Hans bröstkorg var full av kulor, hans Kalasjnikov låg några meter bort i det torra dammet i Ouagadougou, Kaptenen för Burkina Fasos “revolution”, Thomas Sankara, dödades i en palatskupp den 15 oktober 1987. Flera medlemmar av hans militära följe och rådgivare låg döda bredvid honom, vid platsen för bakhållet. Soldater som agerade på uppdrag av rivaliserande ministrar inom det styrande Nationella revolutionsrådet (CNR) som han var ordförande för kastade snabbt in kropparna i en jeep och dök senare upp igen med spadar mitt i natten för att kasta lite jord över dem i en hastigt gjord gemensam grav.
Med Thomas Sankara dog ett “experiment” i radikal reform som hade väckt förhoppningar hos många i Afrika och även på andra håll. Burkina Faso var det senaste försöket att finna en “oberoende väg” till nationell frigörelse utan massornas revolutionära krig, utan ledarskap av ett verkligt proletärt politiskt parti och utan Marxismen-Leninismen-Mao Zedongs-tänkandes vetenskap. Kuppen var den blodiga upplösningen på en pjäs vars slut, i likhet med de grekiska tragediernas, var inskrivet i själva formen.
Sankara var inte på något sätt en revolutionär kommunist (och låtsades för det mesta inte heller vara det), men hans militanta, antiimperialistiska hållning, hans käcka, självsäkra stil, hans Che Guevara-militära “look” och framför allt hans oortodoxa försök att “revolutionera” ett av världens fattigaste länder, fångade fantasin hos många afrikanska ungdomar och intellektuella. Dessa följde noga hans nyskapande, precis som hans död, och har blivit föremål för en stark kontrovers som har ställt viktiga frågor: vilken typ av revolution ledde han, och var hans väg en som skulle kunna befria Afrika?
* * *
Burkina Faso, tidigare känt som Övre Volta, är ett land utan kust vars norra gräns sträcker sig genom 3000 kilometer av Sahel, en halvtorr region på södra sidan av Saharaöknen. Landet ligger vid korsningen av de vägar som gick genom det koloniala Afrika. Kolonial erövring av Övre Volta går tillbaka till ett skräckvälde 1895, då en fransk sjökapten ledde sina män genom den centrala platån, dödade människor och djur, plundrade och brände byar. Som en del av uppbyggnaden av det franska västafrikanska imperiet ändrades dess gränser regelbundet fram till fram till 1947. Den stora majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och är herdar och bönder som odlar. Dess ekonomi som aldrig utvecklades, snedvreds och stagnerade först genom den koloniala plundringens härjningar och ytterligare av upprepad torka och hungersnöd, som i sina efterdyningar medförde utländskt “bistånd” från en samling västliga imperialister och deras deras parasitiska företrädare i form av IMF, Världsbanken, FAO, EEC, USA:s fredskår och så vidare.
Befolkningen är huvudsakligen muslimsk och består av många etniska grupper grupper som talar över 60 språk och dialekter. Nittio procent av de åtta miljoner invånarna bor på landsbygden, som är helt dominerad av Ouagadougou, huvudstaden. Stadens befolkning består av en liten modern arbetarklass, ett ganska stort antal statsanställda, från höga byråkrater till de lägsta fastighetsskötarna, militär personal, hantverkare, anställda i franska koncerner och en liten men rovgirig klass av köpmän. Staden är en skapelse av imperialismen och en parasitisk belastning på landet som helhet.
1932 anslöt Frankrike faktiskt administrativt Övre Volta till den mycket rikare kustkolonin vid dess södra gränsen, Elfenbenskusten, vilket gjorde dess relation officiell som en gigantisk reservoar av arbetskraft för Elfenbenskustens plantager och fält. I dag arbetar fortfarande två miljoner burkinier i Elfenbenskusten, och i takt med att öknen breder ut sig ökar migrationen söderut.
Frankrike återställde Övre Voltas “autonomi” 1953 och beviljade därefter formellt oberoende 1960 till en liten kompradorborgerlighet, och fortsatte sin nykoloniala närvaro under ledning av korrupta och orubbligt lojala arméofficerare som har störtat varandra varandra sedan dess i en serie av statskupper, ibland med stöd av de mäktiga tjänstemannafackföreningarna. Det var knappast chockerande att Sankaras politiskt radikala regeringstid slutade på samma abrupta sätt. Ännu viktigare är att själva sättet som Sankara kom till makten och själva karaktären hos den statsmakt han tog över är den grundläggande orsaken till att han inte kunde leda en genomgripande revolution.
Att ta makten från uppifrån: Den vänstersinnade officerskåren
Sankara kallade sin revolution för en “folkets demokratiska revolution”, vars mål var att få folket att “ta makten”. Istället blev den radikale unge kaptenen Sankara, den karismatiske ledaren för en starkt nationalistisk och antikolonialistisk flygel inom armén, premiärminister i november 1982, när en armékommendant, Jean-Baptiste Ouedraogo, tog över presidentposten i samarbete med officerare och fackföreningar på vänsterkanten. Sankara bjöd in Libyens president Khadaffi till Ouagadougou i april 1983 och blev omedelbart arresterad kort efter att en fransk tjänsteman för afrikanska frågor anlänt till staden, som var orolig för eventuella diplomatiska omprioriteringar. Ungdomar demonstrerade i Ouagadougou och Sankaras vänsterorienterade officersvänner drog sig tillbaka till det elitistiska parakommandolägret i staden Pô i södra Burkina Faso och planerade ett uppror för att få honom återinsatt.
Den 4 augusti 1983 tågade denna kolonn av framtida ministrar in i huvudstaden Ouagadougou tog över regeringen, och utropade “revolutionen”. Denna “vänster”-kupp förlitade sig på en helt borgerlig militär linje för att taktiskt utmanövrera den tillfälligt oorganiserade alliansen av högerinriktade och “moderata” krafter inom den nykoloniala armén. Den var i bästa fall försiktig och krävde hastiga ansträngningar för att konsolidera sin sociala bas i städerna bland de radikala vänsterorganisationerna som var inflytelserika i städernas småborgerliga sektorer, särskilt inom utbildningsväsendet och bland tjänstemännen, för att kunna behålla stats makten. Som Sankara uppriktigt uttryckte det, “Utan dem hade vi inte kunnat vinna, de förberedde massorna för oss.” Och, något överraskande, “Vårt främsta stöd kommer från de organiserade arbetarna” (med vilket han naturligtvis menar de fackföreningar som organiserar på tjänstemännen i huvudstaden!).
Trots sina sympatier för böndernas svåra situation och sin genuina önskan att förbättra deras deras liv, förlitade sig Sankara inte på dem och de blev aldrig hans sociala bas. Hans synsätt och linje sammanföll istället med den urbana småbourgeoisiens, och från början var det en linje som inte kunde befria den stora majoriteten av de arbetande massorna i Burkina Faso.
Det är sant att Sankara hade vunnit viss popularitet, och massorna även om de huvudsakligen var åskådare i allmänhet inte var mot honom. Han var övertygad om att han med tiden kunde vinna dem för sin revolution.
När det gäller det svåra dilemmat att att göra sig av med arméns nykoloniala arv, trodde Sankara att han kunde förvandla den till en folkarmé genom “politisk utbildning”. “Vi vill att armén ska smälta in i folket.”
Även om Sankara betraktade sin ledning som en “demokratisk representation av folket”, var i verkligheten kampen om den politiska makten koncentrerad till CNR som representerade de stora vänsterströmningarna och fungerade som ett redskap för de fyra rnilitärcheferna – Sankara, Blaise Compaore, Jean- Baptiste Lingani och Henri Zongo – att försöka medla i de politiska tvisterna och lappa ihop en “enhet” som skulle tillåta dem att fungera och genomföra reformer.
Om Sankara och hans radikala militära vänner kunde bedömas enbart på grundval av avsikter och goda idéer, skulle deras betyg faktiskt inte ha varit helt underkända. Han ville hjälpa bondemassorna, göra slut på hövdingadömenas kvävande tyngd på landsbygden, utrota korruptionen bland regeringstjänstemännen och de urbana tjänstemännens sätt att sko sig själva på, göra kvinnor jämlika med män och lätta deras bördor, samt snabbt uppnå målet med två goda måltider per dag och allt vatten som det genomsnittliga bondehushållet behövde. Han ville förlita sig på “oss själva” och inte på kolonialisterna och imperialisterna för att bygga upp ekonomin, och han hoppades kunna utveckla den afrikanska kulturen och skapa starka allianser med andra progressiva afrikanska stater. Han ville vara verkligt oberoende, var emot alla former av utländska överhögheter och proklamerade gemensam sak med “alla folk i världen som är redo att hjälpa oss i vår kamp mot orättvisor och tyranni”.
Att förlita sig på småbourgeoisien
Det underliggande politiska problemet med Sankaras revolutionsuppfattning var hans misslyckande att basera sig på en korrekt klassanalys och att anamma den enda ideologi som kan befria de förtryckta – nämligen proletariatets ideologi, dess vetenskap, marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Även om han medgav att han påverkades av och attraherades av vissa aspekter av marxismen-leninismen, lånade han eklektiskt de idéer som motsvarade hans radikaliserade småborgerliga klassuppfattning – den hos missnöjda lägre officerare i en nykolonial armé – och kombinerade dem med andra som liknade panafrikanism och gammal trött nationalism.
“Det finns ingen politik utan ideologi. För oss ger ideologier ljus, sätt att analysera saker som gör det möjligt att urskilja samhällets realiteter. …. Mänsklig värdighet, det är vår ideologi.” Han trodde inte på någon annan form än den Burkinabe-form som han försökte att forma: “Det är en ständig praxis för eurocentrism att alltid hitta andliga fäder till tredje världens ledare…. Varför vill ni sätta oss i ett ideologiskt fack till varje pris, för att klassificera oss?… Det kan bara finnas frälsning för vårt folk om vi radikalt vänder ryggen till alla modeller som charlatanerna har försökt sälja till oss under 20 års tid. …. Vi tar från andra vad som är dynamiskt och kreativt.”
För att forma denna burkinska modell, tog Sankara stridsropet från kubanerna: “Hemlandet eller döden! Vi kommer att segra!” Från Albanien lånade han hackan och geväret för den nationella symbolen. Han skapade sina Kommittéer för att försvara revolutionen (CDR) efter mönster från sin närmaste allierade, Ghana, som i sin tur hade tagit dem från Kuba. Framför allt tog han en rik blandning av modern revisionism från Sovjet och mycket av den misslyckade afrikanska “socialism” som den har gett upphov till, till vilken han lade några av de begrepp och den politik som Mao Zedong utvecklade för revolution i koloniala länder, men tyvärr inte Mao Zedongs vetenskapliga synsätt eller hans insisterande på behovet av ett revolutionärt krig mot imperialismen och dess allierade.
Sankaras politiska åsikter kan delas upp i ett antal konkurrerande trender och influenser som som verkade på oppositionens politiska scen i Ouagadougou och Paris. Det “vänsterorienterade” politiska spektrumet omfattade, från militären, en “progressiv” grupp officerare inom den fransk- och marockansk- utbildade nykoloniala armén kallad ROC (Kommunistiska officerares omgruppering, som var nära kopplad till politiska organisationer inom den intellektuella miljön. Bland dessa fanns: PAI (Afrikanska självständighetspartiet), sovjetvänliga revisionister med bas bland administrativ kadrer och den ledande politiska kraften bakom massorganisationen LIPAD (Patriotiska förbundet för utveckling); det “pro-kinesiska” (revisionistiska, pro-Deng Xiaoping) ULC-R (Kommunistiska kampförbundet – rekonstruerat) som var inflytelserika på universitetsområdet, tillsammans med det pro-albanska Voltas revolutionära kommunistiska parti (PCRV) som ledde den Allmänna studentkåren och fem tjänstemannafackföreningar; den starkaste fackföreningen, CSV (Voltas fackliga centralorganisation), och några andra marxistiska och trotskistiska grupper. Ministerposterna fördelades mellan dessa vänsterkrafter, med undantag för de pro-albanska, som var den lojala oppositionen – tills Albanien stödde Sankara och föreslog att de skulle göra likadant.
Medan debatten i regeringen och vänsterkretsarna fortsatte, kvarstod det mycket praktiska problemet att imperialisterna aldrig hade fördrivits från Burkina Faso och att Sankaras revolution från första början hade genomförts och utvecklats uppifrån på ett sätt som inte förlitade sig på folkmassornas medvetna kamp och inte kunde göra det (trots sin retorik), och inte kunde formulera ett verkligt revolutionärt program grundat på deras klassintressen – ett program som inte bara skulle lova utan i praktiken sätta igång en nydemokratisk revolution för att bryta de nykoloniala och halvfeodala bojorna och åstadkomma de nödvändiga villkoren för att gå över till det andra stadiet av en proletär socialistisk revolution. Endast denna process är i stånd att omvandla de snedvridna och efterblivna produktionsförhållandena till icke-exploaterande sådana och till fullo frigöra potentialen hos bönder och andra revolutionära massor.
Sankaras program
Sankaras styrande rnilitära grupp publicerade i oktober 1983 ett ” Politiskt översiktstal” som var en blandning av nationalistiska, panafrikanska och socialistiska uppfattningar som gav näring åt ett reformprogram.
Från början var Sankara fångad i dilemmat att stödet för “revolutionen” nästan uteslutande fanns bland stadsbefolkningen som själva hade en mer komfortabel ställning jämfört med den enorma utarmade bondebefolkningen. Samtidigt stod det klart att inte ens Sankaras reformprogram kunde genomföras utan att åtminstone minska den extrema börda som finansieringen av statsapparaten (och särskilt lönerna till de regeringsanställda som fram till 1983 slukade över 75 % av regimens budget) utgjorde för regimen.
Sankara förde en kamp mot korruption genom att bötfälla lagöverträdare och ställa dem inför rätta i folkdomstolar. Han sänkte tjänstemännens löner med 20-30 %, avskaffade bostadsrabatter, automatiska banklån och lukrativa sidoinvesteringar, införde kraftig beskattning (“avgifter”) inklusive den tolfte månadslönen och skickade regelbundet ut tjänstemännen på fältet för att delta i nationella projekt och “bekämpa småborgerliga tendenser”. De statsanställda var tvungna att bära kostymer tillverkade av lokalt odlad bomull och fick inte längre äta importerade frukter och grönsaker. Sankara föregick själv med gott exempel genom att ta ut en mycket låg lön, deklarerade alla sina ägodelar inför en bedrägerikommitté och beordrade att regeringens Mercedes Benz skulle ersättas med enkla Renaulttbilar.
Andra reformer var bostadsbyggande, ett massvaccinationsprogram (kallat ” kommandometoden”) där tre miljoner barn immuniserades mot vanliga dödliga sjukdomar på 15 dagar, och masskampanjer för alfabetisering med förebild från de i Nicaragua och Kuba. Han tog in kvinnor i regeringen och utarbetade omfattande förslag som slog mot deras sociala förtryck, bland annat att avskaffa tvångsäktenskap, hemgifter, försäljning av unga flickor, polygami och den könsstympande metoden excision (klitorisektomi). För att bryta ner gamla och förtryckande traditioner, skulle männen gå till marknaden en gång i veckan. På landsbygden uppmuntrade Sankara till kamp mot ökenutbredningen genom att lansera en trädplanteringskampanj där varje ceremoni i samband med födelse, död eller äktenskap firades med trädplantering. Det fanns också kampanjer för att förhindra skogsbränder, hindra boskap från att vandra omkring och bygga ut den lilla floden Volta för vattenkraft och bevattning.
Armén omorganiserades, de gamla högerelementen eliminerades eller kastades ut och antalet ledande officerare reducerades. De 8.000 soldaterna skulle förvandlas till “utvecklingsaktivister”, som skulle delta i jordbruket och det nationella uppbygget. 1984, på den första årsdagen av “revolutionen”, ändrade Sankara landets namn till Burkina (Móre-ord som betyder fri person) Faso (Dioura-termen för hemland): “De oförgängliga människornas land”[enligt Wikipedia]. Men alla dessa åtgärder kunde bara vara kvantitativa och relativt små justeringar som lämnade det grundläggande parasitära förhållandet mellan statsapparaten och befolkningen och mellan kapitalet och landsbygden oförändrat. Allt de gjorde var att reta upp just de skikt som regimen förlitade sig på.
Halvfeodalt, imperialistiskt förvrängt jordbruk.
Över 90 % av den aktiva burkinska befolkningen är sysselsatt inom jordbruket som bönder – boskapsskötare och odlare. Det är ett extremt primitivt och efterblivet jordbruk. Större delen av åkermarken används för självhushåll och är, med undantag för i söder, relativt ofruktbar och svår att odla. De rudimentära verktygen och odlingsmetoderna, inklusive extensivt jordbruk, problemet med nomadism och otillräckliga mängder gödsel och bekämpningsmedel bidrar alla till låga skördar. Spannmålsskörden per hektar är bara 540 kilo gram, jämfört med 4883 kg/hektar i Frankrike! Till detta kommer svåra och oberäkneliga klimatförhållanden, varav det allvarligaste är 30 % minskning av nederbörden under de senaste 20 åren.
I det halvtorra Sahelområdet, som sträcker sig genom de norra regionerna, försvinner buskarna och med det allmänna problemen med avskogning, utarmning av jorden, erosion och att åkrarna inte roteras, samt allvarlig vattenbrist och brist på omfattande bevattning, fortskrider ökenspridningen. Många studier har visat att “ökenutbredningen” varken är ett Guds verk eller bara ett resultat av klimatologiska tillfälligheter, utan snarare till stor del orsakad av människan och har mycket att göra med imperialistiska relationer.
Även om vissa områden har visat kapacitet att producera mer, såsom som spannmålsbältet runt Dedougou i väster, har bristen på vägar och kylning tillsammans med en ekonomi som är inriktad på att producera för för export fått vissa bönder att övergå till bomull och icke-förstörbara livsmedel. Kapitalinvesteringarna har endast gått till bomullsodling som utvecklades av kolonialisterna i den bördiga södra regionen, där en oproportionerligt stor andel av tillgängliga insatsvaror och experter används.
Jordbruksprodukter utgör 90 % av all export, främst bomull och nötkött, kompletterat med karitnötssmör, jordnötter och frukt och grönsaker utanför säsongen, främst till de omgivande länderna och Frankrike. Inkomsten per capita är strax över 200 amerikanska dollar. Annan livsmedelsodling är till stor del för direkt konsumtion och byte och försäljning på den lokala marknaden, ofta beroende av den exploaterande köpmannaklassen som köper och säljer spannmål under lågsäsong med med hög vinst. Hirs, sorghum och majs är de viktigaste grödorna för självhushåll. Några få hemgjorda produkter, t.ex. karitsmör för oljor och tvålar, och det lokala ölet, som kallas dolo, möjliggör ett litet utbyte av pengar som kvinnorna kan använda för att köpa några nödvändigheter, slipa eller reparera sina verktyg eller köpa en bit krita om de har ett barn i skolan. Under de tjugo år som gått sedan självständigheten hade läskunnigheten ökat från 5 % till endast 16 %, och under 6 % på landsbygden, där dubbelt så många pojkar som flickor fick gå i skolan. Som i många nykoloniala situationer flyttade de “utbildade” antingen till städerna eller till grannländerna för att hitta lämpliga arbeten, eftersom en svag statskassa inte ständigt kunde anställa nya tjänstemän, och få ville nu återvända till det torftiga livet med fattigdom och slitsamt arbete i livet som bonde.
Livet är hårt; de mycket grundläggande problemen med tillräckligt med mat och dricksvatten är fortfarande stora hinder på landsbygden. På grund av en traditionell stamarbetsfördelning i de flesta av de många olika etniska grupperna är kvinnor ansvariga för alla materiella behov hos sina barn och de barn som hon fått av släktledaren fram till sju års ålder, vilket i många fall bildar ett slutet samhälle. Under en typisk dag är det hon (och hennes döttrar i tidig ålder) som måste gå 10-15 kilometer för att hämta vatten, samla ved och hålla en eld brinnande, gå med hacka, förnödenheter och ett ammande barn för att plantera sina fält (den sämsta marken och längst bort från hemmet) innan hon återvänder för att slå hirs, städa huset och förbereda en stor kvällsmåltid. På kvällen hämtar hon vatten igen och tillbringar en stor del av natten med att brygga öl av hirs eller sorghum, som kan säljas på den lokala marknaden. Den förväntade livslängden är 44 år [knappt 60 år, 2020], men bara 35 år för kvinnor. Imperialisterna rankar Burkina Faso som det nionde fattigaste landet i världen [ Nittonde fattigaste 2023 ].
Denna situation, som Sankara ärvde och försökte reformera, liknar de andra nykoloniala kadaver som västimperialisterna har skapat i Afrika, och trots den ström av filantropisk biståndsretorik om tredje världens elände som kommer från IMF och Världsbanken, är Burkina Fasos största elände imperialismen själv. Sida vid sida med de gamla halvfeodala klassförhållandena existerar förhållandet mellan förtryckta och förtryckande nationer: bönder som knappt kan försörja sig själva och hackar den begränsade goda jorden för att odla gröna bönor som säljs i Paris under vintermånaderna; boskapsskötare som föder upp boskap för export till andra afrikanska länder, medan nötkött inte är en stor del av Burkinake-dieten; en stagnerande, icke-diversifierad ekonomi, vars centrala budget i årtionden hade styrts av Frankrike och dess transnationella företag.
De franska imperialisterna skapade en tydlig arbetsfördelning för sina västafrikanska kolonier: Kongo och Tchad odlade bomull, Senegal jordnötter och Gabon trä. Förutom att vara kanonmat i europeiska och koloniala krig skickades hundratusentals människor från Övre Volta till tvångsarbete på franskägda kaffe- och kakaoplantager i Elfenbenskusten. Burkinas efterblivenhet passar imperialismen och det har varit en kritisk faktor i dess utveckling.
Som tidigare påpekats är en av Burkina Fasos viktigaste och mest slående särdrag dess förhållande till Elfenbenskusten i söder. De två miljoner burkinier som arbetar där utgör 60 procent av de unga männen mellan 18 och 35 år i Burkina Faso, det vill säga en enorm procent av landets mest värdefulla resurs, de arbetande massorna. Deras inkomster är en viktig inkomstkälla för bondefamiljerna. Det självhushållande jordbruket i Burkina Faso är den andra sidan av myntet jämfört med plantagejordbruket i Elfenbenskusten, med dess behov av billig arbetskraft. För att övervaka denna reservoar [av arbetskraft] i Övre Volta samt sina relativt små investeringar i bomull som en exportvara, stödde Frankrike en byråkratisk borgarklass, upprätthöll sin kolonialarmé och levererade bistånd på försörjningsnivå (inte utvecklingsbistånd).
Att sprida revolutionen till den burkinska landsbygden.
I sitt politiska översiktstal lovade Sankara att föra “en skarp kamp mot naturen … och mot imperialismens dominans över vårt jordbruk”. Han var fast besluten att prioritera utvecklingen av landsbygden, “genom att ge parollen om självförsörjning av livsmedel dess sanna innebörd, alltför utsliten av att upprepas utan övertygelse.” År 1984 nationaliserade han marken och tog ifrån de traditionella hövdingarna deras administrativa och ekonomiska privilegier. Han fördömde de “exploatörer av folket som förklätt sig till byhövdingar”. För att nå sina jordbruksmål utarbetade CNR en 15-månadersplan för folklig utveckling (PPD) i syfte att lägga grunden för den första femårsplanen från 1985 till 1990.
PPD:s mål var att först uppnå ekonomisk självständighet och sedan oberoende genom ett antal statligt finansierade projekt som skulle bygga upp en grundläggande infrastruktur och tillgodose de mest angelägna behoven hos massorna i städerna och på landsbygden. Detta inkluderade borrning av brunnar, byggande av små jorddammar, reservoarer och bevattningsprojekt samt utveckling av trädgårdsodling i de 30 provinserna. Större projekt av “nationellt intresse” som krävde massiva investeringar och nationell mobilisering var vattenkraftsdammen i Kompienga, bevattningsdammen i Bagre och järnvägen Ouagadougou-Tambao.
Det viktigaste politiska verktyg som den styrande CNR skapade för att genomföra sin politik på alla nivåer och inom alla samhällssektorer var kommittéerna för revolutionens försvar, “massorganisationer som gör det möjligt för folket att utöva sin demokratiska makt” och att aktivt delta i uppbyggnaden av landet. Deras uppgifter var att politiskt utbilda massorna och engagera dem i de revolutionära förändringarna, att organisera kollektiva arbetsprojekt av nationellt intresse, och “militärt försvara revolutionen mot inre och yttre fiender genom militär utbildning” av CDR-aktivister.
CDR upprättades i de mer än 7 000 burkinska byarna samt i varje större skola, fabrik, stadsdel och administrativ enhet i stadsområdena och blev de nya myndigheterna, vilket innebar att den politiska kampen inom regimen, som aldrig hade avslutats i och med intagandet av presidentpalatset, reproducerades inom CDR. Gamla högerelement och partier som förlorat makten, plus avsatta hövdingar, infiltrerade dem, och rivaliserande vänstertendenser tävlade om ledarskapet för att kontrollera olika områden. I städerna skapade detta den extra motsättningen att fackföreningsfunktionärerna konkurrerade med CDR, som åtminstone till en början tog över deras sociala bas. Vid en viss punkt växte detta till en öppen politisk konflikt, när lärar- och tjänstemannafacken ifrågasatte CDR:s makt och vägrade att underordna sig dem.
CDR:erna bemannades i huvudsak av energiska och entusiastiska unga anhängare av den nya regimen, beväpnade med stor frihet att gå ut och sätta igång de förändringar som de ansåg nödvändiga. I början var de bokstavligen beväpnade för att försvara revolutionen, tills “alltför många incidenter av övergrepp” satte stopp för denna politik. I politiska termer ersatte de det styrande politiska partiets bas och i detta sammanhang representerade de verkligen bildandet av en ny klass av små tjänstemän.
Detta ungdomliga initiativ har utan tvekan lett till många omfattande och värdefulla projekt, från att bygga skolor och apotek, gräva diken och rusta upp marknadsplatsen till att genomföra läs- och skrivkurser, utöver att uppfylla PPD:s mål. På landsbygden ansvarade CDR för samhällstjänsterna och spelade en stor roll när det gällde att övervaka spannmålsförsäljningen och hindra handlarna från att ta ut dubbla det officiella priset på hirs, vilket, som en ledare för CDR uttryckte det, skulle ha inneburit att vissa bönder svalt ihjäl. Eftersom ungdomarna hatade de gamla ledarstrukturerna hamnade de naturligtvis i skarp konflikt med de myndigheter som de hade ersatt, en konflikt som särskilt koncentrerades till skatteuppbörden, som tidigare var stamhövdingens uppgift och som han tog en andel av. Senare avskaffades denna skatt, vilket visade sig vara ett av de största slagen mot den gamla ordningen. Även om CDR:erna hade utsetts till att vara de verkliga länkarna till massorna, beklagade åtminstone en observatör att bönderna själva ofta förblev under hövdingarnas tummar, särskilt i Mossi-landet, och i rivaliteten mellan CDR och hövdingarna var det ingen som försvarade böndernas intressen.
Agrarreform jämfört med agrarrevolution
Erfarenheterna i Burkina Faso är framför allt ännu en smärtsam illustration av att det inte finns några halvmesyrer när det gäller att bryta med imperialismen om befrielse är målet. Sankara utpekade imperialismen som den främsta fienden. Han argumenterade passionerat för att uppnå självförsörjning inom livsmedelsproduktionen och för en planerad oberoende nationell ekonomi. Men CNR:s ekonomiska program hindrade dem från att ens komma i närheten av att leda burkinierna till att stå på egna ben och uppnå sitt rättfärdiga mål att försörja sig själva. Precis som Sankara och hans vänner inte förlitade sig på massornas kamp för att föra ett folkkrig för att störta imperialismen och reaktionen för att gripa makten, förlitade de sig inte heller de i grunden på massorna av bönder för att omvandla samhällets ekonomiska bas i deras egna revolutionära intressen och föra en kamp inom överbyggnaden för att bryta ner traditionen och dess bakåtsträvande grepp om de sociala relationerna. Detta är en komplicerad fråga, men agrarreformen kunde inte mobilisera massorna eftersom den inte grundades på ett genomgripande brytande med de förkapitalistiska produktionssätt som i själva verket dominerar den burkinska landsbygden och som tynger de sociala relationerna som ett ankare.
Genom att korrekt analysera bönderna som den klass som har “betalat den största skulden i form av imperialistiskt herravälde och utsugning” och som den “viktigaste kraften”, antyder talet om politisk inriktning felaktigt att införandet av det kapitalistiska produktionssättet har omvandlat eller avskaffat förkapitalistiska produktionssätt. I själva verket har de gamla och nya formerna av exploatering blivit sammanflätade. Dessutom, även om produktionen ökade något, särskilt inom den redan kapitalistiskt utvecklade bomullssektorn, hur gör detta slut på den imperialistiska exploateringen av bönderna när relationerna mellan den nykolonialistiska maskinen “som måste förstöras” och imperialismen inte har förändrats? Ökad produktivitet till förmån för vem? Statens? Det vill säga en växande byråkratisk borgarklass i städerna som är helt beroende av imperialismen, tillsammans med en parasitisk köpmannaklass?
Vid en konferens i mars 1984, då regeringen beslutade att nationalisera all mark, omfördela den efter familjernas behov och genomföra en jordbruksreform som skulle “bryta de gamla feodala produktionsförhållandena … av de fattiga och mellanbönderna själva … avskaffa den gamla jordegendomen … främja jordbruksproduktion i stor skala …”. Detta blev bara besvärjelser snarare än verklighet eftersom de inte ingick i en verklig nydemokratisk revolution – och varken de gamla klassförhållandena mellan de imperialistiska länder som exploaterar och den förtryckta nationen Burkina Faso eller förhållandena mellan exploaterade och exploatörer på landsbygden hade förstörts.
Systemet med markägande och klassrelationer i Övre Volta och liknande afrikanska länder förtjänar ytterligare studier och skiljer sig i viktiga avseenden från feodalism och halvfeodalism som det har sett ut i Asien eller Europa. Markägandet i Övre Volta var kopplat till stammens hierarkiska organisation, som av många källor beskrivs som “feodalt eller halvfeodalt” eftersom ett exploaterande system med tvångs dagsverken tidigare var i drift, det vill säga gratis arbete plus vissa förmåner som hövdingen krävde av bönder som arbetade på marken, som ägdes av stammen och “tillhörde” förfädernas släktled men “förvaltades” av hövdingen. Detta åtföljdes av en motsvarande stamöverbyggnad som förstärkte patriarkatet, polygamin och stamhierarkin. Bland de mest förtryckande stambefogenheterna var de aristokratiska hövdingarnas praxis att styra genom att “ge bort kvinnor”. Ju mer lojal vasallen var, desto fler kvinnor fick han, även om hövdingen kunde ta tillbaka dem om han hade något konto att reglera. Bönderna överlämnade sina döttrar till hövdingen för omfördelning i släktleden och deras döttrars döttrar måste i sin tur återlämnas, så att han hade ett ständigt förråd. Detta är ingen forntida historia. Mossi-kejsarens hovharem på tröskeln till revolutionen 1983 hade 350 kvinnor, kvinnliga slavar inte inräknade.
Att beröva stamledningarna deras formella politiska och ekonomiska makt innebar inte att de försvann som kraft, och de gamla sedvänjorna tenderade att bestå. (Några fann det fördelaktigt att integreras i CDR:s ledarskap, men många planerade sin hämnd). Till exempel fortsatte bönderna ofta att välja sina gamla herrar till högre råd, även efter det att folkförsamlingar hade inrättats i varje by. Trots att det var förbjudet att ge gåvor till de “andliga” mästarna, som var jämställda med hövdingarna och garanterade fertilitet och goda skördar, hittade bönderna ofta på ett sätt att offra sina getter eller kor på natten eller utom synhåll för CDR:s. I Jean Zieglers nyligen utgivna bok La Victoiredes Vaincus beskrivs ett annat ännu skarpare exempel, nämligen de långa raderna av bellahs, eller slavar från Tamachekstammen, som väntade på att få ta tillbaka spannmål till sina herrar och först nekades av CDR:erna som sade att slaveriet hade avskaffats. Bellaherna svarade: “Gör det inte svårt för oss. Ni är här i två veckor, men tamachekerna kommer att vara här för alltid”!
Även om ingen av dessa händelser är överraskande, och Sankara själv var medveten om traditionens fortsatta grepp om bönderna, tenderade han att se stamriterna och -makten som enbart “kulturella” seder som bönderna skulle släppa taget om, snarare än att dessa mäktiga områden inom överbyggnaden återspeglar verkliga, materiella sociala relationer, som fortfarande existerar, även om de samexisterar med kapitalistiska eller imperialistiska sådana.
Syftet med en proletärt ledd revolution bland bönderna är just att krossa det gamla ägarsystemet, att rycka upp den feodala (eller halvfeodala) efterblivna överbyggnaden med rötterna och att genomföra “jord till brukaren”, att fördela jorden per huvud. (Denna politik att fördela mark per person och inte per familj innebär, inte helt oväntat, ett hårt slag mot de gamla patriarkala egendomsförhållandena, eftersom kvinnor plötsligt också äger mark och i händelse av skilsmässa och andra förändringar kan delta på mer lika villkor). Att göra producenterna till självständiga ägare av sin mark är en viktig del i att befria dem från förkapitalistiska produktionssätt. Att bygga en solid grund för en nationell ekonomi kan bara ske genom att förstöra dessa gamla relationer och inte genom att anpassa eller reformera dem.
Detta stadium representerar den borgerliga revolutionen, eftersom jordreformen inte går utöver kapitalismen. Men samtidigt ger den den nödvändiga förutsättningen för varje verkligt och genuint framsteg mot den socialistiska revolutionen: “Den nya typen av demokratisk revolution röjer å ena sidan vägen för kapitalismen och skapar å andra sidan förutsättningar för socialismen”, som Mao Zedong uttryckte det. Först när de förkapitalistiska förhållandena har förstörts kan frågan om vilken väg inom jordbruket som kommer att befria bönderna – kapitalism eller socialism – ställas på sin spets. Baserat på initiativ, kunskap och revolutionär entusiasm hos bönderna själva, kan stegvisa kooperativa former utvecklas, såsom ömsesidig hjälp, arbetslag och slutligen kooperativ, allteftersom fördelarna blir tydliga för de fattiga bönderna.
Proletariatet är emot falskt “samarbete” som inte bygger på att de gamla feodala strukturerna och relationerna förstörs. Sådana ansträngningar döljer bara och införlivar till slut de gamla relationerna. I Burkina Faso visade det sig faktiskt omöjligt att ens övergå till en statskapitalistisk form (de deklarerade men icke-existerande statsjordbruken) på grundval av ett halvfeodalt jordbruk och utan att bryta med imperialismen.
Den andra stora fronten för den nydemokratiska revolutionen, och som är oskiljaktigt förbunden med att också genomföra den agrara revolutionen, är nödvändigheten av att bryta med imperialismen och därmed bygga upp en oberoende och självtillräcklig nationell ekonomi. I ett land där befolkningens försörjning och lösningen av vattenbristen är omedelbara prioriteringar, skulle industrin – den lätta industrin – byggas upp huvudsakligen för att tjäna jordbruket, med blygsam utrustning som pumpar, brunnar och verktyg, i stället för att producera för export eller utveckla resurser som är onödiga för dessa primära mål. Detta innebär att man prioriterar bort staden och inte stöder en topptung stat, och absolut inte baserar sin överlevnad på imperialistiskt stöd.
Olika former av kooperativ prövades eller snarare påtvingades, för att få byborna för att producera mer, något som Mao strängt varnar för. Eftersom byföreningarna inte var ett initiativ från massorna själva såg bönderna ingen större anledning att delta, utom ironiskt nog i vissa fall där de gick samman på borgerlig grund för att bilda dem när de insåg att det var ett sätt att få banklån och krediter! För tidigt bildade kooperativ var för sin del konstgjorda, som det hette i samma rapport från 1984 års jordbrukskonferens, och tenderade att tas över av byråkrater, markägare, köpmän eller avlönade soldater, “som inte var rädda för att plundra kooperativets resurser eftersom det enda de riskerade var att skickas till en annan by där de kunde börja göra det igen.…”
Viss självständighet och visst beroende
1983 bidrog Frankrike med 40 % av budgeten för Övre Volta, ca 70 miljoner dollar. Det fanns också omkring 3500 franska tjänstemän verksamma i olika befattningar där. Det mesta av det bistånd som pumpats in via franska organ har gått till tekniskt bistånd och landsbygdsutveckling samt till guldbrytning. Trots en “voltaisering” av ekonomin efter självständigheten lyckades franska handels- och livsmedelsföretag (bryggerier, matoljor, mjölkvarnar och sockerraffinaderier), textilföretag och andra företag (tobak, skor osv.) behålla en stark ställning och fortsatte att få en mycket gynnsam behandling under de första åren av “revolutionen”. När den burkinska regeringen 1986 beslutade att förnya de orimliga skatteförmånerna för företaget IVOLCY (ett “voltaiskt” cykelföretag, dotterbolag till det franska multinationella CFAO) på bekostnad av de lokala burkinska cykeltillverkarna, blev dessa nationella borgare naturligtvis upprörda.
Detta sammanföll med en övergripande politik för import av alla typer av konsumtionsvaror, industri- och livsmedelsprodukter, även om lyxvaror nästan helt undertrycktes, till missnöje för gamarna i köpmannaklassen. Dessa är knutna till högt strukturerade europeiska monopol och de gamla handelsmännen från Mellanöstern, vanliga i hela Västafrika, som båda använder nätverket av små traditionella köpmän på gatorna och landsbygden. Åtgärder som att importera tomatkoncentrat när en tomatbearbetningsanläggning nära Bobo Dioulasso gick sönder, istället för att laga den, gynnade uppenbarligen denna köpmannaklass.
En annan form av beroende kan ses i den småindustriella sektorn. I huvudsak franska företag (80 % franskt kapital) med anor från kolonialtiden har utvecklats för att minska importen. I själva verket konkurrerar de med och tränger undan hantverksprodukter som tillverkas av karite genom att importera oljesyror för att tillverka oljor och tvålar; eller genom att importera utrustning för att tillverka läskedrycker och europeiskt öl som kostar 5 000 gånger mer än en hektoliter dolo som produceras lokalt av sorghum. Denna imperialiststödda verksamhet använder inte lokala råvaror, minskar kraftigt antalet anställda, innebär att kapital investeras i öl av alla saker, och förstör viktiga om än magra bondeinkomster samtidigt som den inte uppmuntrar till någon annan sekundär ekonomisk verksamhet förutom barer och spritförsäljning! Så länge regeringen gav dessa företag skattelättnader kunde bönderna köpa det mer prestigefyllda bubbliga ölet i stället för den hemgjorda varianten när de hade lite pengar över vid skördetiden.
Förutom stödet från de imperialistiska västländerna (Förenta staterna, Västtyskland, Danmark och Nederländerna, och naturligtvis Frankrike) har Världsbanken, IMF, EEC och andra mellanstatliga kanaler hjälpt till att hålla Övre Volta flytande, tillräckligt för att inleda men inte avsluta många “jordbruksutvecklingsprojekt”, precis tillräckligt för att förhindra att massiv svält utvecklas, och för att behålla en solid kontroll över landets framtid och garantera dess icke-utveckling, till skillnad från vissa andra råvarurika och strategiska länder, såsom Nigeria och Sydafrika.
IMF förespråkade en politik för “frihandel”, dvs. en politik för att ruinera bönderna genom billigare spannmålsimport och på så sätt göra Burkina Faso mer beroende. Mycket ofta gick detta destruktiva “bistånd” till sådana uppenbara absurditeter som bekväma kontorsbyggnader för Världsbankens representanter, eller till att betala för de 42 miljoner dollar som FAO beviljade till byggprojekt där hela en tredjedel av budgeten absorberades av nödvändigheter som generatorer för att driva luftkonditioneringsapparater för de italienska rådgivarna, som vägrade att anställa burkinska bönder för att hjälpa till. Efter torkan 1984-85 kom stödet för sent och sänkte spannmålspriserna för det följande året – dvs. det hjälpte inte till att föda befolkningen när det behövdes, och förstörde den lokala marknaden när det kom… en tillfällighet ?
I början av revolutionen, i sitt politiska översiktstal, fördömde Sankara våldsamt “imperialismen, som i alla dess former försöker utnyttja oss med så kallad hjälp, som bara är medel för att skapa alienation….” Mer sanningsenlig var hans eklektiska vädjan i en intervju vid tiden för hans besök i FN hösten 1984: “Vi skulle kunna använda och vi behöver hjälp från utvecklade länder, men sådan hjälp är inte så generös eller tillmötesgående i dessa tider. Frankrike hjälper till, USA:s bistånd är löjligt litet, särskilt när man ser hur rikt och välmående det landet är. Vi måste också vara försiktiga när det gäller bistånd, eftersom vi inte kan acceptera det med risk för vårt oberoende. Och i den slutliga analysen vet vi att vi måste förlita oss på oss själva.”
Tre dagar efter sitt första stora utrikespolitiska tal i oktober 1983, i vilket Sankara stödde Nicaragua, den salvadoranska kampen och Polisario i Sahariska arabiska demokratiska republiken och fördömde den amerikanska invasionen av Grenada, kom Reagans särskilda sändebud in på hans kontor med en diplomatisk not från den amerikanska regeringen som hotade att “ompröva bistånds- och samarbetsavtal” om Burkina fortsatte att lägga sig i centralamerikanska angelägenheter, som man enligt noten “inte vet någonting om”.
Det dilemma som Sankara ställdes inför var att skapa en “antiimperialistisk” väg inom en nedärvd borgerlig statsapparat som var helt beroende av imperialistiskt stöd och underkastad imperialistiska relationer mellan förtryckare och förtryckta. En omöjlig uppgift. Så, i stället för att behandla utländskt bistånd som en återspegling av detta förhållande, försökte hans regering reformera det; detta uttrycktes perfekt av CDR:s nationella generalsekreterare: “De använde biståndet till Mercedes; vi använder det till spadar, hackor och skottkärror….”
Även om Sankara med Folkets utvecklingsprogram (PPD) lovade att sträva efter många små framsteg som skulle “göra Burkina Faso till ett stort område …”, gav han i själva verket (som Sovjet ofta gör i sådana länder) företräde åt att pumpa in massiva investeringar i några få stora sprakande byggprojekt som han trodde skulle locka biståndsgivare och ge honom den prestige och det förtroende han behövde. De flesta blev pinsamma fiaskon, till exempel bevattningsprojektet i Sourou, som syftade till att bygga en damm vid Svarta Volta floden för att möjliggöra två spannmålsskördar per år. Sankara tömde statskassan för att (med hjälp av franska bulldozers) kunna slutföra projektet innan revolutionens viktiga ettårsfirande den 4 augusti 1984. Strukturen färdigställdes i tid, vattnet samlades och kanaliserades, men sedan fanns inte ett öre kvar till bevattningsutrustning för att ta tillvara vattnet, som avdunstade. I stället för att utvidga marken och förlita sig på att folket skulle komma på och använda billiga sätt att bevattna, slutade projektet med att statskassan dränerades och den tillgängliga jordbruksmarken minskade.
Ett exempel på industriprojekt som var helt onödigt för att utveckla Burkinas ekonomi på självständig grund var Tambao-järnvägen i norr, som uppmanade folket att genomföra ett “slag om rälsen” och bygga 300 kilometer räls för att få ut landets oexploaterade mangan-, guld- och bauxitreserver. Efter att 35 kilometer hade lagts tog pengarna till räls slut. När Världsbanken vägrade att hjälpa till att slutföra arbetet eftersom projektet var för dyrt, övergavs det.
Alliansfritt beroende
Frankrike var mer än irriterat över Sankaras makttillträde, särskilt hans internationella ställningstagande, eftersom Burkina Faso alltid har varit en viktig knutpunkt för den franska intressesfären i Västafrika. (Burkina var aldrig hjärtat i de franska superprofiterna i dess västafrikanska imperium, även om de har klarat sig bra, med tanke på de svåra klimatförhållandena och deras beslut att inte utveckla produktivkrafterna). I vilket fall som helst var inte risken stor att Frankrike skulle lämna landet, även om Frankrike då och då fick utstå svidande kritik, och som Le Monde uttryckte det den 17 oktober 1987, var den franska politiken att “inte avskräcka revolutionärer som späder ut sitt vin”. På den andra sidan stod Sankara, som till höger och vänster slängde ur sig spydigheter om de imperialistiska pyromaner som bränner ner våra skogar, med handen envist utsträckt efter mer pengar.
En av de roligare episoderna av detta slag var den diplomatiska “incidenten” mellan Sankara och president Francois Mitterrand vid en statsmiddag i Ouagadougou i november 1986. Sankara uppmanade sin “socialistiske” gäst att låta sina handlingar överensstämma med sina ord, anklagade Frankrike för att inte göra något för att få slut på Iran-Irak-kriget eller de regionala krigen i Tchad och Sahara, och fördömde honom för att ha tagit emot banditen Savimbi (UNITA-ledare i Angola) och den sydafrikanske mördaren Pieter Botha på fransk mark. Mitterrand höjde sitt glas för den fransk-burkinska vänskapen och svarade: “Kapten Sankara har ungdomens skärpa, men den skär för skarpt. Om ni behöver oss låta oss få veta det. Och om ni inte gör det, kan vi strunta i det.”
Socialisterna skickade en stor vapenleverans till president Jean-Baptiste Ouedraogo redan i maj 1983, i samma ögonblick som Sankara arresterades, för att förhindra att han återvände till ämbetet. Ett år senare vägrade socialistregeringen att ta emot den näst högste militären, Blaise Compaore, för att omförhandla det franska biståndet, som en protest mot att regimen nyligen hade avrättat sju kuppmakare.
Dessutom förekom det återkommande rykten om att det tre dagar långa gränskriget med Mali 1985 om en smal landremsa kallad Agacher, där omkring 300 människor dödades, hade anstiftats på uppdrag av Frankrike, som just hade förnyat och stärkt banden med Malis president Moussa Traore, vilket delvis tvingade fram frågan om vilket militärt stöd Sankara egentligen hade.
Sedan kom statskuppen i oktober 1987 – på Sankaras bekostnad – och nu var det slut på skämtandet. Mer än en välinformerad källa pekade på bevis för att den hade “fjärrstyrts från utlandet” genom de förtroliga förbindelserna mellan Elfenbenskustens president Houphouet Boigny, en av de främsta kandidaterna till posten som officiell västafrikansk betjänt åt den franska imperialismen, och kapten Blaise Compaore, Sankaras efterträdare, som har lovat ett närmare samarbete med Paris som en del av sitt ” korrigerings”-program. Compaores fru, en fransk-ivoirian[ från Elfenbenskusten], är guddotter till Elfenbenskustens statschef. Som den franska veckotidningen LeNouvel Observateur uttryckte det, har Blaise “utmärkta referenser, kort sagt”, och,”utan aktivt stöd från Elfenbenskusten är ingen kupp möjlig”.
Sankara hade bojkottat försöken att skapa ett franskt samvälde och fördömde upprepade gånger “balkaniseringen” av Afrika vid alliansfria toppmöten och möten i Afrikanska enhetsorganisationen (OAU). Han vägrade att delta i de fransk-afrikanska toppmötena 1984 och 1985 och kallade dem “organisatoriska bojor som ärvts från den koloniala epoken” och höll istället sitt eget toppmöte med Khadaffi.
Hur ska man se på förhållandet mellan Libyen och Burkina Faso? De två länderna hade frekventa utbyten, men det som räknades var de vapen som Libyen levererade: Sovjetiska stridsvagnar, raketgevär och framför allt kalasjnikovgevär, som kompletterade det militära underhållsmaterialet från Frankrike, ökade Burkinas operativa potential avsevärt och bidrog till “omorganisationen” av den nykoloniala armén. På det diplomatiska planet sägs Sankara artigt ha vägrat att ansluta sig till Khadaffis ständiga förslag om att “slå samman deras två länder”, och vissa källor säger till och med att hans försök att skapa enighet mellan arabiska och svarta Afrika gick mer i riktning mot samarbete med Algeriet efter att Khadaffi nekat Sankara officiella hedersbetygelser vid ett av sina besök i Tripoli. Dessutom genomförde han det första statsbesöket i Sahariska arabiska demokratiska republiken [Väst Sahara] med detta syfte.
Sankaras tätaste band var i själva verket med J.J. Rawlings likaledes militärkuppinspirerade regim i Ghana. De två länderna ingick ett ömsesidigt försvarsfördrag i november 1983 och genomförde till och med gemensamma militära manövrer. Denna allians verkade uppröra lojala franska vänner som Gabon och Elfenbenskusten, och i regionala termer var möjligheten av en pro-sovjetisk axel från Tripoli till Ouagadougou och Accra inte ett tilltalande perspektiv för den franska eller västliga imperialismen som helhet.
Sankara reste till Kuba och Sovjetunionen, men sade att han inte ställde Moskva mot Paris. Han hade en motsägelsefull inställning till Sovjetunionen och östblocket, och inom hans krets och de som stödde honom var striden ofta hård om denna fråga. Den sovjetiska förbindelsen utgjorde en frestelse i hopp om att minska beroendet av Frankrike, men just detta beroende låste fast staten i en bestämd riktning.
Det sovjetiska biståndet kanaliserades, som ofta är fallet i Afrika, genom andra pro-sovjetiska “alliansfria” regimer. Kuba, som var så unikt kvalificerat när det gällde att odla avsalugrödor, med många års erfarenhet som en sovjetisk nykoloni, erbjöd sig att hjälpa Burkina Faso att bygga upp sin sockerindustri. Ghana och Kuba hjälpte till att bygga en landningsbana till flygplatsen, Libyen gav omkring 10 miljoner dollar, och annat bistånd kom från Angola, Moçambique, Rumänien och Nordkorea, som skickade järn och cement för att bygga populära teatrar i Ouagadougou och Bobo Dioulasso.
Sankara förkunnade å andra sidan att de sovjetiska trupperna borde lämna Afghanistan och han förespråkade att man skulle upprätthålla diplomatiska förbindelser med Albanien.
Kina donerade för sin del cirka 100 brunnar som en del av kampanjen för att minska vattenbristen. De gav också flera miljoner dollar som användes för att bygga “4 augusti-stadion” och några sjukhus. Trots allt detta “vänskapliga bistånd” från icke-västerländska källor undvek Sankara att blanda ihop vad han kallade kampen för självständighet från fransk nykolonialism med “hudreaktioner”. Till vänner som förvånades över att han snabbt skickade en delegation till Jacques Chiracs sida när “högern” återfick majoriteten i det franska parlamentet i mars 1986, och försäkrade honom om Burkinas avsikter, sade Sankara skämtsamt: “Även om Jean-Marie Le Pen en dag skulle komma till makten i Paris skulle vi skicka en delegation och behålla våra förbindelser med Frankrike”! (Le Pen är ledare för den neofascistiska Nationella fronten i Frankrike).
Mot apartheid och kvinnoförtryck
Såväl vänner som Sankaras regering ägnade uppmärksamhet åt att bygga upp huvudstaden Ouagadougou som ett viktigt afrikanskt centrum för politiska, kulturella och idrottsliga evenemang. Det blev en magnet för konstnärer och intellektuella, ett Mecka för socialdemokratiska och revisionistiska ledare världen över, från Yasser Arafat till Nicaraguas Daniel Ortega. Reggaekonserter hölls på den nya stadion, och den panafrikanska filmfestivalen i Ouagadougou blev det svarta Afrikas kulturevenemang, som samlade artister och ett brett publikt deltagande. Regimen uppmuntrade dess rykte som ett slags antiapartheid centrum och organiserade ett antal forum och demonstrationer. I Sankaras kamp för att popularisera kvinnors “frigörelse” bildades en rockgrupp för kvinnor, “Doves of Peace” [Fredsduvor].
Frågan om kvinnoförtryck skulle i sig vara tillräcklig för att besegla den burkinska vägens öde, särskilt som den hade annonserat att kvinnors frigörelse och revolutionen går hand i hand, vilket väckte många falska förhoppningar och skarp opposition. För precis som Sankara & Co hanterade de grundläggande klassmotsättningarna i Burkina Faso – med en mycket rnilitant, vänsterklingande fraseologi som var mycket ” höger” (ekonomistisk och ouppnåelig) i grunden och som aldrig förlitade sig på massorna och deras kamp – närmade de sig kvinnofrågan på samma revisionistiska sätt. Som en kvinna uttryckte det, “Det verkar som om revolutionen är till för män och kvinnor i städerna, inte för oss.” Deras syn på befrielse genom ekonomisk produktion erkände de förtryckande relationerna mellan män och kvinnor (det är svårt att ignorera eller undvika de omfattande konsekvenserna av att kvinnor fortfarande handlas som en handelsvara, arbetas till en tidig död, saknar röst i arrangerade äktenskap och politiska frågor, sexuellt stympade för att säkerställa manlig dominans) men eftersom deras inställning till revolutionen på landsbygden inte syftade till att upplösa alla gamla produktionsförhållanden, kunde de inte övervinna de oundvikliga utmaningar som faktiskt uppstod för att släppa lös kvinnomassorna De hindrades av sådana fenomen som kvinnor som försvarade månggifte för att det var ett sätt att dela på den olidligt tunga arbetsbördan, och sprida ut eviga graviditeter “för släktens skull” och få lite vila. Eftersom regimen var oförmögen att genomföra en proletär politik för att lösa kvinnofrågan som en del av att frigöra kvinnor (och män) för att rycka upp de gamla reaktionära relationerna mellan människor, var de hänvisade till att göra dekret som förkunnade kvinnors rättigheter (som i avsaknad av verkliga förändringar bara kunde förbli lika tomma som Indiens “förbjudande” av kastsystemet) och kombinera dem med ett “praktiskt program” som gick ut på att göra kvinnornas frigörelse beroende av att först öka antalet plogar och brunnar, till exempel. I själva verket är detta synsätt en annan version av “teorin om produktivkrafterna” som är gemensam för revisionister av olika riktningar som ser ökningen av produktivkrafterna, och inte massornas revolutionära kamp, som nyckeln till utveckla samhället.
Sankaras störtande
De urbana sektorer som hade stött Sankaras ansträngningar började bli alltmer desillusionerade med hans program. I synnerhet var de allt mindre villiga att tolerera hans reformåtgärder som skar ner deras bekvämligheter (hur magra dessa kan tyckas vid sidan av dem i rika länder).
Statstjänstemän och andra slutade att regelbundet delta i politiska möten och frivilligt arbete på landsbygden, och många intellektuella lämnade landet för att söka efter bättre betalda jobb i grannländerna.
Parallellt med detta eskalerade de politiska stridigheterna inom CNR och vänsterorganisationerna hade anpassat sig för att dra nytta av det minskade stödet för Sankara. Fackföreningarna började visa sina muskler, uppbackade av åtminstone ett par medlemmar av Sankaras slutna styrande militära grupp. Efter en strejk våren 1984 hade han avskedat 1200 lärare och ersatt dem med CDR instruktörer, och kastat ut LIPAD-ministern ur regeringen efter anklagelser om att ha drivit Burkina i armarna på Sovjet och manipulerat CDR.
Den första maj 1987, efter att de fyra största fackliga centralorganisationerna lagt fram ett gemensamt krav om en återgång till “demokratiska friheter”, arresterades 30 ledare för offentliganställda tjänstemän, inklusive chefen för det pro-sovjetiska LIPAD; en fraktion rapporterade till och med att de ville avrätta honom. Den så kallade moderata pro-kinesiska revisionistiska ULC blev också utestängda från regeringen. En allt större splittring bröt ut inom CNR, med fackföreningarna och CDR mer eller mindre på motsatta sidor.
Sankara hade föreslagit att CNR skulle utvidgas och att ett enda parti skulle bildas för att försöka ena de revolutionära grupper som snabbt splittrades och hålla dem samman. Inom armén föredrog många av de ledande militärerna, inklusive Blaise Compaore, en front framför ett enda parti. Genom ökande spänningar och manipulationer förbereddes kupplaner. Sankaras fortsatta popularitet, särskilt bland ungdomar och studenter hjälpte honom inte. Ju mer han försökte sätta sin “oberoende” prägel på händelseförloppet då han navigerade genom ett hav av reformistiska gräl och hoppades att en enhetlig revolutionär tendens till slut skulle uppstå, desto mer började den tunna icke-proletära bas som han hade byggt sin revolution på att falla sönder under honom.
* * *
När Compaore tog över presidentposten upplöste han CNR, bildade en folkfront och lovade att återanställa de avskedade lärarna och genomförde en ” korrigering”, men behöll revolutionens mål. Den officiella linjen från Ouagadougou är att Sankara var en isolerad man, enväldig och försökte tysta en stor del av den vänstern som hjälpte honom till makten. Även om det är troligt att Compaore kan finna det användbart att fortsätta att framföra “vänster” slagord, innebar hans kriminella uppstigande till makten ett brutalt slut på Burkina Fasos erfarenheter och en återgång till ett mer “nyktert” erkännande av nykolonialismens verklighet.
Varje äkta revolutionär regim som tar sig an den enorma uppgiften att utrota de gamla förtryckande relationerna i Burkina kommer att ställas inför extremt svåra hinder. Sedan Sankaras fall har den borgerliga pressen frossat i hans oförmåga att hålla sig kvar som “bråkmakare” i Franska Västafrika. Problemet är inte så mycket att kapten Sankara misslyckades, utan att hans “revolution” bara kunde misslyckas.
Sankara försökte mobilisera men kunde inte förlita sig på bönderna, som måste vara grunden och den huvudsakliga basen för stöd för varje verklig revolutionär omvandling i ett land som Burkina Faso. Han ville bryta sig ur imperialismens klor, men stod i spetsen för en reaktionär statsapparat som hade skapats av imperialisterna själva. Det faktum att han sköts ned av just den nykoloniala armé i vilken han tjänstgjorde visar än en gång, som om proletariatet hade behövt ytterligare en sådan läxa, att det inte finns någon ersättning för de revolutionära massornas förintande av denna statsapparat.
Sankaras relativt smärtfria maktövertagande 1983 lämnade faktiskt den gamla statsmakten och det gamla samhällssystemet i stort sett intakta. Trots detta var västimperialisterna inte likgiltiga inför detta försök att avvika från den traditionella nykoloniala vägen, och deras övergripande behov i dagens värld påskyndade deras politiska och finansiella manipulationer för att normalisera manuset, efter att ha tolererat en kort flirt med afrikansk socialdemokrati. Detta scenario utspelar sig, till priset av ett hårdare grepp om de förtryckta, och stärker domen att ingen annan samhällsklass än proletariatet kan företräda deras genuint revolutionära intressen och att inga genvägar finns till befrielse från imperialismen från den svåra och krävande vägen av folkkrig och massornas medvetna kamp.