Den 12/2 2013 publicerade Proletären en artikel ”När (r) bröt med maoismen” av den dåvarande i ordföranden Kommunistiska Partiet Anders Carlsson, en artikel som utger sig för att analysera KP:s uppgörelse med maoismen i Sverige. Kommunistiska Partiet är den största organisationen idag i Sverige, som kallar sig kommunistisk. Skälet till att Anders Carlsson skrev denna artikel var att det fanns ett växande intresse, särskilt bland yngre medlemmar, i Kommunistiska Partiet/Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), för maoismen. Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedongs uppgörelse med den sovjetiska revisionismen på 1960-talet, liksom de indokinesiska folkens kamp mot USA-imperialismen, hade en enorm betydelse för att revitalisera den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Ända fram till splittringen mellan KKP och Arbetets Parti i Albanien (AAP) 1977 och Deng Xiaopings maktövertagande i KKP utgjorde rörelsen en revolutionär kraft i hela världen. Idag söker sig många revolutionärer, särskilt ungdomar, sig tillbaka till maoismen som inspirationskälla. I Norge finns exempelvis en livskraftig organisation, Tjen folket, som programmatiskt har återknutit till maoismen.
Inget nytt under solen
Det är inget märkligt – och heller inget nytt – att Kommunistiska Partiet (f.d. KFML(r)/ KPML(r) påstår sig ha gjort upp med maoismen. Det har redan de pro-sovjetiska revisionistpartierna och Fjärde Internationalen gjort före dem.
Jag hade förväntat mig att Anders Carlsson skulle ha radat upp den ena framgången efter den andra men i stället visar hans artikel att Kommunistiska Partiet inte har lämnat några som helst avtryck i den svenska klasskampen och att partiet är tillbaka på ruta ett.
När KFML(r) bröt med KFML, skedde det bl.a med utgångspunkt från olika syn på gruvarbetarstrejken 1969-70 och vilken politik som skulle tillämpas gentemot arbetarklassen. Anders Carlsson skriver:
”Spännvidden byggde från början in en motsättning i KFML, som blottlades i samband med gruvarbetarstrejken 1969-70 och som ledde till splittring av förbundet hösten 1970.
”Redan genom formerandet av KFML(r) sällade vi oss till den senare kategorin vad gäller svensk arbetarpolitik. Parollen ”Leve de vilda strejkerna!” var inte teoretiskt ortodox, särskilt inte med tillägget ”Ställ facket åt sidan”, vilket vi fick mycket skäll för från diverse talmudister, men den svarade mot den svenska klasskampens dåvarande verklighet och var därför riktig i sin tid.”
Men KFML(r) anarkosyndikalistiska plakatpolitik, som formulerades i parollen ”Leve de vilda strejkerna! Ställ facket åt sidan!”, blev ett fullständigt misslyckande. KFML(r) ledde inte en enda vild strejk till seger; redan tidigt blev Arendalsstrejken och SAAB-strejken kompletta fiaskon – se vidare ” KFML(r) och facket” . En strejk som från början inte ens omfattar majoriteten av de berörda arbetarna är dömd att misslyckas: Arendalsstrejken kom t.ex att omfatta enbart cirka 350 man av varvets knappt 2500 arbetare. Inte heller på SAAB fanns det en majoritet för strejk bland arbetarna. KFML(r) yrade också om en ”hemlig allsvensk strejkkommitté”, som fullständigt strider mot masslinjen.
KFML/SKP formulerade däremot linjen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”, som revitaliserade det fackligt-oppositionella arbetet, och deltog i många vilda strejker, bl.a i den stora skogsarbetarstrejken 1975, där 13000 – 15000 strejkande deltog. SKP-medlemmar ingick t.o.m i skogsarbetarnas strejkkommitté.
Om nu ”Leve de vilda strejkerna! Ställ facket åt sidan!” var riktig på 70-talet, varför övergavs den i så fall? Idag arbetar nämligen Kommunistiska Partiets medlemmar inomfackligt; på SKF i Göteborg har Kommunistiska Partiet t.o.m en fackklubb. Kommunistiska Partiet är alltså tillbaka på ruta ett.
Olika linjer i solidaritetsarbetet
En annan viktig skiljelinje mellan KFML(r) och KFML/SKP var synen solidaritetsarbetet med Vietnams folk fram till 1975 och överhuvudtaget synen på enhetsfronttaktiken. Anders Carlsson är ytterst kortfattad på denna punkt:
”Genom hela vår historia har vi haft vänskapliga förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti, relaterade till våra insatser i solidaritetsarbetet under kriget, men i övrigt var partiförbindelserna få före 1990.”
Fram till 1990 var Vietnams Kommunistiska Parti ett broderparti till Vänsterpartiet Kommunisterna i Sverige; det är möjligt att VPK successivt avvecklade sina partiförbindelser med kommunistpartierna i Vietnam, Nordkorea och Kuba efter Sovjetunionens kollaps 1990. KFML/SKP hade bara indirekta förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti via DFFG.
Wikipedia [ii] fångar dock KFML(r):s insatser i solidaritetsarbetet för det vietnamesiska folket i ett nötskal:
”Fram till slutet av Vietnamkriget 1975 bedrev partiet en insamling under parollen ’En luftvärnskanon åt Nordvietnam!’”
Samtidigt som DFFG utvecklades till Västeuropas relativt starkaste solidaritetsrörelse med de indokinesiska folken, som tvingade den socialdemokratiska regeringen under Palme att frondera mot USA, drev alltså KFML(r) en teatralisk penninginsamling. Om de insamlade medlen överhuvudtaget räckte till en luftvärnskanon, är inte känt. KFML(r) stod alltså helt vid sidan om det breda solidaritetsarbetet med det vietnamesiska folket, när det var som mest viktigt och avgörande. KFML(r):s syn på enhetsfronttaktiken var betydligt rabiatare än trotskisternas; KFML(r) kunde av princip inte samarbeta med någon annan organisation. KFML(r) var alltid tvunget att visa upp partiet och dess medlemmar.
Idag tycks Kommunistiska Partiet ha gjort en helomvändning även i synen på enhetsfronten. Mig veterligt stödjer – och samarbetar – Kommunistiska Partiet med Folkrörelsen Nej mot EU, som är en enhetsfront à la DFFG och som är den enda organisation som fortfarande förordar ett svenskt utträde ur EU.
Inställningen till den sovjetiska socialimperialismen
Efter nederlaget i Indokina 1975 var det tydligt att USA-imperialismen var en supermakt på nedgång, på strategisk defensiv. USA:s relativa ekonomiska, politiska och militära styrka hade minskat successivt efter andra världskriget – den synliga vändpunkten var just nederlaget i Indokina. USA retirerade även från viktiga stödjepunkter som t.ex Iran. Sovjet hade i slutet av 1970-talet uppnått paritet med USA eller t.o.m överträffat USA i fråga om vissa vapenslag. Warszawa-pakten var överlägset i fråga om konventionella stridskrafter i Europa. En av de OKEAN-övningar, den 1975, som Sovjet genomförde, var världshistoriens största flottövning och gällde explicit en kniptångsmanöver mot Västeuropa, angrepp mot farlederna från Persiska viken och flottbaserade attacker med taktiska kärnvapen mot Amerikas västkust.
I slutet av 1970-talet hade Sovjet aktivt ingripit utanför sin sedvanliga intressesfär, östblocket. Det gällde Angola, i kriget mellan Etiopien och Somalia, massivt understöd till den etiopiska centralregimen mot den eritreanska befrielserörelsen liksom att Sovjet understödde statskupper i såväl Syd-Jemen som Afghanistan. 1978 invaderade Vietnam, nära allierad med Sovjet, Demokratiska Kampuchea och 1979 invaderade och 1979 ockuperade Sovjet Afghanistan.
Det är tydligt att Sovjet var en uppåtgående supermakt. Men delade KFML(r) någonsin den analysen? Anders Carlsson reducerar den kritik som KKP riktade mot Chrustjov-revisionismen till att gälla att han tog ”heder och ära av Stalin i ett hemligt tal på SUKP:s tjugonde partikongress 1956”. Men motsättningarna gällde den kommunistiska rörelsens generallinje, alltifrån vägen till socialismen, hur socialismen skulle byggas upp, fredlig tävlan kontra proletär internationalism till synen på de förtryckta nationerna och befrielserörelserna i de koloniala delarna av tredje världen. Denna kritik sammanfattas i ”Den stora polemiken”.
Chrustjovs maktövertagande var ett revisionistiskt maktövertagande, som innebar att ett nytt borgerskap hade kommit till makten. Hans efterföljare, Brezjnev (1964 – 1982), Andropov (1982 – 1984) och Tjernenko (1984 – 1985), fortsatte sedan Chrustjevs politik. Jag måste erkänna att jag inte följde KFML(r):s politik särskilt väl under 1980- och 1990-talet, vilket främst berodde på att jag ansåg att KFML(r) saknade revolutionär potential och således var en ointressant organisation. Därför väljer jag att citera Wikipedia, eftersom citatet är avslöjande:
”Till skillnad från det maoistiska SKP och andra antirevisionistiska kommunistiska strömningar var man kritisk mot det afghanska motståndet mot den sovjetiska ockupationen. Man menade att den sovjetiska närvaron kunde motiveras med att de försvarade socialistiska landvinningar mot afghanska rövarband (mujahedin). Partiets ståndpunkt försköts under kriget och man krävde senare Sovjets tillbakadragande från Afghanistan.”
KFML(r) hade alltså full förståelse för Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Konsekvensen är naturligtvis att KFML(r) inte såg Sovjet som en supermakt. ”Socialistiska landvinningar” kan bara försvaras av en socialistisk stat, eller syftar KFML(r) på Tarakipartiets politiska åtgärder från 1978 fram till den sovjetiska invasionen?
KFML(r) stödde också Vietnams invasion och ockupation av Demokratiska Kampuchea. I ledaren i Proletären nr 3/79 hette det:
”Pol Pot-regimen i Kampuchea har störtats och landets huvudstad Phnom Penh fallit i den kampucheanska befrielsefrontens händer…Vi hälsar med glädje upprättandet av ett folkets revolutionsråd under ledning av befrielsefrontens ordförande Heng Samrin i Phnom Penh.”
När Kina svarade med en straffexpedition, som syftade till att ge Vietnam en läxa, gick KFML(r) i taket och initierade ett upprop för en internationell brigad till Vietnams försvar. Den stora skillnaden var självklart att Vietnam störtade en legitim regering och installerade en marionettregering, medan Kina överhuvudtaget inte hade sådana ambitioner. KFML(r) belönades senare med förbindelser med Vietnams arbetarparti.
Revolutionärer måste tänka själv
Anders Carlsson kritiserar också trevärldar-teorin:
”Skrudens bärande element utgjordes av teorin om ’de tre världarna’.”
Vidare:
”Maoistiska partier runt om i världen överförde också teorin om de tre världarna till den nationella politiken, allt i enlighet med uppfattningen att en föregiven huvudmotsättning (den till socialimperialismen) är överordnad alla andra motsättningar så till den grad att andra motsättningar alls inte är relevanta.”
Teorin om de tre världarna framfördes för första gången offentligt av Deng Xiao-ping i FN:s generalförsamling april 1974. Detta tal var naturligtvis sanktionerat av KKP:s CK och gick tillbaka till ett yttrande av Mao Zedong i ett samtal med ett utländskt statsöverhuvud (Kenneth Kaunda) i februari 1974:
”Enligt min uppfattning utgör USA och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Canada, mellangruppen, tillhör den andra världen. Vi tillhör den tredje världen…Den tredje världen har en enorm befolkning. Med undantag för Japan, tillhör Asien den tredje världen. Hela Afrika tillhör tredje världen, och också Latinamerika. (Pamflett från Folkets Dagblad 1977 [iii])
Treindelningen av världen måste i första hand ses i relation till de båda supermakterna och deras kamp om världsherraväldet på 1970 och en bit in på 1980-talet. Det är ett enkelt strategiskt begrepp, som i världsmåttstock angav uppgiften att ena alla som kan enas, försöka vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem och maximalt isolera huvudfienderna till världens folk, de båda supermakterna. Samma strategiska koncept tillämpade KKP under befrielsekriget mot Japan och kampen mot Kuomintang.
Denna treindelning kan man bara vara emot om man förnekar att det fanns två supermakter vid den aktuella tidpunkten eller att man förnekar att det fanns – och finns – motsättningar mellan mindre och större imperialistmakter, d.v.s en variant på Kautskys ultraimperialism, som Lenin avfärdade. Såväl Marx/Engels, Lenin och Stalin indelade världen i olika block vid olika tidpunkter.
Mao Zedong dog som bekant 1976. Eftersom det inte finns någon känd text av honom, där han vidareutvecklar teorin om de tre världarna, kan man inte lasta honom för hur hans efterföljare i KKP, särskilt Deng Xiaoping efter 1978, tolkade och tillämpade teorin om de tre världarna. Inte heller kan man lasta Mao Zedong för att en rad marxist-leninistiska partier runtom slaviskt omsatte trevärldar-teorin till ett helt partiprogram. Det vore som att lasta Karl Marx för all idioti, som har skett efter hans död under åberopande av marxismen.
Ett statsbärande kommunistisk parti och ett revolutionärt parti, som ännu inte innehar statsmakten, behöver inte alls föra samma utrikespolitik, eftersom de utgår från helt olika förutsättningar. Om man studerar de felaktiga råd, som Stalin gav Mao Zedong och KKP, speciellt i slutskedet i kampen mot den japanska imperialismen och Kuomintang, så ser man att de var felaktiga på grund av att Stalin i första hand utgick från sovjetiska intressen, och inte från KKP:s och det kinesiska folkets. En liknande situation inträffade i de länder i Västeuropa, som Nazityskland angrep och ockuperade. Skulle de kommunistiska partierna inleda motståndskampen från dag ett eller vänta? Andra världskriget inleddes som ett imperialistiskt omfördelningskrig, men övergick till att bli ett anti-fascistiskt krig i samband med Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. De kommunistpartier i Västeuropa som dröjde med motståndskampen till 1941 förlorade värdefull tid och förmodligen också i förtroende bland folket. Om denna senfärdighet berodde på centrala beslut från Komintern, d.v.s påbud att partierna borde respektera Molotov-Ribbentrop-pakten, eller på deras egen följsamhet, känner jag inte till i detalj.
Så sent som oktober 1977 skrev Sveriges Kommunistiska Partis (SKP:s) partistyrelse i ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”:
”Det är fullständigt korrekt och fullständigt förenligt att Sveriges kommunistiska parti samtidigt som det riktar huvudslaget mot den egna monopolbourgeoisien, eftersom huvudmotsättningen i Sverige fortfarande utgår från de inhemska klassrelationerna och att den strategiska huvudetappen fortfarande är den socialistiska revolutionen, också i ständigt växande utsträckning bekämpar de båda supermakterna, särskilt Sovjet. Ja, Sveriges kommunistiska parti och arbetarklassen måste t.o.m söka tvinga den egna imperialistiska bourgeoisien att bekämpa de båda supermakten, mot krigsfaran och för Sveriges nationella oberoende.”
När den nya partihögern tog makten 1978 i SKP:s partistyrelse, övergav den denna syn och började tillämpa trevärldar-teorin som ett helt partiprogram. Det innebar i praktiken att huvudmotsättningen gick mellan Sovjetunionen och Sveriges folk, vilket i sin tur ledde till att SKP (senare Solidaritetspartiet) inställde kampen mot socialdemokratin och självt slutade som ett vänstersocialdemokratiskt parti, som ingen behövde.
Partivänstern, som stod på andra kongressens linje och som redan 1978 var kritisk mot Deng Xiaopings linje, uteslöts eller gick ur SKP, och bildade Sveriges Kommunistiska Parti(marxist-leninisterna)(senare Sveriges Kommunistiska Arbetarparti) 1980. SKP(m-l)/SKA övertog också de flesta av SKP:s internationella kontakter, utom med AAP och KKP. Ytterligare en viktig omständighet i motsättningarna mellan SKP:s partivänster och SKP:s nya partihöger var olika syn på hur akut krigsfaran var. SKP:s nya partihöger ansåg att krigsfaran var akut och att huvudfrågan var fred i Europa. Som bekant invaderade Sovjet i stället Afghanistan 1979. Partivänstern ansåg visserligen att krigsfaran ständigt ökade, men inte att den var akut. Det hade inte inträffat något som motsvarade Nazitysklands anslutning av Österrike, än mindre något som liknade en ockupation av Tjeckoslovakien.
1985 avskrev SKA krigsfaran, eftersom SKA ansåg att Sovjets problem var oöverstigliga och att allt talade för att Sovjet inte kunde initiera ett tredje världskrig. Sovjet hade stora inhemska problem beroende på att den militära upprustningen hade överansträngt ekonomin, en eftersatt konsumtionsvaruindustri, på grund av att Sovjet hade skaffat sig ett Vietnam på halsen i Afghanistan och på grund av att det hade börjat jäsa i Östeuropa, speciellt i Polen. Sovjet kollapsade som bekant 1991.
KFML(r) hörde inte hemma i den internationella marxist-leninistiska rörelsen
”Bildandet av KFML(r) innebar heller inget brott med Kina, tvärtom försökte vi r-are utan framgång upprätta kontakter med KKP.”
Den enkla sanningen var att KFML(r) helt enkelt inte platsade i den internationella marxist-leninistiska rörelsen, som leddes av KKP och AAP fr.o.m slutet av 1960-talet. KFML(r) bedömdes som en ultraproletär, anarkosyndikalistisk organisation med trotskistiska inslag. Den internationella marxist-leninistiska rörelsen fungerade inte som ett Komintern med beslutscentrum. Som bekant gjorde Komintern centralt en del felaktiga analyser, särskilt avseende Kina i samband med befrielsekampen mot den japanska imperialismen och Koumintang. Alla kontakter sköttes bilateralt . I regel upprätthöll också de marxist-leninistiska partierna bara kontakter med ett parti i varje land. Givetvis åtnjöt de båda statsbärande partierna, KKP och AAP, stor prestige inom denna rörelse. Men varken KKP eller AAP försökte påtvinga de övriga partierna sin linje utan diskussionerna skedde på jämlik basis.
När splittringen blev offentlig mellan KKP och AAP 1977, var naturligtvis de övriga partierna inom rörelsen tvungna att ta ställning. De flesta tog ställning för KKP, en del förhöll sig neutrala och ett antal partier tog ställning för AAP. De partier som tog ställning för KKP splittrades snart; dels i de partier, som svalde trevärldar-teorin med hull och hår och såg den som ett helt partiprogram, och dels i de partier som såg trevärldar-teorin i första hand som en utrikespolitisk strategi för Kina, men att varje parti måste göra en konkret analys av konkreta förhållanden för att avgöra vilken huvudmotsättning som gällde för respektive land. De förra gjorde ingen skillnad mellan ett statsbärande partis politik och ett revolutionärt partis, d.v.s som ännu inte erövrat statsmakten. Knappt något av de partier, som såg trevärldar-teorin som ett fullständigt partiprogram, överlevde liksom heller inte de AAP-trogna partierna.
Grundlös kritik mot Mao Zedongs utveckling av marxismen
Anders Carlsson försöker också kritisera Mao Zedongs teoretiska bidrag till marxismen. Man undrar hur påläst han egentligen är. Han påstår att ”monopolkapitalet mot folket” var en maoistisk tes och att denna teori ”på 70-talet förenade marxism med dåtidens revisionistiska huvudfåra, den s.k antimonopolistiska strategin.”
Teorin om den anti-monopolistiska demokratin, den s.k antimonopolistiska strategin, utvecklades av de chrustjovitiska partierna på 1960-70-talet. Denna strategi innebar att övergången till kommunismen skulle ske via två (eller flera) steg. Övergångssamhället mellan kapitalismen och kommunismen, d.v.s socialismen, kompletteras i denna «strategi» med ett extra steg som ersättning för en socialistisk revolutionen. Arbetarklassen skulle i stället för ett revolutionärt maktövertagande i stället sträva efter att försvaga monopolen genom att delta i borgerliga regeringar. Arbetarklassen skulle överta det borgerliga parlamentet och gradvis ta över positioner i näringslivet och i statsapparaten, kort sagt en fredlig övergång till socialismen. Denna tvåstegsstrategi antogs av de chrustjovitiska partierna på en konferens i Moskva 1969. Den som närmast försökte genomföra en fredlig övergång till socialismen var Allenderegeringen i Chile, vilket som bekant slutade med en katastrof 1973.
I «Den stora polemiken» (som omfattar perioden 1957 – 1964), särskilt i KKP:s «Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje», förekommer överhuvudtaget ingen hänvisning till huvudmotsättningen monopolkapitalet och folket. I stället är detta förslag kristallklart vad gäller nödvändigheten att bekämpa de socialdemokratiska partier och idéerna. Det är alltså nonsens att KFML skulle ha importerat denna huvudmotsättning från KKP och Mao Zedong. Det behövdes inte; det fanns redan en variant på hemmaplan, nämligen folket mot storfinansen. Monopolkapitalet och folket var bara en omskrivning. De ledande i KFML före 1970, varav flera som Bo Gustafsson, Nils Holmberg och Frank Baude, senare KFML(r):s grundare, kom just från SKP (senare VPK/Vänsterpartiet), tycks inte ha haft några problem med att i ord modifiera SKP:s gamla efterkrigsparoll. När det gäller den praktiska politiken under 1970-talet för den marxist-leninistiska rörelsen spelade denna huvudmotsättning föga roll. KFML/SKP hade nära förbindelser med AKP(m-l) i Norge och KFML/Danmark, som båda företrädde huvudmotsättningen proletariat och borgerskap, men i övrigt i allt väsentligt stod på samma ideologiska-teoretiska grundval. KFML(r) företrädde huvudmotsättningen proletariat och borgerskap, men stod i allt väsentligt på en annan grundval än KFML/SKP, AKP(m-l) och KFML/Danmark. Under uppgörelsen med de högeropportunistiska tendenserna inför SKP:s andra kongress 1976 drev också ledande företrädare för partivänstern linjen att huvudmotsättningen borde korrigeras till den mellan proletariat och borgerskap. Nils Holmberg tillhörde dem som ändrade uppfattning. Den huvudmotsättningen antogs också av SKP(m-l)/SKA 1980.
Anders Carlsson kritiserar också Mao Zedong för Det stora språnget framåt 1958- 1962, som egentligen var en femårsplan. Syftet med femårsplanen var öka och diversifiera produktionen och samtidigt bildades folkkommuner. Han skriver att «projektet utgick från idealistiska förhoppningar – en tro på att idéer kan försätta berg – inte från analys av verkliga förhållanden och politik på de verkliga förhållandena möjligheter, vilket gav katastrofala resultat.» Anders Carlsson ger alltså Mao Zedong hela skulden för de eventuella misstag som begicks under Det stora språnget. Men han redovisar inga källor alls. De som utdömt Det stora språnget framåt är företrädare för Sovjetunionen och Chrustjov-regimen, d.v.s samma stat som drog tillbaka sina ingenjörer (som också tog ritningarna med sig) från Kina just 1960. Diverse amerikanska forskare, som publicerade sig i bl.a China Quarterly , som delvis finansierades av CIA, kom t.o.m till resultatet att nästan 40 miljoner dog under Det stora språnget. Som bekant införde USA ett fullständigt embargo mot Kina 1950, som var i kraft till 1969. Samma forskare som kunde fabricera sådana dödssiffror i det blå, kunde samtidigt visa att den förväntade livslängden i Kina ökade från 35 år 1949 till 65 år i mitten av 70-talet. Detta var högre än i Afrika, Mellanöstern, Sydasien och många länder i Sydamerika. Ginikoefficienten [iv] i Kinas städer låg på 0, 25 i snitt, en mycket låg siffra, under perioden 1950 – 1970. I dag ligger den på 0,4, ungefär densamma som i USA. Under Deng Xiaoping publicerades nya siffror som ett led i kampanjen mot det Det stora språnget framåt och kulturrevolutionen, som angav 16,5 miljoner som dödssiffra i Det stora språnget. Deng Xiao-ping avskaffade samma folkkommuner, som hade bildats i Det stora språngets inledningsskede 1958.
Men som Joseph Bell skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under under 20 år innan den publicerades.
Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.
Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer. Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.
Anders Carlsson menar också att kulturrevolutionen (1966 – 76, med höjdpunkt under de tre första åren) ingår i en anarkistisk tradition och att kulturrevolutionens resultat vara katastrofalt. Kulturrevolutionen stärkte ”de borgerliga tendenserna i parti och stat, vilket redan året efter Maos död ledde till Deng Xiaopings fulla makttillträde.”
Ett stort problem hittills i de socialistiska övergångssamhällena, främst Sovjetunionen och Kina, har varit att ett nytt borgerskap har tagit makten inifrån partiet och statsapparaten, varvid övergången till kommunismen har avbrutits. Klasskampen har alltså fortsatt under socialismen, men tagit sig nya former. Frågan om hur detta ska kunna förhindras är en mycket viktig fråga. Det vore förmätet att påstå att någon sitter inne med det helt rätta svaret.
I varje samhällsformation bestämmer den ekonomiska basen i sista hand överbyggnaden, men under det socialistiska övergångsstadiet erhåller överbyggnaden en särskild betydelse. Staten styr ekonomin genom planering, produktionsförhållandena förändras fortlöpande och tänkandet måste förändras, eftersom det privata ägandet och vinstmaximeringsprincipen överges. Överbyggnaden kan t.o.m spela en stor roll under kapitalismen. Enligt Tomas Piketty [vi]skedde en utjämning av inkomstskillnaderna från 1910 till 1950 i de viktigaste kapitalistiska länderna. Varför? Det berodde på de båda världskrigen, då de kapitalistiska staterna tvingades bedriva en statsinterventionistisk politik och en långtgående ekonomisk planering för att effektivisera krigsansträngningarna. I USA uppgick marginalskatten under andra världskriget till 93 procent. Idag är inkomstskillnaderna lika stora som före första världskriget.
Charles Bettelheim beskriver i “Cultural Revolution and Industrial Organization in China” sid.92 – Monthly Review Press 1974 [vii] problemen under den socialistiska övergångsperioden på följande sätt:
”Eftersom omvandlingen av produktionsförhållandena är en funktion av klasskampen, följer det att även om borgerskapet förlorat den politiska makten kan kapitalistiska produktionsförhållandena fortsätta att reproducera sig själva, för de är avhängiga en produktionsprocess som inte genomgår en omedelbar omvandling. Innan ett nytt system av sociala relationer helt kan utvecklas och ett nytt produktionssätt helt har inrättats, passerar den sociala formationen en övergångsperiod. Under denna period måste sociala relationer fullständigt revolutioneras. Det nya och komplexa med socialismen, som innebär en övergång från kapitalism till kommunism, härrör just från denna natur – det är en historiskt aldrig förut skådad övergång från ett klassamhälle till ett klasslöst samhälle. Under den socialistiska övergången dominerar ännu inte de nya produktionsförhållandena; enligt ett uttryckssätt ofta använt i Kina, är de fortfarande ”ofullbordade”. De är kommunistiska produktionsförhållanden på ett embryonalt stadium, och deras utveckling kolliderar med de existerande marknadsrelationerna och de kapitalistiska relationerna.”
De nominella löneskillnaderna i Sovjetunionen, och särskilt i Kina och Albanien, var små, men systemet med naturaförmåner är förrädiskt och blir lätt en jordmån för ett nytt privilegiesystem. Den planekonomi som utvecklades i Sovjetunionen innebar att produktionsmedlen befann sig i kollektiv ägo och att vinstmaximeringen avskaffades som drivkraft. Samtidigt var det en kommandoekonomi, där ordergivning och planering skedde uppifrån och ned. Ett sådant system fungerar så länge flertalet upplever att de har något att vinna på systemet, eller att de inte vågar protestera. Kapitalister och jordägare avskaffades som klasser i Sovjetunionen. Men i stället uppstod det steg för steg en ny klass, en nomenklatura, som fick en oproportionerligt stor del av det sociala överskottet. Varje samhälle, vars ekonomi expanderar, producerar ett socialt överskott. Hur detta ska fördelas, är en maktfråga. Det hela började med att ledande bolsjevikkader fick extra tilldelning av matransoner och pälsar under inbördeskriget, och slutade med att detta skikt, som inte ens omfattade alla partimedlemmar, egenmäktigt och i hemlighet tilldelade sig själva privilegier, som ledde till att de kom att leva på en betydligt högre levnadsstandard än de vanliga medborgarna.”
Anders Carlsson menar att kulturrevolutionen var felaktig, eftersom den kastade in Kina i anarkistiskt kaos och inte förhindrade Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Det senare argumentet är poänglöst; Moskvaprocesserna i 30-talets Sovjetunionen förhindrade heller inte Chrustjevs maktövertagande 1956. Eftersom kampen mellan borgerliga och proletära idéer, d.v.s klasskampen, fortsätter under socialismen, är det omöjligt att vaccinera sig mot borgerliga idéer på förhand. Man kan också vända på steken och påpeka att Deng Xiao-pings maktövertagande visade hur rätt Mao Zedong hade haft. Det visar också att den riktiga linjen i KKP hängde på en skör tråd.
När Mao Zedong initierade kulturrevolutionen, en massrörelse, kunde han och den grupp i KKP:s centralkommitté, som stödde honom, inte förutse massrörelsens förlopp och alla vändningar den skulle genomgå. De följde helt enkelt Napoleons maxim: ”On s´engage et puis…on voit” (fritt översatt:”man kastar sig ut i slaget …och sedan får man se”). Det avgörande var att Mao Zedong gjorde en korrekt diagnos, nämligen att det under socialismen alltid existerar en fara för en kapitalistisk restauration och att det 1966 fanns en grupp, ett borgerligt högkvarter, inom partiet och statsapparaten, som ville slå in på den kapitalistiska vägen. Självfallet begicks det ”vänster”fel under kulturrevolutionen, men stod Mao Zedong för dessa? Vilka? Det måste man i så fall kunna konkretisera. Man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen faktiskt bestod i att drapera politiken i ”vänster”fraser och begå excesser för att diskreditera den.
En del av Anders Carlssons kritik mot Mao Zedong går inte ens att bemöta, därför att den är fullständigt substanslös. Han skriver exempelvis:
”Maos apostlar hävdar att han också gjorde stora insatser på filosofins område, men till det finns anledning att vara skeptisk. Visst kan Maos analys av olika typer av motsättningar vara användbar, mer för sin enkelhet än för att den utgör ett nytillskott till marxismen, men det typiska för Mao var hans idealism, inte hans dialektiska materialism.”
Här finns inte ett uns av konkret argumentation. Skälet till att Lenin kunde leda bolsjevikpartiet till seger i oktoberrevolutionen och Mao Zedong KKP till seger i befrielsekriget mot Japan och i inbördeskriget mot Kuomintang var just att de förmådde tillämpa den dialektiska materialismen i praktiken. Den som vill ta del av en utmärkt sammanfattning av Mao Zedongs bidrag till den marxistiska filosofin rekommenderas läsa Nagalingam Sanmugathasans ”Några tankar om Maos filosofi” [viii]från 1986.
Ett revolutionärt parti måste ha en säkerhetspolitik
Anders Carlsson påstår också att Kommunistiska Partiet är ett revolutionärt parti och hånar samtidigt SKP:s säkerhetspolitik på 1970-talet.
En f.d medlem i KP/RKU beskriver partiets säkerhetspolitik på följande sätt:
”Ett revolutionärt parti tar vara på sina medlemmar och sympatisörer. Den kommunistiskarörelsen bör värna deras säkerhet. De namnges inte och fläks ut i pressen och organet, så att borgarklassens stat och högerextrema krafter lätt kan söka rätt på dem vid tillfälle eller märka dem för framtida repression. Ansikten utåt och talespersoner behövs, men inte att alla medlemmar och sympatisörer namnges och intervjuas i partipressen. En större del av ledningen och av partiets mänskliga resurser bör inte avslöjas i press eller material. Det finns också en rad effektiva sätt att förhindra eller försvåra reaktionärernas försök till kartläggningen av organisationen. Strukturer för illegalitet bör alltid finnas/utvecklas och man måste vara beredda att inte enbart förlita sig på det öppna arbetet och den borgerliga demokratins skydd. Legalism och naivitet gällande statens klasskaraktär och verkliga uppgift bör bekämpas bland medlemmarna på ett kamratligt och ickeantagonistiskt sätt med hjälp av skolning och praktik.”
Kommunistiska Partiet var – och är – ett vidöppet parti. Den 30 mars 2015 bildade fem medlemmar RKU-Varberg; samtliga finns för säkerhets skull på bild på RKU:s webbplats. Mellan 1980 och 1998 var 1499 till 1346 medlemmar i KFML(r) registrerade av SÄPO, under samma tid registrerades 1359 till 174 medlemmar i SKP/Röd Ungdom och i RMF/KAF/SP/US 387 till 522 medlemmar (den första siffran anger antalet registrerade 1980 och den andra antalet 1998). Under samma tid var aldrig mer än 14 medlemmar i SKP(ml)/SKA registrerade, trots att SÄPO uppskattade att 400 medlemmar i SKP skulle ansluta sig till organisationen. Allt detta kan inhämtas i öppna källor – se vidare denna sektion [ix]) Man kan t.o.m utläsa av dessa öppna källor att SÄPO ansåg att SKP(m-l)/SKA var potentiellt farligare än både SKP och KFML(r).
Ett parti som inte tillämpar någon säkerhetspolitik alls hyser naturligtvis en fullständig tilltro till den borgerliga statsapparaten och prisger sin medlemskader till reaktionen i en krissituation. Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan ”över en natt” 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut. I Sverige placerade minst 400 kommunister, vänstersocialdemokrater och syndikalister i arbetsläger under andra världskriget och skulle ha kunnat överlämnas till Nazityskland vid en ockupation. Poängen är alltså att den borgerliga staten och dess säkerhetspolis alltid bedriver övervakning av revolutionärer och att en revolutionär rörelse, om den vill undvika att krossas i ett krisläge, måste skydda sig.
Anders Carlsson skriver:
”Så gick flertalet maoistiska partiet, bland dem SKP, i mitten av 1970-talet i frivillig halvillegalitet, som en förberedelse inför kriget mot socialimperialismen, vilket isolerade partiet från det folk man ville företräda och som gjorde det inre partilivet outhärdligt för människor med normal verklighetsuppfattning.”
SKP började successivt tillämpa en säkerhetspolitik fr.o.m 1976, men gick inte alls i frivillig halvillegalitet. Anders Carlsson åberopar ledande företrädare för den nya partihögern, som 1997 intervjuades i Maoisterna” (Augustsson/Hansén – Ordfronts förlag). Denna byggde på intervjuer med cirka 15 f.d SKP:are, varvid företrädarna för den nya partihögern menade att ”resultatet av säkerhetspolitiken blev det rakt motsatta, att säkerhetspolitiken gav rörelsen irreparabla skador”. Men dessa företrädare, som hade låtit sig inspireras av Deng Xiaopings linje och i praktiken börjat tillämpa att huvudmotsättningen gick mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen och att krigsfaran var akut, var huvudansvariga för likvideringen av SKP. Dessutom ställde de säkerhetspolitiken i motsatsställning till en öppen partidebatt, slängde ut ledande företrädare för partivänstern, uteslöt hela avdelningar och ströp den interna partidebatten. Partivänstern hindrades med organisatoriska medel att korrigera politiken.
Säkerhetspolitik står inte i motsättning till massarbete. SKP-Södra Järva (senare stommen i SKP(m-l)/SKA), som var den starkaste avdelningen i Stockholmsdistriktet, kunde överflygla socialdemokraterna i den lokala hyresgästföreningen 1976 – 1977, trots att partiavdelningen samtidigt tillämpade en säkerhetspolitik. En revolutionär organisation tillämpar naturligtvis en differentierad säkerhetspolitik på olika nivåer. Det går också utmärkt att förena en öppen partidebatt med t.ex täcknamn. Många ledande företrädare för bolsjevikpartiet blev senare kända under sina täcknamn med Lenin i spetsen!
Anekdotiskt vetande och uppbyggelselitteratur
En hel del av det som Anders Carlsson skriver, representerar s.k anekdotiskt vetande, d.v.s inga källor anges. Han skriver exempelvis:
”Här i Sverige pläderade maoistiska SKP på 1970-talet för militär upprustning inför hotet från Sovjet och SKP-företrädare föreläste om det sovjetiska hotet inför häpna militärer. I försvarsvänlighet stod SKP till höger om Moderaterna…”
Kan Anders Carlsson ge ett enda konkret belägg för att SKP pläderade för militär upprustning före 1978? SKP:s partivänster kan inte ta något som helst ansvar för politiken fr.o.m 1979, eftersom den inte hade någon möjlighet alls att påverka den förda politiken. När och var föreläste SKP-företrädare för häpna militärer om det sovjetiska hotet?
Han skriver också: ”En del SKP-are gick rentav med i hemvärnet som en mer praktisk förberedelse inför det förestående kriget mot den socialimperialistiska ockupationsmakten.”
SKP bedrev ett omfattande politiskt arbete bland de värnpliktiga soldaterna och dominerade till exempel värnpliktsriksdagen 1975. Skälen till detta var fr.a två: Dels som en förberedelse inför ett eventuellt världskrig mellan USA och Sovjetunionen. Den som förnekar att krigsfaran ökade hela tiden under 1970-talet, företräder objektivt sett uppfattningen att det rådde fredlig samexistens mellan Brezjnevs Sovjetunionen och USA-imperialismen. Dels är det viktigt att så många som möjligt får tillfälle att genomgå militär träning, inkl. i hemvärnet. Det finns inget historiskt exempel på att arbetarklassen har genomfört en fredlig, socialistisk revolution, inte heller att ett förtryckt folk har befriat sig självt från utländska ockupanter utan vapen i hand. Oktoberrevolutionen hade varit helt omöjlig utan soldater som hade tjänstgjort i den tsarryska armén. Men Anders Carlsson och Kommunistiska Partiet kanske planerar att genomföra en revolution med sina bara händer?
Det långsiktiga målet med soldatarbetet måste sättas i samband med ett folkkrig, där den borgerliga krigsmakten förmodligen kapitulerat eller besegrats. Detta fångas i Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” (2003), där det heter det om SKP(m-l)/SKA:
”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?
Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen. ”
Anders Carlsson sysslar också med uppbyggelselitteratur. Han menar också att medlemmar i SKP hade en särskild benägenhet att återvända till det borgerliga lägret:
”En svensk maoist på 1970-talet sökte inte och hade inte anledning att söka konflikt med borgerligheten, som istället var en allierad i kampen mot huvudfienden. Det passade återvändarna perfekt.”
Min uppfattning är att de flesta som lämnade SKP på grund av stridigheterna fr.o.m 1970-talet fortfarande är socialister av något slag. Om man ser till KFML:s AU 1970, som bestod av Gunnar Bylin, Kurt Lundgren, Bosse Gustafsson, Sköld Peter Matthis, Sigyn Meder och Frank Baude, blev en socialdemokrat, d.v.s Bo Gustafsson; en folkpartist, d.v.s Gunnar Bylin; oklara partisympatier, d.v.s Kurt Lundgren, medan både Sköld Peter Matthis och Sigyn Meder fortfarande är aktiva i solidaritetsarbetet. Frank Baude har som bekant lämnat Kommunistiska Partiet.
Anders Carlsson namnger också två fanflyktingar, Peppe Engberg och Katarina Engberg, från SKP och KEG. Vad Anders Carlsson indirekt försöker leda i bevis, är att medlemmarna i Kommunistiska Partiet är av ”det rätta virket”, sådana som aldrig överger kommunismens idéer. Jag har ingen överblick över vilka som har lämnat Kommunistiska Partiet (KFM(r)/KPML(r), men jag kan på rak arm namnge två fanflyktingar, exempelvis Ulf Ekman, tidigare pastor i Livets ord, och Klas Eklund, socialdemokrat, numera partilös, Kjell-Olof Feldts högra hand, och med en rad uppdrag inom svensk och internationell finansvärld. Ingen fanflykting från vänstern har väl nått maktens tinnar som han.
Alla s.k vänsterorganisationer i Sverige har haft sina fanflyktingar. Det har aldrig funnits någon vänsterorganisation i Sverige som har kunnat vaccinera alla sina medlemmar mot den borgerliga sjukan. Därför finns det heller ingen anledning att slå sig för bröstet.
Slutord
Min uppfattning är att Kommunistiska Partiet är ett vänsterrevisionistisk parti. ”Vänster” i ord, vilket var som mest tydligt under tidigt 70-tal, revisionistiskt i handling. Partiet tar inte revolutionen på allvar, eftersom det fläker ut sig inför SÄPO. När det gäller utrikespolitiken har Kommunistiska Partiet uppvisat vacklan inför såväl den sovjetiska revisionismen och det socialimperialistiska Sovjet och placerat Kina fr.om slutet av 1960-talet, d.v.s under Mao Zedongs tid, på imperialismen sida: ”… det var Kina, inte Sovjet, som ställde sig på imperialismens sida.” Senare på ett sommarläger ifrågasatte Ander Carlssons Pål Steigans analys att Kina numera är en uppåtstigande supermakt. De facto har Kina idag uppnått samma BNP som USA, vilket Sovjetunionen aldrig lyckades med. Däremot bedriver inte Kina inte samma intensifierade militära upprustning som Sovjet gjorde fr.o.m 1970-talet och som bidrog till att destabilisera landet, så att det slutligen kollapsade. Dessutom bedriver Kina en försiktig utrikespolitik och utvidgar i stället sitt ekonomiska och politiska inflytande runtom i världen. Kommunistiska Partiet är oförmöget att se konsekvenserna av Deng Xiaopings maktövertagande och vad som händer idag i Kina.
När det gäller dagspolitiken är Kommunistiska Partiet tillbaka på ruta ett. I praktiken är det inte mycket som skiljer dagens Kommunistiska Partiet från KFML av år 1969, bortsett från flaxandet i utrikespolitiken. Med facit i hand måste man fråga sig varför KFML(r) egentligen bröt sig ur KFML 1970.
Kommunistiska Partiet kommer aldrig att leda den svenska arbetarklassen till en segerrik socialistisk revolution. Detta står inte i motsättning att det finns medlemmar, som gör goda insatser i dagskampen på sina arbetsplatser eller bidrar till att radikalisera sina arbetskamrater. Men som parti betraktat fungerar det mest som ett tillhåll för dem som utåt vill visa upp sin radikalitet, sin föregivna kommunism, inklusive för SÄPO. Därav plakatpolitiken och det principiella motståndet mot enhetsfrontarbete under tidigt 70-tal. Förmodligen har också Kommunistiska Partiet sedan dess bildande lagt stor vikt vid den sociala sammanhållningen internt, Proletären FF med mera. Men detta är inget typiskt kommunistiskt; det kan också frireligiösa organisationer göra. Det medför inget existensberättigande.
Rickard B. Turesson
05042015
[i] http://kommak.org/wp-content/uploads/2015/02/Kfmlr-och-facket.pdf
[ii] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunistiska_Partiet
[iii] https://www.marxists.org/history/erol/ncm-5/theory-3-worlds/index.hmt
[iv] Ginikoefficient är ett ekonomiskt mått på ojämlikheten, till exempel i inkomstfördelning, hos en befolkning. Måttet bygger på Lorenzkurvan och visar hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (dvs total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.
[v] Monthly Review 21 september 2006 – http://monthlyreview.org/commentary/did-mao-really-kill-millions-in-the-great-leap-forward/
[vi] Jesper Roine: “Thomas Pikettys Kapitalet” – Volante (ISBN 978-91-87419-40-9)
[vii] http://sociology.sunimc.net/htmledit/uploadfile/system/20110121/20110121151141967.pdf
[viii] http://kommak.org/?p=3298
[ix] http://www.nat.nu/typo3/startsida/saekerhetspolis-och-politik/