torsdag, maj 23, 2024

Mera om gonzalismen

Jag är helt överens med Thomas Bergs artikel Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse –  och hans kritik av Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktions) artikel Lenin och det militariserade kommunistpartiet (I). Jag kommer i det följande enbart att kommentera artikeln Lenin och det militariserade kommunistpartiet. Syftet med deras artikel anges också:

“Det grundläggande syftet med denna artikel är, precis som det angivna syftet med El Maoista Magazine, att tjäna tvålinjekampen i den internationella kommunistiska rörelsen (IKM), genom att ta upp världsrevolutionens grundläggande frågor och problem.” (II)

Men varför bedriver Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) – liksom Perus Kommunistiska Parti – överhuvudtaget linjekamp inom den internationella kommunistiska rörelsen, innan de ens har lett folkkriget till seger i sina respektive länder? Varför fokuserar de inte på kampen i de egna länderna? Det är uppenbart att den international, som ska understödja inte bara dessa partier och världsrevolutionen i övrigt, dessutom ska ledas av dem själva. Lenin och bolsjevikpartiet tog initiativ till den Tredje internationalen först efter att oktoberrevolutionen hade segrat och Andra internationalens partier hade avslöjat sin socialchauvinistiska karaktär.

Det är uppenbart att Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti ser sig som de ledande maoisterna, den framtida världsrevolutionen ledare och att de tänker skapa ett nytt Komintern under sin ledning.  Denna nya international ska dessutom tillämpa den demokratiska centralismen, vilket går emot både Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) och Filippinernas Kommunistiska Partis uppfattning. Artikelförfattarna skriver betecknande nog:

”Lenin avslöjar opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området, som motsätter sig centralism i partiorganisationen, och sammanfattar därmed kärnan i opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området (en fullt giltig och användbar fråga för tvålinjekampen i IKM nuförtiden)” (Min fetstil). (III)

Problemet är att Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Partis ambitioner har stött på patrull från första början.  Huvudmotsättningen inom den internationella maoistiska rörelsen idag går mellan de som hävdar att folkkriget är en universell strategi, d.v.s Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion), Perus Kommunistiska Parti och en del andra partier, och de som bestrider att folkkriget är en universell strategi, d.v.s partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinernas Kommunistiska Parti och en rad andra partier. Dessa två oförenliga linjer kan aldrig samsas i en och samma organisation. Med teorin om att folkkriget är universellt följer som Thomas Berg påpekat en rad andra teorier som teorin om det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, teorin om jefatura (stort ledarskap) liksom den absurda teorin om att den revolutionära rörelsen befinner på en strategisk offensiv i världsmåttstock för närvarande med flera teorier.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti har alltså pretentioner på att leda den internationella maoistiska rörelsen. Varför skulle de annars publicera ett dokument som Evig ära till ordförande Gonzalo?(IV) Detta dokument utmynnar bl.a i parollerna ”Länge leve det allsmäktiga Gonzalo-tänkandet!” och ”Länge leve marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoism, med de universellt giltiga bidragen av ordförande Gonzalo!”. Den sista parollen är ett lysande exempel på ett hysteriskt knäfall inför etikettsraseri. Det värsta är att Gonzalo själv underblåste denna genikult:

”Men det principiella är att en stor ledare skapas, ett enda huvud som tydligt sticker ut, långt över de andra, och detta är vad vi måste förstå och det är inte på grund av någons vilja, det är själva revolutionens verklighet, klassen och partiet, som kräver och främjar denna formning”.  (V)

Men är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de ledande maoistiska partierna i världen idag? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.” (VI)

Är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de mest avancerade partierna i sin teori och praktik och som därmed kan fungera som vägledare för resten av den kommunistiska rörelsen? I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot…

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil) i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” (VII)

Detta kan bara betyda att Perus Kommunistiska Parti (PKP) ännu inte har reorganiserats och knappast heller leder något folkkrig idag i Peru idag. Det har för övrigt aldrig hänt i revolutionshistorien att ett parti som Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade efter ordförande Gonzalos tillfångatagande 1992, sedan har framträtt med anspråk att kunna leda världsrevolutionen.  PKP har aldrig ens gjort någon självkritik, ett kommunistiskt partis hallmärke enligt Lenin.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) verkar visserligen i ett stort och folkrikt land, men betyder det att partiet också har ett massinflytande? Det är en annan femma. Det finns för övrigt inga rapporter om att partiet inlett något folkkrig. Det vittnar om ett mycket dåligt omdöme att okritiskt överta Gonzalos och PKP:s politik.

Jämför dessa partier med Indiens Kommunistiska Parti och Filippinernas Kommunistiska. Dessa har lett folkkrig sedan mitten och slutet av 1960-talet; de har visserligen inte segrat, men heller inte besegrats. Deras verksamhet omfattar betydande områden i Indien och Filippinerna och deras verksamhet bekräftas regelbundet av deras motståndare, d.v.s regeringarna i respektive land.  Inget av dessa partier slår på den stora trumman för sig självt eller gör anspråk på att leda världsrevolutionen. Detta är helt i Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis anda – se bara Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963), som just var ett förslag.

Artikeln heter Lenin och det militariserade kommunistpartiet och ägnar ett längre stycke åt Lenins partiteori. Men ingenstans lyckas artikelförfattarna belägga att Lenin någonsin har myntat begreppet ”militariserat kommunistparti”.  Inte en enda Kominternkongress, där Lenin var närvarande, lanserade heller detta begrepp. Den som har studerat rysk revolutionshistoria vet att bolsjevikpartiets taktiska huvudlinje växlade med läget. Det tog aktiv del i den ryska revolutionen 1905, tvingades till en reträttpolitik (för att tala med Stalin) 1908 – 1912, då de utnyttjade alla legala möjligheter för att återigen gå till offensiv fr.o.m 1912. Den verkliga offensiven inleddes först under februarievolutionen 1917, då bolsjevikpartiet systematiskt ackumulerade politisk styrka tack vare sitt motstånd till det imperialistiska kriget, kamp mot dyrtiden och stöd till böndernas krav på jord. Partiets medlemsantal ökade från 40 000 till 200 000 fram till oktoberrevolutionen och tack vare stödet från arbetarklassens majoritet och runt hälften av soldaterna kunde partiet leda oktoberrevolutionen till seger.

Det mest märkliga – och samtidigt mest avslöjande – är att artikelförfattarna överhuvudtaget inte diskuterar oktoberrevolutionens betydelse. Varför? Förklaringen är naturligt mycket enkel. Oktoberrevolutionen, som var en väpnad stadsrevolution, innebar att revolutionen först ägde rum i städerna och tack var denna seger spreds den till landsbygden precis som franska revolutionen 1789. Pariskommunen 1871 inleddes också i Paris, men lyckades inte sprida sig till den franska landsbygden. Detta går tvärt emot den infantila dogmen att folkkrigets väg är universell.  Lenin upphöjde heller inte oktoberrevolutionens väg som den allena saliggörande vägen, speciellt inte för koloniala och semi-koloniala länder.

Det är lika märkligt att artikelförfattarna heller inte diskuterar Mao Zedongs teorier om folkkriget, trots att artikelförfattarna påstår sig vara maoister. Faktum är att Mao Zedong aldrig förespråkade teorin att folkkriget är universellt. Detta vet säkert också Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti.  Det minsta man kan begära att dessa partier åtminstone försöker leda i bevis varför Mao Zedong hade fel eller att hans teorier av någon anledning är inaktuella.  De är förmodligen medvetna om att detta vore politiskt självmord. Dessa som t.o.m drivit linjen om folkkrig fram mot kommunismen tycks inte ens låtsas om att KKP och Röda armén inte ens förde folkkrig hela vägen; i inbördeskriget 1945 – 1949 stod två konventionella arméer mot varandra.

Mao Zedong varnade t.o.m representanter för några latinamerikanska kommunistiska latinamerikanska kommunister i ett samtal 1956 för att mekaniskt överföra den kinesiska revolutionens erfarenheter till deras förhållanden:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (VII)

När artikelförfattarna diskuterar folkkriget, diskuteras det bara ur en inskränkt militärtaktisk synvinkel och som en trollformel.  Det är helt avgörande för kommunistpartierna att vinna politiskt stöd från de arbetande massorna för väpnade aktioner. Om de arbetande massorna inte accepterar de väpnade aktionerna, kommer kommunisterna att isoleras. Bolsjevikpartiet byggde successivt upp ett massivt politiskt stöd från februari 1917 till oktober 1917. De inledde inte väpnade aktioner först och sökte politiskt stöd därefter. Sak samma med KKP och Röda armén. Mao Zedong underströk hur viktigt det politiska stödet från de arbetande massorna var i basområdena, först i Jiangxisovjeten 1927 – 1934 och senare i de befriade områdena under befrielsekriget mot Japan 1937 – 1945. I dessa områden genomförde KKP en praktisk politik och en rad reformer, som gynnade de arbetande massorna.

Den som inleder ett befrielse krig på samma sätt som Che Guevara och hans 120 medföljare i Bolivia 1965 – 1967 utan ett politiskt program och utan ett masstöd från bönderna kommer oundvikligen att lida nederlag. Även om politisk makt växer ur gevärspipan, vill de berörda, de som ska befrias, också veta och förstå varför och hur en given regim ska störtas. Artikelförfattarna skriver också:

”Allt hänger då på att de kommunistiska partierna konstituerar sig eller rekonstituerar sig (beroende på vad som är fallet) runt geväret, och från första dagarna tar på sig uppgiften att beväpna och sträva efter att leda massornas väpnade kamp (min fetstil) i kampen mot den väpnade reaktionens makt, varvid det är en sekundär kampform i varje skede av konstitueringen/omkonstitueringen, för snart efter kulmen på konstitueringen/omkonstitueringen av det kommunistiska partiet blir den väpnade kampen huvudkampsformen och avdelningarna och plutonerna den huvudsakliga organisationsformen. Kort sagt, kommunistpartiet lär sig att föra krig genom att göra det.” (VII)

Så fort ett kommunistisk har bildats, eller rekonstruerats, ska det alltså genast ta sig an uppgiften att beväpna och leda massornas väpnade kamp. Detta är ett vänsteropportunistiskt recept, eftersom ett sådant ställningstagande är helt beroende av den samhälleliga situationen, partiets styrka och de arbetande massornas stöd. Det är tomma tunnor som bullrar, eftersom Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) självt inte tycks ha inlett något folkkrig och Perus Kommunistiska Parti inte har reorganiserat något.

*

Det finns mycket annat att säga om denna anskrämliga fotbinda, men Thomas Berg har helt rätt i att gonzalismen är ”vänster”revisionism, som fr.a reviderar såväl Mao Zedong som Lenin från ”vänster”. Den reducerar marxismen till ett antal dogmer och är starkt religiöst färgad, för att uttrycka det snällt, och fr.a diskrediteras Mao Zedong.

Rickar B. Turesson

11/10 2022

I. https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party

II. Anfört arbete

III. https://ci-ic.org/blog/2022/09/27/eternal-glory-to-chairman-gonzalo-4/

IV. A.a

V. Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet  –https://kommunisten.nu/?p=13169

VI. https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/

VII. Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310

VIII- https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party

(Denna blogg är knuien till Nya Arbetartidningen)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...