Proletariatet, befrielsens förtrupp

Proletariatet, befrielsens förtrupp

Följande är en översättning av en artikel av Sebastian Arroyo och Siraj från Revolutionary Marxist Students. Den publicerades ursprungligen i Red Horizon nr 3.

Över hela världen fortsätter rikedomen att vara koncentrerad till ett fåtal, trots att den produceras av flertalet. Detta faktum är uppenbart i det amerikanska samhället där de rikaste människorna alla äger megaföretag eller är finansinvesterare (som också suger ut arbetare på olika sätt) medan 61% av befolkningen lever från lön till lön och tvingas leva under allt mer osäkra förhållanden.ⁱ Eftersom vi är nedsänkta i alla möjliga slags idéer som sprids av borgarklassen, leds vi till att tro att det är så här saker och ting har varit och alltid kommer att vara. Detta görs för att rättfärdiga den rådande ordningen, en ordning som inte längre kan upprätthålla mänskligheten och som istället hotar att få den att kollapsa. Massorna längtar efter ett bättre sätt att leva för sig själva och kommande generationer. Men för att förverkliga en ljusare framtid måste vi skära igenom de borgerliga lögnerna och avslöja roten till de problem som vi står inför just nu i vårt nuvarande samhälle.

Vad är den grundläggande orsaken till det lidande vi ser runt omkring oss, och vem har makten att förändra världen till något bättre? Marxismen säger oss att under kapitalismen är proletariatet den ledande kraften i revolutionen för att störta kapitalismen och införa socialismen, och att det kan fortsätta att leda kampen hela vägen till kommunismen där fattigdom, klasser och all ojämlikhet avskaffas en gång för alla. Utan en klar förståelse av den revolutionära, historiska roll som proletariatet spelar när det gäller att dela ut dödsstöten mot kapitalismen kommer alla revolutionära försök att förbättra våra existensvillkor utan tvekan att leda till kooptering och bedrägeri från kapitalisterna och deras språkrör.

Klasser och klassintressen

Ända sedan klassernas uppkomst har det arbetande folkets utarmning varit nödvändig för elitens obscena rikedomar. Elitens berikande bildar en motsatsernas enhet med massornas utarmning. Marxismen lär oss att klass bestäms av flera faktorer, särskilt av vem i samhället som äger verktygen och andra medel för att producera varor (och därmed vem som inte gör det och måste arbeta för andras nytta och berikande). Andra faktorer som avgör klasstillhörighet är hur produktionen är strukturerad (t.ex. vem som arbetar och vem som leder arbetet som chef, övervakare etc.), hur de producerade varorna fördelas och olika sociala och kulturella privilegier (t.ex. vem som har tillgång till utbildning, inflytande i regeringen etc.). Med andra ord tittar vi på vem som äger marken, fabrikerna, maskinerna, fastigheterna etc. och hur dessa personer kan använda produktionsmedlen för att samla rikedom och makt, som cementeras i olika institutioner som regeringen, militären, byråkratin, företagen och universiteten.

Kapitalismen, liksom andra förtryckande klassamhällen som kom före den, har å ena sidan en klass som producerar majoriteten av de saker som behövs av samhället som helhet, och å andra sidan en annan klass som suger ut den producerande klassens arbete. I slavsamhället är det slavarna och slavägarna; i feodalsamhället är det bönderna och feodalherrarna och adelsmännen; och i kapitalismen är det arbetarna och kapitalisterna. Under slavsamhället arbetade en genomsnittlig slav under förhållanden som liknade (eller till och med var värre än) boskap för att producera den rikedom som slavägare och statstjänstemän behövde för att leva lyxliv. Idag är arbetarklassen den primära producenten av de varor och tjänster som alla använder och konsumerar, medan kapitalistklassen tar den rikedomen, konsumerar en del av den (till exempel med saker som lyxjakter) och bestämmer var resten av överskottet ska slussas för att generera ännu mer rikedom och makt åt sig själva.

På grund av dessa klassrelationer har kapitalisterna och proletariatet antagonistiska klassintressen. Om samhället är uppbyggt på ett sätt som gör att en klass kan leva på andra och styra samhället som den vill, kommer den förstnämnda klassen naturligtvis att ha en övergripande önskan om att det ska förbli så. Med andra ord, om den härskande kapitalistklassens grundläggande existens bygger på att leva på andras arbete, har de ett djupt rotat intresse av att kämpa för att upprätthålla och vidmakthålla detta system. Omvänt ligger det i de förtryckta och exploaterade klassernas intresse (de som producerar den sociala rikedomen, men som till stor del berövas frukterna av sitt arbete) att störta ”sina” härskare och upprätta en ny ordning där de är fria från de bojor som den härskande klassen påtvingar dem. Det kapitalistiska systemet fördjupar ständigt massornas totala förnedring och ger dem inget verkligt inflytande över hur samhället styrs, allt medan de sliter för att göra de rika rikare.ⁱⁱ

Kapitalismen skapar, för första gången i mänsklighetens historia, en förtryckt klass som inte kan befria sig själv utan att också befria världen från alla former av klassförtryck, och därmed, alla former av förtryck och ojämlikhet. Tidigare klassers befrielse har inte nödvändigtvis krävt detta. Detta beror på den speciella form av förtryck som arbetarklassen möter och som kräver att de tar itu med förtrycket vid dess rot – det vill säga att övervinna privategendomen och klassamhället som helhet.ⁱⁱⁱ För att verkligen förstå vikten av denna punkt måste vi bryta med snäva och individualistiska föreställningar om intressen och istället betrakta saker och ting i termer av en klass intressen som helhet. Detta är ofta särskilt svårt för oss amerikaner, eftersom USA är ett extremt individualistiskt samhälle, där motton som ”you do you” finns överallt, även i progressiva kretsar.

För att klargöra denna punkt kan det vara till hjälp att hänvisa till ett citat från Marx och Engels:

Det är inte en fråga om vad den eller den proletären, eller ens hela proletariatet, för tillfället betraktar som sitt mål. Det är en fråga om vad proletariatet är och vad det, i enlighet med detta väsen, historiskt kommer att tvingas göra. Dess mål och historiska handling är synligt och oåterkalleligt förebådad i dess egen livssituation såväl som i hela organisationen av det borgerliga samhället idag.^iv

De förtrycktas intressen

Som klass kunde slavarna frigöra sig från slaveriet genom att avskaffa slavsamhället, men inte genom att avskaffa klassamhället och den privata egendomen. Som klass uppnådde slavarna därför sin befrielse genom att bli fria människor, ofta genom att bli ägare till lite mark (t.ex. genom att bli bönder eller fastighetsägare) eller genom att bli arbetare eller hantverkare. Även om krossandet av dessa gamla slavimperier – inte bara i Europa, utan liknande revolutioner ägde rum över hela världen – var ett enormt steg framåt, innebar det inte mänsklighetens slutgiltiga befrielse. De forna slavarna blev i allmänhet en ny förtryckt klass i en ny typ av klassamhälle, nämligen feodalismen.^v

Under feodalismen hade bönderna en viss grad av besittning och privat ägande av produktionsmedel (ofta saker som skäror, hackor eller till och med dragdjur) som de använde på tomter som antingen ägdes av dem själva eller av godsägarna. Feodalherrar, adelsmän, kungligheter och kejsare utgjorde den härskande klassen under feodalismen (ofta tillsammans med religiösa institutioner som den katolska kyrkan och dess funktionärer). Ofta ägde dessa herrar stora landområden som de antingen hyrde ut till bönderna eller anställde bönderna för att arbeta på. Men även när bönderna ägde sin egen mark var de tvungna att betala feodal hyra till dessa herrar, liksom skatter och tionde till kyrkan (eller andra religiösa institutioner) och andra medlemmar av den härskande klassen. Bönderna slet alltså hela dagarna på sina åkrar och en stor del av det de producerade måste direkt överlämnas till den härskande klassen. Detta är naturligtvis ett steg framåt jämfört med slaveriet, men det var långt ifrån mänsklighetens slutgiltiga befrielse från allt förtryck och all exploatering. Ofta hade bönderna nästan ingenting kvar att föda sig själva och sina familjer med. Hungersnöd och massvält var vanliga företeelser under feodalismen, liksom massiva bondeuppror och revolutioner.

Som klass finner bondebefolkningen sin befrielse i att störta det feodala systemet, i att krossa godsägarnas, kungarnas och drottningarnas makt. Att störta det feodala systemet var ett enormt steg framåt för mänskligheten. Men även här fann den förtryckta klassen endast en partiell befrielse. Befriade från feodalherrarnas ok såg bönderna snabbt en polarisering i sina förmögenheter. Vissa samlade på sig stora mängder mark och blev rika och ”flyttade upp i världen” för att bli nya jordägare (under bonderevolutioner innan feodalismen helt besegrades) eller (senare) kapitalister. En del förblev småbönder och småägare. Många förlorade dock sin mark på grund av skulder, konkurrerades ut av rikare bönder eller drevs bort från sin mark med våld av kapitalisterna. Även om det feodala systemet med förtryck och exploatering avskaffades, ledde den fortsatta förekomsten av privat egendom och klasser till att nya former av förtryck och exploatering uppstod, nämligen uppkomsten och utvecklingen av det kapitalistiska systemet. Följaktligen tvingades många bönder direkt eller indirekt in i den egendomslösa arbetarklassen.

I det kapitalistiska samhället har proletären (dvs. lönearbetaren) ingen egen privat egendom (kom ihåg att vi här menar privat egendom i produktionsmedlen, inte grundläggande personliga ägodelar som kläder eller en telefon) och inget att sälja annat än sin förmåga att arbeta (dvs. sin arbetskraft). Arbetare är fria i dubbel bemärkelse. De är fria i den meningen att de inte tillhör någon enskild slavägare som egendom och inte är bundna till en hyresvärd eller en jordlott (under feodalismen var bönderna ofta inte fria att köpa eller sälja sin jord, utan var bundna till den under livegenskapssystemet). På så sätt är de ”fria” att träda in på marknaden som en medlem av samhället för att sälja sin arbetskraft utan några restriktioner från slaveri eller feodal träldom. De är också fria från alla produktionsmedel, dvs. de äger inga produktionsmedel (till skillnad från bönderna, som ägde mark, verktyg och ibland dragdjur). Denna ”frihet” driver arbetarklassen att försörja sig genom att ge sig ut på marknaden för en lön och arbeta för kapitalisterna. Men proletariatet, som klass, tvingas inte att arbeta för en kapitalist av någon annan kraft än hungerns plågor. Med andra ord är proletariatet ”fritt” att svälta.

Trots att proletariatet är ”fritt” producerar det, precis som slavarna, rikedomar som ovillkorligen tillhör kapitalisten. Exploateringssystemet under kapitalismen är inte lika uppenbart som i slavens eller bondens fall. I tidigare klassamhällen kunde vi öppet se den exploatering som slavarna och bönderna utsattes för – arbetsprodukterna togs synligt från deras producenter. Idag förmedlas dock detta förtryck genom proletariatets formella ”frihet”.

Eftersom de saknar produktionsmedel ägnar sig arbetarna åt lönearbete och säljer det enda de har – sin arbetskraft. Kostnaden för denna arbetskraft är den totala kostnad som krävs för att reproducera deras arbetsförmåga och uppfostra nästa generation av arbetare. Detta beror på att om arbetarna inte har grundläggande bostäder, mat, vatten, transporter etc. kommer de inte att kunna leva för att arbeta nästa dag, för att utöva sina mentala och manuella ansträngningar och faktiskt arbeta. Allt detta ingår i kostnaden för deras arbetskraft och betalas ut i form av löner. Arbetarna arbetar sedan under en viss tid (i de flesta heltidsjobb i USA är det 8 timmar per dag) med att använda kapitalistens produktionsmedel för att producera en vara eller tjänst. Under hela arbetsdagen ägnar arbetarna en del av sin tid åt att reproducera kostnaden för sin arbetskraft (dvs. producera kostnaden för grundläggande förnödenheter: mat, kläder, hyra etc.). Resten av tiden går åt till att producera utöver kostnaden för arbetskraften, vilket kapitalisten lägger beslag på. På samma sätt som slavar kan ägna en liten del av dagen åt att slita för sin egen mat eller sina egna kläder, sliter arbetare för att tjäna sitt dagliga bröd. När arbetaren producerar mer rikedom åt kapitalisten blir han eller hon samtidigt fattigare; de berövas själva den produkt de producerar. Denna aspekt av det kapitalistiska produktionssättet var Marx banbrytande bidrag till studiet av ekonomi som belyste att det under timlönen fortfarande lurade obetalt arbete, och detta obetalda arbete är just hur de rika blir rikare medan de fattiga blir fattigare.

Kort sagt, all merprodukt som skapas av proletariatet tillhör kapitalisterna, som äger produktionsmedlen, medan arbetarklassen får mer eller mindre precis tillräckligt (i form av en lön) för att hålla sig vid liv och återvända till arbetet. Och på grund av detta tvingas arbetarna att leva i de bojor som den privata egendomen har lagt på dem. Eftersom proletariatet är ”fria” samhällsmedlemmar kräver deras specifika frigörelse, och är samtidigt, en allomfattande kamp mot själva privategendomen. Privatägande av produktionsmedel är det som lägger grunden för att proletariatet ska kunna sälja sin arbetskraft (eftersom de inte har några egna produktionsmedel, och en arbetare måste äta). I processen med att använda kapitalistens privata egendom fortsätter arbetarna att bli utarmade, medan de sysslolösa kapitalisterna och politikerna som styr uppifrån fortsätter att bli berikade. Proletariatet kan inte få slut på sitt förtryck enbart genom att bryta slaveriets bojor eller enbart genom att störta godsägarväldet, eftersom arbetaren i princip är en fri person som ändå utsätts för ekonomiskt och politiskt förtryck. I stället har proletariatet inget annat val än att göra slut på privategendomen i sin helhet genom att störta kapitalismen och bygga ett kommunistiskt samhälle baserat på kollektivt ägande av produktionsmedlen. Genom att göra detta avskaffar proletariatet kvarlevorna av slaveri och feodalism, liksom kapitalismen – alla former av klassförtryck.

Proletariatets strävan att störta privategendomen och förtrycket stannar inte vid att övervinna klassorättvisorna. Den allmänna uppgift som arbetarklassen har (att störta förtrycket som sådant) innebär att den inte kan sluta förrän alla särskilda former av förtryck har utrotats – det gäller rasism, patriarkat, invandrarfientlighet osv. Även om dessa former av förtryck har uppstått som ett resultat av att samhället delats upp i klasser, har de en distinkt (men relaterad) existens.^vi Detta innebär att när arbetarklassen försöker avskaffa klasskillnader och förändra relationerna mellan människor, måste den konkret ta itu med de förtryckande idéer och strukturer som skapats under klassamhällets gång. Därför räcker det inte att säga att ekonomiska omvandlingar under socialismen automatiskt kommer att leda till att man tar itu med kvinnoförtrycket, förtrycket av svarta amerikaner etc., utan dessa strider måste föras i relation till hur den särskilda formen av förtryck existerar i vårt samhälle (t.ex. genom att förändra de idéer som upprätthåller förtryckande praktik).

Vi har en mängd konkreta erfarenheter av att ta itu med de komplexa sociala orättvisorna från olika revolutionära rörelsers historia för att visa på arbetarklassens ledande roll när det gäller att ta itu med dessa former av förtryck. Till exempel var frågan om kvinnornas frigörelse i Kina en angelägen fråga. Före revolutionen var Kina ett djupt patriarkaliskt samhälle där kvinnor ofta bokstavligen behandlades som egendom. Brudar köptes och såldes i stor utsträckning, flickors fötter bands i unga år (vilket gjorde dem förlamade i generationer), kvinnor togs som slavar av godsägare och även gifta bondkvinnor sågs som ”lovligt byte” för de härskande klasserna att utnyttja sexuellt. Kvinnor hade i allmänhet begränsade möjligheter till utbildning och sysselsättning utöver hushållssysslor på grund av sin andra rangens status.

Kort sagt, det fanns ingen brist på förtryckande metoder. Men som Jan Myrdal noterar i sin China Notebook (1975-1978)^vii:

Det är inte bara det att människor är förtryckta; de får också tankar och föreställningar om sin egen värdelöshet och underlägsenhet som förtrycker dem. Att göra upp med det inre förtrycket är viktigt.

Många av de öppet bakåtvända sedvänjorna avskaffades i samband med den revolutionära rörelsen i Kina. Kommunistpartiet tog på allvar behovet av att ta itu med kvinnors frigörelse och förändra idéerna bland massorna. Därför bildades ”kvinnoföreningar” som organiserade och uppmuntrade bondekvinnor att lyfta sina huvuden och tala ut om sitt förtryck (särskilt av de stora jordägarna). Kvinnor fick stora jordlotter under jordreformprogrammen, något som aldrig tidigare skådats eftersom fattiga bondekvinnor i allmänhet inte ägde mark före revolutionen. Bondekvinnorna hade börjat få utbildning och blev läs- och skrivkunniga, vilket gjorde att de kunde spela en ledande roll i det kollektiva arbetet och i samhället. Prostitutionen, som var utbredd i Kina och som höll kvinnor i sexuellt slaveri, avskaffades helt. Sammantaget innebar denna tidsperiod en markant förändring i massornas attityder till kvinnor, eftersom de nya socialistiska idéerna utmanade de gamla traditionerna som ansåg att kvinnor var underlägsna män. Många framsteg gjordes när det gällde att rycka upp gamla patriarkala idéer och sedvänjor med rötterna. Även om det fortfarande var en bit kvar innan ojämlikheten mellan män och kvinnor var utjämnad (och vissa idéer fortfarande inte hade övervunnits helt, till exempel föreställningar om att kvinnor måste vara de som uppfostrar barn etc.), gjordes stora genombrott innan revolutionen slogs ned år 1976.^viii

Trots att många av de framsteg som gjordes under dessa revolutioner gjordes tillbaka efter kontrarevolutioner inifrån (t.ex. när revolutionen i Kina led nederlag återkom prostitutionen, den patriarkala familjeformen kom tillbaka i stället för kollektiv barnuppfostran etc.), är deras erfarenheter rika och lärorika. De visar oss att proletariatet har en viktig plikt att ta itu med dessa komplexa sociala frågor på ett sätt som inte är reducerande och som verkligen främjar den revolutionära kampen för ett samhälle utan förtryck. För att proletariatet verkligen ska kunna avskaffa sina livsvillkor – i synnerhet dess villkor under kapitalismen att falla djupare och djupare ner i fattigdom (både ekonomiskt och politiskt) trots att det är ”fritt” – måste det avskaffa alla tillhörande eländiga livsvillkor för folkmassorna. Eftersom det är den enda klass i det mänskliga samhällets historia som har fått denna uppgift, måste den också spela den ledande rollen i mänsklighetens befrielse.

Slutsats

Om mänskligheten ska kunna förverkliga en värld där fattigdom, ojämlikhet och misär – allt förtryck som det existerar – utplånas från jordens yta, är det av stor vikt att vi klart ser att arbetarklassen och dess verkliga politiska parti, kommunistpartiet, i samordning med alla andra förtryckta folk och förtryckta klasser, måste resa sig och krossa det kapitalistiska systemet. I dess ställe kommer ett nytt socialistiskt samhälle att byggas som verkligen kan släppa loss slussarna för massornas initiativ och utnyttja mänsklighetens uppfinningsrikedom för att lyfta oss själva från det gamla samhällets sjukdomar.

Det finns ingen politiker från det ena eller andra partiet, ingen som förespråkar den ena eller andra reformen, som i slutändan kan utrota privategendom och allt förtryck. Detta kan endast ske genom en revolution med världens arbetare i spetsen. Därför finns det ett skriande behov av att marxister från alla samhällsskikt går ut bland arbetarklassen, avslöjar detta ruttna kapitalistiska system för vad det verkligen är, och förbereder arbetarna för att samla sin styrka och uppnå sitt världshistoriska mål att krossa det hårda grepp som privategendomen, förtrycket och kapitalisterna har om massorna i stort. Som Marx och Engels en gång sa:

Låt de härskande klasserna darra inför en kommunistisk revolution. Proletärerna har inget annat att förlora än sina kedjor. De har en värld att vinna. Arbetare i alla länder, förena er!