Kommunistiska Partiet är ett revisionistiskt-opportunistiskt parti

Den kommunistiska rörelsen i Sverige befinner sig idag i fortsatt svagt tillstånd. En bidragande faktor till detta är förekomsten av partier som bekänner sig till marxismen-leninismen, men i själva verket reviderar dess grundprinciper och därmed bedrar marxismens revolutionära mål. Denna strömning, revisionismen, ämnar att under radikal framtoning politiskt pacificera dem som letar efter ett alternativ till det förruttnande kapitalistiska systemet, och utgör därmed ett hinder för att vinna över massorna till den revolutionära socialismens väg. Det finns således ett skriande behov att avslöja revisionismen för att återvitalisera den kommunistiska rörelsen.

Kommunistiska Partiet (KP) är det största revisionistiska partiet som bekänner sig till marxismen-leninismen. I denna artikel kommer det visas att den politiska linje som framförs av KP genom dess huvudorgan Proletären är i grunden högeropportunistisk och att detta är resultatet av en revisionistisk ideologisk linje.

Socialism utan marxism

Den revisionistiska linje som KP förespråkar bygger på en förvrängd uppfattning om förhållandet mellan den ekonomiska grundvalen och överbyggnaden, vilket resulterar i betydande avvikelser i partiets politiska linje. Vad betyder dessa två begrepp? Marx beskrev dem på följande sätt:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget.i

Kapitalisternas exploatering av proletariatet, vilket utgör den ekonomiska grundvalen under kapitalismen, leder till en politisk och juridisk struktur (överbyggnad) som tjänar denna exploatering, vilket Lenin beskrev på följande sätt:

Precis så som människans kunskap återspeglar den oberoende av henne existerande naturen, det vill säga den sig utvecklande materien, så återspeglar människans samhälleliga kunskap (d.v.s. de olika filosofiska, religiösa, politiska o.s.v. åsikterna och lärorna) samhällets ekonomiska struktur. De politiska institutionerna utgör en överbyggnad på den ekonomiska grundvalen. Vi ser exempelvis, hur de olika politiska formerna i de nutida europeiska staterna tjänar till att befästa bourgeoisins herravälde över proletariatet.ii

Stalin förklarade förhållandet mellan grundvalen och överbyggnaden på följande sätt:

Grundvalen är samhällets ekonomiska system i en given etapp av samhällets utveckling. Överbyggnaden är samhällets politiska, rättsliga, religiösa, konstnärliga och filosofiska åskådningar och de mot dem svarande politiska, rättsliga och övriga institutionerna.

Varje grundval har sin motsvarande överbyggnad. Det feodala systemets grundval har sin överbyggnad, sina politiska, rättsliga och övriga åskådningar samt dem motsvarande institutioner; den kapitalistiska grundvalen har sin överbyggnad, den socialistiska har sin.iii

Den marxistiska teorin om ekonomiska grundvalen och överbyggnaden är således simpel – i ett klassamhälle behöver den ekonomiska exploateringen institutioner (politiska, juridiska, kulturella osv.) som försvarar exploateringen, och en betydande del av dessa institutioner utgörs av själva statsmaskineriet. En av marxismens grundsatser är att den borgerliga statsmakten (borgerliga diktaturen) måste krossas av proletariatet och ersättas av proletariatets diktatur, vilket innebär att under revolutionär förändring är det kampen i överbyggnaden som spelar den avgörande rollen i att ändra den ekonomiska grundvalen. Att en sådan ändring är möjlig i överbyggnaden beror på att proletariatet redan existerar i den kapitalistiska ekonomiska grundvalen som en förtryckt klass. Engels förklarade detta på följande sätt:

Enligt den historiskmaterialistiska grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara det ensamt avgörande, blir hela satsen genast abstrakt, absurd och intetsägande. Den ekonomiska situationen utgör grundvalen, men överbyggnadens olika beståndsdelar – klasskampens politiska uttryck och deras konsekvenser – de författningar, som efter en politisk drabbning upprättats av den segrande klassen, de juridiska formerna, ja till och med de sätt på vilket dessa politiska sammanstötningar avspeglats i kombattanternas tänkesätt; politiska, juridiska och filosofiska tankegångar, religiösa föreställningar och deras sätt att vidareutvecklas till dogmatiska system – allt detta påverkar också historien och får ofta en avgörande betydelse för den historiska kraftmätningens yttre gestaltningar.iv

Mao förklarade förhållandet mellan grundvalen och överbyggnaden på följande sätt:

När överbyggnaden (politik, kultur osv) hindrar den ekonomiska grundvalens utveckling, blir politiska och kulturella förändringar viktiga och avgörande. Går vi emot materialismen, när vi säger detta? Nej. Skälet är att medan vi erkänner att det i den historiska utvecklingen som helhet är det materiella som bestämmer det andliga och det samhälleliga varat som bestämmer det samhälleliga medvetandet, erkänner vi också – och måste vi sannerligen erkänna – det andligas återverkan på materiella ting, det samhälleliga medvetandets återverkan på det samhälleliga varat och överbyggnadens återverkan på den ekonomiska grundvalen. Detta är inte att gå emot materialismen. Tvärtom, det är att undvika mekanisk materialism och bestämt hävda den dialektiska materialismen.v

I ett socialistisk samhälle är partiet den ledande politiska kärnan för hela samhället och partiets handlingar bestäms av dess ideologiska och politiska linje. Lenin hade redan 1921 formulerat detta faktum när han sade att: ”Politiken måste gå före ekonomin. Att resonera på annat sätt innebär att glömma marxismens ABC. […] utan en riktig politisk linje i arbetet kan den givna klassen inte behålla makten och följaktligen inte heller lösa sin produktionsuppgift.”vi Mao Zedong skulle sedan förtydliga detta när han under den stora proletära kulturrevolutionen sade att:

Den ideologiska och politiska linjens riktighet eller ej avgör allting. Om partiets linje är korrekt kommer allt gå bra. Om det inte har några anhängare får det anhängare, om det inte har några gevär kan det skaffa gevär och om det inte har någon politisk makt kan det få politisk makt. Men om dess linje inte är korrekt kan partiet förlora sådant som det redan har.vii

Ett socialistiskt land kan under en period upprätthålla vissa kapitalistiska produktionsförhållanden som en tillfällig politik (t.ex. NEP i Sovjetunionen) under förutsättningen att partiets ideologiska-politiska linje följt marxistiska grundprinciper. Om den ideologiska-politiska linjen däremot omvandlas till en revisionistisk (icke-marxistisk) linje, kommer den ekonomiska grundvalen oundvikligen att anpassa sig till denna ändring och kapitalismen, oavsett om det är stats- eller marknadskapitalism, kommer att upprättas. Det var precis detta som skedde i Sovjetunionen efter Stalins död 1953 och i Kina 1976. Det är alltså omöjligt för ett parti att vara marxistiskt om det inte håller fast vid en marxistisk ideologisk-politisk linje.

Utifrån den marxistiska förståelsen om förhållandet mellan den ekonomiska grundvalen och överbyggnaden som beskrivits ovan, kommer det visas att KP har en fullständigt förvrängd uppfattning om detta förhållande. KP förkastar helt överbyggnadens roll under socialismen och därmed också frågan om den ideologiska-politiska linjens avgörande betydelse. Istället är det den ekonomiska grundvalen som är ensamt avgörande, och socialismen definieras således som statligt ägande av produktionsmedlen. Denna revisionistiska förvrängning av förhållandet mellan grundvalen och överbyggnaden leder också till en fullständigt högeropportunistisk politik.

Som grundval för analysen av KP:s revisionism i frågan om socialismen, har jag utgått från partiets f.d. ordförande Anders Carlsson1 texter om Sovjetunionen, eftersom de utgör det huvudsakliga relevanta materialet som finns tillgängligt för allmänheten. Det allmänna ideologiska materialet som KP har producerat är faktiskt mycket skralt; utöver det som skrivits i Proletären har webbsidan endast partiprogrammet och en ”skriftserie” med författare som har lämnat partiet, bland annat tidigare ordförande Robert Mathiasson som blivit renegat.

I artikeln ”Början till slutet” (2021) försvarar Carlsson det revisionistiska Sovjetunionen som socialistiskt och anammar Brezjnevs definition av Sovjet som en ”mogen socialism”, samtidigt som han erkänner förekomsten av en nomenklatura och ”elitbyråkratin”. Han skriver följande:

Under Brezjnev-årens ”mogna” socialism utgick inte längre några kallelser. Den alltmer byråkratiserade stats- och partiledningen satt nöjda med sakernas tillstånd och hade inget behov av social mobilisering. Arbetarklassen förvisades till åskådarläktaren som passiv mottagare av den mogna socialismens gåvor. Arbetarklassen var inte längre behövd.

[…] Många ryssar minns den stagnerande Brezjnev-eran som ”den gamla goda tiden”. Det finns fog för det. De nästan två årtiondena under Leonid Brezjnevs styre (1964-1982) utmärker sig genom minskade inkomstklyftor och ett ökat utbud av konsumtionsvaror. Lägg därtill ett väl utbyggt välfärdssystem, full sysselsättning, ett billigt boende och ett rikt kulturutbud och de flesta sovjetmedborgare hade det ganska bra.

[…] Den stora tragedin i skeendet är att den sovjetiska arbetarklassen satt kvar på åskådarläktaren, utan kraft och utan medvetenhet nog att försvara den socialism den varit med om att bygga upp. Trots alla skavanker var också den mogna socialismen värd att försvara.viii [min fetstil]

I en annan artikel, ”Revolutionen var en resa in i det okända” (2019) ger Carlsson denna beskrivning:

Jag hävdar att Sovjetunionen faktiskt var ett socialistiskt land. Då kommer man till frågan: hur definierar man socialism? Där kan man säkert sätta upp sina egna önskningar om vad det ska vara, men jag menar att det är en övergångsprocess där det helt bärande elementet är om den socialistiska regimen i fråga upphäver de kapitalistiska förhållandena eller inte. 

– Sen kan man föra in andra faktorer också, men det helt avgörande är om de kapitalistiska förhållandena upphävs eller ej. Och det är obestridligt att man i Sovjetunionen upphävde dem. Man upphävde privategendomen, marknadsrelationerna och profitsystemet. Detta levde faktiskt kvar ända fram till slutet på åttiotalet då Gorbatjovs ”perestrojka” istället började upphäva de socialistiska förhållandena.ix

Arbetarklassen hade alltså inte makten, landet styrdes av en byråkratkapitalistisk klass, men ändå var Sovjet socialistiskt. Detta är givetvis en helt uppochnervänd förståelse av socialismen. Om arbetarklassen har makten eller inte har ingen avgörande betydelse enligt Carlsson. Det är alltså inte proletariatets diktatur som definierar socialismen, utan istället den välmenande byråkratins diktatur. Carlsson erkänner alltså socialismen som ett system där arbetarklassen inte har makten, utan erbjuds en acceptabel levnadsstandard av den nya byråkratkapitalistiska klassen. Men frågan om distributionen av samhällets produkter kan inte skiljas från produktionssättet i sin helhet och således från hela samhällssystemets natur – detta poängterade Marx i Kritik av Gothaprogrammet:

Den rådande fördelningen av konsumtionsmedlen är bara en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. Men den senare fördelningen är karaktäristisk för själva produktionssättet. Det kapitalistiska produktionssättet vilar exempelvis på det faktum att de materiella produktionsbetingelserna ligger i händerna på icke arbetande i form av kapital- och jordegendom, medan massorna endast äger den personliga produktionsbetingelsen, arbetskraften. Om produktionens beståndsdelar är så fördelade, följer automatiskt den nuvarande fördelningen av konsumtionsmedel.

[…] Vulgärsocialismen (och därifrån i sin tur en del av demokraterna) har från de borgerliga ekonomerna övertagit sättet att betrakta och behandla distributionen som oberoende av produktionssättet, och att därför framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen.x

Om arbetarklassen är en ”passiv mottagare av den mogna socialismens gåvor” uppstår frågan om vem som egentligen äger produktionsmedlen och därmed också bestämmer distributionen i ett sådant samhälle, och slutligen vilket produktionssätt som då egentligen råder. Det faktiska produktionssättet i Sovjetunionen var ett statskapitalistiskt produktionssätt i vilket proletariatet exploaterades av en byråkratkapitalistisk klass.

Carlssons förståelse av socialismen står helt i motsats till den uppfattning som formulerades av Marx och Engels på följande sätt:

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annanklass undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass.xi

Proletariatet måste göra sig själv till härskande klass och upphäva de gamla produktionsförhållandena, inte acceptera acceptera dem under nya former (dvs. statskapitalism) och tacka den nya parasitklassen för den ”mogna socialismens gåvor”. Proletariatet måste göra slut på det kapitalistiska produktionssättet, som innebär en motsättning mellan den samhälleliga produktionen och den privata tillägnelsen av dessa produkter, dvs. den härskande klassens tillägnelse. I manifestet skrev Marx och Engels följande: ”Men den moderna borgerliga privategendomen är det sista och mest fulländade uttrycket för framställningen och tillägnandet av produkter, som bygger på klassmotsättningar, på den enes utsugning av den andre.”xii Detta är kärnan i alla klassamhällen, inklusive den sovjetiska byråkratkapitalismen som uppstod efter att Chrusjtjov-revisionisterna tog makten.2 Kapitalistisk exploatering kan ske genom statligt ägande, dvs. statskapitalism, som innebär att proletariatet exploateras av en byråkratkapitalistisk klass som själv bestämmer hur det samhällets produkter ska fördelas medan arbetarklassen förvisas till åskådarläktaren.

Carlssons (och i utsträckning KP:s) revisionism i frågan om överbyggnaden och ekonomiska grundvalen innebär att definiera grundvalen som ensamt avgörande, samt definiera den ekonomiska grundvalen under socialismen som statligt ägande och planekonomi. Carlsson medger öppet att arbetarklassens makt inte är ett nödvändigt kriterium för att beteckna ett land som socialistiskt, så länge de kapitalistiska produktionsförhållandena har ersatts av ”socialistiska” produktionsförhållanden. Men Carlssons revisionistiska uppfattning utgår från att kapitalistiska och socialistiska produktionsförhållanden reduceras till en speciell form för de samhälleliga produkternas distribution, som bortser från det grundläggande: makten över de samhälleliga produkterna, vilket kräver arbetarklassens makt över de politiska institutionerna i samhället, dvs. makten inom överbyggnaden. Och för att detta ska verkställas krävs det att partiet tillämpar en marxistisk ideologisk-politisk linje. Nödvändigheten av den vetenskapliga socialismen, dvs. marxismen, gentemot andra ”socialistiska” strömningar hade Marx och Engels redan beskrivit i Kommunistiska manifestet.

Härav kan vi dra följande slutsatser om KP.s syn på socialismen: att statlig ägande och levnadsstandard ensamt avgör huruvida ett land är socialistiskt, inte arbetarklassens makt över samhället och den ideologiska-politiska linje som det statsbärande partiet har. Med denna syn på socialismen är det inte överraskande att KP inte ger någon vikt åt Chrusjtjovs revisionism, eftersom det inte är en avgörande fråga huruvida Sovjetunionens kommunistiska parti längre följde marxismen-leninismens grundläggande principer.

Det är således inte heller överraskande att August Eliasson, Proletärens nuvarande chefredaktör, i ett reportage i Proletären om Nordkorea från 2017 skrev att: ”Nordkorea är ett socialistiskt land, sett till att ekonomin är en socialistisk planekonomi. Men det styrande partiets ideologi är inte kommunism eller marxism, utan vad man kallar kimilsungism-kimjongilism.”xiii I en ledarartikel från 2026 har partiet uttryckt att Nordkorea är ett socialistiskt land, trots att det statsbärande partiet inte har en marxistisk ideologi.xiv

Idag definierar KP det forna revisionistiska Sovjetunionen och de andra revisionistiska länderna i östblocket som socialistiska länder.xv 3 Detta betyder att partiet accepterar Chrusjtjovs moderna revisionism som en giltig form av marxism-leninism, accepterar revisionistiska partier som marxist-leninistiska partier och accepterar statskapitalistiska stater som socialistiska stater. Med andra ord är revisionism och statskapitalism en progressiv kraft.

KP:s revisionism ser alltså den ekonomiska grundvalen som ensamt avgörande för att definiera socialismen. Socialism kan existera utan en socialistisk överbyggnad; det som är avgörande är statliga ägandeformer och planekonomi (vilket socialismen reduceras till). Den revisionism som möjliggör att KP:s ”socialism” kan existera utan en socialistisk överbyggnad, leder även till den reformistiska ståndpunkten att denna ”socialism” kan existera med en kapitalistisk överbyggnad.

Är Sverige en demokratisk rättsstat?

I Proletärens ledarartiklar, som uttrycker partistyrelsens ståndpunkter, finns återkommande hänvisningar till en allmän ”demokrati” som på inget sätt upplyser dess läsare om att Sverige är en borgerlig demokrati. Det förekommer även beskrivningar av Sverige som en allmän ”rättsstat”. I ledarartikeln ”Varning för polisstat”, som kritiserar de övervakningssystem som Kristersson-regeringen ville införa, står det: ”Det är själva systemen som är farliga och hotar såväl rättsstaten som demokratin.”xvi I en relaterad ledarartikel, ”Försvara yttrandefriheten”, fastslår ledarredaktionen att: ”Nu är viktigare än någonsin att stå upp för och försvara den av Natolobbyn redan rejält kringskurna demokratin, om vi vill ha kvar yttrandefriheten i Sverige.”xvii I ledaren ”Försvara Ådalslagarna”, som kritiserar det politiska förslaget att militären ska sättas in mot gängvåldet, står det: ”Ådalslagarna är en serie lagar och förordningar som ändrades och infördes från 1930-talet fram till början av 1970-talet. De utgör en grundbult i den svenska demokratin och är en viktig princip för en rättsstat.”xviii I ledarkrönikan ”Klyftan mellan vanligt folk och politiker urholkar demokratin” av Filip Astvald (medlem i partistyrelsen) står det: ”Sveriges demokrati har en del i övrigt att önska. Gapet mellan politiker och deras väljare i blir större. Både vad gäller inkomst och ställning i samhället. […] Är det något det inte finns brist på så är det undersökningar och forskningsrapporter som visar det minskade deltagandet i demokratin och det politiska samtalet.”xix

Föregående citat är bara ett axplock av den ständiga hänvisningen till en allmän svensk ”demokrati”. Användningen av begreppet ”demokrati” är en förvrängning av den marxistiska uppfattningen om staten, eftersom kapitalismen kan inte ha en allmän demokrati, utan endast en borgerlig demokrati. Detta är en avgörande skillnad mellan en marxistisk och en revisionistisk förståelse av överbyggnaden. Lenin uttryckte skillnaden på följande sätt:

Om man inte vill håna det sunda förnuftet och historien, så är det klart att det inte går att tala om ”ren demokrati”, så länge det existerar olika klasser, utan att man bara kan tala om klassdemokrati. (Inom parentes sagt är ”ren demokrati” inte bara en fras som avslöjar okunnighet och oförståelse både för klasskampen och för statens väsen, den är också en absolut tom fras, ty i det kommunistiska samhället kommer demokratin, genom att utvecklas och förvandlas till vana, att dö bort, men den kommer aldrig att bli en ”ren” demokrati.)

Den ”rena demokratin” är en förljugen fras av en liberal som vill föra arbetarna bakom ljuset. Historien känner den borgerliga demokratin, som avlöser feodalismen, och den proletära demokratin, som avlöser den borgerliga.xx

Först och främst opererar detta argument med begreppen ”demokrati i allmänhet” och ”diktatur i allmänhet” utan att ställa frågan om vilken klass det gäller. En sådan utom och över klasserna stående, förment allmänfolklig frågeställning är ett direkt hån mot socialismens grundläggande teori, nämligen teorin om klasskampen, som de till bourgeoisin avhoppade socialisterna erkänner i ord men glömmer i handling. Ty ”demokrati i allmänhet” existerar inte i ett enda civiliserat kapitalistiskt land, utan det som finns är endast borgerlig demokrati.xxi [min fetstil]

Det är oerhört avslöjande när ett parti som påstår sig vara kommunistiskt sprider illusionen om att vi lever i en demokrati och därtill påstår att den borgerliga staten är en allmän ”rättsstat” istället för att avslöja dess klasskaraktär, dvs. till vem demokratin och rättsstaten är till för. En grundläggande marxistisk princip är att statsmaskineriet tjänar den härskande klassen, dvs. borgerskapet. Den borgerliga demokratin är i grunden endast en form för den borgerliga diktaturen. Som Lenin sade:

Endast den har tillägnat sig det väsentliga i Marx lära om staten, som förstått att en klass’ diktatur är nödvändig inte bara för varje klassamhälle överhuvudtaget, inte bara för proletariatet, som störtat bourgeoisin, utan också för hela den historiska period, som skiljer kapitalismen från det ”klasslösa samhället”, från kommunismen. De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga, men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur.xxii

Sverige är endast en rättsstat i den mening att den ger borgerskapet rätt att exploatera arbetarklassen och förtrycka den revolutionära rörelsen. 1939-1940 internerades kommunister och andra progressiva i arbetsläger i Storsien utan rättegång eftersom den borgerliga staten ansåg dem utgöra ett hot, och under nästan hela 1900-talet genomförde staten en illegal övervakning och registrering av kommunister, vilket även inkluderade infiltratörer i revolutionära organisationer (t.ex. Gunnar Ekberg som infiltrerade KFML och Palestinagrupperna). Denna utbredda övervakning inkluderade även Kommunistiska Partiet (som då hette KFML(r)). Borgerskapet och deras lakejer begränsar sig inte av lagar i förtrycket av den revolutionära rörelsen.

Till skillnad från KP, avslöjade Lenin grundligt hur den så kallade ”rättsstaten” är genomgående falsk under kapitalismen:

Ta de moderna staternas grundlagar, ta deras förvaltning, ta mötes- och tryckfriheten, ta ”medborgarnas likhet inför lagen” – och ni skall vid varje steg upptäcka den borgerliga demokratins hyckleri som är så välbekant för varje ärlig och medveten arbetare. Det finns inte en enda stat, inte ens den mest demokratiska, utan kryphål och förbehåll i författningen, vilka för bourgeoisin tryggar möjligheten att sätta in militär mot arbetarna, införa undantagstillstånd osv. ”i händelse av brott mot allmänna ordningen”, dvs. i händelse av att den utsugna klassen ”bryter” mot sin slavställning och försöker uppträda på annat sätt än som slav.

[…] endast en liberal kan glömma den borgerliga parlamentarismens historiska begränsning och villkorlighet, så som Kautsky gör. Även i den mest demokratiska borgerliga stat stöter de förtryckta massorna vid varje steg på den flagranta motsättningen mellan den formella jämlikhet som kapitalisternas ”demokrati” förkunnar och de tusentals faktiska begränsningar och knep som gör proletärerna till löneslavar. Just denna motsättning öppnar massornas ögon för kapitalismens ruttenhet, lögnaktighet och hyckleri. Just denna motsättning avslöjar socialismens agitatorer och propagandister ständigt för massorna för att förbereda dem till revolution!xxiii [min fetstil]

I en annan ledarartikel från 2016, ”Hur kan man försvara proletariatets diktatur?”, ges ännu en revisionistisk framläggning av marxismen. Artikeln är ett svar till ett inslag i SVT som gällde frågan om proletariatets diktatur. I den står det: ”Men eftersom svaren klipptes korta i inslaget är det på sin plats att utveckla det här med proletariatets diktatur. Inte i största allmänhet, utan konkret som den direkta motsatsen till dagens marknadsdiktatur. Vi börjar med frågan om vinsterna i välfärden.”xxiv Men är det verkligen ”marknadsdiktatur” som står i motsats till proletariatets diktatur?

Här ser vi ännu en gång den revisionistiska uppfattningen om staten. KP förvränger den borgerliga diktaturen till en ”marknadsdiktatur” och reducerar därmed den nödvändiga samhällsomvandlingen till en enbart ekonomisk fråga. Vad är anledningen till att man inte talar om borgerskapets diktatur? ”Marknadsdiktatur” beskrivs som:

I grund och botten handlar det om marknadsdiktaturen, den märkliga borgerliga uppdelning av samhället i en politisk och en ekonomisk sfär. Där en allt mer kringskuren demokrati bara ska råda i den politiska sfären samtidigt som ett allt rikare och mer monopoliserat näringsliv dominerar den ekonomiska sfären.xxv

Här avslöjas tydligt anledningen: den borgerliga demokratin är en allmän demokrati, och det ekonomiska systemet är marknadsdiktaturen. Kritiken mot den borgerliga demokratin (som artikeln kallar ”liberala demokratin”) begränsar sig till att den inte är tillräckligt demokratisk; den proletära diktaturen ska utvidga ”demokratin” även till det ekonomiska området. Notera hur detta skiljer sig från Lenins beskrivning av den borgerliga demokratin som ”en beskuren, förkrympt och falsk demokrati, en demokrati endast för de rika, för en minoritet”.xxvi

I slutet av artikeln presenteras en definition av den proletära diktaturen:

För de många människorna innebär det en utvidgning av demokratin till att omfatta samhällets alla delar. De som sitter på ägande och makt och inte accepterar en sådan demokratisk ordning kommer att tvingas till detta. Det är detta som i marxistisk tradition kallas proletariatets diktatur.

Men proletariatets diktatur kan inte uppstå som endast en utvidgning av den borgerliga demokratin, utan måste även krossa denna form av borgerskapets diktatur, och upprätta en ny stat genom revolution.4 Revolutionens nödvändighet nämns överhuvudtaget inte i artikeln. Den borgerliga demokratin är inte en demokrati i egentlig mening, och allt tal om att utvidga den utan att avslöja till vem den befintliga borgerliga demokratin är till för, samt att bortse från det faktum att denna falska demokrati kan ge väg till en genuin demokrati endast genom revolution, är den högsta formen av högeropportunism.

Typiskt för ledarartiklarna i Proletären är att de avslutas med en uppmaning att arbetarklassen måste kämpa för en vag socialism och reformistiska krav. Följande exempel är från 2026:

Det enda maktskiftet som betyder något är att kapitalisternas oinskränkta makt över samhällsutvecklingen bryts av den solidariska och demokratiska arbetarmakten. Ett sådant systemskifte – från kapitalism till socialism – kräver dock mer än bara en röst i höstens val.xxvii

 Makten behöver flyttas ner till folket och till arbetsplatserna. Då krävs ett annat ekonomiskt system där företag och infrastruktur ägs och förvaltas gemensamt, för allas bästa. Det är en sådan vision, och en möjlig väg dit, som Kommunistiska Partiet hoppas på att kunna företräda.xxviii

Rustningsvansinnet behöver stoppas. Slöseriet till militären upphöra. Då hade välfärden kunnat täppa till en del av de hål som den nyliberala politiken skapat och den svältfödda bakgården få den näring som gör att den börja gro igen. Men inga riksdagspartier vill se eller gå till val på en återställningspolitik.

Men en återställningspolitik hejdar endast den negativa utvecklingen. Den kommer inte tillrätta med klassamhället, massarbetslösheten eller möjligheten för ensamstående mammor att åka på semester och betala sina skulder.

För att ändra på detta räcker det inte med reformistiska gödningsmedel utan de vissna plantorna måste få ett helt nytt liv. Ska trädgården blomstra igen behöver den grävas om från grunden.xxix

Istället för klassklyftor och upprustning vill Kommunistiska Partiet se satsningar på välfärden, sänkta hyror, höjda pensioner och sex timmars arbetsdag. Att Sverige har råd, råder det inga tvivel om. Ta pengarna där de finns. Beskatta de rika![sic]xxx

Ingenstans i Proletärens ledarartiklar framgår nödvändigheten av en socialistisk revolution som den slutgiltiga lösningen för att avskaffa av det kapitalistiska samhällets våndor. Istället framför man vänstersocialdemokratiska kampanjer som ”Välfärd inte vapen”, som överhuvudtaget inte nämner att den socialistiska revolutionen är det enda sättet att slutgiltigt avskaffa den till imperialismen anknutna militariseringen.

Sanningen om statens sanna karaktär, dvs. att det råder borgerlig diktatur som i grunden upprätthålls av en våldsapparat, och nödvändigheten av proletariatets diktatur genom socialistisk revolution, lyser med sin frånvaro i partiets agitation. Marx och Engels formulerade länge sedan kommunisternas princip i frågan om partiets propaganda och agitation i det som egentligen heter Det kommunistiska partiets manifest: ”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.”xxxi För tydlighetens skull måste det poängteras att KP:s opportunism inte utgörs av att partiet inte uppmanar till revolutionär handling idag5, utan består av ett förskönande av den borgerliga demokratin och ett döljande av den socialistiska revolutionens nödvändighet. Kommunistiska Partiet, som påstår sig vara ett marxist-leninistisk parti, döljer alltså i sin agitation grundläggande marxist-leninistiska ståndpunkter utan vilka proletariatet omöjligen kan förstå det borgerliga samhället och befria sig själv från kapitalisternas klassdiktatur.

Lenin påpekade att det är ytterst viktigt för kommunister att ständigt argumentera för den socialistiska revolutionen, eftersom detta upplyser massorna om dess nödvändighet för socialismens införande och samtidigt förbereder massorna för den:

Vi har ovan redan framhållit och skall i vår fortsatta framställning mera utförligt visa, att Marx och Engels lära om oundvikligheten av en våldsam revolution gäller den borgerliga staten. Denna kan inte avlösas av den proletära staten (proletariatets diktatur) genom att ”dö bort” utan som allmän regel bara genom en våldsam revolution. […] Nödvändigheten att systematiskt uppfostra massorna i en sådan, ja, just i en sådan syn på den våldsamma revolutionen ligger till grund för Marx och Engels hela lära. De nu förhärskande socialchauvinistiska och kautskyistiska riktningarnas förräderi mot deras lära får ett särskilt tydligt uttryck däri, att både de förra och de senare glömmer att bedriva en sådan propaganda, en sådan agitation.xxxii

I sitt sista gemensamma förord till Kommunistiska manifestet (1872) ansåg Marx och Engels det nödvändigt att särskilt fästa arbetarnas uppmärksamhet på att proletariatet inte helt enkelt kan ta det färdiga (dvs. det borgerliga) statsmaskineriet i besittning och sätta det igång för sina egna syften utan att proletariatet måste slå sönder, krossa detta maskineri. Renegaten Kautsky har skrivit en hel broschyr, kallad Proletariatets diktatur, men dolt för arbetarna denna ytterst viktiga marxistiska sanning och i grund förvanskat marxismen, och det är förståeligt att det beröm herrar Scheidemann & Co slösat på denna broschyr var fullt förtjänt som beröm från bourgeoisins agenter åt den, som går över på bourgeoisins sida.

[…] Bourgeoisin är nödgad att hyckla och kalla den (borgerliga) demokratiska republiken för ”allmän folkmakt” eller demokrati i allmänhet eller ren demokrati, medan den i verkligheten är bourgeoisins diktatur, utsugarnas diktatur över de arbetande massorna. Herrarna av typen Scheidemann och Kautsky, Austerlitz och Renner (nu tyvärr med Friedrich Adlers hjälp) stöder denna lögn och detta hyckleri. Men marxisterna, kommunisterna, avslöjar det och säger sanningen rättframt och öppet till arbetarna och de arbetande massorna: demokratisk republik, konstituerande församling, allmänna folkval o.d. är i själva verket bourgeoisins diktatur, och för att befria arbetet från kapitalets ok finns ingen annan väg än att ersätta denna diktatur med proletariatets diktatur.xxxiii[min fetstil]

För att vinna över massorna till en revolutionär ståndpunkt måste kommunister kämpa för dagskrav och reformer, utan detta kan kommunisterna inte få inflytande bland massorna. Detta måste dock förbindas med att även upplysa om den socialistiska revolutionens nödvändigheten. I skriften ”Marxismen och reformismen” förklarar Lenin förhållandet mellan kampen för reformer och revolution, samt hur opportunister som KP helt förvränger detta förhållande:

Till skillnad från anarkisterna erkänner marxisterna kampen för reformer, dvs. åtgärder som förbättrar de arbetande människornas situation men lämnar makten kvar i den härskande klassens händer. Samtidigt för marxisterna dock den mest beslutsamma kamp mot reformisterna, som direkt eller indirekt inskränker arbetarklassens strävanden och verksamhet till reformer. Reformismen är ett borgerligt bedrägeri mot arbetarna som, oavsett enskilda förbättringar, alltid kommer att förbli löneslavar så länge kapitalets välde består.


[…] Vi är inte reformister, skrev likvidatorerna i Petersburg, ty vi har inte sagt att reformer är allt, slutmålet intet; vi har sagt: rörelse fram mot slutmålet; vi har sagt: via kamp för reformer fram till ett fullständigt genomförande av de ställda uppgifterna.


Låt oss se efter om detta försvar stämmer med sanningen.


Faktum nr 1. Som sammanfattning av alla likvidatorers uttalanden skrev likvidatorn Sedov att två av ”de tre hörnpelare”, som marxisterna ställt upp, nu inte lämpar sig för agitation. Han lämnade kvar 8-timmarsdagen, som teoretiskt kan genomföras som reform. Han tog bort eller uppsköt just det som går utanför reformernas ram. Följaktligen hemföll han åt den klaraste opportunism i det att han drev just den politik, som uttrycks i formeln om att slutmålet är intet. Det är just reformism, när ”slutmålet” (även i relation till demokratism) hålls så långt borta från agitation som möjligt.


Faktum nr 2. Likvidatorernas beryktade augustikonferens (fjolårets) skjuter även så långt bort som möjligt – till ett särskilt tillfälle – undan de ickereformistiska kraven i stället för att föra dem närmare, in i agitationens själva brännpunkt.


[…] Vad blir då summan av kardemumman? I ord avvisar likvidatorerna den principiella reformismen, i handling håller de sig till den över hela linjen. Å ena sidan försäkrar de oss att reformer för dem ingalunda är allt, men å den andra går likvidatorerna till attack eller visar en ringaktande inställning varje gång marxisterna i praktiken går utanför reformismens ram.xxxiv [min fetstil]

Utifrån en analys av KP:s faktiska politiska linje, kan det fastställas att när partiet pratar om socialism, innebär det att erövra en plats i den befintliga ”svenska demokratin” och genomföra ett reformistiskt välfärdsprogram genom utökat statligt ägande.

Här kan man nu invända att Kommunistiska Partiet faktiskt har en marxistisk syn på den borgerliga demokratin, eftersom partiprogrammet tydligt påpekar statens klasskaraktär. I programmet anges det att ”15) Borgarklassens makt i samhället skyddas av staten och vilar ytterst på dess våldsorgan ” och ”16) Staten är till sin grundläggande karaktär ett organ för klassförtryck”. Men sett till den ideologiska-politiska linje som partiet faktiskt tillämpar så är det otvivelaktigt att partiet i praktiken är fullständigt opportunistiskt – att lägga fram riktiga principer och i det praktiska arbetet systematiskt bedra dessa principer är just opportunism. Opportunismens dialektik gör att principerna i partiprogrammet tjänar den revisionistiska-opportunistiska politiken.

Denna blandning av att ibland erkänna marxistiska principer, ibland förvägra dem, är eklekticism. KP:s eklekticism är deras oförmåga att fullt ut se det dialektiska förhållandet mellan grundvalen och överbyggnaden, vilket ger upphov till högeropportunistisk politik. Eklektiker ”förenar” marxismen med allt möjligt och förvägrar därför följdriktighet i tänkandet, vilket oundvikligen leder till principlöshet, till opportunism. I KP:s fall har vi ett partiprogram med i huvudsak marxistiska principer, en de facto ideologisk förståelse av marxismens grundsatser som helt strider mot dessa principer (inkl. försvaret av den moderna revisionismen) och en politik som är helt opportunistisk.

I boken Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky skrev Lenin en kritik av Andra internationalens opportunister Kautsky och Vandervelde. Följande citat beskriver med klarhet deras opportunistiska metoder, som likaväl kan beskriva KP:s agerande.

Båda förvanskar i grund såväl Marx’ statsteori som hans teori om proletariatets diktatur, varvid Vandervelde mera uppehåller sig vid den första frågan och Kautsky vid den andra. Båda suddar ut det ytterst intima och oupplösliga sambandet mellan dessa frågor. Båda är i ord revolutionärer och marxister men i handling renegater, som inriktar alla sina ansträngningar på att söka komma ifrån revolutionen. Hos båda finner man inte ens ett spår av det som helt genomsyrar Marx’ och Engels’ alla verk, av det som skiljer socialismen i handling från de borgerliga karikatyrerna av den, nämligen ett klarläggande av revolutionens uppgifter till skillnad från reformens uppgifter, ett klarläggande av den revolutionära taktiken till skillnad från den reformistiska, ett klarläggande av proletariatets roll vid tillintetgörandet av löneslaveriets system eller ordning till skillnad från den roll ”stor”-makternas proletariat spelar, när bourgeoisin delar med sig åt proletariatet en bråkdel av sin imperialistiska superprofit och sitt imperialistiska extrabyte.

Vi skall anföra några av Vanderveldes viktigaste resonemang som bekräftar denna bedömning.

Liksom Kautsky citerar Vandervelde mycket ivrigt Marx och Engels. Och liksom Kautsky citerar han från Marx och Engels allt möjligt utom det som är absolut oacceptabelt för bourgeoisin, det som skiljer revolutionären från reformisten. Om proletariatets erövring av den politiska makten – hur mycket som helst, ty detta har redan av praktiken införts inom rent parlamentarisk ram. Men att Marx och Engels efter Pariskommunens erfarenheter fann det nödvändigt att komplettera det delvis föråldrade Kommunistiska manifestet med klargörandet av den sanningen, att arbetarklassen inte helt enkelt kan sätta sig i besittning av det färdiga statsmaskineriet, att den måste krossa det – om detta inte ett enda ord! Såväl Vandervelde som Kautsky kringgår liksom genom överenskommelse med fullständig tystnad just det allra väsentligaste av den proletära revolutionens erfarenheter, just det som skiljer proletariatets revolution från borgerliga reformer.

[…] Som praktiker, som politiker, måste marxisten klargöra, att endast förrädare mot socialismen nu skulle kunna undandra sig uppgiften att klargöra nödvändigheten av den proletära revolutionen (av kommunens typ, av sovjeternas typ eller kanske något slags annan, tredje typ), att klarlägga nödvändigheten att förbereda sig till den, att propagera den bland massorna, att vederlägga de kälkborgerliga fördomarna mot revolutionen osv.

Varken Kautsky eller Vandervelde gör något sådant, och det just därför att de själva är förrädare mot socialismen, vilka vill upprätthålla sitt anseende som socialister och marxister bland arbetarna.

Ta frågans teoretiska sida.

Även i en demokratisk republik är staten endast ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra. Kautsky känner till denna sanning, erkänner den, omfattar den, men – han kringgår just den mest grundläggande frågan: vilken klass måste proletariatet undertrycka när det upprättat den proletära staten, varför och med vilka medel måste det göra detta?

Vandervelde känner till, erkänner, omfattar och citerar denna marxismens grundsats (s 72 i hans bok), men – inte det minsta ord om den (för herrar kapitalister) ”obehagliga” frågan om undertryckandet av utsugarnas motstånd!!

Vandervelde har liksom Kautsky helt kringgått denna ”obehagliga” fråga. Det är just därför de är renegater.xxxv

Det finns en röd tråd i hela KP:s ideologiska-politiska linje, nämligen den ständiga nedvärderingen av de politiska förändringarnas nödvändighet. KP:s revisionistiska förståelse av överbyggnadens roll och resulterande reformism gör att det bäst kan beskrivas som ett vänstersocialdemokratiskt parti. Kommunistiska Partiet kämpar således inte för den revolutionära socialismen, utan för den borgerliga socialismen. Marx och Engels beskrev den borgerliga socialismen på följande sätt i Kommunistiska manifestet: ”En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av [den borgerliga] socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda, att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för densamma.”xxxvi 6

Utöver den revisionism som ligger till grund för KP:s opportunism, bör det även nämnas att KP under lång tid gjort sig finansiellt beroende av den borgerliga staten genom att erhålla mediestöd för Proletärens utgivning. Det kan exempelvis nämnas att under 2023 uppgick mediestödet till hela
3 056 000 krxxxvii och under flera år har partiet erhållit flera miljoner, om inte tiotals miljoner kronor, för att agitera ut sin högeropportunistiska politik som har varit helt antaglig för borgerskapet. KP har följt principen att inte bita handen som föder. 2024 drogs mediestödet in, och enligt chefredaktören var det dags att ”lita till egna krafter”.xxxviii Ett år senare, sade samme chefredaktör att ”Proletären står på ruinens brant. Vi behöver 500 nya prenumeranter för att överleva.”xxxix Det återstår att se huruvida Proletären överlever, då tidningen kommer att erhålla ett ”övergångsstöd” fram till senast 2028. År 2024 var övergångsstödet 2 546 667 kr, 2025 – 2 037 333 kr, och 2026 var summan 1 528 000 kr.xl

Det finns en enkel anledning till varför ett genuint revolutionärt parti inte kan göra sin tidning (eller andra organ) beroende av stöd från staten – stödet kan dras in och tidningen försvinner. Varför skulle dessutom ett parti göra sig beroende av statligt stöd om man vill genomföra revolution? I KP:s fall vill partiet inte göra revolution eftersom det är ett vänstersocialdemokratiskt parti, och partiet har i praktiken bedrivit statligt finansierad opportunism.

Slutord

I ord upprätthåller KP många centrala marxistiska principer i sitt partiprogram, men i handling skönmålar partiet den borgerliga demokratin och undviker fullständigt att förbereda massorna för en av de mest centrala punkterna i hela marxismens lära – den socialistiska revolutionen för upprättandet av proletariatets diktatur. Ovan framförda citat och historiska exempel visar att detta inte är ny företeelse inom den kommunistiska rörelsens historia.

KP har en revisionistisk förståelse av förhållandet mellan den ekonomiska grundvalen och överbyggnaden. I denna revisionism separeras den ekonomiska grundvalen från den politiska överbyggnaden och blir ensamt avgörande. Socialismen reduceras således till olika ekonomiska former för den samhälleliga produkternas fördelning som bortser från frågan om makten över denna fördelning. Utifrån denna ståndpunkt stöds t.ex. revisionistiska Sovjetunionen och Nordkorea som socialistiska stater. Men denna revisionism leder också till den logiska slutsatsen att socialismen kan förverkligas med ekonomiska reformer under en kapitalistisk överbyggnad, vilket är den faktiska politiska linje som KP för fram när partiet skönmålar den borgerliga demokratin, undviker frågan om revolution i agitationen och antar därmed en högeropportunistisk linje som endast resulterar i vänstersocialdemokratisk politik. KP är alltså ett revisionistiskt-högeropportunistisk parti.

Eftersom KP följer en revisionistisk-opportunistisk linje, fyller partiet objektivt den bedrägliga rollen att fånga in de som lockas av partiets kommunistiska framtoning och därefter begränsa dem till den borgerliga ideologins ramar och till högeropportunistisk politik. Det är således uppgiften för alla genuina revolutionärer att bekämpa denna opportunism. I KP:s fall är partiet sedan länge bortom räddning, eftersom en kursändring skulle lyfta fram det faktum att partiet har haft en opportunistisk linje ända sedan det grundades 1970 som en splittring från dåvarande KFML. Den främsta uppgiften för revolutionärer idag (inklusive ärliga revolutionärer i KP och RKU som har börjat genomskåda partiets ruttna linje) är därför det krävande, men nödvändiga arbetet att återskapa ett genuint kommunistiskt parti på antirevisionistisk grund. Kommunistiska Arbetarföreningen är den enda organisationen som har tagit sig an denna uppgift.


Thomas Berg

November 2026

 

 

1Mig veterligen är Anders Carlsson fortfarande med i partistyrelsen.

2 När Chrusjtjov kom till makten efter Stalins död började han smutskasta Stalin med demagogiska lögner och förespråka väsentliga revideringar av grundläggande marxist-leninistiska principer. Dessa var bland annat:

1) ”Hela folkets stat” istället för proletariatets diktatur, vilket i praktiken endast var ett sätt för det revisionistiska byråkratskiktet i Sovjetunionen att rättfärdiga sin egen priviligerade ställning i statsapparaten.

2) ”Hela folkets parti” istället för proletariatets parti. Här var det samma visa, ett sätt för den nya byråkratkapitalistiska klassen att legitimera sin egen ställning i partiet.

3) Den fredliga vägen till socialismen. Chrusjtjov förkastade den väpnade revolutionen som en marxist-leninistisk grundprincip, och istället förespråkade en fredlig övergång till socialismen genom parlamentet. Denna linje hade dock tidigare förespråkats av SUKP till Storbritanniens kommunistiska parti.

Dessa revideringar följdes av betydande ekonomiska reformer som stärkte den byråkratkapitalistiska klassen.

3 KP anser att de revisionistiska staterna i det forna Östblocket var socialistiska. Här är det viktigt att poängtera att den avgörande skillnaden som uppstod i den internationella kommunistiska rörelsen under 60-talet var just frågan som Sovjetunionens karaktär. I det här avseendet finns det faktiskt ingen ideologisk skillnad mellan KP och dagens Sveriges kommunistiska parti (1995), eftersom deras ideologiska linje vilar på samma grundval, och både erkänner den moderna revisionismen som en giltig form av marxism-leninism. Kommunistiska Arbetarföreningen (KAF) är den enda organisation som principiellt försvarar marxismen-leninismen från Chrusjtjovs moderna revisionism.. Det finns därför ingen annan organisation som faktiskt tillhör den marxist-leninistiska traditionen idag förutom just KAF.

4”Men vi skall bryta med opportunisterna. Och hela det klassmedvetna proletariatet kommer att följa oss i kampen inte för en ”förskjutning av styrkeförhållandena”, utan för att störta bourgeoisin och bryta ned den borgerliga parlamentarismen, för den demokratiska republiken av Kommunens typ eller för en republik med sovjeter av arbetar- och soldatdeputerade, för proletariatets revolutionära diktatur.

[…] Men proletariatets diktatur, d.v.s. organiseringen av de förtrycktas avantgarde till härskande klass för att kuva förtryckarna, kan inte helt enkelt bara leda till en utvidgning av demokratin. Jämsides med en väldig utvidgning av demokratismen, som för första gången blir en demokratism för de fattiga, en demokratism för folket och inte för de rika, medför proletariatets diktatur en rad frihetsinskränkningar för förtryckarna, exploatörerna, kapitalisterna. Dem måste vi undertrycka för att befria mänskligheten från löneslaveriet, deras motstånd måste man med våld bryta – det är klart, att där det finns förtryck, där det finns våld, där råder inte frihet, inte demokrati.” [min fetstil]

Lenin. Staten och revolutionen. https://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/11.htm

5För detta krävs att det faktiskt finns en revolutionär situation, vilket gör det möjligt för proletariatet att ta makten.

6 I Kommunismens grundsatser beskrev Engels den borgerliga socialismen på följande sätt:

”De strävar alltså efter att behålla det nuvarande samhället men vill undanröja det lidande som är förbundet med det. För detta ändamål föreslår den ene blotta välgörenhetsåtgärder, den andre storartade reformsystem, vilka under förevändning att vilja reorganisera samhället syftar till att bibehålla grundlagarna för detsamma och därmed också naturligtvis samhället självt. Dessa borgarsocialister måste likaså oupphörligt bekämpas av kommunisterna, ty de arbetar för kommunisternas fiender och försvarar just det samhälle som kommunisterna vill störta.” (Kommunistiska manifestet & kommunismens grundsatser, Oktoberförlaget 2023, s.78-9)

i Karl Marx. ”Förordet till ’Till kritiken om den politiska ekonomin’”.

https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/13-d010.htm

ii Lenin. ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar”.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1913/03.htm

iii Stalin. Marxismen och språkvetenskapens frågor. https://marxistarkiv.se/klassiker/stalin/marxismen_o_sprakvetenskapen.pdf

iv Engels. ”Från Engels till J. Bloch (Utdrag)”.

https://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1890_09_21.htm

vi Lenin. ”Än en gång om fackföreningarna, den nuvarande situationen och kamraterna Trotskijs och Bucharins fel”.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1921/01/an_en_gang_om_facket_nuvarande_situationen.html

vii Mao Zedong. ”Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser

under hans resa i provinserna” i Skrifter i urval (Oktoberförlaget, 2023), s. 465.

x Karl Marx. Kritik av Gothaprogrammet. (Oktoberförlaget, 2025), s. 33.

xi Marx & Engels. Kommunistiska manifestet & Kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s. 44-5.

xii Ibid. s. 37.

xx Lenin. Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/11.htm#h3

xxi Lenin. ”Teser och referat om den borgerliga demokratin och proletariatets diktatur på Kommunistiska internationalens 1:a kongress den 4 mars 1919”. https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1919/teser_och_referat_om_borgerliga_demokratin_etc_KI_1919.pdf

xxiii Lenin. Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/11.htm#h3

xxiv https://proletaren.se/artikel/ledare-hur-kan-man-forsvara-proletariatets-diktatur/

xxv Ibid.

xxviii https://kommunisterna.org/nyheter/2026/06/symtom-pa-ett-odemokratiskt-system

xxix https://proletaren.se/artikel/fattigsverige-behover-gravas-om-fran-grunden/

xxx https://proletaren.se/artikel/sverige-har-rad-ta-fran-de-rika/

xxxi Marx & Engels. Kommunistiska manifestet & Kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s. 57.

xxxiii Lenin. ”Om ’demokrati’ och diktatur.” https://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/12/om_demokrati_och_diktatur.html

xxxv Lenin. Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/11.htm

xxxvi Marx & Engels. Kommunistiska manifestet & Kommunismens grundsatser. (Oktoberförlaget, 2023), s. 52.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...

Kommunistiska Arbetarföreningens Nyhetsbrev