Syriens folk i den utsträckning som det är relaterat till den aggressiva ockupationen av ryska militärbaser i Syrien; man skulle till och med kunna säga att den ryska imperialistiska aggressionen på senare tid har varit tyngre jämfört med den amerikanska imperialistiska aggressionen. På samma sätt finns det många aggressiva ockuperande europeiska imperialistiska styrkor i länder på den afrikanska kontinenten. Den ryska imperialismen (”den magra hunden”) är huvudfienden till de förtryckta folk och nationer som tillhörde den sovjetiska socialimperialismens sfär och som står under de ryska styrkornas faktiska ockupation.[23]
Denna analys utgör en MLM-uppfattning av kapitalism-imperialismen, nämligen att världen är uppdelad mellan konkurrerande imperialistiska länder och block. Dessa makter kämpar mot varandra för att omfördela världen i sina intressen och startar aggressionskrig mot uppkomna kompradorer och för att underkuva förtryckta befolkningar som gör uppror mot inhemska reaktionärer och/eller imperialistisk dominans. Det här kapitalist-imperialistiska systemet är dock inte stabilt. I takt med att konkurrensen mellan de imperialistiska makterna ökar – ofta i samband med ekonomiska nedgångar – kommer den globala huvudmotsättningen att förvandlas från motsättningen mellan imperialistiska makter (i plural!) och förtryckta nationer till motsättningen mellan imperialistiska makter.
Den ökande konkurrensen mellan imperialistiska makter är uppenbar i proxykrigen i Syrien och Ukraina, liksom i de ökande spänningarna i Sydkinesiska havet och handelskriget mellan USA och Kina. Förstamajuttalandets totala avsaknad av analys av dessa konflikter – och den därmed sammanhängande uppbyggnaden av tredje världskriget – visar på en brist på teoretisk klarhet om den grundläggande dynamiken hos kapitalism-imperialismen. Dessutom verkar det som om författarna är okunniga om några av de viktigaste händelserna i världen idag, såsom Kinas framväxt som imperialistisk makt och det faktum att landet nu är USA-imperialismens främsta strategiska rival. AKP(M) ger en skarp kritik av dessa brister i uttalandet:
Uttalandet är tyst om den kinesiska socialimperialismens roll, den ”feta hunden” nummer två som håller på att bli en global supermakt. Denna ”feta hund”, som är världens största atommakt efter Ryssland, har nyligen invaderat en stor region i Sydkinesiska havet och ockuperat alla dess öar. Faktum är att man i uttalandet fortfarande betraktar den kinesiska socialimperialismen som en del av ”tredje världen”.
Hur som helst, enligt uttalandet är yankee-imperialismen den första världen och huvudfienden till världens folk; den ryska imperialismen tillsammans med andra imperialistiska makter är en del av den andra världen, och resten av länderna, inklusive Kina, betraktas som en del av den tredje världen. Denna uppfattning har beskrivits i detalj i ett dokument från Brasiliens Kommunistiska Parti – Röda fraktionen, som publicerats tidigare.[24]
Den kinesiska imperialismens växande styrka – politiskt, ekonomiskt och militärt – borde vara tydlig för alla som följer den internationella utvecklingen. Även för dem som saknar ett maoistiskt perspektiv är det i allmänhet klart att Kina utgör en större långsiktig utmaning för USA:s imperialister och deras allierade än Ryssland. Det senare står inför en minskande befolkning, en ekonomi som är starkt beroende av export av fossila bränslen och en allvarlig recession som delvis beror på USA:s sanktioner. Detta betyder inte att Ryssland är maktlöst, men på det hela taget utgör det inte samma strategiska hot mot USA som Kina.[25]
Kina har utvecklat en strategi – ”Ett bälte, en väg”-projektet – för att utmana USA:s dominans på en hel rad marknader, och har gjort stora inbrytningar på marknader och territorier som historiskt sett har kontrollerats av den amerikanska monopolkapitalistiska klassen och dess allierade. Dessutom finns det en växande oro bland USA:s härskande elit och militär för Kinas framväxt. Obama-administrationen genomförde till exempel ”Pivot to the Pacific” (Sväng om till Stilla havet) för att omfördela amerikanska trupper och resurser till Stillahavsregionen för att motverka Kinas framväxt. Nyligen inledde den tidigare tillförordnade försvarsministern Patrick Shanahan sin mandatperiod med att säga att den amerikanska militären måste fokusera på ”Kina, Kina, Kina”.[26] Detta är en del av den politik som den amerikanska militären har beskrivit, där man betraktar Kina som ”en strategisk konkurrent” som ”kommer att fortsätta att genomföra ett militärt moderniseringsprogram som syftar till regional hegemoni i indo-pacifiska regionen på kort sikt och till att tränga undan USA för att uppnå global dominans i framtiden”.[27]
Under Trump-administrationen har USA inlett ett storskaligt handelskrig med Kina som syftar till att försvaga den kinesiska ekonomin, försvåra deras förmåga att exportera kapital och tvinga USA och andra länder att flytta sin produktion från Kina – något som nu sker i stor skala.[28] Dessutom är den amerikanska militären alltmer oroad över Kinas militära uppbyggnad – Kina har den näst största militärbudgeten i världen – och det råder allmän enighet inom det amerikanska etablissemanget om att USA måste öka sin militärbudget med tiotals miljarder dollar per år för att kunna konkurrera med Ryssland och Kina.[29] Detta är några grundläggande aspekter av konkurrensen mellan USA och Kina som visar att den kinesiska socialimperialismen utgör ett betydande strategiskt hot mot den amerikanska monopolkapitalistiska klassen.
Det är också värt att notera att analysen i förstamajuttalandet står i motsättning till åsikterna hos de två största och mest organiserade maoistiska partierna i världen – Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna)[30] och Filippinernas Kommunistiska Parti[31] – som båda karakteriserar Kina som en imperialistisk makt. Med tanke på denna situation är det ganska slående att författarna till uttalandet har förblivit helt tysta om denna verklighet och i stället dragit slutsatsen att endast Ryssland är USA:s största strategiska rival. Även om ett förstamajuttalande inte är rätt plats för att ge en omfattande analys av världsläget, så ger uttalandet en grundläggande översikt över världsläget, men har ändå inte ett ord att säga om den kinesiska imperialismen eller den roll som den spelar globalt.
Detta tillvägagångssätt är ganska oroande, särskilt med tanke på att BKP(RF) är det största partiet bland undertecknarna och att Kina är Brasiliens överlägset största handelspartner.[32] Dessutom har den kinesiska imperialismen på senare tid vuxit i styrka i många latinamerikanska länder (där majoriteten av uttalandets undertecknare kommer ifrån). Handeln mellan Kina och Latinamerika ökade med 1200 procent (från 10 miljarder dollar till 120 miljarder dollar) enbart mellan 2000 och 2009. Mellan 2009 och 2012 mer än fördubblades denna handel och nådde totalt 270 miljarder dollar. Sedan 2005 har den kinesiska export- och importbanken beviljat över 141 miljarder dollar i lån till latinamerikanska och karibiska länder – främst Venezuela, Brasilien, Ecuador och Argentina.[33] Det kinesiska inflytandet har ökat genom dessa lån och andra investeringar, och de har tvingat ett antal latinamerikanska länder att omvandla sina ekonomier och sin politik för att bättre passa den kinesiska monopolkapitalistklassens behov. Kina tvingade till exempel nyligen Venezuela att sluta exportera olja till Indien, en regional rival till Kina och starkt allierad till USA. Det växande kinesiska inflytandet har lett till skarpa interimperialistiska strider i flera latinamerikanska länder. Den amerikanska borgarklassen är mycket orolig för att kinesiska investeringar, lån och inflytande ska gå före dess eget sekellånga strypgrepp på regionen. Men i förstamajuttalandet nämns inte denna konkurrens, och inte heller nämns det imperialistiska Kinas växande makt.
AKP(M) hävdar också att ett tidigare dokument från BKP(RF) hävdade att Kina är en del av den ”tredje världen”. Tyvärr ger AKP(M) ingen hänvisning till dokumentet i fråga. Men om detta är sant – och den kinesiska socialimperialismens roll utelämnades från förstamajuttalandet därför att en eller flera av författarna ser Kina som en förtryckt nation och inte som en imperialistisk makt – skulle det vara ett tecken på en extremt dogmatisk tendens inom BKP(RF) och författarna till uttalandet. I sitt senaste dokument svarade BKP(RF) inte alls på denna kritik (men mer om det senare).
Verkligheten är att det imperialistiska världssystemet för närvarande börjar brista. Det finns ett växande massuppror runt om i världen, särskilt i de förtryckta nationerna och nykolonierna, och de konkurrerande imperialistiska makterna försöker förstärka eller omfördela befintliga maktblock och allianser på den internationella scenen när de börjar bygga upp för det tredje världskriget. För närvarande yttrar sig dessa splittringar mellan de imperialistiska makterna främst i form av ekonomiska och politiska konflikter, till exempel i handelskriget mellan USA och Kina. Denna konkurrens kommer dock i sig själv att leda till skarpare konflikter och så småningom större proxykrig och till och med världskrig. USA:s status som världens enda supermakt – som inleddes efter det imperialistiska Sovjetunionens kollaps 1991 – är nu slut. Den amerikanska härskande klassen blir alltmer desperat och hårdare i sin konkurrens med rivaliserande imperialister, särskilt Ryssland och Kina.
I motsats till denna förståelse lägger förstamajuttalandet fram en mekanisk analys av den internationella situationen. Författarna bortser från behovet av att förstå förhållandet mellan situationen i enskilda länder och huvudfiender i särskilda sammanhang, med den övergripande världssituationen och proletariatets intressen som helhet. De misslyckas också med att förstå det dialektiska förhållandet mellan revolutionen i varje land och världsrevolutionen. Dessa typer av synsätt kan bara leda till misstag – till exempel att se en situation som mer gynnsam när den är mindre gynnsam, att se sekundära frågor som primära eller vice versa, eller att förväxla fiender med vänner – och om de inte övervinns kommer dessa felaktiga synsätt oundvikligen att låta opportunism och revisionism segra inom revolutionära organisationer.
De revisionistiska och opportunistiska linjerna i förstamajuttalandet dök inte upp ur tomma intet. Det borgerliga klassherraväldet, de kapitalistiska samhällsförhållandena och den imperialistiska kulturen påverkar världens folk, inklusive arbetarklassen, bönderna och de förtryckta nationerna. Sådana idéer har också inflytande i maoistiska partier. Därför skrev Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) i sin handbok för ledarskapsutbildning från 2009 följande:
Vi säger att vi är kommunister, men vi är födda och uppfostrade med de rådande härskande klassernas värderingar. När vi går med i partiet försvinner inte dessa idéer av sig själva. Dessutom lever vi i ett samhälle där sådana feodala och borgerliga värderingar är utbredda och helt naturligt påverkar oss. I en sådan situation finns det ett behov av en konsekvent kamp för att förändra oss själva. En del av våra felaktiga värderingar är djupt rotade i vårt undermedvetna och byggda kring ett antal osäkerheter. […] Även om vi kan undertrycka dem under vissa förhållanden, gör de sig gällande under andra förhållanden på ett mer aggressivt sätt.[34]
Det är oundvikligt att det kommer att finnas vissa tendenser som är kopplade till andra klasser och borgerliga värderingar som uppstår inom maoistpartierna. Därför är kampen mot dessa tendenser och värderingar en väsentlig aspekt av tvålinjekampen och en grundläggande uppgift för alla maoistiska organisationer och partier. Om dessa uppgifter ignoreras eller utförs halvhjärtat kommer detta att tillåta dogmatism och revisionism att gro och växa.[35]
BKP(RF):s argumentation präglas av denna typ av dogmatism. I grund och botten är detta synsätt besläktat med det som tillämpas av partier som gått högeropportunismens väg, såsom Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna), som i sin tur hade kallat MLM:s väsentliga domar för en form av dogmatism. I ett öppet brev till NKP (maoisterna) kritiserade IKP (maoisterna) dessa frågor och skrev om relaterade opportunistiska och revisionistiska tendenser inom IKR:
”Kämpa mot dogmatismen” har blivit en modern fras bland många maoistiska revolutionärer. De talar om att förkasta Lenins och Maos ”föråldrade” principer och att utveckla MLM under de ”nya förhållanden” som sägs ha uppstått i 2000-talets värld. Vissa av dem beskriver sin strävan att ”berika och utveckla” MLM som en ny väg eller ett nytt tänkande, och även om detta till en början beskrivs som något som är begränsat till revolutionen i deras berörda land, får det på kort tid en ”universell karaktär” eller ”universell betydelse”. Och i denna övning förhärligas och till och med gudomliggörs enskilda ledare till den grad att de framstår som ofelbara. En sådan glorifiering bidrar inte till att partikommittéerna och partiet som helhet fungerar kollektivt, och frågor om linjen tas knappast upp eftersom de kommer från en ofelbar individuell ledare. I en sådan situation är det ytterst svårt för centralkommittén, för att inte tala om kadrerna, att bekämpa en allvarlig avvikelse i den ideologiskt-politiska linjen eller i den grundläggande strategin och taktiken, även när det är helt klart att den strider mot revolutionens intressen.[36]
IKP (maoisterna) konstaterade kort sagt att avvikelserna i Nepal, som i slutändan ledde till kapitulation och likvidering av revolutionen, var en del av en bredare trend inom IKR. Denna trend tenderar att bortse från viktiga lärdomar från MLM som ”föråldrade”, är alltför förhastad när det gäller att förklara att en ny ”väg” eller ett nytt ”tänkande” har vuxit fram, och tenderar att förhärliga och överdrivet berömma enskilda ledare, något som Mao motsatte sig i sin kamp mot Lin Biao (som främjade dogmatiska lovord av Mao för att tjäna sina egna revisionistiska syften).[37] Detta tillvägagångssätt gör det mycket svårt att bekämpa fel och avvikelser som begås av ledningen, och främjar en icke-proletär syn på den roll som enskilda individer spelar i den revolutionära rörelsen. Det leder i slutändan till dogmatism, revisionism och förräderi mot revolutionen.
Även om IKP (maoisterna):s kritik i sitt öppna brev främst var inriktad på frågorna inom den maoistiska rörelsen i Nepal, var de också oroade över liknande tendenser som finns inom IKR. Den mekaniska analysen och de avvikelser som finns i förstamajuttalandet är relaterade till dessa negativa trender. I synnerhet är många av författarna till uttalandet öppna förespråkare av Gonzalos tänkande, och vissa går till och med så långt att de hävdar att Gonzalo är det ”fjärde svärdet” efter Marx, Lenin och Mao. Kort sagt hävdar de att det synsätt som användes under folkkriget i Peru har en universell karaktär. Denna idé är särskilt oroande eftersom de inte ägnar sig åt en materialistisk analys av PKP:s framgångar och misslyckanden, och verkar tyda på att de försummar ett materialistiskt förhållningssätt i utvecklingen av sin politiska linje. Som ett resultat av detta är de snabba på att förkasta viktiga lärdomar från MLM, såsom behovet av socialism i ett land, och hävdar i stället att Gonzalos teorier, som jefatura, det militariserade partiet och det ”globala folkkriget”, är korrekta och universella, trots att de aldrig har bevisats i praktiken och trots att dessa teorier motsäger lärdomarna från den kinesiska och den ryska revolutionen.
Av dessa och andra skäl beslutade AKP(M) att öppet kritisera uttalandet och dess författare för deras anslutning till Gonzalos tänkande. De konstaterade att ”det är nödvändigt att – vid sidan av de principiella teoretiska, ideologiska och politiska striderna baserade på MLM mot Avakians nya syntes och Prachandas väg-revisionismen – även föra en kamp mot den avvikelse som har uppstått som Gonzalos tänkande”.[38]
I AKP(M):s analys är Gonzalos tänkande en ”tredje avvikelse” vid sidan av avakianism och ”Prachandas väg” som ”bär det historiska ansvaret” för kollapsen av Revolutionary International Movement (RIM) (Revolutionära internationella rörelsen) – en numera nedlagd internationell organisation av maoistiska partier. De noterade också att medan de två andra avvikelserna i stort sett har misskrediterats bland maoistpartierna fortsätter Gonzalos tänkande att ”spela en negativ historisk roll” idag.[39]
Denna negativa historiska roll omfattar främjande av idéer som ”partiets absoluta ledarskap över enhetsfronten”, jefatura och ”militarisering av partiet”. Förstamajuttalandet upprätthåller alla dessa avvikelser. Författarna hävdar till exempel att ”Turkiets kommunister kämpar för att förena de turkiska och kurdiska folken i den revolutionära enhetsfronten som leds absolut av kommunistpartiet”. De hyllar också ”de märkbara framstegen i återskapandet eller bildandet av militariserade maoistiska kommunistpartier” i hela Latinamerika.[40] Det kan diskuteras om det sistnämnda faktiskt sker eller inte, men det är betydelsefullt att författarna till uttalandet upprätthåller idén att maoistiska partier bör militariseras. Likaså är det mycket oroande att de tror på partiets ”absoluta ledarskap” över enhetsfronten. AKP(M) kritiserade skarpt författarna för dessa avvikelser. Deras kritik är värd att citeras utförligt:
Kommunistpartiets absoluta ledarskap över den revolutionära enhetsfronten är ouppnåeligt, eftersom alla samhällsklasser ansluter sig till den revolutionära enhetsfronten för att säkra sina klassintressen och aldrig kommer att släppa sina klassintressen. Därför finns det alltid en kamp om ledarskapet mellan olika politiska och klassmässiga krafter inom den revolutionära enhetsfronten, och kommunistpartiet bör från början till slut sträva efter att säkerställa, utveckla och utvidga det proletära ledarskapet.
Inte ens ett absolut proletärt ledarskap över det kommunistiska partiet kan alltid existera, eftersom detta ledarskap är dömt/avkrävt att ständigt delta i en tvålinjekamp för att sträva efter att behålla och stärka det proletära ledarskapet över partiet mot avvikande linjer inom partiet. Eftersom det inte kan finnas ett monolitiskt parti kommer det definitivt inte att finnas någon monolitiskt revolutionär enhetsfront.
Det finns två problem med den teoretiska formuleringen av ”enhetligt/centraliserat ledarskap för partiet, armén och den revolutionära enhetsfronten” i teorierna från Perus Kommunistiska Parti, som en del av Gonzalos tänkande:
För det första anser denna formulering att metoden för ledarskap över folkets armé kan tillämpas på ledarskapet över den revolutionära enhetsfronten och över partiet. I verkligheten är det olika i essens att säkerställa det proletära ideologiska och politiska ledarskapet över partiet, att säkerställa partiets politiska ledarskap över den revolutionära enhetsfronten och att säkerställa partiets politiskt-militära ledarskap över folkets armé. Vi kan inte kalla kärnan och formen av de tre ledarskapsnivåerna för likvärdiga och på samma nivå.
För det andra är denna formulering relaterad till teorin om jefatura i Perus Kommunistiska Parti.[41]
Denna dialektiska analys står i skarp kontrast till de mekaniska och reduktionistiska åsikterna hos författarna till förstamajuttalandet. I stället för dogmatiska påståenden om partiets och dess ledares absoluta riktighet betonar AKP(M) vikten av tvålinjekampen i partiet. I stället för att förespråka en militär strategi för ledarskapet i partiet och enhetsfronten skiljer de mellan de olika typer av ledarskap som behövs för olika typer av organisationer. I stället för att upprätthålla ett enkelriktat förhållande mellan partiet och enhetsfronten – där den förra beordrar den senare – betonar AKP(M) vikten av politisk kamp mellan olika klasskrafter inom den revolutionära enhetsfronten och partiet. De noterar korrekt att det är endast genom en sådan kamp som det proletära ledarskapet kan utvecklas och utvidgas.
Detta ligger i linje med IKP (maoisterna):s uppfattning att ”Enhetsfronten […] är också en kampfront” som omfattar en mängd olika klasskrafter. Som deras tidigare generalsekreterare kamrat Ganapathy konstaterade: ”Om detta dialektiska förhållande mellan enhetsfronten och den politiska och ideologiska kampen kan hanteras noggrant kommer vi att lyckas bilda en stark enhetsfront och isolera huvudfienden”.[42]
Den landsomfattande enhetsfronten är en bred organisation av alla klasser som har ett intresse av revolutionen. I halvfeodala länder omfattar detta de rika, medel- och fattigbönderna, arbetarklassen, småborgerskapet och det nationella borgerskapet. I den landsomfattande enhetsfronten är det omöjligt för ett kommunistparti att utöva absolut ledarskap. Det är inte heller möjligt att organisera en enhetsfront med militär disciplin. I stället måste partiet kämpa med en mängd olika klasskrafter för att främja det proletära ledarskapet inom enhetsfronten.
Det är därför Lenin, när han beskrev enhetsfronten, skrev att ”Endast de som inte är säkra på sig själva kan vara rädda för att ingå tillfälliga allianser även med opålitliga människor; inte ett enda politiskt parti skulle kunna existera utan sådana allianser”.[43] I detta fall syftade Lenin på den allians Rysslands socialdemokratiska arbetarparti gjorde med de ryska så kallade ”legala marxisterna”, som egentligen var borgerliga demokrater som använde sig av marxistisk terminologi. Denna speciella enhetsfrontsinsats bidrog till att popularisera marxistisk litteratur i Ryssland och var avgörande för att avslöja narodnikerna – en småborgerlig ”vänster”-äventyristisk tendens i Ryssland. Detta var viktigt eftersom det bidrog till att klargöra marxismens betydelse och betydelse för folkmassorna och den roll som marxismen kunde spela för att vägleda den ryska revolutionära rörelsen.
Under denna tillfälliga allians intog partiet inte en position av absolut ledarskap. När situationen förändrades började därför den tsaristiska censuren förbjuda marxistisk litteratur, och de ”legala marxisterna” intog en mer försonlig hållning gentemot tsaren. Denna tillfälliga allians upplöstes. Utifrån Lenins analys av situationen i Ryssland var han och andra medvetna om att en tillfällig allians med borgerliga demokrater var möjlig och fördelaktig för partiet. Baserat på Lenins analys av situationen i Ryssland var han och andra medvetna om att en tillfällig allians med borgerliga demokrater var möjlig och fördelaktig för partiets arbete vid den tiden. Men om de hade försökt att påtvinga partiets absoluta ledarskap över de ”legala marxisterna” skulle en sådan allians inte ha varit möjlig överhuvudtaget! Denna enhetsfront var en kampfront där partiet var tvunget att kämpa för att se till att den revolutionära politiken behöll ledningen, och när så inte längre var fallet bröt de sin allians med de ”legala marxisterna”.
Ett annat historiskt exempel av betydelse är den andra enhetsfronten mellan Kinas Kommunistiska Parti och de kinesiska nationalisterna.[44] Denna enhetsfront var överhuvudtaget bara möjlig eftersom Mao och KKP lyckades splittra det nationalistiska lägret, bland annat genom att övertyga den nationalistiska generalen Zhang Xueliang att hjälpa dem att kidnappa Chiang Kai-shek under Xi’anincidenten i december 1936. Även efter detta gjorde KKP en hel rad eftergifter för att bevara enhetsfronten, bland annat genom att döpa om Röda armén och nominellt underordna sig Guomindangs ledarskap. Inte ens dessa åtgärder hindrade de nationalistiska trupperna från att attackera KKP på Chiangs direktiv under incidenten med Nya fjärde armén 1941. Trots denna attack och andra angrepp från nationalisterna kunde KKP bevara enhetsfronten och undvika att slåss mot både nationalisterna och japanerna samtidigt. Detta skulle ha varit omöjligt om de hade haft illusioner om att partiet måste utöva ”absolut ledarskap” över enhetsfronten.
Författarna till förstamajuttalandet – och anhängarna av Gonzalos tänkande i allmänhet – har emellertid svårt att förstå denna viktiga lärdom. I stället främjar de, på grundval av en reduktiv förståelse av ledarskap – i synnerhet en överdrift av de enskilda ledarnas roll – den revisionistiska uppfattningen att partiets absoluta ledarskap över enhetsfronten följer av den förmodade absoluta korrektheten hos den enskilda ledaren. Detta leder i slutändan till att partiet överger behovet av att koncentrera och syntetisera massornas korrekta idéer.
Detta synsätt, som inom PKP kallas jefatura, är analogt med den idealistiska och kontrarevolutionära ”geniteori” som förespråkades av renegaten Lin Biao under kulturrevolutionen. Lin Biao förespråkade ökänt teorin att endast ”genier” kan leda revolutioner och sade: ”Ett ord från ordförande Mao är värt tio tusen ord från andra. Hans alla uttalanden är sanningar. Vi måste genomföra dem som vi förstår likaväl som dem som vi inte förstår.” Detta idealistiska synsätt gav också resonans med de kinesiska feodala värderingarna inom konfucianismen som främjade slavisk lydnad mot auktoriteter med motiveringen att vanligt folk inte kunde förstå de problem som de stod inför.
När Mao talade om Lin Biaos partifientliga klick sade han:
Jag anser att bakom deras överraskningsattack och deras underjordiska verksamhet fanns ett syfte, en organisation och ett program. Deras program var att utse en statsordförande [MCU: nämligen Lin Biao] och att hylla ”genier”: med andra ord, att motsätta sig den nionde kongressens linje och att motarbeta trepunktsagendan från den nionde centralkommitténs andra plenum. En viss person var angelägen om att bli statsordförande, att splittra partiet och ta makten. Frågan om genialitet är en teoretisk fråga. Deras teori var idealistisk apriorism. Någon har sagt att motsätta sig genialitet är att motsätta sig mig. Men jag är inget geni. […] Jag skrev ”Några åsikter”, som särskilt kritiserar geniteorin, först efter att ha sökt upp några personer för att tala med dem, och efter en del undersökningar och forskning. Det är inte så att jag inte vill tala om geni. Att vara ett geni är att vara lite mer intelligent. Men genialitet är inte beroende av en person eller några få personer. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Genialitet är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen.[45]
I detta avsnitt framför Mao en kortfattad kritik av ”geniteorin” och det kopplade överdrivna hyllandet av en individ. Han sammanfattar hur dessa idéer hängde samman med Lin Biaos och hans anhängares kontrarevolutionära statskupplan. Dessa idéer var avgörande för deras försök att avväpna massorna och lura dem att stödja en kupp. I motsats till dessa idealistiska föreställningar betonade Mao kollektiv visdom, massans linje och partiet som är proletariatets förtrupp. Detta synsätt var avgörande för den kinesiska revolutionens och den stora proletära kulturrevolutionens politiska segrar. Detta synsätt är känt som demokratisk centralism och är en viktig aspekt av maoistisk politik. I motsats till den metafysiska teorin om genialitet, som upprätthåller idén om en enskild individ som förvarare av korrekta idéer, bygger den maoistiska politiken på partiets och massornas kollektiva visdom. Därför var en stor del av kulturrevolutionen i allmänhet, och kampanjen ”Kritisera Lin Biao, kritisera Konfucius” i synnerhet, inriktad på att bekämpa passiv underkastelse under auktoriteter och det kopplade överdrivna hyllandet av enskilda personer.
Demokratisk centralism bygger inte på en militariserad disciplinering av massorna. Den bygger i stället på en bred demokratisk bas och kamratliga relationer internt i partiet och mellan partiet och massorna, där folkmassorna är fria att kritisera partiets brister, inklusive ledarnas brister även på högsta nivå.[46] Detta beror på att partiet, även när det spelar den ledande rollen i revolutionära strider och även när det dominerande följer en proletär linje, kan och oundvikligen kommer att begå misstag. Att förstå och rätta till dessa misstag är ett viktigt sätt för partiet att hålla den proletära politiken i ledningen, och masskritik av partiets brister är en nyckelväg genom vilken partiet kommer att förstå och rätta till sina misstag. Om detta tillvägagångssätt inte tillämpas, blir misstagen fler, och sekundära frågor som inte rättas till kan så småningom bli primära och leda till stora bakslag i revolutionen.
Även om det är nödvändigt med olika sätt att se på ledarskap för partiet, armén och enhetsfronten, råder inte ens i armén ett absolut ledarskap. Under den kinesiska revolutionen var KKP och folkets befrielsearmé till exempel mycket medvetna om detta och förstod hur misstag som begicks av soldater ofta kunde bero på brister i ledarskapet. I september 1936 förberedde KKP grunderna för en landsomfattande enhetsfront mot Japan genom att arbeta för att vinna över den nationalistiska generalen Zhang Xueliang och de trupper som stod under hans befäl. Trots vissa framgångar rådde det fortfarande stor förvirring om politiken bland den röda arméns soldater. I stället för att disciplinera dessa soldater för att de inte följde order försökte partiets och arméns ledning rätta till sina egna brister som ledare och göra ett bättre jobb med att förklara enhetsfrontspolitiken för trupperna. I ”Röd stjärna över Kina” delar Edgar Snow med sig av ett tal som general Peng Dehaui höll till befälhavare i första armékåren:
Vi måste intensifiera vårt utbildningsarbete bland våra egna trupper. I flera fall nyligen har våra män brutit mot enhetsfrontspolitiken genom att skjuta på trupper som vi hade kommit överens om att låta dra sig tillbaka. I andra fall var männen ovilliga att återlämna tillfångatagna gevär och behövde flera gånger beordras att göra det. Detta är inte ett brott mot disciplinen, utan en brist på förtroende för sina befälhavares order, vilket visar att männen inte fullt ut förstår orsakerna till sådana handlingar, och vissa män anklagar faktiskt sina ledare för ”kontrarevolutionära order”. En kompanichef fick ett brev från en vit befälhavare och läste det inte ens, utan rev sönder det och sade: ”De är alla likadana, dessa vita”. Detta visar att vi måste ge djupare instruktioner till basfolket; våra första föreläsningar har inte klargjort deras ståndpunkt för dem. Vi måste be om deras kritik och göra sådana ändringar i vår politik som de anser nödvändiga efter grundliga diskussioner och förklaringar. Vi måste inpränta i dem att enhetsfrontspolitiken inte är något trick för att lura de vita, utan att den är en grundläggande politik och i linje med vårt partis beslut.[47]
Detta tillvägagångssätt står i skarp kontrast till proklamationer om partiets ”absoluta ledarskap” över allting. I stället förstod KKP mycket väl att de vanliga soldaterna hade många korrekta idéer. Att dra nytta av deras erfarenheter och be om deras kritik, inklusive kritik av Röda arméns ledarskap, var en integrerad del av den kinesiska revolutionens framgång.
I motsats till det maoistiska synsättet hävdar författarna till förstamajuttalandet en borgerlig och individualistisk uppfattning om ledarskap. Detta exemplifieras bäst av BKP(RF):s dokument ”Lenin och det militariserade kommunistpartiet”, där de hävdar att en av de ”centrala ideologiskt-politiska frågorna för världsrevolutionen idag” är ”bildandet eller återskapandet av militariserade maoistiska partier” som bygger på ”Gonzalos tänkandes universella giltighet”.[48] Denna idé om partibildning kretsar kring en ”stor ledare” eller ”anförare” och bygger på PKP:s felaktiga och icke-marxistiska slutsats.
I kontrast till den marxistiska betoningen av det dialektiska förhållandet mellan individuellt och kollektivt ledarskap i partiet, betonar PKP och de samtida anhängarna av Gonzalos tänkande behovet av en ”stor ledare” eller ”anförare” som är den individuella förvaringen av korrekta idéer. Detta är en borgerlig tendens som förhärligar individuella ledare, överdriver den roll de spelar, hyllar dem överdrivet mycket och främjar idén om ofelbarhet. Alla de här är negativa tendenser som strider mot det grundläggande maoistiska synsättet av kollektivt ledarskap.
BKP(RF) ser dock inte denna motsättning. I stället följer de PKP:s linje att jefatura är en nödvändig och oundviklig del av uppbyggnaden av ett maoistiskt parti. Vad BKP(RF) inte förstår är att jefatura inte är ett oundvikligt och nödvändigt resultat av förhållandet mellan partiet och massorna. Den är endast den naturliga konsekvensen av att ett maoistiskt parti eller en maoistisk organisation misslyckas med att kämpa mot borgerliga individualistiska uppfattningar om ledarskap. Att överge tvålinjekampen, anta ett kommandobaserat förhållande till massorna och främja metafysiska idéer om ledarskapets absoluta riktighet kan knappast sägas vara en oundviklig del av ett maoistiskt partis utvecklingsprocess. Verkligheten är att BKP(RF) och de andra författarna till förstamajuttalandet inte har kommit till rätta med det faktum att jefatura spelade en betydande roll i de bakslag som PKP drabbades av 1992. Utan att ta itu med detta och andra misstag som PKP begick är författarna till uttalandet dömda att upprepa samma misstag.
För att förstå skillnaden mellan demokratisk centralism och jefatura är det bra att citera Mao utförligt:
Utan demokrati kan det inte finnas någon korrekt centralism, eftersom centralism inte kan etableras när människor har olika åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste det finnas en koncentration av korrekta idéer. Enhet i förståelse, i politik, plan, befäl och handling uppnås på grundval av en koncentration av korrekta idéer. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda parter fortfarande inte är klara över problemen, om deras åsikter fortfarande är outtalade eller om deras ilska fortfarande inte har fått utlopp, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt att sammanfatta erfarenheterna på ett korrekt sätt. Utan demokrati, utan idéer som kommer från massorna, är det omöjligt att formulera bra riktlinjer, principer, politik eller metoder.
Vår centralism är en centralism byggd på demokratins grund. Proletär centralism är centralism med en bred demokratisk bas. Partikommittéerna på alla nivåer är de organ som utövar ett centraliserat ledarskap. Men partikommitténs ledarskap innebär kollektivt ledarskap, inte godtyckliga beslut av enbart förste sekreteraren. Inom partikommittéerna bör enbart demokratisk centralism praktiseras. Förhållandet mellan förste sekreteraren och de andra sekreterarna och kommittémedlemmarna är ett förhållande där minoriteten är underordnad majoriteten. Ta till exempel centralkommitténs ständiga utskott eller politbyrå. Det händer ofta att när jag säger något, oavsett om det är rätt eller fel, om de andra inte håller med, måste jag rätta mig efter deras åsikt eftersom de är majoriteten.[49]
Här har vi, med Maos egna ord, en tydlig förklaring av den demokratiska centralismen. Detta förhållningssätt – och inte jefatura – är väsentligt för maoismen. I stället för en uppifrån och ner-strategi som bygger på en korrekt ledares förmodade ofelbarhet, betonar Mao behovet av ett brett demokratiskt inflytande från massorna. Han går så långt som att säga att utan detta är det ”omöjligt att formulera bra linjer, principer, politik eller metoder”. Det är detta breda demokratiska bidrag som utgör grunden för den demokratiska centralismen inom partiet.
Senare i samma tal betonade han att utan demokratisk centralism ”kommer proletariatets diktatur att förvandlas till en borgerlig diktatur, till en reaktionär fascistisk typ av diktatur”, vilket skedde i Jugoslavien och Sovjetunionen. Detta beror på att revolution och socialism inte bara handlar om att ha ett korrekt ledarskap, utan om det dialektiska förhållandet mellan ledarskap och ledda. Partiet leder massorna genom att koncentrera de korrekta idéer som de har genom masslinjemetoden för ledarskap. Det är nödvändigt att massorna inte bara följer partiets ledarskap, utan också kritiserar bristerna hos enskilda ledare och till och med hos partiet som helhet.
Författarna till förstamajuttalandet bör ägna stor uppmärksamhet åt Maos anmärkningar i ovanstående citat. Han säger inte att andra måste följa vad han säger eftersom han är den kinesiska revolutionens store ledare. I stället betonar han behovet av att upprätthålla den demokratiska centralismens principer, även när han är i minoritet. Detta beror på att ”ledarskap av partikommittén innebär kollektivt ledarskap, inte godtyckliga beslut av enbart förste sekreteraren”.
I samma tal varnade han också för problem som hade uppstått i vissa provinskommittéer, distriktskommittéer och länskommittéer där ”i alla frågor gäller vad förste sekreteraren säger”. Maos åsikt var att ”detta är helt fel. Det är nonsens att det som en person säger gäller”. Han kallade detta tillvägagångssätt för ”enmanstyranni”, och det är just denna typ av ”enmanstyranni” som författarna till förstamajuttalandet upprätthåller i maoismens namn.
Med tanke på allt detta blev vi ganska glada över att se AKP(M):s kritik av förstamajuttalandet. De framförde en principiell kritik av Gonzalos tänkande och relaterade avvikelser i de grupper som utarbetade uttalandet. Denna typ av analys är en del av den nödvändiga kampen mot höger- och ultra-”vänster”-avvikelser inom IKR. För att främja den proletära revolutionens sak måste en allvarlig och långvarig kamp föras för att avslöja opportunistiska och revisionistiska tendenser, inklusive de som skulle ”vifta med den röda flaggan för att motsätta sig den röda flaggan”. Även om vi har vissa meningsskiljaktigheter med AKP(M):s uttalande är dessa meningsskiljaktigheter enligt vår mening sekundära och våra överenskommelser primära.
BKP(RF):s svar till AKP(M)
Nästan ett år efter det att AKP(M) publicerade sin kritik av förstamajuttalandet publicerade BKP(RF) ett offentligt svar på kritiken.[50] Svaret var dock bristfälligt i flera avseenden. Först och främst var det faktum att BKP(RF) inte svarade på majoriteten av de meningsskiljaktigheter som AKP(M) tog upp. Detta återspeglar en motvilja mot kamp och en konsolidering mot dogmatism. För det andra, när och där de svarade, förvrängde de ofta och missbedömde AKP(M):s kritik. Till exempel sätter de upprepade gånger likhetstecken mellan AKP(M):s kritik av gonzalismen och reaktionära attacker mot PKP och kommunistiska krafter i allmänhet. Vid ett tillfälle går de till och med så långt att de hävdar att Afghanistans kritik ”gör gemensam sak med reaktionen” och sätter likhetstecken mellan den och ”de ursinniga angrepp som imperialismen, borgerskapet, godsägarna, revisionisterna och alla de mest reaktionära systematiskt utdelar mot PKP, ordförande Gonzalo och hans tänkande och folkkriget i Peru”. De fortsätter sedan med att hävda: ”När Afghanistans Kommunistiska Parti (maoisterna) lanserar sina attacker mot ordförande Gonzalo, riktar de sig undantagslöst emot maoismen och kastar sig in i revisionismens sörja som underminerar den internationella kommunistiska rörelsens enhetsbas.”
Även om vi har vissa meningsskiljaktigheter med AKP(M):s dokument och analys är det tydligt att deras kritik av förstamajuttalandet görs i den proletära internationalismens och den kamratliga kampens anda. Detsamma kan inte sägas om BKP(RF):s svar.
AKP(M) framförde till exempel en tydlig och direkt kritik mot förstamajuttalandets analys av världssituationen i allmänhet och författarnas tystnad i frågan om den kinesiska imperialismen i synnerhet. BKP(RF) ger inget svar på denna kritik. De svarar inte heller på kritiken mot idén om partiets absoluta ledarskap över enhetsfronten, liksom kritiken mot uppfattningen att MLM spridit sig bland arbetarklassen ”mer än någonsin”. Faktum är att BKP(RF) tiger om nästan varje viktig kritik mot förstamajuttalandet.
I stället är deras svar nästan ett envetet angrepp på kritiken mot Gonzalo. Inte så mycket på särdragen i den kritik som framförs av AKP(M), utan snarare en attack mot själva idén att kritisera Gonzalo som sådan. Enligt våra samtida dogmatiker är kritik av Gonzalo en motsats till MLM. Precis som de i andra dokument har hävdat att kritik av den förmodade universalismen av utdraget folkkrig är att ”förkasta den proletära revolutionen”.[51] BKP(RF) är på detta sätt en del av en större dogmatisk trend inom IKR som blint och okritiskt upprätthåller allt som Gonzalo har sagt, inklusive nyckelidéer och teorier som motsäger MLM, från idén om det militariserade partiet[52] till idén om ”folkkrig ända till kommunismen”[53].
Denna dogmatism är framträdande i de brasilianska kamraternas svar när de gör uttalanden som ”inget parti kan gå framåt i den centrala och viktigaste uppgiften att återskapa eller konstituera partiet för att inleda folkkriget, utan att förstå och anta bidragen av universell giltighet i Gonzalos tänkande”. Har dessa kamrater glömt bort de pågående folkkrigen i Indien och Filippinerna? Eller har de valt att ignorera dem? Har de glömt det faktum att inget av de maoistpartier som leder dessa kamper går Gonzalos tänkandes väg? Hur kommer det sig att dessa partier genomför långvariga folkkrig utan det förmodade universella behovet av ett militariserat parti och jefatura? Det kan bara finnas två slutsatser. Antingen leder inte FKP och IKP (maoisterna) verkligen folkkrig, eller så är det förmodade universella behovet av att ansluta sig till Gonzalos tänkande inte så universellt trots allt.
Det finns ingen anledning att förringa betydelsen av den peruanska revolutionen och av Gonzalos ledarskap. PKP gjorde enorma framsteg i den revolutionära kampen och spelade en viktig roll internationellt med sina bidrag till RIM. Folkkriget besegrades dock (även om det kan resa sig igen), PKP krossades och Gonzalo fängslades. Detta var ett stort bakslag för revolutionen i Peru och för den internationella kommunistiska rörelsen. Det finns ett behov av att förstå orsakerna till detta bakslag, bland annat genom att analysera bristerna i PKP:s och Gonzalos tänkande. Om man inte gör det kommer de verkliga orsakerna till bakslagen i Peru att förbli ett mysterium. Det är oroväckande att en del av dem som försvarar gonzalismen fortsätter att förneka att dessa bakslag ens har inträffat.
Faran med den dogmatiska gonzalismtrenden inom IKR är att dess anhängare våldsamt motsätter sig en verklig maoistisk analys av framgångarna och misslyckandena i Peru. I själva verket går de ett steg längre och upphöjer vissa av PKP:s misstag till förmodade universella principer. AKP(M) uttryckte det väl när de konstaterade att ”PKP:s felaktiga formuleringar är inte baserade på gamla/förflutna formuleringar från den internationella kommunistiska rörelsen som står i motsats till den verkliga och nya utvecklingen inom IKR, utan de är formuleringar baserade på ’nya’ och felaktiga idéer som har presenterats i motsats till principiella och korrekta idéer som finns inom IKR”.
När de tar ställning på denna grund hävdar våra samtida dogmatiker till och med att de som inte håller med om dessa gonzalistiska ”principer” i själva verket ”gör gemensam sak med reaktionen”. På detta sätt försöker de att sätta dit all maoistisk kritik av Gonzalos tänkande som i princip revisionistiskt eller likvidationistiskt skräp. Tyvärr (men inte till förvåning) bryr de sig inte om att erbjuda en substantiell analys av sina meningsskiljaktigheter med andra.
I viss mening finns det inte så mycket att säga om BKP(RF):s svar. Deras tystnad i viktiga frågor talar ännu högre än deras polemiska fördömande av den maoistiska kritiken mot Gonzalo.
Slutsats: en ny international?
Både i afghanernas kritik av BKP(RF) och i det senare partiets svar väcks frågan om en ny internationell organisation av maoistpartier – en ny kommunistisk international. Trots att de uppenbarligen har olika uppfattningar om en sådan organisations karaktär, formulerar båda partierna denna fråga i termer av behovet av att skapa en organisation som efterträder RIM.
Vi är överens om att det finns ett behov av ett större utbyte av teoretiska idéer mellan maoistiska organisationer och en större studie av erfarenheterna från de ledande revolutionära rörelserna i världen. Internationella konferenser liksom andra organisationsformer kan spela en positiv roll i denna process. I diskussionen om dessa frågor måste man emellertid också ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts av Komintern, som ibland begick misstag genom att fungera som centralkommitté för de olika partierna i världen och därmed försumma den centrala karaktären hos de primära motsättningarna i dessa länder. Vi anser att RIM drabbades av liknande misstag genom att i praktiken hävda att organet borde arbeta enligt demokratisk centralism, vilket riskerade att upprepa Kominterns felaktiga väg genom att utöva central (sovjetisk) kontroll över enskilda kommunistpartier. Detta kan mycket väl ha lett till att ledande partier runt om i världen undvek organisationen, som då till stor del leddes av RCP (USA), Perus Kommunistiska Parti och Nepals Kommunistiska Parti (ML). Det skulle vara till hjälp om AKP(M) klargjorde sin ståndpunkt om huruvida deras förslag till en ny internationell organisation av maoistpartier skulle upprepa denna ledarskapsmetod. Det skulle också vara bra att veta om de håller med om denna analys att det var ett misstag att driva på för demokratisk centralism i RIM.
Det finns ett stort behov av större samordning och utbyte mellan antirevisionistiska kommunistiska organisationer runt om i världen. Detta skulle vara en stor välsignelse för partier runt om i världen och för IKR som helhet. Sådana organisationsformer bör innefatta lämpliga forum för diskussion och debatt om viktiga teoretiska frågor, även om maoismens utlåtanden. Genom denna process kan enhet uppnås genom kamp.
Det brasilianska partiet och deras olika allierade ser däremot skapandet av en ”ny internationell proletärorganisation” som nyckeln till att utveckla ett ”globalt folkkrig”. Detta hänger samman med deras mekaniska syn på ”folkkrig ända till kommunismen”.[54] BKP(RF) är inte ensamma om att tro att så är fallet; de andra undertecknarna av 2018 års förstamajuttalande och andra efterföljande gemensamma deklarationer upprätthåller samma grundinställning. Genom att hävda att ett vagt globalt folkkrig kommer att leda till kommunism verkar de också ha dragit slutsatsen att det kommer att fungera som en deus ex machina även för alla andra problem som den internationella kommunistiska rörelsen står inför. Det kommer inte bara att magiskt leda till kommunism utan behov av socialism eller många kulturella revolutioner, utan en ny kommunistisk international kommer också att skapas som en ”produkt av utvecklingen av folkkriget på planeten”. Så säger de det, i alla fall:
Vi hälsar revolutionen som den huvudsakliga historiska och politiska tendensen i världen. Vi hälsar det kommande förverkligandet av den internationella enhetliga maoistiska konferensen för att ge upphov till proletariatets nya internationella organisation som ett viktigt steg framåt i återföreningen av den internationella kommunistiska rörelsen i en ny international som en produkt av utvecklingen av folkkriget på planeten.[55]
Detta synsätt visar på en djup naivitet när det gäller komplexiteten i motsättningen bland folket, det sätt på vilket massorna internaliserar den härskande klassens ideologi och behovet av att övervinna dessa idéer genom en rad massmobiliseringar och klasskamper under socialismen. I stället för allt detta och mer därtill, lägger de fram att ett globalt krig för att störta borgerskapet kommer att lösa allting. På så sätt reduceras politiken till en rent militär fråga, vilket inte borde komma som någon överraskning med tanke på deras fixering vid skapandet av ett militariserat kommunistparti.
Dessutom är det surrealistiskt men inte förvånande att BKP(RF) hävdar att revolutionen är ”den huvudsakliga historiska och politiska tendensen i världen” just nu. För närvarande befinner sig till och med de mest avancerade revolutionära krafterna i världen (i Indien och Filippinerna) fortfarande i en relativt svag ställning i sina egna länder. De utkämpar utdragna folkkrig och befinner sig båda i ett stadium av strategisk defensiv. I Turkiet pågår också ett folkkrig, som också är relativt svagt i förhållande till den turkiska statens styrka. I de flesta andra länder i världen finns det inte ens maoistiska partier, än mindre utvecklade revolutionära rörelser under maoistiskt ledarskap. Trots några anmärkningsvärda massrörelser på senare tid i olika länder är det absurt att hävda att revolutionen är huvudtendensen i världen idag.
Denna typ av förnekande av grundläggande objektiv verklighet är en del av deras politik om ”Folkkrig ända till kommunismen!”. Detta sätt att se på politik – och att hantera motsättningar i allmänhet – med en enda lösning som passar för alla, leder till alla möjliga teoretiska förvirringar, som vi har sett ovan. Om bara saker och ting var så enkla, om bara varje hinder och spärr framför IKR kunde övervinnas lika lätt som dessa dogmatiker avfärdar frågor om strategi och taktik med paroller.
Som svar på denna idé om ett ”globalt folkkrig” och en ny international som uppstår ur det, ska vi dela med oss av ett citat från Ajith, som kritiserar en liknande idé (om än med en annan smak) som förespråkas av Avakian:
Avakian hävdar att Lenin var villig att ”exportera revolutionen”, men att detta övergavs av de som kom senare. Han nämner Röda arméns framfart mot Warszawa som bevis. De negativa konsekvenserna av detta drag, misslyckandet med Kominterns försök att initiera och direkt styra revolutionen i Tyskland, de hinder som orsakades av Kominterns rådgivare i Kina, misslyckandet för de nya stater som bildades i Östeuropa att utvecklas som socialistiska samhällen, till stor del på grund av att de huvudsakligen förlitade sig på den sovjetiska armén för att grundas och existera – Avakian har ingen tid för dessa verkliga lärdomar av historien. Men de lärde den kommunistiska rörelsen att revolutioner inte kan exporteras, även om de kan och måste stödjas på alla möjliga sätt. Några exempel på sådant internationellt stöd var den internationella brigadens deltagande i det spanska inbördeskriget (fel i politiken till trots) och det revolutionära Kinas direkta roll i Koreakriget.[56]
Ajiths skarpa kritik av avakianismen och RCP:s missförstånd av den revolutionära historiens viktigaste lärdomar gäller lika bra för det brasilianska partiet och deras gonzalister. Idén om ett globalt folkkrig är bara ytterligare en fantasi om att exportera revolutionen och förnekar behovet av att kommunister i ett givet land ska staka ut en kurs framåt för revolutionen i linje med landets särdrag. Ur detta dogmatiska perspektiv är det svårt, om inte omöjligt, att förstå och uppskatta betydelsen av det arbete som Mao och KKP gjorde för att tillämpa marxismen på den speciella situationen i Kina (och därmed utveckla marxismen). BKP(RF) och deras gonzalister misslyckas med att förstå denna grundläggande lärdom av maoismen, trots att de upprepade gånger beskriver sig själva som ”huvudsakligen maoistiska”. Det finns inte så mycket mer att säga om denna typ av dogmatism. Deras förståelse av MLM är inte mycket mer än en parollröra som backas upp av citatplock ur kommunistisk teori.
Trots våra meningsskiljaktigheter med det afghanska partiet anser vi däremot att deras åsikter i frågan förtjänar ett mer detaljerat svar.
I likhet med det brasilianska partiet kopplar AKP(M) också utvecklingen av en ny kommunistisk international till frågor om folkkrig. Till sin ära hävdar de inte att en ny international kommer att uppstå som en produkt av ”globalt folkkrig” eller något liknande. I stället erbjuder de en tydlig analys av behovet av att fortsätta ansträngningarna att skapa en internationell maoistisk organisation i kölvattnet av RIM:s kollaps.
Därför är kampen för att beväpna arbetarklassen med MLM och kampen för att formulera en linje och inriktning för den internationella kommunistiska maoistiska rörelsen – att bilda en internationell maoistisk konferens och bilda en internationell kommunistisk maoistisk organisation – en uppgift som måste fortsätta och som inte bör betraktas som avslutad.[57]
Historien har lärt oss att internationella kommunistiska organisationer inte uppstår ur intet eller ur lågorna av ett revolutionärt krig. Snarare byggs de upp av kamrater och organisationer som arbetar nära tillsammans för att kämpa om dagens viktigaste politiska frågor. Idag innefattar detta att sammanfatta lärdomarna från den stora proletära kulturrevolutionen och den omvända utvecklingen i Kina (särskilt när det gäller klassbasen för partiets interna borgerskap) samt lärdomarna från de maoistiska partiernas framgångar och misslyckanden sedan dess. Det är också viktigt att utveckla klarhet om den internationella situationen, särskilt eftersom den interimperialistiska konkurrensen mellan USA och Kina fortsätter att trappas upp under denna fördjupade ekonomiska depression.
Ansträngningarna för att skapa en ny international bör också innefatta noggranna studier av RIM:s framgångar och misslyckanden, och i synnerhet de sätt på vilka RIM upprepade vissa misstag från Komintern. Vi vet att AKP(M) har deltagit i arbetet med att sammanfatta dessa lärdomar, särskilt de frågor som uppstod i samband med de misstag som gjordes i Nepal och deras relation till bakslagen i RIM. Vi har betydande meningsskiljaktigheter med det afghanska partiets bedömning av de viktigaste hindren för maoistiska partier och organisationer i Europa och andra imperialistiska länder. AKP(M) går så långt som att påstå att bristen på strategi för folkkrig i imperialistiska länder är det ”stora teoretiska hindret som förhindrar snabba framsteg” för maoistiska organisationer i dessa länder. De hävdar också att rollen för en internationell maoistisk konferens är att skissa på en allmän modell för en sådan strategi:
Framsteg i appliceringen av maoismen i de imperialistiska odjurens håla i Europa, för att etablera eller återupprätta maoistiska kommunistpartier, finns i flera europeiska länder. Det stora teoretiska hindret som förhindrar snabba framsteg är dock inte frågan om strategin för folkkrig i allmänhet, en strategi som bör accepteras av hela den internationella maoistiska rörelsen, utan i själva verket problemet med formen för folkkriget i de imperialistiska länderna, som hittills inte har lösts av den internationella maoistiska rörelsen eller av de maoistiska krafterna i de imperialistiska länderna. Det som har uttryckts på den internationella maoistiska rörelsens nivå, liksom på nivån för särskilda maoistiska krafter i imperialistiska länder, är att ifrågasätta oktoberrevolutionen 1917 som en allmän modell som kan tillämpas på imperialistiska länder, men utan att skissa på en konkret teoretisk modell för att genomföra folkkrig i motsats till modellen från oktober 1917.
Vi anser att tillhandahållandet av en sådan tydlig teoretisk modell är en uppgift för en internationell maoistisk konferens och att den bör lösas på internationell nivå. Sekteristiska formuleringar och åtgärder som leder till att de internationella maoistiska styrkorna splittras ytterligare kommer inte heller att leda till någonting och kommer praktiskt inte att leda någonstans.[58]
Det är sant att anhängarna av teorin om folkkrigets universalitet inte har gjort mycket för att klargöra hur de tänker sig att det ska utspela sig i de imperialistiska länderna. Vaga metaforer och förenklade demografiska analyser (t.ex. förekomsten av förtryckta nationaliteters slumförorter som omringar många städer i USA) kombineras med slagord och förkunnas som strategi av många europeiska och amerikanska gonzalister. Det enda som dessa formuleringar i allmänhet avslöjar är dock författarnas okunskap om till och med de mest grundläggande idéer som Mao lade fram i ”Om långvarigt krig”.
Trots dessa uppenbara problem anser vi inte att den strategi som föreslås av det afghanska partiet är en verklig lösning på dessa problem. Först och främst, som vi redan har sagt i vårt tidigare dokument ”Långvarigt folkkrig är inte en universell strategi för revolution”[59], anser vi inte att långvarigt folkkrig är en strategi som kan tillämpas i imperialistiska länder. Vi tycker inte heller att det viktigaste hindret framför maoistiska partier och organisationer i imperialistiska länder är att utveckla en allmän teoretisk modell för revolution i imperialistiska länder. Det finns redan en sådan, nämligen oktobervägen, som måste studeras, förstås och anpassas till landets och frågans särdrag, på samma sätt som Lenin och bolsjevikerna uppdaterade och anpassade det tillvägagångssätt som användes i Pariskommunen.
Med tanke på detta anser vi att de viktigaste hindren för maoistiska revolutionärer i imperialistiska länder faktiskt varierar från land till land och från situation till situation. Det finns ett grundläggande behov av att gå ut bland folket, utveckla förbindelser med dem, föra ut MLM till dem och att bygga upp ett maoistiskt parti, men problemet ligger i detaljerna.
Vid en viss tidpunkt i ett visst land kan kampen mot ekonomismen vara den viktigaste frågan (som den var vid sekelskiftet 1900 i Ryssland), och att få klarhet i denna avvikelse och dess fallgropar kan vara den viktigaste uppgiften för maoistiska krafter. Samtidigt kan det i ett annat land vara så att det maoistiska partiet där snabbt måste anpassa sig till en högervridning av staten och gå under jorden när det mesta av den lagliga verksamheten blir omöjlig. Att utveckla en teoretisk förståelse för hur man gör detta skulle då vara ”det stora teoretiska hindret” för maoisterna i det landet. På en annan plats vid en annan tidpunkt kan det finnas ett behov av att analysera och förstå dynamiken i ett förestående inbördeskrig mellan delar av den härskande klassen. Listan fortsätter.
Även om folkkrig var en genomförbar strategi i imperialistiska länder – vilket det inte är – skulle det ändå vara en form av dogmatism att se uppnåendet av teoretisk klarhet om ”formen av folkkrig i imperialistiska länder” som det viktigaste teoretiska hindret framför alla maoistiska organisationer i imperialistiska länder.
Enligt vår åsikt skulle det vara mycket mer produktivt om en första internationell konferens för maoistiska organisationer och partier inriktade sig på att utveckla en viss grundläggande enighet kring de viktigaste lärdomarna från MLM samt att diskutera och debattera den internationella situationen, särskilt den allt skarpare interimperialistiska konkurrensen mellan USA och Kina. Just nu råder det allvarlig oordning och förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen. Partierna i Indien och Filippinerna är en hoppets ledstjärna för världens folk, men i de flesta länder är kommunisterna inte ens organiserade i ett maoistiskt parti. Opportunism, dogmatism och äventyrism är ganska framträdande. I många imperialistiska länder – och till och med i de nykoloniala ländernas stadskärnor – påverkas de som är intresserade av kommunistisk politik negativt av den imperialistiska kulturen, särskilt den som främjas genom sociala medier och som reducerar kommunismen till en rad slogans och memer. Denna tendens har spelat en viktig roll för att främja uppkomsten av dogmatism och gonzalism inom IKR.
Medan gonzalismen i sig själv är en stor avvikelse, påverkas andra partier – inklusive AKP(M) – av denna avvikelse, till exempel när det gäller att främja idéer som folkkrigets allmängiltighet. Att kämpa mot dessa avvikelser och främja klarhet om maoismens grundläggande lärdomar är en viktig uppgift som IKR har framför sig, och något som bör tas upp av varje internationell konferens för maoistiska organisationer.
Medan den nuvarande ekonomiska krisen intensifieras, coronaviruspandemin fortsätter att ödelägga världens folk och den interimperialistiska konkurrensen intensifieras, är det nödvändigt att maoistiska krafter runt om i världen engagerar sig i principfasta diskussioner och debatter om nyckelfrågor. Vi ser en framtida konferens som ett viktigt sätt att främja klarhet inom den internationella kommunistiska rörelsen i viktiga politiska frågor. Vi hoppas också att detta dokument på något sätt har bidragit till den större linjekampen mot gonzalismen.
Originaltext finns här: https://bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-01-Jan2021-rev3.pdf s.6 – s.26
Översättning: Oskar Lundgren
Referenser
[1] https://www.newepoch.media/post/2018/05/02/-proletarians-of-all-countries-unite ↩︎
[2] https://www.newepoch.media/post/2018/05/02/-proletarians-of-all-countries-unite ↩︎
[3] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3200-on-the-criticism-of-the-communist-party-maoist-afghanistan-to-the-joint-declaration-of-may-1-2018
[4] Det är viktigt att skilja mellan PKP självt – som trots sitt nederlag, var en i huvudsak revolutionär organisation – och gonzalistiska grupper som är föga mer än små grupper av äventyrsmakare och dogmatiker.
[5] https://www.newepoch.media/single-post/2018/05/02/%E2%80%9CProletarians-of-all-countries-unite%E2%80%9D
[6] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (page 1)
[7] Senare i dokumentet kommer vi att ytterligare diskuteras vår oenighet med AKP(M):s analys att folkkriget är en universell strategi för revolutionen. Dock deras huvudpoäng att de flesta maoistiska partier runtom i världen befinner sig på ett tidigt utvecklingsstadium är korrekt.
[8] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (sid. 3)
[9] https://www.newepoch.media/post/2018/05/02/-proletarians-of-all-countries-unite
[10] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (s.7)
[11] ”För en marxist är det otvivelaktigt, att en revolution är omöjlig utan en revolutionär situation och att inte varje revolutionär situation leder till revolution. Vilka är, allmänt talat, kännetecknen på en revolutionär situation? Vi misstar oss säkerligen inte, om vi påpekar följande tre huvudkännetecken: 1) De härskande klasserna kan inte upprätthålla sitt välde i oförändrat skick; en eller annan kris i ’överskikten’, kris för den härskande klassens politik, varigenom det bildas en bräsch, där de förtryckta massornas missnöje och förbittring kommer till utbrott. För att revolutionen skall bryta ut räcker det vanligtvis inte med att ’underskikten inte vill’ utan det fordras även att ’överskikten inte kan’ leva på det gamla sättet. 2) De förtryckta klassernas nöd och olyckor skärps utöver det vanliga. 3) De nämnda orsakerna framkallar en betydande ökning av aktiviteten hos massorna, vilka under en ’fredlig’ epok lugnt låter sig plundras, men under stormiga tider drivs till självständig historisk aktion såväl av hela krisläget som av ’överskikten’ själva. Utan dessa objektiva förändringar, som inte bara är oberoende av de enskilda gruppernas och partiernas vilja, utan också av de enskilda klassernas vilja, är revolutionen – som allmän regel – omöjlig. ”
Socialismen och kriget, Proletärkultur 1984, sid 85 eller Andra Internationalens sammanbrott juni 1915 –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1915/06/andra_internationalens_sammanbrott.html
[12] Med tanke på att uttalandet publicerades några månader efter det att de amerikanska aktiemarknaderna hade nått sina högsta nivåer, som sedan dess har överträffats, verkar det märkligt att författarna till uttalandet ansåg att kapitalismen befann sig i ett ”avancerat” stadium av nedbrytning. De stora företagen drog in rekordvinster och de imperialistiska länderna stod bara inför ett relativt begränsat massuppror. Hur förvirrande det än kan tyckas, så syftade de uppenbarligen inte på någon särskild ekonomisk eller politisk kris när de talade om kapitalets ”nedbrytning”, utan snarare på utvecklingen av själva den kapitalistiska imperialismen (som de kallar ”plågsam imperialism”). Enligt detta argument har kapitalismen stått inför en ”avancerad grad av nedbrytning” åtminstone sedan början av 1900-talet!
En MLM-analys av den kapitalistiska imperialismen avslöjar detta argument som en absurditet. Kapitalismens imperialistiska utvecklingsstadium representerar en enorm grad av koncentration av kapital och makt i händerna på ett litet antal truster. Därför representerar imperialismen inte en ”avancerad grad av nedbrytning av kapitalet” utan snarare en otrolig sammansättning och koncentration av kapitalet som aldrig tidigare har skådats i hela mänsklighetens historia! Denna kapitalkoncentration förbereder marken för socialistiska revolutioner och den slutliga förstörelsen av kapitalismen och värdeformen, men det är inte samma sak att förbereda marken för något och att det som ska ske är samma sak, lika lite som det är samma sak att bearbeta en åker och skörda!
[13] Återigen är det viktigt att understryka att den senaste utvecklingen av Covid 19- pandemin, massprotesterna, och inledningen av en djup ekonomisk depression har ändrat situationen något. Detta förbleknar dock i jämförelse med instabiliteten under 1900-talets två världskrig.
[14] https://www.newepoch.media/post/2018/05/02/-proletarians-of-all-countries-unite
[15] Lenin, “Ett steg framåt, två steg tillbaka,” finns på internet här: https://www.marxists.org/svenska/lenin/1904/05.htm
[16] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (sida 3)
[17] https://www.newepoch.media/post/2018/05/02/-proletarians-of-all-countries-unite
[18] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf
[19] Från Om Motsättningar, citerad från avsnittet med rubriken “Huvudmotsättningen och huvudsidan i en motsättning” Finns på internet här: https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV1/VV1_art17_Om%20mots%C3%A4ttningar.htm
[20] Bara för att en motsättning inte är huvudmotsättningen i ett visst ögonblick betyder det inte att den är oviktig eller att den inte kommer att bli huvudmotsättningen i nästa ögonblick. I en komplex situation, som situationen i ett land, finns det en hel rad motsättningar som hänger samman på ett komplext sätt och ömsesidigt påverkar och bestämmer varandras utveckling. Därför är det avgörande att tillämpa principen om ”konkreta undersökningar av konkreta situationer” för att få en dialektisk materialistisk förståelse av hur olika motsättningar hänger samman.
[21] http://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Founding/StrategyTactics-pamphlet.pdf
[22] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf
[23] Ibid.
[24] Ibid.
[25] Dessutom har den ryska monopolkapitalistiska klassen, med tanke på dess allmänna svaghet, undertecknat en rad något ogynnsamma avtal med Kina.
[26] https://www.scmp.com/news/world/united-states-canada/article/2180451/china-china-china-new-pentagon-chief-patrick
[27] Ibid.
[28] Till exempel, se:
https://www.cnbc.com/2018/11/20/us-firms-arent-ready-to-leave-china-despite-trade-war-analysts-say.html
https://www.news18.com/news/tech/hp-dell-microsoft-and-amazon-considering-to-move-production-out-of-china-2216619.html
https://asia.nikkei.com/Economy/Trade-war/Apple-tests-AirPods-production-in-Vietnam-as-it-cuts-China-reliance
https://e.vnexpress.net/news/business/companies/us-footwear-maker-to-move-china-production-to-vietnam-this-year-3918368.htm
[29] Se till exempel Rand Corporations policydokument från 2017, U.S. Military Capabilities and Forces for a Dangerous World : Rethinking the U.S. Approach to Force Planning, där man förespråkar en ökning av militärbudgeten med ”20-40 miljarder dollar per år på en varaktig basis” för att ”[modernisera] de amerikanska styrkornas kapacitet och ställning för att bättre kunna avskräcka och besegra aggressioner från Kina, Ryssland och Nordkorea”. https://www.rand.org/pubs/research_reports/RR1782-1.html
Det är värt att notera att Pentagons budget ökade med 61 miljarder dollar 2018, och det verkar troligt att de faktiska årliga budgetökningarna framöver kommer att ligga närmare denna siffra än de 20-40 miljarder dollar per år som rekommenderas av Rand-företaget.
[30] Se till exempel följande uttalande: “Revolutionary greetings to the Fiftieth Anniversary of our Party! Strengthen the Party theoretically, politically and organizationally so as to spread and intensify countrywide Protracted People’s War! Celebrate the 50th Anniversary of our Party and the 15th Anniversary of our new Party – CPI(Maoist) from September 21st to November 8th all over the country with revolutionary enthusiasm and revolutionary firm will! A call to the Indian revolutionary ranks and people! Central Committee Communist Party of India (Maoist)”. Där skriver de:
”Kampen mellan imperialisterna för att omfördela världsmarknaden och plundra naturresurserna intensifieras inom handeln och militära sektorerna. Brexitutvecklingen återspeglar intensiteten i motsättningarna mellan imperialisterna. Den protektionistiska politiken som USA har fört fram på det ekonomiska området i stället för en globaliseringspolitik motsätter sig allvarligt de andra imperialistiska länderna. Handelskriget mellan USA och Kina pågår på ett ytterst allvarligt sätt. Västasien och Indo-pacifiska regionen är centrumet av motsättningar mellan imperialisterna. Med USA:s fåfänga försök att upprätthålla världsherraväldet genom att möta Iran i Västasien och Nordkorea i Ostasien, och de ryska och kinesiska imperialisterna som stöder dessa länder ökar spänningarna. Den riktade sig särskilt mot Iran som följer en oberoende politik utan att ge upp inför USA och införde flera ekonomiska sanktioner mot landet. Utbrottet av folkets mot ”utlämningslagen” i Hongkong, som den kinesiska regeringen har lagt fram och som kränker folkets strävanden utanför landet, återspeglar motsättningarna mellan imperialisterna. På det hela taget intensifieras de tre grundläggande motsättningarna i världen.”
[31] Ur Filippinernas Kommunistiska Partis dokument från 2019 ”Commemorate the 70th year of the 1949 victory of the Chinese revolution”:
”Idag är Kina en av de ledande imperialistiska makterna i världen. Det ägnar sig åt kapitalexport i form av betungande lån och kapitalinvesteringar. Det är engagerat i att ackumulera nya investerings- och inflytandesfärer och göra anspråk på territorier för sig självt. Den har byggt militärbaser i Afrika och i Sydkinesiska havet. Det påskyndar sin produktion av nya hangarfartyg och moderna vapen som förberedelse för nya interimperialistiska krig för att omfördela världen mellan sig när de står inför en utdragen global kapitalistisk depression. Kina står nu under monopolkapitalisternas inflytande, som försöker utplåna minnena av den socialistiska revolutionen. Inför KKP:s försök att revidera historien och förvränga marxismen-leninismen-maoismen anser FKP att det är en avgörande uppgift för det revolutionära proletariatet i hela världen att studera det kinesiska folkets segrar i sina nationaldemokratiska och socialistiska revolutioner, dra lärdomar och tillämpa dessa i den revolutionära kampen under eran av den socialistiska revolutionens återuppståndelse. Länge leve 1949 års seger för det kinesiska folkets revolution! Hissa högt marxismen-leninismen-maoismens fana! För nationaldemokratisk och socialistisk revolution över hela världen!”
[32] För mer information, jämför https://oec.world/en/visualize/tree_map/hs92/export/bra/show/all/2017/ och https://oec.world/en/visualize/tree_map/hs92/import/bra/show/all/2017/
[33] Se data från den här härskarklasshemsidan: https://www.thedialogue.org/map_list/
[34] South Western Regional Bureau av IKP (Maoisterna), Leadership Training Programme (2009), s. 21. Detta dokument citeras i Jan Myrdals Röd Stjärna Över Indien på sidorna 114-116 i engelsk upplaga.
[35] Se “Evaluating the Cultural Revolution in China and its Legacy for the Future By the MLM Revolutionary Study Group in the U.S.(March 2007)” https://www.mlmrsg.com/attachments/article/72/CRpaper-Final.pdf
[36] http://bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Nepal/OpenLetterToCPNM-090720.pdf
[37] Från ”Evaluating the Cultural Revolution…”: ”Denna uppvisning av partiets enighet dolde emellertid utvecklingen av djupa politiska meningsskiljaktigheter mellan Mao och Lin i ett antal frågor. Mao var särskilt oroad över det växande antalet PLA-befälhavare i partiets toppskikt och över Lins främjande av en personkult kring Mao som egentligen var avsedd att främja Lin själv som ett annat politiskt geni .. Redan 1966 hävdade Lin att ”ordförande Maos uttalanden, verk och revolutionära praktik har visat att han är ett stort proletärt geni… Varje mening i ordförande Maos verk är en sanning, en mening av honom överträffar tiotusen av våra”. I ett privat brev till Jiang Qing svarade Mao: ”Jag skulle aldrig ha trott att de få böcker som jag har skrivit kunde ha sådana magiska krafter”. (Jaap van Ginneken, The Rise and Fall of Lin Piao, 1977, s. 61-63). Lin sade en gång: ”Vi måste bestämt genomföra Ordförandens instruktioner, oavsett om vi förstår dem eller inte”. (MacFarquhar och Schoenthals, s. 98) (våra översättningar från engelska). För en beskrivning av Zhang Chunqiaos motstånd mot Lins försök, vid ett plenum i centralkommittén 1970, att införa en hänvisning till Maos genialitet i partiets stadgar, se ibid. s. 328-332.
[38] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (sida 2) (vår översättning)
[39] Ibid.
[40] https://www.newepoch.media/post/2018/05/02/-proletarians-of-all-countries-unite (vår översättning)
[41] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (sida 10) (vår översättning)
[42] https://redstaroverindia.se/pdf/1-In%20Conversation%20with%20Ganapathy.pdf (sida 8)
[43] https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1901/witbd/i.htm
[44] Se History of the Modern Chinese Revolution (1919-1956) av Ho Kan-chih, kapitlet om “The Chinese Communist Party’s Policy of Forcing Chiang Kai-shek to Resist Japan. The Sian [Xi’an] Incident-Turning Point of the Situation. The Beginnings of an Anti-Japanese United Front. Struggle of the Northeast Anti-Japanese Allied Army” s. 145-150. https://bannedthought.net/China/Pre1949/General/AHistoryOfTheModernChineseRevolution-1919-1956-HoKan-chih-1977-OCR.pdf
[45] Från “Talks With Responsible Comrades At Various Places During Provincial Tour,” Mao Zedongs Valda Verk. Finns på internet här: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_88.htm (vår översättning från engelska)
[46] http://bannedthought.net/MLM-Theory/MLM-Intro/MLM-BasicCourse-CPI(Maoist)-2016-OCR.pdf
Grundkurs i marxismen-leninismen-maoismen, av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna): ”Maos förståelse av demokratisk centralism är helt klart ‘först demokrati, sedan centralism’. Han förklarade detta på många sätt – ‘om det inte finns någon demokrati kommer det inte att finnas någon centralism’, ‘centralism är centralism byggd på demokratins grund. Proletär centralism med en bred demokratisk bas”. Maos uppfattning byggde på hans förståelse av att centralism först och främst innebar en centralisering av korrekta idéer. För att detta skulle kunna ske var det nödvändigt att alla kamrater uttryckte sina synsätt och åsikter och inte höll dem tillbaka. Detta skulle bara vara möjligt om det fanns en så fullständig demokrati som möjligt där kamraterna skulle känna sig fria att säga vad de vill säga och till och med ge utlopp för sin ilska. Utan demokrati skulle det därför vara omöjligt att sammanfatta erfarenheterna på ett korrekt sätt. Utan demokrati, utan idéer som kommer från massorna, är det omöjligt att formulera bra linjer, principer, politik eller metoder. Med proletär demokrati var det emellertid möjligt att uppnå en enhetlig förståelse, politik, plan, befäl och handling på grundval av en koncentration av korrekta idéer. Detta är enhet genom centralism.” (vår översättning från engelska)
[47] Edgar Snow, Red Star Over China, s. 696.
[48] https://serviraopovo.wordpress.com/2018/11/28/lenin-e-o-partido-comunista-militarizado-partido-comunista-do-brasil-fracao-vermelha/
[49] Mao, “Talk at an Enlarged Working Conference Convened by the CC of the CPC”, Valda Verk, band VIII, finns på internet här: https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_62.htm (vår översättning från engelska)
[50] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3215-cpb-rf-combat-liquidationism-and-unite-the-icm-under-maoism-and-the-people-s-war-about-the-c-m-pa-critique-of-the-joint-declaration-of-1-may-2018
[51] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3591-to-discard-people-s-war-is-to-discard-the-proletarian-revolution
[52] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party
[53] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/4008-proletarians-of-all-countries-unite-the-people-s-war-is-the-path-that-we-will-continue-until-communism
[54] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/1270-celebrate-the-50th-anniversary-of-the-great-proletarian-cultural-revolution-with-people-s-war-until-communism
[55] https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/4008-proletarians-of-all-countries-unite-the-people-s-war-is-the-path-that-we-will-continue-until-communism
[56] Från Kamrat Ajiths Against Avakianism, s. 29. Finns på internet här: http://bannedthought.net/India/CPI-ML-Naxalbari/Naxalbari-Magazine/Naxalbari-04.pdf
[57] http://www.sholajawid.org/english/main_english/A%20Glimpse%20at%20the%20Joint%20International%20Statement.pdf (sida 3)
[58] Ibid. (sida 13)
[59] https://bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-01-Jan2021-rev3.pdf s. 27-61