Titta på en intervju med författaren, Fred Engst. Klicka på bilden nedan och ställ in YouTube på att visa svensk översättning.
Vi har tidigare publicerat två viktiga artiklar av Fred Engst.
Om förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti under socialismen
—————————————
Kampen för att faktiskt bygga ett socialistiskt samhälle:
Intervju med Fred Engst
Intervjun med Fred Engst genomfördes av Onurcan Ülker den 7 april 2017 i Beijing. Den publicerades i den Indiska tidskriften ”Aspects of India’s Economy” No. 74 (July 2019).
[En något förkortad version av denna intervju har tidigare publicerats i Marxistiskt Forum Nr 2 2023. https://arbetarforeningen.se/marxistiskt-forum-tidskrift/ ]
Onurcan Ülker: Kan du börja med att presentera dig själv?
Fred Engst (Yang Heping): Jag föddes i Beijing1952 och växte upp i Kinas gamla huvudstad Xi’an. Jag kom tillbaka till Beijing när vår familj blev förflyttad 1966, innan kulturrevolutionen började. Jag tillbringade de första tjugo åren av mitt liv i Kina – mestadels i Xi’an – och de sista åtta åren av den tiden var jag i Beijing under kulturrevolutionens höjdpunkt, men Beijing var inte lika kaotiskt som andra platser vid den tiden. Efter mellanstadiet arbetade jag i fem år på en fabrik tillsammans med mina klasskamrater. Några andra av mina klasskamrater åkte till landsbygden och jag ville också följa med dem, men jag fick inte följa med eftersom jag var utlänning. Senare, efter att jag försökte, fick min bror och syster åka dit. Sedan åkte jag till USA 1974 och tillbringade ytterligare ett trettiotal år där. Men jag kom tillbaka ofta: Jag tillbringade ett helt år här 1988, precis före händelserna i Beijing1989. Sedan tillbringade jag ytterligare ett år, 2000, för att undervisa här. Under tiden däremellan kom jag också ganska ofta tillbaka för att träffa mina föräldrar och mina klasskamrater. Till slut bestämde jag mig för att flytta tillbaka till Kina 2007. Sedan dess har jag undervisat och forskat här. Min livslånga strävan är att förstå politik och ekonomi under Maos tid. I den meningen kan jag säga att det har varit mycket fruktbart under de senaste tio åren.
Den verkliga frågan: Hur bygger man upp ett nytt socialistiskt samhälle?
OÜ: Du tillbringade alltså en hel del tid i det maoistiska Kina. Västliga kritiker av maoismen brukar anklaga den för att överpolitisera folket och därför konsekvent underminera stabilitet och institutionalisering. Hur såg vardagen ut för vanligt folk i det maoistiska Kina? Skapade den så kallade ”överpolitiseringen” av massorna verkligen ett slags kaos?
FE: Det är en laddad fråga. Det handlar om: rättfärdigar du förtrycket eller försöker du övervinna förtrycket? Problemet är med andra ord: Vill du störta de gamla förtryckarna för att bli en ny förtryckare eller vill du helt avskaffa förtryckssystemet?
Det fanns människor i de revolutionära leden som motsatte sig feodalismen, kompradorkapitalismen och imperialismen, men de motsatte sig egentligen inte förtryckarsystemet i sig självt. Så när revolutionärerna väl blev härskare uppstod ett nytt problem: Skulle de regera i folkets namn tillsammans med folket eller skulle de helt enkelt bli nya förtryckare? Hur man skulle förhindra att revolutionärerna blev nya förtryckare var den verkliga frågan.
Under de första sju åren, från 1949 till 1956, genomgick Maos Kina en mycket framgångsrik omvandling av jordbruket till kollektiva jordbruk; böndernas inkomst per capita ökade stadigt. Man lyckades också framgångsrikt omvandla företagarindustrier till statsägda företag eller gemensamma företag. Så i princip kunde de fullborda omvandlingen från ett kapitalistiskt, halvfeodalt samhälle till ett socialistiskt. Men sedan uppstod omedelbart en del andra frågor när människorna i fabrikerna, städerna och provinserna började ställas inför vissa problem. Arbetare och studenter strejkade på grund av en byråkratisk hantering av motsättningar. Det finns ett känt exempel: Armén ville bygga en flygplats i Henanprovinsen utan att ta hand om försörjningen för bönderna i byn. De försökte bara rasera allt för att bygga flygplatsen, och bönderna hade inget annat val än att göra motstånd och blockera vägen. Detta exempel nämns i volym 5 av Maos valda verk.
OÜ: Mao anklagar direkt Deng Xiaoping för detta…
FE: Ja, det var Deng Xiaoping som gjorde det. Det fanns många sådana exempel. Så frågan här är: hur övervinner man de dagliga, oundvikliga motsättningarna mellan cheferna och de styrda i fabriken? Hur organiserar man produktionen? Det finns många olika åsikter, olika idéer om vad man ska göra. Så vad ska ledarna göra? Ska de tillämpa masslinjen, lyssna på folk, hitta en lösning, skapa samförstånd eller bara köra över folket? Dessa frågor handlar främst om hur man kan demokratisera produktionsprocessen.
År 1956 blev det mycket uppenbart att det under den socialistiska perioden fanns två mycket olika typer av motsättningar: Å ena sidan var de gamla godsägarna och kapitalisterna inte nöjda med att förlora sin kontroll över jorden och företagen, och de ville störta socialismen. Å andra sidan fanns det en annan typ av motsättningar som gällde de praktiska frågorna om hur man skulle sköta den dagliga produktionsprocessen. Hur sköter man en skola eller ett jordbruk? Hur hanterar man konflikten mellan de som förvaltas och de som förvaltar? Var går gränsen för ledningens befogenheter? Detta var vad som då kallades ”motsättningar inom folket”. Eftersom de olika sidorna av dessa motsättningar inte hade motsatta mål; de hade samma mål men de skilde sig bara åt i fråga om hur de skulle närma sig det. Hur kan man driva en fabrik bättre och effektivare? Hur får man Kina att övervinna sin fattigdom och sin efterblivenhet? Hur kan Kina bli en industrialiserad nation? Det var motsättningar inom folket. Hur skulle man hantera dem?
1956 hade det blivit uppenbart att nya byråkrater och personer i ledningen försökte köra över folket. Så Mao inledde kampanjen Hundra blommor för att kritisera ledarna och rätta till partiet. Och det var så, för att låna ett engelskt uttryck, ”the shit hit the fan”. De människor som motsatte sig de gamla förtryckarna snarare än själva förtryckarsystemet under revolutionen, de människor som ville bli nya härskare kände sig mycket hotade av denna korrigeringskampanj. Vad de ville var istället att rikta om angreppet mot alla som kritiserade dem.
Jag tror att det är detta som låter ”kaotiskt” för vissa människor. De frågar sig varför kineserna inte bara skötte saker och ting på ett ”normalt” sätt – ”normalt” i den bemärkelse som termen används av makthavarna, de som styr! Varför hade de alla dessa politiska omvälvningar i Kina?
Vad de faktiskt frågar sig är varför Kina inte bara återgick till den gamla metoden. Varför lät de inte bara cheferna i fabrikerna bli chefer och hålla i trådarna? Varför valde de att kritisera dessa människor och försöka ändra deras tillvägagångssätt? I själva verket var dessa människor ovilliga att ändra sig. De kände sig hotade när de ställdes inför kritik. Att bli utsatt för kritik gjorde dem mycket obekväma. Det var just därför som partiets elit förvandlade korrigeringskampanjen till en ”antihögerkampanj” 1957. Detta var en total hundra åttio graders kursändring. Jag skrev också artiklar om detta.
Jag tror att detta är nyckeln till att förstå Maos sista tjugo år. Hur löstes dessa konflikter? Det första sättet var att ”bota sjukdomen för att rädda patienten”. Detta var också den metod som användes under korrigeringsrörelsen i Yan’an i början av 1940-talet. Den syftade främst till att lösa konflikterna genom korrektionskampanjer. I denna mening behandlades affischer med stora tecken och massmöten som de viktigaste verktygen för att rikta in sig på partiledningen. Det andra sättet var att rikta in sig på botten, utanför partiet, genom att peka på detaljer. Denna metod byggde på att manipulera folket, berätta för dem vem fienden var och hetsa upp dem till att attackera dem som hade anklagats för att vara ”reaktionärer”. Här gällde det inte att ”bota sjukdomen för att rädda patienten”, utan snarare att slå ner den motsatta sidan. Detta var också metodiken för den nämnda antihögerkampanjen.
Så den fråga som du tog upp måste ses genom denna konflikt: hur ska man bygga ett nytt socialistiskt samhälle? Utan detta ser det som hände under Mao-tiden helt enkelt galet ut. Jag hoppas att detta svar svarar på din fråga.
OÜ: Hur återspeglades detta i vanliga människors vardag?
FE: Människor påverkades mycket direkt. Ta en fabrik till exempel. Hur går det till när man som ledare eller chef för en verkstad ska sköta produktionsprocessen? Vad gör vi om produktionen släpar efter? Det kapitalistiska sättet är enkelt: de tillämpar bara morot och piska-strategier: ”Om du inte arbetar hårt får du sparken”, ”om du arbetar hårt får du extra bonusar” eller ”jag är chef, lyssna på mig. Jag anställde dig för dina muskler, inte för din hjärna” osv. Detta är det kapitalistiska tillvägagångssättet. Men om arbetarklassen är samhällets herre, hur styr man då produktionsprocessen? Om det finns problem med produktionen, vad gör vi då? Vi måste hålla möten för att diskutera vad som händer och hitta lösningar. Om arbetarklassen är herre över detta samhälle ligger det i arbetarnas intresse att lösa problemet i produktionsprocessen. Om de övervinner dessa svårigheter kommer de att förstå att arbetarklassen har en enorm förmåga att lösa sina problem. Att se att det de gör faktiskt ligger i deras eget intresse frigör folkets kreativitet enormt. Hur kunde folkets befrielsearmé med bara ”hirsar och gevär” besegra japanerna och nationalisterna? Tack vare en fast tro på ett gemensamt mål, en tro på att förtrycket skulle kunna störtas.
Samma regel gäller för det dagliga arbetet på en fabrik. Om ledningen alltid skyller på arbetarna för ineffektivitet i produktionen och inte försöker förstå vad som är grundorsaken till problemet, kommer arbetstarna normalt att känna sig rättslösa. Om arbetarna känner sig missgynnade, om de känner sig maktlösa, kommer de inte att bry sig. De kommer inte att visa initiativ. När de ser ett problem, t.ex. när de ser att en maskin går sönder, kommer de inte att bry sig om det. De kommer att tro att detta inte är deras problem. Men om de har en känsla av tillhörighet, om de har rätt att kritisera ledningen, om de kan komma med förslag på vad de ska göra och dessa förslag tas på allvar, om de verkligen känner att de är herrar över sitt öde, då kommer deras förmåga att övervinna svårigheter att förbättras enormt.
Vi har några motsatta exempel på detta. Dazhai var en modell som utvecklades av Mao. Jag är mycket bekant med det här exemplet: Jag har varit i Dazhai många gånger och även bott där i sex månader. Jag arbetade med bönder där och besökte närliggande platser. I Dazhai kunde man bara se hur ett starkt ledarskap som mobiliserade bönderna och ledde till diskussioner om hur man genom hårt arbete kan omvandla efterblivna jordbruksmetoder – utan att förvänta sig några utländska investeringar eller kräva maskiner – kan göra en enorm skillnad. Det är en stor historia i sig själv. I kontrast till detta finns också exemplet med byn Xiaogangcun som främjades av Deng efter reformen. Det fanns arton familjer i den byn som grälade hela tiden. När din familj blev ledare för arbetslaget försökte ni förskingra den kollektiva rikedomen. Jag kämpade mot dig för att undergräva din förmåga och makt. När nästa val kom ersatte jag dig som ledare för kollektivet. Den här gången var det jag som försökte förskingra och det var du som kämpade mot min makt. Byte av roller… Naturligtvis kan ett kollektiv inte hålla sig kvar på det sättet. Efter reformen satte Deng Xiaoping Xiaogangcun som ”modell”, precis som om kineserna aldrig hade upplevt en liten, småbondeekonomi under tusentals år! ! Detta är så löjligt!
Så det är kontrasten…
När arbetarklassen har makten
OÜ: Du har just tagit upp den grundläggande skillnaden mellan den kapitalistiska och Maos socialistiska strategin för att lösa problemet med att öka produktionen. Jag tror att denna skillnad är djupt rotad i kunskapsteorin. De epistemologiska grunderna för den maoistiska strategin, som utgår från att de arbetande människorna besitter kunskapen om den sociala verkligheten, särskilt eftersom de direkt deltar i produktionsprocessen, och den kapitalistiska strategin, som förespråkar ett permanent reproducerande av skillnaden mellan intellektuellt och manuellt arbete, är helt olika. Jag kan tänka mig att maoismens unika epistemologiska ståndpunkt också är det som ledde till rörelsen Upp till bergen och ner till landsbygden. Utbildade ungdomar skickades ner till landsbygden eller arbetsplatserna för att lära sig av de verkliga kunskapsmästarna, dvs. arbetare och bönder. Man deltog också i manuellt arbete på den tiden. Vad lärde du dig av dina erfarenheter? Tror du verkligen att Maos tillvägagångssätt var giltigt?
FE: Ja, naturligtvis. Men huvudsaken är att produktionens mål är annorlunda under kapitalismen. Förbättringar av jordbruksutrustning görs till exempel vanligtvis inte av ingenjörer som sitter på kontoret och konstruerar maskiner. Det är ganska ofta jordbrukarna som hittar fel i maskinerna. Amerikanska jordbrukare har till exempel små verkstäder på sina gårdar. De ändrar maskinerna där. Maskinhandlare kommer in, ser det, stjäl idén och förbättrar den. Men kunskap kommer naturligtvis från praktiken, det är källan till alla idéer. Kapitalistiska intellektuella och ingenjörer kan förfina denna kunskap, och naturligtvis kan arbetare i fabriken utan formell utbildning kanske inte teoretisera så bra. Men i sista hand är det arbetarnas samlade praxis som är den främsta källan till kunskap.
Det är just därför Mao förespråkade intellektualisering av arbetarna och intellektuellas deltagande i manuellt arbete. Att kombinera dessa två var mycket viktigt. Ja, en kunskapsteori är en aspekt av detta. Men min egen arbetslivserfarenhet i USA och i Kina under Maos tid visade mig att den mest slående punkten är målet för produktionen. I USA försöker vi som arbetare att inte komma med några förslag till tekniska förbättringar till ledningen av rädsla för att förlora våra jobb. Jag menar, man kan komma med ett förslag som kan göra produktionen mycket effektiv och bara på grund av detta kan någon förlora sitt jobb. Därför saboterar arbetstagarna ofta maskinerna och produktionsprocessen, eftersom de inte står på samma sida som cheferna; när det kommer till kritan står de på motsatt sida. Kapitalisterna säger alltid att ”vi sitter alla i samma båt”. Om företaget går i konkurs kommer naturligtvis arbetstagarna att förlora sina arbeten, sina löner. Ur det perspektivet, ja, vi sitter ”i samma båt”! Men vet du vad: vi kommer att förlora våra jobb först innan kapitalisterna förlorar sina pengar. När de säger ”vi är konkursmässiga” betyder det att de inte har överskott, men att de fortfarande kan överleva.
I Maos Kina var dock målet med produktionen ett helt annat. Ledarna kunde inte sänka din lön eller avskeda dig. Arbetarna kunde bara skrika tillbaka om chefen bad dem att göra något som de inte tyckte var rätt. Jag menar, naturligtvis fanns det vissa disciplinåtgärder, men uppfattningen var att människor på en arbetsplats gjorde saker tillsammans. Ledarna hade ansvaret för att ge instruktioner om vad som skulle göras, men dessa instruktioner måste vara rimliga för arbetarna. Om en ledare bara satt på kontoret, drack sitt te, läste sin tidning och talade om för arbetarna vad de skulle göra, kunde man bara säga till honom: ”Gå ut därifrån och kom hit! Arbeta med oss!” Arbetarna hade rätt att göra det. Vem som skulle bli ledare var också föremål för arbetarnas godkännande. Kanske inte i valpolitisk mening, men om arbetarna krävde att ledaren skulle bytas ut och om deras krav inte accepterades av ledningen kunde de gå ut i strejk eller bromsa arbetet. Så alla som ville vara effektiva måste få arbetarnas godkännande. Återigen: Här var nyckeln att ledarna inte kunde avskeda arbetstagarna eller sänka deras löner. Så om jag vill leda er kan jag inte tvinga er. Jag kan bara leda er genom samtycke och förnuft. Det är den grundläggande skillnaden mellan det kapitalistiska produktionssättet och socialismen! Detta var naturligtvis en källa till motivation för människor att bidra till att förbättra produktionsprocessen. Jag minns att arbetare kom med många förslag. Folk hade mycket olika åsikter om hur saker och ting skulle hanteras. Ibland, som under kulturrevolutionen, blev två fraktioner så antagonistiska mot varandra att de till och med gick in i väpnad konflikt på vissa platser. Men det är i alla fall en annan historia.
Vissa säger att under Maos tid hade arbetarklassen aldrig makten. Jag förkastar detta. Det faktum att det förekom fraktionsstrider och en viss grad av väpnad konflikt visar just att arbetarklassen hade makten. Om arbetarklassen inte hade haft makten skulle det inte vara möjligt för gräsrotsorganisationer att slåss om hur en fabrik ska drivas. Ja, fraktionsstrider är inte bra, och det var det mest förödande för arbetarklassen. Men det bevisar också att arbetarklassen hade makten under Maos tid. Det är historiens ironi.
OÜ: Fick du direkt bevittna fraktionsstrider när du arbetade i din fabrik?
FE: Inte i min fabrik, nej. Men vi hörde många historier om våldsamma slagsmål. När jag gick till en kolgruva i början av kulturrevolutionen var det bråk. Det var kanske inget knytnävsslagsmål, men konservativa fraktioner som försvarade gruvledningen och rebellfraktioner som kritiserade den skrev alla stora teckenplakat, höll demonstrationer, organiserade sammankomster… Vi gick också på många sammankomster.
I Maos Kina var arbetarklassen samhällets herre. Så när det finns många olika åsikter bland arbetarna, hur ska man lösa det? Detta var den viktigaste frågan. I dag talar folk alltid om ”demokrati”. I många fall är det en lögn! Aktiv, daglig demokrati utövades i Maos Kina! För Guds skull, berätta för mig: Människor bråkade, och till och med slogs för att försvara det som de tyckte var rätt! Om detta inte är arbetarklassen vid makten, vad är det då?
Stad och landsbygd, mentalt och manuellt arbete
OÜ: Hur formade dina erfarenheter i det maoistiska Kina dina åsikter om förhållandet mellan intellektuellt arbete och manuellt arbete?
FE: Det finns mycket att prata om, men jag är faktiskt mer påverkad av mina föräldrar [Erwin Engst och Joan Hinton], som också påverkades av sina föräldrar. Min mormor [Carmelita Hinton], som grundade Putney School, lade så stor vikt vid praktiskt lärande. De hade en gård på skolan, eleverna var tvungna att mjölka korna och mata dem; de var också tvungna att idrotta, gå ut i vildmarken och överleva där, och så vidare. Detta var mycket en praktisk metod, och min mor fick också denna typ av utbildning. Min far var mjölkbonde och han var också mycket intresserad av att använda händerna.
Men folk har mycket elitistiska åsikter i Kina. Intellektuella känner sig överlägsna och arbetare känner sig underlägsna. Arbetare knäböjer alltid för människor som har mer utbildning, mer kunskap, mer auktoritet … När mina föräldrar kom till Kina gav de inte mycket för de intellektuella med näsan i vädret här. Jag är mycket påverkad av det. Så jag kan säga att det är en kombination av min uppväxt i Maos Kina och mina föräldrars inflytande som gör att jag har den här typen av åsikter i dag.
OÜ: I dag, inte bara i västvärlden utan även i kinesiska akademiska kretsar, kallas utbildade ungdomar som placerades i politiska kampanjer och skickades ut på landsbygden eller till fabrikerna under den maoistiska eran ofta för den ”förlorade generationen”, de människor som offrade sina liv enbart på grund av en maktkamp i toppen som egentligen inte hade något med dem själva att göra. Vad tycker du om denna åsikt?
FE: Jag håller uppenbart inte med om det. För det första handlade det inte bara om en maktkamp. Det handlade snarare om hur man bygger socialismen, som jag nämnde tidigare. ”Maktstrider” kan äga rum mellan härskare, förtryckare. Och naturligtvis fanns det vid den tiden också en hel del maktkamper mellan kapitalistfararna i Kina. Så det som ägde rum under Maos tid var en kombination av maktkampen mellan de människor som ville ta den kapitalistiska vägen, och den verkliga kampen mellan arbetarklassen och kapitalistklassen om vilken väg som skulle tas.
När det gäller din fråga om de ”utskickade” ungdomarna kan jag faktiskt säga att den är mycket kontroversiell. Vad jag finner är att människor som fördömer beslutet att skicka ungdomarna till landsbygden rutinmässigt ignorerar ett grundläggande faktum i det kinesiska samhället, nämligen att majoriteten av befolkningen är bönder. I själva verket var de skickade ungdomarna något privilegierade ungdomar i städerna på den tiden. Vad jag menar med begreppet ”privilegierade” är att människor i städerna hade mycket mer att tillgå än människor på landsbygden. Och detta var ett oundvikligt resultat av den nödvändiga industrialiseringsprocessen – nödvändig i den meningen att Kina var ett mycket efterblivet, fattigt land. Frågan var: hur industrialiserar man? Man behövde ha någon form av primitiv kapitalackumulation. Kina kunde inte åstadkomma detta på det sätt som britterna tidigare hade gjort, genom att avgränsa jordbruksmarken och sparka ut bönderna. Det kunde inte heller helt enkelt exploatera andra länder för att ackumulera kapital. Så hur skulle Kina generera tillräckligt med kapital för att starta industrialiseringsprocessen när den stora majoriteten av befolkningen var bönder? I början av 1950-talet fanns mer än 80 procent av den kinesiska befolkningen fortfarande på landsbygden.
Allt Kina kunde göra var att antingen beskatta bönderna, eftersom de utgjorde majoriteten av befolkningen, eller att gå igenom en process av ”ojämnt utbyte” av industriprodukter mot jordbruksprodukter. Beskattning skulle bli mycket dyrt och svårt att upprätthålla. Så staten beslutade att förlita sig på utbytet mellan industriprodukter vars pris är högre än dess verkliga kostnad och jordbruksprodukter vars pris är lägre än dess verkliga kostnad som en mekanism genom vilken den kunde ackumulera kapital för industrialisering. För att detta skulle lyckas, och för att förhindra att köpmännen fyllde sina fickor genom att utnyttja skillnaderna mellan priserna på industriprodukter och jordbruksprodukter, införde Kina ett monopol på jordbruksprodukter. Detta monopol på spannmålsköp krävde samtidigt också ett system med bosättningstillstånd. Stadsborna skulle få tillgång till spannmål till låga kostnader, vilket skulle göra det möjligt för industriarbetarna att överleva till lägre löner. Spannmålet skulle köpas av bönderna till ett lågt pris, och industriprodukter (inklusive kläder eller lätta industrier som termosflaskor, ficklampor, tvättställ etc.) skulle säljas till jordbrukarna till ett högt pris. I detta system krävde alltså den inledande industrialiseringen med nödvändighet denna typ av ojämlikt utbyte.
På så sätt kunde till exempel produkten av ett års arbete av en textilarbetare bytas ut mot produkten av ett års arbete av ett dussintal eller till och med hundra jordbrukare i Kina. Anledningen till detta var enkel: för att industrialisera måste man ha gruvor, stål, produktionsmaskiner, byggnader och så vidare. Jordbrukare behöver inget av detta. För att bryta kol, bryta järnmalm, smälta den till järn, tillverka maskiner, bygga en symaskin eller textilmaskin för att tillverka kläder osv,måste en mycket lång kedja av industriell uppbyggnad äga rum – och de arbetare som utför dessa arbeten behöver äta. Varifrån kommer maten? Från bönderna! Så detta är alltså hur det ojämlika utbytet startade den industriella processen; detta var den huvudsakliga orsaken.
Detta låg faktiskt också i böndernas långsiktiga intresse. Framtida bönder skulle nämligen inte behöva stanna kvar på små gårdar. Industrialiseringen skulle frigöra dem från allt detta tunga, nedbrytande arbete. De skulle i stället använda traktorer. Men för att kunna använda traktorer måste man ha stål. För att ha stål måste man ha järnmalm och kol. Detta är inte saker som bönder, jordbrukare kan köpa initialt. Men kollektiviseringen gjorde det möjligt för bönderna att köpa maskiner. Och den gjorde det också lättare att leverera spannmål till staden. Så detta var ryggraden i ”huku” eller systemet med bosättningstillstånd.
Men vi bör hålla oss till motsatsernas enhet i minnet. Allt har två sidor. Kinesiskan har ett bra ord för det jag vill säga: ”Wunai”, som bokstavligen betyder ”det bästa i den värsta möjliga situationen” eller ”det bästa alternativet i avsaknad av ett bättre alternativ”. Ja, ojämnt utbyte var det bästa alternativet för Kina att ackumulera kapital vid den tiden. Men det hade också en bieffekt: På grund av detta system kände människor i städerna att deras arbete var värt mer än böndernas arbete. Det var naturligtvis inte sant; ”ojämnt utbyte” var bara ett resultat av statens monopolisering av spannmål. Men följaktligen började människorna i städerna känna att de var överlägsna. De hade garanterad mat, de hade garanterade kläder till billiga priser osv. Och bönderna kunde inte godtyckligt flytta till staden på grund av spannmålsransoneringarna. När man kom till staden hade man ingen spannmål, man kunde inte leva. Spannmål var bara garanterat för stadsbefolkningen i staden. Om man bestämde sig för att flytta till staden var man tvungen att ta med sig sin egen spannmål från landsbygden. Kapitalistiska liberaler säger att detta är en begränsning av människors rörelsefrihet. I själva verket kan man se hur denna ”frihet” fungerar i alla slumområden i Latinamerika, Indien och andra ekonomiskt underutvecklade länder! Människor är fria att röra sig där!
Den negativa aspekten av detta system var att staden hade mer avancerade utbildnings- och sjukvårdsinrättningar och mycket större tillgång till konst, litteratur osv. Stadsbornas liv förbättrades mycket snabbare än livet för människorna på landsbygden. Denna uppdelning var ett kännetecken för det gamla kapitalistiska samhället och den bibehölls i det socialistiska samhället. Klyftan mellan landsbygd och stad var inte bara enorm utan den ökade också. Vad kan man göra åt detta?
Att skicka ungdomarna till landsbygden var därför meningsfullt. Varför det? För det första gjorde det det möjligt för människorna i staden att i viss mån betala tillbaka till bönderna. De tog med sig sina kunskaper och sin expertis till landsbygden. Att låta stadsungdomar se landsbygden gav dem också ett tydligt budskap: ”Tro inte att de privilegier ni har i staden är er naturliga rättighet. Ni måste tänka på hur bönderna, majoriteten av människorna, lever i det här landet!” Detta var Kinas ryggrad. Nåväl, man kan säga att det inte var det mest effektiva sättet, men det spelar egentligen ingen roll. I vilket fall som helst var det ett sätt för stadsborna att betala tillbaka till bönderna för vad de fått genom sin privilegierade ställning.
I början stödde också de flesta ungdomar denna politik. De kände till svårigheterna, de hade alla gått igenom det. De kände att det var deras plikt att hjälpa till på landsbygden. Tyvärr hände många saker samtidigt. Skillnaderna kunde faktiskt minskas avsevärt på 1960-talet, efter ”tre svåra år” [1959-61]. (Och under resten av 60-talet med undantag för 1966-67, kulturrevolutionens första år). Industripriset bör sänkas och jordbrukspriset höjas. Men landet befann sig i ett dödläge. Det pågick en kamp om Kinas framtid. Många saker gick det inte att ta hand om. Så man borde å ena sidan ha skickat ungdomarna till landsbygden och å andra sidan minskat skillnaderna mellan stad och landsbygd. Men det fanns så många saker att oroa sig för samtidigt och de valde att ta tag i den största motsättningen.
När Deng kom till makten förstörde han politiken att skicka ungdomar till landsbygden. I dag säger folk att Deng upphävde politiken eftersom ungdomarna gjorde uppror. Men orsaken till att ungdomarna gjorde uppror är ett ämne som väldigt få människor faktiskt studerar, så vitt jag vet. Under Maos tid hade ungdomarna inte gjort uppror mot denna politik. De gjorde uppror 1977, efter det att Deng hade infört ett examinationssystem. Allt elitfolk lämnade landsbygden för att börja på högskolorna. Tänk er ungdomen på landsbygden som arbetar tillsammans med bönderna. De började helt plötsligt känna sig som: ”Åh, jag förstår! Det är meningen att jag ska stanna på landsbygden hela mitt liv, men du kan åka härifrån!”. Det var detta som bröt ungdomarnas vilja och samförstånd, som förstörde den centrala motivationen bakom politiken.
OÜ: Detta faktum nämns inte heller i ”de sårades litteratur”.i
FE: Ja, det är just det jag menar! Jag är helt och hållet överens med ungdomarnas perspektiv. När alla var tillsammans var allting bra. Men när det blev uppenbart att vissa var ”mer jämlika än andra” gjorde de förståeligt nog uppror.
OÜ: Så många före detta utsända ungdomar har skrivit om sina erfarenheter på landsbygden i memoarer. Ändå kritiserar de sällan denna politiska förändring som ägde rum efter Maos bortgång. De väljer att rikta in sig på politiken från Mao-eran och särskilt kampanjen Ned till landsbygden som helhet.
FE: Ja. Jag ser dock ingen dokumentation om ett ungdomsuppror mot denna politik innan Deng kom till makten. Naturligtvis fanns det en del vedermödor och svårigheter. Det fanns en rörelse som gick bakvägen 1975, och den var ett slags föregångare till rörelsen mot ”Ner till Landsbygden”-politiken 1977. När jag träffade människor från Shanghai som fördömde denna politik att skicka ungdomar till landsbygden, ställde jag bara enkla frågor till dem: ”Varför tror ni att ni har en trygghet som ”huku” i Shanghai? Vad gör ni för majoriteten av bönderna på landsbygden som gör det möjligt?” De svarade bara: ”Det är inte mitt problem!” På individuell basis kände dessa ungdomar att de blev illa behandlade. Men de flesta människor, även de som fördömer politiken Ner till landsbygden, har en oförglömlig erfarenhet av det livet. De hade svårt att stanna på landsbygden, men de känner fortfarande nostalgi för den tiden. De flesta av dem säger: ”Vi vill återvända till vår ungdom, vi vill återvända till det livet. Ändå ser jag ingen litteratur som förhärligar den typen av erfarenheter hos människor som gick till fabriken för att arbeta i ett kapitalistiskt samhälle. I amerikansk litteratur ser man till exempel inte unga arbetare som talar om hur bra de har det på fabriken. Jag arbetade också i en amerikansk fabrik i ett dussintal år den erfarenheten liknade inte alls den jag hade i Maos Kina.
Det viktigaste som dessa människor missar är alltså anledningen till att de minns upplevelsen trots att de är emot politiken: det gemensamma. Känslan av jämlikhet, av att vara tillsammans i solidaritet. Den gemensamma erfarenheten av att vara förtryckt i en fabrik är inte något som de flesta människor vill återuppleva. Men oavsett hur hårt man arbetar förtjänar en gemensam erfarenhet av att arbeta tillsammans för att bygga något, för att bygga ett ”nytt Kina”, att bli ihågkommen. I Amerika kan man bara se denna typ av glorifiering av det förflutna bland soldater i den amerikanska armén. När marinsoldaterna och de gröna baskrarna åker hem har de vanligtvis roliga minnen från sina tidigare erfarenheter. Man har ett slags band i armén, man gör något tillsammans. I det här fallet handlar det naturligtvis om imperialism. Ur psykologisk synvinkel ger dock tjänstgöring i armén en känsla av samhörighet. Det är något man inte ser när man arbetar i en fabrik i det kapitalistiska samhället.
Det verkliga ”kinesiska miraklet” var socialismen
OÜ: Under tiden efter Mao reducerades socialismen på något sätt till ekonomisk utveckling eller till BNP-tillväxt i den officiella kinesiska diskursen. Som vi vet var socialismen för Mao mycket mer än så. Det han hade i åtanke som en gradvis övergång till ett klasslöst samhälle var också en process för att skapa direkt demokrati för de arbetande. Min fråga är därför: var detta verkligen fallet i det maoistiska Kina?
FE: Självklart. Försvarare av Mao-erans politik kan uppehålla sig vid den demokratiska aspekten av den. Men vi får inte underlåta att motverka kapitalisternas totala missuppfattning om att den ekonomiska tillväxten är snabbare efter Mao. Det är helt och hållet felaktigt! Under de senaste månaderna har jag gått igenom uppgifter från Kinas nationella statistikbyrå för att jämföra tillväxttakten. Ja, BNP är ett mått. Men i stället för att använda BNP mätte jag spannmålsproduktion, tygproduktion, järnvägstransporter, elproduktion, kolproduktion och några andra grundläggande komponenter i den ekonomiska tillväxten. Till min förvåning var den industriella utvecklingstakten under Maos tid mycket högre än under Dengs tid, med undantag för tygproduktionen och BNP-värdet. Sanningen är att BNP inte fanns under Maos tid och att den fabricerades senare av tjänstemän. Under Maos tid räknades inte heller tjänstesektorn med!
Under Maos tid hade vi sovsalar, cafeteria, daghem, bibliotek, yrkesskola och så vidare i en fabrik. Alla dessa saker räknas inte som en del av BNP. Men när man delar upp dem börjar de alla bidra till BNP. Så när detta faktum beaktas kan man se att även under de förmodat ”kaotiska” sista tio åren av Maos era var utvecklingstakten snabbare än eller åtminstone lika snabb som utvecklingstakten under tiden efter Mao. Här är fakta (se tabell 1).
I min analys har jag inte använt potentiellt missvisande mått som ”bruttoproduktion”. Jag tittade bara på hur mycket tyg som producerades, hur mycket stål som producerades, hur mycket el som producerades osv. Dessa typer av mått löper ingen risk att bli dubbelräknade. Jag uteslöt också uppgifter för 1949-1951 för att ta hänsyn till den förödelse som revolutionen orsakade – en nödvändig återhämtningsperiod för Mao. Jag tog alltså uppgifter från 1952 till 1976 och jämförde sedan med Dengs period och därefter. Resultaten är häpnadsväckande. När man talar om Maos period säger de flesta bara att folket offrades. Detta är tomt prat, inget mer. Det är bara genom att göra människor till samhällets herrar som man kan få en så snabb ekonomisk utveckling!
Jämfört med andra ekonomiskt underutvecklade länder som Indien och Brasilien går den senaste tidens ekonomiska utveckling i Kina under kapitalismen också mycket snabbt. Detta kan inte förnekas. Det är därför man i dag fortsätter att tala om det ”kinesiska miraklet”. Men saken är den att den ekonomiska utvecklingen under socialismen går snabbare. Lägg märke till ett enkelt faktum i historien: Efter att sovjeterna krossade reaktionärerna i inbördeskriget, från 1921 till 1941, gick Ryssland från ett efterblivet industrisamhälle i Europas utkanter till en högt industrialiserad supermakt. Ett spann på tjugo år omedelbart efter ett förödande krig. Jämfört med Sovjetunionen är det som hänt Kina under de senaste 40 åren ingenting. Liksom i Sovjetunionen uppnådde socialismen en anmärkningsvärd ekonomisk framgång i Maos Kina. Det är alltså en villfarelse att den ekonomiska tillväxten offrades under Maos tid för att få folk att må bättre. Detta är inte sant.
I Maos Kina var dessutom inte bara produktionsutvecklingen mycket snabbare än efter Mao, utan människorna hade också fått uppfattningen att de var samhällets herrar. Detta var själva skälet till 1989 års tillslag. Människor gick ut på gatorna i stora mängder för att protestera eftersom de trodde att regeringen tillhörde dem. Detta var kulturrevolutionens anda! Detta mycket grundläggande faktum om upproret har dock helt ignorerats av de traditionella forskarna.
Det socialistiska arvet
OÜ: Många andra utvecklingsländer genomgick också en marknadsorienterad reformprocess, särskilt från mitten av 1970-talet. Men i dag talar vi bara om ”den kinesiska modellen” som en ”framgångshistoria”; alla andra ”modeller” som främjats av internationella finansinstitut tidigare har redan kollapsat. Vad är den främsta orsaken till detta? Tycker du att de vanliga ekonomernas påstående – att den ekonomiska utvecklingen i Kina efter Mao är ett bevis på marknadsekonomins överlägsenhet över den så kallade ”planekonomin” – är vettigt? Skulle den relativa framgången för den marknadsorienterade omvandlingen i Kina någonsin ha kunnat uppnås utan den oberoende tunga industriella bas som etablerades under den maoistiska tiden?
FE: Det är så intressant. De vanliga ekonomerna är så okunniga om utveckling. Anledningen till att de flesta länder i tredje världen har svårt att utvecklas är imperialismen. Imperialister och multinationella företag trampar på alla utvecklingsinsatser som skulle kunna utmana deras monopolställning i länder i tredje världen. Det enda skälet till att Kina kunde växa upp är att landet, i imperialismens era, bevarade sin suveränitet. Den ekonomiska bas som byggdes upp under Maos era lade grunden för en suverän kapitalistisk utveckling. Det är den viktigaste orsaken! Även i dag, se er omkring i världen, vilket land har inga utländska trupper? Vilket land är suveränt i militärt, politiskt och ekonomiskt hänseende? Endast Ryssland och Kina. Indien, kanske, men bara lite. Om ni inte förstår logiken bakom den ekonomiska utvecklingen under den imperialistiska eran kommer ni att förbli ovetande om varför Kina kunde utvecklas.
Så i grund och botten är det historiens ironi: för att ett land i tredje världen ska kunna utvecklas på kapitalistisk grund behöver det först socialismen. Mao sade en gång: ”Endast socialismen kan rädda Kina”. Vi kan lägga till nu: ”Endast socialismen kan rädda kapitalismen i tredje världen”. Om man vill utveckla kapitalismen i ett land i tredje världen i imperialismens era kan man bara göra det genom att bryta med imperialismen och ha en suverän ekonomisk utveckling. Först då kan man bygga upp en sammanhängande, nationell ekonomisk bas som är tillräckligt stark för att komma tillbaka till världsekonomin.
OÜ: Detta låter som vad Samir Amin kallar ”bortkoppling”.
FE: Det stämmer. Man måste koppla bort för att få en inhemsk ekonomisk utveckling. Det enda möjliga sättet att göra det är att först ha socialism. Om Kina 1949 hade öppnat sig skulle det i dag inte skilja sig från Filippinerna. Och det skulle inte vara mycket bättre än Indien. Indiens ekonomi förväntas växa, men den har ingen underhållskraft. Kinas relativa ekonomiska framgång efter reformen, jämfört med andra länder i tredje världen, beror på att landet har suveränitet. Det har en industriell bas. Landet bestämmer inom vilka sektorer multinationella företag får verka. Inom vissa sektorer, t.ex. energi, transport och finans, tillåter den kinesiska regeringen inte multinationella företag alls, och inom andra sektorer, t.ex. bilindustrin, tillåter den dem endast som en del av ett samriskföretag. Utländska företag vill inte vara med i ett samriskföretag, utan föredrar helt klart helägda dotterbolag. Men Kina säger: ”Det är villkoret. Acceptera eller låt bli. Om ni vill komma in måste ni ha ett samriskföretag.
Men om kineserna började med gemensamma företag 1949, vad kunde de då göra? De hade ingenting! Men när jag lämnade Kina 1974 kunde varje provins i landet tillverka lastbilar. Deras kvalitet var inte så bra; de var tvungna att skicka en tekniker för varje lastbil de sålde för att reparera den. Men de hade ändå lastbilar! När man har det kan man förbättra det. Om man inte har lastbilar har man ingenting att arbeta med. När multinationella företag dök upp i varje provins med en lastbilsbyggnadsindustri ombads de att starta ett samriskföretag. Kineserna sa: ”Jag kan göra ramar, jag kan göra däck och jag kan bygga säten. Men jag behöver er motor och er växellåda. Din motor och din växellåda är bättre än min. Allt annat kan jag göra, jag kan till och med göra det bättre.” Det är så ett samriskföretag fungerar.
Att ha en sammanhängande, inhemsk, allsidig ekonomisk bas är alltså nyckeln till att Kina ska kunna återuppstå i den kapitalistiska världen och bli en stigande industriell makt. I avsaknad av detta förstör den nyliberala politiken länderna i tredje världen. Filippinerna har antagit den nyliberala politiken mer intensivt än något annat land. I dag har landet inget att visa upp för detta. Ingenting! Det är så sorgligt. De kan inte ens tillverka en tång eller en spik. De kan bara tillverka de mest primitiva saker. Det som finns på marknaden är alla produkter från multinationella företag eller billig import från Kina.
OÜ: Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det du säger är att Kina fortfarande åtnjuter ett slags suveränitet tack vare arvet från Mao-eran. Hur bedömer du då de utländska direktinvesteringarnas roll i dagens Kina? Eftersom utländska direktinvesteringar länge har ansetts vara en viktig drivkraft för Kinas snabba BNP-tillväxt efter Mao-tiden.
FE: Jag tycker att denna åsikt är väldigt långsökt. Jag menar, det är långt ifrån verkligheten. Utländska direktinvesteringar spelar en viss roll i Kina, men jag tror att de flesta forskare överdriver den. Vad Kina faktiskt gör är att stjäla teknik. Kina drar stor nytta av sin förmåga att piratkopiera teknik. Anledningen till att Kina har utvecklats mycket snabbare än andra länder i tredje världen är att landet utnyttjar styrkan i sin suveräna bas – ekonomi, politik och militär – för att minska den tekniska klyftan och att snabbt utveckla innovationer. Man kan göra ett språng framåt; man kan ta genvägar. I stället för att börja med fasta telefoner kan man gå direkt till mobiltelefonen. I stället för att börja med videobandspelare kan man gå direkt till video CD- eller DVD-inspelare. Till och med den kinesiska filmindustrin är helt beroende av piratkopiering av Hollywoodfilmer i dag.
Låt mig förtydliga min ståndpunkt med hjälp av exempel: McDonald’s, till exempel, kom in. Kineserna lärde sig av det. I dag är den kinesiska snabbmatsindustrin bättre än McDonald’s. Eller FedEx kom in. Nu har FedEx redan fått stryk av kinesiska expressleverantörer. Exemplen kan göras många fler. Men saken är den att det som gör detta möjligt är att du har suverän kontroll över de viktigaste sektorerna i ditt land.
OÜ: Vad sägs om inhemska motsättningar, till exempel motsättningar som härrör från arbetets kommersialisering i Kina efter Mao? Utgör levnads- och arbetsvillkoren för Kinas nya arbetarklass, särskilt för migrantarbetare, ett hot mot denna ekonomiska modells hållbarhet?
FE: Här finns det också en annan enorm vinst från Maos tid som forskare ofta tenderar att förbise. De vet helt enkelt inte vad som är nyckeln till billig arbetskraft i Kina. De säger att det beror på arbetskraftens storlek. Eller så säger de att det beror på att befolkningsstrukturen har mycket fler unga människor i Kina. Men det finns också i andra länder i tredje världen. Hur kommer det sig att Kina har billig arbetskraft, medan andra länder med mycket billig arbetskraft inte ens kan utnyttja den? Det är mycket ironiskt. De vanliga forskarna och nyhetsmedierna i västvärlden är inte konsekventa när det gäller att förklara detta faktum.
Det hade länge varit en gåta för mig också tills jag åkte till Filippinerna. Jag åkte dit tre gånger, pratade med människor där och försökte förstå den sociala verkligheten i landet. När jag jämförde Filippinerna med Kina såg jag att det som skiljer Kina åt är arvet från jordreformen. Jordreformen gav varje kinesisk bonde en bit mark. Detta är nyckeln till billig arbetskraft i Kina. Om man jämför den officiella minimilönen i Kina och den officiella minimilönen i till exempel Filippinerna i dag (jag vet inte mycket om Indien) kan man inte se någon stor skillnad. Många människor i Filippinerna lever på denna minimilön och lever i fattigdom. Men kinesiska arbetare med mer eller mindre samma lön har det mycket bättre. Varför är det så? Främst för att jordlösa bönder på platser som Filippinerna tvingas bort från landsbygden, de kommer till städerna och börjar leva på minimilönen, och den lönen måste försörja hela familjen. Vård av de unga, vård av de gamla, allt är beroende av denna lön. Men familjerna till kinesiska migrantarbetare och jordbrukare som kommer till städerna för att försörja sig räknar inte helt och hållet med sin lön. De har mark hemma. Att uppfostra unga och ta hand om gamla på landsbygden kostar nästan ingenting. Så om arbetarklassens reproduktionsprocess genomförs på landsbygden minskar kostnaderna avsevärt. Men om man som jordlös bonde flyttar till en stad är kostnaderna för boende, skolgång för ungdomar, vård av gamla och så vidare mycket högre. På den kinesiska landsbygden arbetar människor i 60-, 70- och till och med 80-årsåldern fortfarande på sina åkrar och i sina trädgårdar. De är självförsörjande. De har sitt eget hus och sin egen mark. Även om de inte kan arbeta har de mobiltelefoner. De ringer upp någon för att plantera, plöja eller skörda sin mark. De styr bara litegrann. Så gamla människor är inte en börda för unga människor. Detta är nyckeln till att förstå billig arbetskraft i Kina. Och det som gjorde detta möjligt är den kinesiska revolutionen 1949. Utan denna grund skulle Kina inte ha denna typ av billig arbetskraft. Detta är vad kapitalistiska forskare inte förstår (eller undviker att nämna).
I dag är det just urbaniseringen som är orsaken till att arbetskraftskostnaderna ökar i Kina. Lokala myndigheter och fastighetsspekulanter har tvingat bort bönder från marken för att kunna bygga industriområden. Och när man väl tvingar bort bönderna från marken till de urbana miljöerna måste deras löner vara högre än tidigare för att de ska kunna överleva. Så regeringens urbaniseringssträvanden ökar arbetskraftskostnaden i dagens Kina. Detta är kapitalismens ironi. Det är därför jag känner att endast marxismen kan förstå kapitalismen. Kapitalistiska forskare, kapitalistiska ekonomer förstår den inte.
Sociala tjänster i det socialistiska Kina
OÜ: Låt oss gå tillbaka till vårt tidigare ämne. I det maoistiska Kina tillhandahölls nästan alla grundläggande sociala tjänster gratis eller till en symbolisk avgift tack vare systemet med risskålar av järnii i städerna och systemet med folkkommuner på landsbygden. I dag kritiseras dock denna politik också av vissa reformvänliga och vanliga forskare som hävdar att kvaliteten på dessa tjänster var otroligt låg vid den tiden. Hur var kvaliteten på de sociala tjänsterna i det maoistiska Kina? Förbättrade de verkligen levnadsstandarden för det kinesiska folket?
FE: För att göra en liten rättelse, allt var inte gratis. Man var tvungen att bo i en stad, och vissa tjänster erbjöds inte till jordbrukare. En del av dem var gratis, men för en del av dem var man tvungen att betala en låg avgift. Bostäderna var till exempel inte helt gratis. Man var tvungen att betala en symbolisk hyra. Utbildning var mer eller mindre gratis. Man behövde bara betala för sina böcker, men priset var mycket minimalt. Det är en av anledningarna till att den i efterhand beräknade BNP var låg under Maos tid. Om en tjänst är gratis räknas den inte in i BNP. Det finns inget varubyte här.
Ja, kvaliteten var kanske inte lika hög som i dag. Men om man mäter med vad som var möjligt var vinsterna med detta system enorma. På landsbygden inrättade man till exempel ett system som kallas ”barfotadoktorer”. Detta erkändes över hela världen som en framgångsrik social tjänst.
OÜ: Till och med FN:s WHO rekommenderade det till resten av tredje världen…
FE: Ja, det är otroligt! Naturligtvis var kvaliteten på de barfota läkarnas tjänster inte lika hög som kvaliteten på sjukhusets tjänster. Men på den tiden var sjukhusen otillgängliga för de flesta människor. Med tanke på detta faktum är det helt enkelt löjligt att fördöma den dåliga kvaliteten hos barfotadoktorerna! Man måste titta på vad som var tillgängligt. Vi måste fråga dem som säger att kvaliteten på barfotadoktorerna var dålig: Vad var alternativet till detta system? Kina var ett fattigt land som befann sig i en industrialiseringsprocess. Vi säger aldrig att vi var rika under Maos tid. Vi säger faktiskt att vi drog åt svångremmen så att vi inte kände oss hungriga. Det var trots allt ett fattigt land. Så denna anklagelse mot Maos Kina är helt ogrundad!
Politiken under Maos tid gjorde verkligen skillnad. Den förväntade livslängden ökade enormt i Kina. Denna ökning är den snabbaste inte bara i tredje världens länder utan även i världen. Till min förvåning var den högsta dödligheten 2,5 procent till och med under den värsta perioden under Maos era, jag menar under de ”tre svåra åren”. Det var jämförbart med det ”normala” i Indien!
För att fördöma Maos tid måste man berätta så många lögner. Det är otroligt! Inom naturvetenskap, fysik och kemi har vi laboratorier för att testa. Människor kan vara objektiva. Inom samhällsvetenskaperna är det lättare att förvränga sanningen. Vi är alla oundvikligen partiska eftersom våra intressen påverkar vad vi ser, men det betyder inte att vi inte kan vara objektiva och öppet redogöra för våra fördomar. Tyvärr drivs kapitalismens försvarare som Milton Friedman helt och hållet av ideologi. Jag är till exempel förvånad över hur Friedman utvecklade en passion för ”asiatiska tigrar” för att visa att kapitalismen är överlägsen socialismen. Han kunde bara göra det genom att helt ignorera den sovjetiska erfarenheten. Han valde helt enkelt ut exempel för att stödja sin ståndpunkt.
De ”tre svåra åren” och kampen inom partiet
OÜ: Här kommer en annan fråga i förgrunden: Som du också underförstått nämnde har den västerländska akademiska traditionen länge anklagat Mao för att vara en blodig diktator som frivilligt massakrerade miljontals kineser för att uppnå sina utopiska mål. För att bevisa detta påstående hänvisar de vanligtvis till den ”stora hungersnöd” som följde på det stora språnget framåt. Vad tycker du om detta påstående? Var Mao verkligen så ”utopisk”?
FE: Jag vet inte vad de menar med ”utopiskt”. När man inte tror på någon kallar man honom bara för ”galen” eller ”utopisk”. Det finns inget objektivt kriterium för detta. Hur definierar man ”utopisk”? För dem är marxismen ”utopisk” till att börja med. Så det är bara deras etikett.
”Mao massakrerade folket.” Detta påstående strider helt mot verkligheten. Det finns så många exempel. I kampen inom partiet ville Mao inte att någon skulle avrättas – tvärtemot vad så många andra hade för avsikt eller önskan. Mao var en av de få personer som insisterade på idén att ”man kan låsa in folk, men inte avrätta dem”. För om man gör ett misstag finns det ingen återvändo”. Forskare i allmänhet tenderar också att tillskriva Mao alla dödsfall som inträffade under revolutionen, till exempel. Om några människor dog under den socialistiska perioden var det för att Mao dödade dem. Sådana påståenden upprepas i all oändlighet och de är löjliga. Faktum är att man inte kan peka på någon direkt order från Mao om att döda någon i partiet, eller i hemliga mord.
Om det finns en period under vilken Maos politik kan beskyllas så är det ”de tre svåra åren”. På den tiden var svält orsaken till att människor dog. Men om du gräver tillräckligt djupt kommer du att få reda på att det var just därför Mao stämplade vissa människor som ”kapitalistfarare”. Mao varnade folk för den här typen av katastrofer långt innan de inträffade. Det var en del av den intensiva kampen mellan kapitalism och socialism i Kina. Kapitalisterna bryr sig inte om hur många människor som dör så länge de försvarar sina intressen. Precis som Trump. Han beordrar hänsynslöst bombningar av Syrien helt och hållet för imperialistiska syften. De slaktar, de gör allt i ”demokratins” och ”frihetens” namn. Man hade den här sortens människor i partiet, i ledningen. De brydde sig inte om hur många människor som dog så länge de försvarade sin rang, sin position. ”Tre svåra år” uppstod just på grund av dessa människor som ville gå den kapitalistiska vägen.
Först, i början av 1950-talet, var de emot kollektiviseringen. Efter kollektiviseringens framgång ville de den här gången driva den vidare. Det var anledningen till ”kommunistvinden” eller ”överdrivningsvinden”. Varför drev de på den? Jag har inte många bevis, men min magkänsla är att det beror just på att man i stora kollektiv kan samla in spannmålen från bönderna lättare. Vi talar fortfarande om industrialiseringsprocessen. Om man vill samla in spannmålen från bönderna är det svårt i modellen med individuellt familjejordbruk. Men när man väl har kollektiviserat kan man lättare ta emot spannmålen. Det är därför de drev på för en ”kommunistisk vind”iii. Eftersom de såg att detta var ett enklare sätt att lägga beslag på böndernas överskott. De brydde sig inte om huruvida bönderna svalt ihjäl. Det är här som vändningen kommer in.
OÜ: I dag tas det inte längre upp i den officiella historieskrivningen, men Liu Shaoqi, Deng, Peng Zhen, Tao Zhu… alla dessa personer stödde och uppmuntrade helhjärtat denna ”kommunistiska vind”, eller hur?
FE: Exakt. Det var de som drev på, och Mao var den som kritiserade dem. Men Mao var i minoritet. Att dessa människor inte tog hänsyn till böndernas egen välfärd efter kollektiviseringen skrämde Mao. Man kan inte förstå ”kommunistisk vind” utanför industrialiseringens sammanhang.
Det finns också ett annat sammanträffande: Byggandet av 156 industriprojekt med sovjetiskt stöd till Kina. När dessa 156 projekt inrättades krävde de många arbetare, vilket innebär att de behövde mycket spannmål för att föda dessa arbetare. Så den provins eller region som kunde utvinna mer spannmål från bönderna fick respekt från partiledningen för sitt stöd till Kinas fortsatta industrialisering. Eftersom alla dessa projekt pågick; behövdes en enorm mängd spannmål för att försörja arbetarna. Så om din provins kunde få ut mer spannmål till centrumet var du bäst! Det förklarar denna drivkraft.
Människor i Henan och Anhui ökade till exempel hur mycket spannmål de kunde få. År 1958 fick alla verkligen mycket spannmål. Det var en rekordstor skörd. Men 1959 inträffade naturkatastrofer i Henan och Anhui. Så spannmålsproduktionen minskade faktiskt. Ändå ville de lokala ledarna inte erkänna någon brist, utan ville snarare dölja den. De insisterade på att bönderna vägrade ge hälften av den spannmål de hade. Gissa vem som skrev det ökända brevet till centralkommittén om bönder som gömde spannmål 1959? Zhao Ziyang! Om en bonde gömmer spannmålen, vad gör man då? Det finns två tillvägagångssätt: Den kapitalistfararmetoden säger: ”Oavsett vad som händer ska vi bara gå och hämta det!”. Maos synsätt säger: ”Oj, varför gömmer dessa bönder sin spannmål? Det betyder att vi har retat upp dem. Vi kan inte ha den här stora kommunen som redovisningsnivå”. Det var därför Mao sa: ”Vänta, vi måste minska ner bokföringsenheterna”. Det var därför han drev på för ett ägarsystem med tre nivåer. Den grundläggande enheten var produktionslaget. Sedan hade vi brigadnivå och sedan kommunnivå. Den spannmål som bönderna producerade delades upp av produktionslaget. Det fanns ett dussin eller några dussin familjer i varje produktionsteam. När man arbetade hårt kunde man få mer spannmål från sina närmaste grannars kollektiva arbete. Det var mer direkt. Liu Shaoqi, Deng Xiaoping, Zhao Ziyang etc., alla dessa människor gillade snarare kommunnivå. De föredrog ett enklare, mer storskaligt alternativ, som var att gå till kommunen och ta all spannmål som producerades. Mao varnade dem faktiskt. Han sa: ”Om ni gör detta kommer folk att svälta!”. Vi har minnesanteckningar som bevisar detta.
Efter Zhao Ziyangs rapport åkte många tjänstemän ut på landsbygden för att försöka ta reda på var bönderna gömde sin spannmål: de skrek åt bönderna, trakasserade och hotade dem och slog dem. De tog foderspannmål, frön och allting från bönderna med våld. Det var detta som orsakade ”hungersnöden”. När hungersnöden spred sig började människor fly från det drabbade området. Illvilliga lokala tjänstemän jagade dessa människor tillbaka till sina byar för att dölja vad som pågick. Och om någon skrev ett brev till centralkommittén höll de bara kvar det. I en by fanns det till exempel bara fyra partimedlemmar kvar. De skrev ett brev med sitt blod. De ville bara skicka det utanför Henanprovinsen. När centrumet kom ner och försökte ta reda på vad som hänt såg de att situationen var fruktansvärd, ännu värre än vad de trodde. De försökte skicka spannmålen direkt för att lösa problemet. Och ledaren i Henanprovinsen, till exempel, samlade ihop alla brigadledare, tiotusentals människor, och anklagade dem för att vara ”kriminella”. Han lade skulden på lokalbefolkningen… Detta är fascism. Dessa människor kallade sig själva ”kommunister”, men de var fascister, rent ut sagt, som bar en ”kommunistisk” förklädnad. Vad de ville var bara att rädda sin rang, sin ställning i partiet. De brydde sig inte om hur många människor som dog. Det är vad imperialismen gör hela tiden. För sin profit skulle de kämpa till slutet.
Efter detta insåg Mao hur djupt rotade dessa människor var i partiet. Efter de ”tre svåra åren”, gissa vad de föreslog som en lösning för att övervinna svårigheterna? Avkollektivisering! I början av 1950-talet hade de kämpat mot kollektiviseringen. Därefter utvecklade de politiken för ”kommunistiska vindar”. Efter hungerkatastrofen föreslog de privatisering, avkollektivisering igen! Detta är vad ”kapitalistifarare” är! Detta fick Mao att förstå att kapitalisterna fanns i partiet. De gav Mao skulden för dödsfallen, särskilt för dem i Sichuan. Men hungersnöden i Sichuan hade inte orsakats av brist på spannmål. Snarare hade Sichuan haft en riklig skörd. Deng Xiaoping är från Sichuan. Vissa människor i Kina säger att det var han som beordrade Li Jingquan, som då var chef för Sichuans partikommitté, att skicka ut spannmålen. Li Jingquan hade varnat honom: ”Om du skickar ut så mycket spannmål från Sichuan kommer bönderna att svälta”. Det sägs att Deng Xiaoping i stort sett hade sagt: ”Jag föredrar hellre att människor i Sichuan dör än att de dör i Peking!”. Den politik som dessa personer förde orsakade enorma svårigheter 1960-61. För att skydda sina arslen lät de människorna i Sichuan svälta! Efter att ha sett vad Deng var kapabel till 1989 kan jag tro på detta. Detta är sanningen om hungersnöden. De platser där människor dog mest var de platser där man 1958 hade ökat produktionen mest. Det var inte de platser som drabbades hårdast av naturkatastrofer. Naturkatastroferna drabbade faktiskt andra provinser och andra platser värre. Men människor svalt inte där.
Jag växte upp i Shaanxiprovinsen. Vissa platser där drabbades också mycket hårt av katastrofer. Men vi hade ingen hungersnöd. Naturligtvis fanns det undernäring. Det fanns inte tillräckligt med mat. Det upplevde jag. Jag minns att jag såg människor från Henan komma till Xi’an, till gården där jag växte upp. Först flera år senare fick vi höra historien: Alla provinsledare i Shaanxi som åkte till Beijing hörde rapporter om överdrivna siffror om hur mycket spannmål de kunde ge till centret från andra provinser. De fick höra att de hade ökat sin produktion och nästan fördubblat sin produktion, vilket gav dem överskott på 10 till 20 procent eller mer. I själva verket hade vi i Shaanxi kanske bara förbättrat spannmålsproduktionen med 2 till 5 procent. Situationen såg fruktansvärd ut! Vad skulle vi göra? Så de där killarna kom hem, ringde upp folk och berättade att ”alla andra ligger så långt framme! Vi ligger så långt efter! Vi borde sätta fart!” Även under denna stora press rapporterade de bara en ökning på cirka 10 procent. Det var så Shaanxi undvek hungersnöd.
Varför gjorde folket inte uppror mot den kapitalistiska restaureringen?
OÜ: Du har nämnt kampen mellan kapitalistfarare och revolutionärer under den maoistiska eran. Maos metod för att bekämpa högerlinjen i partiet var att mobilisera de folkliga massorna för att störta den byråkratiska eliten; och att uppmuntra dem att delta i utformningen och genomförandet av politiken på alla nivåer. De arbetande massorna gjorde emellertid inte tillräckligt stort motstånd för att försvara Mao-erans politik, särskilt inte i de tidiga stadierna av reformen och öppnandet, åtminstone inte vad vi vet. Ingen folklig revolt ägde rum för att motverka kampanjerna mot det så kallade ”Fyras gäng” eller andra vänstermänniskor, under vilka hundratusentals människor arresterades och rensades ut. Hur förklarar du denna motsägelse?
FE: När Deng kom till makten sa de naturligtvis inte ”vi är emot socialismen”. Så detta förvirrade förmodligen folk. Men jag tror inte att man kan säga att det inte fanns något massivt motstånd. Hur förklarar du då händelserna 1989? Det var själva demonstrationen av att folk var emot den nya härskande klassen i vardande. Även om ledarna i frontlinjen var de studenter som förespråkade ”västerländsk demokrati”, var de flesta av dem som stödde studenterna arbetare och bönder, och anledningen till att de deltog var inte för att stödja den abstrakta idén om demokrati i sig själv. Jag vet det, för jag var i Beijing1988. En gång, när jag väntade på bussen för att åka till gården, hörde jag folk klaga på nästan allt som pågick i Kina vid den tiden. De sa: ”De här förbannade studenterna, om de tar upp något som har med oss att göra, så ska jag stödja det!” Så det var inte en abstrakt ”demokrati” som fick dessa människor att resa sig. De reste sig mot korruption och inflation. De kände upprördhet över några få rika som utnyttjade det som de skapat i Kina. Forskare behandlar ganska ofta detta fenomen endast ytligt. Men man måste analysera de grundläggande orsakerna bakom det. Man måste fråga sig: ”Varför blev folk upprörda?”.
Den andra frågan: Varför tog folk inte till vapen och försvarade sig mot det så kallade ”fyras gäng”? Jag tror att även om de inte gjorde det så bevisar det inte att de inte lyckades försvara socialismen. När ”de fyras gäng” arresterades, vad var anklagelsen från början? Anklagelsen var att dessa fyra var emot kulturrevolutionen men att de intrigerande mot Mao. Så bara genom att titta på vad som pågick i toppen var det naturligtvis omöjligt att förstå hela bilden. Till och med för mig förblev det som hände oklart under en lång tid. Tja, jag är alltid den allra sista som ser sanningen – det tog mig nästan tjugo år innan jag plötsligt insåg vad som hände 1976. Jag hade inte insett tidigare att det var en statskupp.
OÜ: Kan vi då anta att de socialistiska förespråkarna i partiet på den tiden inte hade organiska eller nära band med massorna?
FE: Det skulle jag inte säga. Jag tror att etiketter är ett metafysiskt sätt att analysera saker och ting. I en artikel som jag skrev analyserade jag vad som gjorde att kulturrevolutionen misslyckades i slutändan. Vad jag menar där är att huvudorsaken var arbetarklassens omognad. De kunde inte övervinna motsättningar mellan sig själva. De kunde inte avvärja fraktionsstrider.
I början av kulturrevolutionen var problemet hur man skulle väcka massornas uppror. Efter att massorna hade rest sig blev övervinnandet av fraktionalismen den viktigaste frågan. Arbetarklassens omognad demonstrerades tydligast av de konservativa som inte tvekade att använda vapen för att förtrycka de rebeller som kritiserade ledaren. När man använder vapen för att förtrycka de andra som kritiserar ledaren ger man upp sin egen rätt att kritisera. Detta är vad jag kallar ”omognad hos arbetarklassen”. Arbetarklassen var splittrad. De kapitalistfararna var enade. Antalet kort som revolutionära ledare kunde spela ut blev färre och färre. Så de blev inlåsta i ett hörn.
OÜ: Såvitt vi vet fängslades och dömdes efter kuppen 1976 också många arbetarklassledare och arbetaraktivister från kulturrevolutionen. Men det finns inga bevis för att ens denna händelse – arresteringen av deras kollegor – satte arbetarna i rörelse. Vad var den främsta orsaken till detta?
FE: Eftersom, som jag sa, de kapitalistfararna inte visade sin sanna karaktär direkt. Dessa människor var bland de smartaste politikerna i världen. De ville inte visa sin sanna karaktär för massorna. I början insåg folk inte att det de gjorde var att återupprätta kapitalismen. Detta är den grundläggande skillnaden mellan marxism och revisionism: Ingen revisionist säger öppet: ”Jag är emot marxismen!”. De har alltid små knep. De säger ofta: ”Det är en ny situation, så vi behöver ett nytt tillvägagångssätt”. Och detta låter mycket rimligt för de flesta människor!
När de startade Reformen i Kina försökte de först lite i staden. Arbetarklassens motstånd var enormt. Så de kunde inte genomföra Reformen i staden. Sedan fortsatte de med att försöka på landsbygden. Landsbygden visade sig vara den svaga länken. Till en början sade de: ”De bybor som är utspridda långt ut i bergen lever i fattigdom. Varför ska vi tvinga dem in i kollektiv? Låt oss avkollektivisera stället!” Detta verkade rimligt. Så de började avkollektivisera marken bit för bit, och inom bara några år hade de avkollektiviserat hela området. Så när man insåg det hade man redan förlorat sin makt. De kontrollerade armén, de kontrollerade regeringen, de kontrollerade propagandamaskinen osv. De hade allt de behövde.
Men efter kulturrevolutionen var arbetarklassen själv splittrad. Fraktionering var bara en sak. Deras mål var oklart. De förstod inte riktigt vad ”kapitalistisk väg” och ”socialistisk väg” betydde. De lät sig lätt påverkas av listigt prat. Kapitalistfararna sade: ”Titta, under Maos tid ökade era löner aldrig. Vi ska ge er högre löner!”. Och Deng började bara trycka mer och mer pengar. Alla var glada; de fick pengar. Till slut upptäckte de inflationen, men det var för sent! Kapitalistfararna köpte bönderna, köpte arbetarna och köpte de intellektuella – tillfälligt, tills de befäste sin makt. Då visste de vilka av partimedlemmarna som faktiskt var maoister. Då sparkade de bara ut dem, eller isolerade och marginaliserade dem. Mycket smart! De var erfarna strateger! Det finns ett uttryck på kinesiska: ”Koka grodan genom att långsamt höja temperaturen”. När den inser att vattnet är för varmt kan den inte längre ta sig ut. Det är för sent.
OÜ: Låt oss gå närmare in på orsakerna till att kulturrevolutionen misslyckades till slut. Håller du med om att den maoistiska begreppsbildningen av ”social klass” var lite suddig och att denna osäkerhet hindrade revolutionärerna från att identifiera sina vänner och fiender på rätt sätt?
FE: Ja, men varför är det så? Om människor använder en klassisk marxistisk ram för att analysera klassen kan de inte lätt förstå klasskampen under socialismen. Eftersom produktionsmedlen juridiskt och i praktiken inte är privatägda. Ledarna kan inte föra sin rikedom vidare till sina barn. Även om de försöker överföra sin förmögenhet är detta osäkert och olagligt. Även i dag ägs Kinas ”statskapitalistiska konglomerat” av – den bästa översättning jag kan komma på av den kinesiska termen är – ”inte av enskilda personer”. Det är därför de kallar det ”offentligt ägt”.
När vi definierar ”klass” under socialismen tror jag att det är viktigare att fokusera på vem som har beslutsmakt och hur den makten utövas. Kapitalister bryr sig i första hand om sin makt att diktera händelser, inte om sina titlar. För Bill Gates eller Rockefeller, till exempel, spelar deras förmåga att forma världen eller fatta beslut utifrån sin världsbild roll. En kapitalistklass under socialismen strävar också efter att bestämma över allting. Ingen av dem är intresserad av att ta hänsyn till andras åsikter. Detta är kärnan, kapitalismens DNA.
Människor som tillämpar ett klassiskt ramverk tror att ett kapitalistiskt samhälle som uppstått ur ett feodalt samhälle är det enda kriteriet för att mäta kapitalismen. Men kapitalisternas ursprung i ett socialistiskt samhälle – ett samhälle som fortfarande är i färd med att bli kapitalistiskt – är mycket annorlunda. Det är därför det ser annorlunda ut. Låt mig förklara hur människor med ett metafysiskt sätt att se på saker och ting närmar sig den här frågan. Om man tittar på larver och daggmaskar verkar de alla tillhöra samma icke-flygande art. Och flugor och kolibrier verkar båda tillhöra den flygande arten. Här tittar vi bara på om de kan flyga eller inte. Ja, att flyga är en stor skillnad, men larver och flugor kan tillhöra samma art. Man kan alltså inte bara säga: ”Åh! Flugor – eller kapitalister – kom från feodalsamhället. Men titta på maskar, de kan inte ens flyga. Hur kommer det sig att de kan vara kapitalister?” Detta är löjligt! Om man väntar komme larverna naturligtvis att bli flugor. Så kapitalister i det socialistiska samhället befinner sig i ”larvstadiet”. De utgör kärnan av kapitalistklassen i ”flugstadiet”.
Maos politiska arv
OÜ: Den sista frågan: Vad är arvet från maoismen i allmänhet och kulturrevolutionen i synnerhet mer än 40 år efter Mao Zedongs död?
FE: Maos arv… Det är otroligt. När människor i världen, var som helst, reste sig för att störta det gamla systemet stod de alla inför samma problem: hur ska man förhindra att revolutionärer blir nya förtryckare? Om man inte förstår Maos period, särskilt kulturrevolutionen, om man inte förstår hur Mao försökte övervinna detta problem, kommer samma cykel av revolution och kontrarevolution att fortsätta.
Efter Pariskommunen sammanfattade Marx lärdomarna av den. Han sade att proletariatet inte bara kan ta makten, utan att det måste krossa det gamla statsmaskineriet och bygga upp ett nytt. Men även Marx var oklar om arbetarklassens specifika roll efter att den fått makten. Tiden var inte rätt. Lenin, efter dussintals års funderande, insåg slutligen att endast om arbetarklassen bildar ett mycket disciplinerat förtruppsparti som kan mobilisera en överväldigande del av arbetarklassen, kan den övervinna kapitalisterna som kan dominera samhället ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt. Ett kommunistparti [i Kina] bildades fyra år efter oktoberrevolutionen och bara två år efter att kineserna reste sig 1919 under 4 maj-rörelsen. De behövde inte fundera på hur de skulle göra det. Lenins bidrag förkortade alltså den kinesiska revolutionen med många, många år. Kulturrevolutionens bidrag är detsamma. Nästa gång, i framtiden, när arbetarklassen reser sig och tar makten, kommer den inte att börja från början. De kommer att veta hur de ska undvika samma misstag som de andra revolutionärerna har gjort, nämligen hur de ska förhindra utvecklingen av ett system med byråkratiska privilegier och hur de ska insistera på massövervakning av förtruppspartiet.
Förhållandet mellan förtruppspartiet och massornas övervakningen är en stor motsättning i socialismen. Man kan inte bara undvika den. Alla andra socialistiska teorier än Maos har hittills misslyckats med att hantera detta problem. Vissa, som Stalin, försummade massornas övervakning och betonade endast partiets betydelse. Eller socialdemokrater som betonade den demokratiska aspekten och försummade helt behovet av ett avantgardeparti. Ingen av dem fungerar. Det är dialektiken. Och Mao försökte ta reda på hur han skulle förena dessa två saker. Men när han insåg det var det lite för sent. Kapitalistfararna hade redan blivit mycket starka i Kina. Det tog fem eller sex år (från 1957 till 1962) för Mao att identifiera kapitalistfararna.
Vi måste förstå: Revolutionärer kan bara identifiera kapitalistfararna när de börjar röra på sig. Man kunde inte tänka på kapitalistfarare under Marx’ tid. Lenin hade också mycket lite tid att undersöka den här frågan. Stalin hade en chans, men han missade den. Han gjorde verkligen bort sig. Stalin, som ledare, ”må vara en jävel, men han var vår jävel”. Jag menar, Stalin gjorde många fruktansvärda misstag. Kapitalistfarare fanns rakt under hans näsa. Han bara förvisade, dödade, avrättade, men detta löste inte problemet. Stalin tjänade dock arbetarklassens makt , han försökte inte åstadkomma en kapitalistisk restaurering. Så han gjorde misstag precis som många kadrer i Kinas kommunistparti. Dessa var vad jag kallar ”omedvetna kapitalistfarare”. Vi måste skilja mellan medvetna och omedvetna kapitalistfarare. Vissa människor hade bara en dålig arbetsstil. Vissa människor var temperamentsfulla, vissa människor tenderade att vara dominerande osv. Dessa människor gick inte avsiktligt den kapitalistiska vägen, men deras uppfattning om marxistisk dialektik var svag. Därför kunde de inte undertrycka den kapitalistiska restaureringen. Stalin var mycket tydlig: han litade inte på andra människor, följde inte masslinjen. Följaktligen förlitade han sig bara på sig själv, på sina egna instinkter. När han tyckte att någon var dålig dödade han bara, avlägsnade fysiskt den personen. I slutändan kunde han inte lösa problemet. Utan att mobilisera massorna kan man bara söka lösningar inom byråkratin. Denna uppifrån och ner-metod reproducerar med nödvändighet det byråkratiska styret.
Jag anser att trotskisternas kritik av Stalin också missar målet. Trotskisterna missförstår helt och hållet det verkliga problemet. Deras lösning är att de i likhet med socialdemokraterna försummar behovet av ett förtruppsparti. De fortsätter att tala om demokrati i betydelsen ”arbetarkongress” osv. Men de nämner inte vad man ska göra när arbetare har olika åsikter. I mina diskussioner med trotskister i Kina stöter jag alltid på detta problem.
OÜ: Verkligen? Finns det en trotskistisk rörelse i Kina i dag?
FE: Ja, det finns det. Jag menar, de var inte starka tidigare, men under de senaste åren har trotskismen blivit mer utbredd här. Förmodligen på grund av att den trotskistiska kritiken av byråkratin på sätt och vis – jag menar bara på sätt och vis – förklarar Kina. Så det är ytterligare en grund för dem att få uppmärksamhet. De hatar bara byråkratin. Men kinesiska trotskister har mycket svårt att förstå kulturrevolutionen. De ignorerar den helt och hållet.
När det gäller arvet från maoismen… Det är en svår fråga. Jag tror att den utkristalliseras i erfarenheten av kulturrevolutionen. Alla andra fraser som ”masslinje” är inte tillräckliga för att förklara Maos bidrag. För det första är maoismen en fortsättning på marxismen och leninismen. Den är inte ett avsteg från dem. För det andra är det förståelsen av klass och klasskamp i ett socialistiskt samhälle. Den förde marxismen-leninismen vidare för att lösa vissa klassmotsättningar och antagonistiska motsättningar under socialismen. Socialismen är en lång historisk period, och under denna period kommer klasser och klasskamp att fortsätta att existera. Kapitalismen kan komma tillbaka när som helst. Och detta har verkligen hänt i Kina. Det jag säger går också emot en version av ”maoism”. En del människor anser att i dagens Kina är det inte kapitalister utan revisionister som sitter vid makten; så vad vi måste göra är att föra en kamp inom partiet för att besegra dem. Men i själva verket är dagens Kina ett industrialiserat kapitalistiskt land där kapitalistklassen sitter vid makten.
Jag tror att frågan ”Vad är maoismens arv?” är likadan som frågan ”Vad är marxismens arv?”. Det är en enorm sak, som är mycket svår att uttrycka i en kort mening. Vissa människor sammanfattar marxismen som ”dialektisk materialism”. Vissa människor sammanfattar den som ”klasskamp”. Vissa säger att det är ”proletariatets diktatur”. Lenin sammanfattade den som ”en kombination av tysk filosofi, fransk socialism och brittisk politisk ekonomi”. Det finns alltså många olika sätt att sammanfatta. Saken är den att marxismen fortsätter – så även Maos arv.
OÜ: Det jag egentligen ville fråga var varför människor i världen som vill bygga socialismen för 2000-talet ska ta hänsyn till Maos bidrag till marxismen, nästan ett halvt sekel efter hans död?
FE: Det är ett måste! Det som Mao studerade och gjorde pionjärarbete för att övervinna var något som alla, var som helst, som kämpar för en revolution kommer att möta. Detaljerna kan skilja sig åt, men frågan är: ”hur hanterar man kampen inom partiet?”. Han har en hel teori och en hel praktik om detta. Han säger: ”praktisera marxism, inte revisionism”. Han säger: ”Var öppen och uppriktig, konspirera inte ”. Han säger ”förena er, splittra inte”. Han säger ”vara öppen för kritik och självkritik”. Allt detta handlar om kampen i de revolutionära leden, om motsättningarna inom folket. Maos anmärkningar är mycket viktiga för att revolutionärer ska förstå hur man övervinner fraktionsmakeri och hur man förenar sig tillsammans. Att enas är inte att tysta ner sin åsikt, utan att uppnå konsensus. Alla dessa saker var teoretiserade redan före kulturrevolutionen.
Mao bidrog alltså på många områden. Och hans bidrag skiljer sig från en forskare som bara tänker på världen. En del människor tror att Marx var så, men i själva verket var han också en social aktivist. Han modifierade sin teori efter varje steg; han studerade inte heller bara för studiens skull. På samma sätt bidrog Mao inte bara i teorin utan också i den revolutionära praktiken. Den som avfärdar Mao visar mer okunnighet än kunskap. Jag har inte hittat några seriösa forskare som kritiserar Mao utifrån någon verklig förståelse av konkreta situationer.
En del människor avfärdar Mao på grund av ”teorin om de tre världarna” och sådana saker. Jag kan förstå deras ståndpunkt. Men de måste förstå att Mao också utforskade och att det han sa såg mycket verkligt ut vid den tiden. Sovjetunionen var verkligen ett enormt hot – inte bara för Kina. Innan Sovjetunionen imploderade kunde ingen i världen förutse vad som skulle hända. Mao trodde alltid att en teori kan erkännas endast om den bevisas i praktiken. I tidiga skeden kan man ha många hypoteser. Mao arbetade alltid med nya sätt att förstå. Han intog inte någon dogmatisk ståndpunkt. I början av det stora språnget stödde han till exempel också gemensamma kök i kollektiven. Men efter några års praktik gav han upp den idén. Detta säger mig att Mao försökte ta reda på vad Sovjetunionens framväxt betydde för världen. Marx kunde väl inte analysera kapitalistfarare eller imperialism? Bara så där… Naturligtvis kunde Mao inte ha en fullständig förståelse för Sovjetunionens natur innan den kollapsade. Han gjorde bara sitt bästa för att analysera. Om människor sedan drev hans teori till ytterligheter är det något annat. Jag tror inte att Mao vid något tillfälle tänkte ”vi måste släppa allt annat eftersom Sovjetunionen är det största hotet”. Till och med under det antijapanska krigets höjdpunkt förenade sig Mao med Chiang Kai-shek, men vägrade att ge upp självständigheten. Det var av samma skäl. Om någon tog Maos teori på ett mekaniskt sätt, ett icke-dialektiskt sätt, är det inte hans fel.
OÜ: I själva verket började försöket att föra ”teorin om de tre världarna” till sin logiska slutsats efter Maos bortgång, närmare bestämt 1977.
FE: Ja, Deng drev det till sin spets och försökte omreglera allting. Även om Sovjetunionen var socialimperialistiskt var rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen något som världens folk kunde dra nytta av. Precis som när Mao först upprättade Röda armén. Vid den tiden drog han fördel av rivaliteten mellan krigsherrar. Det är så man överlever. När USA väl uppnådde ensidig makt efter Sovjetunionens kollaps blev de fria att göra vad som helst. Men jag tror ändå att om man inte tillämpar ”teorin om de tre världarna” på ett mekaniskt-dogmatiskt sätt, så återspeglar den mer eller mindre vad som hände på den tiden. I efterhand kan Mao ha varit överdrivet orolig för faran med Sovjetunionen, eftersom han inte kunde se regimens bräcklighet. Man kan väl inte klandra Mao för det? Ingen kunde se förutse vad Sovjetunionen hade. Människor gör naturligtvis misstag. Marx gjorde misstag, Lenin gjorde misstag, Stalin gjorde alltför många misstag osv. Marx och Engels gjorde så många förutsägelser som inte besannades. Men att hålla dessa emot dem är löjligt.
OÜ: Tycker du inte att det är ironiskt att Deng, som drev teorin om ”tre världar” till det yttersta som du sa, senare meddelade att den kinesisk-sovjetiska ideologiska tvisten var meningslös i många avseenden när han träffade Gorbatjov för att normalisera förbindelserna mellan de två länderna 1989?
FE: Ja, självklart. För han var en pragmatiker, precis som Trump. Trump kan säga en upprörande sak en dag och sedan motsäga det han sa nästa dag. Allt handlar om hur man gör det man vill göra. Det är borgerlig politik.
OÜ: Tack så mycket för att du delar med dig av din tid och dina kunskaper. Det var mycket upplysande.
FE: Varsågod.
Fred Engst (kinesiskt namn: Yang Heping ) föddes i Beijing1952 och växte upp under åren efter Folkrepublikens grundande. Hans amerikanska föräldrar, Erwin (Sid) Engst (mjölkbonde) och Joan Hinton (kärnfysiker), hade kommit till Kina efter andra världskriget för att delta i landets nya demokratiska revolution och socialistiska uppbyggnad. [Detta beskrivs i boken https://www.bannedthought.net/Journalists/Hinton-Joan/SilageChoppersAndSnakeSpirits-3rdEd-2019-OCR.pdf ] Han var ”rödgardist” under kulturrevolutionen och blev senare fabriksarbetare i fem år innan han flyttade till USA 1974. Han fortsatte att arbeta i olika fabriker i ytterligare ett dussin år, samtidigt som han studerade på college på deltid. Han disputerade i ekonomi 1997. År 2007 återvände han till Kina för att ägna sig åt sina forskningsintressen, som bland annat omfattar den socialistiska ekonomin och kulturrevolutionen. I dag undervisar han i ekonomi vid ett universitet i Beijing och håller ofta föreläsningar för högskolestudenter i Kina om olika ämnen, t.ex. ”Var finns lyckan – varför två amerikaner stannade i Maos Kina”, ”Den nya republikens historia – en berättelse om hur revolutionärerna blev de nya härskarna”, ”Kinas framväxt och dess konsekvenser”, osv. Han publicerade ett antal artiklar om problemen med socialistisk övergång på kinesiska och engelska.
Onurcan Ülker föddes och växte upp i Turkiet. Han utvecklade tidigt ett intresse för marxism och sociala rörelser. Han tog sin kandidatexamen i statsvetenskap vid Middle East Technical University och erhöll sin första masterexamen vid samma institution. Han tog ytterligare en magisterexamen i Kinastudier vid Pekinguniversitetet som Yenching-stipendiat. Han fortsätter för närvarande att studera kinesiska vid National Cheng Kung University som stipendiat från Taiwans ministerium för miljö. Han har tidigare arbetat som forskningsassistent, forskare och undervisningsassistent. Några av hans översättningar och artiklar, särskilt om det revolutionära och postrevolutionära Kina, har publicerats i olika turkiska tidskrifter.
i Scar-litteratur eller litteratur om de sårade (kinesiska: 伤痕文学; pinyin: shānghén wénxué) är en genre inom den kinesiska litteraturen som uppstod i slutet av 1970-talet under ”Boluan Fanzheng”-perioden, strax efter Mao Zedongs död, och som skildrar kadrarnas och de intellektuellas ”lidanden” under kulturrevolutionen, då de blev av med sina traditionella privilegier.
ii Dvs mat och arbete var garanterat.
iii I meningen överdrift, gå för långt..