När Two Lines Struggle i nr 2/2023 https://revolucionobrera.com/wp-content/uploads/2023/06/L2L-N2-Eng.pdf publicerade Indiens Kommunistiska Parti(maoisternas) ”The Stand of CPI (Maoist) on the formation of International Communist League (ICL)” i den första versionen hade nedanstående stycke fallit bort. Varför vet vi inte. Det är dock numera korrigerat.
I och med att Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) nu tydligt offentligt tagit ställning i den pågående linjekampen i den internationella kommunistiska rörelsen har de två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen och som båda bedrivit folkkrig sedan 1960-taley – det andra partiet är självfallet Filippinernas Kommunistiska Parti – klargjort sin inställning till det gonzalistiska Internationella Kommunistiska Förbundet (IKF). Deras ställningstaganden var helt förväntade.
* * *
Varje land i världen har allmänna kännetecken och sina egna distinkta kännetecken och sina egna särdrag. Olika länder kommer att behöva följa olika vägar för revolutionen. Om MLM-partiet/organisationen i ett land misslyckas med att ta hänsyn till de distinkta kännetecknen och särdragen när de formulerar vägledande principer för revolutionens väg i landet, kommer revolutionen att drabbas av förluster. Kommunistpartierna måste förstå att dessa distinkta kännetecken och särdrag inte kan förändra de distinkta kännetecknen och särdragen och de allmänna kännetecknen för det revolutionära kriget eller den väg för revolutionen som bestäms av dessa allmänna kännetecken. I detta sammanhang sade den store marxistiske läraren Mao:
“Att gripa makten med väpnat våld, att lösa frågan genom krig, är revolutionens centrala uppgift och högsta form. Men medan principen förblir densamma (för alla länder), kommer dess tillämpning av proletariatets parti till uttryck på olika sätt beroende på de varierande förhållandena.”
Vårt parti säger så här utifrån maoistisk förståelse – Erfarenheterna från den socialistiska världsrevolutionen, särskilt erfarenheterna från de två stora proletära revolutionerna i Ryssland och Kina, bevisade de ovan nämnda sakerna. Revolutionärt krig ägde rum på två olika sätt i de två länderna. Denna princip tillämpades kreativt och följde de olika ländernas distinkta, speciella kännetecken. I Ryssland tog revolutionen formen av ett landsomfattande väpnat allmänt uppror för att gripa den politiska makten. I Kina skedde revolutionen i form av ett utdraget folkkrig. Oavsett formerna för revolutionära krig i olika länder är kärnan densamma. Det är att gripa makten genom väpnat våld.
Vi bedömer denna era som “imperialismens och den proletära revolutionens era”. Under denna epok är revolutionsprocessen i hela världen den socialistiska världsrevolutionens process. Vi anser att generaliseringen av erfarenheterna av proletära revolutioner under den imperialistiska eran och klassificeringen av de revolutionära krigen i olika länder i världen i två typer, på det hela taget, i enlighet med karaktären hos respektive samhälle, ekonomi och politiska system.
Om det är ett kapitalistiskt land med demokratiska rättigheter, kommer det proletära partiet att inleda ett landsomfattande allmänt väpnat uppror i en period av revolutionär kris, först gripa makten i viktiga städer och sedan sprida den över hela landet. Det tar upp öppna och lagliga strider – parlamentariska, fackliga, generalstrejker, politisk agitation, partiella och politiska strider och andra sådana aktiviteter och förbereder proletariatet och dess allierade för det. Samtidigt stärker den lämpliga hemliga partimekanismer och kombinerar hemliga, legala, halvlegala aktiviteter och öppna och hemliga aktiviteter under konkreta förhållanden.
Detta är den allmänna vägen för den stora oktoberrevolutionen som bolsjevikpartiet segerrikt genomförde under ledning av de stora marxistiska lärarna Lenin och Stalin i Ryssland. Genom att följa denna strategi måste proletariatet inleda upproret, först ge ett avgörande, dödligt slag med stormhastighet mot det urbana centrum där fiendens statsmakt är stark med befästningar och fungerar som kontrollcentrum och slita fiendens statsmekanism i bitar. Vi måste upprätta ett centrum för proletär revolutionär statsmakt i stadsområdet. Vi måste omedelbart sprida revolutionen snabbt till stadsområden över hela landet. Vi måste mobilisera bönderna på landsbygden mot de feodala krafterna och förstöra fiendens statsmekanism på landsbygden, erövra byar och upprätta en landsomfattande revolutionär politisk makt – den proletära revolutionära politiska makten. Enligt IKP:s (maoisternas) uppfattning kommer denna strategi att fungera som den allmänna vägen för socialistiska revolutioner i kapitalistiska-imperialistiska länder.
Den andra vägen är teorin om det kvalitativt nya utdragna folkkriget som den store marxistiske läraren Mao formulerade för att åstadkomma en ny demokratisk revolution i efterblivna länder. Före den kinesiska revolutionen ansågs vägen till allmänt väpnat uppror vara den allmänna vägen för proletariatet att gripa makten. Ryssland blev framträdande som en revolutionär modell. Men kamrat Mao löste problemet med att genomföra revolutionen i koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länder. Han förde en mödosam kamp mot de olika höger-, dogmatiska och “vänster”-avvikelserna.
Om det är ett halvfeodalt land som direkt eller indirekt styrs av en eller några imperialistiska krafter och där folket inte har oberoende och demokratiska rättigheter, måste landets proletära parti från första början upplysa och mobilisera folket för väpnad kamp. Det måste upprätta sina basområden (befriade områden) i de efterblivna landsbygdsområdena genom att bygga upp dem med hjälp av en folkarmé baserad på bönderna, som är revolutionens huvudkraft. Basområdena måste kontinuerligt spridas under det utdragna folkkrigets process. Proletariatet måste slutligen omringa nyckelstäderna och förbereda arbetarna och andra arbetande massor och revolutionära styrkor med en framsynthet, beslutsamt förstöra den reaktionära statsmakten och gripa den politiska makten över hela landet. Det måste upprätta folkets demokratiska stat.
Detta är den utdragna zig-zag-vägen, det utdragna folkkriget, i vilket den kinesiska revolutionen ägde rum för att uppnå den jordskakande framgången för Kinas kommunistiska parti under ledning av Mao 1949. Om man följer denna väg kommer landsbygden att vara revolutionens främsta centrum. Stadsområdena har också en omfattande väg för revolutionär kamp. Proletariatet kommer att leda denna revolution och bönderna kommer att vara huvudstyrkan, medelklassen nära allierad och de nationella kapitalisterna vacklande allierade. När det gäller att kontinuerligt organisera väpnade revolutionära styrkor från bondemassorna, kommer den väpnade agrara revolutionen att vara avgörande. Revolutionära styrkor som kontinuerligt ansluter sig från bönderna kommer att bidra till bildandet av en oövervinnelig folkarmé. Således kommer de breda massorna att delta i folkkriget. Detta är den ytterst viktiga faktor som kamrat Mao bidrog med. Han avslöjade att även om vapen är viktiga, kommer människor att vara den avgörande faktorn för att fortsätta folkkriget, inte vapen. Utvecklingen av folkmilisen som den lokala stridsstyrkan med parollen “varje medborgare är en soldat” spred gerillakrigföringen djupt och brett. Gerillakrigföringen i fiendens bakre led gav folkets karaktär och bidrog till den reguljära arméns och gerillaförbandens framåtskridande. Kamrat Mao lärde oss att “partiet för befälet över vapnet, och vapnet får aldrig tillåtas föra befälet över partiet”.
Under den kinesiska revolutionsprocessen sammanfattade kamrat Mao erfarenheterna och byggde upp en stark och modig folkarmé (Folkets befrielsearmé). Han lade stor vikt vid att upprätta basområden i strategiska områden på landsbygden och talade mycket tydligt om vikten av arbetarrörelser, rörelser i städerna, vikten av enhetsfronten och det oskiljaktiga förhållandet mellan folkkriget och dessa. Uppkomsten av basområden bidrar till att sprida och intensifiera den revolutionära vågen över hela landet. Dessutom kommer uppgiften att åstadkomma en revolutionär omvandling i dessa basområden, uppgiften att ytterligare stärka basen politiskt, ekonomiskt och kulturellt och det utdragna folkkriget definitivt att bidra till att fler nya segrar uppnås.
Den militära linje som kamrat Mao heltäckande utvecklade utgår från två grundläggande aspekter. Den ena är att vår armé är en ny sorts armé som i grunden skiljer sig från de exploaterande klassernas legoarméer. Det är en politisk armé. Den måste definitivt följa proletariatets ideologiska ledarskap. Den måste tjäna folket och dess kamp. Den måste vara ett instrument för att bygga revolutionära basområden. Den andra punkten är att vårt revolutionära krig är ett nytt slags krig. Det är folkets krig. Det erkänner att fienden är stark och vi är svaga. Eftersom fienden är stor och vi är små, måste vi helt utnyttja fiendens svagheter och våra starka sidor och helt förlita oss på massorna för att överleva, segra och expandera. Det är anledningen till att Mao sade “folket har ingenting utan en folkarmé” och “politisk makt växer ur gevärspipan”.
Kamrat Mao vidareutvecklade den marxist-leninistiska uppfattningen om nationell befrielsekamp under de speciella förhållanden som rådde i koloniala och halvkoloniala länder under perioden efter andra världskriget. Han analyserade de nykoloniala former och styrelsemetoder som imperialismen antog efter andra världskriget. Utifrån denna analys sade han att de förtryckta nationaliteternas och folkens kamp i Asien, Afrika och Latinamerika kommer att bli världsrevolutionens stora stormcentra och att imperialisternas styre skakas i sina grundvalar. Han förklarade det så här: “Länder vill ha självständighet, nationaliteter vill ha befrielse och folk vill ha revolution”. Han betonade vikten av att bilda en enhetsfront mellan nationell befrielsekamp i halvkoloniala, halvfeodala länder i Asien, Afrika och Latinamerika och proletära revolutioner i kapitalistiska länder för att besegra imperialismen och påskynda den socialistiska världsrevolutionens seger.
Vi vill än en gång med eftertryck säga att vårt parti anser att det utdragna folkkrigets väg gäller för revolutioner i koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Historien om nationell befrielsekamp och nya demokratiska revolutioner som ägde rum i Asien, Afrika och Latinamerika sedan efter andra världskriget bevisar detta. Till exempel bevisar de nuvarande nya demokratiska revolutionerna i Indien, Filippinerna, Turkiet, Peru och andra sådana länder samma sak. I alla dessa länder är väpnad kamp den huvudsakliga kampformen och armén den huvudsakliga organisationsformen. Folkets kamp och massorganisationer i andra former är också ett visst behov. Före kriget är alla organisationer och kamper till för krigsförberedelser. När kriget börjar tjänar de direkt och indirekt kriget.
I motsats till denna förståelse bör vi inte tillämpa begreppet utdraget folkkrig på kapitalistiskt-imperialistiska länder och hela den internationella kommunistiska rörelsen på ett dogmatiskt sätt. MLM:s uppfattning i sådana länder är att följa den första vägen – den allmänna väpnade resningens väg.
Är det korrekt att säga att insikten om “det revolutionära våldets allsmäktighet” är skiljelinjen mellan marxism och revisionism?
På tredje sidan i IKF:s deklaration sades att “det revolutionära våldets allmakt” är en av skiljelinjerna mellan marxism och revisionism. Som stöd för detta nämnde deklarationen felaktigt Maos citat och tog det ur sitt sammanhang, i det sista stycket (sidorna 28-29) som en slutsats av “proletariatets nya principer”. Detta strider mot den grundläggande förståelsen av MLM. Alla maoister vet att Mao upprepade gånger sade att “väpnad kamp är den viktigaste kampformen och Röda armén är den viktigaste organisationsformen”. Om de hade förstått det tillfälle då Mao skrev artikeln “Problem i krigets strategi” (1938, 6 november), i vilken han sade “Det revolutionära krigets allsmäktighet”, … “i denna mening kan hela världen förändras endast med vapen”, skulle deklarationen inte ha nämnts på detta sätt. Om vi uppfattar de stora marxistiska lärarnas ord, oberoende av omständigheterna, som bara ord, kan ingen förstå MLM:s principer på rätt sätt. Mao sade att väpnad kamp är den viktigaste formen av kamp och betonade upprepade gånger vikten av andra former av kamp. Han förenade revolutionens vänskapliga krafter och formade den revolutionära enhetsfronten som ett magnifikt vapen i händerna på det revolutionära partiet. Om Mao hade förstått att världen endast kan förändras genom vapen, har den revolutionära enhetsfronten ingenting att göra. Deklarationen nämnde inte nedanstående fråga i Maos citat av skäl som vi inte känner till. “Vi vill förbjuda krig. Vi önskar inte krig. Men vi kan bara bekämpa krig genom krig. Vi kan inte ta bort behovet av vapen utan att ta upp vapen. Innebörden av orden “det revolutionära krigets allsmäktighet”, “endast genom vapen” är att vi kan förändra den imperialistiska världen endast genom huvudsakligen revolutionärt krig och ingenting annat. När vi tar sådana citat, särskilt när vi nämner det som en gränsdragning mellan marxister och revisionister, måste vi noga se sammanhanget i citatet. Faktum är att ordet “allsmäktighet” återspeglar idealism. Vi anser att ordet bör tas bort.
Internationell situation
IKF:s deklaration sade – “Första motsättningen – mellan förtryckta nationer å ena sidan och imperialistiska supermakter och makter å andra sidan. Detta är den huvudsakliga motsättningen i det nuvarande ögonblicket och den huvudsakliga motsättningen i imperialismens epok på samma gång… På de imperialistiska makternas sida är yankee-imperialismen den enda hegemoniska supermakten. Ryssland är fortfarande en atomsupermakt och det finns en handfull imperialistiska makter av andra graden”.
Den teori som nämndes om “huvudmotsättningen” i IKV:s deklaration är förvirrande. Är det bristen på konkreta observationer av utvecklingen i världen? Är det en metafysisk uppfattning att uppkomsten av supermakter, imperialismens zenit, skall existera tills de förintas genom krig eller revolution? I vilken utsträckning är det korrekt att sätta kampen mot supermakternas hegemoni i stället för den antiimperialistiska kampen? Ser de uppkomsten av supermakter under imperialismens epok som höjdpunkten i koncentrationen och ackumulationen av monopolkapital med den mekaniska uppfattningen att bara eftersom koncentrationen och ackumulationen av kapitalprodukter stiger steg för steg, kommer de stora imperialistiska krafterna gradvis att minska i antal och några få stora krafter kommer att förbli supermakter? Tar de hänsyn till Lenins och Mao-KPK:s lära om kapitalismens ojämna utveckling och utvecklingen av det kapitalistiska världssystemet?
När vi gör en vetenskaplig studie av imperialismens historia, kommer vi att veta att det före världskrigen skedde förändringar i balansen mellan de imperialistiska krafterna och att de två världskrigen är ett resultat av dessa förändringar i styrkebalansen. Den store marxistiske läraren Lenin sade att så länge imperialismen existerar kommer ständiga förändringar att ske i styrkebalansen mellan de imperialistiska krafterna i världen.
“… även utveckling av olika företag, truster, industrigrenar eller länder är omöjlig under kapitalismen. För ett halvt sekel sedan var Tyskland ett eländigt, obetydligt land, vad beträffar dess kapitalistiska styrka, jämfört med Englands styrka vid den tiden; Japan var detsamma jämfört med Ryssland. Är det “tänkbart” att de imperialistiska makternas relativa styrka om tio eller tjugo år kommer att ha förblivit oförändrad? Absolut otänkbart” (Lenin i Imperialismen – kapitalismens högsta stadium).
Storbritannien var en oomstridd imperialistisk kraft med hegemoni över nästan halva jorden fram till slutet av 1800-talet. Men vid första världskriget steg Tyskland och Amerika fram som nya imperialistiska krafter och slog ut Storbritannien i fråga om industriprodukter, ekonomi och andra områden. Medan Tyskland drabbades av ett fruktansvärt slag på grund av första världskriget, fick Amerika, Storbritannien och Frankrike styrka. Även om Tysklands ekonomi och militära mekanism krossades under första världskriget, blev landet på kort tid en mäktig imperialistisk kraft som utmanade de gamla imperialistiska krafterna som Storbritannien och Frankrike och nådde en nivå där det kunde utmana USA-imperialismen. Sådana förändringar i styrkeförhållandena i världspolitiken är en återspegling av kapitalismens ojämlika utveckling. Därför måste vi se supermakternas födelse, tillväxt och kollaps mot denna bakgrund.
På grund av andra världskriget och de världsomspännande nationella befrielsekamperna försvagades de övriga imperialistiska krafterna, med undantag för USA, i sådan utsträckning att de efter kriget inte hade något annat alternativ än att vara beroende av USA för att återuppbygga sina ekonomier som hade slagits sönder i kriget. Dessa länder förlorade nästan sina kolonier och fick ta lån på grund av de stora utgifterna för kriget. Å andra sidan klarade sig USA-imperialismen inte bara igenom det imperialistiska kriget utan några större skador, utan agerade också som en handlare som levererade dödliga vapen och strategiskt krigsmaterial till båda sidor i kriget. Det gynnades mer än något annat land. Som ett resultat av detta började styrkebalansen mellan USA och andra imperialistiska krafter att förskjutas mot USA sedan början av 1900-talet. Detta ledde fram till USA:s hegemoni under andra världskriget.
Efter andra världskriget gick USA mycket längre än andra imperialistiska krafter. Det började upprätta sin hegemoni över hela världens länder utanför det socialistiska lägret på de ekonomiska, politiska och militära områdena. För att ekonomiskt hjälpa de besegrade länderna (som Tyskland, Japan och Italien), hjälpte USA de länder (som Storbritannien och Frankrike) som segrat i kriget, genom Marshallplanen och andra liknande planer avsedda för återuppbyggnad av Europa. Dessa länder var tvungna att politiskt lämna över sin hegemoni i många av sina kolonier till USA-imperialismen. Eller också var de tvungna att förslava USA under en tid. Eftersom deras militära mekanism var helt sönderslagen, var dessa länder tvungna att ansluta sig till den ena eller andra militära alliansen i USA:s hegemoni. Dessa länder degraderades till en situation under USA:s kontroll, åtminstone tillfälligt.
Vi måste förstå de speciella historiska förhållanden som ledde till att USA blev en supermakt. USA-imperialismen hade ensam förmågan, en ytterst stark ekonomisk makt och var supermakten med kärnvapen för att kunna fullfölja sina planer på världshegemoni. Sedan 1970 har den sovjetiska socialimperialismen ensam varit en stark ekonomisk kraft och en kärnvapensupermakt. Därför kallar vi dem supermakter. Resten av de imperialistiska krafterna betraktas som andra rangens krafter. Dessa indelningar innebär att även om de andra imperialistiska krafterna gjorde starka försök att bli ekonomiskt, politiskt och militärt mäktiga, var de inte i stånd att kämpa om världshegemonin.
Därefter skedde förändringar i den internationella situationen. På grund av följande utvecklingar förändrades styrkebalansen mellan supermakten USA och de olika imperialistiska krafterna – de förtryckta nationaliteternas och folkens heroiska kamp i Asien, Afrika och Latinamerika, de enorma militärutgifter som drev USA:s ekonomi till stagnation i dess försök att behålla kolonier, nykolonier och inflytandeområden, den betydande tekniska kunskap och produktionskapacitet som utvecklats i stora imperialistiska länder som Tyskland och Japan, vilka övervann den amerikanska imperialismens bläckfiskhand och framstod som dess starka utmanare på världsmarknaden; Den sovjetiska supermaktens sammanbrott, USA:s gradvis minskande andel på nästan alla områden av världsmarknaden och dess ekonomiska svaghet, försvagningen av den amerikanska supermaktens hegemoni över de andra imperialistiska länderna, den interna samverkan mellan imperialister, fascismen blev den främsta trenden över hela världen, de imperialistiska angreppskrig som ägde rum under ledning av USA för kontroll över världsmarknaden och resurserna. Denna utveckling visar att uppkomsten av supermakter inte är en permanent utveckling, att detta inte ens är imperialismens höjdpunkt och att den var ett resultat av särskilda historiska förhållanden.
Om vi betraktar den nuvarande situationen i världen – mot bakgrund av kapitalismens tilltagande allmänna kris, fortsätter den världsekonomiska kris i det kapitalistiska-imperialistiska systemet som började 2008 att existera. Enligt förändringarna i styrkebalansen mellan de imperialistiska länderna driver denna ekonomiska, politiska och finansiella kris ständigt de imperialistiska länderna i riktning mot att sprida resurserna av råmaterial och billig arbetskraft, marknader, kapitalsfärer och inflytelseområden för att omfördela världsmarknaden mellan dem. Detta leder till motsättningar och konflikter mellan imperialisterna och bildandet av ekonomiska och militära (strategiska) allianser. Det sker stora förändringar i världspolitiken.
Supermakten USA:s strategiska svaghet, som började i mitten av 1970-talet, förföljde landet och det förlorade sitt tidigare välstånd inom alla sektorer och förlorade sin status som supermakt i början av det andra decenniet av 2000-talet. En multipolär värld bildades. USA-imperialismen fortsätter dock att vara den främsta fienden till världens folk. Det socialimperialistiska Kina har under det senaste decenniet blivit den främsta utmanaren till USA på det ekonomiska, politiska och militära området och kämpar för en ny uppdelning av världsmarknaden. Även om covidpandemin har blivit mindre allvarlig finns den fortfarande kvar i ett fåtal länder. Ekonomin i alla länder har slagits i spillror på grund av nedstängningar och andra kontroller. Den imperialistiska konflikten mellan USA och Ryssland ledde till kriget mellan Ryssland och Ukraina som fortfarande pågår. Spänningarna ökar mellan USA och Kina i Taiwanfrågan. Å andra sidan finns det en hemlig samverkan mellan alla dessa länder i Västasien (Mellanöstern). När vi ser den interna konflikten mellan imperialisterna på ett objektivt sätt finner vi faktiskt ingen grund för begreppet “den enda hegemoniska supermakten”. Risken för ett tredje världskrig ökar till följd av de imperialistiska ländernas krigsförberedelser för en ny uppdelning av världen i enlighet med den marxistiska regeln att “samverkan är tillfällig och relativ medan strid är permanent och absolut”. Vi ser en våg av antiimperialistiska strider i efterblivna länder över hela världen och vågen av arbetarklassens strider började och fortsätter i de kapitalistiska-imperialistiska länderna. Denna utveckling är resultatet av att de grundläggande motsättningarna skärps dag för dag. Vi menar att de grundläggande motsättningarna i världen och huvudmotsättningen är – 1. Motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna och folken. 2. Motsättningen mellan bourgeoisien och proletariatet i de kapitalistiska och imperialistiska länderna 3. Motsättningen mellan imperialistiska länder och mellan monopolkapitalistiska grupper.
Sedan degenereringen av den sista socialistiska basen Kina, den fjärde grundläggande motsättningen – instämmer vi i IKF:s deklaration om denna motsättning. Men vi förklarar konkret vår förståelse.
Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret är tillfälligt utplånad. Kampen mellan socialism och kapitalism fortsätter under hela imperialismens och de proletära revolutionernas era. 10 Idag uttrycks den huvudsakligen som kampen mellan två stridande klasser på ideologiska, politiska och kulturella områden – proletariatet som representerar de socialistiska krafterna och bourgeoisien som representerar kapitalismen. Styrkan hos gerillabaser och revolutionära folkkommittéer som bildats i de länder där utdragna folkkrig pågår har ännu inte utvecklats till stabila befriade områden och effektiv, alternativ politisk makt på grund av fiendens kontrarevolutionära offensiv. Det pågår en intensiv klasskamp i dessa områden. Revolutionens seger och återuppkomsten av det socialistiska lägret i ett eller flera länder kommer att föra fram den fjärde grundläggande motsättningen i förgrunden igen.
Bland de grundläggande motsättningarna är motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationaliteterna och folken den viktigaste motsättningen. För närvarande påverkar denna motsättning de andra motsättningarna och visar ett avgörande inflytande på de andra motsättningarna.
I den situation där världens proletariat inte har ett socialistiskt system/en stabil bas som bildats genom förstörelsen av det kapitalistiska systemet, liknar situationen den som rådde före oktoberrevolutionen. Världens proletariat, förtryckta nationaliteter och förtryckta folk motsätter sig och gör motstånd mot de kontrarevolutionära krig som imperialisterna släpper lös genom aggression och interventionspolitik. Världsproletariatet, maoistiska partier och organisationer upplyser, mobiliserar de förtryckta nationaliteterna och folken med MLM:s teori i dess ljus och kämpar med målet att göra slut på imperialismen och alla slags reaktionära krafter som är ansvariga för dessa krig. Alla revolutionära krafter, arbetare och andra förtryckta klasser och sektioner har den stora uppgiften att ytterligare upplysa de förtryckta massorna på hela planeten i ljuset av MLM och intensifiera, konsolidera och ena dessa kamper. Om imperialisterna vågar starta tredje världskriget måste världsproletariatet ta till taktik för att omvandla detta krig till ett inbördeskrig med målet att krossa dem och genomföra proletära revolutioner. Vi måste slå tillbaka alla imperialisternas och revisionisternas konspirationer genom att anstifta borgerlig nationell chauvinism för att splittra de förtryckta nationaliteterna och folken och upprätthålla deras styre. De proletära revolutionära avantgardepartierna måste samla proletariatet, medelklassen, studenter, ungdomar, progressiva intellektuella, organisationer av demokratiska och progressiva rörelser (såsom de som arbetar med miljö, antirasism, könsproblem och migrantarbete) i kapitalistiska och imperialistiska länder och främja socialistiska revolutioner och de nya demokratiska revolutionerna och nationella befrielsekamper i efterblivna länder.
Efter att den sovjetiska socialimperialismen kollapsade som supermakt kom Avakians nyrevisionistiska teorier i slutet av förra seklet om att “Amerika är den enda hegemoniska supermakten” och Prachandas om att “Amerika är en globaliserad imperialistisk stat”. Alla dessa opportunistiska “moderna” teorier bygger på Kautskys teori om “ultraimperialism”. Enligt denna teori övervinner imperialismen krisen på egen hand och löser alla motsättningar i det enda monopolistiska centrumet. Alla dessa teorier säger i grund och botten ingenting annat än att imperialismen är allsmäktig, inte lider nederlag och inte kan motstås av någon. Nepals maoistiska parti anslöt sig till kompradorernas härskande klasser och förrådde revolutionen i Nepal, folkkriget, den kommunistiska världsrörelsen, särskilt den revolutionära rörelsen i Sydasien, i tron att imperialismen är oövervinnelig och att det är omöjligt att segra över den. Det är förvånande att IKF:s deklaration i den första motsättningen å ena sidan säger att det finns gott om “förtryckta länder” och å andra sidan att huvudmotsättningen är mellan “förtryckta länder och imperialistiska supermakter”. Vi menar att detta inte passar de rådande politisk-ekonomiska förhållandena i världen. Vad avslöjar denna typ av syntes av IKF i förhållande till världsförhållanden och grundläggande motsättningar? Står inte detta i motsättning till de verkliga förhållandena? Trampar inte imperialismen, den byråkratiska kompradorkapitalismen och halvfeodalismen på proletariatet, bönderna och andra breda förtryckta massor i halvkoloniala och halvfeodala länder? Avleder inte talet om huvudmotsättningen på detta sätt i ett sådant tillstånd det som den socialistiska världsrevolutionen måste koncentrera sig på?
Angående den andra motsättningen – IKF:s deklaration nämnde denna som motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie. Vårt parti anser att genom att nämna denna motsättning på detta sätt, kommer dess särart inte att uttryckas. Men att tala om denna motsättning som IKL gjorde, påverkar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska imperialistiska länderna att formulera en riktig strategi och taktik för att förbereda proletariatet och de revolutionära krafterna för den socialistiska revolutionen, och att praktisera i enlighet med detta. Följaktligen faller de i spontanitet. Vi menar att detta är ett av de viktiga problem som de revolutionära partierna i dessa länder står inför. Just av detta skäl tillämpas denna motsättning också på motsättningen mellan proletariatet och den byråkratiska kompradorbourgeoisien i de förtryckta länderna, och de tre grundläggande motsättningarna i dessa länder nämndes också. Man nämnde inte en annan grundläggande motsättning mellan de härskande klasserna i dessa länder av skäl som inte är kända. Att blanda samman motsättningarna på det internationella planet och de i respektive länder är inte en riktig metod enligt MLM. Detta orsakar förvirring även när det gäller de uppgifter som skall utföras för att lösa dessa motsättningar.
Vi säger tydligt att denna andra motsättning är “motsättningen mellan bourgeoisien och proletariatet i kapitalistiska-imperialistiska länder”. Socialistiska revolutioner måste göras i respektive kapitalistiskt-imperialistiska länder för att lösa denna motsättning, som en del av den socialistiska världsrevolutionen. Som vi nämnde tidigare kommer den första motsättningen, “motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationaliteterna och folken”, att lösas genom att man genomför nya demokratiska revolutioner. Den tredje motsättningen, “motsättningen mellan imperialistiska länder och mellan monopolkapitalistiska grupper”, kommer att vara en av orsakerna till deras ömsesidiga försvagning. Historien med två världskrig har visat att om denna motsättning intensifieras kommer den inte att leda till något annat än världskrig. Detta i sin tur intensifierar de två grundläggande motsättningarna ovan och intensifierar den revolutionära krisen i respektive land. Om denna kris kan utnyttjas på rätt sätt, i land/länder där det finns ett effektivt och starkt revolutionärt kommunistiskt parti och som är en svag länk i imperialismen, kan en ny demokratisk revolution/revolutioner eller en socialistisk revolution/revolutioner bli framgångsrika, som en del av den socialistiska världsrevolutionen. Detta är vårt partis uppfattning i ljuset av MLM.
Är det revisionism att säga att “imperialismen är i block”?
Det är mycket märkligt att man i deklarationen nämner att det är revisionism att säga att “imperialismen är i block”. Det är ett välkänt faktum att imperialism betyder krig och att de två världskrigen inträffade först efter att de imperialistiska länderna bildat två antagonistiska block. Från och med andra världskriget, särskilt sedan USA och Ryssland framträdde som imperialistiska supermakter, bildade de imperialistiska länderna i enlighet med principen om ojämlik utveckling och enligt förändringarna i styrkebalansen mellan de imperialistiska länderna ekonomiska och militära block till sin fördel från tid till annan och dessa genomgick ofta förändringar. Hela denna process har pågått i sex decennier. Trenden är att alla de imperialistiska länderna har ingått flera ekonomiska och militära avtal och att de tävlar om att exploatera de förtryckta nationaliteterna och folken över hela världen, för hegemoni över naturresurser, för områden med billig arbetskraft, för marknader och för inflytelseområden. Förutom USA och Ryssland konkurrerar flera imperialistiska länder hårt om att producera alla typer av vapen, sälja dem på världsmarknaden och göra vinster. Det imperialistiska proxykriget bröt ut i form av Rysslands angreppskrig mot Ukraina i slutet av februari 2022, vilket återigen väckte faran för ett tredje världskrig. Kan vi inte tydligt se de förändrade imperialistiska allianserna och blocken från tid till annan bakom denna utveckling? Det är inte korrekt av IKF att säga att det är revisionism att tala om denna objektiva verklighet. Vi menar att detta är en mycket felaktig uppfattning.
Är det korrekt att klassificera de imperialistiska länderna i två rangordningar?
För närvarande har den imperialistiska världen blivit en multipolär värld. Under dessa förhållanden anser vi att det inte är korrekt att dela in de imperialistiska länderna i två grupper. I en situation där de imperialistiska länder som drabbades av andra världskriget var helt beroende av hjälp från supermakten USA och i en situation där stridigheterna mellan supermakterna intensifierades i början av 1970-talet och faran för ett världskrig uppstod, med tanke på taktiken, med tanke på behovet att hantera världens länder, när uppdelningen i tre världar uppstod, sades det att alla imperialistiska länder utom USA och Sovjetunionen faller under den andra rangens imperialistiska länder. Senare i början av 1970-talet intensifierades imperialismens allmänna kris, ett krig genom ombud bröt ut mellan USA och Ryssland, och motsättningarna mellan supermakten USA och imperialisterna i Västeuropa och Japan på det ekonomiska området kom öppet fram. I och med detta blev den ryska imperialismen gradvis starkare. Senare framträdde Kina som en socialimperialistisk kraft och den näst största ekonomiska kraften. Då blev denna klassificering föråldrad. År 1971 hade USA ett handelsunderskott och dollarns prestige sjönk över hela världen och den började bli strategiskt svag. År 1984 förvandlades USA till ett land som importerade nettokapital. Västeuropas och Japans imperialistiska länder övervann situationen av ekonomiskt beroende av USA och kämpar med det inom den ekonomiska sfären. Men IKF:s deklaration verkar inte inse att klassificeringen av de imperialistiska länderna i två klasser inte gäller nu. Vårt parti tar avstånd från denna klassificering.
Tre magnifika vapen
Förståelsen av deklarationen om problemet med partiets organisation – “Ordförande Mao Tse-tung utvecklade uppbygget av partiet kring vapnet…” är helt uppåt väggarna. Deklarationen sade så här i fortsättningen på ovanstående mening – “… lade fram den sammanhängande uppbyggnaden av de tre instrumenten: Kommunistpartiet, en armé av ny typ och en revolutionär enhetsfront, bland vilka kommunistpartiet står i centrum…”. Förklaringen hoppade över några viktigare aspekter som Mao sade om partiorganisationen. Finns det inte en motsägelse mellan vad Mao sade och deklarationen? Vi skriver här kortfattat om de aspekter som vi anser vara korrekta om partiorganisationen. Faktum är att Mao aldrig nämnde att partiet är centrerat kring geväret. Han skrev “… Men trots att vi har vapen kan vi skapa partiorganisationer, vilket framgår av de mäktiga partiorganisationer som Åttonde Routearmén har skapat i norra Kina. Vi kan också skapa kader, skapa skolor, skapa kultur, skapa massrörelser. Allt i Yenan har skapats genom innehavet av gevär…”(”Problem rörande krig och strategi”)