Förslag till linje i partibygget.

Förord

Syftet med detta studiematerial är att fördjupa enheten kring linjen i partibygget. Utan en i huvudsak riktig linje i fråga om partibygget kan inte Kommunistiska Arbetarföreningen lyckas med att utveckla organisationen, expandera och på sikt bilda ett parti. Eftersom Kommunistiska Arbetarföreningen tillämpar en traditionell kommunistisk organisationsmodell, som baseras på den demokratiska centralismen, följer också att föreningen bedriver gemensamma studier. Detta står inte alls i motsättning att lokalavdelningar dessutom bedriver studier i lokal regi, som betingas av den lokala klasskampen.

Texten är uppbyggd kring vissa nyckelståndpunkter, som kan diskuteras i tur och ordning. Dessa nyckelståndpunkter är inte med nödvändighet programmatiska, även om vissa också kan fastslås i ett principprogram. Ett principprogram måste också analysera kapitalismen och imperialismen och skissera det kommunistiska slutmålet.

Studiefrågor finns i slutet av texten

Förslag om KAF:s linje i partibygget

(Nästa studietapp i Kommunistiska Arbetarföreningen)

1. Partiuppbygget sker i etapper.

Kommunistiska partier genomlöper vanligtvis tre stadier i partibygget, d.v.s. först som huvudsaklig studieorganisation, senare som huvudsaklig propagandaorganisation och huvudsaklig massorganisation. Studierna måste alltid utgöra grundvalen, propagandan kommer förmodligen länge utgöra den huvudsakliga kampformen, medan utvecklingen av massarbetet förutsätter ett uppsving som en följd av skärpta klassmotsättningar. Samtidigt måste en kommunistisk organisation oavsett styrka och inflytande alltid bedriva massarbete för att inte degenerera till en sekt.

2. Den kommunistiska rörelsens samlade kamperfarenheter måste studeras

Det är därvid viktigt att studera den internationell kommunistiska rörelsens historiska erfarenheter, särskilt de partier som varit framgångsrika, d.v.s. vars linjes riktighet har bevisats i praktiken som bolsjevikpartiet (SUKP(b) och Kinas Kommunistiska Parti, utan att mekaniskt överföra erfarenheter från dessa och andra partier. Det är lika viktigt att studera den svenska kommunistiska rörelsens erfarenheter, eftersom en riktig politik alltid måste bygga på en konkret analys av konkreta förhållanden. De samhällsförändringar och den utveckling som har skett i Sverige sedan 1921 har nämligen varit enbart kvantitativa, inte kvalitativa. Därför är studiet av ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” obligatoriskt.

3. Organiserade studier måste alltid utgöra grundvalen

SKA:s verksamhetsberättelse 1982 skriver:

”Det fanns ytterligare en viktig brist i partiteorin, som visserligen korrigerades i praktiken i samband med SKP:s andra kongress, men som länge vägledde KFML:s uppbyggnad. Partiets utbyggnad skulle ske i stadier, varvid organisationen vid varje stadium hade olika karaktär: först skulle KFML vara i huvudsak en studieorganisation, därefter i huvudsak en propagandaorganisation och slutligen en organisation i huvudsak inriktad på massarbete. Denna teori övertogs senare av både KFML(r) och MLF. Denna teori parades med föreställningen att partiet först skulle kunna bildas, då KFML hade uppnått en viss ’mogenhetsgrad’, förankring i arbetarklassen, andel arbetare i förbundet och ett visst bestämt massinflytande. Men denna stadieteori är ytterligt mekanisk och bygger på en plagiering av Stalins beskrivning av bolsjevikpartiets historia i SUKP:s historia. I själva verket måste studierna alltid ligga i botten för det kommunistiska partiets verksamhet, propagandan utgöra den huvudsakliga verksamhetsformen, medan studierna och propagandan måste tjäna och understödja det kommunistiska partiets inriktning på masskampen. Faktum är att bolsjevikpartiet spred mest propaganda under perioden februari – oktober 1917, då arbetarklassen oavbrutet revolutionerades. Det räcker inte med propaganda för att vinna arbetarklassens majoritet, därtill behövs också att arbetarklassens majoritet genom egna erfarenheter och praktik sluter sig till revolutionens nödvändighet. Men propagandan och agitationen är helt avgörande för att kunna höja den politiska nivån på kampen.”

Negligerandet av organiserade partistudier brukar vara ett vanligt tecken på att ett kommunistiskt parti håller på att urarta.

4. Vilket är förhållandet mellan objektiva och subjektiva faktorer?

Lenin skriver:

”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ’underskikten’ inte vill och när ’överskikten’ inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). För en revolution är det således nödvändigt att för det första arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de medvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av en omvälvning och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna genomgår en regeringskris som drar t.o.m. de mest efterblivna massorna med i politiken (kännetecknet på varje verklig revolution är att antalet till politisk kamp dugliga representanter för den arbetande och förtryckta massan, som dittills varit apatisk, snabbt tio- eller t.o.m. hundradubblas) och som försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.” ¹

Ett revolutionärt kommunistiskt parti kan aldrig skapa en revolutionär situation av sig självt; en nationell kris måste vara för handen. Omvänt: Om det inte finns ett starkt revolutionärt kommunistisk parti, som företräder en i huvudsak riktig linje, så kommer heller inte den revolutionära situationen kunna utnyttjas för en socialistisk revolution. I värsta fall kommer då den revolutionära situationen i stället utnyttjas av kontrarevolutionära krafter, av fascistiska och högerextremistiska rörelser. Clara Zetkin skrev en gång att fascismen var straffet för kommunisternas misslyckade revolutionsförsök. Oktoberrevolutionens seger visade borgerskapet vilket hot kommunisterna utgjorde; de misslyckade revolutionsförsöken visade att det gick att besegra kommunisterna och arbetarklassen.

Resonemanget om förekomsten av en nationell kris gäller självklart också i samband med imperialistisk aggression och ockupation. Detta var fallet under andra världskriget, då Japan angrep och ockuperade delar av Kina, Nazityskland angrep och ockuperade en rad länder i sin omgivning. Detta ledde självklart till en mycket omfattande kris i de ockuperade länderna. Eftersom imperialistisk aggression och ockupation inte bara drabbade proletariatet, var det möjligt att etablera framgångsrika och en breda befrielserörelser i Kina och t.o.m. i vissa länder i Europa, fr.a. Jugoslavien och Albanien, som efter segern kunde genomföra en kontrollerad samhällsomvandling ledd av de dåvarande kommunistpartierna.

5. Det kommunistiska partiets roll

Det kommunistiska partiet är 1) arbetarklassens förtrupp; 2) arbetarklassens trupp; 3) arbetarklassens högsta organisation; och 4) verktyget för proletariatets diktatur. ²

Till skillnad från reformistiska, revisionistiska och anarkistiska partier och organisationer förutsätts alla medlemmar i det kommunistiska partiet vara aktiva.

Partiet tillämpar demokratisk centralism inom sig för att åstadkomma att partiet handlar som en enhetlig vilja. Den demokratiska centralismen uttrycker ett dialektiskt förhållande, som bäst har beskrivits av Mao Zedong:

”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism, eftersom centralism inte kan uppnås när människor har skilda åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste riktiga idéer koncentreras. Enhet i fråga om förståelse, politik, planering, ledning och handling uppnås genom att riktiga idéer koncentreras. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt.”³

Borgerliga, socialdemokratiska och revisionistiska partier tillämpar byråkratisk centralism, d.v.s. respektive partiledningar utformar politiken på egen hand och ställer oftast medlemskadern, som i huvudsak består av passiva medlemmar, inför fullbordat faktum. Ett typexempel är när den socialdemokratiska regeringen ansökte om medlemskap i EU, hade detta beslut inte alls förankrats i det socialdemokratiska partiet i förväg. Anarkister inser inte disciplinens värde och har som princip att inte sträva efter enhet i handling, d.v.s. centralism, vilket leder till ständig ineffektivitet i klasskampen.

6. Kommunisterna och masslinjen

Kommunisterna tillämpar masslinjen, bedriver dagskamp, men måste alltid inympa en socialistisk medvetenhet, det vill säga peka på slutmålet för kampen:

”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis vara ’från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna och gå på nytt ut till massorna så att de håller fast vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen i en oändlig spiral varvid idéerna blir riktigare, mera levande och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin.” ⁴

Det betyder att kommunisterna i Sverige måste fånga upp de progressiva idéer och krav, som redan förekommer bland proletariatet, renodla dem och omformulera dem till handlingsparoller och krav, som kan vägleda kampen. Detta räcker dock inte.

Lenin skriver i ”Vad bör göras?”:

”Det moderna socialistiska medvetandet kan uppstå endast på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt. I verkligheten är den moderna ekonomiska vetenskapen lika mycket en förutsättning för den socialistiska produktionen som exempelvis den moderna tekniken, men proletariatet kan trots bästa vilja skapa varken det ena eller det andra; de uppstår båda ur den nutida samhälleliga processen. Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella [kursiv av K K]: den moderna socialismen har ju också uppstått hos enskilda medlemmar av detta skikt, och genom dem överfördes den först till intellektuellt framträdande proletärer, vilka sedan för in den i proletariatets klasskamp, där förhållandena så tillåter. Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån [von aussen Hineingetragenes] och inte något som framgått spontant [urwüchsig] ur den. I överensstämmelse härmed säger också det gamla Hainfeldprogrammet alldeles riktigt, att det är socialdemokratins uppgift att inympa hos proletariatet [bokstavligen: mätta proletariatet med] medvetande om dess ställning och dess uppgift. Men detta skulle inte vara nödvändigt, om medvetandet av sig självt växte fram ur klasskampen…”

Eftersom det inte kan bli tal om en självständig ideologi, som utarbetas av arbetarmassorna själva under loppet av deras rörelse*, står frågan endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi. Här finns inget mellanting, (ty mänskligheten har inte utarbetat någon ”tredje” ideologi, och i ett samhälle, som sönderslits av klassmotsättningar, kan det överhuvudtaget aldrig finnas någon ideologi som står utanför eller ovanför klasserna). Varje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, innebär därför detsamma som att stärka den borgerliga ideologin.” ⁵

Lenins polemik riktades mot de ekonomister, som ansåg det tillräckligt att endast bedriva dagskamp utan att försöka inympa socialistisk medvetenhet hos arbetarklassen, en variant på Bernsteins ”rörelsen är allt, målet är intet”. Därför räcker det inte att leda enskilda klasstrider till seger utan dessa måste också generera flera medlemmar och sympatisörer till det kommunistiska partiet. Dess politiska inflytande måste stärkas. Därför måste också kommunister som är aktiva i klasskampen sprida revolutionär propanda och agitation i form av litteratur, tidningar och tidskifter och flygblad och nuförtiden uppmuntra kontakter att besöka Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats.

7. Kommunisterna och massorganisationerna

Lenin skriver i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”:

”Just den absurda ’teorin’ om att kommunisterna inte skulle delta i de reaktionära fackföreningarna visar på det mest påtagliga sätt, hur lättsinnigt dessa ’vänster’kommunister förhåller sig till frågan om inflytande över ’massorna’, vilket missbruk de bedriver med sitt skrik om ’massan’. Vill man hjälpa ’massan’ och vinna ’massans’ sympati, bifall och stöd får man inte frukta svårigheter, inte frukta kverulantiska anmärkningar, hugg i ryggen, förnärmelser och förföljelser från ’ledarna’ (vilka som opportunister och socialchauvinister i de flesta fall är direkt eller indirekt förbundna med bourgeoisien och polisen), utan man måste ovillkorligen arbeta där massan finns. Man måste kunna bringa alla slags offer, övervinna de största hinder för att systematiskt, hårdnackat, ihärdigt och tåligt propagera och agitera just i de institutioner, föreningar och förbund, där den proletära eller halvproletära massan finns, även om de är aldrig så reaktionära.”⁶

Under andra världskriget infiltrerade kommunisterna t.o.m. nazistiska och fascistiska organisationer i länder, där fascisterna och nazisterna tagit makten eller hade ockuperat. Det gällde även Kina, där KKP infiltrerade såväl Guomindang som pro-japanska organisationer på områden som Japan hade ockuperat.

Kommunisternas huvudlinje består i att arbeta inom de befintliga massorganisationerna i stället för att skapa skinande, rena organisationer vid sidan om vid första bästa tillfälle. Detta innebär inte kommunisterna ska underordna sig de spelregler, som ledarna för dessa massorganisationer har genomdrivit. I Sverige är det exempelvis förbjudet att strejka under gällande avtalsperiod, men kommunisterna har aldrig tvekat att gå i spetsen för s.k. vilda strejker, om de haft masstöd på den berörda arbetsplatsen eller i den berörda branschen. Det innebär heller inte att det under vissa förutsättningar är fel att bilda nya organisationer, t.o.m. fackföreningar – se exempelvis Hamnarbetarförbundet – om det gynnar klasskampen. Om fackföreningar inte kan bedriva solidaritetsarbete med andra strejkande, bildas helt enkelt stödkommittéer utanför fackföreningarna.

8. Kommunisterna och enhetsfronterna

Varför använder kommunister överhuvudtaget enhetsfronttaktik? Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Partiet måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.

Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en i huvudsak riktig plattform, en i huvudsak riktig uppsättning krav eller en i huvudsak riktig gemensam målsättning. Mao Zedongs formel ”att stödja sig på de progressiva, vinna över eller åtminstone neutralisera mellankrafterna för att isolera reaktionärerna” är vägledande. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor.

Den kommunistiska rörelsen har alltså alltid använt sig av enhetsfronttaktik.  Marx/Engels Första International var i praktiken en enhetsfront, eftersom den också inrymde anarkister, vilket till sist blev dess fall. Det ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) under Lenins ledning tillämpade konsekvent enhetsfronttaktiken. Sovjeterna, som först hade uppstått spontant under 1905 års revolution, var naturligtvis enhetsfronter, eftersom de samlade arbetare, soldater och bönder oberoende av partitillhörighet. Från och med februari 1917 och fram till oktober 1917 gällde det för bolsjevikerna att vinna majoritet i sovjeterna, så att till sist parollen ”All makt åt sovjeterna!” kunde resas.  I den första sovjetregeringen ingick för övrigt företrädare för vänstersocialistrevolutionärerna, en form av enhetsfront ovanifrån.

När Komintern bildades 1919, byggde man vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter.

9. Den kommunistiska partipressen och förlagsverksamheten

Frågan om den kommunistiska partipressen behandlades exempelvis på Kominterns tredje kongress 1921. Partipressen ägnade stor uppmärksamhet och det hette bland annat:

”36. Den kommunistiska pressen måste med outtröttlig energi utvecklas och förbättras av partiet. Ingen tidning får erkännas som kommunistiskt organ, som icke underkastar sig partiets direktiv. Denna grundsats bör gälla även alla andra litterära alster, tidskrifter, böcker, broschyrer etc., under hänsynstagande till deras vetenskapliga propaganda – eller annan uppgift. Partiet måste ägna mera uppmärksamhet åt att det har goda tidningar än på att det har många. Varje kommunistiskt parti måste framför allt ha ett bra, allra helst dagligt utkommande huvudorgan.”⁷

Den kommunistiska partipressen och förlagsverksamheten har en enastående viktig roll för uppbygget av det kommunistiska partiet. Det kommunistiska partiet måste alltid bedriva en omfattande skolningsverksamhet, propaganda och agitation för att öka sitt inflytande och förankra sig i arbetarklassen. Med Kommunistiska Manifestets ord: ”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.” Den kommunistiska partipressen och förlagsverksamheten opererar därför inte under falsk flagg utan framträder öppet med sina åsikter.

Det är viktigt att utnyttja alla möjligheter under legala förhållanden att sprida kommunistisk propaganda och litteratur. Det gamla Sveriges Kommunistiska Parti byggde upp en omfattande tidnings- och förlagsverksamhet, särskilt fram till andra världskriget. Men Ny Dag upphörde som dagstidning redan 1965. För det maoistiska KFML/SKP var också tidnings- och förlagsverksamheten (Oktoberförlaget) mycket viktig för uppbygget av partiet. ⁸ SKP:s veckotidning Gnistan hade en upplaga på c:a 14 000 (varav 5 000 prenumeranter) 1976 och totalt 50 bokhandlare t.o.m. 1978. Det kommunistiska partiet fortsätter naturligtvis att sprida sin press och propaganda även under illegala förhållanden. Bolsjevikerna tvingades ofta att trycka sina tidningar utomlands och smuggla in dem till Ryssland före revolutionen. Kommunisterna fortsatte självklart att sprida kommunistisk propaganda under andra världskriget i de områden, som hade ockuperats av fascistiska och nazistiska aggressorer, även om den direkta partipropagandan temporärt fick stå tillbaka för den propaganda som behövdes för att mobilisera maximalt stöd för att vinna de nationella befrielsekrigen.

Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats ersätter delvis en tidnings funktion idag.

10. Kommunisterna och säkerhetspolitiken

Poängen är att den borgerliga staten och dess säkerhetspolis alltid bedriver övervakning av revolutionärer och att en revolutionär rörelse, om den vill undvika att krossas i ett krisläge, måste skydda sig. Varför bevakade säkerhetspolisen i Sverige den kommunistiska rörelsen alltsedan dess uppkomst, inklusive den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige som återuppstod på 1960-talet? Den kartlade den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades ett stort antal kommunister i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister, som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? De hade löpt stor risk att överlämnas till tyskarna. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem.

Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan ”över en natt” 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.

Det finns två felaktiga linjer i fråga om säkerhetspolitik. Den ena består i att ha en helt vidöppen organisation, d.v.s. att säkerhetspolisen serveras medlemmarna på ett silverfat. Denna linje tillämpas av revisionister, trotskister, anarkister och småborgerliga socialister. Den andra felaktiga linjen innebär att försöka hemlighålla hela kadern och agera som om organisationen vore illegal redan under legala förhållanden. Denna förmenta säkerhet är illusionsmakeri, men fr.a. hämmar det massarbetet och nyrekryteringen till partiet. FBI:s främsta informationskälla ⁹ i den revolutionära vänstern i USA var infiltratörer, medan SÄPO i huvudsak förlitade sig på avhoppare. Det går aldrig helt att skydda sig mot båda.

Ett revolutionärt kommunistiskt parti måste tillämpa en differentierad säkerhetspolitik. Bara ett fåtal medlemmar är offentliga; det stora flertalet ska inte kunna registreras via offentliga källor och använder täcknamn, medan en mindre del är helt hemliga. Mellangruppen uppträder alltså som kommunister i massarbetet och i massorganisationer, när det är lämpligt. Denna korrekta linje tillämpades av SKP 1975 – 1978 och övertogs sedan av SKA.¹⁰ Det är bekräftat att en mycket liten del av SKA:s kader var känd av SÄPO.

11. Kommunisterna och den proletära internationalismen

Lenin skrev: ”Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna – detta är proletariatets politik utåt.”¹¹

Kampen i de imperialistiska och kapitalistiska staterna är sammantvinnad med kampen i de nykoloniala och förtryckta länderna. Det heter också i Kommunistiska manifestet: ”Proletariatets kamp mot bourgeoisin är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi.”

Oktoberrevolutionen seger ledde till att det uppstod kommunistiska partier i hela världen, som organiserades i Kommunistiska internationalen. Detta hade en enorm betydelse för utvecklingen av den revolutionära kampen runtom i världen. Kamperna i olika delar av världen understödjer och betingar varandra. Proletariatet insåg före andra världskriget vilken betydelse det spanska inbördeskriget hade för att sätta stopp för nazismens och fascismens frammarsch och massor av frivilliga begav sig till Spanien för att kämpa med vapen i hand på den republikanska sidan.

Ett av de viktigaste befrielsekrigen efter andra världskriget utspelade sig i Indokina 1964 – 1975. Även om befrielsen av Indokina från USA-imperialismen och dess marionetter i huvudsak var de indokinesiska folkens eget verk, bidrog det solidaritetsarbete med Indokinas folk som utvecklades i USA och i det övriga imperialistiska blocket till USA-imperialismens nederlag. Hemmaopinionen mot kriget växte hela tiden i USA. Den svenska solidaritetsrörelsen, De Förenade FNL-grupperna (DFFG), förmodligen den relativt starkaste inom det imperialistiska blocket, drev den socialdemokratiska regeringen framför sig och tvingade den att frondera mot USA-imperialismen. Befrielsekriget i Indokina, tillsammans med kulturrevolutionen i Kina, radikaliserade den svenska opinionen och ledde till uppkomsten av 68-rörelsen. Eftersom KFML/SKP ledde DFFG, rekryterade KFML/SKP en stor del av sin kader från DFFG.

Även om huvudsidan med Komintern var bra, hade organisationen inbyggda brister. Mao Zedong hälsade nedläggningen av Komintern med tillfredsställelse och pekade på flera orsaker varför det var riktigt, bland annat: ”Korrekt ledarskap måste växa fram ur en detaljerad analys av dessa förhållanden, och det gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt utföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassat till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument.”¹²

Det är viktigt för Kommunistiska Arbetarföreningen att träffa och samarbeta med andra likasinnade partier från hela världen. Men det finns ingen anledning att underordna sig en ny kommunistisk international. Fram till 1943 fanns det naturligt centrum för Komintern, nämligen SUKP(b), men inte ens detta centrum förmådde alltid göra korrekta analyser av de konkreta förhållandena i enskilda länder. Detta görs bäst av de nationella partierna. Som Mao Zedong påpekade var det inte alls säkert att det hade blivit någon revolution i Kina, om Kinas Kommunistiska Parti hade följt alla Stalins och Kominterns råd.

11. Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt

“Riktigheten eller felaktigheten av den ideologiska linjen bestämmer allt. När partiets linje är korrekt, går allt dess väg. Om det inte har några anhängare, kommer det att få anhängare; om det inte har några gevär, kommer det att skaffa sig gevär; om det inte har någon politisk makt, kommer det att skaffa sig politisk makt. Om dess linje inte är korrekt, kan det förlora allt.”(Mao Zedong) ¹³

Denna sanning har besannats gång på gång i den kommunistiska världsrörelsen, inklusive den svenska. Det räcker med att ange två sentida exempel.

Sveriges Kommunistiska Parti (f.d. KFML bildat 1967) var den starkaste utomparlamentariska vänsterorganisationen i Sverige på 1960- och 1970-talet. 1977 hade SKP, inklusive ungdoms- och förbund 2500 medlemmar. KFML/SKP hade överlevt fyra splittringar. Men allt raserades på grund av att en högerlikvidatorisk linje tog makten i partiledningen 1978 därtill inspirerad av Deng Xiaopings revisionistiska linje i Kina. Företrädarna för den högerlikvidatoriska linjen började tillämpa trevärldar-teorin som ett helt partiprogram och förkastade huvudmotsättningen proletariat och borgerskap till förmån för huvudmotsättningen mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. De missbedömde helt krigsfaran. Detta ledde ofelbart till vänstersocialdemokratisk klassamarbetspolitik. Redan efter några år började partiledningen förespråka öppet stöd till det socialdemokratiska partiet. SKP bytte namn till Solidaritetspartiet och lades ner 1990. ¹⁴

Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) och dess folkarmé behärskade 2006 80 procent av Nepals territorium utom Katmandu och de flesta distriktshuvudstäder. I det läget träffade partiledningen en överenskommelse med de parlamentariska partierna om att utlysa val till en konstituerande församling. I gengäld förband sig partiet att lägga ner den väpnade kampen och gjorde sig av med sitt främsta trumfkort. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) blev visserligen största parti vid valen till den konstituerande församlingen men utan egen majoritet. Vid nästa val till samma församling gick partiet starkt tillbaka och under tiden hade partiet förvandlats till ett parti som helt accepterade de parlamentariska spelreglerna. I stället för att börja schackra med de parlamentariska partierna skulle partiet ha fortsatt att bygga upp tillräcklig styrka för att kunna inta Katmandu. Det är möjligt att partiledningen tvivlade på partiets och befrielsearméns förmåga att inta Katmandu överhuvudtaget, överskattade risken för indisk intervention eller helt enkelt ville komma in i värmen. Men revolutionen gick i varje fall helt i stöpet. ¹⁵

Varje kommunist måste förkovra sig i marxismens klassiker, i första hand genom att gå till källorna och inte nöja sig med sammanfattningar och vara beredd att inte bara delta i partiets organiserade och kollektiva studier utan även bedriva självstudier. Mao Zedong fortsatte studera ända in på sin ålders höst. Varje kommunist måste också bilda sin egen uppfattning i tvålinjekampen och inte lida av falsk auktoritetstro. Högerlikvidatorna i SKP 1978 inbillade sig att allt som kom från Kina var gott, inbegripet revisionism i ny förklädnad.

13. Huvuduppgiften idag: Ackumulera styrka

”Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.

Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig. Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.”¹⁶

Huvudlinjen idag är att ackumulera styrka genom att bygga ut Kommunistiska Arbetarföreningen genom att dess inflytande växer genom deltagande i masstriderna, genom att KAF ställer riktiga krav som förmår vägleda proletariatet i praktisk handling i klasskampen, genom revolutionär propaganda och agitation, genom skoningslös teoretisk kamp mot allsköns opportunism inom arbetarrörelsen vare sig det är fråga om reformism, revisionism, trotskism, anarkism och höger- och vänsteropportunism. Bara ett starkt kommunistiskt parti kan utnyttja en revolutionär situation, vare sig den har uppstår på grund av en djupgående samhällelig kris eller krig,

Rickard B. Turesson

Texter

Obligatoriska texter:

”Vad bör göras?” – Oktoberförlaget 2022 eller på nätet https://www.marxists.org/svenska/lenin/1902/02/vadborgoras.htm .

”Den sanna historien om de svenska kommunisterna” – Oktoberförlaget 2020

Texter för bredvidläsning:

V.I. Lenin: ”Vad ska man börja med?” (1901) – se https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1901/vad_skall_man_borja_med.pdf

”Den leninska planen för det marxistiska partiets uppbyggnad”, SUKP(b:s) historia, Proletärkultur 1979 ,sid. 35 – 43 eller https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1939/x01/

”Några frågor rörande metoderna för ledningen”, Mao Zedong Valda verk, band III, sid.117 eller http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV3/VV3_art13.ht

Mao Zedong: ”Korrigera partiets arbetsstil” – Mao Tse-tung Skrifter i urval, sid. 191 – 209 eller http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV3/VV3_a

Mao Zedong: “Tal vid den utvidgade centrala arbetarkonferensen – 30 januari 1962 – http://web.archive.org/web/20050310161839/http://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/mao/centralaarbetar.htm

Chapter 4 “The Basic Line of the Party” – Basic understanding of the Communist Party of China, sid.43 – 57, men i den översatta versionen.

Kapitel 3 ”Den marxist-leninistiska rörelsens utveckling – internationellt och i Sverige” – SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – se ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna”

Marxistiskt Forum nr 1/2017 – numret handlar om programfrågor.

Studie- och diskussionsfrågor till studiehäftet ”Linjen i partibygget”

1. Är idén om de tre etapperna i partibygget ett givande sätt att förstå den kommunistiska rörelsens och vår egen utveckling? (Punkt 1)
2. Vilka specifika erfarenheter anser du kan överföras till svenska förhållanden från den internationella kommunistiska rörelsens historia, främst från bolsjevikpartiet, Komintern och KKP? Vilka internationella erfarenheter av idag är mest intressanta? (Punkt 2)
3. Vilka erfarenheter från den svenska kommunistiska rörelsen är av störst vikt att ta fasta på? Utgå från ”Den sanna historien om de svenska kommunisterna”! (Punkt 2)
4. I punkt 3 påstås att studierna alltid måste ligga i botten av det kommunistiska partiets verksamhet, eftersom negligerandet av studier ofta är en starkt bidragande orsak till att partier urartar. Stämmer det? Varför är propagandan så viktig? Är den propagandaverksamhet som KAF idag bedriver, givet förutsättningarna, till fyllest? Kan man hoppa över studie- och propagandaetappen och enbart eller direkt bedriva massarbete? Förutsätter och betingar inte propagandaarbete och massarbete varandra? (Punkt 3)
5. Diskutera förhållandet mellan objektiva samhälleliga faktorer, d.v.s. faktorer som vi inte rår över, och subjektiva faktorer, d.v.s. främst vår egen verksamhet. Går det att skapa en revolutionär situation eller skapar den sig själv i huvudsak? Det objektiva läget kan skilja sig mycket åt: en allmänt uppsving, relativ stiltje eller direkt reaktion. Hur vill du beskriva läget idag? Hur påverkar de olika lägesbeskrivningar kommunisternas sätt att arbeta? (Punkt 4)
6. Den demokratiska centralismen syftar till att åstadkomma enhetlig förståelse genom diskussion för att upprätta enhetlig handling. Vad skiljer demokratisk centralism från byråkratisk centralism som anarkistisk ultra-demokrati? Hur upprätthålla balansen mellan demokrati och centralism? Jämför med dina eventuella erfarenheter från andra organisationer! Varför är kravet att medlemmar ska vara aktiva i det kommunistiska partiet så viktigt? (Punkt 5)
7. Kommunisterna tillämpar masslinjen, bedriver dagskamp, men måste alltid inympa en socialistisk medvetenhet i arbetarklassen, d.v.s. peka på att denna kamp måste förbindas med slutmålet. Diskutera hur den kommunistiska rörelsen tidigare i Sverige har tillämpat denna linje! Vilken betydelse har slutmålet? Hur kommer högeropportunism respektive vänster opportunism till uttryck i detta sammanhang? Ge exempel på frågor, där de arbetande massorna spontant intar en riktig ståndpunkt och formulerar korrekta krav! (Punkt 6)
8. Lenin säger att kommunister inte får frukta ”svårigheter, inte frukta kverulantiska anmärkningar, hugg i ryggen, förnärmelser och förföljelser från ’ledarna’” i de reaktionära massorganisationerna. Det är alltså en fråga om uthållighet och offervilja. När kan det vara korrekt att bilda konkurrerande organisationer? (Punkt 7)
9. Kommunisterna har alltid tillämpat enhetsfronttaktiken, d.v.s. eftersträvat att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, vare sig det är fråga om ett enskilt klasskampsavsnitt eller på nationell och t.o.m. på internationell nivå. Varför är det så viktigt att ”vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen”? Vad händer om kommunisterna anpassar sin politik till mellangruppen och vad händer om kommunisterna stöter bort mellangruppen? (Punkt 8)
10. Den kommunistiska partipressen och förlagsverksamheten har alltid spelat en mycket viktig roll i uppbygget av kommunistiska partier. Kommunistiska Arbetarföreningen har idag fyra kanaler: webbplatsen, Marxistiskt Forum, Oktoberförlaget och flygblad. Vilka för- och nackdelar finns det med en webbplats (vilket är ett nytt fenomen sedan 1990-talet) jämfört med t.ex. en veckotidning, som säljs på gator och torg? Under vilka förutsättningar kan KAF starta en veckotidning? Ska KAF sträva efter att ge ut fler propagandistiska och agitatoriska flygblad? (Punkt 9)
11. Vad innebär en differentierad säkerhetspolitik för oss idag? (Punkt 10)
12. ”Proletärer i alla länder, förena er!” formulerades redan i Kommunistiska manifestet. Den proletära internationalismen innehåller två moment. Det första är samarbetet med likasinnade kommunistiska partier. Under vilka former ska detta ske? Enbart på bilateral basis? Deltagande på större möten? I vilka utsträckning ska KAF ställa sig bakom gemensamma resolutioner? Ska KAF gå med i någon ny international? Det andra momentet består i stödet till den revolutionära kampen i andra länder liksom till befrielsekampen, ofta folkkrig, i de nykoloniala länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Diskutera hur dessa kamper kan understödja och betinga klasskampen i Sverige! (Punkt 11)
13. Diskutera påståendet att den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. När Deng Xiaoping tog makten i KKP, ersatte han den med linjen ”sök sanningen från fakta”. Diskutera konsekvenserna av olika felaktiga ideologisk och politiska linjer i den kommunistiska rörelsens historia – se bl.a. ”Den sanna historien om den svenska kommunistiska rörelsens historia”. (Punkt 12)
14. Diskutera förslaget till huvuduppgiften att ackumulera styrka! Finns det något alternativ till denna linje – i så fall vilket? (Punkt 13)