Hur ser de erfarna revolutionärerna i Nepal på de pågående händelserna i Europa? Författaren är medlem i ledningen för Nepals revolutionära kommunistiska parti. Partiet har efter den tidigare revisionistiska ledaren Prachandas förräderi åter successivt enats och byggts upp efter att ha sprängts i tusen bitar. Under folkkriget, ca 1996 – 2006 erövrade revolutionärerna under ledning av Nepals kommunistiska parti (maoisterna), som det då hette, det mesta av landet. Landsbygden omringade städerna, så att säga. Det var då som ledningen med Prachandas i spetsen sålde ut till fienden, och gav upp revolutionen. Det finns mycket skrivet om detta ur alla synpunkter. Läs vidare på Bannedthoughts nepalsida. Det fanns ett nära samarbete mellan kamraterna från Nepal och Indien. Detta återspeglas i en rad dokument publicerade av Indiens kommunistiska parti (maoisterna). Artiklarna behandlar ingående de politiska och teoretiska frågor som kom upp i kampen mot Prachandas urartning och förräderi Sök efter ”Nepal” här.
Artikeln är översatt från bannedthought.net
Författare: Indra Mohan Sigdel
20261016
Europa befinner sig för närvarande i kaos. På gatorna syns nästan uteslutande demonstranter och polis. Det ekonomiska och sociala livet har nästan helt avstannat; skolorna är tomma på elever, och fabriker och industrianläggningar står stilla. Detta är inte begränsat till ett eller två länder; en liknande situation utspelar sig i flera länder och städer över hela Europa. Under dagen bryter sammandrabbningar ut mellan demonstranter och polisen. När polisen sätter in tårgas, vattenkanoner och batonger, svarar allmänheten med att kasta stenar. Stora butiker, som hållit stängt hela dagen, tas över av demonstranter när kvällen faller. Man kunde se människor fritt ta vad de kunde hitta inne i butikerna och springa iväg, utan att någon – varken butikspersonal eller polis – var på plats för att ingripa. Polisen verkar hjälplös. Detta är en kort inblick i de oroligheter som just nu sveper över Europa.
Denna rörelse utspelar sig i den sydvästra delen av Europa – hemvist för forntida civilisationer och nationer som anses vara både utvecklade och välmående. Bland de länder som för närvarande drabbas av intensiva protester finns Frankrike, Italien, Spanien, Belgien, Portugal, Albanien, Österrike och Grekland. Oron sprider sig till andra länder, däribland Tyskland och Serbien, och det finns inga tecken på att den snart ska avta. Det finns inget centralt samordnande organ som leder dessa rörelser, och de styrs inte heller på ett planerat sätt av något revolutionärt politiskt parti. Denna rörelse är i grunden ett instinktivt och spontant uttryck för den länge kokande missnöjet bland unga studenter, reformistiska fackföreningar och vanliga arbetare.
Studentprotesterna, som inleddes vid en vanlig landsbygdsskola i Frankrike och ursprungligen utlöstes av usla förhållanden i klassrummen och brist på lärare, har nu spridit sig över hela landet. Polisen och demonstranterna drabbar samman på gatorna. Hittills har fyra personer omkommit under protesterna i Frankrike. Den 27 september drabbades en 14-årig pojke av en utslagen käke efter att ha träffats av en granat som avfyrats på nära håll av en polis. Den 29 september rapporterades det att en polis hade strypt en 14- årig flicka, medan en ung man fick handen avsliten efter att ha träffats av en granat som avfyrats av polisen. Paris historiska, 143 år gamla rådhus har bränts ner till aska, och det går inte att räkna hur många fordon som har satts i brand på gatorna. Uppskattningsvis gick över en miljon människor ut på gatorna den 17 oktober under demonstrationer i större franska städer, däribland Paris, Marseille, Lyon och Bordeaux. Rapporter tyder på att regeringen satte in 70 000 poliser inför de demonstrationer som hölls igår, lördag. Hittills har 3 400 demonstranter gripits, medan mer än 1 200 poliser enligt uppgift har skadats under konfrontationer med demonstranterna. Demonstranternas centrala krav rör grundläggande levnadsvillkor : att regeringen ska återta sitt beslut om nedskärningar i de offentliga utgifterna, öka socialförsäkringsfonden, öka statens satsningar på utbildning och hälso- och sjukvård, bromsa inflationen samt höja lönerna m.m.
I Italien har hundratusentals människor gått ut på gatorna för att protestera mot inflation, låga löner, höga sjukvårdskostnader och bostadsproblemen. Sammanstötningar mellan demonstranter och polisen har börjat bryta ut i städer som Rom, Milano, Turin och Bologna. I Spanien omfattar rörelsens huvudkrav löneökningar, inflationskontroll samt förbättrad och ekonomiskt överkomlig tillgång till bostäder. Rörelsen har intensifierats ytterligare efter att en 87-årig kvinna vid namn Maricarmen vräkts från den hyresbostad där hon tillbringat nästan hela sitt liv, med motiveringen att hyran inte betalats. I Belgien riktar demonstranterna sitt motstånd mot regeringens budgetnedskärningar av de offentliga utgifterna och de stigande priserna. I Portugal kräver demonstranterna högre löner och lägre hyror. På samma sätt kräver demonstranterna i Albanien, Österrike, Grekland och Tyskland att regeringarnas beslut om nedskärningar i de offentliga utgifterna ska upphävas, att levnadskostnaderna ska sänkas, att lönerna ska höjas samt att utbildning och hälso- och sjukvård ska förbättras. Det verkar som om demonstranternas krav är likartade i dessa länder; alla är kopplade till människors grundläggande försörjning.
Det är kanske en tillfällighet att de stora europeiska nationer som för närvarande upplever intensiva sociala oroligheter är just de länder där kapitalismen först utvecklades. Förutom Storbritannien ingår Frankrike, Italien, Spanien, Nederländerna, Tyskland och Portugal bland dessa nationer. När kapitalismen nådde sitt högsta stadium förvandlades dessa nationer till imperialistiska makter. Historien vittnar om att dessa imperialistiska stater etablerade kolonier över hela Asien, Afrika och Latinamerika. De ovannämnda västeuropeiska länderna anses vara ekonomiskt välmående; detta välstånd bygger främst på de enorma rikedomar som plundrades från deras kolonier.
Arbetarrörelsen i Europa hade varit stark ända sedan kapitalismens uppkomst. Efter framgången med den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 fick den europeiska arbetarrörelsen
ett betydande uppsving. Av rädsla för konsekvenserna av detta började de imperialistiska härskarna använda en liten del av de rikedomar som de plundrat från sina kolonier för att utöva ekonomiskt inflytande över de revolutionära ledarna inom arbetarrörelsen. Följaktligen avvek arbetarrörelsen gradvis från målet att etablera proletär makt och begränsade istället sitt fokus till reformistiska krav. Lenin betecknade detta som ”fackföreningspolitik” och var starkt emot den. Imperialismens infiltration av arbetarrörelsen banade således väg för revisionismens framväxt inom den kommunistiska rörelsen.
Efter den stora depressionen 1929 steg arbetslösheten kraftigt i de kapitalistiska länderna. Detta ledde inte bara till en ekonomisk kris, utan skapade också strukturella problem inom det kapitalistiska ekonomiska systemet självt. Samtidigt, under inflytande av den ryska socialistiska revolutionen, började revolutionära rörelser att sprida sig över hela Europa. Det blev mycket svårt att undertrycka den socialistiska rörelsen och upprätthålla den befintliga samhällsordningen enbart med hjälp av traditionella och liberala demokratiska metoder. I ett försök att skydda kapitalismen från det socialistiska Rysslands inflytande grundade Adolf Hitler, en anhängare av en ultranationalistisk ideologi, det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet 1920 i Tyskland. På samma sätt grundade Benito Mussolini, som hade en socialistisk bakgrund, det nationella fascistpartiet i Italien 1921. Bara ett år efter att han tagit över ledningen för sitt parti, år 1922, blev Mussolini premiärminister i Italien. På samma sätt blev Hitler 1933 rikskansler i Tyskland. Båda hade som mål att upplösa de liberala demokratier som hade vuxit fram efter första världskriget och att etablera
fascistiska imperier över hela världen genom krig. Andra världskriget inleddes den 1 september 1939. Defascistiska makterna drabbades dock av allt fler nederlag. Mussolini sköts till döds den 28 april 1945, medan Hitler begick självmord den 30 april 1945. Andra världskriget avslutades efter att Japan kapitulerade i augusti 1945 och formellt undertecknade kapitulationsdokumentet den 2 september 1945.
Andra världskriget, som inleddes för att förstöra Sovjetunionen och utvidga de fascistiska imperierna över hela världen, ledde inte bara till fascisternas nederlag utan också till framväxten av ett betydligt starkare socialistiskt block på global nivå. År 1949 fullbordades den nydemokratiska revolutionen i Kina, och socialistiska stater etablerades i de östeuropeiska länderna, nämligen Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien. Den ekonomiska förödelse som andra världskriget lämnade efter sig, Stalins växande popularitet – han var den triumferande hjälten från andra världskriget och ledaren för världsproletariatet – samt socialismens seger i Kina och Östeuropa utgjorde en enorm ideologisk, politisk och ekonomisk utmaning för de imperialistiska makthavarna. För att återuppbygga 17 krigshärjade europeiska länder, återuppliva den europeiska ekonomin och hejda socialismens spridning införde USA 1948 Marshallplanen på 13 miljarder dollar. Dessutom främjades den keynesianska blandekonomin och den välfärdskapitalistiska modellen för att vilseleda människor som påverkats av socialismen.
Enligt denna modell införlivades de flesta ekonomiska aspekterna av den vetenskapliga socialismen, främst i Europa, i deras politik, medan de ideologiska och politiska aspekterna lämnades åt sidan. Folkvänliga åtgärder som gratis sjukvård, gratis utbildning och stipendier, arbetslöshetsersättning, socialförsäkringsbidrag, stöd vid graviditet och barnuppfostran samt tillräckliga pensioner för pensionerade anställda genomfördes. Dessa ekonomiska program infördes specifikt för att motverka socialismens inflytande. Samtidigt bildades den 4 april 1949 en militärallians, Nato, under ledning av Förenta staterna för att främst försvara Europa mot eventuella angrepp från den socialistiska blocket. Även om det sades att alla medlemsländer skulle dela på kostnaderna, föll den största bördan på Förenta staterna, och denna situation kvarstår än i dag. På senare tid har Trump utövat betydande påtryckningar på Europa för att öka dess ekonomiska bidrag till Nato.
Eftersom den amerikanska imperialismen tog på sig ansvaret att försvara Europa mot hot från
det socialistiska blocket, behövde de europeiska makthavarna inte oroa sig särskilt mycket för sin egen säkerhet. Dessutom gjorde tillgången till rikedomar som konfiskerats från tidigare kolonier, tillsammans med en arbetskraft som var högt kvalificerad inom vetenskap och teknik, att det europeiska livet kunde fortsätta relativt obehindrat under en tid. De europeiska ledarna levde ett tryggt liv och förutsåg inte de utmaningar som väntade. Efter flera decennier började situationen förändras. På 1970-talet kollapsade den globala ekonomin till följd av en allvarlig ekonomisk kris. För att avvärja denna kris införde imperialistmakterna nyliberalismen, vilket drev marknaderna in i en värld av global konkurrens. Andra länder började producera varor som var både billigare och av bättre kvalitet än de som tillverkades i Europa. Oförmögna att hävda sig i den globala marknadskonkurrensen tynade de europeiska industrierna gradvis bort och de europeiska marknaderna översvämmades av kinesiska varor. Samtidigt började även Amerikas globala dominans gradvis att avta. Alla dessa utvecklingar fungerade som varningssignaler för Europa.
Mot denna bakgrund försvagades den europeiska ekonomin gradvis på grund av flera faktorer: påtryckningar från USA att öka NATO-utgifterna; en nedgång i den inhemska produktionen; störningar i bränsleimporten från Ryssland till följd av kriget i Ukraina; den ökande efterfrågan på kinesiska varor på de europeiska marknaderna; stigande kostnader i samband med Ukraina-konflikten när USA började dra ner på sitt engagemang; samt den mångdimensionella inflationen som utlöstes av bränsleförsörjningen i samband med de senaste spänningarna mellan Iran och USA. Utarmningen av den ackumulerade rikedomen, som ursprungligen plundrades under kolonialtiden, och kolonialismens slut efter andra världskriget bidrog ytterligare till denna nedgång. Detta utgör den interna dimensionen av Europas nuvarande kris.
Samtidigt som de nationella inkomstkällorna minskade och utgiftsbehovet ökade, tog regeringarna
över hela Europa till lån från finansiella institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken för att täcka sina utgifter. Följaktligen nådde den offentliga skulden betydande
nivåer: 119,1 % av BNP i Frankrike, 139,9 % i Italien, 101,4 % i Spanien, 140,8 % i Grekland och 110,2 % i Belgien. För att säkerställa återbetalningen av dessa lån började IMF och Världsbanken utöva intensivt tryck på dessa regeringar att skära ned de nationella utgifterna och införa åtstramningsåtgärder. Under detta tryck började regeringarna utarbeta budgetar som innebar kraftiga nedskärningar av de offentliga tjänster och förmåner som medborgarna tidigare haft tillgång till, för att säkra de medel som behövdes för att återbetala skulderna till IMF och Världsbanken. De synliga orsakerna bakom den aktuella krisen i Europa är således de skyhöga levnadskostnaderna, som lägger en förkrossande börda på allmänheten, och regeringarnas gradvisa nedskärningar av offentliga tjänster. Det är en tydlig bekräftelse på vad Marx och Engels skrev i Det kommunistiska manifestet: att den moderna statens verkställande makt endast är en kommitté för att sköta hela borgarklassens gemensamma angelägenheter.
För att lösa detta problem måste man identifiera dess bakomliggande orsaker. Dessa är kapitalismens inneboende motsättningar. Nyliberalismen har lyft fram dessa motsättningar. Med andra ord är den nuvarande krisen i Europa ett resultat av den europeiska härskarklassens strävan att säkra företagens vinster – ett försök att kompensera för de förluster som uppstod till följd av den ekonomiska recessionen 2008, covid-19- pandemin och den efterföljande inflationen på proletariatets bekostnad. Även om denna kris nu har brutit ut i Europa, pyr krisens eld över hela världen, vare sig det gäller imperialistiska länder eller de förtryckta nationerna. Den enda lösningen på denna kris är en vetenskaplig socialistisk revolution, ledd av proletariatet och vägledd av marxism-leninism-maoism.
I detta läge uppstår en fråga: hur långt kommer den nuvarande rörelsen i Europa att gå? Detta är en
viktig fråga. ”Unite Communist”, en organisation som bildades i Frankrike för att förena äkta
kommunister i syfte att bygga ett revolutionärt kommunistparti, har den 14 oktober utfärdat ett uttalande angående den pågående rörelsen i Frankrike. I uttalandet står det: ”Det är uppenbart att den nuvarande rörelsen inte kommer att leda till revolution. Det finns ingen kris som är tillräckligt allvarlig bland massorna eller inom borgarklassen, och det finns inte heller något kommunistparti som är kapabelt att leda massorna i deras kamp. I detta avseende domineras den nuvarande rörelsen politiskt och ideologiskt av den reformistiska parlamentariska och fackföreningsvänstern. Men den nuvarande rörelsen är full av hopp. Den är ett av många tecken på att vi är på väg mot radikala förändringar inom det kommande decenniet eller de kommande decennierna.” Denna bedömning är korrekt. De spontana protesterna bröt ut inte bara i förtryckta nationer utan även i underutvecklade och utvecklade länder i allmänhet, och framför allt de aktuella rörelserna i Europa i synnerhet tyder på att förutsättningarna för den proletära revolutionen blir allt mer gynnsamma, till och med inom utvecklade kapitalistiska nationer. Tidigare identifierade Mao, utifrån en analys av kännetecknen för ”välfärdskapitalismen”, Asien, Afrika och Latinamerika som revolutionens ”stormcentrum”. I dag driver dock den nyliberala kapitalismen inte bara förtryckta nationer utan även utvecklade kapitalistiska länder mot en djup ekonomisk kris. Följaktligen är det inte längre bara nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, som förtrycks av imperialismen, som utgör revolutionens stormcentrum; även utvecklade kapitalistiska nationer som inte kan konkurrera på den globala arenan håller på att bli revolutionens stormcentrum. Det faktum att USA, som en gång var initiativtagare till nyliberalismen, nu lutar åt protektionism, medan Kina har annamat nyliberalismen, är mycket anmärkningsvärt. Det signalerar ett paradigmskifte i den tidigare situationen och uppfattningen. Inom den samtida internationella kommunistiska rörelsen måste revolutionära kommunistpartier ägna stor uppmärksamhet åt denna omvandling och fokusera på att utveckla linjen, strategin och taktiken för en proletär revolution.