lördag, mars 2, 2024

Kriget i Ukraina är en interimperialistisk konflikt

(Denna artikel är en bearbetning och uppdatering av tidigare artiklar)

I.

Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, republik sedan 1922 i Sovjetunionen och med rätt att utträda ur Sovjetunionen och självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, eftersom Ukraina inte stod i färd med att anfalla Ryssland. Aggressionen har sedan fortsatt genom Rysslands nyligen genomförda formella annektering av Luhansk och Donetsk och två regioner i södra Ukraina.

Rysslands officiella motiv framgår av diverse offentliga tal [1], som Putin har hållit. I talet från den 24 februari framhöll Putin NATO:s systematiska expansion i Centraleuropa och Östeuropa efter Sovjetunionens fall och som hotar att också inlemma Ukraina i NATO som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”.  Putin menade dessutom att NATO konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. Klart är att NATO:s expansion österut har haft som syfte att inringa Ryssland.

I talet från den 21 februari angrep Putin Ukrainas rätt att överhuvudtaget existera som självständig stat. Han menade att ”det moderna Ukraina helt och hållet skapades av Ryssland eller för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland”. ”Det var extremt hårt mot Ryssland – genom att avskilja det som historiskt sett är ryskt land.” I ett annat tal [2] menade han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och ett uttryck för storrysk chauvinism.

II.

Men kriget mellan Ryssland och Ukraina är en interimperialistisk konflikt, eftersom Ukraina stöds av USA, NATO och EU. Ukraina utkämpar idag ett slags proxykrig.

Både Rysslands och Ukrainas regeringar representerar borgerskapet i respektive land, ytterst sett den rikaste delen, de så kallade oligarkerna. Båda borgerskap har uppstått på samma sätt. I samband med Sovjetunionens kollaps 1991 inleddes en kaotisk privatiseringsvåg, som innebar att höga partifunktionärer, statstjänstemän och företagsledare i hela Sovjetunionen kunde lägga beslag på fungerande statlig och kollektiv egendom, fungerande fabriker, fungerande råvaruanläggningar och jordbruk. Förfallet hade grundlagts redan under den revisionistiska och socialimperialistiska perioden. Det är helt befängt att framställa den ena regeringen som bättre eller mer progressiv än den andra. Den avgörande skillnaden är att Ryssland har gått till angrepp mot Ukraina – och inte tvärtom. Eftersom Ryssland hittills har varit militärt överlägset Ukraina, är det framför allt det ukrainska folket som har drabbats i form av dödsoffer och i form av massflykt från landet, liksom massor av internflyktingar. Det är fullt möjligt för kommunister att stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Detta är vad som skedde i Afghanistan 1979, då maoister i hela världen gick emot det sovjetiska angreppet. Maoisterna stödde det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som hade fallit eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade.  Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins-regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall.

I detta sammanhang använder vi begreppet folket på samma sätt som Mao Zedong:

”Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender.” [3]

Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. I det senare fallet hamnar folket i askan ur elden – se exempelvis Iran och dagens Afghanistan.

USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men detta är enbart hyckleri. Efter 1990 har USA, NATO och allierade makter en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. Det är också därför som många länder i Asien, Afrika och Latinamerika inte har ställt upp på de sanktioner som USA, EU och allierade stater har infört mot Ryssland. USA är fullt berett att försvara Ukraina till siste ukrainare.

USA och EU har blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 1994, då den så kallade orangea revolutionen inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men kampen mellan de olika falangerna inom den härskande klassen i Ukraina har böljat fram och tillbaka ända till 2014. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010.  Han förespråkade neutralitet gentemot NATO, EU och Ryssland. En medlemsansökan till NATO drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställde också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.

Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga krafterna i Ukraina.  I november 2013 ägde de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerade den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormades av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagades av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkände ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta var i praktiken en statskupp. De efterföljande dagarna dog ett 80-tal ukrainare i gatukamper i och kring Majdantorget. Den 22 februari tillträdde en ny regering, som efter några timmar erkändes av USA och EU. Först i och med denna regering hade balansen tippat över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.

Den 26 februari förklarade politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Det är helt uppenbart att detta utspel hade direkt stöd från Putin-regimen från första början.Detta var förspelet till bildandet av de båda republikerna Luhansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomfördes en folkomröstning av Krims parlament på Krim, men under stark rysk truppnärvaro, om att bryta sig loss från Ukraina. Den 11 maj 2014 genomfördes en folkomröstning i Lugansk/Donetsk, varvid 90 procent röstade för att lämna Ukraina.

III.

Det finns ingen anledning att stödja den ena regeringen mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter.

Varje diskussion om vilken regering som egentligen är skuld till att kriget i Ukraina är tämligen meningslös. Vem hade skulden för första världskriget egentligen? Österrike-Ungern, med stöd av Tyskland, för angreppet mot Serbien efter skotten i Sarajevo eller Ryssland, Storbritannien och Frankrike, som hade gett Serbien militära försäkringar? Även i detta krig kommer segrarmakten eller segrarmakterna att fördela skuldbördan. Det är inte kommunisternas sak att inlåta sig i en sådan diskussion ens på förhand. För närvarande är det t.o.m svårt att med säkerhet uttala sig om vilken stat som har utfört attentaten mot Nordstream 1 + 2, även om mycket lite talar för att Ryssland skulle ha gjort det. Frågan står: Vem vinner på vad?

IV.  

Ryssland är militärt överlägset Ukraina och dessutom en kärnvapenmakt på samma nivå som USA. I indirekta ordalag har såväl Vladimir Putin som Sergej Lavrov hotat med att använda kärnvapen, men detta är snarast ett svaghetstecken. Sedan Hiroshima/Nagasaki 1945 har aldrig kärnvapen använts i militära konflikter, inte ens av USA under Koreakriget. Det har att göra med världsopinionen men framför allt på grund av andraslagsförmågan; om Ryssland använder kärnvapen, kan det självt räkna med att utsättas för en kärnvapenattack från USA.

Om Ukraina stode ensamt mot Ryssland, skulle förmodligen Ukraina förr eller senare besegras. Men Rysslands problem är att soldater som deltar i ett anfallskrig i regel är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv. USA och västmakterna förser i växande utsträckning den ukrainska krigsmakten med krigsmateriel, som gör att de ukrainska styrkorna mycket väl kan stå emot de ryska anfallsstyrkorna.

Ryssland tjänar inte på ett långvarigt krig. I ett konventionellt krig mellan kapitalistiska stater spelar ländernas ekonomiska bas en viktig roll för utgången av kriget, särskilt kapaciteten att producera krigsmateriel.  Nazityskland och Japan hade inte ens tillsammans en BNP som motsvarade USA:s under andra världskriget. Rysslands BNP idag motsvarar endast Sydkoreas. Ju längre kriget pågår, desto större kommer påfrestningarna på den ryska ekonomin att bli, speciellt som också de ekonomiska sanktionerna också kommer att ha effekt.  Ryssland har flera gånger tidigare i historien drabbats av militära nederlag; nederlaget mot Japan ledde till 1905 års revolution, första världskriget ledde till oktoberrevolutionen och nederlaget i Afghanistan 1989 var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens kollaps.  Det är naturligtvis USA och NATO:s förhoppning att kriget mot Ukraina ska ha liknande konsekvenser för Ryssland även denna gång, eller att Putinregimen åtminstone faller.  Samtidigt utsätts naturligtvis ekonomin i Västeuropa för direkta påfrestningar på grund av den ekonomiska bojkott mot Ryssland som också drabbar länderna själva, framförallt på grund av begränsningar i gas- och oljeleveranserna från Ryssland. Frågan är alltså vilken sida som har de mest uthålliga ekonomiska musklerna.

V.

Huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen, stödd av USA, NATO och EU, och det ukrainska folket, är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker revolutionärerna ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt-nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP t.o.m ingick enhetsfront med sina dödsfiender, Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelenskyregeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde underoktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland. Ett misslyckat revolutionsförsök kan tvärtom underlätta för Ryssland att ockupera hela Ukraina. För det ukrainska folket skulle detta innebära att hamna ur askan i elden.

Det är bara de ukrainska kommunisterna som kan göra ett rätt vägval i detta läge. Det är dessa som måste avgöra vilka som i det nuvarande läget ingår i det ukrainska folket. Det vore idag helt förmätet att försöka tala om för dem vilken strategi de ska välja.

Allt hänger på styrkeförhållandena mellan klasserna och partierna i Ukraina. Dessvärre är de revolutionära krafterna idag i Ukraina, men även i Ryssland, svaga. Det troliga utgången av det nuvarande kriget är därför att det till slut uppstår någon slags pattställning, eftersom ingen av imperialisterna vill lämna proxykriget och övergå i en direkt attack mot den andra sidan. Det innebär att det efter en tid sluts en fred, som innebär en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk och Lugansk och eventuellt ytterligare regioner. Det är omöjligt att sia om den exakta utgången.

Förhoppningsvis leder ett nederlag för den eller andra imperialistmakten, eller att kriget framstår som helt onödigt, till allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att egentligen stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna borgerskapet.

I Sverige måste kommunisterna framför allt bekämpa Sveriges anslutning som fullvärdig medlem i NATO, vilket ännu inte är formellt i hamn.

Ryssland – ut ur Ukraina!

Stoppa NATO:s expansion!

Nej till svensk NATO-anslutning! Kräv folkomröstning om NATO!

Nej till svensk vapenexport!

 

Rickard B. Turesson

 

[3] Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, Valda verk av Mao Tse-tung band 5, sid. 366-367, Oktoberförlaget, 2019

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...