Vad sker i Syrien?
Under de senaste veckorna har syrier runt om i världen firat att Bashar al-Assads regim störtats i ett uppror. Diktatorn själv flydde hals över huvud till Moskva, där han enligt ryska källor lever i ”politisk asyl” – ett rent hån mot de tusentals politiska fångar som suttit i syriska fängelser under Assad.
Syrien under Assadregimen var nära allierat med Ryssland, Iran och Hizbollah, som intervenerade för regimens räkning i det syriska inbördeskriget. Ryskt flygunderstöd spelade en viktig roll när regeringsstyrkorna återtog Aleppo 2016. Under de senaste två åren har dock Ryssland minskat sin närvaro i Syrien för att prioritera krigföringen i Ukraina, medan Iran och Hizbollah har försvagats av upprepade attacker från Israel sedan den 7 oktober förra året. I kombination med låg moral i den syriska armén skapade detta förutsättningar för rebellerna att ta över större delen av landet på bara några dagar.
Innehållslista
1. Vad händer härnäst med Syrien?
2. Vem vinner, vem förlorar?
3. Mot den ”geopolitiska logiken”
Vad händer härnäst med Syrien?
Den ledande kraften i offensiven som störtade Assad var det islamistiska partiet och milisen Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS). HTS har mer eller mindre fullständig kontroll över den syriska övergångsregeringen, som kommer att styra landet fram till dess att nya val hålls nästa år.
När HTS först kom till makten var det oklart vilken politik de nya myndigheterna skulle föra. Nu börjar dock en bild av något slag att ta form. Den nya regeringen lovar att liberalisera ekonomin och införa frihandel, troligen till glädje för amerikanska, turkiska och saudiska kapitalister. Utländsk valuta och varor kan nu flöda fritt in i landeti (Som av en händelse diskuterar amerikanska politiker nu att ta bort HTS från USA:s terrorlista)[2].
HTS-ledaren Abu Muhammad al-Jawlani hävdar i en intervju med The Economist att den nya regeringen kommer att ”respektera minoriteter” (underförstått: kurder, kristna och shiamuslimer, inklusive alawiter). Men här har de en tvivelaktig meritlista. HTS har ett nära samarbete med Turkiet, som ockuperar kurdiska områden i norra Syrien. Den turkstödda milisen Syrian National Army har fördrivit kurder från byar i norra Syrien[3]. När Al-Nusrafronten kontrollerade Idlib ska de dessutom ha tvingat druser att konvertera till sunniislam[4].
Vem vinner, vem förlorar?
På kort sikt är Israel och Turkiet de stora vinnarna. Turkiet är nu fritt att ockupera områden i norra Syrien för att slå ner på den kurdiska självstyrelserörelsen, samtidigt som man har en förevändning att deportera de mer än tre miljoner syriska flyktingar som befinner sig i Turkiet. Samtidigt har Israel utnyttjat situationen för att invadera det demilitariserade området på Golanhöjderna, utan några större protester från HTS-regeringen.
Ryssland är den stora förloraren bland stormakterna. Måndagen den 9 december kallade Ryssland till ett extrainsatt möte i FN:s säkerhetsråd för att diskutera situationen i Syrien. Detta är nya toner från den stormakt som varit Assadregimens främsta stöd i över femtio år. Ryssland har upprepade gånger blockerat säkerhetsrådets resolutioner om det syriska inbördeskriget, inklusive överenskommelser om att skicka hjälp till Syrien via Turkiet,[5] men vill nu ha ”internationellt samarbete” för att säkerställa ”stabilitet”.
Bakom detta ligger rädslan för att förlora den ryska flottbasen i Tartus, som ger ryska örlogsfartyg enkel tillgång till Medelhavet. Om Ryssland förlorar denna bas innebär det slutet för Ryssland som Medelhavsmakt och Rysslands tillgång till Afrika försvagas avsevärt. På längre sikt kan det också innebära att Ryssland blir mer beroende av handelsvägarna i Arktis. Ryssland och Kina har redan tecknat avtal om att utveckla samarbetet kring de nordliga fartygslederna * för att minska beroendet av Medelhavsrutterna[6].
Mot den ”geopolitiska logiken”
Vissa inom vänstern har blundat för den imperialistiska inblandningen i Syrien. De pekar särskilt på islamistiska proxygrupper som stöds av USA, Turkiet, Qatar etc. och använder dessa som en förevändning för att fördöma den syriska oppositionen som sådan, samtidigt som de försvarar Assadregimen.
Detta är kopplat till en geopolitisk logik: alla strider reduceras till enkla återspeglingar av kampen mellan stormakterna, medan de lokala aktörerna reduceras till obetydliga brickor. Alla frågor bedöms utifrån kriteriet: Vad tjänar den ena eller andra supermakten på det, på kort sikt? Denna logik har ödesdigra konsekvenser. Om man följer den till punkt och pricka kan man inte stödja uppror eller revolution i nästan något land! Eftersom myndigheterna i Iran, Syrien och Ryssland är motståndare till väst måste iranierna, syrierna och ryssarna vänta med revolt och revolution, åtminstone tills USA-imperialismen har fallit och vi har en harmonisk, multipolär världsordning…
Men verkligheten formar sig inte efter fromma önskningar, och uppror och revolutioner kommer oftast vid sämsta tänkbara tidpunkt. Sann internationalism är inte att stödja Assadregimen av ”antiimperialistiska skäl”, utan att kämpa för proletariatets intressen i hela världen – och i Syrien låg det i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen. Det är rätt att göra uppror, även i Syrien.
* * *
Assadregimens fall markerar en vändpunkt i Syriens historia, men det finns ingen anledning att jubla över HTS-regimen. Kampen för demokrati och mot imperialistisk inblandning fortsätter i nya former – och måste ske under proletariatets ledning. Under tiden måste vårt främsta krav vara: Nej till all imperialistisk inblandning i Syrien! Ut med USA, Ryssland, Turkiet och Israel!
Espen
Artikeln https://www.kommunisten.no/2024/12/hva-skjer-i-syria/ publicerades den 17 december i Kommunisten, organ för Revolutionärt Kommunistiskt Förbund i Norge.
Noter
* Här har det norska originalet felaktigt översatt ”the Northern Searoutes” med ”Nordsjön”.[red]
Det som kallas i femte raden uppe i denna text ” det syriska inbördeskriget” var inte i huvudsak ett inbördeskrig. Det var i huvudsakligen ett skamligt imperialistiskt angreppskrig som fördes via ombud för USA och dess allierade i Västvärlden (även Sverige var med) Israel, Turkiet, Saudiarabien Qatar med flera.
Redan från början var dessa inblandade i kriget mot Syrien.
Washington Post skrev 18 april 2011 ”USA :s utrikesdepartementet finansierar i hemlighet syriska politiska
oppositionsgrupper.”.
Förre CIA-agenten Philip Giraldi sa hösten 2011 att USA var inblandat och uppgav att ”NATO är redan i
hemlighet engagerat i Syrien under ledning av Turkiet som USA:s ställföreträdare.
Giraldi uppgav vidare att ”NATO-stridsflyg utan nationsbeteckningar landar på turkiska militärbaser nära Syriens
gräns och lämnar av vapen från Gaddafis vapenförråd och även frivilliga stridande från Libyens övergångsråd med erfarenhet av att utbilda lokalbefolkning till strid mot tränade soldater. Franska och brittiska specialstyrkor utbildar de syriska rebellerna på plats medan CIA och USA:s specialstyrkor står till tjänst med utrustning och spaning.”.
Sedan dess har USA:s kurdiska proxystyrkor ockuperat nordöstra delen av Syrien, Strax söder om dess ockuperar USA landet öster om Eufrat och stjäl Syriens olja och vete.
Slutklämmen i artikeln ovan ”Sann internationalism är inte att stödja Assadregimen av ”antiimperialistiska skäl”, utan att kämpa för proletariatets intressen i hela världen – och i Syrien låg det i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen. Det är rätt att göra uppror, även i Syrien.”.
Skulle det inte vara i proletariatets intresse stödja Syrien när det var utsatt för imperialismens angrepp? Och låg det ”i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen.”? Även om det står helt klart att Al-Qaida-gubbarna i Damaskus kom dit med ett massivt stöd av imperialismen?
För mig verkar den linje som presenteras i artikeln ovan vara en i sina oklarheter vänsteropportunistisk linje.