Den 17 oktober har en speciell klang i Frankrike. På banderollen ovan står det ”17 oktober 1961, varken glömmer eller förlåter!” som refererar till  Massakern i Paris 1961 som var ett massmord på algerier som bodde i Paris, utfört av den franska nationella polisen. Den inträffade den 17 oktober 1961, under Algerietkriget. På order av chefen för Paris-polisen, Maurice Papon, attackerade den nationella polisen en demonstration med 30 000 algerier som stödde Nationella befrielsefronten. Efter 37 år av förnekanden och presscensur erkände regeringen slutligen 1998 att 40 personer hade omkommit, medan vissa historiker uppskattar att mellan 200 och 300 algerier dog. Dödsfallen berodde på våldsamma misshandel av polisen samt massdränkningar, då poliser kastade demonstranter i floden Seine. Läs vidare på Wikipedia

Det är ingen tillfällighet att man i Frankrike kopplar ihop datumen. Dagen protester möter samma reaktionära borgarklass och polis.

Orginalartikeln finns här. Noterna hare lagts till av redaktionen under översättningen.

Efter den 17 oktober: vilka politiska utvägar finns det för upproret och upploppen?

Uttalande av OCML-VP den 25 oktober 2026

Folkets vrede

Ungdomarna har satt eld på det reaktionära Frankrike för att ta avstånd från ett samhälle som de inte längre står ut med.

• Ett samhälle där krig och militarisering prioriteras, där man skickar trupper till Saudiarabien, där det inte finns en enda krona kvar till utbildning – eller till hälso- och sjukvården för den delen. Allt går till vapen, ingenting till ungdomarna!

• Ett rasistiskt samhälle där ungdomarna i förorterna endast ses som vildar, barbarer och ”upploppsmakare” som måste kuvas med obegränsad våldsanvändning. Och å andra sidan försöker man indoktrinera dem med minnesceremonin för den 11 november… ”Ära åt våra döda”, påstås det! Ja, kanonmat för imperialistiska konflikter, både tidigare och framtida!

• Ett klassamhälle där man år efter år väljer ut de som ska ingå i den lyckligt utvalda skaran som kommer att ha framgång, medan de övriga överlämnas åt sitt öde som arbetslösa eller arbetare. Avskaffa ParcoursSupⁱⁱ och MonMaster,ⁱⁱⁱ verktygen för detta klassurval!

• Ett samhälle där våldet är överallt, särskilt inom utbildningen, riktat mot ungdomar som måste hålla tyst och sköta sig, mot systematisk utestängning. Men också i hela samhället: arbetslöshet, osäkra anställningsförhållanden, tungt arbete, flexibilitet – proletärerna är kanonmat i den globaliserade ekonomiska krigföringen. Nu räcker det!

• Ett samhälle där staten tror att den kan göra precis vad den vill för att förtrycka ungdomar på de mest barbariska sätten: regelbunden misshandling under frihetsberövande, skott med LBD-vapen,^iv tårgasattacker utan anledning – polisen går bärsärkagång, särskilt i förorterna. I Aubervilliers attackerades en förskola med tårgas!!

Ungdomarna har rätt! De bryter tystnaden på gatorna och tänder upprorets låga! Vi måste följa i deras fotspår och fortsätta kampen! ”En gnista kan tända en präriebrand”, som Mao Zedong sa!

De har lyckats bryta den passivitet och maktlöshet som tyngde arbetarklassen och övriga förtryckta klasser.

Ställda inför den ekonomiska krisen, fattigdomen, arbetslösheten och de osäkra levnadsförhållandena; ställda inför budget- och skuldkriserna samtidigt som bourgeoisin skördar miljarder i vinster; inför den ekologiska krisen som ingen bryr sig om – värmeböljor, giftiga kemikalier, jordbruksindustrin, vatten- och markföroreningar, inför den pågående försämringen av utbildning och hälso- och sjukvård, och inför det grova polisvåldet – har denna ansamling av katastrofer lett till det som var oundvikligt: folkets uppror och raseri, med det legitima våld som ett sådant oacceptabelt statligt våld och en sådan arrogans förtjänar.

Vi har rätt att göra uppror! Vi hyllar modet, beslutsamheten och den enastående solidariteten hos demonstranterna, som har samlats från alla samhällsskikt för att stå upp mot regeringen och de katastrofala följderna av dess exploaterande politik.

Nej, det vi såg var inte ”horder av ligister från förorterna som kom för att plundra och utnyttja situationen”, som högern och ytterhögern gärna hävdar – en bild som upprepas av vissa delar av småborgerligheten, som är gripna av panik! Det vi såg var arbetarklassens ilska, som har fått nog av livets hårda villkor och systemet. Till och med borgerliga gymnasieelever – som egentligen inte drabbats – visade solidaritet genom att gå ut för att stödja förorterna!

Mobiliseringen överträffade alla förväntningar.

Man räknade med 200 000 människor på gatorna, men det blev 800 000 – och samma sak igen den 24:e! Till och med inrikesministeriet tvingades under dagen revidera alla sina siffror uppåt och erkänna att man hade blivit helt överväldigad.

• Man förväntade sig en stark mobilisering bland gymnasieeleverna, och den kom. En anmärkningsvärd skillnad jämfört med tidigare rörelser var att yrkesskolorna deltog i aktionen.

• Men de drog även med sig studenterna, och de flesta universitet och högskolor var berörda.

• De lockade fram de mest beslutsamma Gula västarna ur skuggorna, de som aldrig har gett upp den kamp som inleddes 2018, motiverade av fattigdom och de höga levnadskostnaderna. Mer eller mindre fredliga, mer eller mindre radikala – det är fattiga arbetare som omedelbart ”förstod” rörelsen och inte är rädda för konfrontation, och som har dragits med i vågen av ”Gula västar och ungdomar tillsammans”!

• De har fått fackföreningsmedlemmarna att ansluta sig till dem, vilket är en stor skillnad jämfört med tidigare rörelser där fackföreningarnas ställning inte hade varit särskilt tydlig. Här har vi sett en verklig mobilisering av framför allt de stridbara aktivisterna inom CGT och SUD, som kommit för att skydda ungdomarna mot polisvåld.

För närvarande är den organiserade arbetarklassen som helhet inte mobiliserad, utan intar en avvaktande hållning, skrämd av våldet och fortfarande passiv. Vi får se vad framtiden har att erbjuda, med strejkuppmaningar från och med den 5 november, efter skollovet. Åtstramningsåtgärderna och den växande fattigdomen, ställda mot de skamliga miljarder som den stora kapitalistiska och imperialistiska bourgeoisien har ackumulerat, kan underblåsa den präriebrand som gymnasieeleverna har tänt.

• De har dragit med sig ungdomarna från förorterna – de utestängda, de som förvisats till undermåliga skolor, de som dagligen utsätts för förtryck av en rasistisk och våldsam polis. Uppvuxna i ett samhälle där bourgeoisiens plundring av rikedomar är regel, är det inte förvånande att de har kommit för att slåss och konfrontera makten, särskilt som de är ganska vana vid att bemöta polisvåld. De sociala medierna har både tidigare och i dag spelat en viktig roll i mobiliseringen, visserligen motsägelsefull, men ändå verklig.

• De har vunnit stort stöd bland de arbetande klasserna, trots mediernas skamliga propaganda om plundringar som syftar till att sprida rädsla och försöka kväva rörelsen. Solidariteten har varit mycket stark: föräldrar som demonstrerar tillsammans med sina barn, ungdomar som skyddar de äldre under demonstrationerna, lärare och fackföreningsmedlemmar som försöker begränsa polisens våld.

• De nya mobiliseringarna den 24:e visade att engagemanget inte avtar, trots skollovet, trots det usla vädret och trots det brutala förtrycket.

Reformisterna kan visserligen göra vad de vill för att reducera rörelsen till frågor om stora pengar (löner, resurser till skolan) och en bättre fördelning av rikedomarna – frågor som visserligen är legitima men som inte ifrågasätter kapitalismen – men denna mobilisering utan motstycke är folkets raseri, som inte längre står ut med detta system, dess vrede och legitima våld. Det är vår sida, det är vår kamp, och vi deltar i den.

Dessutom var det 8 000 kilometer från Parisområdet som den första blockaden ägde rum i slutet av augusti, vid gymnasiet i Acoua på Mayotte^v. Sedan dess har upproret spridit sig till Guyana, Réunion, Martinique och särskilt mot de höga levnadskostnaderna på Guadeloupe, med den antikoloniala dimension som är specifik för dessa territorier.

I hela Europa och över hela världen

Regeringen och medierna försöker få oss att tro att det handlar om ett uppror bland slödder som måste kvävas brutalt, samtidigt som de slänger några smulor till de snälla, manipulerade gymnasieeleverna.

Men upproret bryter ut överallt! I Spanien är det bostadskrisen och de stigande hyrorna som driver de lägre samhällsklasserna ut på gatorna, och idag ansluter sig ungdomar som följer det franska exemplet. I Tyskland är det motståndet mot militariseringen och återinförandet av värnplikten som mobiliserar ungdomen. I Albanien och Serbien är det kampen mot korruptionen. I Italien tar ungdomsupploppen samma vändning som i Frankrike. I Belgien, Portugal och Grekland breder mobiliseringen ut sig.

I Chile och Latinamerika, i Bangladesh, i Turkiet – överallt betraktas ungdomsupproret i Frankrike med entusiasm som en symbol för en ny manifestation från Gen Z mot systemet och den imperialistiska ordningen.

Vem kan få oss att tro att händelserna den 17 oktober bara är ett litet problem som beror på misslyckad regeringspolitik? En enkel fråga om fördelning av rikedomar?

Att upproret spridit sig överallt är ett bevis på hur omfattande kapitalismens kris är och på hur alla borgerliga krafter försöker låta arbetarklassen och folket få betala för den, samtidigt som de själva slukar allt de kommer över.

Samtidigt bevittnar vi både de förödande följderna av den globaliserade ekonomiska krigföringen och kapitalismens förfall, som skamlöst frossar i denna nedgångsperiod inför sina imperialistiska konkurrenter.

En maktlös borgarklass går under

Regeringen är i knipa. Även den är fångad av motsättningarna i en ekonomisk, finansiell och budgetmässig kris; den har inga omedelbara lösningar kvar och försöker överleva endast genom hårdaste förtryck för att sedan driva igenom en hel rad folkfientliga åtgärder. Och genom att sprida rädsla via de medier som den kontrollerar, för att driva på en radikalisering av vissa delar av småborgerligheten – den traditionella (handlare, fria yrken) eller den avlönade (chefer) – som man smickrade efter plundringarna. Det är här bilden av ”horderna av förortsavskum som kommer för att plundra” passar in.

Befinner vi oss därför i en revolutionär situation, som vissa verkar tro? Nej, den repressiva apparaten – armén och polisen, som till stor del har vunnits över av fascismen – är fortfarande solid, och bourgeoisien har fortfarande flera järn i elden.

För det första: scenariot med Nationella samlingspartiet (RN), som tyvärr är den mest troliga: ett auktoritärt, militariserad regim, inte helt fascism men betydligt hårdare än idag. Nyordet ”demokratatur” verkar väl passande, med stöd från den imperialistiska storbourgeoisien – Bolloré, Stérin^vi – som självklart kommer att få sällskap av de stora cheferna inom MEDEF,^vii som är alltför lättade över att få social fred. Redan nu låter regeringen en fascistisk milis paradera i Lyon mitt under utegångsförbudet, medan andra nazistliknande element attackerar demonstranter i Nice, Montpellier, Clermont-Ferrand och på andra håll utan att ingripa…

Paradoxalt nog är JLM^viii-scenariot (om det skulle bli verklighet) – trots att regeringens främsta fiende är den så kallade extremvänstern och LFI – också ett reformistiskt alternativ för systemets överlevnad. Ett kontrarevolutionärt alternativ som kommer att leda folkmassorna in i en återvändsgränd, oförmögna att reformera kapitalismen som ruttnar i en allmän kris. Som många har påpekat kan man inte samtidigt göra anspråk på en revolutionär roll och framställa sig som framtida förvaltare av en kapitalism med ett mänskligt ansikte… Det oundvikliga misslyckandet för ett sådant reformistiskt alternativ kommer lika oundvikligt att leda till att de hårdaste fraktionerna inom bourgeoisin återvänder till regeringen (se Syriza^ix i Grekland).

De övriga politiska alternativen (LR, PS, PC,^x Renaissance^xi, De Gröna…) är idag av underordnad betydelse.

Slutligen präglas alla reaktioner av utsikterna inför valet 2027, där varje fraktion spelar ut sina kort mot bakgrund av ett ekonomiskt, socialt och politiskt förfall.

Risken är stor att vi återigen får se en konfrontation mellan ordningens läger och kaosets läger. De äldre har inte glömt valet i juni 1968, strax efter den stora generalstrejken, som fyllde Nationalförsamlingen med den enhetliga blå färgen hos den mest reaktionära högern…

Statens förtryck

Bourgeoisien har alltså inget annat val än att ta till det hårdaste förtrycket. Det tar sig många former:

– Provokationer under demonstrationerna med falska upploppsmakare och riktiga poliser, som filmas när de hetsar upp upproret innan de söker skydd i ordningsstyrkornas led. Man måste skapa kaos för att rättfärdiga upprätthållandet av ordningen med alla medel.

– Extremt våldsamt förtryck, skott med LBD-vapen eller chockgranater, bortslitna händer, utstuckna ögon, skallskador. Till och med ett dödsfall som uppenbarligen orsakades av den höga koncentrationen av tårgas. Syftet är att skrämma, att verkligen utnyttja hotet om funktionsnedsättning i bokstavlig mening, samt stress, för att sätta stopp för de radikala mobiliseringarna.
– Tortyr på polisstationer och i förvar, med ett oöverträffat antal personer i polisförvar, örfilar och slag, sexuella övergrepp, rasism, systematiskt våld, förolämpningar och trakasserier, samt oacceptabla förhållanden i häktningscellerna – i sådan utsträckning att även domare tvingas reagera mot förhållandena. Målet är att krossa en generation av politiserade gymnasieelever som inte låter sig kuvas.

– Förhör i snabbdomstol, domar på löpande band, åtal som är så skamliga att domarna tvingas nyansera dem. Kom ihåg detta: det är bättre att slå sin fru och sina barn, förskingra miljoner, än att begå butiksstöld – det är den läxa som rättsväsendet upprepar idag. Vi återvänder till Hugo och La Fontaine: ”beroende på om ni är mäktiga eller eländiga…”

Vi måste villkorslöst försvara alla åtalade, vägra att ”skilja agnarna från vetet” och stå på samma sida som alla offer för regeringens förtryck !

– De ungdomar från förorterna som grips blir allt yngre, 13, 14 år… I arbetarklassförorterna erkänns inte statusen som barn eller tonåringar; alla betraktas genast som ”brottslingar”, och polisen har fritt spelrum.

– Demonstrationsförbud i alla större städer, bussar med papperslösa som stoppas i Orléans, hinder av alla slag, utegångsförbud, försök att kalla in kommunpolisen – snart kanske till och med armén?

Regeringen gör allt för att krossa rörelsen, splittra, kriminalisera och förtrycka den utan gränser. Det är så omfattande att vissa demokratiska krafter reagerar på det.

Ändå är det få som upprepar demonstranternas slagord ”Det här kan inte fortsätta!” Reformisterna föredrar istället att fokusera på de omedelbara ekonomiska kraven…

Hur ska man tolka plundringarna?

Vi tänker inte försköna denna känsliga fråga, som dominerar nyhetsrubrikerna i alla medier i ett försök att misskreditera rörelsen.

För det första vill vi betona: detta är en underordnad aspekt av protesterna. Låt oss inte välja fel sida inför alla borgerliga eller småborgerliga tolkningar. Det viktigaste är folkets raseri och dess berättigade vrede.

För det andra: oavsett om vi tycker om det eller inte, så är vandalism och plundring en integrerad del av varje uppror, av varje upplopp.

Vi har inte glömt branden i Bretagnes parlament i Rennes, som utlöstes av fiskarna 1994. Eller de många reaktionära övergreppen från bönderna i FNSEA^xii eller agrofascisterna i Coordination Rurale.

Marx återkommer flera gånger till upploppen^xiii:

”Långt ifrån att motsätta sig de så kallade överdrifterna, exemplen på folkets hämnd mot hatade individer eller offentliga byggnader som endast förknippas med avskyvärda minnen, måste man inte bara tolerera dessa exempel, utan även själv ta ledningen för dem. ”

Utdrag ur ”Centralkommitténs upprop till Kommunistförbundet”, författat av Karl Marx och Friedrich Engels i mars 1850.

”Hela världens bourgeoisie ser med välbehag på masslakten efter kampens slut, men den är indignerad över skador på byggnader!”

Marx, Inbördeskriget i Frankrike, 1871.

Marx talar om offentliga symboler eller hatade personer. Det spelar alltså ingen roll för oss om stadshuset i Limoges brann ner eller om foajén i stadshuset i Marseille blev sönderslagen. Men vi noterar att exemplen på angrepp mot symboler för statsmakten – polisstationer, domstolar, prefekturer, stadshus – är mer än sällsynta – de var väl skyddade. Man har ännu inte nått så långt i demonstranternas politiska medvetande.

På samma sätt kan vi förstå attackerna mot lyxbutiker, Apple-butiker, mobilbutiker, sportbutiker, optiker och liknande. De är symboler för ett konsumtionssamhälle från vilket de breda folkskikten är utestängda. Att ge sig på dessa butiker är visserligen ett tecken på alienation, men också ett svar på en outhärdlig utestängning. Visst. Ibland har man också sett plundrare omedelbart dela ut bytet, vardagsvaror, till dem omkring sig; man kan i viss mån förstå den här ”Robin Hood”-logiken.

Men vi kan inte tolerera plundring för plundringens skull, såsom den spred sig på sociala medier före den 17 oktober, vilket gick så långt att man fysiskt angrep butiksinnehavare eller kunder i småbutiker. Detta är något nytt i samband med demonstrationer, även om vi under ungdomarnas demonstrationer mot CPE-lagen^xiv 2006 såg vågor av stölder där mobiltelefoner rycktes ur händerna på offren. Så naturligtvis, som tidningen Politis säger, ”lever ungdomarna i en värld som liknar ett omfattande plundrande av de svaga av de starka”, där de största förövarna är de som angriper hälso- och sjukvården, utbildningen, sysselsättningen och bostadsförsörjningen. Självklart lämnas de åt sitt öde av alla politiska krafter och reagerar så gott de kan. De är förstås inte ”i sig själva” ligister som splittrar folkets sida, men det finns en hel politiseringsprocess som saknas.

Men det finns en gräns som inte får överskridas när det gäller ett eftergivet stöd. Vi får inte låta intrycket slå rot att detta är ett ”revolutionärt” uppror som syftar till att ”återta det välstånd” som har undgått dem. Om vi tillåter att dessa attityder utvecklas riskerar vi att få betala ett mycket högt pris i framtiden, då dessa övergivna och avpolitiserade grupper riskerar att manipuleras av egennyttiga krafter.

Vilka uppgifter har vi idag?

Vi befinner oss i en period som inte är revolutionär, där de kommunistiska krafterna är mycket svaga, splittrade och utspridda (vi räknar oss själva dit). Men där upproret är djupt och explosivt.

Vår huvuduppgift är inte att uppmana till upplopp och uppror, även om vi måste delta i dem med alla våra medel. Det är samma inställning som Marx hade vid den tiden inför Pariskommunen, vars utbrott han ansåg vara förhastat.

Huvuduppgiften är att bygga upp partiet, att uppmana till politisering och organisering, framför allt inom arbetarklassen, som fortfarande står utanför rörelsen, trots den faktiska mobiliseringen av de mest beslutsamma fackföreningsmedlemmarna. Det är detta vi framför allt ägnar våra krafter åt. Utan ett arbetarparti, utan en avantgarde, kommer upploppet, folkets raseri, endast att leda till förtryck eller till en reformistisk återvändsgränd.

Låt oss inte glömma att ett uppror eller en revolt kan leda till seger och störta ett regim eller en regering, som i Portugal 1974, i Tunisien och Egypten 2011, i Sudan 2019 och i Nepal 2025. Det krävs ett förtruppsparti för att organisera de kommande upproren och fungera som deras högkvarter, så att de kan överleva även efter maktövertagandet, precis som i den bolsjevikiska revolutionen 1917.

Vi uppmanar den revolutionära ungdomen och den upproriska arbetarklassungdomen att förena sina krafter med arbetarklassen, och inte överlåta ledarskapet till den småborgerliga ungdomen eller till några reformistiska strömningar.

Vi uppmanar de ärliga och kampvilliga aktivisterna inom arbetarrörelsen att samordna sina insatser för att staka ut en väg – om nödvändigt utanför de reformistiska organisationerna – och att leda den ideologiska kampen på arbetsplatserna och inom fackföreningarna mot de rasistiska, pacifistiska och legalistiska fördomarna som hindrar uppbyggnaden av klassens enhet.

Vi uppmanar alla att ansluta sig till och organisera den antifascistiska rörelse som håller på att växa fram på en verklig klassgrund, för att undvika att fortsätta på den väg av institutionell reformism som präglade Orléans.

Vi uppmanar till försvar av alla åtalade, utan någon som helst diskriminering – de är en del av den pågående rörelsen.

Vi uppmanar till att kanalisera ilskan och våldet och undvika alla oordnade plundringar som endast syftar till att tillfredsställa ett omedelbart behov.

Vi betonar hur brådskande detta är.

Det är mer än troligt att vi går mot en förstärkning av förtrycket och reaktionära tendenser på alla fronter, i och med att en ledare med fascistiska tendenser väljs i det kommande presidentvalet.

Vi vänder oss till alla tidigare aktivister som vill återuppta kampen, till alla aktivister i de splittrade politiska kretsarna, till alla fackföreningsmedlemmar och isolerade aktivister som inser att det inte finns någon annan utväg än den politiska: ni vet att LFI varken är en framtidsutsikt eller ett skydd mot fascismen. Därför är det dags att göra slut på individualismen i den splittrade proteströrelsen; det är dags att återuppta uppbyggnaden av ett verkligt kommunistiskt och revolutionärt parti, med stöd i arbetarklassens kärna.

Vi räknar med de mest stridbara och medvetna delarna av folket och proletariatet: klassmedvetna fackföreningsmedlemmar, radikala miljöaktivister, aktivister inom antirasism och radikal feminism samt den upproriska ungdomen i förorterna, för att tillsammans med oss bilda detta kommunistparti.