torsdag, juni 1, 2023

En snabb översikt över masslinjen

Det finns många frågor som man kan ställa sig när det gäller masslinjen. Vi måste undersöka var och en av dem i tur och ordning, och på ett ganska djupgående sätt. Men om vi kastar oss rakt in i denna uppgift riskerar vi att gå vilse i detaljer, att missa sambanden mellan masslinjens olika aspekter. Därför är det nödvändigt att först ge en kortfattad översikt över masslinjen för att skapa förutsättningar och lägga en grund för den mer detaljerade diskussion som kommer att följa.

Historisk materialism

De mest grundläggande antaganden som ligger till grund för masslinjen är den historiska materialismens principer, den grundläggande teorin om samhället och dess utveckling som upptäcktes av Karl Marx. Den historiska materialismens principer omfattar följande punkter:

1) Att det mänskliga samhället och historien kan förstås vetenskapligt;

2) Att den materiella produktionen emellertid är grunden för det samhälleliga livet, och att det samhälleliga  medvetandet är resultatet av det samhälleliga varandet;

3) Att samhället och historien skapas av folket, av människomassorna;

4) Att det rådande produktionssättet emellertid villkorar och sätter gränser för de förändringar som kan göras i samhället;

5) Att klasser existerar genom människors förhållande till produktionsmedlen;

6) Att samhällets historia, sedan klasserna först utvecklades under antiken, är klasskampens historia;

7) Att ” På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena…Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma.” [i]

8) Att ” Då inträder en period av social revolution. [ii]

9) Att samhället slutligen måste utvecklas till kommunismens stadium där klasserna har upphört att existera;

10) Att det mellan kapitalism och kommunism måste finnas en övergångsperiod (socialism), som endast kan vara proletariatets revolutionära diktatur, osv.

Dessa tio punkter skrapar knappt på ytan av den historiska materialismens fantastiskt djupgående vetenskapliga teori. Alla dessa punkter, och faktiskt hela den historiska materialismens doktrin, förutsätts av teorin om masslinjen; i egentlig mening är masslinjen i sig själv en utväxt och förlängning av den historiska materialismen.

Massornas roll

Låt oss för ett ögonblick uppehålla oss vid den tredje punkten som listats ovan, att samhället och historien skapas av folket – av folkets massor. Detta går naturligtvis, tillsammans med resten av den historiska materialismen, stick i stäv med borgarklassens vedertagna visdom. Historien presenteras av dem som en rad stora individers handlingar: kungar, påvar, presidenter, generaler, miljonärer, genier och – ja – till och med en enstaka revolutionär ledare som kastas in. Livsvillkoren och existensen för mänsklighetens massa behandlas ytterst ytligt; och om massornas liv sällan nämns, hur mycket mer sällan nämns då inte massornas historiska handlingar!

Den unge Alexander erövrade Indien.
Han ensam?
Caesar slog gallerna.
Hade han inte åtminstone en kock med sig?
Filip av Spanien grät när hans flotta
gått under. Grät ingen mera än han?
Fredrik den store segrade i sjuårskriget.
Vem segrade mera än han?

(Bertold Brecht: Från ”En läsande arbetares frågor”)

För marxister är massorna inte bara historiens subjekt utan också historiens skapare. Nästan alla betydande historiska händelser, och definitivt alla stora, verkligt viktiga händelser som utvecklingen av en antik civilisation som Greklands, ett imperiums sammanbrott som Rom, en radikal förändring av samhället som den franska revolutionen, var ett arbete av ett stort antal människor, inte en handfull genier eller stora män (även om naturligtvis många framstående individer var inblandade i varje fall). Det som världen är i dag är en produkt av miljontals och åter miljontals människor, svett, energi, visdom – och brister – från de breda massorna.

Vilka är massorna egentligen? Ord ändrar sin innebörd med sitt sammanhang, och ord som “folk” och “massor” är inget undantag. Men när man talar om världshistoriens väg är “massorna” den stora majoriteten av befolkningen. Om det inte fanns sociala klasser skulle vi kunna säga att massorna är hela befolkningen. Men på grund av den objektiva existensen av klasser och klasskamp är det mer analytiskt användbart att dela upp befolkningen som helhet i två delar: folket, eller massorna – som utgör den överväldigande majoriteten i varje samhälle och som utför allt arbete – och deras fiender, de få procent av den totala befolkningen som utgör den härskande klassen och som lever på massornas arbete. (Ytterligare en dikotomi, av ett annat slag, mellan massorna och deras ledare kan också dras, vilket vi kommer att se inom kort).

Metod för ledning

Masslinjen är, som vi såg i förra kapitlet, en ledningsmetod. Det är i synnerhet en metod för att leda massorna. Detta innebär redan ett antal saker. För det första innebär det att massorna behöver ledning för ett eller annat ändamål. Detta syfte är naturligtvis att föra klasskampen och genomföra den sociala revolutionen. Masslinjen kan bara förstås som den grundläggande metoden för att leda massorna i utförandet av deras historiska uppgift att avancera från kapitalism (och halvfeodala samhällen i vissa delar av världen), genom socialism, till ett kommunistiskt samhälle. För det andra innebär masslinjen som metod för att leda massorna en distinktion mellan massorna och de som leder massorna, en dikotomi mellan ledarskap och ledda. För det tredje innebär den att det finns metoder för att leda massorna och att dessa metoder kan studeras och läras.

En ledningsmetod är nödvändig eftersom ledning i sig självt är nödvändigt. Massorna är verkligen historiens skapare. Men om massorna spontant skulle utveckla en vetenskaplig förståelse av samhället och sin roll i förändringen av det, och spontant organisera sig för att utföra sin historiska uppgift, skulle kapitalismen omedelbart och automatiskt kollapsa. En sådan idealistisk spontanitet existerar naturligtvis inte. Även om grunden finns för att proletariatet (på grund av sin klassposition, den exploatering och det förtryck det utsätts för) ska bli medvetet om sig självt och sin historiska roll och organisera sig självt och de breda massorna för att störta kapitalismen, kan dessa saker bara ske om det utvecklas en (korrekt) ledning och om den vetenskapliga teorin om samhället och revolutionen – marxism-leninism-maoismen – förs ut till massorna av detta ledarskap. Massorna måste därför frambringa ledare, en del av massorna måste konstituera sig till ett avantgarde som leder hela massan framåt. Masslinjen kräver därför att det finns ett centrum för revolutionär ledning, nämligen proletariatets parti.

De tre stegen i masslinjens metod

Den historiska materialismens grundsatser och det proletära partiets ledning mot det revolutionära målet är masslinjens grundläggande förutsättningar. Men vad är egentligen själva masslinjen? Som vi såg i förra kapitlet är det metoden “från massorna till massorna”. Av Maos ursprungliga beskrivning av masslinjen framgår att den kan delas in i tre komponenter:

1) Ta n massornas spridda och osystematiska idéer.

2) Koncentrera dessa idéer till en korrekt linje som kan föra den revolutionära kampen framåt.

3) Att ta denna linje tillbaka till massorna, sprida den brett och ihärdigt och leda kampen på denna grund.

Alla dessa tre steg är oundgängliga; utan något av dem upphör masslinjen att existera och den rest som återstår är värdelös eller till och med kontraproduktiv. För att förstå masslinjens metod är det därför nödvändigt att noggrant undersöka var och en av dessa tre beståndsdelar.

Steg ett: Ta in idéer

Steg ett är att ta in massornas idéer. Det är mycket betydelsefullt att detta är startpunkten i processen. Det betyder att det bland massorna finns några mycket värdefulla idéer som revolutionära ledare behöver lära sig. Att inse detta är en stor del av vad det innebär att “ha förtroende för massorna”. Naturligtvis följer det av en grundläggande sats i den historiska materialismen att vi också har förtroende för massorna som skapare av världshistorien och som drivkraft i den revolutionära processen. Och naturligtvis tror vi på massornas förmåga att lära sig av sina erfarenheter och att förstå den proletära ideologin när den presenteras på rätt sätt för dem. Men ur masslinjemetodikens synvinkel är det viktigaste att vi först måste tro att massorna har många avgörande viktiga, till och med oumbärliga idéer som vi – som blivande revolutionära ledare – ännu inte har. Vi måste först verkligen tro på massornas visdom.

Men varför skulle vi tro på massornas visdom? Varför ska vi ha denna tilltro till dem? Är det bara ett godtyckligt krav för kommunister som liknar det doktrinära kravet för kristna att de ska ha tro på Jesus, på Bibeln, på “det hinsides” och på Gud? Nej, det är inte en obekräftad punkt i en dogm. Den bygger på både konkreta erfarenheter och marxistisk teori, som i sig själv är resultatet av praktiken när man gör revolution. Erfarenheten visar faktiskt att om man använder masslinjen – och därmed massornas idéer som utgångspunkt – kan partiet föra den revolutionära kampen framåt. Det finns en mängd historiska erfarenheter från den kinesiska revolutionen under Maos ledning, till exempel, som empiriskt stöder detta.

Sett ur en teoretisk synvinkel kan man se att massorna har en enorm kunskap, eftersom det är massorna som ägnar sig åt den största delen av den mänskliga aktivitet som resulterar i kunskap. Vad är denna verksamhet? I ett berömt citat frågar Mao retoriskt:

”Varifrån kommer riktiga idéer? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena. De kommer ur samhällelig praktik av tre slag: kampen för produktionen, klasskampen och det vetenskapliga experimentet. Det är människans samhälleliga vara som bestämmer hennes tänkande…  I sin samhälleliga praktik deltar människorna i olika slag av kamp och vinner rik erfarenhet såväl av sina framgångar som av sina misslyckanden.”[iii]

Massorna utgör en enorm förvaringsplats för korrekta idéer, kunskap och visdom, särskilt när det gäller dagsaktuella frågor, just därför att den överväldigande delen av all social praktik utförs av massorna. Detta är sant i allmänhet, och det är också sant i den revolutionära kampen i synnerhet.

Men efter att ha erkänt detta måste vi övergå till den andra aspekten av den dialektik som är inblandad här: massornas kunskap och visdom är visserligen stor, men den är spridd och osystematisk. Samtidigt som det är sant att det bland massorna finns många korrekta idéer, inklusive några som är avgörande för att föra den revolutionära kampen framåt vid varje given tidpunkt och plats, är det också sant att det finns många felaktiga idéer bland massorna, inklusive falska förhoppningar och fantasier som om de följdes skulle leda den revolutionära kampen in i återvändsgränder och katastrofala nederlag.

Varför är massornas kunskap så spridd, partiell och osystematisk? Vi behöver här bara nämna några av orsakerna, t.ex. att arbetarna hålls fastkedjade vid arbetet under långa timmar, och att den lediga tid de har ofta är nödvändig för att återhämta sina fysiska och känslomässiga krafter inför nästa dags arbete; att bourgeoisien dessutom gör allt för att hålla den utbildning som är nödvändig för en vetenskaplig undersökning av samhället borta från de förtryckta, och att det finns en allomfattande spärreld av borgerlig ideologi i alla dess otaliga former som ständigt faller ner över massornas huvuden och som har en betydande inverkan på deras tänkande. Det är av dessa skäl som teorin om den vetenskapliga socialismen till stor del är en skapelse av den radikaliserade borgerliga intelligentian och inte av arbetarna själva. (Varken Marx eller Lenin var arbetare.) Alla dessa svårigheter kan övervinnas – eftersom grunden finns i proletariatets materiella liv för att förstå och utnyttja en vetenskaplig förståelse av dess övergripande situation och uppgifter – men de kan bara övervinnas under organiserat ledarskap av de mest framsynta och medvetna representanterna för proletariatet, nämligen det proletära partiet.

Dessutom utgör massorna naturligtvis inte en homogen grupp som är identisk med varandra. I stället består massorna av olika klasser (i USA naturligtvis främst proletariatet) eller delar av klasser, olika skikt och grupper inom klasserna och många olika individer inom grupperna och skikten. Det samhälleliga varat bestämmer medvetandet, men det samhälleliga varat för två olika människor är sällan eller aldrig helt identisk. Det finns stora skillnader i utbildning och erfarenhet. Allt detta bidrar till skillnader i människors idéer och synsätt, även bland medlemmar av en och samma klass, i ett och samma område, på en och samma arbetsplats – till och med i en och samma familj. Detta är anledningen till att massorna vid varje tid och plats består av tre delar – de avancerade, de mellanliggande och de efterblivna. Dessutom varierar denna tredelning från fråga till fråga, från händelse till händelse. Någon som allmänt sett är avancerad kan ha en bakåtsträvande ståndpunkt i en specifik fråga. (Det är endast på grund av att några få frågor är framträdande vid varje tidpunkt som de allmänna uppdelningarna kan göras).

Varje individ har sina styrkor och svagheter och även massorna har sina brister, både som helhet och spridda bland dem. Massorna har, som jag sade tidigare, ett stort förråd av korrekta idéer, av visdom och kunskap. Men de är också en stor förvaringsplats för felaktiga idéer och falsk “kunskap”, vars källa i första hand är borgarklassen, deras system och de levnadsvillkor som de påtvingar massorna.

Att samla in massornas idéer är därför att samla in nyttiga idéer och farliga idéer, sanna och falska, relevanta och irrelevanta, korrekta och felaktiga.

Steg två: Bearbetning av idéer

Detta leder oss till masslinjens andra steg, att koncentrera massornas idéer till en korrekt linje som kan föra den revolutionära kampen framåt. Detta måste uppenbarligen innebära att man från alla massornas samlade idéer väljer ut de som är sanna, värdefulla och korrekta och förkastar de idéer som är felaktiga eller irrelevanta. Mao liknade detta vid en fabrik som bearbetar råmaterial. Fabriken är den revolutionära ledningen; råmaterialet är massornas idéer:

 ”Om det inte finns någon demokrati kan vi omöjligt att sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt. Om det inte finns någon demokrati, om det inte kommer idéer från massorna, är det omöjligt att formulera en bra linje, en bra allmän och specifik politik och bra metoder. Våra ledande organ ska snarast spela rollen som processindustri när det gäller att få fram en bra linje rikt, en bra allmän och specifik linje och bra metoder. Alla vet att om en fabrik inte har något råmaterial så kan den inte framställa något. Om råmaterialet inte är av lämplig kvalitet eller tillräcklig kvantitet kan den inte framställa en bra slutprodukt.” [iv]

Hur går denna “bearbetning” till? Hur sorterar den revolutionära ledningen bland massornas omfattande och motsägelsefulla åsikter, förkastar det felaktiga och irrelevanta och koncentrerar massornas korrekta och vitala visdom till en korrekt linje som verkligen kan föra den revolutionära kampen framåt? Detta kan endast göras genom att tillämpa samhälls- och revolutionsvetenskapen, som är marxism-leninism-maoismen.

Men vad kan det innebära att “tillämpa” marxism-leninism-maoismen på massornas idéer, eller att “bearbeta” deras idéer med hjälp av den? Är det verkligen bara en fråga om att ersätta massornas idéer med de revolutionära ledarnas idéer? Eller går masslinjen helt enkelt ut på att leta efter vad kommunister vill höra bland massorna och, när vi hittar det, ta det till hjälp för att rättfärdiga det vi redan vill göra? Inte alls! Som det står i RCP:s pamflett om masslinjen från 1976:

Masslinjen är ingen gimmick. Det handlar inte om att ’ta det positiva och göra sig av med det negativa’ eller att bygga upp det som kommunisterna ’gillar´ och slå ner på de idéer som de inte gillar. [v]

Masslinjen är genuint baserad på massornas korrekta idéer, vilka revolutionära ledare måste lära sig av massorna. De känner inte (i allmänhet) redan till dem. Dessa korrekta idéer koncentreras från den totala ackumulationen av alla massornas idéer, både de som är korrekta och de som är felaktiga, genom att man med hjälp av marxistisk teori (och en noggrann studie av de objektiva förhållandena) fastställer vilka resultat dessa olika idéer kommer att leda till om de används som grund för massornas agerande. Detta är själva kärnan i masslinjemetoden.

Eftersom det är nödvändigt att fastställa de faktiska resultat som skulle följa av varje föreslagen handlingslinje, är det nödvändigt för partiet att ha ett fast grepp om den faktiska situation som massorna befinner sig i. Alla objektiva faktorer måste vara kända: de olika klasskrafternas relativa styrka, de olika kampformer som är möjliga i situationen, de kamparenor där massornas styrka bäst kan utnyttjas, massornas sinnestillstånd och beslutsamhet osv. För att lära sig dessa saker krävs å ena sidan den närmaste kontakten med massorna och å andra sidan en objektiv, vetenskaplig analys av situationen. De kräver ledarerfarenhet och kunskap om historien (om liknande situationer i det förflutna); de kräver kort sagt en sammanfattning av all tidigare revolutionär praktik. Platsen för att hitta denna sammanfattning är just i den marxistiska teorin.

Äkta marxister har alltid betraktat marxismen som en vägledning till handling och inte som en steril dogm. Denna vägledning följer av dess mest allmänna föreskrifter såväl som av dess mer specifika slutsatser. Som exempel på de allmänna föreskrifter kan vi nämna sådana principer som: 1) proletariatets och de breda massornas långsiktiga intressen måste ha företräde framför deras kortsiktiga intressen; 2) den proletära rörelsens intressen som helhet måste ha företräde framför intressena hos någon av dess delar; 3) proletariatet måste erövra den politiska makten med vapenmakt; 4) kommunister måste vara villiga att kompromissa, manövrera och bilda allianser med även instabila allierade om dessa saker lovar att försvaga fienden och föra kampen mot det revolutionära målet framåt; 5) kommunister måste förena sig med det relativt lilla antalet avancerade arbetare och förlita sig på att de hjälper till att vinna över de mellanliggande och efterblivna arbetarna. Detta är bara några principer som valts ut slumpmässigt. Det finns bokstavligen hundratals sådana principer som har sammanfattats från revolutionär praktik under årtionden och som finns bevarade i de stora marxistiska ledarnas skrifter för oss att studera och behärska. Ingen kan någonsin vara värdig ett revolutionärt ledarskap utan ett kontinuerligt och samvetsgrant studium av sådana principer som proletariatet har lärt sig genom bitter kamp och betalat för med blod.

Utöver dessa allmänna principer finns det många specifika slutsatser som marxister har dragit under särskilda omständigheter. Taktik och metoder som motsvarar en bestämd tid och plats måste också studeras som potentiella alternativ för ledning i framtiden. Men marxistisk  ledning är inte bara en fråga om att behärska de särskilda slutsatser som dragits av tidigare praxis. Ingen situation är absolut identisk; förhållandena förändras och nya situationer uppstår. Särskilda slutsatser som dragits av tidigare praxis kan bli föråldrade eller komma i konflikt med varandra. Människor som bara har memorerat de äldre slutsatserna kommer att vara rådlösa när det gäller hur de skall gå vidare under de nya omständigheterna eller kommer att leda rörelsen på avvägar. Detta är anledningen till att marxismen måste betraktas som en metod såväl som en samling principer som dragits från tidigare praxis. När man analyserar en ny situation måste man naturligtvis ta hänsyn till taktik som använts tidigare, men det är ännu viktigare att tillämpa den marxistiska metoden. Detta innebär bland annat att söka sanningen utifrån fakta, att konkret analysera de faktiska förhållandena och att betrakta massornas olika idéer i ljuset av marxismens allmänna principer.

På grund av revisionisten Deng Xiaopings förvrängning av begreppet måste några ord sägas om att “söka sanningen utifrån fakta”. Geremie R. Barmé kommenterar detta:

“Att söka sanningen från fakta” (shi shi qiu shi), ett klassiskt kinesiskt uttryck, omtolkades för den kommunistiska saken av Mao i hans tal “Gaizao womende xuexi” [“Förbättra vår studieverksamhet “, avsnitt III, Valda verk,band III] från maj 1941, där han sa: “…söker man sanningen från fakta. ‘Fakta’ är alla ting som existerar objektivt, med ‘sanningen’ avses de  inbördes förhållanden dem emellan, det vill säga de lagar som styr dem och ‘att söka’ betyder studera”. Mao skrev de fyra tecknen shi shi qiu shi som en inskription för Qinghai ribao och den publicerades den 17 juli 1961. Efter kulturrevolutionen hävdade Deng Xiaoping att “söka sanningen från fakta” var det centrala elementet i Maos tänkande och han använde det som “filosofisk grund” för sitt eget pragmatiska förhållningssätt till Kinas problem. [vi]

Barmé försummar dock att notera att Maos kommentarer kom i samband med att han uppmanade till ett vetenskapligt tillvägagångssätt för studiet av marxismen-leninismen och för en integrering av den marxistisk-leninistiska teorin med den kinesiska revolutionens konkreta verklighet. Mao uppmanade KKP att tillämpa marxismen-leninismen på de faktiska förhållanden som partiet stod inför i Kina. Detta är verkligen inte pragmatism, oavsett vad Deng tyckte. Rätt tolkat kan dock “att söka sanningen från fakta” mycket väl betraktas som ett centralt inslag i Mao Zedongs tänkande, och till och med – i generaliserad form – som ett centralt inslag i marxismen som helhet. (Jämför Lenins kommentar att marxismens levande själ är den konkreta analysen av konkreta förhållanden.

Steg tre: Återföra idéer till massorna

Med hjälp av marxistisk teori och en studie av objektiva förhållanden koncentrerar och systematiserar revolutionära ledare massornas korrekta och vitala idéer. Steg tre i masslinjemetoden är att återföra massornas koncentrerade idéer till massorna i form av politisk linje, politik och arbetsmetoder, sprida dem brett och ihärdigt och leda kampen på denna grund. Varför är detta viktigt? Därför att – för att återgå till en av den historiska materialismens grundläggande principer – det är massorna som skapar världshistorien. Det är helt meningslöst att idéer, hur koncentrerade och korrekta de än må vara, stannar kvar i huvudet på några få individer när endast massorna kan använda sig av dem för att förändra samhället. Idéer är bara idéer, men när de väl har fattats av massorna blir de en materiell kraft i form av massaktioner, vilket Marx och alla marxister sedan dess har betonat. [vii]

Det ytterligare syftet med att återföra den koncentrerade linjen till massorna är att testa den, för att se om den faktiskt främjar den revolutionära kampen och i vilken utsträckning. Om ett misstag har begåtts någonstans i processen eller om linjen av någon annan anledning inte leder till några framsteg, eller om den leder till framsteg under en tid men sedan inte längre, är det nödvändigt att börja om hela processen från början: samla in massornas idéer, koncentrera dem med hjälp av marxistisk teori och återföra dem till massorna. Masslinjen är inte en engångsföreteelse, utan en kontinuerlig metod för att steg för steg föra den revolutionära kampen framåt.

Detta är i korthet masslinjemetoden för revolutionär ledning. Men för den som faktiskt har försökt tillämpa masslinjen väcker denna översikt förmodligen fler frågor än den besvarar. Vi måste undersöka ämnet ytterligare.

Scott Harrison

Från The Mass Line and the American Revolutionary Movement

Översatt från https://www.massline.info/mlms/mlch03.htm

 

[i] Från förordet ”Till kritiken av den politiska ekonomin” – https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/13-d010.htm#h1

[ii] Anfört arbete.

[iii] ”Varifrån kommer riktiga idéer?” – Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016,  sid. 189

[iv] ”Tal vid den utvidgade centrala arbetskonferensen” (1962) i Mao Zedong Skrifter i urval 1926 – 1976, Oktoberförlaget 2023, sid, 405

[v] The Revolutionary Communist Party, USA, The Mass Line (1976), sid. 4.

[vi] Geremie R. Barmé: Shades of Mao: The Posthumous Cult of the Great Leader (Armonk, NY: M. E. Sharpe, 1996), sid. 243, fotnot 1.

[vii] Se till exempel Marx, MECW 3:182; Mao, Selected Readings, sid. 502.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...