Utvecklingen av socialismens politiska ekonomi under kulturrevolutionen

Artikel är präglad av sin tid, den skrevs 1981, då det ännu inte stod klart exakt hur Kina skulle utvecklas efter den kontrarevolutionära kuppen. Att vi idag översätter den beror på den viktiga redogörelsen över hur den politiska ekonomin diskuterades inom vänstern nära Mao mot slutet av kulturrevolutionen. Den politiska ekonomin är ett väldigt viktigt ämne, men kom inte upp i ”Den stora polemiken”, den omfattande diskussionen mellan det sovjetiska och kinesiska partierna, som ledde till brytningen mellan dem. Detta var en av orsakerna att till att felaktiga idéer, som härstammade från Sovjetunionen, leve kvar inom det ekonomiska området i KKP och den internationella maoismen under lång tid. Som artikeln antyder finns det fortfarande frågor kvar som behöver klargöras och utvecklas.

masi

En teori om övergångssamhället

Mao Zedong och Shanghai-skolan

av Peer Möller Christensen och Jorgen Delman, 1981. Först publicerad på nätet 2019.

Översatt från https://bannedthought.net/China/MaoEra/PoliticalEconomy/ATheoryOfTransitionalSociety-MaoZedongAndTheShanghaiSchool-1981.pdf

Inledning

Statskuppen i Kina i oktober 1976 väckte stor förvåning i större delen av västvärlden. Inom loppet av ett par månader verkade de politiska maktförhållandena i Kina ha vänds upp och ner, liksom landets samtida historia. Förvånad av de kinesiska förklaringarna och desorienterad av händelsernas plötslighet och slutgiltighet tenderade den västerländska allmänheten att acceptera de skäl till statskuppen som de segrande konspiratörerna framförde.

Det är dock ytterst problematiskt att omedelbart acceptera både nya och gamla förklaringar – bara för att de framförs av makthavare. Bakom de aktuella anklagelserna mot Mao Zedong och ”De fyras gäng” för att ha ”saboterat”, ”undergrävt” osv. den socialistiska ekonomin och det socialistiska systemet, finns det omfattande bevis för att avskaffandet av Kulturrevolutionen inte bara är en fråga om rättslig rättvisa. Verkliga politiska och teoretiska motsättningar mellan fraktioner inom det kinesiska kommunistpartiets (KKP) ledning fanns utan tvekan och utgjorde grunden för återkommande maktkamp. Därför anser vi fortfarande att det är värt att studera det decennium som

kulturrevolutionen varade – inte för att ”frikänna” Mao Zedong eller ”De fyras gäng” från de misstag eller brott de må ha begått, utan för att få en mer nykter och realistisk förståelse av det omvälvande decenniet.

I detta avseende är det nödvändigt att beakta den teori eller de teorier som ligger till grund för Kulturrevolutionen som utgångspunkt för en analys av det faktiska politiska beslutsfattandet. I denna artikel avser vi att presentera en översikt över teorin om övergångssamhället, som utvecklades under perioden 1949–1976 av den radikala falangen inom Kinas kommunistiska parti (KKP), framför allt Mao Zedong och Shanghaiskolan, ekonomer och politiker i Shanghai som samarbetade med radikala politiker inom KKP:s ledning (såsom Zhang Chunqiao och Yao Wenyuan).

Denna teori presenterades som en ”politisk ekonomi för socialismen” som byggde på, men var kritisk mot, sovjetisk marxism. I sin slutliga version närmade den sig den samtida marxistiska teorin som spreds av medlemmar av den nya vänstern i Europa, såsom Charles Bettelheim och Rossanna Rossanda. Ett av de intressanta dragen i denna kinesiska teori var dess förmåga att gradvis befria sig från stalinistisk dogmatism och den sovjetiska marxismens tvångströja och att nå nya insikter om Kinas egenskaper och struktur som socialistiskt samhälle.

Vår artikel är indelad i fem delar: Först presenterar vi en teori som vi kallar ”systemteorin”ⁱ, vilken utvecklades under Stalins ledning i Sovjetunionen under 40-talet och i början av 50-talet och senare exporterades till Kina. Del två är en kort utvikning som ger en inblick i utvecklingen av en teori om marknadssocialism i Kina i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Del tre redogör för Mao Zedongs utveckling av en ”generativ klassteori”, och i del fyra analyserar vi teorin om det vi kallar Shanghaiskolan, som utvecklades i början och mitten av 1970-talet. Den presenteras här för första gången utanför Kina. I våra avslutande kommentarer kommer vi att ge några synpunkter på tillämpligheten av denna teori samt på dess inre motsägelser och uppenbara begränsningar.

”Systemteorin”

Socialismens politiska ekonomi introducerades inte i Kina i större skala förrän i början av 1950-talet, och då i form av den sovjetiska ”systemteorin” – som kom till Kina som en del av överbyggnaden i det sovjetiska ekonomiska och politiska biståndet efter befrielsen 1949. ”Systemteorin” presenterades som den marxistiska teorin om socialismens politiska ekonomi och redogjordes för i sovjetiska läroböcker om politisk ekonomi, främst i ”Politisk ekonomi; en lärobok” som publicerades 1954. ⁱⁱ

Innan denna bok kom till Kina hade kinesiska ekonomer redan en uppfattning om ”systemteorins” natur och idéer från Stalins lilla broschyr: ”Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” (1952), som var avsedd som riktlinje för författarna till ”Läroboken”, själva framstående sovjetiska ekonomer. ⁱⁱⁱ Stalins medverkan i författandet av ”läroboken” och hans slutgiltiga godkännande av den gjorde den till det mest auktoritativa verket inom ”systemteorin”. Den gavs senare ut i en andra och tredje upplaga, men det teoretiska innehållet förblev oförändrat.

Vi vet inte i vilken utsträckning ”Läroboken” användes i Kina före 1959, då en officiell översättning av den tredje upplagan utkom.^iv Men vi vet att Mao Zedong följde översättningen av den tredje upplagan med stort intresse och att han kritiserade den i sina ”Läsanteckningar”^v omedelbart efter dess publicering.

De flesta av idéerna och begreppen i ”systemteorin” hämtades från de klassiska skrifterna av Marx, Engels och Lenin, från Stalin och från olika sovjetiska ekonomer. De var välkända redan tidigare, men detta var det första försöket att presentera den socialistiska politiska ekonomin som en sammanhängande helhet och ett vetenskapligt system. ”Läroboken” var indelad i kapitel som täckte alla kända produktionssätt, från urkommunism till den ännu orealiserade kommunismen. Syftet var att utveckla Stalins ganska skissartade teser och begrepp, att presentera en vetenskaplig förståelse av samhällets utveckling och att skapa ordning i historiens kaos.

Ett grundläggande begrepp i ”Läroboken” är att den sociala utvecklingen bestäms av två kvalitativt olika kategorier av objektiva lagar. Den ena kategorin av lagar består av allmänna lagar som gäller för alla kända produktionssätt, som till exempel den lag som fastställer att produktionsförhållandena

(som Stalin definierade som bestående av ägarsystemet, ömsesidiga relationer inom produktionen och fördelningssystemet) oundvikligen och nästan automatiskt kommer att anpassa sig till nya ekonomiska krav och följa utvecklingen av de sociala produktivkrafterna. Den andra kategorin av lagar är specifik för en eller några, men inte alla produktionssätt, såsom till exempel värdelagen,

som är den grundläggande lagen för varuproduktion, såsom i kapitalismen.

”Läroboken” definierar socialismen som en självständig och relativt stabil samhällsformation med sin egen uppsättning objektiva lagar. I centrum står ”socialismens grundläggande lag” som fastställer att den socialistiska produktionen inte producerar för vinst, som i den kapitalistiska produktionen, utan för att tillfredsställa de ständigt ökande materiella och kulturella behoven hos det arbetande folket i processen att bygga socialismen.

Runt den ”grundläggande lagen” finns en rad inbördes sammanhängande icke-grundläggande lagar. De är alla underordnade den ”grundläggande lagen” och tjänar till att uppfylla dess krav. De viktigaste ”icke-grundläggande lagarna” är:

(1) Lagen om planerad och proportionerlig utveckling, som garanterar korrekta förhållanden mellan de olika sektorerna inom ekonomin och produktionen;

(2) lagen som fastställer att det ska ske en ständig ökning av arbetsproduktiviteten, vilket garanterar en konstant och snabb utveckling av den materiella produktionen;

(3) lagen om fördelning efter arbete, som garanterar alla som arbetar en inkomst som motsvarar deras produktiva insatser;

(4) värdelagen (som i sig är ”kapitalismens grundläggande lag”) som garanterar att produkter utbyts till lika värde.

Dessa lagar definieras som objektiva och obestridliga. De är oberoende av människans vilja. De utvidgar gradvis sitt inflytande efter etableringen av socialistiska produktionsförhållanden, och samtidigt ersätter de de specifika lagarna i det tidigare produktionssättet.

”Läroboken” följer Stalins linje och hävdar att värdelagen fortfarande utövar sitt inflytande under socialismen, eftersom varuproduktion och varucirkulation fortfarande existerar. Men det betonas eftertryckligt att den verkar i en ”renad form”, styrd av samhällsägande och socialistisk planering och följaktligen endast har en reglerande funktion. Även om socialismen betraktas som en självständig samhällsformation, finns det fortfarande kategorier som pengar, varor, värde osv., vilka är kända för att vara avgörande för kapitalistiska ekonomier. Teoretiskt betraktas de som konkreta uttryck och manifestationer av de objektiva lagar som styr det socialistiska samhället, men det hävdas att även de existerar i en ”renad form”, fri från kapitalistiskt innehåll.

Enligt ”Läroboken” kommer den socialistiska produktionen, så länge dessa lagar förstås och tillämpas korrekt, att kunna utvecklas smidigt och i snabb takt. Följaktligen kommer det socialistiska samhället att uppleva en motsvarande tillfredsställelse av folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov. Politiska ekonomer har därför till uppgift att identifiera och studera de objektiva lagarna för att skapa en grund för rationell ekonomisk politik.

Även om ”systemteorin” framställer sig som en logiskt sammanhängande och vetenskaplig teori om socialismen, innehåller den en rad mer eller mindre uppenbara självmotsägelser och olösta teoretiska problem som tenderar att helt neutralisera dess analytiska potential. För att bara nämna några:

* ”Systemteorin” definierar objektiva lagar som en del av den politiska ekonomins objekt. När man läser ”Läroboken” blir det dock uppenbart att dessa lagar alla har definierats i förväg, inte upptäckts genom analys av verkliga sociala problem, relationer och motsättningar i Sovjetunionen. Därmed tenderar metoden att bli tautologisk, och uppfattningen om socialismen mekanisk.

* För det andra har hela det teoretiska komplexet satts ihop av fragment hämtade ur skrifter av Marx, Engels, Lenin, Stalin och olika ryska ekonomer utan att ta hänsyn till den ursprungliga textuella och historiska sammanhanget. Stalins och författarnas avsikt var uppenbarligen att underbygga en förutbestämd teori om socialismen och att konstruera ett tankesystem, en ”äkta” och ”vetenskaplig” marxistisk teori, enbart för att förklara den ekonomiska politiken och försköna

de hårda sociala realiteterna.

* För det tredje är ”systemteorin” ett slutet tankesystem som utesluter möjligheten att identifiera nya lagar. Detta tenderar att försumma den påstått dialektiska analysmetoden i ”läroboken”.

* För det fjärde försvann den kritiska dimension som var så framträdande i Marx kritik av den borgerliga politiska ekonomin helt och hållet i ”systemteorin”. ”Läroboken” reducerade den politiska ekonomin till en legitimeringsvetenskap som var mer inriktad på behoven inom den ekonomiska politiken än på behovet av att skaffa kunskap om det socialistiska samhällets natur och struktur.

* Slutligen utgav sig ”systemteorin” för att vara en vetenskap för och av arbetarklassen. Den hävdade att allt som gjordes av ledarna och kommunistpartiet gjordes ”i arbetarklassens intresse”. Denna idé byggde på antagandet att arbetarklassen, tack vare nationaliseringen av produktionsmedlen, hade blivit herrar i det socialistiska samhället. Dessutom skulle klasskampen dö ut eftersom det inte längre fanns något privat ägande som kunde utgöra en grund för fortsatt exploatering av arbetarklassen. Den uppenbara avsikten var att ideologisera en icke-existerande social harmoni inom produktionsförhållandena. Det är ett välkänt faktum att produktionsförhållandena i Sovjetunionen var genomsyrade av motsättningar. Det våldsamma förtrycket av oppositionen under Stalin vittnar om detta. Genom att ideologisera produktionsförhållandena hindrade ”systemteorin” sig själv från att bli den kritiska teori och det

instrument för klasskamp som Marx ursprungliga teori hade varit.

Den politiska ekonomin i ”systemteorin” var ämnet för flera artiklar i den kinesiska ekonomitidskriften Jingji Yanjiu (Ekonomiska studier) ända sedan dess start 1955.^vi Men de flesta artiklarna koncentrerade sig på specifika ämnen, främst frågan om objektiva lagar under socialismen. ”Systemteorin” presenterades inte officiellt i sin helhet förrän översättningen av den tredje upplagan av ”Läroboken” utkom 1959. Den kinesiska versionen av ”systemteorin” var i grunden identisk med det sovjetiska originalet,^vii men den måste tillämpas i ett helt annat socialt och historiskt sammanhang. Därför mötte den snabbt motstånd, framför allt från ”marknadssocialister” som Chen Yun och Xue Muqiao, samt från Mao Zedong, som vid den tiden började utveckla en egen teoretisk plattform.

Teorin om marknadssocialism

Vi ska inte uppehålla oss länge vid ämnet marknadssocialism här,^viii utan endast kortfattat ge en inledning till den teoretiska grunden hos dess främsta förespråkare, Chen Yun och Xue Muqiao. För dem var det centrala problemet som ”systemteorin” lämnat olöst frågan om hur man skulle tolka funktionen hos värdelagen under socialismen. De hävdade att värdelagen borde tillåtas spela en självständig och aktiv roll i utvecklingen och styrningen av marknaden i en socialistisk ekonomi,

och motsatte sig därmed ”systemteorins” uppfattning att värdelagen endast hade en reglerande funktion och styrdes av ekonomisk planering.

Chen och Xue hävdade att stora delar av en planekonomi kunde ersättas av en marknadsekonomi som styrdes av värdelagen, dvs. främst mekanismen för utbud och efterfrågan. De erkände den kvalitativa skillnaden mellan de lagar som styr en planekonomi och en marknadsekonomi, och följaktligen motsättningen mellan de båda. Men trots detta ansåg de att en marknadsekonomi ändå kunde avhjälpa vissa av planekonomins brister, såsom överdriven centralisering av det ekonomiska beslutsfattandet, byråkratisering av planeringsapparaten, oförmåga att skapa en övergripande

balans samt omfattande slöseri med råvaror och arbetskraft. Detta var alla problem som hade uppstått under den första femårsplanen, som byggde på sovjetiska planeringsprinciper och idéerna

om ”systemteorin”.

Inspirationen till att utarbeta en kinesisk teori om marknadssocialism kom från olika håll, främst det jugoslaviska experimentet, men också från de debatter om ekonomiska reformer som då pågick i de östeuropeiska länderna.

Mao Zedongs ”generativa klassteori”

Mao Zedong var en av de mest radikala kritikerna av ”systemteorin”. Under 1950-talet och i början och mitten av 1960-talet utvecklade han en egen ståndpunkt om flera aspekter av den politiska ekonomin, i opposition både till ”systemteorin” och till teorin om marknadssocialism. Maos formulering av en ”generativ klassteori”^ix (en teori om tillväxten av nya klasser inom det socialistiska samhället med en socialistisk ekonomi som materiell grund) var utan tvekan hans mest betydelsefulla bidrag till den socialistiska teorin.^x

Den ”generativa klassteorin” såg dagens ljus i mitten av 1960-talet som resultat av en lång och ganska komplex utveckling som genomgick minst tre faser: (a) före 1958; (b) 1958–1961; (c) efter 1961. Här ska vi kort sammanfatta de viktigaste punkterna i denna utveckling för att ge den kinesiska teoretiska och begreppsmässiga bakgrunden till teorin från Shanghai-skolan.

Före 1958 var Maos viktigaste teoretiska bidrag hans påståenden att klasskampen fortsätter i det socialistiska samhället även efter omvandlingen av ägarsystemet,^xi och att en revolutionering av produktionsförhållandena är en nödvändig förutsättning för att främja en omfattande utveckling av de sociala produktivkrafterna, ^xii dvs. ekonomisk tillväxt. Vidare återupplivade Mao begreppet revisionism, som hade uteslutits från ”systemteorin”, och identifierade revisionismen som en borgerlig tendens inom kommunistpartiet med rötter i det socialistiska samhället självt. Revisionismens förespråkare ”drömmer om en återupprättelse av det kapitalistiska systemet”, konstaterade Mao. ^xiii

I den andra fasen riktade Mao direkt kritik mot den sovjetiska teorin. I två kritiska inlägg (1958 och 1959)^xiv om den ovannämnda broschyren av Stalin samt i sina ”Läsanteckningar” från 1960 lade Mao fram en rad nya idéer. Alla tre artiklarna var kritiska granskningar av sovjetiska texter och framstår därför inte som sammanhängande teoretiska verk. De var skissartade kommentarer och kritiska anteckningar genom vilka Mao nådde nya insikter om det socialistiska samhällets natur.

I dessa verk bröt Mao med uppfattningen att socialismen var ett självständigt produktionssätt. Han ansåg att socialismen var en övergångsform, ett samhälle på väg mellan kapitalism och kommunism. Den kännetecknas inte – som ”systemteorin” hävdar – av en harmonisk och fredlig utveckling (förutsatt att de objektiva lagarna tolkas och tillämpas korrekt). Tvärtom fann Mao att socialismen domineras av motsättningar mellan den ekonomiska basen och överbyggnaden, mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, och framför allt inom själva produktionsförhållandena. Han ansåg alltså fortfarande att sociala motsättningar och klassmotsättningar var den drivande kraften i den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Mao erkände att det finns objektiva lagar, men betonade att de trots allt endast är skapade av människan och att man inte får låta sig bli en slav under dem, såsom förespråkarna för ”systemteorin” gjorde. Mao förespråkade en betydligt mer voluntaristisk inställning genom sin återkommande betoning av produktionsförhållandenas företräde framför produktivkrafterna. Mao påpekade flera gånger att större utvecklingar inom produktivkrafterna alltid följer efter förändringar i produktionsförhållandena. Processen att ständigt revolutionera produktionsförhållandena är en process där alla tre aspekterna av dessa förhållanden förändras samtidigt: ägarsystemet, de inbördes relationerna inom produktionen och systemet för fördelning av samhällsprodukten. Riktningen för processen går från privat ägande till kollektivt ägande till statligt ägande och slutligen till ägande av hela folket; från enmansledning till partikommitténs kontroll och andra former av demokratisk ledning; och från individuell konsumtion till kollektiv konsumtion, från lön efter arbete till ersättning efter behov.

Genom att betona behovet av en samtidig revolutionering av alla tre aspekterna av produktionsförhållandena avfärdade Mao de evolutionära och mekaniska föreställningarna som var inneboende i ”systemteorin” och betonade istället socialismens revolutionära potential.

Detta synsätt tog sig uttryck på många sätt. För det första betraktade Mao ”Det stora språnget” 1958 som ett medvetet försök att undvika den inneboende logiken och de implicita sociala konsekvenserna av värdelagen, såsom den identifierats av Marx i ”Kapitalet”. Språnget var inte ekonomiskt motiverat, men det var nödvändigt i politiskt hänseende för att tillgodose nya

produktionskrav. För det andra kommer den alltid ofullständiga processen att kontinuerligt revolutionera produktionsförhållandena att utöva sitt inflytande på ekonomin, som kommer att utvecklas i språng och ständigt drabbas av obalanser. Mao håller inte med den ”systemteori” som betraktade en balanserad och proportionerlig utveckling som en objektiv lag. Han hävdade att

den endast kan betraktas som ett politiskt krav. Följaktligen är utvecklingen vågliknande; språng följs av stagnation, kanske till och med tillbakagång, tills de följs av nya språng. Slutligen hävdade Mao att planering under inga omständigheter kan vara metahistorisk, och alltid säkerställa en proportionerlig utveckling och korrekt samordning mellan utbud och efterfrågan. Planeringens roll är att upprätthålla en viss jämvikt, men detta kan endast ske tillfälligt. Planering är en inlärningsprocess och kan endast förbättras genom att studera språng framåt, oproportionerligheter och obalanser, närhelst de uppstår. Därför hör planer inte till den ekonomiska basen – som hävdas i ”systemteorin” – utan till överbyggnaden, som en form av medvetande.

När det gäller frågan om värdelagens och en varuekonomis existens i det socialistiska samhället instämde Mao i stort sett i Stalins synpunkter. Men han ifrågasatte Stalins påstående att produktionsmedlen inte är varor enbart därför att de produceras av statliga företag och överförs

inom den statliga sektorn. Mao hävdade att så länge det finns två ägarsystem, det kollektiva och det statliga, kommer produktionsmedlen fortfarande att bytas ut som varor. Därför är det enda sättet att slutgiltigt avskaffa varuproduktionen att – givet den nödvändiga utvecklingsnivån hos produktivkrafterna – genomföra övergången till ägande av hela folket inom alla produktionsområden, att gå från varuutbyte till produktutbyte och från värdeutbyte till bruksvärdesutbyte.

Under den tredje fasen riktade Mao återigen in sig på Kinas inre problem, och särskilt på klasskampens natur. Detta ledde slutligen till att han formulerade den ”generativa klassteorin”

omkring 1964–65. Denna process kan spåras i utvecklingen av Maos vokabulär under denna period, men låt oss först sammanfatta förutsättningarna. I mitten av 1950-talet hade Mao påpekat att de turbulenta klasskamperna från det förflutna hade upphört. Men samtidigt hävdade han att bourgeoisin fortfarande fanns kvar, och att motsättningen mellan bourgeoisin å ena sidan och proletariatet å andra sidan skulle fortsätta att föreligga under en avsevärd tid.

Klasskampen var på intet sätt över och kunde till och med utvecklas till våldsamma sammanstötningar mellan antagonistiska klasser och politiska grupper.^xv Detta väckte frågan om kampen kom från den gamla, nu socialiserade, bourgeoisin eller från en ny som uppstått inom det socialistiska samhället. Mao var långt ifrån tydlig på denna punkt. I ”Läsanteckningar” hävdade han dock att det finns ”intressegrupper med etablerade intressen” och ”konservativa skikt” i det socialistiska samhället som i varje ny fas av den sociala utvecklingen försöker utöva sitt inflytande för att konsolidera utvecklingen och förhindra ytterligare förändringar i syfte att skydda sina egna etablerade intressen och privilegier.

Med utgångspunkt i dessa teoretiska iakttagelser kom Mao snabbt fram till nya insikter när han kombinerade dem med den faktiska utvecklingen i Kina under perioden 1961–64/65. I början av 1962 hävdade han att arbetarklassen i det socialistiska samhället konfronteras med ”nya borgerliga element” som uppstår inom den givna sociala ramen och att dessa även finns inom kommunistpartiet, varigenom de motarbetar socialismen inifrån. ^xvi I augusti 1962 förklarade han att klasskampen framför allt riktade sig mot nya icke-socialistiska krafter, dvs. nya borgerliga element och ”människor som vandrar den kapitalistiska vägen”. Här använde Mao för första gången begreppet ”kapitalistfarare” [vanlig svensk översättning av engelskans ”capitalist roader”]. Han förklarade vidare att Kina kunde byta färg och bli revisionistiskt eller till och med fascistiskt om dessa människor fick bestämma politiken. ^xvii

Senare under 1962 förespråkade Mao en politik med fortsatt klasskamp i essän ”Partiets grundlinje för den historiska perioden av socialism”, men detta var endast en sammanfattning av teoretiska

begrepp som redan hade presenterats tidigare.

Under perioden 1961–65 kritiserade Mao vid flera tillfällen ledningens strävan efter privilegier och varnade personer i ledande positioner för att försöka skydda sina egna intressen. Alla dessa punkter sammanfattades och utvecklades ytterligare i ”Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska läxa för världen” (1964), som presenterade en analys av den ”kapitalistiska restaurationen” i Sovjetunionen och försökte identifiera den materiella grunden för att ett nytt privilegierat skikt skulle ta över makten i ett socialistiskt samhälle. Denna analys gjordes främst av utrikespolitiska skäl, och Mao tillämpade aldrig detta analytiska tillvägagångssätt i detalj på Kina. Men han ansåg uppenbarligen att en liknande restauration var möjlig i Kina.

Även om han inte ville erkänna förekomsten av nya sociala skikt i Kina (i synnerhet en ”ny borgerlighet”), sade han att det var viktigt att fokusera på ”makthavarna inom kommunistpartiet”. ^xviii De identifierades senare i december samma år som huvudaktörerna bakom den kapitalistiska politiken och stämplades som ”makthavare inom kommunistpartiet som vandrar längs den kapitalistiska vägen”.^xix Således hade Mao formulerat det grundläggande analytiska begreppet i sin ”generativa klassteori”.

I maj 1967 kommenterade han ytterligare frågan om ”de som följer den kapitalistiska vägen”. Han hävdade att de var gamla revolutionärer som hade stannat upp vid den demokratiska revolutionen. De ville inte genomföra en socialistisk revolution och propagerade därför för kapitalistisk politik. ^xx Genom att identifiera kommunistpartiet som knutpunkten i den övergripande sociala processen genom vilken den nya bourgeoisin genereras, och genom att påpeka behovet av fortsatt klasskamp, presenterade Mao inte bara en ny uppfattning om det socialistiska samhället; han gav också en riktlinje för framtida politiska kamper i Kina. Eftersom Mao inte var villig att direkt erkänna existensen av en ny bourgeoisie som klass, utan endast som ett ”skikt”, ”element” osv., kan man hävda att hans ”generativa klassteori” som mest var en sociologisk teori. Tydligen lyckades han aldrig förena sina insikter om socialismens politiska ekonomi med sin nya teori om klasser och klasskamp. Men i och med utgivningen 1976 av hans ”Instruktioner” (som vi ska behandla senare) kan han ha nått nya insikter, särskilt under sina sista tio år i samarbete med de nya kulturrevolutionära teoretikerna som Zhang Chunqiao och Yao Wenyuan.

Shanghai-skolan och ”Socialismens politiska ekonomi”

Efter de många omvälvande händelserna under kulturrevolutionen och dess många programmatiska och organisatoriska reformer var man tvungen att göra en teoretisk sammanfattning – en sammanfattning som kunde dra teoretiska slutsatser ur de praktiska erfarenheterna och placera dem i ett teoretiskt ramverk. Efter det att de mest radikala kulturrevolutionära reformerna de facto hade upphävts från 1967 och framåt, var den ”kulturrevolutionära” falangen inom Kinas kommunistiska parti tvungen att försöka upprätthålla åtminstone de teoretiska perspektiven från kulturrevolutionen.

Från 1970 till 1976 – särskilt efter Lin Biaos fall 1971 – gjordes en intensiv insats för att utveckla en omfattande, självständig kinesisk teori om socialismen. Resultatet blev handboken ”Socialismens politiska ekonomi” (SPE) som baserades på kulturrevolutionens erfarenheter och Maos tolkning av det kinesiska samhällets natur och struktur. Detta arbete utfördes huvudsakligen av en grupp ekonomer från Shanghai, varav många hade anknytning till Institutet för politisk ekonomi vid Fudanuniversitetet. (Vi ska kalla denna grupp för ”Shanghai-skolan”.) Syftet med att skriva handboken var att sammanfatta och utveckla den teoretiska grunden för den faktiska politik som förespråkades av den ”kulturrevolutionära” falangen inom Kinas kommunistiska parti.

Vi känner inte till den exakta karaktären av förhållandet mellan ”Shanghai-skolan” och den ”kulturrevolutionära” falangen, men det råder ingen tvekan om att Zhao Chunqiao och Yao Wenyuan deltog aktivt i arbetet och att Zhang Chunqiao spelade en särskilt viktig roll. Efter deras arrestering i oktober 1976 anklagades ”de fyras gäng” och Shanghai-skolan för att ha planerat att helgonförklara ”Zhang Chunqiaos tankegångar”. ^xxi

Den slutliga utgåvan av ”Socialismens politiska ekonomi” kom aldrig ut. Tryckningen avbröts av statskuppen den 6 oktober 1976. Boken konfiskerades och ett år senare fördömdes den som ett verk avsett att skapa den teoretiska grunden för ”de fyras gäng”^xxii Senare ska vi presentera en grov översikt över det teoretiska innehållet i den slutliga utgåvan av ”Socialismens politiska ekonomi”. Eftersom skrivprocessen för denna bok dock gick igenom många stadier och faser och tog formen av en ständig och genomgripande revidering och utveckling av teorin, har vi också valt att beskriva de olika manuskripten som skrevs under processens gång.

Det är en allmän regel att diskussioner och beslut som rör viktiga politiska frågor i Kina äger rum bakom stängda dörrar. Lösningar och dokument presenteras inte för allmänheten förrän en överenskommelse har nåtts. Bortsett från de mer kaotiska perioderna under kulturrevolutionen har detta varit det dominerande mönstret i det politiska livet i Kina ända sedan 1949. Men detta förfarande följdes inte under arbetet med att skriva ”SPE”, trots att det var av stor betydelse för beslutsfattarna inom den ”kulturrevolutionära” falangen i Kinas kommunistiska parti. Alla manuskript publicerades i begränsade upplagor för att ge människor möjlighet att lämna synpunkter på manuskripten och därmed bidra till en ständig förbättring av teorin. På detta sätt fanns det rika möjligheter till relativt öppna diskussioner om teorin. Det är anmärkningsvärt att se hur genomgripande förändringarna var under den relativt korta perioden från 1971 till 1976. Ursprungliga inre motsägelser löstes gradvis och den slutliga utgåvan av ”SPE” presenterade en omfattande och konsekvent teori. Denna teori analyserar den sociala grunden för klassmotsättningarna i det kinesiska samhället. I motsats till den ovannämnda sovjetiska ”systemteorin” kunde denna teori inte användas för att legitimera den kinesiska samhällsstrukturen: den var en ”kritisk” teori.

Utgångspunkten

När kinesiska ekonomer under 1970-talet skrev en handbok om socialismens politiska ekonomi kunde de utgå från Maos syn på socialismen samt från den sovjetiska ”läroboken” och en handbok som skrevs i Shanghai 1961.^xxiii Men samtidigt skulle det vara nödvändigt att vidareutveckla Maos teori om socialismen genom att införliva kritik mot det som ansågs vara den ”kapitalistiska restaurationen” i Sovjetunionen samt erfarenheterna från de faktiska klasskamperna under kulturrevolutionen. Därför skulle en handbok i politisk ekonomi om socialismen behöva ge svar på följande frågor:

* Hur kunde Sovjetunionen ha blivit kapitalistisk?

* Kan Kina också bli kapitalistiskt? Om så är fallet, hur skulle detta kunna ske och vad skulle kunna göras för att förhindra det?

* Kan det uppstå en bourgeoisie i Kina som så småningom skulle kunna ta över den politiska och ekonomiska makten? Om svaret är ja, hur kommer denna bourgeoisie att se ut, och kommer den att kunna initiera och främja en kapitalistisk utveckling?

Följande beskrivning av utvecklingen av den teori som utarbetats av Shanghai-skolan kommer att lyfta fram de element i de olika manuskripten som representerar olika faser i kritiken mot den stalinistiska ”systemteorin”. I detta sammanhang vill vi särskilt undersöka hur böckerna besvarar de ovan nämnda frågorna. Enligt vår uppfattning spränger de svar som ges på dessa frågor gradvis dogmerna och formlerna i ”systemteorin”. Därför avser vi inte att ge en fullständig och uttömmande bild av böckerna och manuskripten, utan endast att beskriva den huvudsakliga teoretiska utvecklingen.

Det första manuskriptet

Mellan 1971 och 1976 skrevs fem versioner av ”Socialismens politiska ekonomi”. Det egentliga arbetet inleddes i juni 1971 när Zhang Chunqiao godkände planerna på att skriva en sådan bok. Det första manuskriptet lades fram i september 1972^xxiv. Enligt det manuskriptet är socialismens huvudsakliga kännetecken avskaffandet av privat ägande av produktionsmedlen. Socialismen är ett sammanhängande samhällssystem som i grunden skiljer sig från kapitalismen. Det socialistiska systemet bestämmer karaktären hos de olika elementen inom systemet, vilka därför a priori^xxv skiljer sig från sina kapitalistiska motsvarigheter.

I beskrivningen av socialismen använde manuskriptet Kina som ett exempel på en konkret manifestation av socialismen som begrepp. Förutom att detta innebar att teorin nästan blev en legitimeringsteori, innebar det också att vissa fenomen i det kinesiska samhället a priori definieras som socialistiska och därför i grunden skiljer sig från liknande fenomen i kapitalistiska samhällen. Ekonomiska kategorier såsom vara, pengar, lön, kapital, profit etc, som konstaterats objektivt existera inom det kinesiska samhället, är inte likvärdiga med sina kapitalistiska motsvarigheter. Tvärtom är det endast formen som är densamma. I det socialistiska samhället är dessa fenomen socialistiska. Detta sätt att uppfatta ekonomiska kategorier var ett arv från Stalin, och under lång tid utgjorde det ett hinder för en realistisk och konkret analys av de faktiska problemen i det kinesiska samhället.

Enligt detta manuskript har avskaffandet av privat ägande av produktionsmedlen gjort en omfattande ekonomisk planering möjlig. Införandet av medveten planering har i sig medfört en förändring av den socialistiska produktionens karaktär, som i grunden skiljer sig från privat produktion. Socialistisk produktion är, i grunden, direkt social produktion, och arbetet inom den socialistiska produktionen är därför inte längre privat arbete utan direkt socialt arbete som producerar direkt sociala produkter. Eftersom utbytet inom socialismen emellertid tar formen av varuutbyte, innehåller även produkterna av den socialistiska produktionen ”värde”. Därför är den socialistiska produktionen en enhet av en direkt social arbetsprocess och en värdeskapande process.

Denna uppfattning har sitt ursprung i de sovjetiska läroböckerna om socialismens politiska ekonomi. Enligt vår uppfattning är det en teoretisk missuppfattning, en ideologisering av verkligheten. Enligt Marx är direkt socialt arbete arbete som inte behöver använda värdeformen för att förverkliga sitt sociala innehåll. Alla varor är en enhet av bruksvärde såväl som bytesvärde, och denna enhet är faktiskt vad manuskriptet beskriver. När fördelningen av produkter i Kina måste ta formen av varuutbyte, visar det i själva verket att den kinesiska ekonomiska planeringen är otillräcklig för att göra produktionen direkt social och arbetet till direkt socialt arbete.

På detta sätt följer manuskriptet från 1972 de idéer som förkunnades i ”Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen”, där Stalin skrev att orsaken till den objektiva förekomsten av

varuförhållanden inom det socialistiska samhället är förekomsten av två ägandeformer: kollektivt ägande och statligt ägande. Enligt Stalin kan utbytet inom den statligt ägda sektorn av ekonomin (främst utbyte av produktionsmedel) inte längre kallas varuutbyte.^xxvi På samma sätt hävdar manuskriptet från 1972 att socialistiskt produktutbyte liksom varuutbyte i grunden skiljer sig från alla andra former av varuutbyte som varit kända genom historien. Med dessa nya former av utbyte framträder inslag av en direkt fördelning av produktionsmedel och konsumtionsvaror, inslag som pekar framåt mot kommunismen.

Sammantaget är den syn på socialismen som presenteras i detta manuskript en ren kopia av Stalins grundläggande idéer och begrepp. Den innehåller den underförstådda slutsatsen att, till följd av avskaffandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen, har borgarklassen förlorat den sociala grunden för att utöva sin makt, och följaktligen kommer borgarklassen aldrig att återuppstå. Därför finns det inte längre någon risk för en ”kapitalistisk återupprättelse”. Det viktigaste målet i det socialistiska samhället är därför att utveckla produktivkrafterna genom planerad produktion. Detta kommer att leda det socialistiska samhället till en gradvis övergång till kommunismen.

Den mest uppenbara självmotsägelsen i manuskriptet från 1972 finns mellan å ena sidan författarnas upprepning av de grundläggande begreppen och idéerna som förespråkas av ”systemteorin” och å andra sidan införlivandet av Maos kritiska synpunkter och hans avvisande av ”systemteorins” uppfattning om socialismen. Några exempel bör räcka för att visa detta:

* Även om författarna till manuskriptet betraktade förändringen av ägarsystemet som den avgörande faktorn för socialismen, konstaterade de också att ägarfrågan inte har lösts fullständigt i Kina; en stor del av den kinesiska ekonomin är fortfarande kollektivt ägd och därför endast socialistisk i viss utsträckning. Dessutom kvarstår ett problem med ledarskapet inom den statligt ägda delen av ekonomin. Om makten glider ur arbetarklassens och de ”sanna marxisternas” händer, kan ”bourgeoisin och dess agenter inom partiet, som följer den kapitalistiska vägen”, omvandla företagen till kapitalistiska. På detta sätt kan bourgeoisin ta makten och leda landet i en kapitalistisk riktning. Detta, hävdar manuskriptet, var vad som hade hänt i Sovjetunionen.

* Handboken från 1961 hade också kommit fram till slutsatsen att den kollektiva sektorn kunde ändra karaktär och bli kapitalistisk om ledarskapet och makten inom de kollektivt ägda enheterna

övertogs av rika bönder och högre mellanbönder. I manuskriptet från 1972 utvidgades frågan om ledarskapet till att även omfatta relationerna inom den statligt ägda sektorn. På detta sätt

togs det första steget mot att förkasta den schematiska indelningen, som man ärvt från Mao, av produktionsförhållandena i tre delar: (a) ägarsystemet; (b) de inbördes relationerna inom produktionen; och (c) fördelningssystemet. Mao hade ärvt denna schematiska tredelning från den sovjetiska marxismen, och den hade utgjort en del av det stalinistiska arvet som KKP höll fast vid. Att betrakta problemet med ledarskap som en beståndsdel i ägarsystemet gör dock denna tredelning analytiskt oanvändbar. Så länge ägarförhållandena var synonyma med formella, rättsliga förhållanden fanns det inget problem. Men när man tolkar ledarskap och makt – som tillhör kategorin ömsesidiga relationer inom produktionen – som en beståndsdel i ägarskapssystemet, suddas gränsdragningen mellan de olika aspekterna av produktionsförhållandena ut. Följaktligen måste man betrakta produktionsförhållandena som en helhet.

Å ena sida är omvandlingen av produktionsförhållandena inte enbart en juridisk omvandling av ägandet av produktionsmedlen. Å andra sidan är en omvandling av produktionsförhållandena en nödvändig förutsättning för att utveckla produktivkrafterna. I detta avseende ansluter sig detta manuskript till Maos tanke från ”Läsanteckningar”, nämligen att ”en förändring av produktionsförhållandena alltid föregår en betydande utveckling av produktivkrafterna.” ^xxvii

* Även om det hävdas att planering förändrar produktionens karaktär, följer manuskriptet Maos tankegång om planeringens ofullständighet. Manuskriptets författare hävdar att en plan aldrig kan garantera en utveckling med fullständig sektorbalans:

Ingenting i hela världen utvecklas i fullständig jämvikt. Jämvikt är tillfällig och relativ, medan obalans är konstant och absolut. ^xxviii

* Manuskriptet försöker analysera en ”ny borgarklass” som skulle kunna ta ledningen i en ”kapitalistisk restaurering” genom att införa två begrepp: ”de inom partiet som slår in på den kapitalistiska vägen” och den ”byråkratiska monopolborgarklassen”. Men manuskriptet identifierar inte den materiella grunden för framväxten av denna ”nya bourgeoisie” eller för en möjlig kapitalistisk utveckling. Det pekar endast på olagliga, ”system- externa” faktorer i denna process: det ideologiska inflytandet från bourgeoisin, ”kapitalistiska traditioner och kännetecken”, samt kapitalismens olagliga förgreningar såsom svartmarknad, korruption och liknande.

* I detta manuskript beskrivs de ekonomiska kategorierna under socialismen som fundamentalt olika jämfört med motsvarigheterna i kapitalistiska ekonomier, vilket därmed gör det omöjligt att förklara hur samma ekonomiska kategorier och fenomen kan bli beståndsdelar i en kapitalistisk produktionsprocess.

* Vidare beskriver manuskriptet från 1972 utbytet inom den statligt ägda sektorn som en form av utbyte som inte längre kan kallas ”varuutbyte”. Vad skulle då vara förutsättningen för att omvandla detta ”produktutbyte” tillbaka till kapitalistiskt varuutbyte?

Det framgår att detta manuskript innehöll många självmotsägelser och inkonsekvenser, vilka måste lösas i den efterföljande processen av omskrivning och revidering. Efter dess publicering i september 1972 publicerade dagstidningen Wen-huibao i Shanghai ett antal artiklar under rubriken ”Studera lite politisk ekonomi”. De presenterade de viktigaste idéerna och begreppen från manuskriptet i en mer populär form och sammanställde och publicerade dem därefter i november 1972 i en liten broschyr som återigen hette ”Studera lite politisk ekonomi.” ^xxix Boken hade samma inledning som manuskriptet, en essä av Fang Hai som ursprungligen publicerats i tidskriften Hong Qi. ^xxx Syftet med att ge ut boken verkar ha varit att inleda en bred offentlig studiekampanj och diskussion om socialismens politiska ekonomi.

Det andra manuskriptet

När det första manuskriptet blev färdigt i september 1972, reste Zhang Chunqiao och Yao Wenyuan från Peking till Shanghai för att anordna ett möte där man skulle diskutera de problem som hade uppstått under skrivprocessen.^xxxi Mötet ägde rum i oktober och Zhang Chunqiao lade fram några nya ”riktlinjer” om den grundläggande teorin och argumentationslinjen i boken. Riktlinjerna föreslog följande teman som skulle utvecklas och som skulle utgöra bokens teoretiska kärna:

* Det finns kapitalistiska faktorer inom de socialistiska produktionsförhållandena.

* Ägarfrågan är en maktfråga.

* De inbördes relationerna inom arbetarklassen är klassrelationer.^xxxii

Den första grundliga revideringen av manuskriptet gjordes efter detta möte, och revideringsprocessen avslutades och det andra manuskriptet skrevs någon gång under 1973. ^xxxiii

Själva manuskriptet är inte tillgängligt, men i maj 1974 publicerades en annan populär handbok i politisk ekonomi med titeln ”Grunderna i politisk ekonomi”^xxxiv i Shanghai. Även om manuskriptet hade reviderats verkar det teoretiska innehållet inte ha ändrats i grunden. De tre teman som Zhang Chunqiao nämnde vid mötet i oktober 1972 utvecklades inte; till exempel nämndes begreppet ”kapitalistiska faktorer inom socialistiska produktionsförhållanden” inte alls. (I själva verket skulle den inte dyka upp igen förrän i den sista utgåvan i oktober 1976.) De uppenbara motsägelserna i det första manuskriptet kvarstod, och författarna höll fortfarande fast vid de grundläggande idéerna i ”systemteorin”, som uteslöt möjligheten till en ”kapitalistisk återgång”.

Maos instruktioner från 1975

Kort efter den fjärde nationella folkkongressen i januari 1975 publicerade de nationella medierna ett citat av Mao som gav upphov till en massdiskussionskampanj: ”Kampanjen för att studera teorin om proletariatets diktatur” Mao deltog inte i Folkets nationella kongress, och många Kina-bevakare tolkade detta som ett sätt för honom att visa sitt missnöje med de beslut som fattades av kongressen. Om detta stämmer, kan publiceringen av citatet och den efterföljande kampanjen vara ett svar till kongressen från honom och hans politiska allierade.

I det citat som kallades ”Maos senaste anvisning i teorifrågan” säger Mao:

Kort sagt är Kina ett socialistiskt land. Före befrielsen var det i stort sett detsamma som kapitalismen. Även nu tillämpar man ett åtta-gradigt lönesystem, fördelning till var och en efter hans arbete och utbyte med hjälp av pengar, vilket knappast skiljer sig från det gamla samhället. Det som skiljer sig är att ägarsystemet har förändrats. Vårt land tillämpar för närvarande ett varusystem, och lönesystemet är också ojämlikt, med det åttagradiga lönesystemet osv.; dessa kan endast begränsas under proletariatets diktatur. Det skulle alltså vara ganska lätt för människor som Lin Biao att driva igenom det kapitalistiska systemet, om de kom till makten.^xxxv

Detta citat passar perfekt in i den teoretiska utvecklingen inom Shanghai-skolan. Det löste ett grundläggande teoretiskt problem i de två första manuskripten, nämligen motsättningen mellan den stalinistiska uppfattningen om socialismen å ena sidan och påståendet att en ”kapitalistisk återgång” skulle kunna äga rum å andra sidan. Enligt Mao skiljer sig socialistiska ekonomiska begrepp som vara, pengar och lön inte i grunden från sina kapitalistiska motsvarigheter. Tvärtom finns det ingen kvalitativ skillnad, och de skulle därför ganska lätt kunna bli funktionella i en kapitalistisk produktionsprocess.

Samma år publicerade Yao Wenyuan och Zhang Chunqiao artiklar, i mars respektive april. ^xxxvi De utvecklade ytterligare de idéer som presenterades i Maos ”Instruktion” samt de ramar och frågor som togs upp i manuskripten från ”SPE”. Det nära sambandet mellan inledningen av ”Kampanjen för att studera teorin om proletariatets diktatur” och det teoretiska arbete som utfördes av Shanghaiskolan framgår tydligt av det faktum att Yao Wenyuans och Zhang Chunqiaos artiklar samt Maos ”Instruktion” inledde kampanjen. Yao Wenyuan och Zhang Chunqiao, som båda tillhörde den ”kulturrevolutionära” falangen inom KKP, var direkt involverade i det teoretiska arbetet med ”SPE” i Shanghai. Det måste dock understrykas att kampanjen inte bara var en del av den teoretiska utvecklingen inom Shanghaiskolan, utan också utgjorde startpunkten för en ny och mycket intensiv politisk kamp i Kina.

I sina artiklar använde Yao Wenyuan och Zhang Chunqiao beteckningen ”Lin Biao-klicken” som synonym för ”den nya bourgeoisin”. Artiklarna var uppenbarligen inte riktade mot Lin Biao och hans politiska allierade. De utgjorde försök att analysera den materiella och sociala grunden för framväxten av en ”ny bourgeoisie” och möjligheten till en ”kapitalistisk restauration”. Utan tvekan var föremålet för analysen en mycket bredare social grupp än den som samlades kring Lin Biao. Enligt artiklarna hade problemet med den ”nya bourgeoisin” inte lösts genom att rensa bort Lin och hans grupp. Den ”nya bourgeoisin” fanns fortfarande på mäktiga positioner i Kina.

Sammantaget presenterade Maos ”Instruktion” samt Yao Wenyuans och Zhang Chunqiaos artiklar en lösning på de mest iögonfallande svagheterna och självmotsägelserna i det andra manuskriptet till ”SPE”: den första var avsaknaden av en analys av den materiella grunden för framväxten av en ”ny borgerlighet”; och den andra var motsättningen mellan tolkningen av ekonomiska kategorier och mekanismer under socialismen som fundamentalt olika från dem under kapitalismen, och antagandet att en ”kapitalistisk restaurering” är en möjlighet under socialismen.

I sina artiklar pekade Yao Wenyuan och Zhang Chunqiao på den ”borgerliga rätten” som den materiella grunden för kapitalismens framväxt och uppkomsten av en ”ny bourgeoisie”. De avvisade de åsikter som framfördes i de två första manuskripten till ”SPE”, där ”borgerlig rätt” betraktades som ett fenomen som var nära förknippat med de ”tre stora skillnaderna” (dvs. skillnaderna mellan stad och landsbygd, mellan arbetare och bönder samt mellan intellektuellt arbete och manuellt arbete) och som en princip som främst verkade inom distributionssfären. Yao och Zhang betraktade ”borgerlig rätt” som ett mer allmänt begrepp, som utbyte till lika värden med sina rötter i varuproduktionen och som spelar en roll inom alla aspekter av produktionsförhållandena. I enlighet med Maos ”Instruktion” betonade de att det är möjligt för en ”ny bourgeoisie” att främja en kapitalistisk utveckling, eftersom socialistiska ekonomiska kategorier och mekanismer i grunden inte skiljer sig från sina kapitalistiska motsvarigheter.

Det tredje manuskriptet

Efter publiceringen av Yao Wenyuan och Zhang Chunqiaos artiklar inleddes den andra större omarbetningen av manuskriptet till ”SPE”. Revideringen resulterade i det tredje manuskriptet.^xxxvii Detta manuskript införlivade de teoretiska synpunkterna som fanns i Maos ”Instruktion” och i Yao och Zhangs artiklar. Men samtidigt användes begreppet ”produktutbyte” fortfarande för att beskriva utbytet inom den statligt ägda sektorn av ekonomin. Tanken att socialistiska varor i grunden inte skiljer sig från sina kapitalistiska motsvarigheter omfattade inte produkter som producerades och utbyttes inom den statligt ägda sektorn. Även om Maos ”Instruktion” och Yaos och Zhangs artiklar utgjorde en enorm inspirationskälla för Shanghai-skolans teoretiska förtydliganden, innehöll ”SPE” fortfarande oklarheter och inbördes motsägelser år 1975.

Det fjärde manuskriptet

Det fjärde manuskriptet till ”SPE” skrevs under perioden juni 1975 till december 1975, då Zhang

Chunqiao själv korrigerade utkastet. Tyvärr har vi inte haft tillgång till detta manuskript, men i december 1975 publicerades en reviderad upplaga av ”Grunderna i politisk ekonomi”. ^xxxviii Eftersom man kan anta att denna handbok skrevs på grundval av det fjärde manuskriptet, är det möjligt att få en ganska tydlig bild av det teoretiska innehållet i det fjärde manuskriptet.

”Grunderna” går ännu längre än de tidigare manuskripten i två avseenden: i analysen av statens roll

under socialismen och i analysen av varuproduktionen under socialismen.

* 1. Analysen av staten. Handboken slår fast att den socialistiska staten – i Lenins ord – är en ”borgerlig stat”, eftersom den måste skydda ”borgerlig rätt”. Följaktligen innebär omvandlingen av privat ägande av produktionsmedlen till statligt ägande inte en omvandling av ägandesystemet till en ”icke-borgerlig” form. Således avvisar ”Grunderna” identifieringen av socialismen med statligt ägande av produktionsmedlen, en idé som fortfarande fanns kvar i Zhang Chunqiaos artikel^xxxix och i det tredje manuskriptet. På detta sätt hade vägen banats för en mer rimlig och logiskt konsekvent förklaring av den sovjetiska ”statliga monopolkapitalismen”.

* 2. Analysen av varuproduktionen. Handboken avvisar begreppet ”produktutbyte” som användes i tidigare manuskript. Enligt ”Grunderna” är allt utbyte under socialismen varuutbyte, och detta gäller även utbyte inom den statligt ägda sektorn. Detta är ett fullständigt avvisande av Stalins idé om produktionen inom den statligt ägda sektorn. I själva verket hade detta redan varit fallet i handboken från 1961 från Shanghai^xl, där det angavs att allt utbyte under socialismen är varuutbyte. Men medan handboken från 1961 ansåg att varuutbyte och varuproduktion under socialismen var fundamentalt olika från varuutbyte och varuproduktion under kapitalismen, hävdade ”Grunderna” att varuutbytet under socialismen inte skiljer sig särskilt mycket från dess kapitalistiska motsvarighet.

I dessa avseenden utgjorde 1975 års upplaga av ”SPE”ett steg framåt, både genom att den förkastade Stalins analys av den socialistiska varuproduktionen och hans allmänna syn på socialismen, och genom den teoretiska förtydligandet av Shanghaiskolan. Men den innehöll fortfarande en grundläggande inre självmotsägelse som ärvts från tidigare manuskript, nämligen idén att produktionen under socialismen är en enhet av direkt social produktion och värdeskapande produktion. Denna inre självmotsägelse löstes inte förrän vid författandet av det femte och sista manuskriptet till ”SPE”, som skulle ha publicerats i Shanghai i oktober 1976.

Det femte manuskriptet

När det fjärde manuskriptet till ”SPE” var klart i december 1975 skrev Zhang Chunqiao ett nytt ”direktiv”, vilket inledde den sista stora revideringen av manuskriptet. I detta ”direktiv” skrev han:

Vi måste kritisera revisionismen. Kritisera Liu, Lin och Deng. ^xli Kritisera Trotskij, Bucharin och deras likar. Politisk ekonomi kan inte beskrivas på rätt sätt om revisionismen inte kritiseras. Vi måste inse att inflytandet från Stalins misstag fortfarande är mycket starkt.^xlii

Resultatet av översynen blev det femte manuskriptet till ”SPE”.^xliii Författarna hade planerat att ge ut boken i oktober 1976, men som nämnts inträffade statskuppen den 6 oktober medan boken fortfarande befann sig i tryck, och manuskriptet konfiskerades. Efter kuppen riktade de kinesiska medierna hård kritik mot den opublicerade boken och en liknande bok skriven i Tianjin i nära samarbete med Shanghaiskolan. ^xliv

De kritiska medieartiklarna innehåller en hel del citat ur de två ”SPE”-böckerna, vilka ansågs vara

resultatet av det teoretiska arbetet hos de ”fyras gäng” och deras anhängare. (För en förteckning över kritiska artiklar, se bilagan [i originalet].) Även om vi inte har haft tillgång till de två ”SPE”-manuskripten har det varit möjligt – med hjälp av de många citaten i tidningar och tidskrifter – att få en ganska omfattande bild av manuskriptens teoretiska innehåll. I det följande ska vi presentera manuskripten som en teori om socialismens politiska ekonomi, utarbetad av Shanghaiskolan omedelbart före deras politiska nederlag.

Enligt Shanghai-skolans teori är socialismen ett övergångssamhälle som består av både kommunistiska och kapitalistiska faktorer och inslag, vilka existerar samtidigt inom de socialistiska

produktionsförhållandena. De kapitalistiska faktorerna är inte enbart kvarvarande inslag från den kapitalistiska strukturen, utan faktorer som återproduceras genom de sociala och ekonomiska processerna i det socialistiska samhället. De återfinns inom alla områden av den socialistiska ekonomin. Förekomsten av kapitalistiska faktorer och inslag inom de socialistiska produktionsförhållandena innebär att kapitalismen och en bourgeoisie ständigt skapas och återproduceras i det socialistiska samhället. ”Den nya bourgeoisien” växer fram inom arbetarklassens led och särskilt inom kommunistpartiet. Den materiella grunden för framväxten av en ny bourgeoisie återfinns i de ofullständigt omvandlade strukturerna i det socialistiska samhället, dvs. i de ovannämnda kapitalistiska faktorerna och elementen såsom varor, pengar, löneförhållanden, utbytet av lika värden som en reglerande princip i ekonomin och, slutligen, den fortsatta förekomsten av en arbetsdelning som ärvts från det gamla samhället.

Arbetsfördelningen leder till uppkomsten av en ” intellektuell aristokrati”, som berövar arbetarna den verkliga rätten att förfoga över produktionsmedlen. På detta sätt kommer ägarsystemet gradvis att förändra sin karaktär. Inom företagen kommer det att uppstå ett system där intellektuella arbetare härskar över manuella arbetare. Enligt den slutgiltiga ståndpunkten hos Shanghai-skolan har ett sådant system i viss utsträckning redan utvecklats i Kina. Därför styrs och utnyttjas proletariatet redan av den ”nya bourgeoisin”. Följaktligen kommer den ”nya bourgeoisin” att vara proletariatets viktigaste motståndare i klasskampen under hela den socialistiska perioden, och den ”nya bourgeoisin” måste betraktas som revolutionens viktigaste mål under proletariatets diktatur.

Motsättningen mellan proletariatet och borgarklassen är därför den viktigaste motsättningen i det socialistiska samhället; och klasskampen, som är en följd av denna motsättning, kommer först och främst att handla om kampen för att utvidga eller begränsa den ”borgerliga rätten”, dvs. de kapitalistiska faktorerna och elementen inom de socialistiska produktionsförhållandena.

Den kollektivt ägda ekonomin är en ofullständigt omvandlad struktur inom ägarsystemet. Både produktionsmedlen och produktionsresultaten är privat egendom som ägs av enskilda kollektiva enheter: produktionen är, i den meningen, privat produktion. Dessutom spelar frågan om ledarskapet inom de kollektiva enheterna liksom inom den statligt ägda sektorn en mycket viktig roll, där den avgörande frågan är vilken klass som i själva verket kontrollerar produktionsmedlen. Om maktstrukturen i ledningen för ett företag förändras kan ”ägandet” av produktionsmedlen förändras till följd därav. Socialistiska företag kan ändra sin karaktär och bli egendom för en byråkratisk monopolborgerlighet om arbetarna berövas ledningsmakten, dvs. rätten att förvalta företaget eller den kollektiva enheten. När den ”nya bourgeoisin” har produktionsmedlen i sina händer kan den komma att ytterligare främja en kapitalistisk produktionsprocess, eftersom

kapitalistiska faktorer och inslag redan finns inom alla områden av den socialistiska produktionen.

Den socialistiska produktionen är dessutom en produktion av varor. Varornas och varuproduktionens existens beror inte enbart på samexistensen av de två ägandeformerna,

statligt ägande och kollektivt ägande. Enbart inom den statligt ägda sektorn är en lika viktig orsak

de enskilda redovisningsenheternas relativa självständighet, så att de ömsesidiga relationerna mellan företagen i själva verket blir relationer mellan enskilda ”ägare”, och produktionen även inom den statligt ägda sektorn återigen blir privat produktion.

Varucirkulationen under socialismen kan också omvandlas till kapitalcirkulation. Om denna omvandling genomförs kan arbetskraften återigen bli en vara och pengar kan omvandlas till kapital. Denna omvandling kan ske om den nödvändiga värderealiseringen blir målet för varuutbytet istället för realiseringen av bruksvärdet. Detta är viktigt eftersom värdelagen är lagen för varuproduktionen och här identifieras den som spelande en viktig roll i den socialistiska ekonomin. Med andra ord, enligt manuskriptet ”SPE” från 1976 skiljer sig värdelagen under socialismen i grunden inte från värdelagen under kapitalismen. Genom att låta värdelagen reglera produktionen kan borgarklassen underordna produktionen av bruksvärden till produktionen av värden. När man använder pengar och priser kan priset på en vara vara högre än dess värde. Produktionen av denna typ av vara ger en större vinst än den genomsnittliga varan, och därför kan det bli attraktivt för vissa företag att maximera sin vinst genom att producera den typen av vara snarare än mindre lönsamma (men samhällsnyttiga) varor. Produktion som syftar till att realisera mervärde kan således, under vissa omständigheter, snedvrida den totala produktionen och fördelningen av ibland knappa resurser i ett socialistiskt samhälle.

Som nämnts ovan kan en kapitalistisk återgång äga rum först och främst på grund av förekomsten av denna varucirkulation som genomförs med hjälp av pengar. Dessutom är de olika företagens ”medel” endast ofullständigt omvandlade former av kapital och liknar därmed fortfarande i hög grad kapitalet i det gamla samhället. Därför skulle det inte vara nödvändigt att fundamentalt förändra formen eller innehållet i sådana fonder för att de ska kunna fylla kapitalets funktion. Detsamma gäller för lönerna. Den socialistiska principen ”Av var och en efter sitt arbete” skiljer sig i grunden inte från lönearbete. Ingen grundläggande omvandling av lönernas form och innehåll skulle behövas för att åter göra arbetskraften till en vara.

Enligt manuskriptet från 1976 skulle den ideologiska formen av en ”kapitalistisk restaurering” i Kina mycket väl kunna likna ”teorin om produktivkrafterna” och ”de fyra moderniseringarna”, som båda uttrycker ideologin om att ”klasskampen dör ut under socialismen”. För att säkerställa att det socialistiska samhället utvecklas mot kommunismen sägs det därför vara nödvändigt att genomföra många ”kulturrevolutioner”, vars syfte är att gradvis begränsa och eliminera kapitalistiska inslag och de faktorer som definieras som ”borgerlig rätt” inom produktionsförhållandena, inklusive den arbetsdelning som ärvts från det gamla samhället. På detta sätt kan den materiella grunden för framväxten av en ”ny bourgeoisie” och kapitalismen elimineras.

Den gamla arbetsfördelningen måste avskaffas genom att arbetarna aktivt deltar i och utövar kontroll över företagens ledning och genom att tvinga de intellektuella arbetarna att regelbundet delta i manuellt arbete. Motsättningen mellan intellektuellt och manuellt arbete bör undanröjas

genom dessa åtgärder och genom en omstrukturering av utbildningssystemet, som gradvis måste undanröja gränserna mellan produktion och utbildning. De materiella privilegierna för den ”nya bourgeoisin” måste gradvis avskaffas genom en reform av lönesystemet. Reformen måste syfta, för det första, till att avskaffa användningen av ”materiella incitament” som det viktigaste medlet för att öka arbetarnas entusiasm, och för det andra, till att upprätta en jämnare lönefördelning. Bonusar och ackordslön skulle avskaffas och samhället som helhet skulle gradvis överge principen ”till var och en efter sin arbetsinsats”. Slutligen måste produktionen planeras i enlighet med bruksvärdeskriterier och, omvänt, måste värdekategoriernas inflytande begränsas.

Kommentarer till den slutgiltiga teorin

Manuskriptet från 1976 till ”Socialismens politiska ekonomi” var det slutgiltiga resultatet av en lång process av teoretisk utveckling, som plötsligt och ofrivilligt avbröts. Det ger, om inte ett fullständigt, så åtminstone ett konsekvent svar på de frågor som Mao lämnade obesvarade, nämligen hur en kapitalistisk återgång kan äga rum i Kina eller i något annat socialistiskt land, och vilka sociala krafter som kommer att främja en sådan utveckling?

Även om denna slutliga teoretiska ståndpunkt löste de flesta av de inre motsägelserna i de tidigare manuskripten till ”SPE”, innehöll den fortfarande ett antal oklara punkter och svagheter. Som nämnts ovan verkar den grundläggande frågan i den teoretiska utvecklingen inom Shanghaiskolan ha varit hur kapitalismen kan utvecklas i ett socialistiskt samhälle. Men Mao och Shanghai-skolan formulerade aldrig en tydlig och konsekvent definition av kapitalismen. De beskrev Kina före 1949 som ”halvfeodalt och halvkolonialt” samt ”i stort sett detsamma som kapitalism”. På grund av denna tvetydighet är det svårt att se varför skillnaden mellan Sovjetunionen och Kina är så stor att Kina förtjänar att kallas ”socialistiskt” medan Sovjet beskrivs som ”kapitalistisk”. De angav inte vilka strukturer inom Kinas ”socialistiska ekonomi” som måste förändras innan den kan kallas en ekonomi som producerar mervärde, precis som i kapitalistisk produktion.

En annan svag punkt är klassanalysen. Den ”nya borgerligheten” definieras som ”den byråkratiska monopolborgerligheten” och ”de som utför intellektuellt arbete inom produktionen”. Hur stämmer detta överens med den uppfattning som förmedlas i manuskripten, nämligen att kommunistpartiet är den främsta ”grogrunden” för denna ”nya borgerlighet”? Detta problem lämnades olöst, eftersom Shanghai-skolan saknade en kritisk analys av Kommunistpartiets funktioner i Kina.

När Shanghai-skolan beskrev de specifika åtgärder som måste vidtas för att förhindra en ”kapitalistisk” restaurering, underlät den att klargöra vilka som skulle vara aktörerna bakom dessa åtgärder. De tilldelar implicit kommunistpartiet en central roll i denna process. Detta framstår som problematiskt efter att partiet har definierats som den viktigaste ”grogrunden” för den nya bourgeoisin och kapitalistiska tendenser. Det verkar som om medlemmarna i Shanghai-skolan kunde kritisera och överge Stalins ekonomiska idéer och teorier, men när det gällde praktiska politiska åtgärder och deras genomförande kunde de inte komma längre än att hålla fast vid Lenins idéer och teorin om ett avantgardeparti. Detta verkar paradoxalt när man minns att Shanghaiskolan hade sina rötter i den kulturrevolutionära falangen inom KKP, som förespråkade att just detta parti skulle ersättas med andra politiska strukturer.

Mao Zedongs teori och Shanghai-skolans teori uppstod mitt i fraktionsstriderna inom ett kommunistparti som hade ärvt mycket av den stalinistiska dogmatismen och som saknade politisk demokrati. Inom både SUKP:s och KKP:s politiska och teoretiska traditioner har det varit vanligt att överösa motståndare med förolämpningar snarare än att föra seriösa politiska debatter. Det slutgiltiga målet var alltid att rensa ut motståndarna, inte att komma överens med dem. I detta sammanhang har till exempel termen ”borgerlig” varit ett av många användbara ord i skattkammaren av förolämpande ordförråd. Man skulle kunna hävda att det borde vara onödigt att ägna någon större uppmärksamhet åt att en fraktion kallar en konkurrerande fraktion ”borgerlig” i sin strävan efter makt, eftersom detta är vad den politiska kulturen kräver.

Enligt vår uppfattning skulle detta dock vara en alltför förhastad slutsats. Även om Mao och Shanghai-skolan påverkades av en strikt stalinistisk dogmatism, vore det felaktigt att avfärda den analytiska potentialen i deras teori. ”När man betraktar hela den teoretiska process som utvecklades av Mao och Shanghai-skolan finner vi tillräckliga bevis för att deras infallsvinkel och analytiska metod var nya. De visade en häpnadsväckande vilja att göra sig av med den något metafysiska uppfattningen om socialismen som rådde inom ”systemteorin” och att inta en mer realistisk hållning gentemot vissa av problemen i det kinesiska samhället. De utarbetade så småningom en plattform för att analysera de ofullständigt omvandlade sociala och ekonomiska strukturerna i så kallade socialistiska samhällen. Det är trots allt anmärkningsvärt att en kritisk teori som denna kunde utformas av ledande politiska personer inom partiet och staten i ett påstått socialistiskt land.

Men har teorin från Shanghaiskolan någon verklig teoretisk giltighet? Vilka är implikationerna för förståelsen av det moderna Kina? Bidrar denna teoretiska plattform på något sätt till de fortfarande växande teorierna om övergångssamhället? Detta är ytterst viktiga frågor som fortfarande är öppna, och vi hoppas att ytterligare forskning kan ge svar på dem.

*****