lördag, mars 2, 2024

Bojkotta valet till EU-parlamentet!

2024 kommer valet till EU-parlamentet att äga rum den 9 juni i Sverige. Vår linje är att valet ska bojkottas. Varför denna linje?

EU är ett imperialistiskt block, en sammanslutning av nationalstater, som främst domineras av Tyskland, men även av Frankrike. EU-projektets yttersta mål är att skapa en federal statsmakt, att utveckla EU till Europas Förenta Stater och bli en supermakt på den globala arenan. EU eftersträvar en gemensam utrikespolitik och på sikt en gemensam krigsmakt. Pesco, (Fördjupat europeiskt försvarssamarbete) som Sverige gick med i 2017 utvidgar ständigt sina arbetsområden och bygger en militär kapacitet. I dagsläget samarbetar medlemsstaterna kring 68 olika projekt. I och med att Finland och Sverige går med i NATO kommer endast Cypern att vara det EU-land som inte är medlem eller har ett mycket nära samarbete med NATO. EU:s ambitioner sträcker sig idag långt utanför Europa.EU-parlamentet har uttalat sig för ett fördjupat samarbete med Taiwan och Frankrike har länge varit djupt inblandat i militära konflikter i Västafrika. EU är i huvudsak allierat med USA-imperialismen, men samtidigt en konkurrent, fr.a. i fråga om handelspolitiken. Samtidigt har de interna motsättningarna inom EU ökat de senaste åren mellan EU-kommissionen, som företräder de federala intressena, å ena sidan och vissa centraleuropeiska stater som Polen, Ungern med flera liksom sydeuropeiska stater som Grekland och Italien å den andra sidan.

Det svenska monopolborgerskapet har alltid ivrat för ett svenskt EU-medlemskap

Monopolborgerskapet hade redan börjat plädera för svenskt medlemskap i EU på 1980-talet, eftersom det såg det som en möjlighet att underminera det sociala trygghetssystemet och även underlätta expansionen utomlands. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjade krisen 1990-1991 genom att skicka in en medlemsansökan över huvudet på det svenska folket och de egna partimedlemmarna. Folkomröstningen 1994 var alltså endast möjligt tack vare denna socialdemokratiska tvärvändning. Segern blev dock knapp: 52,3 procent mot 46,8. Även bland de partier, som drev ja-linjen, särskilt bland Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna, stödde betydande väljargrupper nej-linjen.

Men det svenska folket hade lärt sig en läxa i samband med euro-omröstningen 2003 och gick inte längre på någon skräckpropaganda. Den här gången vann euro-motståndarna med 55,9 procent mot 42 procent. Bara i de tre storstadsområdena och i Haparanda fanns det en övervikt för ja-sidan. Ja-sidan förlorade trots att den hade många gånger större propagandaresurser än nej-sidan, trots att den stöddes av monopolborgerskapets intresseorganisationer, Moderaterna, Folkpartiet (nuvarande Liberalerna), Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. Den svenska arbetarklassen röstade emot en svensk anslutning till euron, men det fanns också ett betydande motstånd inom småborgerskapet och t.o.m. ett motstånd inom vissa delar av borgerskapet.

EU – de europeiska monopolborgerskapens sammanslutning

EU är de europeiska monopolborgerskapens, fr.a. Tysklands och Frankrikes, sammanslutning, som systematiskt bedriver ett nyliberalt projekt i form av de fyra ”friheterna”, d.v.s. fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Dessa fyra friheter syftar uttryckligen till att integrera medlemsstaterna mer med varandra. EU:s nyliberala projekt har förstärkt de fortgående de ökande klass-, förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Europa alltsedan mitten av 1980-talet. EU är alltså en imperialistisk sammanslutning, i huvudsak allierad med USA-imperialismen och som i varierande utsträckning deltar i USA:s aggressionskrig. Samtidigt har EU egna ambitioner, fr.a. i Nordafrika, Mellanöstern och Östeuropa. I och med Pesco, som ger EU en egen militär kapacitet, kan en flexibel arbetsfördelning upprättas mellan NATO och EU. EU har naturligtvis antagit en s.k. Global strategy.i

Allt eftersom EU har utvidgats har nya monopolkapitalistiska intressen integrerats i unionen. Nya stater integreras gradvis i EU för att bli fullfjädrade medlemmar som helt och fullt deltar i EU:s imperialistiska projekt. Det förekommer i praktiken en slags arbetsfördelning mellan de olika imperialistiska staterna; Sverige, Danmark och Finland har expanderat sina ekonomiska intressen i speciellt de baltiska staterna och integrerat dem i Unionen. Tyskland har tagit sig an de övriga centraleuropeiska staterna och Balkan; Frankrike strävar efter att Unionen ska få hegemoni i Nordafrika och övriga tidigare franska kolonier. Ett projekt som stött på betydande svårigheter och motstånd, inte minst manifesterat genom den antikoloniala framtoning som militärjuntan i Niger har antagit.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har blottlagt motsättningarna om politiken gentemot den ryska imperialismen. Såväl Frankrike som Tyskland som länge har bedrivit en mer försiktig politik mot Ryssland har endast motvilligt anslutit sig till det anti-ryska samarbetet och Ungern och Österrike har egna förhållningssätt till kriget. Ukrainas motstånd mot invasionen överraskade Ryssland och förmodligen även EU. USA och NATO storsatsade för att stödja Ukraina militärt och ekonomiskt och EU anslöt sig till motståndet mot Ryssland. Men i och med att invasionen kört fast i ett utdraget ställningskrig ökar kraven på Ukraina att nå en förhandlingslösning. Frustrationen ökar i Kiev över att utlovat militärt stöd aldrig kommer fram, eller inte kommer fram i tid.

I och med EU-medlemskapet har Sverige avhänt sig en del av sitt nationella oberoende. Stora delar av lagstiftningen baseras på beslut fattade av EU. Vetorätten för medlemsländer begränsades ytterligare med Lissabon-fördraget, som trädde i kraft 2009 och finns nu bara kvar för utrikes- och säkerhetspolitiken, skatteområdet och godkännande av EU-budgeten. EU-domstolen har utvecklats till EU:s högsta domstol och författningsdomstol med företräde framför nationell lagstiftning.

Nationalstaten är fortfarande den mest fördelaktiga klasskampsarenan; den ger proletariatet mest svängrum för att bekämpa det egna borgerskapet. Avståndet mellan det arbetande folket och den härskande klassen är mindre i en nationalstat än i en federal stat eller i en toppstyrd union av medlemsstater. Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet.

EU:s ideologi är nyliberalismen

Medlemskapet i EU har inneburit en lagstadgad nyliberal politik, med budgetbalans, överskottsmål och privatiserad konkurrensutsättning av den offentliga sektorn. Detta har lett till att de sociala välfärdssystemen i vård, skola och omsorg successivt monterats ner och i stället hamnat i privatkapitalistisk ägo och verksamhet, som syftar till vinstmaximering. Detta har också lett till att delar av den samhälleliga infrastrukturen har privatiserats och eftersatts, vilket drabbar folkets flertal.

EU:s fria rörlighet syftar ytterst till att skapa en s.k. inre harmoni. Detta innebär att arbetarklassens levnadsvillkor ska pressas ner till lägsta möjliga nivå, att lönekonkurrensen mellan europeiska arbetare ska intensifieras och fackföreningarnas möjligheter att försvara arbetarnas levnads- och lönevillkor ytterligare ska begränsas. Den fackliga organisationsgraden sjunker, bemanningsföretagens framväxt leder till osäkra anställningar och allt fler arbetare arbetar under kollektivavtalens minimilöner.

Under de snart 30 år som Sverige tillhört EU har pensionssystemet, a-kassan och sjukförsäkringssystemet samtidigt undergrävts genom EU och det svenska borgerskapets försorg; järnvägen och posten slagits sönder. I stället har delar av den offentliga sektorn förvandlats till vinstmaskin för riskkapitalister. Sverige har utvecklats till det land med snabbast ökande klass- och inkomstklyftor av jämförbara länder.

Samtidigt ska alltså inte enheten inom EU överskattas. Genom införandet av den gemensamma valutan, euron, har en obalans byggts in i systemet. Det har lett till en polarisering mellan överskotts- och underskottsländer. På grund av EU-medlemskapet har de forna öststaterna tvingats strukturrationalisera bort stora delar av sin tillverkningsindustri liksom avskaffa betydande delar av det sociala skyddsnätet. Vissa stater i Sydeuropa som Grekland och Italien brottas med stora budgetunderskott, som är ett resultat av att de inte hittills kan hävda sig ekonomiskt gentemot framför allt Tyskland. Euron fungerar som en tvångströja för många länder som inte kan reglera värdet på sin valuta, samtidigt som andra länder, som Tyskland, kan åka snålskjuts på en låg eurokurs, som gynnar tysk export och skapar stora överskott. Därmed skapas motsättningar mellan centrum och periferi, som är i det närmaste olösliga.

Det är fel att skänka legitimitet åt EU-parlamentsvalet

Det finns ingen anledning att skänka legitimitet till EU-parlamentet, som inte ens är det verkliga maktcentrat i EU, genom att delta i EU-parlamentsvalet. Alltsedan det första parlamentsvalet 1979 har valdeltagandet sjunkit så att det 2014 låg på 42,5 procent inom EU. Den verkliga makten inom EU:s maktapparat finns i EU-kommissionen, som är tillsatt av medlemstaterna. Ytterst sällan går EU-kommissionen emot de tyngsta imperialiststaterna som Tyskland och Frankrike. Det svenska proletariatet har en gång röstat emot svenskt medlemskap, vilket var helt korrekt. Det enda rätta är att kräva ett svenskt utträde och att det genomförs en ny folkomröstning.

Motståndet mot det svenska EU-medlemskapet har efter hand luckrats upp. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser båda idag EU som ett projekt som spelar en progressiv roll inom framför allt miljöpolitiken och migrationspolitiken.

Vänsterpartiets principlösa agerande är signifikativt för de vänstersocialdemokratiska strömningarna inom EU, som drömmer om att ”reformera” EU inifrån. Dessa fungerar som borgerskapets nyttiga idioter. Socialdemokraterna var först med att dra valsen om det gick att reformera EU inifrån och att tillföra unionen en ”social dimension”. Det man glömmer är att detta snabbt kan förändras. Genom segrar för högerpopulister i nationella val kan EU:s politik snabbt förändras och Sverige kan då tvingas föra en högerpopulistisk politik. Detta har Sverigedemokraterna insett och man har lagt ner sitt tidigare motstånd mot EU-medlemskapet.

Inför EU-valet målas det upp en bild av att din röst har betydelse i detta val och att EU är en demokratisk institution. Men detta är falskt. Den verkliga makten ligger hos EU-kommissionen och parlamentets inflytande är svagt. I slutändan fattas beslut om EU-lagstiftningen i ministerrådet det vill säga av olika fackministrar från medlemsländerna. Med majoritetsbeslut kan de stora länderna i EU stoppa progressiva förslag till nackdel för små länder och valet till EU-parlamentet handlar mest om vilka mer eller mindre avdankade politiker som ska få åtnjuta en parlamentarikers alla förmåner de kommande fem åren.

Bojkotta valet till EU-parlamentet!

Folkomrösta om Sveriges medlemskap i EU!

Sverige ut ur EU!

 

Kommunistiska Arbetarföreningen

 

i Bland annat ”A Global Strategy for the European Union”

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...