tisdag, januari 31, 2023

En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen

Tre dagar före Kommunistiska Föreningens nyligen avhållna nationella konferens, inlämnades samma kväll ett nytt resolutionsförslag, skrivet av kamrat V**, vilket innehöll en radikalt annorlunda skrivning:

”Grunden för föreningens enhet är vår ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo. Utan den hade det inte funnits någon grundläggande enhet och därmed inte heller organisationen. Föreningens alla medlemmar måste därför aktivt studera ideologin för att tillämpa den på vår konkreta verklighet. Föreningen måste bedriva gemensamma studiekampanjer för att höja hela föreningens kunskap. Utan en gemensam förståelse av ideologin kan inte föreningen utveckla en gemensam politik. Ideologin måste förkroppsligas, och därför duger inte endast studier. All vår kunskap och alla lärdomar som dras från studier måste förverkligas genom tillämpning på våra konkreta förhållanden.

Föreningen har även ett ansvar att upphöja och försvara marxismen-leninismen-maoismen samt bekämpa revisionismen. Propaganda måste bedrivas för att fastställa marxismen-leninismen-maoismen som proletariatets ideologi. Ideologin är vår vägledning till tänkande, vår världsåskådning, vår doktrin. Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt, och föreningen måste sätta politiken som befäl.”

Redan på förmiddagen tre dagar före konferensen stod det klart att något var på gång. Sven Laurin, som uppenbarligen inte var invigd i planerna från första början, skrev på Kommunisten:

”Ingen av de kamrater som föreslår programmatiska förändringar har (mig veterligen) kommit med några praktiska förslag om vad vi i praktiken borde göra annorlunda. Diskussionerna förs utifrån vad man antar att den ena eller andra idén kommer att ha för påverkan i framtiden,” [i]

Framläggandet av resolutionsförslaget var en kupp och utslag av fraktionism. Föreningen hade aldrig på ett organiserat sätt diskuterat huruvida Kommunistiska Föreningen skulle ansluta sig till Gonzalos tänkande med hull och hår eller inte. Förslagstexten lades fram tre dagar före en konferens utan att medlemmarna hade haft någon chans att diskutera den i förväg. I de maoistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Arbetarparti fanns det regler fastslagna i stadgarna när dokumentförslag senast skulle skickas in till ledningen och senast skickas ut till medlemmarna tillhanda före kongresser och konferenser. Detta för att förhindra kupper och för att alla kongress- och konferensdeltagare skulle vara lika väl förberedda. Två av Kommunistiska Föreningen AU:s medlemma var helt införstådda med kuppen. Inte ens på AU-mötet samma kväll tre dagar före konferensen deklarerade de öppet att de skulle stödja resolutionen.

Texten ovan motiverar inte ens varför Kommunistiska Föreningen skulle stödja Gonzalos tänkande; texten innehöll inte ett enda sakargument. Det behöver man naturligtvis inte om man redan har fraktionerat.  Den kamrat, som författat texten, hade heller aldrig tidigare själv skrivit någon artikel, där han öppet förespråkat varför Kommunistiska Föreningen skulle stödja Gonzalos teorier. Trots att Thomas Berg och Rickard B. Turesson har formulerat en grundläggande kritik i flera artiklar av Gonzalos tänkande, har skribenten aldrig gått i svaromål.

Varför försökte inte resolutionsförfattaren övertyga kadern genom öppen åsiktskamp att Gonzalos teorier är korrekta? Varför inbillar sig de ledande fraktionisterna överhuvudtaget att de kan leda uppbygget av ett kommunistiskt parti i Sverige, när de inte ens öppet och ärligt har slagits för sin linje i Kommunistiska Föreningen?

För det första har Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti aldrig hävdat att folkkriget är universellt i motsats till Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti. Dessa två uppfattningar är fullständigt oförenliga och det är omöjligt att inta en mellanståndpunkt i denna fråga. Det maoistiska KFML/SKP hade dessutom täta kontakter med KKP från 1964 och fram till Mao Zedongs död. Vid inget tillfälle förespråkade de kinesiska kamraterna att SKP skulle följa folkkrigets väg i stället för oktoberrevolutionens väg. Så sent som under kulturrevolutionen bekräftade Mao Zedong i ett samtal med en japansk kommunist att det var oktoberrevolutionens väg som gällde i imperialistiska länder. Det fanns inget parti, som tillhörde den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1963 – 1976, som överhuvudtaget reflekterade över att starta ett folkkrig i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land.

För det andra har ingen klassiker, d.v.s Marx, Engels, Lenin och Stalin, liksom heller inte Komintern förespråkat att folkkrigets väg gäller i kapitalistiska och imperialistiska länder. Det gonzalistiska paketet med det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, den nuvarande strategiska offensiven och folkkrig mot kommunismen saknar allt stöd hos klassikerna och Mao Zedong. Det betyder att Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti placerar sig utanför den kommunistiska traditionen i denna fråga.

För det tredje har det hittills aldrig hänt att ett kommunistiskt parti har initierat ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land. Det kommer heller aldrig att ske. I de kapitalistiska och imperialistiska länderna utgör proletariatet majoriteten av befolkningen; det liksom borgerskapets maktapparat är koncentrerade till städerna. Bondeklassen utgör en dryg procent i Sverige. Orsaken till att det inte inträffat fler socialistiska revolutioner än Oktoberrevolutionen är materiell. De samhälleliga kriser som har inträffat, exempelvis den stora depressionen, har antingen inte varit tillräckliga djupa eller så har de kommunistiska partierna inte varit tillräckligt starka eller inte fört en riktig politik för att kunna utnyttja dessa kriser.

Framgångsrika folkkrig har genomförts i länder, som har utsatts för imperialistisk aggression och ockupation, d.v.s då huvudmotsättningen har gått mellan en imperialistisk aggressor och folket i landet i fråga, och i samband med andra världskriget. Befrielsekrigen i Afrika på 1960- och 1970-talet lyckades också, men där kan kolonialmakten jämställas med en ockupationsmakt. Det finns bara annars två fall i neokoloniala länder, då folkkrig, d.v.s då städerna har inringats från landsbygden, har lyckats, nämligen på Cuba och i Nicaragua.

För det fjärde är det märkligt, nästan patetiskt, att det fortfarande finns kamrater, som överhuvudtaget lyfter upp Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti som föredöme. Perus Kommunistiska Parti lyckades endast kontrollera 40 procent av Perus territorium, då partiet kollapsade efter Gonzalos tillfångatagande 1992. Enligt egen utsago har Perus Kommunistiska Parti inte ens reorganiserats ännu:

“Men några ondskefulla krafter höjde också sina huvuden och försökte dra nytta av ordförande Gonzalos död och förkunna sina svarta åsikter för världen genom att cyniskt använda mordet på honom för att skapa förvirring och ytterligare fördröja (vår fetstil) den nödvändiga allmänna omorganisationen av Perus kommunistparti.”[ii]

Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) kontrollerade 80 procent av Nepals territorium innan Prachandas väg ledde in i det parlamentariska träsket och nederlaget. Varför lyfte resolutionsförfattaren inte upp Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti? Dessa partier har bedrivit ett längvarigt och uthålligt folkkrig sedan 1960-talet och båda motsätter sig teorin om folkkrigets universalitet och kommer aldrig att acceptera Gonzalos tänkande som ledstjärna. De slår sig inte själva för bröstet och påskinar inte att de kan leda världsrevolutionen, vilket heller inte Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs ledning gjorde. Gonzalos och Perus Kommunistiska Partis linje har däremot till exempel propagerat att alla kommunistiska partier ska ”militariseras”.

För det femte: På konferensen  angreps KFML/SKP (1967 – 1978) och  Sveriges Kommunistiska Arbetarparti  (1980 – 1993) för att de aldrig hade varit maoistiska. Det lustiga är naturligtvis att kontakterna mellan företrädare för det framtida KFML och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) inleddes redan 1964 och att KFML/SKP hade regelbundna möten med KKP på partistyrelsenivå liksom med partirepresentanter på ambassaden i Stockholm. Varför skulle Kinas Kommunistiska Parti, som leddes av Mao Zedong fram till 1976, ha partiförbindelser med icke-maoistiska partier? Om KKP och Mao Zedong satte i system att bara ha förbindelser med icke-maoistiska partier, kanske Mao Zedong inte ens själv var maoist? Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA), som stod på SKP:s andra kongress (1976) grundval, tog aldrig någon kontakt med vare sig Albaniens Arbetarparti eller Kinas Kommunistiska Parti. I det senare fallet eftersom SKP:s partivänster, som senare bildade  SKA, redan hösten 1977 började utveckla kritiken mot Deng Xiaopings linje.

Varifrån kommer dessa stolliga idéer? Perus Kommunistiska Parti hävdar att Gonzalo ”syntetiserade” maoismen. Innan dess fanns inte maoismen! Mao Zedong ogillade personligen beteckningen Mao Zedongs tänkande och gick direkt emot beteckningen maoism och lyckades stoppa användningen av den i KKP. Men vad som finns är självklart hans gärning, speciellt fr.o.m 1935, då han tog över ledningen av KKP, och alla hans teoretiska analyser och hans vidareutveckling av marxismen-leninismen. Dessa talar för sig själva och har absolut inte fått någon högre status på grund av Gonzalos ”syntetisering”. Tvärtom går Gonzalo på avgörande punkter emot Mao Zedong, vilket objektivt sett är ett sätt att diskreditera Mao Zedong.

Slutligen: Teorin om folkkrigets universalitet, d.v.s att folkkriget också är tillämpbart i kapitalistiska och imperialistiska länder, passar småborgerliga revolutionister som hand i handske. Dessa drömmer om att det finns en quick fix, en mirakelmedicin, för att uppnå socialismen. Varför ägna sig åt långvarigt och mödosamt massarbete i syfte att ackumulera styrka, om man kan drömma om ett folkkrig, som i och för sig aldrig startar? Den typen av kommunister kommer aldrig att bli gamla i rörelsen. De kommer att ledsna mycket snart. De grupper i det imperialistiska blocket som är gonzalistiska är alla små sekter, som ägnar sig åt propagandaarbete, men som saknar ett utvecklat massarbete. Det finns inget som talar för att de ska utvecklas till starka kommunistiska partier.

Speciellt intressant är det att kamrater, som till helt nyligen tillhört revisionistiska och anti-maoistiska organisationer som Ung Vänster och RKU efter något år i föreningen framträder som fullblods-gonzalister. I själva verket fortsätter de bara sin anti-maoistiska politik, men i ny förklädnad. I det här konkreta fallet kan man dessutom misstänka att resolutionsförfattaren har utsatts för systematisk övertalning på en internationell konferens för att forcera fram ett pro-gonzalistiskt ställningstagande i sin egen organisation.

Synen på valen under den borgerliga demokratin är anarkistisk

Det hette också i resolutionsförslaget:

”Den borgerliga parlamentarismen ser inte ut idag som den gjorde 1920. Massorna hade, under denna period, en entusiasm inför de borgerliga valen, en rätt de vunnit med blod. 2022 är denna entusiasm inte närvarande. En inkorrekt förståelse av Lenins taktiska råd från 1920 leder till att föreningen inte bygger sin taktik utifrån sin samtid. Att delta i de borgerliga valen, även om föreningen hade denna möjlighet rent hypotetiskt, är inte av nödvändighet en korrekt taktik. Valdeltagandet behöver inte tjäna klasskampen och föreningen kan inte låta sin verksamhet kretsa kring den borgerliga parlamentarismen.

Revisionismen vill bygga ett parti för val, för att fylla stolar från kommun till riksdag samtidigt som den talar om revolution, men deras tal avspeglas inte i handling. Kommunistiska Föreningen måste bekämpa alla dessa illusioner, för utan makt förblir allt en illusion. Föreningen måste enas i att ’politisk makt växer ur en gevärspipa’ och bygga partiet för gripandet av makten, inte bygga partiet kring valsedeln. Vårt mål är gripandet av makten i hela landet, genom en väpnad revolution, för att etablera proletariatets diktatur och socialism.”

Detta är rakt igenom frasmakeri och alltigenom en anarkistisk politik, eftersom den förordar valbojkott i alla lägen. Vår uppfattning är att den principiella linje, som formuleras i Kinas Kommunistiska Partis “Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje” fortfarande är helt korrekt:

Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas (vär fetstil). Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”

Den som går emot denna linje reviderar Mao Zedong och därmed maoismen.

Om man studerar den revolutionära rörelsens historia, ser man att de revolutionära och kommunistiska partierna i borgerliga demokratier därför i regel har ställt upp i parlamentsval. Det gäller de framväxande socialdemokratiska partierna före första världskriget, Kominternpartierna och även de marxist-leninistiska partierna, som hade kontakt med Kinas Kommunistiska Parti fram till 1976. Inget Kominternparti blev revisionistiskt före 1939. De enda undantagen är länder, där det antingen rått ett revolutionärt uppsving (som 1905 i Ryssland) eller där valen varit riggade eller kommunister skulle ha riskerat liv och lem om de ställt upp kandidater.

I Sverige ställde det maoistiska KFML/SKP upp i tre val, d.v.s 1970, 1973 och 1976, vilket gynnade partiets utbyggnad. Det likaledes maoistiska SKP(m-l)/SKA, som ändå hade 120 medlemmar vid dess bildande, ställde däremot aldrig upp i riksdagsval. Kommunistiska partier ställer upp i val av tre skäl: 1) För att skicka en röd tribun till parlamentet; 2) för att få en gradmätare på sitt inflytande; och 3) för att utnyttja valen till att sprida revolutionär propaganda. SKP(m-l)/SKA visste att det överhuvudtaget inte var möjligt att vinna parlamentarisk representation och att det var onödigt att demonstrera partiets litenhet; revolutionär propaganda kunde ändå spridas.

Kamrat V** påstår att ”en inkorrekt förståelse av Lenins taktiska råd från 1920 leder till att föreningen inte bygger sin taktik utifrån sin samtid”. Han påstår också att ”den borgerliga parlamentarismen ser inte ut idag som den gjorde 1920. Massorna hade, under denna period en entusiasm inför de borgerliga valen, en rätt de vunnit med blod.” Vilket pretentiöst struntprat! Hur mäter han massornas entusiasm inför valen då och nu? Har han gjort en tidsresa bakåt i tiden? Tvärtom har valdeltagandet ökat sedan 1921, då det låg på drygt 60 procent för männen och strax under 50 procent för kvinnorna. I det senaste valet 2022 röstade 84,2 procent av de röstberättigade i Sverige, varvid fler kvinnor än män röstade. Det genomsnittliga valdeltagandet bland EU:s medlemsländer är exempelvis 67 procent.

Kamrat V**  påstår att Lenin bara gav ”taktiska råd”, men Lenins råd utgick från en principiell grundhållning och en korrekt analys av stämningsläget hos de arbetande massorna.

För det första påpekar Lenin i Radikalismens – kommunismens barnsjukdom [iii] att parlamentarismen inte alls är ”förlegad”, d.v.s att de arbetande massorna skulle ha övervunnit de parlamentariska illusionerna. Detta är heller inte sant idag, eftersom valdeltagandet i Sverige har ökat sedan 1921.

För det andra skriver Lenin: ”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna.” Det är ett typiskt ”vänster”opportunistiskt och ”vänster”subjektivistiskt misstag att sammanblanda sin egen medvetandenivå med de arbetande massornas medvetandenivå. Lenins påpekande är principiellt och lika korrekt då som nu.

För det tredje skriver Lenin att ”… det är bevisat att deltagandet i det borgerligt demokratiska parlamentet t.o.m några veckor före sovjetrepublikens seger, t.o.m efter denna seger, inte skadar det revolutionära proletariatet, utan tvärtom underlättar dess möjlighet att för de efterblivna massorna bevisa varför dylika parlament förtjänar att bli fördrivna, gör det lättare att jaga bort dem och underlättar att den borgerliga parlamentarismen blir ’politiskt förlegad’. ” Det betyder att de arbetande massorna i praktiken måste inse att det borgerliga parlamentet är odugligt.  Detta förutsätter en allomfattande kris och att den härskande klassen är oförmögen att längre härska. Det är en ren illusion att tro att det är möjligt att avslöja parlamentarismen enbart genom propaganda. De som röstade blankt eller bojkottade årets val på grund av KF:s propaganda var ett försumbart antal.

För det fjärde skriver Lenin att ”Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).” Det betyder att den illegala kampen och legala kampen måste förenas och att den som hävdar att det endast finns en korrekt kampform, som t.ex att folkkriget är universellt, är en dogmatisk charlatan.

För det femte skriver Lenin: ”Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer.”  Orsaken är densamma idag som då. De materiella villkoren i dagens Sverige och övriga Västeuropa gör att proletariatet idag inte har ett tvingande behov av att kämpa för den socialistiska revolutionen och t.o.m kommunister har en massa reträttvägar den dag de bestämmer sig för att lägga ner den röda fanan.

För det sjätte: Konsekvensen av kamrat V**:s linje är att han i sin inbilskhet stämplar Marx/Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs linje i fråga om valen och parlamentarismen som revisionistisk, trots att han självfallet inte vågar säga det rent ut. Han tycks tro att varje kommunistiskt parti, som ställer upp i val  automatiskt inbillar sig att den fredliga parlamentariska vägen till socialismen är möjlig  eller att kommunisterna automatiskt kommer att korrumperas. Men i så fall är ju deras ideologi ingenting värd! I stället hamnar han på en ultravänsterståndpunkt, som sammanfaller med anarkisternas. Varför detta enkla misstag? Han fattar inte att kampen i ett imperialistiskt land kommer att bli mycket långvarig. Det kanske inte ens kommer att inträffa en revolution under hans livstid. Valet står därför inte mellan att antingen delta i valen eller att göra revolution. Det fordras en mycket lång och uthållig kamp däremellan. En socialistisk revolution i Sverige kan bara äga rum om det inträffar en djupgående samhällelig kris, som leder till en revolutionär situation, eller om kommunisterna har lett de arbetande massorna i framgångsrikt befrielsekrig mot en imperialistisk supermakt. I sin idealism fattar han inte att det inte finns någon strategi som är oavhängig de objektiva förhållandena.

Slutligen: En av de första åtgärderna som den nya ledningen genomförde var att ta bort debattsidan på Kommunisten, Kommunistiska Föreningens webbplats. Hädanefter ska alltså Kommunistiska Föreningen uppträda som en monolitisk enhet utåt på grundval av ”marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo.” De kommer inte övertyga särskilt många att de vare sig är marxister, leninister eller maoister – bara att de gonzalister. Den nya ledningen hyser den naiva föreställningen att revolutionär politik består av definitioner och etiketter och att maoismen kan reduceras till ett antal dogmer. I själva verket måste ett kommunistiskt parti från första stund bestämma sig för en riktig strategi, som utgår från den aktuella huvudmotsättningen. Den aktuella huvudmotsättningen i Sverige är den mellan proletariat och borgerskap och den kan inte lösas med folkkrigets metod. Dessutom måste ett kommunistiskt parti kunna utveckla en praktisk politik på alla klasskampsområden, d.v.s formulera krav och paroller som understödjer och utlöser klasskampen. Det räcker inte med att hänga upp banderoller och måla graffiti med allmänna slagord.

Eftersom de är motståndare till den maoistiska teorin om att ackumulera styrka, så är allt praktiskt massarbete egentligen onödigt. Om de startar ett folkkrig så fort som möjligt, kommer de oundvikligen att fylla samma funktion som RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda Brigaderna och Action Directe, Om de däremot aldrig startar ett folkkrig, kommer obönhörligen de ledande att betraktas som pratmakare, som aldrig kommer till skott. Och vad var det då för mening att överhuvudtaget ansluta sig till gonzalismen och ta över Kommunistiska Föreningen?

Kommunistiska Arbetarföreningen
19/11 2022

[i] Artikeln har senare borttagits
[ii] Källa: https://ci-ic.org/blog/2022/09/23/klassenstandpunkt-the-right-opportunist-line-in-peru-a-gang-of-traitors-and-collaborators-who-want-to-annihilate-the-peoples-war/
[iii] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här