Vad sker i Syrien?
Under de senaste veckorna har syrier runt om i världen firat att Bashar al-Assads regim störtats i ett uppror. Diktatorn själv flydde hals över huvud till Moskva, där han enligt ryska källor lever i ”politisk asyl” – ett rent hån mot de tusentals politiska fångar som suttit i syriska fängelser under Assad.
Syrien under Assadregimen var nära allierat med Ryssland, Iran och Hizbollah, som intervenerade för regimens räkning i det syriska inbördeskriget. Ryskt flygunderstöd spelade en viktig roll när regeringsstyrkorna återtog Aleppo 2016. Under de senaste två åren har dock Ryssland minskat sin närvaro i Syrien för att prioritera krigföringen i Ukraina, medan Iran och Hizbollah har försvagats av upprepade attacker från Israel sedan den 7 oktober förra året. I kombination med låg moral i den syriska armén skapade detta förutsättningar för rebellerna att ta över större delen av landet på bara några dagar.
Innehållslista
1. Vad händer härnäst med Syrien?
2. Vem vinner, vem förlorar?
3. Mot den ”geopolitiska logiken”
Vad händer härnäst med Syrien?
Den ledande kraften i offensiven som störtade Assad var det islamistiska partiet och milisen Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS). HTS har mer eller mindre fullständig kontroll över den syriska övergångsregeringen, som kommer att styra landet fram till dess att nya val hålls nästa år.
När HTS först kom till makten var det oklart vilken politik de nya myndigheterna skulle föra. Nu börjar dock en bild av något slag att ta form. Den nya regeringen lovar att liberalisera ekonomin och införa frihandel, troligen till glädje för amerikanska, turkiska och saudiska kapitalister. Utländsk valuta och varor kan nu flöda fritt in i landeti (Som av en händelse diskuterar amerikanska politiker nu att ta bort HTS från USA:s terrorlista)[2].
HTS-ledaren Abu Muhammad al-Jawlani hävdar i en intervju med The Economist att den nya regeringen kommer att ”respektera minoriteter” (underförstått: kurder, kristna och shiamuslimer, inklusive alawiter). Men här har de en tvivelaktig meritlista. HTS har ett nära samarbete med Turkiet, som ockuperar kurdiska områden i norra Syrien. Den turkstödda milisen Syrian National Army har fördrivit kurder från byar i norra Syrien[3]. När Al-Nusrafronten kontrollerade Idlib ska de dessutom ha tvingat druser att konvertera till sunniislam[4].
Vem vinner, vem förlorar?
På kort sikt är Israel och Turkiet de stora vinnarna. Turkiet är nu fritt att ockupera områden i norra Syrien för att slå ner på den kurdiska självstyrelserörelsen, samtidigt som man har en förevändning att deportera de mer än tre miljoner syriska flyktingar som befinner sig i Turkiet. Samtidigt har Israel utnyttjat situationen för att invadera det demilitariserade området på Golanhöjderna, utan några större protester från HTS-regeringen.
Ryssland är den stora förloraren bland stormakterna. Måndagen den 9 december kallade Ryssland till ett extrainsatt möte i FN:s säkerhetsråd för att diskutera situationen i Syrien. Detta är nya toner från den stormakt som varit Assadregimens främsta stöd i över femtio år. Ryssland har upprepade gånger blockerat säkerhetsrådets resolutioner om det syriska inbördeskriget, inklusive överenskommelser om att skicka hjälp till Syrien via Turkiet,[5] men vill nu ha ”internationellt samarbete” för att säkerställa ”stabilitet”.
Bakom detta ligger rädslan för att förlora den ryska flottbasen i Tartus, som ger ryska örlogsfartyg enkel tillgång till Medelhavet. Om Ryssland förlorar denna bas innebär det slutet för Ryssland som Medelhavsmakt och Rysslands tillgång till Afrika försvagas avsevärt. På längre sikt kan det också innebära att Ryssland blir mer beroende av handelsvägarna i Arktis. Ryssland och Kina har redan tecknat avtal om att utveckla samarbetet kring de nordliga fartygslederna * för att minska beroendet av Medelhavsrutterna[6].
Mot den ”geopolitiska logiken”
Vissa inom vänstern har blundat för den imperialistiska inblandningen i Syrien. De pekar särskilt på islamistiska proxygrupper som stöds av USA, Turkiet, Qatar etc. och använder dessa som en förevändning för att fördöma den syriska oppositionen som sådan, samtidigt som de försvarar Assadregimen.
Detta är kopplat till en geopolitisk logik: alla strider reduceras till enkla återspeglingar av kampen mellan stormakterna, medan de lokala aktörerna reduceras till obetydliga brickor. Alla frågor bedöms utifrån kriteriet: Vad tjänar den ena eller andra supermakten på det, på kort sikt? Denna logik har ödesdigra konsekvenser. Om man följer den till punkt och pricka kan man inte stödja uppror eller revolution i nästan något land! Eftersom myndigheterna i Iran, Syrien och Ryssland är motståndare till väst måste iranierna, syrierna och ryssarna vänta med revolt och revolution, åtminstone tills USA-imperialismen har fallit och vi har en harmonisk, multipolär världsordning…
Men verkligheten formar sig inte efter fromma önskningar, och uppror och revolutioner kommer oftast vid sämsta tänkbara tidpunkt. Sann internationalism är inte att stödja Assadregimen av ”antiimperialistiska skäl”, utan att kämpa för proletariatets intressen i hela världen – och i Syrien låg det i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen. Det är rätt att göra uppror, även i Syrien.
* * *
Assadregimens fall markerar en vändpunkt i Syriens historia, men det finns ingen anledning att jubla över HTS-regimen. Kampen för demokrati och mot imperialistisk inblandning fortsätter i nya former – och måste ske under proletariatets ledning. Under tiden måste vårt främsta krav vara: Nej till all imperialistisk inblandning i Syrien! Ut med USA, Ryssland, Turkiet och Israel!
Espen
Artikeln https://www.kommunisten.no/2024/12/hva-skjer-i-syria/ publicerades den 17 december i Kommunisten, organ för Revolutionärt Kommunistiskt Förbund i Norge.
Noter
* Här har det norska originalet felaktigt översatt ”the Northern Searoutes” med ”Nordsjön”.[red]
Det som kallas i femte raden uppe i denna text ” det syriska inbördeskriget” var inte i huvudsak ett inbördeskrig. Det var i huvudsakligen ett skamligt imperialistiskt angreppskrig som fördes via ombud för USA och dess allierade i Västvärlden (även Sverige var med) Israel, Turkiet, Saudiarabien Qatar med flera.
Redan från början var dessa inblandade i kriget mot Syrien.
Washington Post skrev 18 april 2011 ”USA :s utrikesdepartementet finansierar i hemlighet syriska politiska
oppositionsgrupper.”.
Förre CIA-agenten Philip Giraldi sa hösten 2011 att USA var inblandat och uppgav att ”NATO är redan i
hemlighet engagerat i Syrien under ledning av Turkiet som USA:s ställföreträdare.
Giraldi uppgav vidare att ”NATO-stridsflyg utan nationsbeteckningar landar på turkiska militärbaser nära Syriens
gräns och lämnar av vapen från Gaddafis vapenförråd och även frivilliga stridande från Libyens övergångsråd med erfarenhet av att utbilda lokalbefolkning till strid mot tränade soldater. Franska och brittiska specialstyrkor utbildar de syriska rebellerna på plats medan CIA och USA:s specialstyrkor står till tjänst med utrustning och spaning.”.
Sedan dess har USA:s kurdiska proxystyrkor ockuperat nordöstra delen av Syrien, Strax söder om dess ockuperar USA landet öster om Eufrat och stjäl Syriens olja och vete.
Slutklämmen i artikeln ovan ”Sann internationalism är inte att stödja Assadregimen av ”antiimperialistiska skäl”, utan att kämpa för proletariatets intressen i hela världen – och i Syrien låg det i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen. Det är rätt att göra uppror, även i Syrien.”.
Skulle det inte vara i proletariatets intresse stödja Syrien när det var utsatt för imperialismens angrepp? Och låg det ”i proletariatets intresse att störta den reaktionära Assadregimen.”? Även om det står helt klart att Al-Qaida-gubbarna i Damaskus kom dit med ett massivt stöd av imperialismen?
För mig verkar den linje som presenteras i artikeln ovan vara en i sina oklarheter vänsteropportunistisk linje.
Signaturen Espens artikel är väl avvägd och politiskt klar. Den är genuint anti-imperialistisk.
Det är viktigt då man ställer den mot Kenneth Lundgrens svar. Svaret nämner överhuvudtaget inte den ryska imperialismen som har/hade flera baser i Syrien. Assad var en komprador under ryskt inflytande. KL försvarar de facto den ryska imperialismen då han enbart kritiserar det andra imperialistiska blockets agerande. Sann antiimperialism är att bekämpa all imperialism.
KLs linje framträder klar i detta citat: ”Skulle det inte vara i proletariatets intresse stödja Syrien när det var utsatt för imperialismens angrepp?” Nej det är inte i proletariatets intresse att stödja den ryska imperialismen mot USA imperialismen, eller tvärtom.
KL skriver ”Sedan dess har USA:s kurdiska proxystyrkor ockuperat nordöstra delen av Syrien, Strax söder om dess ockuperar USA landet öster om Eufrat och stjäl Syriens olja och vete.”
Kurderna kämpar sedan länge en kamp för nationellt oberoende och har av imperialisterna, efter 1:a världskriget splittrats mellan fyra andra undertryckta eller beroende stater. Det som kallas revolutionen i Rojava är en progressiv demokratisk kamp för självstyre. Att kalla de kurdiska befrielsestyrkorna för amerikanska proxystyrkor, som KL gör, säger väldigt mycket om hans politiska linje. Rojava står för den mest progressiva utvecklingen i området och ger ett hopp om framtiden. Då IS härjade som värst var det bara kurdiska styrkor som stod upp mot dem på marken. Alla andra lade benen på ryggen av skräck. Att kurderna i det trängda läget accepterade vad hjälp som erbjöds är förståeligt. De hade få alternativ. Jag har hittills inte funnit några fakta för att de politiskt har get upp sin självständighet eller kapitulerat för USA imperialismen. KL bör motivera varför han kallar de kurdiska styrkorna i Syrien för USAs proxystyrkor. Framtiden får visa hur kurderna kan klara sig i spelet mellan den Turkiska fascismen ,USA imperialismen och de islamiska fundamentalistiska gängen som just nu sitter i Damaskus. Förhoppningsvis kan ett maoistisk inflytande göra sig gällande.
KLs antydan om att artikel skulle vara vänsteropportunistisk kan man inte ta på allvar. Det är mer av en dimridå för att skyla sin egen felaktiga linje.
Signaturen Masis svar på min kommentar från den 5 januari 2025 reser en del frågor:
1. Masi uttrycker, vad jag förstår, i stort den nuvarande officiella linjen för Kommunistiska arbetareföreningen (KAF) när det gäller synen på kriget i Syrien. Har denna linje ändrats under de år kriget har pågått och utvecklats ?
2. Uppfattar Masi/KAF kriget i Syrien i huvudsak som inbördeskrig eller som ett imperialistiskt angrepp med bland annat hjälp krig genom ombud? (så kallat proxykrig) Det vill säga var huvudmotsättningen intern, den mellan kapitalisterna och arbetarklassen eller var huvudmotsättningen motsättningen mellan den imperialistiska alliansen bestående av USA, Västvärlden, Israel och Gulfstaterna och det syriska folket?
3. Vad skulle arbetarklassen i Syrien ha gjort då IS anföll i östra Syrien och då de Väst- och Turkiet stödda Nusrafronten (Jabhat al-Nusra var en gren av Al-Qaida) ockuperade Aleppo och området norr och öster om Aleppo ? Eller när Turkiet monterade ned och stal industrierna kring Aleppo och med IS hjälp stal de olja från området öster om Eufrat? Efter USA:s ockupation av området öster om Eufrat är det USA som stjäl Syriens olja. Skulle enligt Masi/KAF den syriska arbetarklassen i det läget stött ”rebellernas” och försökt att störta Assad-regeringen ? Eller skulle bekämpat den imperialistiska aggressionen rån USA, Israel, Västvärlden, Turkiet och Gulfstaterna? Eller skulle arbetarklassen ställts sig neutral i dessa strider?
Själv gör jag bedömningen att kriget som startade 2011 i huvudsak var ett imperialistisk aggressionskrig mot Syrien som en suverän stat. Alla svenska riksdagspartier krävde president Assads avgång. Detta var helt i linje med vad Västvärlden hade för syften med sitt angrepp på Syrien nämligen att byta regering till en som var mer lydig mot den västerländska imperialismen. Det syftade de sanktioner som USA och EU införde, dessa sanktioner drabbade det syriska folket hårt. För att få bort Assad och hans regering och skapa en marionettregering övade militärer från USA och EU de så kallade rebellerna. Dessa fick och nästen obegränsat med vapen. Jabhat al-Nusra och den så kallade Syriska nationella armén (SNA) har ropat på att USA ska ge dem flygstöd. Israel har regelbundet bombat mål i Syrien och stött Jabhat al-Nusra och de har gett sjukhusvärd till dessa Al-Qaidakrigarwe i de ockuperade Golanhöjderna.
Så här uttalar sig Indien kommunistiska Parti (maoist) den 5 September 2013 ”It is obvious that the US, Britain, France-Israel combine and Turkey want a puppet regime in power in Syria to further their geo-political interests in West Asia due to its strategic location apart from having their hands on the natural resources of Syria, mainly oil. It would also pave the way for it to penetrate the central Asian countries that were once part of the USSR/CIS in order to control oil and other rich resources in those countries. This would pose a big challenge to the increasing Russian clout and of China and help to establish the hegemony of its junior partner – Israel in West Asia further. Israel had been occupying the Golan Heights in Syria since the Six-Day war of 1967 and permanently entrenched itself since the 1973 Arab-Israeli War. It wants to retain it, while Syria that had been betrayed in the Camp David Accords has been demanding the unconditional surrender of the Golan Heights….Syria has been consistent in its opposition to US-Israel imperialist interventions and designs in West Asia. Syria has also supported the Palestinian cause with regularity. Hezbollah (Lebanon) support to Assad and the Palestinian cause and its bitter opposition to Israel is another thorn which the imperialists want to numb with this attack. Likewise this attack would once again pose a greater threat to the unyielding Iran which is also very consistent in its opposition to the US-Israel hegemonic interests in the region and is at present bitterly opposing any attempt to attack Syria – two birds at one shot. …” (sidan 4 och 5)
https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Statements-2013/130905-CC-OpposeUS-LedAggressionOnSyria-Eng.pdf
Så här skriver den – nu döde – berömde filippinske maoisten Jose Maria Sison i en artikel den 31 juli 2012:
”We, the International League of Peoples’ Struggle (ILPS), condermn in the strongest terms the duplicitous scheme of the US and NATO in instigating, funding and arming the so-called Syrian National Council and Free Syrian Army to seek the violent overthrow of the Assad government in Syria and at the same time pushing a “peace plan” and then a “transitional government” under the auspices of the UN in order to politically outmanuever the Assad government and the anti-imperialist and democratic forces. ,,,,The International League of Peoples’ Struggle (ILPS) resolutely supports the broad masses of the people and the anti-imperialist and democratic forces of Syria in their struggle against the US and NATO for their ongoing intervention in Syria and their preparations for a naked war of aggression against the people and government of Syria. ”. https://www.indybay.org/newsitems/2012/07/31/18718614.php
Med kamratlig hälsning
Kenneth Lundgren