tisdag, januari 31, 2023

Gonzalo avslöjar själv att han är fel ute

Redan detta citat, som pseudonymen återger från intervjun i El Diario med Gonzalo 1988, fyra år innan han tillfångatogs, visar att Gonzalo är fel ute:

“En ledare är någon som innehar en viss position, medan en toppledare och det storslagna ledarskapet [Jefatura], som vi förstår det, representerar erkännandet av partiets och revolutionär auktoritet som förvärvats och bevisats under en mödosam kamp – de som i teori och praktik har visat att de är kapabla att leda och vägleda oss mot seger och uppnåendet av vår klass’ ideal.” (1)

Men problemet är: Kan någon vara en storslagen ledare innan segern är vunnen?

Marx/Engels grundlade den vetenskapliga socialismen, marxismen, som senare blev officiell ideologi i ett socialistiskt läger som 1953 omfattade en tredjedel av mänskligheten. Lenin ledde bolsjevikpartiet och den ryska arbetarklassen till seger i oktoberrevolutionen 1917. Stalin försvarade socialismens landvinningar i Sovjetunionen och ledde det segerrika försvarskriget mot Nazityskland. Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger först mot den japanska imperialismen och senare mot Guomindang 1949. Faktum var att Perus Kommunistiska Parti aldrig segrade i folkkriget och när Gonzalo lät sig tillfångatas behärskade partiet och dess väpnade styrkor endast 40 procent av Perus territorium, medan de nepalesiska maoisterna åtminstone behärskade 80 procent av Nepals territorium innan de vek av på den parlamentariska vägen. Storslagna ledare tar aldrig ut segern i förskott, bara ledare som lider av hybris.

I intervjun i El Diario säger Gonzalo:

”Marxismen har alltid lärt oss att problemet ligger i tillämpningen av universella sanningar. Ordförande Mao Tsetung var extremt insisterande på denna punkt, att om marxismen-leninismen-maoismen inte tillämpas på den konkreta verkligheten är det inte möjligt att leda en revolution, inte möjligt att omvandla den gamla ordningen, förstöra den eller skapa en ny. Det är tillämpningen av marxism-leninism-maoism på den peruanska revolutionen som har gett upphov till Gonzalos tänkande. Gonzalos tänkande har smitts i vårt folks klasskamp, främst proletariatets, i böndernas oupphörliga kamp och inom världsrevolutionens större ram, mitt i dessa omskakande strider, genom att så troget som möjligt tillämpa de universella sanningarna på de konkreta förhållandena i vårt land. Tidigare kallade vi det för det vägledande tänkandet. Och om partiet i dag genom sin kongress har sanktionerat termen Gonzalos tänkande, så beror det på att ett språng har gjorts i det vägledande tänkandet genom utvecklingen av folkkriget.” (2)

För det första använde Mao Zedong själv aldrig någonsin beteckningen ”marxismen-leninismen-maoismen” i sina egna texter, inte ens ”marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande”. Han talade alltid om marxismen eller marxismen-leninismen. Det är dokumenterat att Mao Zedong var mycket obekväm med beslutet att skriva in ”Mao Zedongs tänkande” i de stadgar som antogs på KKP:s kongress 1945. I det läget hade den japanska imperialismen åtminstone besegrats. Marx avskydde termen marxist: ”Allt jag vet är att jag inte är en marxist.” (3) Lenin använde aldrig beteckningen leninism eller leninist om sig själv. Leninism som term lanserades efter hans död och illustrerade hans utveckling av marxismen. Stalin gav aldrig sken av att ha utvecklat leninismen och ”stalinism” används bara som nedsättande term av trotskisterna. Mao Zedong var motståndare till genikulten, inklusive av honom själv. Mao underströk att han definitivt inte var något geni.(4)

För det andra har ingen av de nämnda klassikerna någonsin lanserat teorin om det storsslagna ledarskapet (jefatura). Det är absurt att göra revolutionens utgång avhängig en enda persons ledarskap. Om denna inka faller eller tillfångatas, kollapsar i så fall allt motstånd. Däremot är den ideologiska och politiska linjen bestämmande i allt. Men det räcker inte med att denna linje omfattas av en enda person i ledningen; han eller hon måste alltid ha tillräckligt stöd för denna linje inom ledningen och partiet. Det är detta Mao Zedong menar när han säger: ”Men det geniala beror inte på en person eller ett fåtal människor. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Det geniala är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen.” (5) Det är givet att alltid någon i ett kommunistiskt parti kommer att vara främst i att utveckla en korrekt politisk linje under kampens gång, men det finns ingen absolut garanti att denne någon också kommer att leda revolutionen till seger.

För det tredje: Hur nyttigt är det för ett kommunistiskt parti att utnämna någon till storslagen ledare innan segern är vunnen? Det innebär i praktiken att denne storslagne ledare är ofelbar på förhand. Det måste ha varit svårt att kritisera Gonzalo i något avseende inom Perus Kommunistiska Parti eller ens hävda en annan uppfattning. Var det därför som ingen i centralkommittén avrådde från att organisera det möte i Lima, som ledde till hans tillfångatagande 1992? I Kinas Kommunistiska Parti var Mao Zedongs auktoritet så stark, understött av att Mao Zedongs tänkande var fastslaget i stadgarna, så att de som egentligen bekämpade Mao Zedongs linje var tvungna att samtidigt höja honom till skyarna som exempelvis Chen Boda och Lin Biao. Detta är den egentliga poängen med mitt ursprungliga inlägg från den 21 juni.(6)

Slutligen kommenterar inte pseudonymen inte detta citat från Perus Kommunistiska Parti:

”PKPs centralkommitté bekräftar på nytt sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse (min fetstil) till ordförande Gonzalos enskilda ledarskap och hela systemet av partiledning.” (7)

Denna inställning är självfallet rakt igenom anti-kommunistisk. Vilka av marxismens klassiker har någonsin förordat att en centralkommitté ska bekräfta ”sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse” till en partiordförande? Det innebär ju att en partiordförande automatiskt är höjd över den inre linjekampen och betraktas som ofelbar. Den som har läst Lenin vet att centralkommittén i bolsjevikpartiet aldrig ovillkorligen underkastade sig Lenin utan Lenin vid många tillfällen var tvungen att använda all sin argumentationsförmåga för att övertyga övriga medlemmar i centralkommittén om riktigheten i en politisk linje, exempelvis vid oktoberrevolutionens genomförande och i samband med Brest-Litovskfreden. Dessutom polemiserade bolsjevikerna av och till öppet med varandra. Mao Zedong påpekade också att han ofta hade varit i minoritet i politbyrån eller centralkommittén.

”Ofelbara” ledare finns bara i fascistiska och nazistiska partier och som kräver blind lydnad. Dessa ”ofelbara” ledare är inte alls ofelbara; de kan mycket väl sluta som Hitler, som sköt sig för pannan, eller som Mussolini, som blev upphängd i en lyktstolpe.

I ”Frågan om Stalin” (1963) behandlade Kinas Kommunistiska Parti förhållandet mellan ledare, parti, klass och massor och skriver:

”Marxist-leninister hävdar, att proletariatets revolutionära parti, om det verkligen ska tjäna som högkvarter i proletariatets kamp, måste behandla det ömsesidiga förhållandet mellan ledare, parti, klass och massor på ett riktigt sätt och måste organiseras på grundval av den demokratiska centralismens princip. Ett sådant parti måste ha en ganska stabil kärna i ledningen, som bör bestå av en grupp under lång tid prövade ledare, vilka visat god förmåga att förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens konkreta praktik.”

Och vidare:

”Vi har alltid upprätthållit kollektiviteten i ledningen, men samtidigt är vi emot att man förringar ledarnas roll. På samma gång som vi lägger vikt vid denna roll, är vi motståndare till att individer lovprisas oärligt och till övermått och att deras roll överdrives.”(8)

Denna balanserade text, som egentligen handlade om bedömningen av Stalin, är fortfarande läsvärd. Internt gick dock Mao Zedong betydligt längre i sin kritik av Stalin.

 

Rickard B. Turesson
28/7 2022

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här