Om förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti under socialismen 1
Fred Engst
Sammanfattning
Som Lenin påpekade i Staten och Revolutionen är staten ett instrument för klassherravälde. Eftersom klassens intressen endast kan artikuleras och uttryckas fullt ut genom ett organiserat parti eller organiserade partier av likasinnade människor, kan ett klassherravälde i en modern stat endast genomföras av ett eller flera partier från den härskande klassen, vare sig det är arbetarklassen eller kapitalistklassen. Utan att göra ursäkter baserat på objektiva förhållanden, kan man konstatera att misslyckandet för den första vågen av moderna socialistiska stater med att behålla arbetarklassen vid makten har gjort det kristallklart att tillväxten och dominansen av kapitalistfarare inom arbetarklassens styrande partier var de grundläggande skälet för att stater under arbetarklassens styre (dvs. proletariatets diktatur) förvandlades till sina motsatser. Kapitalistfararna var de som hade auktoritet under arbetarklassens styre och som försvarade byråkratiska privilegier, motsatte sig massornas övervakning och trodde på kapitalistisk logik för att bygga socialismen. Genom att ta över ledarskapet i det styrande partiet kunde dessa personer ändra partiets karaktär till ett sådant som tjänade de framväxande kapitalisternas intressen, och förvandlade staten till ett instrument för sitt klassherravälde.
Frågan blir därför: under vilka förutsättningar kan arbetarklassen förhindra att dess enade och centraliserade politiska parti förvandlas till sin motsats efter att ha gripit den politiska makten? Karl Marx sammanfattning av av de två huvudprinciperna från Pariskommunen (“allmän rösträtt” och ” allmän tjänstgöring” med “arbetarlön” 2 ) är utan tvekan den mest värdefulla summeringen av denna erfarenhet. Den historiska erfarenheten har emellertid också visat att ett parlamentariskt flerpartisystem är oförenligt med arbetarklassens politiska och ekonomiska system då den är en härskande klass, och att den formella demokratin inte kommer att hålla arbetarklassen vid makten. Dessutom kan rättsstatsprincipen inte hindra kapitalistfararna från att ta kontroll över partiet och staten. Därför tror jag, med utgångspunkt i kulturrevolutionens erfarenheter, att undanröjandet av den materiella grund som ger upphov till kapitalistfarare, och att utrota av den politiska miljö som främjar deras tillväxt, är den moderna motsvarigheten till Paris Kommunens principer. De är de viktigaste ingredienserna för att skydda sig mot uppkomsten av kapitalistfarare i stater med arbetarklassens styre. I detta syfte måste man å ena sidan göra en strikt åtskillnad, mellan byråkratiska förmåner och privilegier och å andra sidan de privilegier som är förknippade med vanlig “borgerlig rätt”. Denna distinktion främjar förmågan att frikoppla den politiska ställningen från den ekonomisk ställning inom fördelningssystemet, så att byråkratin inte kan få möjlighet att att bli en intressegrupp. Dessutom är det nödvändigt att i praktiken skapa delvis oberoende, spontana massorganisationer, såsom de som uppstod under kultur-revolutionen i Kina, som den viktigaste metoden för arbetarklassens demokratiska kontroll över sina ledare. För att åstadkomma det sistnämnda måste arbetarklassen korrekt hantera fraktionsbildning inom sina egna led i den dagliga verksamheten, och den måste korrekt avgränsa både det lokala partiets ledande roll och de vanliga arbetarnas övervakande roll, …och finna en organisatorisk struktur för detta.
Innehåll
Förord
1. En grov sammanfattning av den historiska erfarenheten av arbetarklassens styrande stat och kulturrevolutionen
1.1. Brister i den traditionella teorin om partiet
1.2. Utmaningen från kapitalistfararna
1.3. Medel för kamp inom partiet
1.4. Kulturrevolutionens praktik
2. Naivitet när det gäller att efterlikna den kapitalistiska demokratin och rättsstaten
2.1 Ett parlamentariskt flerpartisystem är ett förnekande av en stat med arbetarklassens styre
2.1.1. Skillnader i innehåll mellan demokratin i ett system med privat företagande gentemot ett system under Hela folkets ägande
2.1.2. Ett parlamentariskt flerpartisystem förnekar med nödvändighet arbetarklassens övergripande intressen
2.1.3. Förhållandet mellan demokratisk centralism och planekonomi
2.1.4. Målen för en stat med arbetarklassens styre
2.2 Den formella demokratin kommer inte att hålla arbetarklassen vid makten
2.2.1. Ägarsystemet bestämmer demokratins innehåll
2.2.2. Den kapitalistiska demokratin är i bästa fall “en dollar, en röst”.
2.3. Rättsstatens princip kan inte stoppa kapitalistfararnas frammarsch
2.3.1. Reglerna är inte bindande för de som gör dem
2.3.2. Bindande regler återspeglar klasskampen
2.3.3. Regler är verktyg för kampen, inte kampens mål
3. Två viktiga komponenter för att skydda sig mot kapitalistfararna
3.1. Avskaffande av byråkratiska privilegier: Den materiella grunden som ger upphov till kapitalistfarare
3.1.1. Byråkratiska privilegier var en grogrund för att skapa kapitalistfarare
3.1.2. Definition av byråkratiska privilegier
3.1.3. De byråkratiska privilegiernas framväxt
3.1.4 Betydelsen av att avskaffa byråkratiska privilegier
3.2. Att förstöra den politiska miljö som ger näring åt kapitalistfararna
3.2.1. Att på en teoretisk nivå erkänna det dialektiska förhållandet mellan partiets ledning och den demokratiska övervakningen av partiledarna som utövas av de vanliga arbetarna.
3.2.2. Att använda massorganisationer i kulturrevolutionär stil som den huvudsakliga formen för kontroll och övervakning av makthavarna från de vanliga arbetarna.
3.2.3. Att ha en korrekt förståelse för fraktionsbildning och förmågan att hantera fraktionsbildning inom arbetarklassen
3.2.4 Att sätta gränser både för de lokala partikommittéernas ledarroll och för tillsynsrollen över de lokala partikommittéerna av de vanliga arbetarna
Slutsatser
Förord
Ett tillstånd av arbetarklassens styre (dvs. proletariatets diktatur 3) förverkligas eller aktualiseras genom dess eget politiska parti. Tidigare marxist-leninistiska teorier om partibyggande byggde på att sammanfatta arbetarklassens erfarenheter av att kämpa för politisk makt. Efter att partiet har kommit till makten genomgår emellertid partiets ställning en grundläggande förändring. Denna omvandling resulterar i minst två problem. Å ena sidan försöker den stora majoriteten av samhällets opportunister göra sitt bästa för att ta sig in i det styrande partiet, och på så sätt återspeglas en mer diffus och mindre bestämd världsåskådning i partiet. Å andra sidan är det, som Marx en gång sa, “deras sociala varande som bestämmer deras medvetande”, vilket under dessa omständigheter innebär att förändringarna i partiledarnas ekonomiska och sociala ställning måste ha en negativ inverkan på deras tänkande. Som ett resultat av detta har de arbetarklasspartier som var vid makten runt om i världen – vissa skulle till och med kunna säga utan undantag – förvandlats till politiska partier för (de byråkratiska) kapitalisterna.
Den viktigaste orsaken till denna förändring är att kapitalistfararna inom partiet (de i partiet med auktoritet, som försvarade sina byråkratiska privilegier, motsatte sig de breda massornas övervakning, och förlitade sig på kapitalistisk logik för att bygga socialismen) har tagit över ledningen av partiet och har tagit kontroll över staten. Inför denna verklighet måste arbetarklassen på nytt sammanfatta hur den ska uppnå sitt klassherravälde genom sitt eget politiska parti, och den måste modifiera och komplettera sina teorier om förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti under ett tillstånd av arbetarklassens herravälde.
Ämnet för denna uppsats kräver därför att vi jämför och ställer de två olika samhällssystemen (dvs. kapitalism och socialism) mot varandra. Först kommer jag att sammanfatta den historiska erfarenheten av staten under arbetarklassens styre i Kina. För att sedan fördjupa mig i den sanna karaktären hos kapitalismens politiska system för att visa att det inte är möjligt att lösa den typ av problem som en stat under arbetarklassens makt står inför om den använder sig av politiska lösningar och system som skapats av kapitalisterna och för kapitalistklassen. På denna grund kommer uppsatsen att analysera den materiella grunden och den politiska miljön för kapitalistfararnas uppkomst och tillväxt. Beväpnad med denna förståelse kommer arbetarklassens framtida styre att ha större chans att lyckas.
1. En grov sammanfattning av den historiska erfarenheten av arbetarklassens styrande stat och kulturrevolutionen
Eftersom arbetarklassen inte kan vara den härskande klassen utan sitt parti, kommer jag att börja med partiets roll.
1.1. Brister i den traditionella teorin om partiet
Traditionell leninistisk teori betonar partiets ledarroll. Ett centraliserat och enhetligt ledarskap av partiet blir en förutsättning för att en revolution ska lyckas. Detta beror på att när arbetarklassen inte har makten är det bara möjligt att övervinna kapitalismens krafter och uppnå politisk makt genom att ha alla arbetarnas massorganisationer under den centraliserade och enade ledningen av sitt politiska parti. Korrektheten i denna teori har verifierats genom segrarna för Oktoberrevolutionen och den Kinesiska revolutionen, till exempel.
På samma sätt, när arbetarklassen väl har makten, om det inte finns en grupp hängivna människor som kan försvara klassens långsiktiga och överordnade intressen kommer arbetarklassens styre snart att ta slut, delvis på grund av att den kapitalistiska och småborgerliga ideologin dominerar bland medlemmar av arbetarklassen. Denna grupp av hängivna människor utgör det politiska partiet för arbetarklassen. När konflikter uppstår mellan personliga intressen och arbetarklassens intressen under socialismen är arbetarklassens politiska parti den organisation inom klassen som skyddar klassens övergripande intressen.
Lenins teori om partibildning var dock baserad på kampen mot en kapitalistisk stat, och inte baserat på kampen mot de personer inom partiet med auktoritet som försökte ta den kapitalistiska vägen under socialismen, dvs. kapitalistfarare. Faktum är att efter att ha gripit statsmakten, har statusen för arbetarklassens politiska parti förändras från ett revolutionärt parti till ett parti vid makten. Under dessa förhållanden kan den ursprungliga teorin om partibyggande – med betoning på masslinjen snarare än betoning på att partiet ska övervakas av folkets breda massor – bli ineffektiv. Arbetarklassens partier runt om i världen har i grunden, förr eller senare, förvandlats efter att de har fått statsmakten. I praktiskt taget alla fall övergår de från revolutionära partier till sina motsatser. Det vill säga, de blir arbetarklassens förtryckare, och de blir “partistatliga” byråkratiska kapitalistiska partier, vilket ytterligare avslöjar den traditionella teorins brister.
Inför denna historiska verklighet är det otillräckligt att bara ta till en ensidig betoning av partiets ledande roll, vilket Deng Xiaoping till exempel gjorde i sina så kallade “fyra uthålligheter”4, som i praktiken tonade ner eller helt uteslöt de breda massornas övervakning av partiet. Precis som i Dengs fall kommer ett sådant ledarskap med största sannolikhet att bli ett fascistiskt ledarskap som i grunden är inriktat på att förtrycka arbetarklassen, vilket Mao förutspådde i sitt tal till de Sju Tusen Kadrer-mötet i början av 1962 5 .
För att svara på varför arbetarklassens partier runt om i världen har degenererat och ändrat sig efter att ha fått statsmakten bör vi, marxist-leninist-maoister, inte bara söka svaren genom att läsa originalskrifterna från Marx, Lenin eller Mao. Det är inte tillräckligt. Vi måste också utgå från dessa staters nuvarande verklighet, till exempel att den kinesiska regimen är en kapitalistisk stat, och vi bör försöka spåra ursprunget till denna förändring och analysera dess utveckling i enlighet med teoretisk vägledning från marxismen-leninismen och maoismen. 6 Detta anser jag vara den dialektiska materialistens tillvägagångssätt.
Genom att observera en stats omvandlingsprocess, som i fallet Kina, kan vi tydligt se att huvudskälet till denna förändring var att kapitalistfararna inom partiet tog över ledningen och tog kontroll över staten.
1.2. Utmaningen från kapitalistfararna
Kapitalistfararnas framväxt är en extraordinär utmaning för den traditionella partiteorin. När det gäller att definiera vilka kapitalistfararna var, kan en analys av historien under 30 år före och efter Deng Xiaoping (denna enastående lärare genom negativt exempel) kom till makten i Kina kan hjälpa oss. Den ursprungliga definitionen av kapitalistfarare var “de i partiet som har auktoritet och som tar den kapitalistiska vägen”. Men uttrycket en “kapitalistisk väg” under ett tillstånd av arbetarklassens styre var dock inte så klart. Det verkar nu som om kapitalistfararna var de personer i partiet med auktoritet som tillämpade kapitalistisk logik vid uppbyggnaden av socialismen.
Till exempel när det gäller frågan om vilken väg framåt som skulle följas för den kollektiva rörelsen inom jordbruket under 1950-talet var de svårigheter som uppstod under de tre åren 1959-1961 helt klart orsakade av “kommunist vinden” 7 och “överdrift vinden”8 som Liu Shaoqi 9 och Deng Xiaoping drev fram 1958. Men deras förslag till lösning 1962 var att avkollektivisera! Inom industrin, till exempel, var det uppenbart att problemet med att arbetarna på vissa ställen saknade entusiasm för sitt arbete hade att göra med deras ledare som var avskilda från massorna och hade näsan i vädret. De lösningar som föreslogs av kapitalistfararna var dock att använda materiella stimulanser och införa sträng disciplin på arbetsplatsen för att tvinga arbetarna att att följa reglerna!
Orsaken till detta tänkande bland kapitalistfararna var att innerst inne, var deras världsåskådning fortfarande kapitalistisk. De trodde bara på sig själva, såg ner på massorna, agerade antingen som världens räddare eller dömde andra efter hur de själva skulle bete sig.
Istället för att tro på massorna, förlita sig på massorna och mobilisera massorna, misstrodde de massorna, tog avstånd från massorna och försökte manipulera dem.
Denna inriktning bland kapitalistfararna kan till att börja med, som Mao gjorde, ses som ett problem med förståelse som möjligen kunde övervinnas med mer utbildning. Om det var allt, skulle detta kunna vara en icke-antagonistisk motsättning bland folket, snarare än en antagonistisk motsättning. mellan arbetarklassen och kapitalistklassen. Det viktigare problemet var dock att kapitalistfararna inte såg sig själva som folkets tjänare. I stället såg de sig själva som folkets frälsare, de rättfärdiga arvtagarna till makten, och tog åt sig äran av att ha störtat det gamla systemet, när det uppenbarligen var en prestation av folket som arbetade tillsammans. De försökte göra massrörelser till instrument för sitt maktövertagande och att göra sig själva till de nya härskarna. De älskade att köra över massorna och njöt av sina privilegier. Utöver att bara använda kapitalistisk logik i uppbyggnaden av socialismen, är andra kännetecken för kapitalistfararna att de försvarar sina byråkratiska privilegier och motsätter sig massornas övervakning. Detta förändrade karaktären på motsättningen mellan dem och massorna.
I själva verket var uppkomsten av byråkratiska privilegier utgångspunkten för kapitalistfararnas exploatering av mervärdet, och när massorna förlorar sin makt att övervaka byråkraterna innebar det att kapitalisterna kom till makten. Detta beror på att en stats karaktär berodde på den linje, den politik och de metoder som förespråkades av makthavarna i staten. Skillnaden mellan en socialistisk väg och en kapitalistisk väg handlar alltså om statens karaktär, dvs. om vilken klass den tjänade och arbetade för.
På grundval av detta kan vi sammanfatta några viktiga egenskaper hos kapitalistfararna: de var de som hade makt under arbetarklassens styre, som försvarade byråkratiska privilegier, motsatte sig övervakning av massorna, och trodde på den kapitalistiska logiken för att bygga socialismen. Jag ska skjuta upp till senare en utförligare argumentation för denna slutsats, särskilt den nedbrytande karaktären hos byråkratiska privilegier och vikten av massornas övervakning. Innan vi går vidare måste vi dock också skilja mellan medvetna och omedvetna kapitalistfarare, och i sin tur måste vi skilja mellan dem som gjorde sig skyldiga till att vara kapitalistfarare och de som var obotliga kapitalistfarare. Ett resultat av kulturrevolutionen var att göra människor som Deng Xiaoping, som kanske inte nödvändigtvis hade varit varit en medveten kapitalistfarare, till obotliga kapitalistfarare. 10
Maos förståelse för kapitalistfararna formades och fulländades av hans kamp mot dem. Ända sedan den socialistiska omvandlingen fullbordades 1956 märkte Mao, som en skarp observatör, snart att det fanns två olika typer av motsättningar inom ett socialistiskt samhälle.
Han lade fram sin lägliga skrift ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket” och tillbringade nästan 20 år av sitt återstående liv med att hitta lösningar på detta problem.
När han insåg kapitalistfararnas farliga natur runt 1962, var de redan ganska kraftfulla och relativt väl förankrade. Mao startade kulturrevolutionen för att kämpa en heroisk strid, och han riskerade sitt eget liv och sitt rykte för denna sista chans att rädda partiet. Mao försökte lösa det grundläggande problemet hur man förhindrar arbetarklassens politiska parti från att förvandla sig till sin motsats, eller att revolutionärer blir härskare. Han gjorde det genom att observera och vägleda massrörelsen under kulturrevolutionen, som ett sätt att urskilja de objektiva lagarna för detta fenomen. Men han var alltför upptagen med att hantera den komplexa kampen vid den tiden, förutom sin höga ålder och sjukdom, och kunde inte formulera och uttrycka en systematisk sammanfattning. Denna uppgift föll på de senare generationernas axlar.
1.3. Medel för kamp inom partiet
För att sammanfatta de historiska lärdomarna av arbetarklassens styre bör vi lära oss av Mao. Liksom vid Röda arméns misslyckande, ledd av Mao, i deras första försök att erövra staden Changsha 1927, kunde Röda arméns befälhavare ha analyserat den specifika stridsplanen och vidtagit korrigerande åtgärder för deras nästa attack. Men Maos sammanfattning handlade inte om den här typen av detaljer. Mao såg skillnaden i styrka mellan de två sidorna och ändrade snabbt riktningen för den väpnade kampen. Han övergav planerna på att attackera större städer och inledde en strategi att använda landsbygden för att omringa städerna. När vi sammanfattar erfarenheterna från kulturrevolutionen bör vi inte heller fastna i detaljer. I stället bör vi lära oss av Mao och försöka identifiera regelbundenheter och mönster så att vi kan utveckla en sammanhängande teori om arbetarklassens revolution under socialismen, särskilt de objektiva lagarna för den inre partikampen inom arbetarklassens parti.
Mao sammanfattade av hur man på ett korrekt sätt hanterar kampen inom partiet som icke-antagonistiska motsättningar bland folket, med början i hans tidiga Yan’an korrigeringsperiod, han lyfte fram metoden med “kritik och självkritik”, vidare ända till de grundläggande principerna om “tre att och tre inte”. Dessa var “att praktisera marxism-leninism, inte revisionism; att förena, inte splittra; att vara öppen och uppriktig, inte att delta i intriger.” Detta var sammanfattningen av hans livslånga kamp inom partiet: ideologiskt. måste man ansluta sig till marxismen-leninismen, medan man beteendemässigt måste försöka ena majoriteten; i arbetssätt måste man agera öppet och uppriktigt. Dessa tre punkter är oumbärliga, men “att praktisera marxismen-leninismen” är den mest grundläggande. Detta beror på att endast marxismen-leninismen är förenlig med de övergripande och långsiktiga intressena för arbetarklassen och folkets breda massor.
“Att förena, inte splittra” är att hålla fast vid demokratisk centralism i kampen inom partiet på grundval av marxismen-leninismen. Det är att insistera på majoritetsstyre. De som engagerade sig i separatistiska och sekteristiska aktiviteter i de revolutionära leden var de som främst värnade om en individs eller en liten grupps intressen, snarare än arbetarklassens och de breda massornas långsiktiga och överordnade intressen. Men efter att man har avvikit från marxismen-leninismen och avvikit från från den socialistiska vägen, är det meningslöst att sedan fördöma Mao för brott mot den demokratiska centralismen. Redan 1962 varnade Mao de kapitalistfarare i partiet som trodde på att avkollektivisera folkkommunerna att om de insisterade på att göra det, skulle det leda till en splittring av partiet. Den demokratiska centralismen är bara ett medel eller ett system för att hantera meningsskiljaktigheter bland de kommunister som håller sig till den socialistiska vägen. Mellan revolutionärer och reaktionärer, till exempel Chiang Kai-shek, kan det inte finnas någon demokratisk centralism att tala om.
“Att vara öppen och uppriktig, att inte ägna sig åt intriger” är också ett viktigt villkor för att säkerställa enigheten i de revolutionära leden. Detta betyder dock inte att kampen inom partiet inte involverar strategier. Förena majoriteten, till exempel, är i sig en grundläggande strategi. Återigen ska vi å ena sidan inte dölja våra synpunkter, och å andra sidan ska vi ge plats åt felaktiga förhållningssätt så de har en chans att bli helt avslöjade under en process. Ett exempel på detta var hur Liu och Dengs utövande av massförtryck under mer än 50 dagar sommaren 1966, när kulturrevolutionen började. Detta är Maos “öppna strategi”, att tillåta dem att vara ansvariga för att ge dem en chans att bättra sig eller att helt avslöja dem. Faran för revolutionärer ligger inte i att göra misstag, utan i att vägra erkänna sina misstag, vilket Liu och Deng gjorde. Skillnaden mellan en “öppen strategi” och en “konspiration” är att den förstnämnda är öppen och ärlig, medan syftet med att ägna sig åt skumma manövrar, som Deng Xiaopings, som till att börja med proklamerade att “aldrig ändra beslutet (om kulturrevolutionen)”, men sedan gjorde han en helomvändning och förrådde folket när han väl hade fått makten.
Dessa var Maos sammanfattningar i form av ideologi, principer och linjer. När det gällde hur dessa förkroppsligade principer skulle kunna omsättas i konkret politik, t.ex. lönesystemet, frågan om massorganisationer och så vidare, var han mer försiktig och hade en attityd av utforskande utan fasta slutsatser.
1.4. Kulturrevolutionens praktik
I efterhand är en annan viktig summering av kulturrevolutionen att metoderna för kampen är i sig en återspegling av klasskampen. En metod är till exempel att tänka på arbetarklassens frigörelse av hela mänskligheten; det blir därför viktigt att föra kamp genom kritik och självkritik som ett sätt att uppnå syftet att “bota sjukdomen och rädda patienten”. Andra metoder utgår från kapitalisternas eller småborgarnas självcentrerade världssyn, som strävar efter att komma före andra, att vara “den bästa”, genom att sätta etiketter på andra, hitta fel hos andra, bedriva smutskastning och andra skrupellösa metoder för att besegra rivaler. Den förstnämnda metoden bygger på en tro på och en tillit till massorna, medan den sistnämnda metoden slår mot de många för att skydda ett fåtal.
Många människor begick vänstervridna barnsligheter under kulturrevolutionen. Likt barn som precis lär sig att tala och älskar att säga “nej”, gillar många människor att göra uppror mot alla auktoriteter. Fenomenet “ner med allt” och “störta allt” under kulturrevolutionen var inget annat än en återspegling av det faktum att när de breda folkmassorna väl lärt sig att de hade rätt att styra landets angelägenheter, var det enda som vissa människor visste, var att säga “NEJ” till allt.
I massrörelser tenderar den typ av människor som ofta rusar fram och tar ledningen att bli kortlivade i sin ledarroll. De tenderar att bli som Kuai Dafu från Tsinghua University, som tog initiativet till kritik av Liu Shaoqi, eller som krigaren Wang Yulai, som framträdde som en av de mest framstående i sitt arbete mot godsägarna i byn Longbow under jordreformen, vilket beskrivs i Hintons bok Fanshen. De tenderar att gå från historiska hjältar till historiska skurkar.
När Kuai Dafu blev studentledare exploderade hans individualism. Han satte de små gruppernas intressen över allt annat. Han förlorade allt sunt förnuft och övergick till våldsamma konflikter med den rivaliserande Röda Gardes-fraktionen på sitt universitet. Han förvandlades till sin motsats, snabbare än de som han påstod var kapitalistfarare, vilket skapade en av historiens mest olidliga problem för massrörelsen. 11 På liknande sätt, när Wang Yulai blev en av ledarna i Longbow, körde han över folket, missbrukade sina makt och tyranniserade byborna. Han såg enbart till sitt eget bästa och blev byns nya översittare.
Under tusentals år av historisk klasskamp hade individer antingen rollen som förtryckare över massorna, eller som en av de förtryckta. Sålunda har endast ett fåtal människor fattat den kommunistiska världsåskådningen om befrielsen av hela mänskligheten; därför är detta resultat mycket förståeligt och att förvänta sig. Detta är en viktig anledning till varför massrörelsen inte är en ersättning för partiets ledning.
Jag finner dock att alla misstag som revolutionärerna och rebellerna begick under den kulturrevolutionen var mindre frågor. Den mesta kritiken av sådana fel har inte berört de grundläggande problemen. Dessa misstag var inte huvudorsakerna till att kulturrevolutionen misslyckades med att hindra kapitalismen från att ta över i Kina. Detta beror på att revolutioner alltid har drivits av ofullkomliga människor. För att skapa en massrörelse måste personer som Kuai Dafu komma upp på scenen, och de vid makten (som i incidenten den 20 juni i Wuhan 12 ) kommer med alla medel att försöka behålla sin egen makt. Detta är klasskampens objektiva lagar. Vi måste först förstå de objektiva lagarna för att kunna tillämpa dem för att förändra världen. Innan vi vet hur vi exakt ska skilja mellan byråkratiska privilegier och så kallad “borgerlig rätt”13, innan vi har en teori med en tydlig förståelse för motsättningarna mellan partiets ledande roll och massornas övervakning under socialismen, och innan vi har ett systematiskt tillvägagångssätt för att skydda massornas rätt till övervaka ledarna, är alla andra frågor mindre problem.
Det verkar nu som om revolutionärernas ursprungliga okunskap om kapitalistfararnas karaktär före kulturrevolutionen var den främsta orsaken till den turbulens och de svårigheter som uppstod under kulturrevolutionen. Även om Mao var den första som verkligen förstod detta nya fenomen och myntade uttrycket “kapitalistfarare”, var det så att när revolutionärerna, som Mao, förstod vad kapitalistfararna verkligen sysslade med, var det för sent. Därmed inte sagt att vem som helst kan identifiera ett nytt fenomen innan det ens dyker upp. Att göra det skulle vara att sätta vagnen framför hästen. Maos ursprungliga tanke att övervinna problemen genom politiska korrigeringar och utbildningskampanjer inom partiet hade emellertid misslyckats. I efterhand ser man att revolutionärerna inte i tid insåg att en informell byråkratisk kapitalistisk klick inom partiet hade tagit form långt före kulturrevolutionen.
Kulturrevolutionen ledde därför till två oundvikliga “misstag”. För det första hade rörelsen, med tanke på att det fanns en byråkratisk kapitalistisk klick inom partiet, inget annat val än att “göra revolutionen genom att sparka partikommittén åt sidan”. Annars skulle de vanliga massorna inte ha kunnat väckas. Detta skapade emellertid ett maktvakuum. På grund av “krig” mellan olika intressegrupper, rådde anarki på många platser. I det här fallet skulle en enkel tillämpning av allmän rösträtt, som i Pariskommunen, inte fungerat. Det skulle bara ha fördjupat intensiteten i fraktionskrigen. Det andra “felet” som begicks under kulturrevolutionen var upplösningen av alla spontana och halvt-oberoende massorganisationer efter bildandet av de revolutionära kommittéerna och återupprättandet av partikommittéerna (Shanghai var kanske det enda undantaget). Detta kan ha varit en nödvändig åtgärd för att förhindra ett fullt inbördeskrig vid den tidpunkten, men det berövade också massorna deras förmåga att effektivt övervaka makthavarna, vilket förebådade kapitalistfararnas makttillträde. Det räcker inte att bara ha ett fåtal personer som har en korrekt förståelse för den historiska erfarenheten av arbetarklassens herravälde för att det ska fungera. Det krävs samma förståelse hos den stora majoriteten av partimedlemmarna och arbetarklassen. Detta kräver att majoriteten av partimedlemmarna, kadrerna och arbetarna inser kapitalistfararnas karaktär i sin egen kamp mot dem. Utan denna praktik skulle de inte ha fått denna förståelse. Kulturrevolutionen var den första gången som arbetarklassen, efter att ha tagit över statsmakten, hade en omfattande kamp mot kapitalistfarare. Under denna period lärde sig en del människor detta mycket snabbt, medan de flesta insåg det långsammare. Det oundvikliga misslyckandet för kulturrevolutionen att stoppa kapitalistfararna från att komma till makten kan jämföras med det initiala vinglandet och trillandet när ett barn lär sig gå . Men det var också ett oumbärligt steg för arbetarklassen på dess väg mot den slutliga segern.
Vid en sammanfattning av den historiska erfarenheten av stater med arbetarklassens styre sedan Oktober revolutionen, kan vi se att förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti – i framtida socialism under stater med arbetarklassens makt (dvs. under proletariatets diktatur), måste vara en återgång till Pariskommunens två kardinalprinciper, som sammanfattats av Marx: nämligen att avskaffa byråkratiska privilegier och hålla fast vid principen om arbetarklassens demokratiska kontroll av ledarna och deras ledarskap.
Senare kommer jag att lägga fram ytterligare argument för denna tes. Men nu måste jag ta upp följande följande fråga: eftersom kulturrevolutionen misslyckades med att hålla arbetarklassen vid makten i slutändan, finns det några användbara saker som arbetarklassen kan lära sig av kapitalisterna? Med andra ord, som vissa föreslår, borde inte arbetarklassen låna borgerliga regeringsstrukturer för att lösa några av de problem som en stat med arbetarklassens styre ställs inför?
2. Naivitet när det gäller att efterlikna den kapitalistiska demokratin och rättsstaten
Det finns några relaterade tankegångar som för närvarande är populära inom den kinesiska vänstern och som avviker från klassanalysen och från de två centrala idéer som Marx sammanfattade efter Pariskommunen. En tankegång är att endast ett parlamentariskt flerpartisystem är kapabelt att effektivt övervaka det styrande partiet. En liknande tankegång är att endast med formell demokrati och allmän rösträtt – genom att ”återlämna konstitutionen till folket och återlämna styret till folket” – kan det finnas en effektiv övervakning av folket. En annan tankegång tror på rättsstatsprincipen som ett sätt att hålla tillbaka det styrande partiet och lösa frågan om folkets övervakning av regeringen. 14
Jag tror att dessa åsikter återspeglar de illusioner som människor har om den kapitalistiska demokratin och om författningsrätt och rättsstatsprincipen. De återspeglar också bristen på klarhet om vad som är socialism hos vissa människor. Då principen om arbetarklassen som det socialistiska samhällets härskare inte bara måste demonstreras på politisk nivå, den måste också manifesteras på produktionsområdet.
Så för dem som är förtjusta i den borgerliga demokratin måste vi fråga oss: i en socialiserad produktion, hur kommer deras principer om parlamentarisk flerpartidemokrati att genomföras i ett socialistiskt land där hela folket äger produktionsmedlen? Med andra ord, hur kan vi organisera produktionen, t.ex. att driva järnvägslinjer, flyg och andra transportsystem, eller att driva stål-, fordons- och annan industriproduktion, eller att driva skolor och andra fungerande organ och enheter som bygger på ett parlamentariskt flerpartisystem? Svaret är uppenbart.
Jag tror att om arbetarklassens framtida parti vill undvika det förflutnas öde måste det göra en jämförande analys mellan den kapitalistiska demokratins praktik, konstitutionalismen och rättsstatsprincipen under kapitalismen jämfört med erfarenheterna av socialismen under Maos tid. Genom en sådan jämförande analys kan vi utveckla en vetenskaplig sammanfattning baserad på marxismen-leninismen.
2.1. Ett parlamentariskt flerpartisystem är ett förnekande av en stat med arbetarklassens styre
En stat med arbetarklassens styre kan inte förverkligas genom ett parlamentariskt flerpartisystem. Denna slutsats kan man dra först när man har fått en verklig förståelse för grunden för ett parlamentariskt flerpartisystem under kapitalismen.
2.1.1. Skillnader i innehåll mellan demokratin i ett privat företagssystem gentemot ett system under Hela folkets ägande
Vi vet att internt, inom en kapitalistisk organisation, såsom ett företag, en verksamhet eller de som tjänar kapitalismens intressen i sin helhet, t.ex. en stående armé, finns det ingen flerpartistruktur. Detta beror på att maximeringen av egenintresset är kapitalismens inneboende natur. Utöver att internt undertrycka arbetarklassens motstånd och externt delta i imperialistisk expansion, finns det inget överordnat intresse bland kapitalisterna. Trots detta måste det finnas ett system som fastställer spelreglerna för konkurrensen mellan kapitalisterna, och detta system måste accepteras av alla. Formuleringen av denna uppsättning regler är den kapitalistiska demokratins grundläggande uppgift. Hela poängen med ett parlamentariskt flerpartisystem under kapitalismen är att inrätta en mekanism eller en plattform för att utveckla en uppsättning acceptabla spelregler för systemet som helhet för att kunna medla mellan olika intressen, så att man undviker en kamp på liv och död mellan olika kapitalister, en kamp som potentiellt skulle kunna begrava hela systemet.
Under kapitalismen finns det dessutom en skillnad mellan de så kallade “offentliga” och “privata” domänerna. Kapitalister betraktar både sitt personliga liv och sin kontroll över kapitalet som aktiviteter inom sfären av en “privat” domän. Således, medan den politiska verksamheten enligt kapitalismens logik är inom den “offentliga” domänen, ligger den ekonomiska verksamheten (såsom affärsverksamhet och företag) inom den “privata” domänen. Därför är organisationsformerna för de två typerna diametralt motsatta. Inom den så kallade “privata” domänen, dvs. inom ett företag eller en verksamhet, är kapitalisten kung med strikta diktatoriska regler, medan inom den så kallade “offentliga” domänen, dvs. de politiska institutioner som tjänar kapitalismen och som samordnar och förmedlar mellan olika intressen bland kapitalister, är den dominerande organisationsformen ofta ett parlamentariskt flerpartisystem.
I motsats till kapitalisternas logik kan strävan efter maximering av det personliga intresset inte frigöra arbetarklassen. Endast genom mänsklighetens frigörelse, endast genom att förstöra systemet med förtryck av vissa människor över andra, kan arbetarklassen slutligen uppnå sin egen frigörelse. Med undantag för de opportunister som vill uppnå personlig frigörelse genom individuella medel (dvs. att fly från sin klass) finns det ingen grundläggande intressekonflikt inom arbetarklassen.
För dem som är intresserade av arbetarklassens intressen som helhet är debatterna och argumenten inom arbetarklassen fokuserade på karaktären av klassens överordnade allmänintresse, inte på spelreglerna som gör det möjligt för individer att uppnå maximering av personliga intressen. Under Maos tid i Kina handlade diskussionerna till exempel om att prioritera utvecklingen mellan tung industri (t.ex. maskintillverkning), lätt industri (konsumtionsvaror) och jordbruk, eller prioritering av förbättrad utbildningsstandard kontra folkbildning, och så vidare. I framtiden, med utgångspunkt i att eftersträva och maximera arbetarklassens och de breda massornas övergripande intressen kommer det fortfarande att finnas debatter, till exempel om säkerheten hos genetiskt modifierade livsmedel. Endast genom “låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla” kan medlemmarna av arbetarklassen få en klar förståelse för vad som exakt representerar de övergripande intressena och målen för klassen som helhet, och genom denna process kan klassen nå en samsyn om åsikter i specifika frågor.
I socialismen, under arbetarklassens styre, är därför både politisk verksamhet och all ekonomisk verksamhet som innebär ömsesidigt samarbete och samordning, utanför individernas privatliv, en del av det så kallade “offentliga” området. Det finns således inte längre något behov av diametralt motsatta motsatta organisationsformer mellan politisk och ekonomisk verksamhet.
Ur perspektivet att driva och maximera arbetarklassens övergripande intressen som helhet, och innan klasserna och klasskampen dör bort, är det bara systemet med demokratisk centralism som är förenligt med arbetarklassens långsiktiga och överordnade intressen. Med demokratisk centralism, menar vi ett system där minoriteten följer majoritetens beslut, där de underordnade lyder under beslut av sina överordnade, och hela arbetarklassens parti lyder besluten från centralkommittén i sitt parti. Ett flerpartisystem kan alltså inte representera de politiska intressena för arbetarklassen som helhet, utan endast ett centraliserat och enhetligt parti som bygger på demokratisk centralism kan uppnå detta.
Detta är en följd av överensstämmelsen mellan arbetarklassens övergripande intressen som helhet och de enskilda individernas intressen inom klassen. En mängd politiska partier som företräder samma arbetarklassens övergripande intressen samtidigt är inte logiskt meningsfullt. Endast ett centraliserat politiskt parti som tillämpar demokratisk centralism är i linje med arbetarklassens övergripande intressen. När det finns interna meningsskiljaktigheter inom arbetarklassen är den enda utvägen för minoriteten att följa majoritetens beslut, och inte att splittra sig i olika politiska partier som grundar sig på olika politiska åsikter. Om det finns en mångfald av arbetarklasspartier kan det bara vara i situationer där klassen inte har makten, och det är ett tecken på klassens omognad.
Även om sanningen ibland ligger i händerna på ett fåtal, är frågan om vad som exakt utgör arbetarklassens övergripande intressen något som måste avgöras av majoriteten. Det sätt på vilket Mao genomförde sin kamp under Jing-gang-bergsperioden på 1930-talet exemplifierar denna punkt. Samtidigt som han försökte att övertyga alla om att den för tillfället dominerande äventyrslinjen var felaktig, hade Mao inget annat val än att tålmodigt vänta på att sanningen skulle inses genom praktiken. Mao engagerade sig inte i separatistiska aktiviteter, eftersom han ansåg att så länge allas inriktning och mål är desamma, kan revolutionärerna inte ha något annat val. När inriktningen och syftet med att delta i revolutionen för vissa människor avviker från arbetarklassens övergripande intressen blir en splittring inom partiet oundviklig. Den ryska splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker var ett exempel på detta.
2.1.2. Ett parlamentariskt flerpartisystem förnekar med nödvändighet arbetarklassens övergripande intressen
Om splittring och politisk oenighet inom arbetarklassen tillåts splittra arbetarklassen i olika politiska partier under socialismen, låt oss föreställa oss hur ett så kallat “flerpartisystem av arbetarklassens styre” då skulle se ut. En möjlighet skulle vara att bilda partier baserade på branscher, inte olikt fackföreningar. Till exempel skulle en part företräda stålarbetarnas intressen, och en annan part skulle företräda bilarbetarnas intressen, och så vidare. Olika politiska partier skulle således konkurrera med varandra om den politiska makten. Under sådana omständigheter är det inte möjligt för ett industribaserat parti att ta hänsyn till arbetarklassens övergripande intressen som helhet!
En annan möjlighet vore att bilda partier efter olika synsätt. Att omsätta detta i praktiken i ett företag skulle resultera i att medlemmar från olika politiska partier konkurrerar om ledningen av företaget. Detta var just den sortens fraktionsstrid som utbröt under Kulturrevolution i hela Kina! Ett grundläggande kännetecken för fraktionsbildning är inriktningen på individuella eller små gruppers intressen i motsats till att vara inriktad på klassens övergripande intressen. I fraktionsstrider är det ingen som tar hänsyn till klassens övergripande intressen.
Det absurda i dessa två fall är uppenbart. 15 Av detta kan vi se att endast upprättandet av ett politiskt parti baserat på demokratisk centralism är i linje med arbetarklassens övergripande intressen. Eftersom arbetarklassens alla politiska och ekonomiska aktiviteter bör underordnas arbetarklassens övergripande intressen, kan i ett socialistiskt samhälle under arbetarklassens välde organisationsformerna för politik och ekonomi i princip vara desamma. Med undantag för det personliga livet finns det inte en klyfta mellan de så kallade “offentliga” och “privata” områdena. Alla teorier om partibildning för arbetarklassen måste gå igenom denna verifiering på det ekonomiska området för att förstå hur teorierna kan genomföras i praktiken. Genom denna undersökning blir det tydligt att det kapitalistiska parlamentariska flerpartisystemet aldrig har genomförts på produktionsområdena och aldrig har genomförts inom ett kapitalistiskt företag, för det går inte att genomföra. Det parlamentariska flerpartisystemet etablerades redan från början utanför de enskilda företagen som en mekanism för att medla och väga de motstridiga och fientliga intressena mellan olika kapitalister.
Detta visar att det så kallade “arbetarklassens flerpartisystem”, som vissa tar upp, är lika falskt och absurt som den så kallade “socialistiska marknadsekonomin”. Vi bedömer allting utifrån dess sanna natur, inte efter dess etikett. I dagens Kina är det till exempel så att även om de skrupellösa försäljarna som säljer återvunnen kloakolja som matolja skulle märka sin produkt som “socialistisk återvunnen kloakolja”, skulle det inte förändra kloakoljans egenskaper överhuvudtaget. Att lägga till ett “arbetarklass”- eller “socialistiskt” till ett namn, kan inte förändra flerpartisystemets eller marknadsekonomins karaktär, precis som att lägga till “socialistiskt” etikett framför ordet “bordell” eller lägga till en “arbetarklass”-etikett framför ordet “spelhåla” , varken förändrar karaktären hos en bordell eller en spelhåla.
2.1.3. Förhållandet mellan demokratisk centralism och planekonomi
I alla samhällen dikterar organisationsformerna i produktionen organisationsformerna i politiken. Den senare ska tjäna den förra. Vissa organisationsformer och produktionsmetoder måste ha motsvarande statsapparat eller politiska organisationer. Organisationsformen i produktionen är den ekonomiska basen och den politiska organisationsformen är överbyggnaden. Att överbyggnaden måste anpassa sig till den ekonomiska basen är en grundläggande princip i den historiska materialismen.
I ett feodalsamhälle med självförsörjande och småskalig produktion som huvudsaklig form för produktion, har storleken på det feodala riket liten inverkan på produktionsprocessen (med undantag för den förödelse som orsakas av krigförande monarker). Därför berodde ett rikes storlek främst på skillnader i språk och kultur som en produkt av naturliga förhållanden, särskilt i Europa.
I det kapitalistiska samhället som domineras av varuproduktion och marknadsekonomi blir den socialiserade produktionen gradvis den huvudsakliga produktionsformen. Å ena sidan är marknadens storlek nära kopplad till en stats territoriella utbredning, så bourgeoisien kommer inte lättvindigt att tillåta enskilda oberoende kungariken att införa begränsningar av marknaden. Å andra sidan, på grund av intensifierade motsättningar mellan en socialiserad produktion och privat ägande av produktionsmedlen, tvingas den borgerliga staten att ingripa allt mer i den “privata” ekonomin (t.ex. den nuvarande ekonomiska krisen som sveper över världen och olika nationella “räddnings”-åtgärder), och revidera separationen mellan “offentligt” och “privat”. Detta är exempel på överbyggnader som anpassar sig till ekonomins bas.
I ett socialistiskt land där arbetarklassen har makten kommer produktionens socialiserade karaktär också att öka; fler och fler människor måste samarbeta under produktionsprocesserna. Om syftet med någon produktion är att tjäna arbetarklassens övergripande intressen, då kräver klassintresset att de enskilda intressena är underställda det allmänna intresset, de omedelbara intressena är underställda de långsiktiga intressena, de lokala intressena är underställda de globala intressena. Formen av ekonomisk organisation som är mest anpassad till denna nödvändighet kan bara vara en planekonomi som är baserad på överväganden om arbetarklassens övergripande intressen, snarare än en fragmenterad marknadsekonomi. Med andra ord är det bara en planerad ekonomi som är förenlig med de övergripande intressena hos arbetarklassen.
Det framgår tydligt att förutom principen om demokratisk centralism, där minoriteten underordnar sig majoriteten, individen är underordnad klassen, det lokala är underordnat det globala, kan det inte finnas några andra former av överbyggnad som också är förenliga med en planerad ekonomi. Till exempel, kan ett parlamentariskt flerpartisystem vara förenligt med en planekonomi? Nej! För det är bygger på ett privat företagssystem med motstridiga intressen som konkurrerar om kontrollen.
2.1.4. Målen för en stat med arbetarklassens styre
Många människor är emot den nuvarande regimens auktoritära karaktär, men frågan är inte om auktoritärt styre i sig: den centrala frågan är frågan om vilken klass som utövar sin auktoritet. Det här beror på att så länge det finns klasser kommer det att finnas en diktatur av den härskande klassen över andra klasser. Dessutom måste en socialistisk ekonomi under arbetarklassens styre vara en planekonomi, men ett samhälle som bygger på planekonomi är inte nödvändigtvis ett socialistiskt samhälle under arbetarklassens styre (t.ex. en familjedynasti). På samma sätt måste arbetarklassens politiska parti vara ett centraliserat och enhetligt parti, men ett centraliserat och enhetligt parti är inte nödvändigtvis arbetarklassens politiska parti.
Överensstämmelsen mellan arbetarklassens övergripande intressen i sin helhet och de intressen en enskild medlem av klassen har, är inte ett förnekande av mångfalden i det politiska livet inom arbetarklassen, utan denna samstämmighet är snarare grunden för denna mångfald. Med andra ord, anledningen till att det finns en mångfald i det politiska livet inom arbetarklassen är att det finns en samstämmighet mellan de överordnade intressen för arbetarklassen som helhet och varje individs intressen som medlem av klassen. Denna mångfald innefattar inte en önskan att fly från klassen. Så länge det finns människor inom klassen som förtrycks kan hela klassen inte uppnå sin slutliga frihet.
Inom arbetarklassen finns det därför en mångfald av frågor och intresseområden. För medan vissa människor huvudsakligen fokuserar på ekonomisk utveckling, fokuserar andra huvudsakligen på vetenskap och teknik, andra fokuserar främst på miljöskydd, medan andra fokuserar på kvinnors frigörelse, och andra fokuserar på nationell jämlikhet, medan andra fokuserar på kultur- och utbildningsfrågor, och så vidare. Oavsett vilket område som berörs, så länge som den grundläggande inriktningen för alla är förenlig med arbetarklassens övergripande intressen och alla strävar efter att skapa en ny värld utan förtryck och exploatering, där alla har samma ställning, så länge som alla ser sitt eget område som en integrerad del av arbetarklassens allmänna intressen, så är en sådan mångfald själva grundvalen och medlet för att klargöra och formulera exakt vad som är arbetarklassens allmänna intressen. Men denna mångfald i arbetarklassens politiska liv har ingenting att göra med ett ”flerparti system” baserat på motsatta och fientliga intressegrupper. I själva verket uppnås samförstånd inom arbetarklassen genom arbetarklassens omfattande demokrati. 16 I skarp kontrast till detta står ett flerpartisystem som kommer att vara ett sätt för kapitalistfararna att splittra arbetarklassen. Det är bara ett bekvämt sätt och en rättfärdigande grund för kapitalistfararna att ta kontroll över partiet och staten.
Analysen ovan borde ha klargjort varför det inte räcker med att efterlikna ett kapitalistiskt parlamentariskt flerpartisystem för att lösa problemet med hur man ska förhindra att kapitalistfarare tar kontroll över partiet och staten under ett tillstånd av arbetarklassens styre.
2.2. Den formella demokratin kommer inte att hålla arbetarklassen vid makten
Vårt tillvägagångssätt för att analysera den kapitalistiska demokratins väsen måste baseras på relationen mellan demokrati och ägarsystem.
2.2.1. Ägarsystemet bestämmer demokratins innehåll
Även om demokratins grundprincip är majoritetsstyre, är innehållet i det som majoriteten styr över helt annorlunda i olika ägandesystem. De som har illusioner om kapitalistisk demokrati glömmer eller inser inte att valet av ägandesystem aldrig avgörs av demokratin, utan att demokratins innehåll snarare dikteras av det ägandesystem som finns på plats.
Anledningen till att den formella demokratin inte kommer att hålla arbetarklassen vid makten är att demokratin alltid är sekundär till klassherraväldet, till ägarsystemet, till vem som äger produktionsmedlen. Det senare har alltid avgjorts genom våldsamma revolutioner eller kontrarevolutioner, inte genom demokrati. USA blev till exempel självständigt genom en revolution, inte genom demokrati. Slavarna i sydstaterna i USA vann sin frihet genom ett inbördeskrig, inte genom demokrati. Bönderna i Kina kunde genomföra ett program för att ge jorden till den som brukade den, genom en revolution, inte genom demokrati. Det är först när frågan om äganderätten har avgjorts med våldsamma medel som man kan ta upp frågor om hur ett samhälle med ett visst ägarsystem ska skötas med hjälp av demokrati. Ägarsystemet har knappast någonsin avgjorts med demokratiska medel.
När jag reflekterade över William Hintons “Fanshen”, tänkte jag på förhållandet mellan demokrati och jordreform, till exempel, och skrev (2011):
”Förutsättningen för att de arbetande massorna ska bli samhällets herre är att förändra ägarsystem. Om en klass önskar demokrati, måste den först resa sig för att bli den härskande klassen. Hur kan de kinesiska bönderna bli herre över sitt öde om de inte störtar det feodala systemet med jordägande? Vilken typ av demokrati är en demokrati utan jordreform? Om Kina hade en så kallad demokrati som den i Indien, utan att det feodala jordägarsystemet störtades som en förutsättning, hur skulle då jordlösa bönder kunna förändra sitt öde?
“Vi vet alla att i det antika Grekland var demokratin en demokrati för slavägare, och slavarna hade inte några demokratiska rättigheter. Efter det amerikanska självständighetskriget blev demokratin som praktiserades då faktiskt en demokrati för slavägare, kapitalister och plantageägare. Det var inte bara svarta slavar som inte hade några demokratiska rättigheter, utan även kvinnor och de som inte hade tillräckliga tillgångar hade inga demokratiska rättigheter. En av författarna till självständighetsförklaringen, Thomas Jefferson, hade hundratals slavar själv. Hans begrepp om demokrati omfattade helt enkelt inte de demokratiska rättigheterna för de svarta slavarna.
“Även i dagens utvecklade kapitalistiska länder kan arbetarklassen delta i kapitalisternas demokrati där de endast kan uttrycka sina egna åsikter och rösta i tvister mellan kapitalister (t.ex. om det är bättre att ha en stor regering med högre skatter för arbetare eller en liten regering med nedskärningar i utbildningen), där de kan “fritt välja” sin egen chef enligt de spelregler som kapitalisterna har satt upp. Men arbetarklassen kan inte vara härskare över samhället, eftersom de i systemet med privata företag inte har rätt att styra, utöva tillsyn eller har beslutanderätt över kapitalets verksamhet.
“Utan denna rättighet måste de, för att överleva, söka “nåd” hos dem som har kapital och vara slavar för kapitalet. Utan denna rättighet är den typ av demokrati som de kan vara en del av endast den typ som är dikterad av kapitalisternas intressen, den typ av demokrati som tillgodoser behovet av kapitalets expansion. Utan denna rättighet kan de inte begränsa kapitalisternas möjligheter att under förevändning av det så kallade “fria ordet” manipulera den allmänna opinionen genom sin kontroll över medierna. Resultatet är att den typ av demokrati som finns för arbetarklassen inte är något annat än en demokrati som tjänar kapitalisterna.
“År 2008… öste inte USA:s regering trilijontals dollar över de giriga och skamlösa Wall Street-jättarnas finansiella oligarki för att ‘straffa’ deras brottsliga handlingar? Betalade inte människorna runt om i världen för Wall Streets synder? Utan att störta systemet med privata företag, vilka andra valmöjligheter har folket i USA och världen?” 17
Detta är inte för att förringa den formella demokratin. Demokratiska val är naturligtvis viktiga, men de löser inte det underliggande problemet med vilken klass som har makten. Vi behöver bara titta på de allmänna valresultaten i de utvecklade kapitalistiska länderna. Demokratiska val är ett nödvändigt villkor för arbetarklassen vid makten, men de är inte i sig själva ett tillräckligt eller fullständigt villkor för att upprätthålla och befästa arbetarklassens makt som styrande klass. Med andra ord kan arbetarklassens politiska makt inte klara sig utan formell demokrati, men formell demokrati i sig är inte tillräckligt.
2.2.2. Den kapitalistiska demokratin är i bästa fall “en dollar, en röst”.
Som nämnts ovan är demokrati inom ramen för ett privat företagssystem i slutändan en typ av demokrati som tillgodoser kapitalisternas intressen och som försöker att vinna deras gunst. I systemet med privat företagande är den privata äganderätten helig, så kapitalisterna kommer definitivt inte tillåta att folket – oavsett hur demokratiska medel de än använder – omvandlar privat kapital till ägande av hela folket och därmed förstöra systemet med privat företagande. Frågan om huruvida denna typ av ägarstruktur ska bibehållas eller inte är aldrig uppe för omröstning, om kapitalisterna har har något att säga till om. En av de punkter som betonas för demokrati under kapitalismen är att skydda sig mot den så kallade “majoritetens tyranni”. Systemet med allmän rösträtt infördes först efter att de breda folkmassorna hade accepterat kapitalismen och respekterade kapitalisternas äganderätt.
När människor slutar att stödja systemet med privat företagande kommer kapitalisterna inte längre att upprätthålla allmän rösträtt. Detta var sant i början när kapitalisterna först kom till makten, då de satte upp krav på egendom för väljarna. Framtiden kommer att bli densamma om man börjar ifrågasätta rättigheterna för kapitalet. I stället kommer kapitalisterna då endast att upprätthålla rätten till privat företagande i namn av att skydda den privata egendomen. Deras demokratibegrepp kom först efteråt, efter att de breda folkmassorna respekterat kapitalets rättigheter. Det är alltså uppenbart att maktcentrumet i ett kapitalistiskt samhälle är kapitalet.
Med tanke på detta är det bästa som demokratin kan göra under kapitalismen “en-dollar-en-röst.” Alternativet till “en-dollar-en-röst” under kapitalismen är diktatur av en liten klick, inte “en-person-en-röst.” Detta är den oundvikliga slutsatsen baserad på kapitalismens logik. För det första är demokratin på marknaden “en-dollar-en-röst”. De som har mer pengar att köpa för eller kan locka till sig mer av konsumenternas utgifter har mer att säga till om vad som produceras eller vem som får hur mycket betalt. För det andra, demokrati på arbetsplatsen är “en-dollar-en-röst”. De som har mer investeringar i ett företag får mer inflytande över vad som händer i företaget. Slutligen, som ett resultat av detta, den mest “demokratiska” demokratin i form av valurnan, är i verkligheten inget annat än “en dollar, en röst” under kapitalismen.
Om kapitalisterna till exempel är missnöjda med någon av de kandidater eller bestämmelser som väljarna föredrar, är det minsta kapitalisterna kan göra, bortsett från kraftfulla publicitetskampanjer via de medier som de kontrollerar för att påverka den allmänna opinionen, eller mer våldsamma metoder, såsom en statskupp eller ett mord, att hålla inne med sina investeringar i den regionen, med andra ord, att avyttra. Detta kommer oundvikligen att orsaka en ekonomisk nedgång, och fler människor kommer att förlora sina jobb. Så länge majoriteten av väljarna godkänner systemet för privat företagande, kommer de inte att skylla nedgången på de avyttrande kapitalisterna, utan snarare på de politiker eller regleringar som “tvingade ut” kapitalisten. De kommer att ha stor sympati för kapitalisterna, och tror att de själva skulle göra detsamma om de var i den positionen (som om det är en reell möjlighet). Således, under kapitalistisk demokrati, om väljarna tror på kapitalism, så har de inget annat val än att lydigt vädja till kapitalisterna att återinvestera, att välkomna dem tillbaka. De som har mer kapital kommer alltså att ha mer inflytande och kommer att vara mer eftertraktade av väljarna. Inte för att de med mer kapital har bättre idéer, utan för att de har mer ekonomisk makt. För att behaga investerarna, kommer väljarna att behöva ändra regler för att passa kapitalisterna, eller avlägsna kandidater som kapitalisterna är missnöjda med. Det är uppenbart av detta att borgerlig demokrati i verkligheten betyder att väljarna har ett val när det gäller sätt och medel för att gynna kapitalister. Och det är allt! Utan att störta systemet med privat företagande kan de breda massorna av människor inte frigöra sig från kapitalets kontroll.
Står inte människorna i euroområdet för närvarande inför just detta problem? Kapitalistiska medier, både i Kina och runt om i världen, fortsätter att betona “sanningen” om kapitalismen. Det enda sättet för euroområdets ekonomi att återhämta sig, hävdar de, är att återställa “investerarnas förtroende”. Det kapitalistiska systemets överlevnad är faktiskt beroende av att man smörjer “investerarna”. 18
På grund av den inre överensstämmelsen mellan arbetarklassens grundläggande intressen är däremot kärnprincipen i den socialistiska demokratin under arbetarklassens styre att upprätthålla klassens övergripande intressen genom ömsesidigt samråd och demokratisk centralism, där minoriteten är underordnad majoritetens vilja. På samma sätt kommer arbetarklassen under socialismen, med hela folkets ägande, inte att tillåta någon att ändra – med skenbart “demokratiska” medel – några företag som ursprungligen tillhörde hela folket till privata företag. Sådana förändringar kommer att skaka om själva grunden för hela folkets ägande, vilket så småningom kommer att leda till att det socialistiska systemet kommer att att kollapsa.
När det gäller varför enbart demokratiska val under socialismen inte kommer att hålla arbetarklassen vid makten, beror det i slutändan på att den dominerande ideologin bland de breda folkmassorna fortfarande är kapitalisternas. Detta beror å ena sidan på att de breda massorna av folket har en stark önskan om den socialistiska vägen (socialismens fana som viftas av många kapitalistiska regimer är ett tydligt bevis 19 ). Å andra sidan finns det också en envis tendens eller vanans kraft bland de breda massorna av människor att tro på föreställningen om sin individuella frigörelse endast genom sina individuella ansträngningar.
När personliga intressen och klassens överordnade intressen kommer i konflikt, tenderar människor att vara kortsiktiga och inte bry sig lika mycket om klassens övergripande intressen. Detta är den underliggande orsaken till att arbetarklassen under den socialistiska perioden måste hålla sig till sitt eget politiska partis ledning, för att det ska kunna förbli och växa vid makten.
Endast genom en demokrati som bygger på hela folkets äganderätt, vilket var fallet med den kinesiska socialismen under Maos tid, kan det vara möjligt att uppnå den typ av verklig, långtgående, omfattande och djupgående demokrati som ligger närmast “en person en röst”, som de breda folkmassorna verkligen längtar efter.
För att uppnå detta måste arbetarklassen inleda en långsiktig och obeveklig kamp mot alla kapitalistiska och småborgerliga ideologier inom de egna leden. Utan denna kamp kommer folkets åsikter att påverkas till höger och vänster av representativa figurer från kapitalistklassen, och en enkel formell demokrati kommer att undergräva arbetarklassens styre. Det viktigaste politiska organet som håller fast vid denna kamp är arbetarklassens politiska parti. Det måste bestå av dem som ser klassens intressen över sina egna snäva intressen, de som försvarar hela folkets ägande. När dessa människor blir majoriteten av befolkningen, då kommer klassen, klassdiktaturen och staten att vittra bort.
Först då, och endast då, kommer “en person, en röst” slutligen att bli normen. Det vill säga, medvetenhet om hur ens handlingar påverkar mänskligheten (t.ex. det ekologiska fotavtrycket), och att man bryr sig om vad som är bäst för andra i stort, kommer att ha blivit de flesta människors naturliga beteende. Dessa beteenden kommer att bli en norm, på samma sätt som människor i utvecklade länder brukar följa trafikreglerna. Men då kommer också formella omröstningar att bli föråldrade. Detta beror på att vetenskapens giltighet, t.ex. debatterna om den globala uppvärmningen eller säkerheten hos genetiskt modifierade livsmedel, kommer att baseras på bevismaterial inte på någons röst.
Ett socialistiskt land med arbetarklassens styre kan alltså förvisso inte klara sig utan formell demokrati. Det är emellertid meningslöst att sätta vårt hopp att skydda oss mot att kapitalistfarare tar över partiets ledarskap och griper statsmakten, genom att förlita oss på den formella demokratin.
2.3. Rättsstaten kan inte stoppa kapitalistfararnas frammarsch
Vissa sätter sitt hopp till rättsstatens principer som ett sätt att försvara det socialistiska ägandet av hela folket, som ett skydd mot att kapitalistfararna tar över ledningen av partiet och griper statsmakten. Detta är emellertid en orealistisk och skadlig fantasi när det gäller den roll som den rättsstaten kan spela i ett klassamhälle.
2.3.1 Reglerna är inte bindande för de som gör dem
I samma anda som i diskussionen ovan, så är det internt, inom ett kapitalistiskt företag eller bolag, eller inom de som tjänar kapitalets intressen, såsom den stående armén, så att den grundläggande regeln är att lyda auktoriteten, inte lagen. I dagens Kina, när vi får höra att rättsstaten blir alltmer “robust”, ser vi hur den officiella korruptionen bara blir mer riklig. Detta visar att rättsstaten inte håller den härskande klassen tillbaka! Rättsstaten är inget annat än en form av klassdominans och förtryck.
Utbredda, påtvingade rivningar för att ge plats åt fastighetsutveckling, som är så vanliga i dagens Kina, visar att de förtryckta inte kan lita på den så kallade rättsstaten för att skydda sina mest grundläggande och vitala intressen. Ett annat exempel är den tandlösa arbetsskyddslagstiftningen i Kina. När arbetare är relativt maktlösa att slå tillbaka är dessa lagar inte värda det papper de är skrivna på. Detta beror på att människor med politiska och ekonomiska befogenheter stiftar lagar, så de kommer absolut inte att göra regler som binder deras händer. Kinas nuvarande verklighet illustrerar det faktum att rättigheter som finns på papper kanske inte är verkliga, och de befogenheter och rättigheter som vissa människor har kanske inte finns på papper.
Låt oss ta en djupare titt på vad rättsstaten betyder för den kinesiska arbetarklassen i dagens läge, där de hamnar bland de så kallade “sårbara grupperna”. Guangdong-provinsen offentliggjorde 2010 en missvisande “Förordning om demokratisk förvaltning av företag”. 20 Dess enda bestämmelser om arbetarnas demokratiska rättigheter handlade i själva verket om hur facket skulle skötas. Arbetarna fick ingen beslutsrätt över företagsledningen. Även i “direkta frågor som rör de anställdas intressen” fick arbetarna bara “rätt att bli informerade, rätten att uttrycka sig, rätten att delta, rätten till samråd och rätten till övervakning”. Arbetarna har inga rättigheter och inget att säga till om i andra frågor som rör ett företag. Arbetsgivarna kan till och med lägga in veto mot de anställdas företrädare. I förordningen föreskrivs att ”när en representant för de anställda slutat, blivit avstängd eller avslutat anställningsförhållandet inom ett företag, ska dennes företrädarställning vara också upphöra.” Med andra ord, när arbetsgivaren sparkar en representant för de arbetare som hade har lett kampen mot arbetsgivaren kan han eller hon inte längre representera arbetarna! Dessutom förnekar förordningen arbetarnas rätt att strejka. Den föreskriver att under löneförhandlingar, “ska arbetarna avstå från arbetsnedläggelser och maskning eller annat aggressivt beteende.” Den enda rätt som förordningen ger arbetstagarna är rätten att klaga (eller gnälla)!
Även i ett land med ett så kallat “sunt rättssystem” som Förenta Staterna, gäller att om regimen tror att den är hotad, kommer den att ta till alla medel som krävs för sin egen överlevnad, utan att tillåta att någon av dess egna lagar att komma i vägen. Efter Japans angrepp på Pearl Harbor under andra världskriget, fängslade den amerikanska regeringen till exempel urskillningslöst alla amerikanska medborgare på västkusten med japansk bakgrund i interneringsläger, oberoende av deras konstitutionella rättigheter till medborgarskap. Om de inte gillade det, kunde de lämna in stämningsansökningar, och när de vann (cirka 40 år senare) var de flesta av dem döda! Fallen med åtal av kommunister under McCarthy-perioden är liknande.
Det framgår tydligt av dessa exempel att om rätten till yttrandefrihet hotar kapitalistklassens styre, kommer den inte att tveka att avskaffa och åsidosätta folkets demokratiska rättigheter. I ett klassamhälle är endast det tal som inte hotar systemet “fritt”. Ju tryggare en stat är i sin makt, desto mer tolerant kan den vara. Till exempel, när väl kommunisterna drivits ut från arbetarrörelsen och rensats från olika statliga organ, uttryckte den amerikanska regeringen en hög grad av “tolerans” gentemot de amerikanska kommunisterna. Huruvida det finns yttrandefrihet för motståndare till en regim återspeglar således mer regimens grad av självförtroende och mindre statens karaktär.
2.3.2. Bindande regler återspeglar klasskampen
Analysen ovan innebär inte att rättsstaten är oviktig. Jämfört med ett styre efter personliga önskemål är rättsstatsprincipen en form av regelbaserad snarare än godtycklig styrning. Detta kan ses som ett strukturerat klassförtryck, eftersom det fortfarande förlitar sig på våld för att hålla tillbaka “felaktiga” handlingar. Därför är rättslig styrning i slutändan ett styrelseskick genom förtryck. I systemet med privata företag är poängen med att ha bestämmelser i lagar och andra förordningar att upprätthålla en normal verksamhet.
Syftet är att skapa ett fungerande system för medling mellan privata ägare med grundläggande intressekonflikter, så att man undviker en kamp på liv och död mellan dem. Privata ägare måste följa spelreglerna i sin konkurrens med varandra.
Abstrakt sett måste varje system av regler och bestämmelser ha en intressegrupp bakom sig, för att främja dess inrättande, driva på dess utveckling och övervaka dess genomförande. Detta är oundviklig slutsats av att observera verkligheten i det samtida kapitalistiska samhället. På makro nivå, utan en majoritet av medlemmarna i kapitalistklassen som är beredda att riskera allt de har för att försvara det kapitalistiska systemet, är det omöjligt att etablera och konsolidera privata företag. På mikronivå, med regler om livsmedelssäkerhet som exempel, om det inte finns en intresseorganisation som gynnas av dessa bestämmelser, främjar deras införande, uppmanar till utveckling av dem och övervakar deras tillämpning, skulle resultatet bli detsamma som det nuvarande läget för den kinesiska livsmedelssäkerheten. Bestämmelserna ser bra ut på pappret, men hur de genomförs är en helt annan sak, vilket gör att de höga standarderna bara är en skenbar förklädnad. Allt tal om rättsstatsprincipen blir alltså meningslöst om man bortser från denna grundläggande verklighet i ett klassamhälle.
Inom den härskande klassen förutsätter existensen av en rättsstat att alla parter med motstridiga intressen samtycker till den. Med andra ord måste alla parter i strid väga in hur de bäst skyddar sina egna intressen. De har minst tre alternativ: De kan skydda sina egna intressen genom att spela inom ramen för de befintliga reglerna, ändra reglerna eller omkullkasta de befintliga reglerna. Om en part i konflikten anser att dess egna intressena inte kan garanteras eller skyddas på ett korrekt sätt inom ramen för de befintliga reglerna, kan den ta till utomrättsliga medel.
Det amerikanska inbördeskriget är ett bra exempel på detta. Anledningen till att sydstaternas plantage- och slavägande klass provocerade fram inbördeskriget i ett land med ett så kallat “sunt rättssystem” var att den bestämde sig för att den inte längre kunde tolerera “intrånget” i dess intressen inom ramen för den befintliga rättsstaten. Den nordliga industristaterna tryckte på för att begränsa slaveriets utbredning och för högre tullar för att skydda industriella intressen på bekostnad av plantageägarna i söder. Eftersom sydstaterna inte hade tillräckligt många röster för att ändra spelreglerna försökte de bryta sig loss och omstörta de rådande systemet för att skydda sina egna intressen.
En närmare analys visar att rättsstatsprincipen i ett privat företagssystem helt enkelt hänvisar till förhållandet mellan privata egendomsägare. Inom den så kallade “privata” sfären, såsom inom ett kapitalistiskt företag, finns det ingen “rättsstat”, och inte heller någon “demokrati” för att hantera interna intressekonflikter. Det finns bara en vilja hos kapitalägarna som utövar auktoritärt styre, oavsett hur stort företaget är. Det är här chefen har sista ordet. Detta är deras paradis. “Rättsstatsprincipen” gäller på sin höjd endast arbetsnormer och miljöhänsyn(endast för att kapitalisterna ska kunna ha en “rättvis” konkurrens sinsemellan). Alla andra frågor som rör ett företag betraktas som en privat angelägenhet, och “rättsstaten” gäller inte i detta sammanhang.
När vi ser på utvecklingen och det nuvarande läget för rättssystemen i västländerna kan vi konstatera följande att alla de rättigheter som lagen ger, kräver att man kämpar för att upprätthålla dem, och att alla de rättigheter som inte erkändes av lagen, kräver att man kämpar för att vinna dem. Till exempel erhölls strejkrätten genom att genomföra olagliga strejker, föreningsrätten erhölls genom att organisera olagliga föreningar, rätten till invandring uppnåddes genom olaglig invandring och så vidare. Alla rättigheter som människor har var olagliga till en början, och de vann dessa rättigheter genom olagliga medel. Illegalitet blir till laglighet när alltför många människor gör uppror mot lagen. I jämförelse kan lagliga strider i bästa fall bara upprätthålla befintliga rättigheter, inte vinna de rättigheter som anses olagliga.
Rättsstatsprincipen och regleringar är inget annat än verktyg för stridande parter som är engagerade i en klasskamp. Dessa verktyg tjänar dock inte automatiskt den svagare sidan. Lagen om minimilöner ger till exempel arbetare en juridisk fördel när de kräver högre löner, men arbetarna måste själva kämpa för en faktisk löneökning.
2.3.3. Regler är verktyg för kampen, inte kampens mål
När det gäller alla lagar som faktiskt är bindande återspeglar lagarnas specifika villkor således en maktbalans mellan motstående krafter. Lagarna och deras villkor återspeglar resultaten av kampen, inte slutpunkten eller målet för någon av parterna i kampen. Det är förändringen i styrkebalansen mellan klasserna som orsakar en förändring av en reglering eller lag, inte tvärtom. Det som inte kan uppnås på slagfältet kommer inte att kunna uppnås vid förhandlingsbordet.
I alla lagar och förordningar finns det vinnare och förlorare. En viss reglering återspeglar således styrkebalansen mellan intressegrupper eller enheter där den ena sidan gynnas av regeln och den andra lider av den. Svaghet på den ena sidan ger upphov till offensiva åtgärder på den andra sidan. Vi behöver inte gå långt tillbaka för att se detta. Den landsomfattande strejken bland franska arbetare 2010 var till exempel en försök av den franska arbetarklassen att hålla fast vid sina egna intressen. På senare tid har det förekommit folkliga strider i Grekland och Spanien. Arbetarklassen har försökt avvärja kapitalisternas våldsamma attacker mot dess intressen. Om arbetarna inte slår tillbaka, vem kommer då att skydda deras intressen?
Om de som gynnas av en förordning eller lag inte tar initiativ till att försvara de gynnsamma villkoren på egen hand, kommer den sida som “drabbas” av den att försöka leta efter varje möjlighet att ändra villkoren. Det mest grundläggande sättet för en intressegrupp att stärka sin ställning är att använda sig av bildandet av sammanslutningar. Detta är det grundläggande skälet till föreningsfriheten. Varje abstrakt teorier om rättsstatsprincipen utan denna kamp mellan klassernas intressen, utan balansen mellan mellan motstridiga intressegrupper, kan bara vara tomt prat från en dumskalle eller ett bokmal.
Vi hör ofta sådana fraser som “Vi måste skydda folkets grundläggande rättigheter genom rättsstaten” eller “Återlämna konstitutionen och det civila styret till folket”. Men om människor inte tar initiativ till att försvara sina egna rättigheter, vem kommer då att försvara dessa rättigheter åt dem? Varför skulle de eliter som stiftar lagar och förordningar och som inte tillhör arbetarklassen försvara arbetarklassens rättigheter? Vilka motiv har de?
Inom den härskande klassen som försvarar privata företag, finns det naturligtvis lagar och förordningar, en uppsättning spelregler som ett sätt att hantera motsättningar inom den härskande klassen. Dessa regler kan också användas av de förtryckta, men detta är mycket begränsat. När den förtryckta klassen väl försöker sätta sitt hopp till dessa regler kan den inte längre förändra sin situation på något grundläggande sätt.
Utan föreningsfrihet kan yttrandefriheten inte garanteras. Varför garanterades inte yttrandefriheten efter kulturrevolutionen, till exempel rätten att “tala högt och tydligt, hålla offentliga debatter och skriva plakat med stora tecken”? Förutom sveket mot arbetarklassen av dess parti, vilket är den grundläggande orsaken, är en annan orsak bristen på föreningsfrihet. Utan föreningsfrihet är yttrandefriheten en tom frihet.
En intressegrupp utan organisation är en tom intressegrupp. För att arbetarklassen ska kunna skydda sina egna intressen och behålla sin politiska makt måste denna klass vara organiserad. En organiserad arbetarklass kan anta en mängd olika former, men den organisationsform som representerar klassens övergripande intressen kan, enligt vad som anförts ovan, endast vara ett enhetligt och centraliserat parti för arbetarklassen. Utan det kan arbetarklassen inte utöva sin egen makt. Maktcentrumet i ett socialistiskt samhälle under arbetarklassens styre är alltså arbetarklassens politiska parti.
Naturligtvis kan ett socialistiskt land under arbetarklassens makt inte fungera utan lagar, regler, disciplin och rättsstatsprincipen (jag ska återkomma till denna punkt mot slutet). Men än en gång, är det meningslöst att sätta våra förhoppningar till rättsstatsprincipen som ett sätt att skydda oss mot att kapitalistfarare tar över partiet och griper statsmakten.
3. Två viktiga komponenter för att skydda sig mot kapitalistfararna
Under en lång utvecklingsperiod har kapitalisterna utvecklat mekanismer som gör det möjligt att kontrollera statliga myndigheter som tjänar deras intressen, och för att övervaka och kontrollera de byråkrater som de har anlitat, dvs. åtskillnaden mellan de tre regeringsgrenarna och det parlamentariska flerpartisystemet. Arbetarklassen måste också noggrant studera och sammanfatta de historiska erfarenheterna från stater som tillhörde dess klass, för att hitta en mekanism för att effektivt övervaka och kontrollera de ansvariga som den utser i alla nivåer.
Eftersom ett parlamentariskt flerpartisystem inte är förenligt med arbetarnas politiska system som härskande klass, garanterar inte en formell demokrati att arbetarklassen behåller makten. Rättsstaten hindrar inte kapitalistfararna från att ta kontroll över partiet och staten. Vad kan arbetarklassen förlita sig på för att förhindra att dess enade och centraliserade politiska parti förvandlas till sin motsats efter att det har tagit den politiska makten? Den enda utvägen är att kombinera Pariskommunens två principer med den historiska erfarenheten av stater som har styrts av arbetarklassen.
Utan att göra ursäkter baserade på de objektiva förhållandena,21 är de historiska erfarenheterna av de moderna socialistiska staternas misslyckande med att behålla arbetarklassen vid makten, ett utomordentligt bevis på att kapitalistfararnas tillväxt och expansion i stater under arbetarklassens styre utgör den främsta faran för att förvandla dessa till sin motsats. Därför måste vi studera hur vi kan eliminera den materiella bas som ger upphov till kapitalistfararna och den politiska miljö som ger näring åt deras tillväxt. Det är här vi måste komplettera den marxist-leninistiska teorin om partibyggandet under socialismen.
Vi bör dock försöka undvika att bli konstruktörer av ett framtida samhälle och undvika att bli självgoda och arroganta intellektuella. Vi bör lära oss av Mao. Han var inte en ensam uppfinnare bakom en stängd dörr. Varken affischerna med stora tecken eller rödgardisterna var hans uppfinningar (de förstnämnda uppfanns 1957 av de så kallade “högerextrema” och de sistnämnda 1966 av barn till högt uppsatta partifunktionärer). Han var helt enkelt bra på att sammanfatta massrörelsernas erfarenheter. Vi borde vara som Mao när det gäller att sammanfatta erfarenheterna från det förflutna, särskilt erfarenheterna från kulturrevolutionen, för att ta fram och förstärka de åtgärder som var framgångsrika, och vi bör erkänna misslyckandet med vissa av de beslut som fattades.
Utifrån detta synsätt innebär vår preliminära slutsats för det första att man måste undanröja de materiella förutsättningarna för att kapitalistfararna ska kunna växa fram, med avsikt att förhindra att det bildas en borgerlig intressegrupp bland byråkraterna. Och för det andra måste vi hitta ett effektivare sätt för de breda folkmassorna att övervaka det styrande partiet, för att använda massornas makt för att övervaka och avslöja kapitalistfarare.
3.1. Avskaffande av byråkratiska privilegier: Den materiella grunden som ger upphov till kapitalistfarare
3.1.1. Byråkratiska privilegier var en grogrund för att skapa kapitalistfarare
Jag anser att byråkratiska privilegier och förmåner utgör den materiella grunden som sporrar politisk opportunism och kapitalistfarare. För att eliminera denna materiella grund som ger upphov till kapitalistfarare måste vi strikt skilja mellan byråkratiska privilegier och borgerlig rätt. Vi måste skapa ett fördelningssystem som särskiljer en persons politiska och ekonomiska ställning för att förhindra att borgerliga intressegrupper bildas inom byråkratier baserade på byråkratiska privilegier.
De restriktioner som kapitalistklassen ställer på sina byråkrater har samma syfte: att förhindra att den statliga byråkratin förvandlas till en särskild intressegrupp som i sin tur skulle förhandla med kapitalisterna om kontrollen över kapitalet. Det är ännu viktigare för arbetarklassen att förhindra att dess anförtrodda representanter som leder institutioner på alla nivåer blir en särskild intressegrupp.
Mao använde inte uttrycket “byråkratisk klass”, i den senare delen av sitt liv, av god anledning. Byråkratisk mentalitet är inte nödvändigtvis ett klassförhållande. Innan klasserna och staten försvinner måste varje klass vid makten ha en byråkrati. Byråkrati är en funktion, inte nödvändigtvis en separat klass eller ett skikt. De som begick byråkratiska misstag ville inte nödvändigtvis gå den kapitalistiska vägen. Till och med Mao erkände att han ibland gjorde sig skyldig till byråkratiska misstag.
Det grundläggande problemet är alltså inte om det finns en byråkrati eller inte. 22 I stället är roten till problemet om denna byråkrati blir en borgerlig intressegrupp. Därför är termerna “kaderklass” 23 eller “byråkratisk klass” felaktiga. “Byråkrater” och “kapitalistfarare” är helt skilda begrepp. Kapitalistfararna var de förklädda kapitalisterna inom partiet under perioden av socialism i Kina. De var en intressegrupp. Mao definierade senare dessa förklädda kapitalister inom partiet som just “kapitalistfarare”. Detta är en mer vetenskaplig definition eftersom den kräver att vi vet om en intressegrupp existerar.
3.1.2. Definition av byråkratiska privilegier
Även om byråkratiska privilegier kan ses som en del av en bredare definition av borgerlig rätt, såsom belöning enligt investeringar, enligt risker, eller enligt ansvar, så är skillnaden mellan byråkratiska privilegier och övrig borgerlig rätt (såsom inkomstfördelning enligt arbetet ) fortfarande långtgående.
I ekonomiskt underutvecklade länder som har följt den socialistisk vägen som stater med arbetarklassens styre, har de byråkratiska privilegierna som partiet och regeringstjänstemännen åtnjuter manifesterat sig i alla aspekter av det dagliga livet, t.ex. privilegier i fråga om mat, kläder och bostäder, transporter, liksom inom hälsovård och barnens utbildning, och så vidare. Dessa byråkratiska privilegier och förmåner skiljer sig dock väsentligt från andra oundvikliga privilegier från det gamla samhället som har sitt ursprung i de borgerlig rätt, såsom de tre stora skillnaderna mellan arbetare och bönder, städer och landsbygd, intellektuellt och manuellt arbete, samt inkomstfördelningen enligt teknisk nivå, tjänstgöringstid, utfört arbete osv.
Denna borgerliga rätt under socialismen byggde på principen om lön enligt prestation och mer lön för mer arbete. Syftet var att koppla levnadsvillkoren till färdigheter och kvalifikationer. Detta återspeglar de eftergifter som arbetarklassens parti gjort (t.ex. Lenins “Nya ekonomisk politik”, en eftergift till “krigskommunismens” ekonomiska misslyckande) för att ena den stora majoriteten av folket när den dominerande ideologin bland massorna fortfarande var kapitalisternas och småborgarnas ideologi, liksom när det fanns ett betydande antal småproducenter. Marx hävdade att sådana eftergifter var oundvikliga. 24
De byråkratiska privilegierna var annorlunda. Dessa privilegier kopplade parti- och regeringstjänstemännens löneskala och individuella levnadsstandard till deras ställning i ledningshierarkin. Detta system av privilegier “blandade ihop” vad som faktiskt behövdes för tjänstemännens arbete och vad som behövdes för deras privatliv. Med andra ord suddade sådana privilegier ut gränsen mellan vad som faktiskt var nödvändigt för tjänstemännen för att utföra sina uppgifter under förhållanden med materiell brist (t.ex. bostäder, transporter, kommunikationer, säkerhet, hälsovård etc.) baserat på deras ansvarsnivå och arbetets behov å ena sidan, och individuell lön och familjeboende enligt rang i ledningshierarkin å andra sidan.25 Skillnader i levnadsvillkor enligt rangordningen inom ledarskapshierarkin speglade dock inte bara en eftergift. Det tyder snarare på att den grundläggande världsbilden bland vissa människor inom det styrande partiet i huvudsak var kapitalistisk.
Medan “till var och en enligt arbete” är borgerlig rätt, är “till var och en enligt sin rang” ett byråkratiskt privilegium. Den vanliga “borgerliga rätten” bygger på principen om lika utbyte, dvs. mer lön för mer arbete. De byråkratiska privilegierna bygger däremot på principen om kontroll över produktionsmedlen, dvs. mer lön för mer “ansvar”. Byråkratiska privilegier omvandlar således de inneboende över- och underordnade relationerna inom en byråkrati till en hierarki av materiella rättigheter. De omvandlar heltidsansvaret för att organisera och förvalta produktionen och samhället – roller som är nödvändiga för och beställda av folket – till kapital för rätten till individuellt materiellt välbefinnande eller ackumulering av rikedomar.
3.1.3. De byråkratiska privilegiernas framväxt
Moderna, utvecklade kapitalistiska länder tillåter ofta inte att deras byråkratier är privilegierade på detta sätt. Det är här som kapitalisterna är herrarna. Byråkraterna är bara deras anställda, som uppfyller behov och är i tjänst för kapitalisterna. Byråkrater åtnjuter i allmänhet inga speciella privilegier. Dessa tjänstemän kommer i allmänhet inte att tillåtas “inkassera” sina positioner till kapital eller att förhandla med kapitalets verkliga makthavare. Många byråkratiska privilegier som Pariskommunen motsatte sig, och de som fanns under Maos period, hade feodala särdrag.
Att behandla byråkratiska privilegier enbart som en del av borgerlig rätt, utan att göra någon åtskillnad26, är således inte lämpligt för en klassanalys under den socialistiska perioden. Ännu värre är att detta också kan vara en avsiktligt försök att blanda ihop de två olika typerna av rättigheter. Den ena typen bör skyddas och endast gradvis avskaffas under socialismen, medan den andra bör förbjudas från början. Att blanda ihop de två hjälper faktiskt till att skydda den senare, som i fallet med den revolutionärt klingande parollen att “sopa bort alla demoner och ormandar”. Denna slogan spreds flitigt under kulturrevolutionens början, men det faktiska målet var så brett att det tjänade till att skydda en handfull kapitalistfarare. Den var alltså i själva verket en reaktionär slogan.
Oavsett vad publiciteten hävdade, skapade lönereformen 1954-1956 i Kina ett fullbordat faktum av att rikedom växer tillsammans med befordran, där tjänstemännens inkomster och boende förändrades tillsammans med förändringar i plikter eller ansvar inom partiet eller regeringen. Därför försökte ett stort antal tvivelaktiga karaktärer eller opportunister att ta sig in i det styrande partiet. Å andra sidan skapades ett fullbordat faktum att fattigdom följer med degradering från och med 1957 års antihöger-kampanj ända fram till kulturrevolutionens början 1966, då alla tjänstemän som avsattes från sina poster inte bara förlorade sin politiska ställning utan också den ekonomiska ställningen för hela familjen. Kontrasten mellan dessa två fenomen kan vara den materiella grunden för tron bland parti-/regeringstjänstemän att “det är bättre att begå ett misstag i politisk linje än att begå ett organisatoriskt fel”, för det senare kan leda till en degradering. Detta stod i direkt kontrast till partikadrerna före revolutionen, då den stora majoriteten av dem riskerade sina liv för att kämpa för sanningen.
Den viktigare orsaken till uppkomsten av byråkratiska privilegier och förmåner, förutom feodala kvarlevor, eller teoretiska brister, och/eller en tendens för Kina att ursprungligen kopiera från den sovjetiska modellen, är, tror jag, att i avsaknad av övervakning från massorna blev byråkratiska privilegier och förmåner ett kraftfullt verktyg i händerna på överordnade för att kontrollera sina underordnade. Detta är särskilt sant eftersom det är ett mycket effektivt sätt för den centrala myndigheten att ha en strikt kontroll över en enorm byråkrati i hela landet. Detta kräver att den som avskedas från sitt ämbete betalar ett högt pris. I avsaknad av andra avskräckningsmedel kommer överordnade annars att ha svårt att kontrollera de underordnade som inte lyder deras order, och principen om att underordnade lyder sina överordnade kan inte garanteras. Detta kan vara den verkliga orsaken till den snabba ökningen av byråkratiska privilegier under Stalins tid i Sovjetunionen.
3.1.4. Betydelsen av att avskaffa byråkratiska privilegier
Förekomsten av byråkratiska privilegier skapade en allvarlig förvrängning av karaktären på tvålinjekampen inom partiet. Även om linjestriderna alltid har betraktats som icke-antagonistiska motsättningar bland revolutionärer, fanns det grundläggande skillnader i karaktären på de olika interna partistriderna före och efter 1949 års befrielse. De interna partistriderna före befrielsen var inte, eller det var osannolikt att de skulle vara, kopplade till en individs personliga ekonomiska välbefinnande. Efter befrielsen ändrades partiets ställning till ett styrande parti, ett parti med ekonomisk beslutsrätt. Följaktligen ledde att vinna eller förlora i de interna partistriderna inte bara till att enskilda personer befordrades eller degraderades. När det fanns byråkratiska privilegier påverkade denna förändring av officiella positioner också de berörda personernas ekonomiska status. Det faktum att linjestriderna påverkar den ekonomiska ställningen förändrar kampens karaktär. Det ger upphov till ett spekulativt motiv i denna kamp; det ger bränsle åt tendenser till kamp för makt.
Vi kan alltså hävda att de byråkratiska privilegierna är den ekonomiska grunden för politiska spekulationer och uppkomsten av kapitalistfarare.
Byråkratiska privilegier bröts för första gången under kulturrevolutionen. På grund av lönestoppet införde kulturrevolutionen, avsiktligt eller inte, ett system för att frikoppla en persons politiska och ekonomiska ställning. Ett stort antal arbetare befordrades/valdes till ledande positioner på alla nivåer, och en ny generation av arbetar- och bondeföreträdare befordrades till centralregeringen, såsom Wang Hongwen, 27 Wu Guixian, 28 och Chen Yonggui.29 Dessutom, fick alla massornas representanter på alla nivåer i de revolutionära kommittéerna endast sin lön (eller sina arbetspoäng) de hade innan de befordrades. 30 De hade inte tillgång till någon av de byråkratiska privilegier som var förknippade med deras positioner. Under tiden fick den stora majoriteten av dem som avsattes från sina poster eller ställdes vid sidan av makten ut sin lön som vanligt, bodde i sina bostäder precis som tidigare och deras dagliga liv påverkades inte särskilt mycket, bortsett från de som blev kända som personer som “skickades ner” till kaderskola för att delta i arbete. 31
Poängen med att skilja mellan byråkratiska privilegier och borgerlig rätt var att man å ena sidan bevarade den typ av tro på borgerlig rätt enligt vilken långvariga partimedlemmar eller revolutionära veteraner borde åtnjuta en högre ekonomisk ställning. Å andra sidan skilde det i huvudsak ens ekonomiska status från den rangordning man hade inom ämbetsmannakåren. Innan den borgerliga rätten helt kunde utplånas tjänade denna separation till att så mycket som möjligt eliminera de nedbrytande effekterna av en högre ekonomisk status.
Vi bör till exempel undersöka ursprunget till fenomenet “överdrifter och skryt” under det stora språnget framåt i slutet av 1950-talet. Många människor skiljer inte på misstag som berodde på “iver” å ena sidan, och å andra sidan de “mänskligt skapade” katastrofer som berodde på “förfalskning av siffror”, som ledde till de tre svåra åren (1959-1961) i Kina (bortsett från de skuldbetalningar som krävdes av Sovjetunionen vid en tidpunkt då det också inträffade omfattande akuta naturkatastrofer som drabbade många provinser). Den förra lugnade sig snabbt inför verkligheten, precis som Mao, medan den senare skapade nya lögner för att dölja de gamla, som i fallen Wu Zhipu i Henanprovinsen och Zeng Xisheng i Anhuiprovinsen. Men vi bör inte stanna vid frågan om vem som ska klandras för fenomenet “överdrifter och skryt”. En mängd historiska dokument har på ett adekvat sätt avslöjat Liu
Shaoqis roll när det gäller att främja och uppmuntra denna “vind” av överdrifter och skryt. Frågan är varför det fanns så många människor i partiet som var intresserade av att överdriva och ljuga? Vilken var den ekonomiska grunden för detta?
Detta för oss till problemet med byråkratiska privilegier. Om praktiken under kulturrevolutionen av – befordran skapar ingen förmögenhet och degradering kostar ingen förmögenhet – hade genomförts under lönereformerna i början av 1950-talet i Kina, skulle de i partiet som vågade tala sanning inte ha blivit kraftigt reducerade. Motivationen för att överdriva och ljuga skulle ha minskat avsevärt, och de kadrer som var mer benägna att skydda högre tjänstemäns intressen skulle ha minskat kraftigt. Om lönenivån för kadrer till exempel hade baserats på några objektiva kriterier, såsom tjänstgöringstid, anställningstid i partiet, erfarenhet, kompetensnivå, utbildning eller arbetstid – i stället för att baseras på politiska åsikter, rang inom byråkratin eller position inom ledarskapet, skulle det ha varit möjligt att uppnå ett system för inkomstfördelning som separerar en persons politiska och ekonomiska ställning.
Denna separation är mycket viktig. En av anledningarna till att arbetarklassen under Maos tid kunde vara samhällets herre hade mycket att göra med att den hade anställningsgarantier, eller de så kallade järnrisskålarna. Detta beror på att endast genom ekonomisk trygghet kan det finnas en verklig yttrandefrihet och en verklig spridning av fler människor som vågar säga sanningen. Detta är anledningen till att människor under kapitalismen mycket väl kan och vill “skälla på presidenten”, men de vågar inte skälla på sina chefer, för det är deras chefer, inte presidenten, som utövar kontroll över deras plånböcker.
Misslyckandet med att skilja mellan byråkratiska privilegier och borgerlig rätt kan ha varit den grundläggande orsaken till överdrifterna och lögnerna. Mao blev förvånad över att det fanns så många kadrer inom partiet som var villiga att ljuga, som saknade andan i “fem fruktar inte” 32 och som var villiga att skydda sina egna poster på bekostnad av människors liv, vilket allt resulterade i den “konstgjorda” aspekten av de tre svåra åren. Denna hårda verklighet tvingade Mao och andra revolutionärer inom partiet att tänka djupt på problemets grundorsak och att utforska metoderna för att kämpa mot kapitalistfararna inom partiet, vilket ledde till den socialistiska utbildningskampanjen och kulturrevolutionen.
För att utrota den materiella grund som ger upphov till kapitalistfarare måste vi alltså skilja den enskildes politiska ställning från den ekonomiska ställningen så mycket som möjligt.
3.2. Att förstöra den politiska miljö som ger näring åt kapitalistfararna
Det räcker inte att bara utrota den materiella bas som ger upphov till kapitalistfarare, för den kapitalistiska världsåskådningen innebär inte bara att man strävar efter materiella intressen. Ännu viktigare är att den kapitalistiska ideologin främjar en intensiv konkurrens om makten att förslava andra, att komma före andra, att bli främst. Kapitalister bryr sig mycket om vem som bestämmer.
För att förstöra den politiska miljö som gynnar tillväxten av kapitalistfarare är det därför nödvändigt att ta itu med åtminstone följande fyra punkter:
- Att på en teoretisk nivå erkänna den ömsesidiga nödvändigheten av partiets ledarskap och massornas demokratiska övervakning och kontroll av partiledarna.
- Att främja den typ av spontana, delvis oberoende massorganisationer, som de som uppstod under kulturrevolutionen, som den huvudsakliga formen för massornas kontroll och övervakning av makthavarna.
- Att ha en korrekt förståelse av fraktionsbildning och förmågan att kunna hantera fraktionsbildning inom arbetarklassen.
- Att sätta gränser för både de lokala partikommittéernas ledarroll och de vanliga arbetarnas tillsynsroll.
Jag kommer att utveckla dessa fyra punkter i tur och ordning. För det första behöver vi:
3.2.1. Att på en teoretisk nivå erkänna den ömsesidiga nödvändigheten av partiets ledarskap och massornas demokratiska övervakning och kontroll av partiledarna.
På frågan om varför en stat med arbetarklassens styre inte kan bestå utan partiets ledarskap, har marxismen-leninismen och maoismen behandlat detta ämne utförligt, och jag har tagit upp det lite grann tidigare också, så jag behöver inte upprepa dessa redogörelser här. Jag vill bara fastställa ett grundläggande faktum. Ingen klassdiktatur existerar bara i abstrakt form. De är alla beroende av individer från klassen med klassmedvetande för att kunna utföra uppgiften, för en klass’ intressen kan bara formuleras och uttryckas fullt ut genom ett organiserat parti eller partier av likasinnade människor. Detta gäller både för arbetarklassen och för kapitalistklassen. 33
Samtidigt, som jag har sagt tidigare, är de som först träder fram, i början av en massrörelse, ofta de personer som är kortlivade i sitt ställningstagande för arbetarklassen. Men detta är också helt naturligt, eftersom det under tusentals år av klasskamp och klassförtryck endast är relativt få människor som har haft den kommunistiska synen på hela mänsklighetens befrielse. Fraktionsstriderna under kulturrevolutionen visade att utan en politiskt medveten social massorganisation som agerar i enlighet med principen om demokratisk centralism som maktcentrum, kan arbetarklassens grundläggande intressen inte garanteras. Detta är det grundläggande skälet till att en spontan massrörelse inte kan ersätta partiets ledarskap.
I Lenins motstånd mot Trotskijs idé, efter oktoberrevolutionen, att göra fackföreningen till det högsta beslutsorganet inom ekonomin, över partiets ledning, betonade Lenin fackföreningarnas roll som en förbindelselänk mellan partiet och massorna. Vid den tidpunkten var frågan om effektiviteten i kontrollen och övervakningen av partiet ännu inte på arbetarklassens dagordning för revolutionen. 34 På samma sätt stod massorganisationer som fackföreningar, kvinnoförbund och andra, efter revolutionen i Kina, i princip under ledning av partikommittéer. Det var omöjligt för dem att effektivt kontrollera och övervaka sina egna ledare.
Uppkomsten av kapitalistfarare lyfte frågan om massornas övervakning och kontroll av makthavarna till en teoretisk nivå som gör det nödvändigt för alla revolutionärer att ta hänsyn till under socialismen.
Vad vi behöver förklara här är varför massornas demokratiska övervakning och kontroll av de styrande är nödvändig i ett arbetarklassvälde. 35 Om arbetarklassens politiska parti skiljs från massorna innan det tar över statsmakten kommer revolutionen att misslyckas. Men när partiet väl är vid makten är faran för att det ska separera sig från massorna inte lika uppenbar. Om systemet är sådant att partikadrerna, när de väl har kommit till makten genom en revolution ledd av arbetarklassen, endast är ansvariga inför sina överordnade – utan lika stort ansvar gentemot sina underordnade, och utan att vara tvungna att lyssna till och ta hänsyn till kritiken från och övervakningen av massorna – då blir det alltför lätt för partikadrerna att “urarta”, degenerera och utvecklas till sin motsats, och förvandlas till kapitalistfarare.
Å ena sidan beror detta på att de människor som går med i partiet med mer eller mindre politiskt “spekulativa” motiv avsiktligt (medvetet) eller oavsiktligt (omedvetet) kommer att använda arbetarklasspartiets härskande ställning som ett medel för att förslava andra, för att skaffa sig makt att diktera över andra, och medvetet eller omedvetet för att förverkliga målet att “komma före” andra och stiga upp till positionen som “boss”. Många kadrer som motsatte sig massornas övervakning under kulturrevolutionen återspeglade denna känsla. Å andra sidan, inom partiet och bland massorna fanns det ett stort antal oberoende tänkare och revolutionärer som brydde sig om arbetarklassens övergripande intressen och som var medvetna om – eller som lärde sig – att de kunde utsättas för repression och attacker36 från kapitalistfarare inom partiet. Efterträdarna till arbetarklassens revolution saknade därför möjligheter att växa. Därför kan vi säga att denna brist på konsekvens mellan kadrarnas ansvar gentemot sina överordnade å ena sidan och ansvarsskyldighet gentemot sina underordnade och massorna å andra sidan, utgör den politiska miljö som är ansvarigt för kapitalistfararnas tillväxt. Därför är massornas kontroll och övervakning av avgörande betydelse.
Partiets ledarskap och massornas övervakning är ett motsatsförhållande, precis som demokrati och centralism är ett motsatsförhållande. De är de ömsesidigt oundgängliga två sidorna av samma mynt eller av motsatsernas enhet i ett socialistiskt samhälle. Precis som enheten mellan motsatserna vakenhet och sömn för en person. På ytan verkar det som om det ena måste förneka det andra. Till exempel har man antingen rätt att leda eller rätt att övervaka, och vi har antingen demokrati eller centralism. Det verkar som om en person inte kan vara både sovande och vaken samtidigt. Men den marxistiska materialistiska dialektiken är fascinerande. Om vi menar med “samtidigt” är i samma sekund, så är det sant att det blir svårt att sova och vara vaken samtidigt. Men om vår “tid” avser samma dag, till exempel, då sker vår vakenhet och sömn vid “samma tidpunkt”.
Samma sak gäller för demokrati och centralism. Under en strid måste till exempel Röda arméns soldater lyda order. Men efteråt, när de summerar krigserfarenheterna, kan soldaterna utöva sina demokratiska rättigheter genom att kritisera hur deras befälhavare skötte sitt ledarskap.
Motsägelse innebär inte nödvändigtvis oförenlighet. Detta är den viktigaste skillnaden mellan dialektiken och den konfucianska skolans så kallade “gyllene medelväg” (eller strävan efter en “lycklig median”). Varje försök att uppnå den så kallade “gyllene medelvägen”, som till exempel ett tillstånd av halvt medvetande mellan sömn och vakenhet, strider mot naturlagarna. På samma sätt är varje strävan efter att på ett eklektiskt sätt uppnå en balans mellan två motsägelsefulla sidor, utan att förstå deras interna förhållande och utan att skilja mellan de primära och sekundära aspekterna av förhållandet mellan de två, lika orealistiskt som att blanda ihop “lite” demokrati och centralism.
Förhållandet mellan partiets ledande roll och massornas övervakning är som vågor med omväxlande primära och sekundära roller för vardera parten. Ibland bör partiets ledande roll betonas, medan massornas övervakning vid andra tillfällen bör betonas. Det är därför som vi måste ha massrörelser då och då för att bli av med de dåliga ledarna, men vi kan ändå inte ha massrörelser hela tiden. Även val i västvärlden är bara periodiska.
Denna motsättning inom socialismen mellan partiets ledarskap och massornas övervakning är ett av de mest talande exemplen på motsättningar inom folket. Denna motsättning inom ett socialistiskt samhälle kan endast övervinnas när klasserna har upplösts, efter att staten har dött bort. Alla andra försök att lyfta fram endast en sida för att övervinna denna motsättning är meningslösa. Om man endast betonar partiets ledande roll och motarbetar eller motsätter sig massövervakning, kommer partiet att urarta och glida över till sin motsats. Om man endast betonar massornas övervakning och motsätter sig eller förnekar partiets ledande roll kommer massrörelsen att gå vilse, manipuleras av tvivelaktiga element och bryta ut i fraktionsstrider som kommer att leda till slutet för en stat med arbetarklassens styre. Detta är en grundläggande erfarenhet från kulturrevolutionen.
Det räcker dock inte att ha en god teoretisk förståelse. Vi behöver också
3.2.2. Att använda massorganisationer i kulturrevolutionär stil som den huvudsakliga formen för kontroll och övervakning av makthavarna från de vanliga arbetarna.
Jag tar upp detta eftersom jag anser att det i mänsklighetens historia aldrig har funnits någon så omfattande och effektiv mekanism för att få de breda folkmassorna att engagera sig i den demokratiska övervakningen av partiet, regeringen och de militära ledarna på alla nivåer. Kulturrevolutionens spontana, halvt oberoende massorganisationer tog på sig denna roll. Detta är praktiskt taget det enda sättet för partiets kadrer att verkligen förverkliga den nödvändiga överensstämmelsen mellan ansvaret inför partiet och ansvarsskyldigheten inför massorna.
Det kapitalistiska systemets uppdelning av de tre grenarna av regeringsmakten (den parlamentariska eller lagstiftande delen med flera partier, den centraliserade och enhetliga verkställande delen och den oberoende rättsliga delen) bygger på en grundläggande intressekonflikt mellan kapitalister. Därför är denna organisationsform inte tillämplig på behovet av övervakning i en situation där det finns en grundläggande samstämmighet mellan intressen inom arbetarklassen. Även om vi inte bara kan kopiera den kapitalistiska demokratins form, finns det lärdomar att dra av den. Den viktigaste av dessa lärdomar är hur man skapar en kontroll av makthavarna.
Orsaken till massorganisationernas relativa oberoende under en stat med arbetarklassens styre berodde inte på att folkets [och makthavarnas] intressen var oberoende av varandra, utan snarare på behovet av effektiv övervakning. Folk är fortfarande förvånade över hur effektiv denna kulturrevolutionära “stil” var att kontrollera byråkratins makt. Utan massorganisationernas relativa oberoende är denna typ av kontroll otänkbar. Den kan inte åstadkommas helt enkelt genom “affischer med stora tecken” eller individuell yttrandefrihet i sig själv. Enskilda individers spridda styrka kan inte jämföras med styrkan hos de organiserade och väckta massorna.
De “delvis oberoende” massorganisationer som uppstod under kulturrevolutionen var spontana massorganisationer som uppstod inom företag, arbetsenheter eller inom de olika provinserna, kommunerna och regionerna. Anledningen till att jag säger att dessa massorganisationer var “delvis oberoende” är att de på alla nivåer endast hade ett relativt oberoende, inte ett absolut oberoende. För det första ordnades finansieringen av deras verksamhet av staten, annars skulle deras kontorsutrymmen och personal inte ha kunnat upprätthållas. För det andra, även om de spontana massorganisationerna på varje område i samhället inte var skyldiga att följa partikommittéernas ledning på samma sociala organisationsnivå, var de ändå föremål för tillstånd från överordnade partikommittéer; annars kunde de ha blivit förbjudna. Till exempel behövde rödgardister och rebelliska massorganisationer i skolor och fabriker inte lyda partikommittéernas ledarskap på fabriks- eller skolnivå när det gäller deras organisation, ändå var de föremål för godkännande av den provinsiella, kommunala eller annan överordnad partikommittéer. På samma sätt måste kommunala och provinsiella rebellorganisationer godkännas av den centrala myndigheten innan de kunde betraktas som legitima.
Dessa massorganisationer skilde sig från politiska partier genom att de inte var helt självständiga och inte heller var de nationella till sin omfattning. Nationella massorganisationer som utmanade den centrala auktoriteten i kommunistpartiet under kulturrevolutionen var inte tillåtna, de var strängt förbjudna, vilket återspeglade arbetarklassens grepp om staten.
Vissa klagar över att Mao inte inrättade – eller “uppfann” – en ny övervakningsmekanism under kulturrevolutionen. Men i själva verket var detta den mekanism som Mao sammanfattade! Många vänstermänniskor i Kina kan inte se detta, särskilt en del av de äldre rebellerna. Det påminner mig om det kinesiska ordspråket, man “kan inte se Lushanbergets utsikt på grund av Lushanbergets dimma”. Finns det några mer effektiva tillsynsmekanismer i historien än detta?
Dessa åtgärder som centralkommittén vidtog under kulturrevolutionen var effektiva medel för att hantera problemet med hur man skulle kunna upprätthålla partiets ledarskap, samtidigt som man genom de relativt oberoende massorganisationerna hade ett effektivt sätt att övervaka kadrerna inom partiet.
Men om vi vill att massorganisationerna skall uppstå behöver vi
3.2.3. Ha en korrekt förståelse för fraktionsverksamhet och förmågan att hantera fraktionsverksamhet inom arbetarklassen
I ett klassamhälle kommer, på grund av förekomsten av olika kapitalistiska och småborgerliga ideologier, dessa ideologier att återspeglas inom arbetarklassen. Som ett resultat kommer det också oundvikligen att finnas olika fraktioner baserade på dessa ideologier. Uppkomsten av fraktionsverksamhet är dock mer än bara förekomsten av olika åsikter inom arbetarklassen. Fraktionsverksamhet återspeglar också olika särintressen.
Medan arbetarklassens parti är den organiserade “fraktion” i samhället som försvarar arbetarklassens intressen, kan organiserade fraktioner inom detta parti bara vara försvarare av andra intressen än klassens som helhet. Skillnaden mellan att tillhöra en viss organiserad fraktion och att ha en viss idé om hur socialismen ska byggas, till exempel, är att människorna inom en organiserad fraktion måste ha sin lojalitet till fraktionen, medan människorna i olika informella “fraktioner” som bygger på deras idéer fortfarande kan ha sin lojalitet till klassen.
Just för att styrka går hand i hand med organisation tror vi på att organisera arbetarklassen för att bekämpa kapitalisterna å ena sidan; å andra sidan är vi emot den typ av fraktionsorganisering inom arbetarklassens parti som kämpar för partsintressen som skiljer sig från klassens intressen som helhet. När en viss idé organiseras i en fraktion får den ett eget liv som kanske inte är förenligt med hela eller den kollektiva klassens intressen.
Fraktionskriget bland massorganisationerna under kulturrevolutionen, som nästan förde Kina till randen av ett inbördeskrig, är ett exempel på detta. Om fraktioner hade tillåtits att organiseras inom partiet skulle fraktionskriget garanterat ha fått arbetarklassens stat på fall mycket tidigare. Vår inriktning mot fraktionsverksamhet måste syfta till att förhindra fraktionsintressena hos en liten grupp från att verka på bekostnad av klassens intressen som helhet. Fraktionsverksamhet strider alltså mot principen om demokratisk centralism.
Även om det inom arbetarklassens parti inte är tillåtet med några organiserade fraktioner, 37 och endast demokratisk centralism ska praktiseras (minoriteten är underordnad majoritetens vilja), måste ändå striderna om den rätta linjen och förtäckta fraktionsstrider inom partiet – liksom en mängd olika kapitalistiska och småborgerliga ideologier i samhället – också återspeglas i fraktionsstriderna mellan och inom massorganisationerna.
Hur man hanterar problemet med fraktionsverksamhet inom arbetarklassen är en avgörande fråga för en stat under arbetarklassens styre. Arbetarklassens politiska parti kan inte annat än att motsätta sig de olika motstridiga partsaktiviteterna bland massorna, men ett enkelt förbud mot sekteristiska massorganisationer är inte det bästa sättet, inte heller är det ett effektivt sätt att bekämpa fraktionsverksamhet.
Precis som på konstens område kan vi, som Mao sa, å ena sidan inte låta det så kallade “giftiga ogräset” ta över, men å andra sidan bör vi inte bara eliminera förekomsten av “giftigt ogräs”. Utan förekomsten av “giftigt ogräs” kommer det inte att vara lätt för folket att skilja på vad som är “doftande blommor” och vad som är “giftigt ogräs” överhuvudtaget. Mao lade alltid särskild vikt vid rollen som “lärare genom negativt exempel”. Det är bara vid en jämförelse som människor kan identifiera vad som är bra och vad som är dåligt. På samma sätt bör vi motsätta oss fraktionsverksamhet, men vi bör också erkänna dess existens och förekomsten av fraktionselement. Metoden för att motsätta sig sekteristiska ståndpunkter är att peka på deras fel genom kritik och självkritik för att uppnå en enhetlig uppfattning, inte att införa ett förbud mot fraktionella massorganisationer innan problemen med fraktionstänkande är lösta. Så länge massorganisationerna är legitima (dvs. de försvarar hela folkets ägande av produktionsmedlen) kan vi bara hantera dem genom att kritik och självkritik, genom att tala klart och tydligt och hålla offentliga debatter.
Lösningen att få demokrati inom klassen kan inte uppnås genom att tillåta att fraktioner bildas inom partiet, utan snarare genom att tillåta att fraktioner bildas bland massorganisationer för att utmana makthavarna inom partiet. Hur man å ena sidan förbjuder organiserade fraktioner inom partiet och å andra sidan tillåter att fraktioner existerar bland massorna, är en fråga som återstår att utforskas ytterligare i framtida tillämpningar. Men i vilket fall som helst är varje makt som inte kontrolleras och är föremål för övervakning inte bara en farlig makt, utan strider också mot den grundläggande principen att arbetarklassen är samhällets härskare. För att lösa denna motsättning behöver vi
3.2.4. Att sätta gränser både för de lokala partikommittéernas ledarroll och för de vanliga arbetarnas tillsynsroll.
För att på varje ort hantera förhållandet mellan partikommittéernas ledarroll och de vanliga arbetarnas tillsynsroll på rätt sätt, verkar det som om en viktig ingrediens, är att upprätta en struktur som tydligt anger gränserna för vardera sidans makt och rättigheter. Vi dyrkar inte strukturer, men vi bör inte heller tro att de är värdelösa. När vi sammanfattade upplevelsen av kulturrevolutionen, särskilt upplevelsen av rörelsen i Wuhan som beskrivs av Wang Shaoguang, lärde vi oss vikten av att ha gränser på båda sidor för en massrörelse.
En viktig orsak till de sekteristiska striderna under kulturrevolutionen var bristen på en tydlig förståelse för gränserna för makt och rättigheter för alla sidor. Fraktionskonflikterna, särskilt fraktionskriget mellan olika rebellgrupper, orsakades ofta av strider om vilken fraktion som skulle få sätta sitt folk i ledningen inom de nybildade revolutionära kommittéerna. Eftersom dessa spontana, halvt oberoende massorganisationer organiserades av likasinnade personer och lätt splittrades i olika organiserade fraktioner när det fanns stora meningsskiljaktigheter, praktiserades inte demokratisk centralism bland dem. Dessutom behövde dessa massorganisationer, av skäl som anges ovan om lösningen för demokrati inom klassen, inte praktisera demokratisk centralism inom sina egna grupperingar. I princip bör därför ingen grupp eller individ som inte tillämpar demokratisk centralism ha rätt att diktera vem som ska sitta vid makten. Endast demokratiskt valda organ som tillämpar demokratisk centralism, t.ex. en lokal kongress som företräder arbetarna, bör ha en sådan rätt.
Den viktigaste uppgiften eller rättigheten för massorganisationer är att kontrollera makthavarna genom den allmänna opinionen. Deras rättigheter gäller därför främst yttrandefriheten, t.ex. rätten till publicering, församling och demonstrationer. De har inte rätt till undertryckande eller tvång i förhållande till andra massorganisationer eller människor, såsom att inkräkta på andras rätt att publicera, församlas, demonstrera och så vidare. Sådana överträdelser (inte bara muntligt överdrifter) bör betraktas som liggande utanför gränserna.
På samma sätt bör också partikommittéernas makt på alla nivåer begränsas. De bör inte ha rätt att förbjuda de spontana, delvis oberoende massorganisationer som de inte tycker om på sin egen behörighetsnivå. Endast deras överordnade organ bör ha denna befogenhet. När det gäller massornas allmänna åsikter kan ledare på alla nivåer endast använda sig av övertalningsförmåga och tålmodiga förklaringar. Den överväldigande majoriteten av folket är förnuftigt. Bråkmakare utgör endast en liten minoritet.
Det är naturligtvis oundvikligt att vissa massorganisationer kan utnyttjas av opportunistiska kriminella element eller manipuleras av kapitalistfarare. De interna motsättningarna inom ett företag, en arbetsenhet eller till och med inom hela partiet kommer att återspeglas i massorganisationerna. Men som Abraham Lincoln sa: “Man kan lura alla människor ibland, man kan till och med lura vissa människor hela tiden, men man kan inte lura alla människor hela tiden.” Så länge det högsta ledarskapet för partiet och landet ligger i arbetarklassens händer, kommer all manipulation av några få “skurkar” och kapitalistfarare endast att vara tillfällig. Med andra ord, så länge som staten fortfarande vilar i händerna på de människor som skyddar arbetarklassens övergripande, långsiktiga intressen, snarare än i händerna på dem som tjänar intressena hos en “partistats” byråkratkapitalistiska grupp, så kommer de kapitalistfarare som manipulerar från bakom kulisserna inte att vara framgångsrika särskilt länge. Detta förutsätter naturligtvis att partiets ledarskap på alla nivåer agerar i enlighet med den demokratiska centralismen. Om detta är sant, dvs. om dessa underliggande villkor existerar, kommer massorna i sin kamp mot kapitalistfararna att gradvis identifiera dem som just kapitalistfarare. Dessutom kan de verkliga kapitalistfararna endast identifieras genom en massrörelse. Det finns inget annat sätt.
Om det till exempel uppstår oroligheter eller strejker som leds av massorganisationer, eller om makthavarna försöker förbjuda vissa massorganisationer, är dessa ovanliga företeelser en återspegling av intensiteten i motsättningarna på båda sidor. De återspeglar en felaktig hantering av motsättningar inom folket. Sådana fall kräver att ledningen på högsta nivån träder fram för att hjälpa till att lösa problemen. Den begränsning av rättigheter jag talar om här gäller förhållandet mellan de två sidorna under normala omständigheter. Om både de lokala partikommittéernas och massornas rättigheter identifieras korrekt bör motsättningarna mellan de två i allmänhet inte intensifieras.
Makthavarna gillar verkligen inte motstånd från människor med andra åsikter. Detta är dock ett grundläggande krav för demokratisk kontroll. Även i kapitalistiska länder har fackföreningar en begränsande effekt på arbetsgivarnas agerande. Naturligtvis är dessa fackföreningars rättigheter mycket begränsade inom det kapitalistiska systemets sociala horisont. De har endast inflytande i frågor som löner, förmåner, arbetsvillkor osv. På alla andra områden dominerar arbetsgivarna och arbetarna har liten eller ingen rätt till kollektiva ingripanden. Men när arbetarklassen är samhällets härskare är situationen en helt annan. I detta fall finns det inga frågor som är förbjudna för arbetarklassen.
Hur arbetarklassens massorganisationer ska fungera i framtiden kan endast utforskas och besvaras genom framtidens praktik. Hur ska de till exempel förhålla sig till ledningen i de högre partiorganisationerna? Hur ska de bedriva sin interna förvaltning? Hur ska de hantera olikheter, motsättningar och konflikter mellan olika organisationer? Sådana problem liknar i hög grad dem som uppstod under kulturrevolutionen. Men olikheter och motsättningar är normala fenomen i en omfattande arbetarklassdemokrati. Det finns inget att frukta i dem. Endast våldsamma konfrontationer bör vara strängt förbjudna, och överträdare bör behandlas i enlighet med den straffrättsliga lagstiftningen. Med utgångspunkt i erfarenheterna från kulturrevolutionen måste de som vägrar att acceptera ledarskap och övervakning från någon källa (som Kuai Dafu vid Qinghuauniversitetet) förbjudas. Detta är anledningen till att massorganisationerna endast har ett relativt snarare än ett absolut oberoende.
Slutsatser
Partiets ledarskap och massornas övervakning är två oumbärliga sidor av motsatsernas enhet i en av de viktiga motsättningarna i ett socialistiskt samhälle. Den specifika metoden eller innehållet i hur denna motsättning ska hanteras på gräsrotsnivå är att sätta gränser för varje sidas respektive rättigheter och skyldigheter.
Arbetarklassens revolutionära efterträdare kan inte “odlas” i växthus eller klassrum. I stället kan de bara härdas genom massrörelser, genom den oundvikliga kampen mot kapitalistfararna. Endast de som blir kapabla att på ett korrekt sätt hantera förhållandet mellan partiets ledande roll och massornas övervakning kommer sannolikt att bli nästa generation av revolutionära ledare för arbetarklassen. Historien har inte visat någon annan väg.
Arbetarklassens förståelse av kapitalistfararna kan bara formas i deras kamp mot dem. Från analysen ovan kan vi tydligt se varför begreppet “kapitalistfarare” är och bör definieras som de som försvarade byråkratiska privilegier, de som motsatte sig övervakning av massorna och de som trodde på att använda kapitalistisk logik för att bygga socialismen under arbetarklassens herravälde (dvs. under proletariatets diktatur). Privilegier är utgångspunkten för byråkratisk exploatering av mervärde, och om massorna förlorar sina rättigheter till övervakning är det ett tecken på att kapitalisterna är vid makten.
Om framtida politiska krafter inom arbetarklassen strikt, samvetsgrant och ihärdigt kan eliminera byråkratiska privilegier från början och samtidigt se till att massornas övervakning blir mer rutinmässig i form av spontana och delvis oberoende massorganisationer (dvs. modernisera de två grundläggande principerna från Pariskommunen), då kommer det att vara mycket mindre troligt att arbetarklassens partier kommer att dras till och förändras till sina motsatser och att arbetarklassens herravälde kommer att stärkas avsevärt.
Noter
________________________________________________________
- Det första utkastet till denna artikel presenterades vid en konferens som hölls i september 2011 i Beijing i samband med minnet av 36-årsminnet av ordförande Maos död och 90-årsminnet av KKP:s grundande. Den nuvarande (februari 2015) versionen bygger på en reviderad och uppdaterad version från juni 2012. Originaltexten är på kinesiska och översattes till engelska av författaren. Utan Jerry Leonards utmärkta korrekturläsning och revideringar skulle den versionen kanske vara oläsbar. Eventuella kvarvarande fel är författarens ansvar.
- Se Marx: Inbördeskriget i Frankrike (http://www.marxists.org/archive/marx/works/1871/civil-war-france/ch05.htm) eller Lenins sammanfattning i Dubbelmakten (http://www.marxists.org/archive/lenin/works/1917/apr/09.htm).
- Ordet “diktatur” låter illa i dagens språkbruk, men dess användning syftar till att berätta den verkliga sanningen om ett system. I det kapitalistiska systemet undviker mystifierande fraser som “den privata egendomen är helig” att säga att egendomen hos ett privat (dvs. kapitalistiskt) företag är heligt. Frågan är naturligtvis: “helig” för vem, för vilken klass? Om man tror på det kapitalistiska systemet finns det inget förtryck i detta system, bara skydd. Men tvärtom, för dem som inte dyrkar kapitalismen utan motsätter sig den, är detta “heliga” system förtryckande och dödligt. Varje gång arbetarklassen under kapitalismen försöker frigöra sig från löneslaveriet, måste den möta den överväldigande statsmakten som skyddar kapitalisternas intressen och systemet i sin helhet. Å andra sidan, i socialismen under en stat av arbetarklassens styre anses hela folkets ägande vara heligt. Om man tror på detta system – socialismen – så är det verkligen inte förtryckande, som i fallet med arbetare som bildade sina egna organisationer under kulturrevolutionen för att fritt kunna uttrycka sin mening om hur ett företag eller till och med själva staten bäst ska skötas. Men under dessa sociala och politiska förhållanden, för dem som höll fast vid tron på kapitalistisk “fri företagsamhet” och som ville undergräva systemet med ägande av hela folket så att de kunde starta företag för sig själva, sågs detta system som “förtryckande”. Naturligtvis åtnjöt de som höll på sådana ambitioner inte, åtminstone inte öppet, friheten att göra som de ville.
- Deng Xiaopings “fyra uthålligheter” är följande: uthållighet på den socialistiska vägen, uthållighet på folkets demokratisk diktatur, uthållighet i partiets ledarskap och uthållighet i marxism, leninism och Mao Zedongs tänkande.
- Se http://www.massline.org/PekingReview/PR1978/PR1978-27-MaoTalk.pdf
- Maoismen avser den teori och praktik som Mao utvecklade efter den kinesiska revolutionens framgång och den socialistiska omvandlingen som slutfördes 1956, och särskilt de teorier och den praktik som ledde fram till och inklusive kulturrevolutionen. Denna utgjorde ett stort framsteg i den marxist-leninistiska teorin. Däremot hänvisar “Mao Zedongs-tänkande” till de teorier och den praxis som Mao utvecklade under den kinesiska revolutionen genom att tillämpa marxismen-leninismen på den kinesiska förhållanden.
- Den “kommunistiska vinden”, som utvecklades under den tidiga kollektiviseringsrörelsen på bynivå, avser den omfattande praktiken att höja redovisningsskalan från ett arbetslag med 30-40 familjer, som samlade sina resurser och delade sin inkomst tillsammans, till en nivå som omfattar en hel kommun eller ett län med tusentals eller fler familjer.
- Med “överdriftsvind” avses en praxis att skryta med produktionssiffror som är tio gånger högre än verkligheten, vilket ledde till en högre jordbruksskatt till staten.
- Ordförande i Folkrepubliken Kina och vice ordförande i partiet innan kulturrevolutionen.
- Det visar sig nu att de flesta av partikadrerna på grund av bristande erfarenhet och teoretisk förståelse hade, i varierande grad, begått misstaget att vara kapitalistfarare. Detta gällde inte bara i Kina, felen var särskilt mer omfattande i fallet med Stalins period i Sovjetunionen. Stalin själv var allvarligt skyldig till att ha begått misstaget att vara en kapitalistfarare, även om han inte insåg det, skulle man kunna säga. Han trodde inte på massorna och föredrog att agera på deras vägnar. För att kontrollera och förvalta den enorma byråkratin hade han bara möjligheten att använda sig av byråkratiska privilegier och förmåner. Under hans administration ökade de byråkratiska privilegierna kraftigt. Detta underlättade för de medvetna kapitalistfararna att komma till makten.
11 Se “Tsinghua’s Kuai Dafu” av Xu Aijing, 2011, utgiven av Kinesiska kulturrevolutionens förlagshus i Hong Kong i Hongkong (på kinesiska).
12 Se “Annals of the ‘7-20’ Incident” av Xu Hai-liang, utgiven 2010 av China Cultural Communication Press, och “Failure of Charisma: The Cultural Revolution in Wuhan” av Wang Shao-guang, 1995.
13 Se Marx ” Kritik av Gotha Programmet”
- I själva verket var denna idé mycket populär redan innan kulturrevolutionen tog slut 1974, vilket återspeglas i den inflytelserika affischen “Om socialistisk demokrati och rättssystemet”, undertecknad av Li Yizhe. Denna affisch var mycket tankeväckande, och för den generation som inte hade erfarenhet av att leva i ett kapitalistiskt samhälle vid den tiden, som denna författare, var det lätt att att låta sig påverkas av dess åsikter.
- Andra korkade utopiska förslag är lika absurda, t.ex. att dela upp arbetarklassens parti i ett parti för utbildning, ett parti för produktion osv. “Teoretikerna” bakom sådana förslag verkar inte ha förstått Lenins “Staten och Revolutionen”.
16 Se Fred Engst, 2008 (på kinesiska), Om arbetarklassens omfattande demokrati.
17 Fred Engst, 2011 (på kinesiska) Om förhållandet mellan demokrati och jordreform genom William Hintons Fanshen. [ang Hintons book ”Fanshen” se https://en.wikipedia.org/wiki/Fanshen öa]
18 På landsbygden i Shanxis Lucheng-län kunde man under sommaren 2012 se en så extremt explicit slogan över hela huvudvägen: “Investerare är våra välgörare, de som lockar investerare är våra nära och kära, och de som undergräver investeringsmiljön är kriminella.”
- Det brittiska Labour partiet har först på senare år tagit bort socialismens mål från partiets stadgar. I västra Europa innehåller majoriteten av de styrande partiernas manifest något tal om socialism. Det styrande partiet i Spanien, före 2011, hette faktiskt “Det socialistiska arbetarpartiet”!
- Guangdong-provinsen: Demokratisk förvaltning av företag (utkast till lagförslag 3:e reviderade versionen), 2010.
- Det har gjorts många analyser för att förklara varför den första vågen av socialistiska stater misslyckades med att hålla arbetarklassen vid makten. De tenderar att bygga på en lång rad objektiva förhållanden, som t.ex. kapitalismen-imperialismens styrka, produktionens efterblivna karaktär i dessa socialistiska stater, böndernas dominans osv.
- Trotskisternas oro för byråkratisering är en missriktad oro. Att leda och samordna stora industrier eller hela ekonomin kräver specialiserad och engagerad personal, eller byråkrater. Det är det oundvikliga resultatet av socialiserad produktion.
- Se Failure of Charisma: The Cultural Revolution in Wuhan, kapitel II, av Wang Shao-guang, 1995.
- Se Marx ”Kritik av Gotha programmet”
- Ibland är skillnaden kanske inte så tydlig. När flygplan och mjuka sovplatser bara kan tillgodose behoven hos en handfull människor kan det vara svårt att skilja mellan fördelning enligt arbetets behov och fördelning enligt tjänstemannens rang. Ändå är det också sant att särskilt reserverade förnödenheter för högre tjänstemän hade en mycket tydlig karaktär av byråkratiska privilegier.
- Detta kan vara en grundläggande brist i diskussionen om borgerlig rätt i slutet av 1950-talet som kännetecknades av Zhang Chunqiaos artikel “Bli av med tänkandet om borgerlig rätt”. Huvudproblemet ligger inte i huruvida det finns en skillnad, utan i grunden för denna skillnad och dess förhållande till den officiella ståndpunkten.
- En rebelledare från en textilfabrik i Shanghai som senare blev vice ordförande i partiet innan han arresterades tillsammans med andra i det så kallade “Fyras gäng” i oktober 1976.
- En mönsterarbetare från en textilfabrik som senare befordrades till vice premiärminister under den kulturrevolutionen.
- En bondeledare från mönsterbyn Dazhai som senare blev vice premiärminister med ansvar för jordbruket under kulturrevolutionen.
- Se Tian Jia-li’s artikel från 2011 (på kinesiska) med titeln “Ingen förmögenhet med befordran men nedskärningar i spannmålsransoneringen” där han beskriver hur alla de arbetare som under Maos tid befordrades till ledande positioner i fabrikerna under kulturrevolutionen inte bara inte fick någon löneförhöjning, utan också fick arbeta längre och fick utstå nedskärningar i spannmålsransoneringen, eftersom ransoneringarna var högre för manuellt arbete än för kontorsarbete.
- Att se detta som ett straff återspeglade i själva verket, i sig självt, ett visst privilegierat sätt att tänka.
- “Frukta inte för avsked, uteslutning ur partiet, skilsmässa, fängelse eller halshuggning.”
- USA:s tidigare vicepresident Dick Cheney är till exempel en politiker med stark klassmedvetenhet. Han deltog i många omgångar i företags- och regeringsvärlden i USA, men han var inte inriktad på att tjäna pengar bara för egen del. Han ägnade hela sitt liv åt att försvara den amerikanska imperialismens hegemoni i världen.
- Som tidigare nämnts är trotskisternas oro för byråkratisering en missriktad oro. Frågan är inte om det finns en byråkrati utan om byråkratin utvecklas till en borgerlig intressegrupp.
- Den här frågan kan tyckas vara en enkel sak för dem som inte tror på nödvändigheten av partiets ledning: naturligtvis måste folket övervaka makthavarna. Men för dem som bara trodde på partiets ledning var det en verklig fråga att ta itu med.
- Ett bra exempel är Zhang Kai-fan från Anhuiprovinsen i slutet av 1950-talet. Höga tjänstemän i Wu-wei länet hade överdrivit och skrytit om skördeutfall och drivit på för en jämlik kommunism. När de ställdes inför ett skördebortfall 1959 insisterade de på att det fortfarande fanns en fantastisk skörd och krävde mer spannmål från bönderna. När de inte kunde hitta mer tog de till fascistisk utpressning i ett försök att täcka sitt eget skinn; detta ledde till svält. Zhang Kai-fan, som då var vice guvernör och vice generalsekreterare i Anhuis provinsiella partikommitté, kom till Wu-wei för att se vad som pågick i hans hemstad. Zhang fann utbredd korruption och maktmissbruk hos de lokala tjänstemännen som i namn av “gemensamma kök” åt mer och tog mer åt sig själva. Han beordrade de lokala tjänstemännen att återlämna ockuperade bostäder och privata tomter till bönderna och att återlämna maten till familjerna. Han beordrade dem också att öppna de lokala marknaderna och fiskdammarna. Men i stället för att erkänna sina missgärningar rapporterade de lokala tjänstemännen till provinsens partikommitté att “Zhang Kai-fan bad oss undersöka förändringarna i arbetskraft, jordbruksredskap, bostäder, kadrarnas arbetssätt och sjukvård före och efter bildandet av folkkommunen”. Vi förstår inte vad hans motiv var. Vi ber om provinspartikommittén att göra en utredning av honom.” Tillsammans med den dåvarande guvernören Zeng Xi-sheng, som var en av de ledande personerna när det gällde att överdriva och skryta med skördeutfall, skickade männen en rapport ända till centralkommittén där det stod: “Vår vice generalsekreterare i provinsen, kamrat Zhang Kai-fan, när han åkte till Wu-wei för att undersöka de lokala förhållandena, beordrade han att det gemensamma köket skulle avvecklas, och med en misstänksam attityd bad han de lokala tjänstemännen att undersöka förändringarna i några områden före och efter bildandet av folkkommunen, vilket orsakade…”. en stor förvirring i arbetet för lokalbefolkningen. Wu-wei partikommitté klagade över Zhangs arbete, och de anser att hans tillvägagångssätt stred mot centralkommitténs riktlinjer och direktiv. Vi skickar båda rapporterna från Wu-wei länets och Wu-hu prefekturens partikommittéer för din granskning.” Den 10 augusti skrev ordförande Mao av misstag på rapporten att Zhang Kai-fan var “en högeravvikare” och “en opportunist som smugit sig in i partiet”. Därefter uteslöts Zhang Kai-fan ur partiet, avsattes från sitt viceguvernörsämbete, förkastades i 51 dagar, spärrades in i mer än 200 dagar och skickades sedan till en kolgruva för arbetsreform. Det var inte förrän vid mötet med de sju tusen kadrerna i början av 1962 som han fick upprättelse och återställdes till sin ursprungliga post som viceguvernör. Se http://www.ahage.net/BBS/read.php?tid-57611.html (på kinesiska) och http://blog.sina.com.cn/s/blog_4e5f987f0100hj9d.html.
- 1921, efter att ha sammanfattat oktoberrevolutionens faktiska erfarenheter, föreslog Lenin helt riktigt att partiet skulle förbjuda all organiserad fraktionsverksamhet inom partiet. Se Lenins tal till RKP(B):s tionde kongress i mars,1921.