Hur ska extremhögern bekämpas?

Nedanstående artikel publicerades ursprungligen i Marxistisk Forum nummer 2 2025.

I det nuvarande borgerliga regeringen i Sverige ingår ett högerpopulistiskt parti, Sverigedemokraterna, som regeringsunderlag. I de senaste opinionsundersökningarna har Moderaterna ett stöd av omkring 17 procent av väljarna, medan Sverigedemokraterna har ett stöd på cirka 20–24 ⁱ procent beroende på mätinstitut och period. Sverigedemokraterna har ett betydande inflytande över regeringspolitiken, trots att partiet än så länge inte är företrätt i regeringen.

Hur ska den revolutionär vänstern förhålla sig Sverigedemokraterna (SD) och hur ska partiet betraktas? Hur placerar det sig på högerskalan – som ett högerpopulistiskt, högerextremistiskt eller som ett fascistiskt parti? I vilken utsträckning liknar det eller skiljer det sig från ett fascistiskt parti?

Redan Kominterns fjärde kongress 1922 uppmärksammade fascismen:

” De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som för en tid har erövrat hela landet, består däri att fascisterna icke blott bilda mindre kontra-revolutionära, till tänderna beväpnade kamporganisationer utan även försöka genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småborgarna, till och med i vissa delar av arbetarklassen, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratien.”

I sitt tal vid Kominterns sjunde kongress 1935 framhöll Dimitrov att ”fascismen vid makten (är) en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.”

Vad kännetecknar fascismen och nazismen enligt Komintern?

• Deras mål är en auktoritär, våldsam och militariserad stat;

• Führerprincipen tilämpas, d.v.s. att alla ska underordna sig ledaren och i princip avskaffas den intern medlemsdemokrati;

• Rörelserna genomdriver ett organiserat klassamarbete i form av en korporativ stat, som sammansmälter med finanskapitalet, varvid fackföreningarna helt uppgår i dessa korporationer;

• Rörelserna är revanschistiska, imperialistiska, nationalistiska och rasistiska;

• Rörelserna är anti-demokratiska, anti-liberala och anti-socialistiska;

• Rörelsen förordar en patriarkalisk, anti-homosexuell familje- och sexualpolitik.

Utifrån denna karakteristik vore det en överdrift att påstå att Sverigedemokraterna idag är ett fascistiskt eller nazistiskt parti. Det är snarast ett högerpopulistiskt parti idag, eftersom det håller sig inom den borgerliga demokratins ramar. Detta gäller i princip nästan alla högerpopulistiska partier i Västeuropa, eftersom öppen fascism och nazism diskrediterades tack vare nederlaget i andra världskriget. Men samtidigt har partiet i grund och botten mycket gemensamt med fascismen och nazismen, eftersom det alltid utpekar en och samma syndabock, nämligen utomeuropiska invandrare, särskilt muslimska, i syfte att splittra proletariatet politiskt. Sverigedemokraterna står också i allt väsentligt för ultrakonservativa värderingar. Sverigedemokraterna är ett slags fascister i kostym; många i den ledande kärnan hade också ett direkt förflutet i diverse profascistiska och pronazistiska organisationer.

Kärnan i de fascistiska och nazistiska rörelser, som uppstod fr.o.m. början av 1920-talet var att de fr.a. var riktade mot den revolutionära arbetarrörelse, som hade vuxit fram och inspirerats av Oktoberrevolutionen. Clara Zetkin (se artikel på annan plats) har hävdat att fascismen och nazismen var straffet för de kommunistiska partiernas misslyckade revolutionsförsök efter första världskriget. Medan oktoberrevolutionen segrade, visade de misslyckade revolutionsförsöken att det faktiskt gick att besegra kommunistiska partier.

Men dessa rörelser på 1920-talet var inte stöpta i en och samma form; det fanns olika skillnader dem emellan. Nazistpartiet i Tyskland var anti-semitiskt från första början, medan det italienska fascistpartiet exempelvis i inledningsskedet hade judiska medlemmar, t.o.m. i ledningen. Först efter att Italien blivit beroende av nazityskt stöd för sin överlevnad, började de italienska fascisterna deportera judar till koncentrationslägren.

Det avgörande för att de italienska fascisterna och tyska nazisterna kunde gripa makten var att de fick respektive finanskapitals stöd, som inte litade på att de borgerligt-demokratiska partierna, inklusive socialdemokraterna, klarade av att dämma upp för den revolutionära arbetarrörelsen med kommunisterna i spetsen.

Det har sagts att när ”fascistiska rörelser börjar växa och närma sig den reella maktens möjligheter så vrider de ner på radikaliteten”. Det är i och för sig sant att de tonar ner de anti-kapitalistiska kraven eller avlägsnar dem helt när de börjar växa. Men en slags radikalitet tonade aldrig fascisterna och nazisterna ner, nämligen att de helt ville krossa den revolutionära arbetarrörelsen med alla medel, inklusive fysiska. De italienska och tyska kommunisterna var de första som fängslades, sattes i arbetsläger eller i koncentrationsläger.

Om Sverigedemokraterna snarast är ett betrakta som ett högerpopulistiskt parti, kan man inte säga att fascismen står starkare idag än någonsin i Sverige. Det är sant att som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i valen 1934. Men hela det politiska etablissemanget, utom Sveriges Kommunistiska Parti, i Sverige tog ett steg åt höger före andra världskriget. Bondeförbundet var starkt påverkat av nazistiska tankegångar liksom Högerpartiets ungdomsförbund, som bröt med moderpartiet. Det fanns därmed inget utrymme för öppna nazistiska eller fascistiska partier. Flyktingpolitiken var ytterst restriktiv. Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Det enda parti, som utsattes för repressalier av statsmakten var Sveriges Kommunistiska Parti, vars tidningar belades med transportförbud och hundratals medlemmar internerades i arbetsläger.

II.

Dimitrov skrev också:

”Ingen allmän karakteristik av fascismen, hur riktig den i och för sig än vore, kan befria oss från nödvändigheten att studera och taga hänsyn till säregenheterna i fascismens utveckling och i den fascistiska diktaturens olika former i de enskilda länderna och på olika etapper. Det är nödvändigt att i varje land utforska, studera och ta reda på det nationellt säregna, det nationellt specifika hos fascismen och i överensstämmelse därmed fastställa de verksamma metoderna och formerna för kampen mot fascismen.”

Jag anser alltså inte att Sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti, eftersom de inte uppfyller flera av de kriterier, som angetts tidigare. Det är snarare ett högerpopulistiskt parti, med Alternativ för Sverige till höger om sig och Nordiska motståndsrörelsen som ett öppet nazistiskt parti. SD verkar inom den borgerliga demokratins ramar, prioriterar den parlamentariska verksamheten och dess interna organisation liknar övriga borgerliga partiers och socialdemokraternas. Om det uppstår en intern opposition, så gör man sig naturligtvis av med den, men det gör också de andra partierna om det kniper, exempelvis socialdemokraterna. Sverigedemokraterna organiserar inga kampgrupper, som angriper vänsteraktivister fysiskt. Sverigedemokraterna är i första hand ett invandringsfientligt parti, särskilt gentemot utom-europeiska, speciellt muslimska invandrare, och de sist anlända invandrarna. Märk väl att det finns tidigareanlända invandrare som stöder SD; på deras vallistor finns kandidater med finska, tyska och slaviska namn.

Sverigedemokraternas taktiska huvudlinje har varit att göra sig så pass rumsrena att de i har kunnat ingå ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone tjänstgöra som regeringsunderlag till en sådan regering. Därför rensar SD fortlöpande ut de värsta öppna rasisterna och modifierar vissa politiska ståndpunkter; de har övergett EU-utträdeskravet, korrigerat synen på abort och ha öppnat för vinstdrivande företag inom den offentliga sektorn. Idag kräver Sverigedemokraterna dock ministerposter, vilket skapar slitningar, särskilt gentemot Liberalerna.

SD har i och för sig en annan förhistoria än sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti började som skattekverulantpartier och Sannfinländarna har uppstått från Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti. SD ”bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism” för att citera Expo.ⁱⁱ I den praktiska politiken, särskilt vad gäller invandringsfrågan, är det dock inte mycket som skiljer dessa partier åt. Danskt Folkeparti har hittills haft mest framgång i fråga om invandringsmotståndet, utan att ingå i någon regering, men förlorade en stor del av sitt röstetal i det senaste valet, eftersom de danska socialdemokraterna skärpte sin invandringspolitik. Vissa svenska socialdemokrater sneglar åt de danska socialdemokraternas taktik. Sannfinländarna ingick i den förra finländska regeringen, men sprack på kuppen. Det norska Fremskrittspartiet har också förlorat röster på sin regeringssamverkan.

De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte särskilt bra, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik i syfte att omvända troende. SD måste angripas på annat sätt.

Man måste dock komma ihåg att ingenting hindrar att Sverigedemokraterna kan radikaliseras ytterligare i en krissituation.i en skärpt klasskampssituation.

III. 

Varför går Sverigedemokraterna framåt? Sverigedemokraterna gick framåt även i det senaste valet och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är SD största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner. SD utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skrev tre forskare:

”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

Forskarna menade att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget i Stockholm den 25 augusti 2018. Den samlade 2 000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?

Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.

IV.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammanhang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism, högerpopulism och fascism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s. kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;

• finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;

• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;

• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;

• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;

• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning; solidaritetsarbetet med Indokinas folk hade en enorm betydelse för det revolutionära uppsvinget i Sverige.

• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

• kunna erbjuda en vision om ett alternativt socialistiskt samhälle. Som Clara Zetkin sade utnyttjade fascisterna också ”bristen på tron på socialismen”. Ingen vänsterorganisation – det gäller speciellt Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet, det s.k. SKP och alla slags trotskistiska sekter – utom Kommunistiska Arbetarföreningen idag kan presentera en trovärdig socialistisk version.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s. efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen. Dessutom var naturligtvis nazismen och fascismen i Sverige och övriga Europa djupt diskrediterade på grund av deras framfart under andra världskriget liksom nederlag.

För att travestera Clara Zetkin: Sverigedemokraternas frammarsch är straffet för att motorn i den utomparlamentariska vänstern, det maoistiska KFML/SKP, likviderades inifrån 1978. Om det finns ett starkt revolutionärt parti får det en katten-på råttan; råttan-på repet-effekt; det driver reformister, revisionister och allsköns opportunister framför sig. DFFG, som i praktiken leddes av maoister, kunde t.o.m. tvinga en socialdemokratiska regering att frondera mot USA-imperialismen för dess krig i Indokina.

Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för SD genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att till exempel driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna. Politiskt stämplar de vissa bostadsområden som ”utsatta” områden.

Det är illa nog att Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti; speciellt allvarligt är det att runt 30 procent av LO-kollektivet i opinionsundersökningar sympatiserar med SD.

Rickard B. Turesson