Det bolivianska parlamentet har röstat igenom en lag som ger presidenten möjligheten att införa undantagstillstånd och sätta in militär mot protesterna i landet. Arbetare, bönder, lärare, studenter och ursprungsbefolkningen som fört en lång och hård kamp mot regeringen hotas nu av militärt våld.
Den bolivianska borgarklassen möter protesterna med en ökande repression och hävdar att ”demokratin är i fara” och att de måste ”upprätthålla den demokratiska ordningen”. Bolivias president konstaterar: ”Allt har en gräns.” Sex arbetare har redan dött av polisens kulor. Vi bevittnar ett uppror som nu möts med hot om ännu hårdare repression från staten.
I upproret spelar ”den bolivianska arbetarcentralen” COB en avgörande roll. COB är en stark facklig rörelse och de har godkänt vägblockaderna och uppmanat till generalstrejk på obestämd tid. Gruvarbetarna har försvarat sig med dynamit och avväpnat soldater i flera sammandrabbningar.
Revolutionen 1952
COB har historiskt haft stor betydelse i Bolivias politiska utveckling. Organisationen bildades 1952, bara några dagar efter den bolivianska revolutionen. Den uppstod inte som en vanlig facklig centralorganisation, utan som ett uttryck för en verklig maktfaktor: de beväpnade arbetarna, framför allt gruvarbetarna, som stått i spetsen för upproret i den nationella revolutionen.
Tenngruvarbetarna var länge den bolivianska arbetarrörelsens ryggrad. De arbetade under extremt hårda villkor, men var koncentrerade i landets viktigaste exportsektor. När revolutionen bröt ut i april 1952 föll den gamla makten samman. Arbetare, särskilt gruvarbetare, hade beväpnade miliser. Armén upplöstes i praktiken tillfälligt. Det var då COB grundades. Den blev ett slags organ för dubbelmakt: vid sidan av regeringen fanns en mobiliserad och beväpnad arbetarklass organiserad genom COB.
Några år efter revolutionen återerövrade kapitalistklassen makten i Bolivia och en period av militärkupper och förtryck följde. COB blev då en viktig kraft i motståndet och gruvarbetarna fortsatte att vara den mest stridbara gruppen. I gruvcentra som Siglo XX och Catavi levde traditionen av arbetarmilis, stormöten, radikal press och socialistisk agitation vidare men diktaturerna utsattes COB och gruvarbetarna för hårt förtryck.
1985 inleddes en period av nyliberala omstruktureringen: åtstramningar, privatiseringar, och massavskedanden av arbetare. COB svarade med generalstrejk men staten införde undantagstillstånd i september 1985; omkring 2 000 fackliga ledare och strejkande greps och många förvisades till avlägsna områden. 27 000 gruvarbetare förlorade sina arbeten eller omplacerades. Rörelsen blev hårt tillbakapressad under en lång tidsperiod.
2000-talet – ny folklig mobilisering
Vattenkriget i Cochabamba 2000 och Gaskriget 2003 visade att Bolivias fattiga åter kunde skapa massmobilisering. Förutom COB framträdde nu också ursprungsfolksrörelser, grannskapsorganisationer och kokaodlarna som ledande organisationer i kampen
Dagens protester har samlat fackliga organisationer, gruvarbetare, transportarbetare och landsbygdsgrupper mot president Rodrigo Paz ekonomiska politik, med krav kopplade till löner, bränsle, levnadskostnader och i vissa fall presidentens avgång. Gruvarbetare har återigen använt dynamit i konfrontationer i La Paz, och protesterna har lett till vägblockader, försörjningsproblem och en djup politisk kris. Protesterna har också genomförts i form av omfattade långa marscher till La Paz. En marsch organiserad av ursprungsbefolkningens organisationer gick från Pando till La Paz under 24 dagar.
Statens förtryck inleddes i december förra året i Cochabamba med två döda och dussintals skadade, och trappades upp den 16 maj med en rensningsoperation som resulterade i mordet på ytterligare två demonstranter, 127 godtyckliga arresteringar och dussintals skadade, däribland journalister. Den 7:e juni gavs presidenten befogenhet att sätta in militären för att rensa bort vägspärrar som upprättats av demonstranterna. Dessa befogenheter kan också användas mot demonstrationerna.
Situationen i landet har en möjlighet att utvecklas till en verkligt revolutionär kris, en där inte enbart det arbetande folket inte kan leva på det gamla sättet utan där även de härskande klasserna inte kan härska på det gamla sättet. De objektiva faktorerna för utvecklingen av en revolutionär rörelse i landet är goda, men om dessa verkligen ska kunna utnyttjas måste den subjektiva faktorn – en folklig rörelse med ett kommunistiska parti i ledningen – byggas i landet. Historien har visat att reaktionens hot blir större efter en revolutionär kris som inte lyckas.
Det är nu viktigt att bygga solidaritet med det hjältemodiga bolivianska folket och dess kamp som i grunden är antiimperialistisk och antikapitalistisk och som har förutsättningar att utvecklas i revolutionär riktning.
Lena Nilsson
Gruvarbetare stod i spetsen för revolutionen 1952
Revolutionen 1952 mobiliserade lantarbetare i hela landet.