Hur skall kommunister agera i förhållande till det borgerliga parlamentet. Delta eller inte? Hur agera om man deltar och kommer in? Den just passerade valrörelsen har gett oss många exempel på den moderna revisionismens tvillingpartiers (SKP & KP) reformism och legalism. Vi hoppar över dem, för nu, och tar upp hur gonzalisterna ser på saken. Webbsidan Tjen folket har i en artikel behandlat det svenska valet. Här följer det avslutande stycket:
”Valbojkottens strategiska karaktär i vår tid
Just i en sådan situation är det avgörande att lyfta kampen för en valbojkott, eftersom proletariatet inte har något att vinna på de borgerliga valen och det borgerliga valsystemet. Stora delar av massorna har redan avslöjat att cirkusen finns för att leda oss vilse, inte leda oss till makten. Vi lever i den proletära revolutionens tid och i imperialismens sista decennier. Det som står på agendan är socialistisk revolution, inte parlamentariska spel och valtaktik.
Förberedelserna för revolutionen måste ske ideologiskt, politiskt och organisatoriskt, helt oberoende av den borgerliga staten, och i kamp mot den och de borgerliga partierna. Vidare måste det ske genom att mobilisera, politisera och organisera massorna, härda dem i revolutionärt våld och lyfta dem till medveten kamp för dagliga krav i nära anslutning till kampen om makten. Detta står i skarp kontrast till högeropportunisternas inställning till valet, som en ”taktik”. Vi lever inte längre på 1920-talet, situationen har förändrats och den ”rättsliga maktackumuleringen” och ”parlamentarismen som taktik” har visat sin maktlöshet under de senaste 70 åren. Denna väg leder bara till att drunkna i ett träsk av socialdemokrati. Det enda revolutionära sättet är att lyfta den revolutionära rörelsen och bland annat utveckla den aktiva bojkotten av de borgerliga valen: Val, nej! Revolution, ja!”
Ett alldeles utmärkt citat, genom sitt negativa exempel.
”Valbojkottens strategiska karaktär i vår tid” är rubriken på stycket. Lite senare läser vi ”Vi lever inte längre på 1920-talet”. Artikeln är uppenbart riktad mot Lenins argument i den välkända boken ”Radikalismen kommunismens barnsjukdom” från 1920 ( https://kommunisten.nu/?p=8382 ). Den upprepar samma felaktiga argument som Lenin argumenterar emot. I vanlig opportunistisk ordning argumenterar man att ’situationen’ har ’förändrats’.
”Stora delar av massorna har redan avslöjat att cirkusen finns för att leda oss vilse, inte leda oss till makten.”
Vi tar fakta först. ”Cirkusen” existerar inte ”för att leda oss vilse”, även om detta också sker, som en ”positiv” sidoeffekt för borgarklassen. Parlamentets objektiva funktion beskrivs av Fred Engst så här:
”Annat än att internt undertrycka arbetarklassens motstånd och externt delta i imperialistisk expansioner, finns det inget överordnat intresse bland kapitalisterna. Trots detta måste det finnas ett system som fastställer spelreglerna för konkurrensen mellan kapitalisterna, och detta system måste vara accepterat av alla. Formuleringen av denna uppsättning regler är den kapitalistiska demokratins grundläggande uppgift. Hela poängen med ett parlamentariskt flerpartisystem inom kapitalismen är att inrätta en mekanism, eller en plattform, för att utveckla en uppsättning acceptabla spelregler för systemet som helhet, för att kunna medla mellan olika intressen, så att man undviker en kamp på liv och död mellan olika kapitalister, en kamp som potentiellt skulle kunna begrava hela systemet.”
(https://kommunisten.nu/?p=13518)
Fakta visar att parlamentarismen i dess nuvarande form inte upprättades förrän arbetarklassen, genom sina reformistiska representanter, accepterade att verka inom den borgerliga demokratins ramar. Detta ger en ledtråd till vad bourgeoisien kommer att göra den dag då arbetarklassen inte längre accepterar detta.
Så till den subjektiva sidan. Hur arbetarklassen uppfattar detta system. Vilken planet lever Tjen folket på? 85%(+/-) röstar i riksdagsvalen i Sverige. Hur man än resonerar innebär det att den överväldigande majoriteten av arbetarklassen och (närliggande skikt) går och röstar. Dessutom tror de på och stödjer parlamentarismen. Sådana är fakta. Vi vet alla att det förhåller sig så.
Allt tal om att delar av massorna redan har avslöjat skådespelet är enbart verklighetsfrånvänt självbedrägeri. En sak som är annorlunda nu jämfört med för 100 år sedan är att arbetarklassen är ännu mer genompyrd av reformism och parlamentarism, samt att klassmedvetenheten och organisering är väldigt låg. Naturligtvis finns det enstaka individer som har en klar uppfattning om verkligheten, men det är inte samma sak som ”stora delar av massorna”.
Det frågan gäller är följande: Hur bär man sig åt för att få arbetarklassen att öppna ögonen och ändra åsikt. Det gäller att tillämpa marxismens kunskapsteori. Vad har vi lärt oss om kunskapsteorin? Folk måste av egen erfarenhet bli övertygade om att parlamentarismen inte är vad de blivit tillsagda att tro! Hur gör man det? Genom att i praktiken åskådligt visa på parlamentets verkliga karaktär och roll. Detta kan endast göras inifrån riksdagen i kombination med en utomparlamentarisk massrörelse. Kommunister kommer att göra detta inte genom att spela med i gycklande, utan genom att så gott det går dirigera händelserna med inlägg, förslag och propositioner som främst för fram arbetarklassens grundläggande och långsiktiga intressen. Detta innebär att propagera för socialismen och visa på nödvändigheten av en väpnad revolution. Naturligtvis måste man också driva nödvändiga dagskrav, insatta i sitt sammanhang.
Svaret är i grunden samma idag som det Lenin och Komintern, i sina ”Teser om de Kommunistiska Partierna och Parlamentarismen”, lade fram. Lenin framförde åter sin ståndpunkt i debatten som föregick antagandet av teserna:
”Endast som medlem av det borgerliga parlamentet kan man med utgångspunkt från de givna historiska förhållandena bekämpa det borgerliga samhället och parlamentarismen. Samma medel, som bourgeoisien använder i kampen, måste även proletariatet använda – naturligtvis för helt andra syften. Ni kan inte påstå, att det inte är så, och om ni vill bestrida det, så måste ni därmed upphäva erfarenheterna av alla revolutionära händelser i världen.”
…
”I alla kapitalistiska länder finns det efterblivna element bland arbetarklassen, vilka är övertygade om, att parlamentet är folkets verkliga representant, och inte ser, att där användes smutsiga medel. Man påstår, att det är ett instrument, med vars hjälp bourgeoisien bedrar massorna. Men detta argument måste riktas mot er, och det riktar sig mot era teser. Hur vill ni avslöja parlamentets verkliga karaktär för de verkligt efterblivna och av bourgeoisien bedragna massorna? Hur vill ni avslöja den ena eller andra parlamentariska manövern och det ena eller andra partiets position, om ni inte inträder i parlamentet, utan står utanför?”
( https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/07/03.htm#t5 , min fetstil)
De av Komintern antagna teserna publiceras parallellt med detta debattinlägg.
Principerna de bygger på är tillämpliga än idag även om den faktiska situationen är annorlunda. Vid Kominterns bildande och vid dess 2:a kongress 1920 fanns det ett revolutionärt uppsving i Europa och stora delar av den övriga världen. Kommunisterna måste förbereda sig på en kommande revolution. Denna kom aldrig tillstånd men det hade varit brottsligt att inte förbereda sig.
Tjen folket hävdar vidare:
”Vi lever inte längre på 1920-talet, situationen har förändrats och den ”rättsliga maktackumuleringen” och ”parlamentarismen som taktik” har visat sin maktlöshet under de senaste 70 åren. Denna väg leder bara till att drunkna i ett träsk av socialdemokrati.”
Vad är det som har förändrats sedan 1920-talet? Marxismens kunskapsteori? Är Leninismen föråldrad? Eller är det så att Tjen folket är så upptagen av sin egen revolutionism att de inte har tålamod att följa Leninismens och Maoismens mödosamma väg? Risken att drunkna i reformism och borgerlig parlamentarism kommer alltid att finnas. Dagens kommunister måste helt enkelt lära sig att hantera problemet. Att förespråka ”vänsterrevisionism” är inte att hantera problemet.
”Vi lever i den proletära revolutionens tid och i imperialismens sista decennier. ”
Revolutionärer har de senaste 150 åren alltid utstrålat en övertygelse om kapitalismens och imperialismens snabba fall. Trots det lever den fortfarande. I all ödmjukhet borde vi kanske analysera varför. Varför vi har haft fel och fortsatt att upprepa det subjektivistiska önsketänkandet?
Återigen kunskapsteorin. Vi kan inte gå framåt om vi inte analyserar våra egna missbedömningar.
Det har varit nog med sådana i den kommunistiska rörelsen. Det är dags att göra det rätt denna gång. En början är att inte agera ”spågumma” om tidsramen för framtida utveckling.
”Det som står på agendan är socialistisk revolution, inte parlamentariska spel och valtaktik.”
Objektivt är det så, men subjektivt, i massornas medvetande, är uttalandet fria fantasier.
Tjen folket upprepar nästan ordagrant vad Lenin argumenterade emot. Det är lite tragikomiskt att 100 år efteråt upprepa dessa ”vänster” klyschor. Vad det gäller ”parlamentariska spel och valtaktik”, finns det ytterligare 100 års erfarenhet av detta. Grundlinjen är att alltid agera utifrån arbetarklassens långsiktiga ock grundläggande intressen, vilket naturligtvis leder till förkastande av det mesta av vad vi sett ”kommunister” göra i riksdagen efter 1945.
Tjen folket skriver vidare:
”Förberedelserna för revolutionen måste ske ideologiskt, politiskt och organisatoriskt, helt oberoende av den borgerliga staten, och i kamp mot den och de borgerliga partierna. Vidare måste det ske genom att mobilisera, politisera och organisera massorna, härda dem i revolutionärt våld och lyfta dem till medveten kamp för dagliga krav i nära anslutning till kampen om makten.”
Detta är okontroversiellt, om man bortser från att i dagens läge tala om ”härda dem (massorna) i revolutionärt våld” vilket är helt bakvänt och kontraproduktivt. I bästa fall är detta skramlande tomma tunnor. I värsta fall är det en vänster-revisionistisk provokation. För att övertyga en arbetare om nödvändigheten av väpnad kamp behöver denne först vara på det klara med vad borgerlig demokrati/diktatur är och hur den fungerar. Det finns inte en objektiv och subjektiv revolutionär situation i dagsläget, eller på horisonten i den närmaste framtiden, som motiverar sådana paroller. Det är helt löskopplat från verkligheten. Precis som med RAF och andra liknande grupperingar på 70-talet, kommer en sådan linje att leda exakt ingenstans, eller till bakslag, för arbetarklassen.
Tjen folket visar inte på något sätt på ”Valbojkottens strategiska karaktär i vår tid”. Rubriken antyder en förändring i ”vår tid”, men allt man för fram är endast en upprepning av de felaktiga ”vänster” -argumenten från förr. Bojkott eller inte, är som Lenin visat, inte en strategisk utan en taktisk lämplighetsfråga underordnad det konkreta läget och den övergripande frågeställningen om hur kommunisterna kan göra arbetarklassen medveten om nödvändigheten av väpnat våld för att nå socialismen.
Spåren förskräcker
Tjen folket har rätt i att spåren från de sista 70 åren förskräcker. Alltför många, en gång hederliga revolutionärer, har drunknat i ett träsk av socialdemokrati. Man kan lätt bli ”mörkrädd” bara av att tänka på detta misslyckande. Men vad är lärdomen och slutsatsen av det?
Återigen kunskapsteorin. Vi måste lära oss av det förflutna.
Hur förhindrar vi att vår egen version av, förrevolutionära ”kapitalistfarare” uppstår, frodas och utvecklas? Genom att, så gott det går under kapitalistiska förhållanden, förhindra, förstöra och sabotera den materiella grund, och den sociala miljö, som ger upphov till och göder reformistiska och revisionistiska idéer, samt främst, genom en ständig ihärdig ideologisk kamp.
Den ideologiska kampen som Lenin och Komintern gav uttryck för i sina teser var sund. Men i praktiken upprätthölls inte linjen i det långa loppet.
Vad bör göras
Motverka och bekämpa den materiella grundvalen, och miljön, för reformistisk och parlamentarisk korruption av kader. Man får inte överskatta betydelsen av organisatoriska åtgärder. Men vi skall inte heller ignorera att de kan ha viss betydelse.
Så hur gör man det? Maoister behöver en diskussion för att mejsla ut en hållbar linje, innan de ens börjar att delta i borgerliga val. Följande skall endast ses som en inledande och ofullständig lista, på några mer övergripande saker, mest avsett för att skapa debatt:
- Använda tillämpliga delar av Kominterns teser.
- Kommunister bör endast ställa upp i val då de är tillräckligt stora ut säkerhets synpunkt. Antalet kader som med nödvändighet måste bli ”offentliga” måste kunna hanteras.
- Val får aldrig vara den huvudsakliga inriktningen. De bästa ledarna, speciellt partiordföranden, skall inte ställa upp som kandidater. Av många orsaker. De gör betydligt mer nytta genom att kallt iakttaga och leda utifrån.
- De värdefullaste ledarna måste skyddas. I Sverige har inte riksdagsledamöter någon immunitet av betydelse och kan närsomhelst utsättas för borgerlig vit terror, eller slängas ut ur riksdagen på t.ex en uppdiktad terror anklagelse.
- Ingen kommunist bör sitta mer än en mandatperiod åt gången, möjligen kortare tid än så.
- De borgerliga partierna, och de av dem kontrollerade massmedia, kommer att göra allt i deras makt för att korrumpera och kompromettera kommunistiska ledamöter. Som en följd får privata överläggningar med representanter för andra partier, eller liknande, inte förekomma.
- En kommunistisk ledamot skall endast, maximalt, få ut en genomsnittlig arbetarlön, och alltid, som högst, leva på en genomsnittlig arbetares standard. Eventuellt överskjutande belopp tillfaller partiet.
/ Masi
Källor
Tjen folkets artikel: https://tjen-folket.no/index.php/2022/09/07/sverige-valgkamp-parlamentarisk-uro-og-boikott/
Kominterns teser är författade av Bukharin och finns här: https://www.marxistarkiv.se/komintern/komintern1920.pdfhär: sidorna 49 – 54.
Ett konkurrerande förslag till teser från Bordiga :
https://www.marxists.org/svenska/bordiga/1920/10.htm
Lenins inlägg i debatten, mot Bordiga bl.a., som ledde till antagandet av teserna: