Femtio år sedan
Mao Zedongs bortgång
För femtio år sedan, den 9 september 1976, dog Mao Zedong, ordförande för Kinas kommunistiska parti. I slutet av sitt liv Mao var den ojämförligt främsta företrädaren för det kinesiska folkets kamp mot feodalism, kapitalism och imperialism. Han var även en symbol för den internationella kommunistiska rörelsen, en bergfast kämpe som i den ”stora proletära kulturrevolutionen” till sin sista stund stred för socialismens sak inom partiet mot kapitalistfararna som ville återställa kapitalismen i Kina. Mao representerade samtidigt en förnyelse av den internationella kommunistiska rörelsen; hans teori och praktik stod i strid gentemot det nya sovjetiska byråkratborgerskapet som tog makten efter Stalins död och som ideologiskt förvrängde marxismen-leninismen genom att revidera dess grundprinciper. Detta byråkratborgerskap använde sitt inflytande och Sovjetunionens kommunistiska partis ärorika historia för korrumpera andra länders kommunistpartier i reformistisk riktning. I detta avseende var Mao en inspirationskälla för en världsomfattande reaktion mot den sovjetiska revisionismen, som ledde till bildandet av nya revolutionära partier. Mao var den främsta ideologiska förebilden i detta nya revolutionära uppsving, till den utsträckning att flera partier definierade sitt ideologiska grundval som ”marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande”. Det är ingen överdrift att säga att Mao Zedong vid tiden för sin död var i högsta grad förknippad med den revolutionära kampen i hela världen.
Hela Maos liv kännetecknades av en period av uppror och omvälvning. Född 1893 under en tid då Kinas folk led under imperialismens förtryck och var ett halvkolonialt land, organiserade Mao sig i tidig ålder i antiimperialistiska kamper som Fjärde maj-rörelsen och var en grundande medlem i Kinas kommunistiska parti. Under resten av sitt liv skulle Mao, tillsammans med hängivna partikamrater, uppoffrande leda Kinas kommunistiska parti genom de svåraste utmaningarna, såsom bakslaget under Shanghaimassakern mot kommunisterna, den långa marschen till Yan’an för att återuppbygga partiet, upprättandet av den nationella enhetsfronten mot de invaderande japanska fascisterna, kampen mot det av USA-imperialismen stödda Guomindang i det kinesiska inbördeskriget (som resulterade i seger och utropandet av Folkrepubliken Kina), kampen mot Chrusjtjovs moderna revisionism och den sovjetiska socialimperialismen, och kampen mot kapitalistfararna i partiet under den stora proletära kulturrevolutionen.
Om man ska sammanfatta Mao Zedongs kolossala gärningar, är det att Mao framgångsrikt förenade marxismen-leninismen med Kinas konkreta förhållanden. Genom att konsekvent tillämpa en konkret analys av konkreta förhållanden – vilket Lenin definierade som ”det väsentligaste i marxismen, marxismens levande själ” – upptäckte Mao det kinesiska samhällets särskilda karaktär, och på den grunden utformande han en riktig politisk linje. Samtidigt som Mao blev den främsta ledaren för den revolutionära rörelsen, förkastade han idén om ett geni med medfödda talanger, och underströk att riktig revolutionär kunskap endast kan erhållas genom genom att förlita sig på massorna, på den kollektiva visdomen. Han framhöll att ”Massorna är de verkliga hjältarna, medan vi själva ofta är naiva och okunniga, och utan att förstå detta kan vi inte ens förvärva den mest rudimentära kunskap” och att ”Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien”. Mao förenade sig med Kinas förtryckta folk, var både deras ödmjuka student och lärare, och kämpade outtröttligt och osjälviskt för deras befrielse.
Genom att undersöka det kinesiska klassamhället, löste Mao problemet med hur man ska uppnå en socialistisk revolution i ett land där en betydande del av folket lever under feodalt förtryck. Denna lösning var Maos teori om den nydemokratiska revolutionen, som uppstod av det faktum att Kina hade en feodal, halvkolonial och – efter den japanska invasionen – kolonial karaktär. Den nydemokratiska revolutionen riktade sig mot feodalismen och imperialismen, som ett övergångsstadium till den socialistiska revolutionen, och innebar en tillfällig allians med det nationella borgerskapet eftersom denna klass själv förtrycktes av imperialisterna och deras lakejer i Kina, dvs. kompradorborgerskapet.
Den nydemokratiska revolutionens riktighet ledde Kinas kommunistiska parti till seger och utropandet av Folkrepubliken Kina 1949. Detta hade en enorm påverkan på styrkeförhållandena mellan det socialistiska och kapitalistiska lägret, eftersom dåtidens folkrikaste land hade övergått till socialismen. Den nydemokratiska revolutionen slutfördes i början av 50-talet, och Kina övergick därmed till den socialistiska revolutionen. Detta gjorde också att det nationella borgerskapet blev en fientlig klass, eftersom huvudmotsättningen i samhället ändrades till den mellan proletariatet och borgerskapet.
Teorin om den nydemokratiska revolutionen tillämpas än idag, vilket syns i de kamper som förs av kommunistpartierna i Filippinerna och Indien.
I dyningarna av händelserna som utspelade sig i Sovjetunionen efter Stalins död, när ett privilegierat byråkratiskt skikt med Chrusjtjov i spetsen tog makten i Sovjetunionens kommunistiska parti, genomförde Mao en kritisk analys av sovjetrevisionisternas ideologiska och politiska linje, och kom fram till den för sin tid unika insikten att klasskampen fortsätter under socialismen. Kinas kommunistiska parti påbörjade en offentlig polemik mot sovjetrevisionisterna och avslöjade att det en gång ärorika Sovjetunionen hade blivit ett statskapitalistiskt land under ledning av ett byråkratborgerskap. Denna polemik mellan Kinas kommunistiska parti och Sovjetunionens kommunistiska parti blev känd som ”den stora polemiken”, och avslöjade skiljelinjerna mellan marxism-leninism och revisionism inför hela den internationella kommunistiska rörelsen.
Lärdomarna från urartningen i Sovjetunionen, och en växande revisionistisk opposition i Kinas kommunistiska parti, nödgade Mao att 1966 lansera den stora proletära kulturrevolutionen för att förhindra revisionisterna från att ta makten i partiet. Genom att mobilisera studenter och arbetare, lyckades de genuina marxist-leninisterna i partiet svepa bort revisionister från maktpositioner. Mao hade också genomfört en kritisk utvärdering av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen under Stalins ledarskap, och noterade att orsakerna till revisionismens uppkomst måste likväl bekämpas. I denna strävan utgick Mao från Marx begrepp om borgerlig rätt, dvs. de kapitalistiska kvarlevor som oundvikligen existerar i det socialistiska övergångsstadiet mellan kapitalism och kommunism. Mao framhöll att den borgerliga rätten måste gradvis begränsas under socialismen, särskilt skillnaden mellan mentalt och kroppsligt arbete, för att motverka grogrunden för borgerligt tänkesätt och revisionistiska idéer.
Mao Zedong gjorde många andra briljanta och omfattande bidrag till marxismens tre beståndsdelar – filosofi, politisk ekonomi och läran om klasskampen – och höjde därmed marxismen-leninismen till ett nytt stadium, marxismen-leninismen-maoismen. Maos teoretiska insikter är en oumbärlig del av den moderna marxismen, utan vilket det är omöjligt att lära av socialismens erfarenheter under 1900-talet.
Maos död kom tyvärr att signalera slutet för kulturrevolutionen och socialismen i Kina. Endast veckor efter Maos bortgång fängslades de genuina revolutionärerna i Kina under en kupp iscensatt av den nya partiordföranden Hua Guofeng, som också rehabiliterade den inbitne revisionisten Deng Xiaoping. Deng blev sedan de facto ledare i partiet, fördömde kulturrevolutionen och återställde kapitalismen i Kina. Kina är idag i praktiken en fascistisk och imperialistisk stat, som tävlar mot andra imperialistmakter om den globala handelsmarknaden.
Vi lever i en tid då den internationella kommunistiska rörelsen är fortsatt svag, och det imperialistiska världssystemet fortsätter sin dekadenta förruttnelse vilket bland annat illustreras av Israels folkmord mot det palestinska folket, USA:s krig mot Iran och underkuvande av Venezuela, den kinesiska socialimperialismen fortsatta utveckling, återupplivandet av fascistiska krafter i Europa och försämrad levnadsstandard i Sverige. Under en sådan period, då den socialistiska världsrevolutionen till synes verkar vara långt borta, bör vi ha Maos perspektiv i åtanke:
”Oavsett om det gäller Kina eller andra länder i världen kommer, i slutändan, över 90 procent av befolkningen så småningom att stödja marxismen-leninismen. Det finns fortfarande många människor i världen som ännu inte har vaknat upp på grund av bedrägerierna från socialdemokraterna, revisionisterna, imperialisterna och reaktionärerna i olika länder. Men hur som helst kommer de gradvis att vakna upp och stödja marxismen-leninismen. Sanningen i marxismen-leninismen är oemotståndlig. Folkmassorna kommer så småningom att resa sig i revolution. Världsrevolutionen är dömd att segra.”
Historien har visat, med Mao Zedongs gärningar som skinande exempel, att när ett kommunistiskt parti tillämpar marxismen på konkreta förhållanden, förenar sig med folket och förlitar sig på deras outtömliga kraft, kan alla svårigheter övervinnas.
Evig heder och ära åt ordförande Mao Zedong!
Studera Mao Zedongs verk, lär av kulturrevolutionen!
Länge leve marxismen-leninismen-maoismen!
