Den gonzalistiska organisationen[1], Kommunistiska Föreningen, har nyligen formulerat sin linje i uttalandet ”Hur bör kommunisterna arbeta inom den internationella solidaritetsrörelsen?” i fråga om solidaritetsarbetet med det palestinska folket:
”Sedan den hjältemodiga Al-Aqsa-flodvågen har en bred och kraftfull solidaritets rörelse kring det palestinska folket och dess väpnade nationella befrielse rörelse vuxit sig fram i de imperialistiska länderna. Detta har resulterat i att kommunisterna i formering, dvs de som arbetar för att återskapa de kommunistiska partierna, och alla ärliga revolutionära krafter har behövt att skapa en politik i förhållande till den. Revisionister, anarkister och andra borgerliga krafter har antingen en fördömande förhållning till solidaritetsrörelsen, alltså ett i praktiken sionistiskt och imperialistiskt ställningstagande, eller svansar de rörelsen, vilket i praktiken kan yttra sig i en opportunistisk linje som försöker vinna kortsiktiga vinster på bekostnad av de långsiktiga mål genom att försumma det svåra och mödosamma kommunistiska arbetet vilket i förlängning innebär en likvidatorisk linje. Marxisterna, idag marxist-leninist-maoisterna, förstår att oavsett förändringar i det internationella läget, består huvuduppgiften att rekonstituera de kommunistiska partierna världen över och för detta behövs ett politiskt arbete som är förmöget att alstra kommunister (vår fetstil).”
Kontentan av denna linje är att gonzalisterna medvetet ställer sig vid sidan av den nuvarande palestinarörelsen, eftersom de anser att byggandet av ett kommunistiskt part står i direkt motsättning till deltagande i det aktuella solidaritetsarbetet med det palestinska folket. De saknar också fullständigt en konkret politik i fråga om att mobilisera bredast möjliga stöd i Sverige för det palestinska folkets motståndskamp mot den sionistiska staten Israel. I Stockholm har gonzalisterna till och med upphört med att delta i palestinademonstrationerna, eftersom de inte tillåts uppträda maskerade. Detta visar också på hur befängd gonzalisternas säkerhetspolitik är; en liten grupp, som uppträder maskerad i en demonstration, där inga andra är maskerade, drar garanterat till sig uppmärksamheten från SÄPO. Gonzalisterna har helt enkelt inte förstått att ett kommunistiskt parti byggs upp genom att delta i, leda eller utlösa klasskampen. Gonzalisterna känner inte ens till den kommunistiska rörelsens historia i Sverige: tack vare att KFML/SKP var den ledande kraften i De Förenade FNL-grupperna (DFFG) kunde partiet rekrytera runt 25 procent av sin kader via DFFG.
Kommunistiska Arbetarföreningens politik i Palestinafrågan har formulerats i resolutionen ”Stöd det palestinska folkets motståndskamp!” , som utmynnar i parollerna:
Stoppa terrorbombningarna av Gaza! Stoppa folkmordet i Gaza!
Stöd den palestinska motståndskampen!
Bekämpa sionismen och staten Israel!
Bekämpa USA-imperialismen!
För ett fritt, odelat och demokratiskt Palestina!
Det räcker att påminna om att DFFG ställde tre paroller, som utgjorde grunden för organisationens verksamhet, nämligen USA ut ur Vietnam, Stöd FNL på dess egna villkor och Bekämpa USA-imperialismen.
Dessutom har Oktoberförlaget gett ut boken ”Israel – ockupation och apartheid”.
II
Vilken kritik har då gonzalisterna gentemot solidaritetserörelsen med det palestinska folket?
”Inom den palestinska solidaritetsrörelsen finns, i och med bristen på politiskt ledarskap, en tendens till att överprioritera signifikansen av storskaliga demonstrationer, vilket förvandlas till parlamentets svans då valopportunister gärna i ord ställer sig bakom några orealistiska demonstrationskrav för att vinna några röster. Detta ser vi exempelvis i det så kallade ”Framtidens vänster” som leder en sammanslutning av olika revisionistiska och reformistiska organisationer och partier förenade i ambitionen att bilda en valallians till nästa års riksdagsval i syfte att omvandla massornas vrede och ilska till det parlamentariska träsket. Är detta det bästa som två år av storskalig massomslutning kring ett nationellt befrielsekrig i Sverige kunnat frambringa?
Å andra sidan finns det inom den palestinska solidaritetsrörelsen en aktivistisk tendens som nöjer sig med vad i praktiken är helt tillåtna aktioner och aktiviteter. Men, det räcker helt enkelt inte med tråkiga affischeringar, banderollupphängningar, graffiti i tunnlar, att delta på eller leda lagliga demonstrationer etcetera, som enbart lägger fram tomma ord och löften. Detsamma gäller att reducera sitt solidaritetsarbete till öppna möten i en källarlokal om det palestinska motståndet. Massorna har haft nog av det från revisionisterna.!”
Man undrar vilka de “orealististiska demonstrationskraven” och ”de tomma orden och löftena” är. Vilka av KAF:s paroller ovan är ”orealistiska”, ”tomma” och ”löften”? Ingen solidaritetsrörelse utanför Palestina är väl överhuvudtaget i stånd att utfärda några löften? Gonzalisterna utdömer ”tråkiga affischeringar, banderollupphängningar, graffiti i tunnlar, att delta på eller leda lagliga demonstrationer”. Själva har de varit specialister på allt detta utom att ”delta i eller leda lagliga demonstrationer”. De verkar ha tröttnat på allt uthålligt propagandaarbete, så vad väntar härnäst?
III
Hur ska då solidaritetsarbetet med det palestinska folket bedrivas, enligt gonzalisterna?
” Det enda faktiska sättet för oss att stödja det palestinska folket är att ta oss an vår plikt att göra revolution, alltså väpnad kamp(!), och krossa den svenska imperialismen och för detta behövs det kommunistiska partiet.
Här måste det revolutionära våldet betonas gentemot legalismen som präglar revisionisterna som parasiterar på den palestinska solidaritetsrörelsen. Varför? Därför det tjänar vår huvuduppgift, nämligen rekonstitueringen eller konstitueringen av de kommunistiska partierna. Partiet måste vara militariserat. Ett parti vars uppgift är att föra revolutionär krigföring mot den gamla staten måste vara förmöget att behärska militära frågor och aktioner, detta arbete måste därför genomföras även under rekonstitueringen, det kan inte försummas som en uppgift som kommer ”längre fram i vägen” eller när ”objektiva förhållanden är mogna”. Detta kommer, och just nu tar, formen av småskaliga och blygsamma aktioner, såsom sabotage och väpnade agitation- och propaganda aktioner. Detta är bra och marxistiskt. Det måste utvecklas till större, mer komplexa och slagkraftigare aktioner. Vissa revisionister motsätter sig detta faktum. Många motsätter sig därför att det är nämligen mer bekvämt att agera som ”supporterklubbar” till den revolutionära kampen i tredje världen än att följa deras exempel och tillämpa det revolutionära våldet i våra länder. Att härda sig i det revolutionära våldet är inte en ”ultra-vänster” avvikelse som revisionister ofta menar. Det är att förstå uppbyggnaden av partiet, av rekonstitueringen, att förstå att ingen verkligen förändring kan ske utan våldet. Att försumma nödvändigheten av att behärska det revolutionära våldet är, å andra sidan, en total kapitulation till den socialdemokratiska legalismen som har präglat den revolutionära rörelsen i vårt land i decennier, utöver en täckmantel för sin egna borgerliga självbevarelse och rent av feghet.
Kommunisterna i formering måste dra en skiljelinje gentemot sig själva och de tandlösa revisionisterna i de imperialistiska länderna vars enda strategi är att totalt förlita sig på spontana rörelser. Alla genuina revolutionärer förstår att huvuduppgiften idag är rekonstitutionen eller konstitutionen av de kommunistiska partierna runt om i världen därför att utan ett parti har vi ingenting. Men frågan är varför är detta är huvuduppgiften? Där kan det råda förvirring.”…
”Konkret betyder detta att vårt arbete måste tjäna till att alstra den grupp av människor som kan ta sig ann dessa uppgifter, att den ideologin vi studerar och tillämpar, den politiken vi producerar, förkroppsligas i en grupp individer som kommer kunna identifieras som kommunister; dessa kommer utgöra det ärorika Sveriges kommunistiska parti och inleda det oslagbara folkkriget.”
Det är alltså meningslöst idag enligt gonzalisterna att bedriva praktiskt solidaritetsarbete med det palestinska folket utan all uppmärksamhet måste inriktas på att skapa ett kommunistisk parti i Sverige, och det innebär att ”härda sig i våldet” och genomföra ”väpnade (sic!) agitation- och propaganda aktioner”. Det verkar alltså som om gonzalisterna snart kommer att överge paintbollövningarna [2] och krossandet av en och annan ambassads fönsterrutor. KAF är minst av allt principiella motståndare till revolutionärt våld och vi hyllar aldrig våldet i sig utan vi har samma inställning som Lenin:
”Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet.” (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)
Det är helt nödvändigt för ett revolutionärt kommunistiskt parti att vara berett att leda arbetarklassen i väpnad socialistisk revolution, då en revolutionär situation är förhanden. Men den organisation, som tillämpar revolutionärt våld i en situation, då de arbetande massorna själva inte är beredda att göra det eller ens acceptera det, är en samling vettvillingar eller i värsta fall provokatörer, som tjänar klassfienden. Den organisationen har överhuvudtaget inte begripit kärnan i Mao Zedongs masslinje.
IV
Den gonzalistiska Kommunistiska Föreningen är en småborgerlig ultravänsterorganisation, vars enda syfte är att diskreditera maoismen och den revolutionära rörelsen. Det har de återigen bevisat i Palestinafrågan.
Rickard B. Turesson
15/11 2025
[1] Vi kallar dem gonzalister, eftersom de hämtar sin inspiration från Perus Kommunistiska Parti, som leddes av ordförande Gonzalo (Abimael Guzmán). KAF har i flera artiklar utdömt gonzalismen som politisk riktning – se bl.a. Ingen kompromiss om principer – Enhet på marxismen-leninismen-maoismens grund – arbetarforeningen.se , Gonzalism: en ”vänster”-revisionistisk avvikelse – arbetarforeningen.se och En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen – arbetarforeningen.se.
[2] Paintball är en sport som går ut på att deltagande spelare uppdelade i två olika lag ska eliminera spelarna i motståndarlaget genom att träffa dem med paintballkulor, gelatinkulor fyllda med färg, med hjälp av en markör som drivs av komprimerad luft eller koldioxid. Man skjuter allts på varandra och kan leka krig.
