De svenska socialdemokraterna har länge talat om välfärden som räddaren i nöden åt arbetarklassen. Det är, enligt reformisterna, vad som kan skapa en acceptabel balans mellan kapitalismen och socialismen. Nuförtiden omfamnar dessutom Kommunistiska Partiet sin nya favoritparoll ”Välfärd inte vapen” vid varje chans de får. Den har till och med en helt egen sida på Proletärens webbplats.1
Men hur ligger det faktiskt till med välfärden? Som kommunister är det viktigt att vi talar klarspråk kring socialdemokratiska begrepp, som ständigt skapar förvirring bland de progressiva leden. Välfärden brukar syfta på allmän skola, sjukvård, socialförsäkring, m.m. Det tackar vi förstås inte nej till, men det representerar inte något slags slutmål för arbetarklassen. Om vi talar om välfärden som den mest centrala frågan för arbetarklassen, så stöder vi faktiskt i praktiken en reformism som enbart vill göra kapitalismen lite snällare. Under hela välfärdens tid har proletariatet förblivit exploaterat och tvunget att sälja sin arbetskraft för att överleva. Jämfört med borgarklassen blir arbetarna ständigt fattigare och fattigare, och Sverige förblir en imperialistmakt som exploaterar förtryckta folk i andra delar av världen.
Bakgrunden till att välfärden har etablerats och överlevt (även om den skurits ned) är inte enbart klasskampens historia, utan också att det finns ett borgerligt intresse i att försäkra en fortsatt tillgång till arbetskraft. Om den svenska arbetarklassen vore för obildad eller sjukdomsdrabbad, skulle borgarnas industrier sörja. Dessutom utnyttjas skolan för att föra ut propaganda till elever, som blir inskolade i en borgerlig världssyn. Därför ser vi inte allmän skola och någorlunda god tillgång till sjukvård enbart i så-kallade ”välfärdsstater”.
Det är alltså en mer eller mindre nödvändig del av den profitstyrda kapitalistiska ekonomin. Inte ens välfärden styrs av folkets behov under kapitalismen. Istället för att utvidga välfärden för att möta de växande behoven tenderar den istället att stramas åt för kortsiktiga besparingar åt borgarna. De vill inte investera mer än vad som verkligen behövs, om de inte blir tvungna till det.
När borgarklassen trycker på för att försämra levnadsförhållandena för folket, t.ex. genom att försämra sjukvården eller pensionen, är det helt riktigt för kommunister att göra motstånd. Samtidigt som det är riktigt att kämpa för att försvara och förbättra arbetarklassens levnadsvillkor, behöver vi förtydliga att segrarna under kapitalismen är relativa och temporära. För att på riktigt garantera goda levnadsvillkor, behöver kapitalismen störtas.
Socialdemokraterna i Alingsås
Hur ställer sig Kommunistiska Partiet till välfärdsfrågan?
I deras partiprogram kan man läsa följande formulering:
Samhällets ansvar kräver offentligt ägande och offentlig drift. Därför bekämpar partiet varje form av privatisering inom offentlig sektor och verkar för ett återtagande av redan privatiserade verksamheter. Men även inom den offentligt drivna välfärden har kapitalistiskt marknadstänkande tagit över. Detta leder till att ekonomi och inte behov tillåts styra. Kommunistiska Partiet vill helt kasta ut kapitalismen ur välfärden.2
Men det går inte att ”helt kasta ut kapitalismen ur välfärden” utan att helt avskaffa kapitalismen. Om staten helt övertar välfärden blir den inte mindre kapitalistisk, den byter bara ägandeform. Oavsett om t.ex. vården drivs av aktiebolag eller direkt av borgarstaten, så är det fråga om borgerligt ägande. Staten tjänar borgarklassen och fungerar som en kollektiv ägare åt borgarklassen – men inte åt folket som helhet. Av samma skäl borde vi inte heller tala om kapitalistiskt statligt ägande som ”offentligt ägande”. Kommunistiska Partiet antyder att kapitalismen går att reducera till marknadsekonomin, och att det som inte ingår i marknadsekonomin inte är kapitalistiskt.
Det är inte bara här Kommunistiska Partiet visar hur de egentligen känner om statligt ägande. I en ledarartikel om friskolorna stod det i Proletären: ”Skola, vård och omsorg ska drivas av det offentliga. Slängs kapitalismen ut från dessa områden slängs även de kriminella ut.”3
I en annan ledarartikel argumenterar de för att kommunerna ska expropriera SBB:s fastigheter och avslutar med: ”Allmänintresset och ekonomin kräver att det offentliga ska äga våra samhällsfastigheter. Utförsäljningshysterin har för länge sedan gått alldeles för långt. Vi måste ta tillbaka det som är vårt!”4 Gång på gång syftar de på kommunernas fastigheter i stil med ”vår gemensamma egendom”. Nog kan man tycka att de borde vara folkets gemensamma egendom, men det som tillhör kommunen tillhör faktiskt borgarstaten.
Det går också att peka på en ledarartikel om att Northvolt borde exproprieras av staten. Där står det bland annat att ”Den nödvändiga gröna omställningen kräver samhälleligt ägande och samhällelig planering.”5 Men vad erbjuder borgarstaten egentligen för samhälleligt ägande och planering?
Kommunistiska Partiet ser alltså statligt ägande som något progressivt i sig. Det rimmar inte så bra med arbetarklassens revolutionära plikt att störta borgarstaten för att införa ett socialistiskt samhälle under proletariatets diktatur. Hur kan det här synsättet leda till något annat än kompromisspolitik?
Och det är i princip vad vi ser. Istället för att använda dagskraven för att lyfta proletariatets medvetande om klasskampen och den socialistiska revolutionens nödvändighet, så stärker Kommunistiska Partiet de borgerliga illusionerna och talar om välfärden istället för socialismen. Vi borde för all del försvara levnadsvillkoren, men vi får inte skönmåla kapitalismen genom att stöda reformistiska illusioner om välfärden eller statligt ägande som lösningar till kapitalismens motsättningar.
Är ”Välfärd inte vapen” en anti-imperialistisk paroll?
Det finns också mycket att säga om andra halvan i parollen ”Välfärd inte vapen”. Parollens fokus ligger på borgarstatens ekonomi. Borgarna vill investera i vapen, Kommunistiska Partiet vill istället att man ska investera i välfärden. Men när borgarna ökar krigshetsen och hela Europa militariseras, vad är det egentligen för budskap som behöver förtydligas för arbetarklassen? ”Det vore bättre om pengarna gick till något annat” räcker faktiskt inte till.
Men det är ofta just den tesen som blir det mest centrala i Proletärens ledarartiklar, som Kommunistiska Partiets partistyrelse alltså står för. I artikeln ”Välfärden först, militären sist!”6 är det i princip ett totalt ekonomiskt fokus på vilka jobb som skulle kunna räddas i välfärden om borgarna hade investerat pengar där istället för militariseringen. Det är liknande i artikeln ”Det är bråttom att agera för fred och välfärd”7, som publicerades i mars. Imperialismen nämns inte ens i de här ledarartiklarna som just behandlar den svenska militariseringen. Det finns inget revolutionärt med den här linjen och ingen principfast anti-imperialism heller. Paroller och krav som vilseleder den revolutionära kampen gagnar i slutändan borgarklassen.
Stora frågetecken står kvar. Varför militariseras Sverige och Europa i allmänhet i så rask takt? Hur ser vi på Ryssland och Kina? Vad är egentligen lösningen?
Motsättningarna mellan de imperialistiska makterna skärps. De kinesiska och ryska imperialisterna utmanar allt mer västimperialismen. Våra europeiska imperialister har insett att de är helt oförberedda inför det nya läget, speciellt nu när de inte kan förlita sig på amerikanskt beskydd längre. De militariserar för att försvara sina imperialistiska positioner, och alltså sina ekonomier. Utan militärapparater som kan jämföra sig med rivalernas, riskerar de att tappa tillgång till marknader och naturresurser som de nu utsuger i förtryckta länder. De vill försvara sin makt.
Vi måste ta ställning principiellt mot all imperialism, alltså hela det globala utsugarväldet. Imperialismen är i grunden en väsentlig del av det kapitalistiska systemet, och kan bara besegras genom att kapitalismen besegras. Om vi inskränker oss till att kritisera militariseringens utgifter öppnar vi dörren åt socialchauvinistiska idéer som att den svenska imperialismen är acceptabel så länge den svenska arbetarklassen får dugliga levnadsvillkor. Andra Internationalen gick under just för att de opportunistiska partierna tog ställning för ”sina egna” borgare inför första världskriget istället för att hålla fast vid den proletära internationalismen.
För kommunister är det helt oacceptabelt att våra arbetarsyskon blir beskjutna för att försvara imperialisternas profiter. Proletariatet är en internationell klass och i vår kamp mot kapitalismen kämpar vi för befrielse för alla världens förtryckta, inte bara för svenska arbetare. Imperialistiska krig måste utnyttjas för att föra revolutionen framåt. Låt oss minnas vad vi sjunger i Internationalen:
Om de oss driver, dessa kannibaler
Mot våra bröder än en gång
Vi skjuter våra generaler
Och sjunger broderskapets sång.
Edvin Jansson