Den indiska hindutva-regimen under ledning av Modi är på väg att militariseras i den amerikanska imperialismens tjänst och för sin egen expansionism i Sydasien – Låt oss stödja Folkkriget under ledning av Indiens kommunistiska parti (maoisterna) mer än någonsin under den internationella solidaritetsveckan från den 7 till den 12 april 2025!
Hindutva (”hinduiskhet”) är en politisk ideologi som omfattar den kulturella motiveringen för hinduisk nationalism och tron på att etablera hinduisk hegemoni i Indien. Den politiska ideologin formulerades av Vinayak Damodar Savarkar 1922. Den används av Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), Vishva Hindu Parishad (VHP), det nuvarande styrande Bharatiya Janata Party och andra organisationer, som tillsammans kallas Sangh Parivar.
Hindutva-rörelsen är inspirerad av den europeiska fascismen och har på olika sätt beskrivits som en variant av högerextremism, som ”nästan fascistisk i klassisk mening”, med en uppfattning om en homogeniserad majoritet och kulturell hegemoni och som en separatistisk ideologi. Vissa analytiker bestrider att hindutva identifieras med fascism och menar att hindutva är en extrem form av konservatism eller etnonationalism[.
Läs mer här: (https://en.wikipedia.org/wiki/Hindutva)
Modi-regimen, som ideologiskt leds av en reaktionär och fascistisk hinduisk överhöghet (Hindutva-ideologin), militariseras genom att fokusera på den nationella militärindustrin i syfte att bli en alltmer aggressiv regional makt i Sydasien och spela sin roll som en pålitlig partner till USA-imperialismen. Denna dubbla roll tjänar den indiska komprador-byråkratiska borgarklassen i syfte att expandera i området på bekostnad av grannstaterna, i synnerhet Nepal och Bhutan, men även Pakistan och Bangladesh. När det gäller förbindelserna med Kina, eftersom det senare är ett socialimperialistiskt land och därför mycket mer ekonomiskt utvecklat, strävar Indien i denna fas efter att spela rollen som ett brohuvud i den amerikanska imperialismens tjänst mot sin granne.
Faktum är att Indien för närvarande inte kan konkurrera direkt med Kina, varken på den ekonomiska eller på den strikt militära området (och siffrorna talar för sig själva: i år har Kina avsatt investeringar i den militära sektorn för 275 miljarder dollar medan den indiska andelen motsvarar 75 miljarder dollar, med en ökning på 7 miljarder jämfört med föregående år).
I vilket fall som helst har Modis Hindutva-regim inte bara ökat sin budget jämfört med tidigare år, utan ur kvalitativ synvinkel siktar den på en ”nationalisering” av sektorn genom att begränsa importen av vapen och utveckla den inhemska militärindustrin också genom stöd till privata företag och nationella nystartade företag samt samriskföretag.
Indien: ”världens största demokrati”?
Indien är i dag världens folkrikaste land med cirka 1 miljard och 400 miljoner invånare, ett land i ekonomisk tillväxt (7,5 procent per år, mer än dubbelt så mycket som världsgenomsnittet), men dess ekonomi är fortfarande beroende av imperialismen och den indiska borgarklassen drömmer om att bygga ett starkt land cementerat av den fascistiska Hindutva-ideologin där det inte finns plats för religiösa minoriteter som kristna och muslimer (som i vissa delstater dock är majoriteten som i Kashmir eller en stor del av befolkningen) och inte heller för demokratiska meningsskiljaktigheter. I själva verket är Indien ett djupt heterogent och splittrat land, eller som det definieras av indiska kamrater, ett ”folkens fängelse”, där många nationaliteter tvingas vara en del av den indiska federationen (som består av 28 delstater och 8 territorier).
Faktum är att det finns självständighetsrörelser i minst åtta delstater, med början i ”de sju systrarna” (de federala staterna i nordöstra Assam, Maghalaya, Manipur, Mizoram, Tripuram, Nagaland och Arunachal Pradesh) och i Kashmir, varav den sistnämnda sedan 2019 har ”nedgraderats” av Modi-regimen från en delstat till ett ”territorium” som administreras direkt av New Delhi, och dessutom har lagstiftningen ändrats för att gynna förvärv av medborgarskap och förvärv av mark och egendom av indier som inte är kashmirier. Detta, som är ett öppet brott mot 1949 års konstitution, öppnar vägen för mer brutala former av kolonialism i Kashmir från centralregeringens sida. Dessutom är införandet av Hindutva-ideologin under det senaste decenniet inte särskilt lämpligt för stater där det finns starka språkliga, kulturella och nationella identiteter, som i Tamil Nadu, Telengana och Punjab.
Alternativet till Hindutva-Indien är den nydemokratiska revolutionen för ett verkligt demokratiskt och socialistiskt Indien
Det är folkkriget som inleddes 1968 i Naxalbari i Västbengalen (därav termerna ”naxalism” och ”naxaliter” för att definiera maoismen respektive maoisterna i Indien) som idag leds av Indiens kommunistiska parti (Maoisterna), resultatet av sammanslagningen 2004 av de två huvudsakliga ”naxalitiska” grenarna, Communist Party of India (Marxist-Leninist) People’s War Group och Maoist Communist Centre, som 2014 fick sällskap av Communist Party of India (Marxist-Leninist) Naxalbari, som idag utgör det ”största interna säkerhetshotet” i Indien enligt den tidigare premiärministern Singhs definition 2006.
Indiens kommunistiska parti (maoisterna) leder genom strategin med folkkrig en nydemokratisk revolution i syfte att eliminera de feodala kvarlevor som förtrycker bönderna, adivasis (stamfolk) och folket på landsbygden och fördela jorden till bönderna och eliminera landets halvkoloniala beroende av imperialismen och i synnerhet USA-imperialismen. En sådan revolution, som huvudsakligen äger rum i landets vidsträckta landsbygdsområden, men som också har en närvaro i metropolerna, kan bara krönas med att den centrala politiska makten erövras och oavbrutet fortsätta mot en socialistisk revolution ledd av arbetarna och den indiska arbetarklassen i allians med landets övriga förtryckta samhällsklasser. Vidare stöder Indiens kommunistiska parti (maoisterna) självständighetsrörelserna och de förtryckta nationerna inom den indiska federationen.
IKP (Maoisterna) är ett genuint internationalistiskt parti som först och främst stöder de andra pågående folkkrigen och väpnade striderna som leds av mlm broderpartierna i Filippinerna, i Manipur (inom landet) som leds av Manipurs maoistiska kommunistparti, i Turkiet och Norra Kurdistan och i Bangladesh samt de nationella befrielserörelserna, särskilt den palestinska, och som också stöder arbetarnas klasskamp i de imperialistiska länderna.
Efter att operationen Al-Aqsa Flood inleddes av det palestinska motståndet den 7 oktober 2023 uttryckte IKP (Maoisterna) sitt fulla stöd till Hamas och till alla motståndsgrupper genom att organisera initiativ och politiska kampanjer bland de indiska massorna och arbetarna med början från de befriade områdena och i gerillazonerna där IKP (Maoisterna) verkar.
Det bör stå klart att endast IKP (Maoisterna):s politiska och strategiska linje, som leds av den marxist-leninist-maoistiska ideologin, i dag utgör det enda verkliga alternativet till den indiska borgarklassens projekt, en verklig mardröm för folket och de indiska folkmassorna.
Det som av den indiska borgarklassen uppfattas som en existentiell fara innebär i stället en befrielse från exploatering och det imperialistiska oket för folket i Indien och världen.
Modi-regimen är folkfientlig och står i USA-imperialismens och sionismens tjänst
Modis indiska regering och den indiska regimen i allmänhet har alltid varit en stark allierad till sionismen och den sionistiska staten Israel. Denna allians mellan de två länderna, som styrs av reaktionära ideologier av nazistisk typ, såsom sionism och hindutva, har blivit allt starkare genom ett nära ekonomiskt, militärt, tekniskt och underrättelsemässigt samarbete. Sionisterna försåg inte bara Indien med drönare och sakkunskap, utan utbildade också de indiska förtryckarstyrkorna i de tekniker för antigerillakrigföring och selektiv eliminering som de tillämpade i Palestina och Västasien mot motståndsrörelsens ledare.
I dagsläget, när Trump har blivit USA:s president, stärks axeln Washington-New Delhi ännu mer, med tanke på att området som täcker Indiska oceanen och Stilla havet , och i synnerhet Taiwan, håller på att bli centrum för interimperialistiska motsättningar mellan USA-imperialismen och den kinesiska socialimperialismen. Den indiska kompradorbyråkratiska bourgeoisien förväntar sig i detta skede inget bättre än att ytterligare säkra sin roll som en bastion för USA-imperialismen i Sydasien och att dra ännu större fördel av sin ställning som garanteras av imperialismen själv.
Den indiska regimens och Modi-regeringens folkmordsinriktade kontrarevolution
Sedan november 2009 har den indiska regimen inlett en militär operation kallad Green Hunt i syfte att ödelägga jorden i de befriade områdena under IKP (maoisternas) folkliga regering och i gerillazonerna, förflytta hela byar till koncentrationsläger för att skilja befolkningen (havet) från revolutionärerna (fiskarna) och därmed skada inte bara partiet utan också de folkliga massorganisationerna av bönder och adivasis, samtidigt som elitspecialstyrkor som Greyhounds eller COBRA-kåren har skapats för att stödja de olika polisstyrkorna (dvs. den federala polisen, den lokala polisen i varje delstat, gränspolisen mellan de olika delstaterna) som har begått fruktansvärda brott genom att genomföra massakrer i bonde- och adivasibyar.
Regeringen har också försökt att tränga in i de revolutionära områdena genom att utlova ”utveckling”, med byggandet av infrastrukturer som börjar med vägar och broar, som i verkligheten är medel för att underlätta truppförflyttningar och när vägarna avancerar växer polisstationer, fängelser och koncentrationsläger upp som svampar ur jorden tillsammans med mångfaldigandet av kontrakt för utländska företag och samriskföretag för att exploatera råvarorna i dessa regioner till förfång för lokalbefolkningens ekonomi. Även om IKP(Maoisterna) och PLGA[Folkets befrielsegerilla] under dessa 15 år har organiserat motoffensiva kampanjer som tvingat den indiska regimen att då och då skjuta upp sitt löfte om att helt eliminera naxalismen, vilket de indiska kamraterna själva bekräftar, har förlusterna i det revolutionära lägret varit enorma: många befriade områden har återerövrats, gerillafronterna har minskat, några viktiga partiledare, till och med på centralkommitténs nivå, har mördats och arresterats liksom förlusterna i gerillans led har ökat
Allt detta har också understötts av den indiska regimens förmåga att uppdatera sin övergripande strategi för Operation Green Hunt, genom underoperationerna Samadhan och Prahar med start 2017, som har sett användningen av flygbombningar med användning av armén med start 2021. Samtidigt har den indiska regimen under de senaste 15 åren intensifierat sitt förtryck av demokratiska, progressiva och revolutionära intellektuella som kritiserar det militära förtrycket och dödandet av tusentals civila stamfolk i områdena i Revolutionary Compact Zone (de områden där IKP (Maoisterna) verkar och som borgarklassen kallar den ”röda korridoren”).
Intellektuella som stämplas av regeringen som ” stadsmaoister” och arresteras genom tillämpning av antiterroristlagen, Unlawful Activities Prevention Act från 1967 (som antogs ett år före Naxalbari-upproret), vilken ändrades och utvidgades i stor utsträckning 2004, samma år som IKP(maoisterna) bildades. Ett symboliskt exempel var det utdragna statliga mordet på professor Saibaba vid universitetet i New Delhi, en progressiv ledare som fördömde Operation Green Hunt. Han anklagades för att vara en ” stadsmaoist” och efter långa perioder av frihetsberövande med början 2014 under förhållanden som gradvis undergrävde hans osäkra hälsa dog han slutligen den 12 oktober förra året.
Revolution eller reaktion? Att välja sida är ett måste!
Nu är den tidsfristen som den indiska regeringen har satt för att eliminera naxalismen i Indien mars 2026, genom den nuvarande folkmordsoperationen som kallas ”Kaagar”.
Nu är det mer än någonsin nödvändigt att stödja folkkriget i Indien och IKP (maoisterna) på global nivå, eftersom folkkriget är det enda alternativet till det hindutva-barbari som tvingar majoriteten av den indiska befolkningen att leva i misär och som dömer dem till att plundras på sitt lands rikedomar av imperialismen i samarbete med den indiska kompradorbourgeoisien.
Att stödja folkkriget i Indien och CPI (maoisterna) innebär därför följande
att stödja möjligheten att det folkrikaste landet i världen kan befria sig från förtryck;
att hindra imperialismens planer i Asien och i området kring Indiska oceanen och Stilla havet
att stödja utvecklingen av revolutionära rörelser i Sydasien och i synnerhet i grannländer som Nepal, Bhutan, Myanmar och i det socialimperialistiska Kina självt;
att stödja den globala antiimperialistiska kampen och i synnerhet stödja den nationella befrielsekampen i Palestina genom att slå mot axeln Israel-Indien.
——————————————