lördag, mars 2, 2024

Höll verkligen ordförande Gonzalo ett mästerligt tal 1992?

Den gonzalistiska föreningen Kommunistiska Föreningen firade nyligen 31-årsdagen av ordförande Gonzalos mästerliga tal. Men var det verkligen ett mästerligt tal?

I talet, som ordförande Gonzalo höll ”från buren”, det vill säga i en rättegångssal efter fängslandet, sade han bland annat:

”Vi måste fortsätta med de uppgifter som etablerades av Centralkommitténs Tredje Plenum. Ett ärorikt plenum! Ni skall veta att dessa beslut redan är på väg att verkställas och detta kommer att fortsätta; vi kommer att fortsätta tillämpa den Fjärde Planen för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten, vi kommer att fortsätta utveckla den Sjätte Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring, detta kommer att fortsätta. Detta är vår uppgift! Vi kommer att göra detta, för vad vi är! Och för den plikt vi har inför proletariatet och folket!”

Trots att planerna för den Strategiska Utvecklingen av Folkkriget för att Erövra Makten och den Militära Planen för att Bygga upp Maktens Erövring för säkerhets skull var numrerade, inleddes kollapsen av Perus Kommunistiska Parti i och med Gonzalos fängslande. 31 år senare har fortfarande inte Perus Kommunistiska Parti inte rekonstruerats, än mindre har folkkriget återupptagits. Ändå lyfter Kommunistiska Föreningen och andra gonzalister honom till skyarna och kallar honom för ”vår tids störste revolutionär”. Samtidigt finns det två maoistiska partier i världen, som i och för sig inte ägnat sig åt någon personkult av sina ledare, nämligen Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit folkkrig sedan 1960-talet. De har visserligen ännu inte segrat, men de är samtidigt obesegrade. Kommunister brukar heller inte hylla förlorare och se dem som föredömen utan tvärtom dem som lett kampen till seger som Lenin och Mao Zedong. Det är möjligt att gonzalisterna i stället ser på Gonzalo som en sentida motsvarighet till Jesus Kristus, en som offrade sig för mänskligheten och som måste dyrkas just därför.

I samma tal hävdar Gonzalo att Perus Kommunistiska Parti hade uppnått en ”strategisk jämvikt”, vilket var grov felbedömning, eftersom tillfångatagandet av honom i själva verket förebådade partiets kollaps:

”Men vi har ett faktum, en peruansk revolution, ett folkkrig, och det fortsätter och kommer fortsätta att gå framåt. Vart har vi kommit med detta? Till en Strategisk Jämvikt. Och detta måste vi förstå väl. Det är en Strategisk Jämvikt!”

I talet anlägger också Gonzalo ett märkligt nationalistiskt perspektiv. Han beskärmar sig över vissa landavträdelser:

”Tänk på detta; det fanns en dominerande makt, Spanien, och denna dominans som sög vårt blod, vart förde den oss? Till den djupaste kris. Som konsekvens av detta delades Peru. Därav ursprunget till det nuvarande Bolivia. Det är inte vårt påfund utan fakta.”

Och vidare:

”Nå, förra århundradet, den engelska dominansen, vart ledde den med sin tvist med Frankrike? Till ännu en stor kris: 1870-talet. Konsekvensen var krig med Chile, vi glömmer det inte! Och vad hände? Vi förlorade territorium. Vårt fosterland splittrades, trots det blod som spilldes av hjältarna och folket. Vi måste dra lärdom!”

Detta är lika befängt som om vi svenska kommunister i samband med en politisk rättegång, iscensatt av statsmakten i Sverige, skulle börja yra om förlusten av Finland 1809 och Norge 1905.

I kölvattnet av Napoleonkrigen uppstod en befrielserörelse 1810 – 1830 i det spanskspråkiga Latinamerika, där diverse regional makteliter, främst godsägare och borgare, ville frigöra sig från det spanska kolonialväldet, vilket givetvis inbegrep väpnad kamp. Detta ledde till Argentinas självständighet (1810), Stor-Colombias (1810), Chiles (1810), Paraguays (1811) Uruguays (1815) och Perus (1821). Mellan 1811 och 1826 vann också Venezuela, Ecuador, Bolivia och Panama självständighet.

Efter självständigheten utkämpades flera krig mellan de olika regionala makteliterna för att justera de nya statsgränserna. Redan 1836 invaderade Bolivia Peru, vilka förenades i en peruansk-boliviansk konfederation, som i sin tur attackerades av Chile. Detta krig förlorades av Chile. Senare utkämpades ett revanschkrig, Guerra del Pacífico (Stillahavskriget), mellan å ena sidan Chile och å andra sidan Peru/Bolivia å den andra 1879 – 1884. Den stat som förlorade mest på det kriget var Bolivia, som förlorade sin landremsa till Stilla havet. Ett liknande krig, Trippelallianskriget, hade tidigare 1864 – 1870 förts mellan å ena sidan Paraguay och Brasilien, Argentina och Urugay å den andra sidan, vilket ledde till Paraguays nederlag och förlust av stora landområden. Panama bröts loss 1903 från Colombia med direkt amerikanskt stöd, eftersom den colombianska regeringen hade förvägrat USA rätten att ta kontrollen över en framtida Panamakanal.

Var det folkets massor som tog inititiativ till dessa krig? Var ursprungsbefolkningen tillfrågad? Idag lever till exempel aymarafolket i tre olika stater: Bolivia (huvuddelen), Peru och Chile. Varför solidariserar sig Gonzalo med den peruanska staten, den peruanska härskande klassen, och framställer den som ett offer? Och: Om Perus Kommunistiska Parti hade lyckats gripa statsmakten, skulle då partiet ha försökt åstadkomma ett återställande av Perus gränser?

Varför tar Gonzalo överhuvudtaget upp denna fråga i rättssalen? Vill han framställa sig som en större nationalist än domarna, än den peruanska staten?

Talet är fullt av fraser – se denna tirad:

”Slutligen, lyssna nu på detta: som vi ser i världen så marscherar maoismen ostoppbart mot att ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Lyssna och förstå det väl! De som har öron, använd dem, de som har förståelse – och det har vi alla – använd den! Nog med dumheter och oklarheter! Låt oss förstå detta! Vad är det som utvecklas i världen? Vad behöver vi? Vi behöver att maoismen förkroppsligas, och det håller den på att göra, och att den går framåt i att alstra Kommunistiska Partier, att styra, att leda denna nya stora våg av den proletära världsrevolutionen som kommer.”

Här återkommer den subjektivistiska föreställningen om att den revolutionära rörelsen befinner sig på en strategisk offensiv i världsmåttstock. Det är lika övertygande som när vissa frireligiösa sekter talar om att Guds rike är nära. Det finns inte en tillstymmelse till intelligent analys i hans tal.

Det värsta är att det finns personer, även i Sverige, som kallar sig för kommunister och maoister, som påstår att detta är ett mästerligt tal. Därmed har man idiotförklarat sig själv.

 

Rickard B. Turesson

21/11 023

 

 

 

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...