Trotskistisk kritik av Mao Zedong

Trotskisterna har absolut inte förstått dialektiken

Den 11 juni publicerade den trotskistiska organisationen Revolutionära Kommunistiska Partiet på sin webbplats https://marxist.se/till-dialektikens-forsvar-en-kritik-av-maos-om-motsattningar/ ett generalangrepp på Mao Zedongs ”Om motsättningar”. Det heter inledningsvis:

”Maos filosofiska artikel ’Om motsättningar’ från 1937 är den text som maoisterna mest hyllar som bevis på hans bidrag till den marxistiska teorin. Men verkligheten är att Mao, trots sin ledande roll i revolutionen, inte var en teoretiker. Därför är det nödvändigt att göra en nykter analys av bristerna i ’Om motsättningar’ för att korrekt kunna utbilda nya kommunister i den dialektiska materialismens filosofi och förstå de historiska lärdomarna från denna period.”

Det märkliga är dock att de trotskistiska skribenterna inte fokuserar på själva innehållet i ”Om motsättningar” utan på hur Mao Zedong tillämpade dialektiken i den praktiska politiken. De skriver:

” Men utifrån dessa korrekta premisser använde Mao sin ’teori’ om huvudmotsättningen för att förkunna att partiet i kampen mot Japan borde underkasta sig det borgerliga KMT:s ledarskap, istället för att behålla sin klassmässiga självständighet.

KKP gick så långt som att offentligt lova att det:

’… avskaffar den nuvarande sovjetregeringen [i de områden som kontrolleras av KKP] och praktiserar demokrati baserad på folkets rättigheter för att förena den nationella politiska makten … avskaffar benämningen Röda armén, omorganiserar den till den [KMT-kontrollerade] Nationella revolutionära armén, ställer den under kontroll av den nationella regeringens kommission för militära frågor, och inväntar order…’

I grund och botten argumenterade Mao för att KKP skulle likvidera sig självt både politiskt och organisatoriskt, precis som det hade gjort under revolutionen 1925–27, i namn av den ’Andra enhetsfronten’

För det första inställer sig frågan: Hur kunde Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Folkets Befrielsearmé överhuvudtaget segra i inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949, om de ”underkastade sig” samma Guomindang, och utropa Folkrepubliken 1949 ?!?

För det andra måste man undersöka när och i vilket sammanhang det citerade ”löftet” från KKP gjordes. Citatet stammar från den samarbetsdeklaration med Guomindang som KKP:s centralkommitté utfärdade den 15 juli 1937.¹ Bakgrunden var att den del av det kinesiska folket, som motsatte sig den det japanska angreppet och ockupationen, vilket var den överväldigande delen av folket, naturligtvis önskade enhet i kampen mot den japanska imperialismen. Redan 1935 hade KKP föreslagit Guomindang en enhetsfront mot den japanska imperialismen, men Chiang Kai-chek vägrade.

ChiangKai-cheks ovilja att konfrontera Japan utsatte honom för allt starkare kritik i takt med att Japan bildade marionettstaten Manchukuo och stegvis utvidgade sitt inflytande i Norra Kina. Vid ett besök 1936 på krigsherren Zhang Xueliangs militärbas kidnappades Chiang Kai-shek av sin värd, som ville att Chiang skulle prioritera kampen mot Japan. Efter förhandlingar och ett ingripande från KKP:s representant, Zhou En-lai, släpptes Chiang mot att han öppnade upp för en enhetsfront med KKP. Befrielsearmén blev formellt en del av den Nationella revolutionära armén i enheterna ”Åttonde routearmén” och ”Nya fjärde armén”.

Menar trotskisterna att KKP borde ha presenterat hela sitt program i denna samarbetsdeklaration., det vill säga att KKP avsåg att leda det kinesiska folket till seger mot Guomindang i ett efterföljande inbördeskrig och sedan gripa den politiska makten i Kina? Huvudmotsättningen i det läget i Kina gick mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen och det var därmed också den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar kunde lösas. Guomindangs ledning var självfallet hela tiden på det klara med KKP:s långsiktiga mål och det var också därför som Guomindang fram till 1945 ofta hellre gick till angrepp mot kommunisterna än mot de japanska imperialisterna. Men varje gång som Guomindang gick till angrepp mot kommunisterna i stället för mot japanerna, diskrediterade Guomindang sig självt och förlorade inflytande hos mellangruppen. Detta hade en avgörande betydelse för slutstriden mellan KKP och Guomindang. Men det fanns ingen anledning att skriva mellangrupperna på näsan vilket kommunisternas långsiktiga mål var. Apropå det långsiktiga målet skrev Mao Zedong redan 1935 i ”Om taktiken mot den japanska imperialismen” ², vilket vände sig till partikadern, att:

” I grunden är arbetarna, bönderna och städernas småbourgeoisie alltjämt revolutionens drivkrafter, men nu kan även den nationella bourgeoisien finnas med bland dessa.

Förändringen i revolutionen kommer senare. I framtiden kommer den demokratiska revolutionen oundvikligen att omvandlas till en socialistiska revolution. När omvandlingen kommer att ske, beror av de nödvändiga betingelsernas förekomst, och det kan dröja ganska länge innan dessa föreligger. Vi ska inte prata vitt och brett om omvandlingen förrän alla de nödvändiga politiska och ekonomiska betingelserna föreligger och förrän det är till fördel och inte till skada för det överväldigande flertalet av folket i hela Kina (min fetstil).”

Revolutionen i Kina skulle alltså ske i två etapper, d.v.s. i form av en borgerligt-demokratisk eller ny-demokratisk revolution, eftersom kommunisterna stod i ledning för denna i motsats till tidigare borgerligt-demokratiska revolutioner i Europa och Tsarryssland. De kinesiska trotskisterna hade en helt annan uppfattning; Mao skriver:

”Det är fullkomligt tydligt att den kinesiska revolutionen i nuvarande stadium alltjämt är borgerligt-demokratisk och inte proletärt socialistisk till sin natur. Endast de kontrarevolutionära trotskyisterna pratar sådana dumheter som att Kina redan fullbordat sin borgerligt-demokratiska revolution och att varje fortsättning av revolutionen endast kan vara socialistisk.”³

Mao Zedong kan inte lastas för de misstag, som KKP hade gjort före 1935, delvis under inflytande av Kominterns ledning, eftersom Mao Zedongs linje vann majoritet i partiledningen först detta år.

För det tredje: Fernando Claudin, som knappast kan betecknas som ”stalinist” med tanke på den omfattande kritik som han riktar mot Stalins politik, inklusive vad gäller Kina, skriver:

” Han (d.v.s. Mao – min anm.) var alltid redo att göra kompromisser och sluta allianser, så länge de var fördelaktiga för den revolutionära rörelsen, och under det japanska kriget visade han sig vara en mästare i det avseendet. Det han på inga villkor accepterade, var att de revolutionära styrkorna underordnades någon som helst borgerlig eller småborgerlig allierad, eller att den kinesiska revolutionen underordnades utländska modeller (min fetstil). Redan i hans Kiangshi-skrifter ser man hans klara medvetenhet om den kinesiska revolutionens egenart och dess stora historiska uppgift. Det var därför som han kom i konflikt med Stalin under den ’Stora alliansen’.”⁴

Slutligen: Var var de kinesiska trotskisternas någonstans under befrielsekriget mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang? Fanns det en trotskistisk rörelse i Kina, som i motsats till Mao Zedong och KKP tillämpade en korrekt och framgångsrik linje? Det fanns en trotskistisk strömning i KKP, som bl.a. företräddes av Chen Duxiu och som uteslöts 1929. Efter sin uteslutning fortsatte han att argumentera för en stadsbaserad revolution under ledning av proletariatet, samtidigt som han stämplade upprättandet av sovjeter i röda basområden, bl.a. under ledning av Mao Zedong, som en ”trasproletär” revolution. Chen Duxiu fängslades av Guomindang 1933 och frisläpptes några år senare, men återupptog aldrig sin politiska aktivitet.

Chen Duxiu delade sin misstro till den kinesiska bondeklassen med sin läromästare, Leo Trotskij. I ett förord ⁵av Trotskij 1938 till boken ”The Tragedy of the Chinese Revolution” av Harold Isaacs saknas helt perspektivet att KKP genom att leda en befrielsearmé, vars huvudkraft är bönderna under ledning av proletariatet, skulle kunna besegra de japanska inkräktarna:

”De stora japanska trusterna och koncernerna följer redan i arméns spår (efter ockupationen av Manchuriet och delar av Nordkina – ö.a.) för att dela upp det ännu inte säkrade bytet. Tokyoregeringen försöker reglera aptiten hos de finansiella klickarna som skulle slita sönder Nordkina. Om Japan skulle lyckas behålla sina erövrade positioner under en period av cirka tio år, skulle detta framför allt innebära en intensiv industrialisering av Nordkina i den japanska imperialismens militära intressen. Nya järnvägar, gruvor, kraftverk, gruv- och metallverksföretag och bomullsplantager skulle snabbt växa fram. Polariseringen av den kinesiska nationen skulle få en feberaktig impuls. Hundratusentals och miljoner nya kinesiska proletärer skulle mobiliseras på kortast möjliga tid. Å andra sidan skulle den kinesiska bourgeoisien hamna i ett ännu större beroende av japanskt kapital. Ännu mindre än tidigare skulle den vara i stånd att stå i spetsen för ett nationellt krig, än mindre en nationell revolution. Mot den utländska inkräktaren skulle stå det numerärt större, socialt stärkta och politiskt mogna kinesiska proletariatet, kallat att leda den kinesiska byn.”

Trotskij satte alltså sin förhoppning till att japanerna skulle industrialisera Manchuriet och Nordkina, och att det skulle växa fram ett proletariat som i sinom tid kunde ta itu med de japanska inkräktarna. Men så länge behövde inte det kinesiska folket vänta; elva år efter Trotskijs artikel befriades Kina från såväl japanska imperialister som Guomindang.

Trotskisternas specialitet är att kritisera den kommunistiska rörelsen, alldeles oavsett om riktigheten i dess linje bevisligen bekräftats av praktiken som i KKP:s fall eller inte, och trots att de aldrig själva kunnat erbjuda ett framgångsrikt alternativ.

II.

Artikelförfattarnas kritik av ”Om motsättningar” är enastående förvirrad och det skulle föra alldeles för långt att gå igenom den i detalj. Därför nöjer jag mig med att ta upp några, men visserligen viktiga, aspekter.

Författarna skriver:

” Polerna i en motsättning är oupplösligt förbundna med varandra och definierar varandra. I detta avseende är polära motsatser också antagonistiska – precis som gäldenären bara kan existera i förhållande till en borgenär, så är den ena polens handlingar direkt antagonistiska mot den andra.

Marx var mycket tydlig med att klassmotsättningen mellan arbetare och kapitalister är just en sådan grundläggande motsättning i det kapitalistiska samhället:”

Den dialektiska materialismen utgår från att det finns motsättningar i allt, att världen befinner sig i ständig rörelse och förändring. De tre grundläggande lagarna i dialektiken är 1) lagen om motsatsernas enhet och kamp, 2) lagen om kvantitativa förändringars omvandling till kvalitativa, och 3) lagen om negationens negation. Den första lagen, som också brukar populariseras som ”ett delar sig i två”, är den avgjort viktigaste och de båda andra är härledda från denna.

Den förstnämnda lagen innebär att enheten består i att de båda sidorna i en motsättning förutsätter och betingar varandra som i proletariat och borgerskap; Ett proletariat förutsätter förekomsten av ett borgerskap liksom att ett borgerskap förutsätter förekomsten av ett proletariat. De kan inte existera utan varandra utan bildar en enhet. Samtidigt pågår det alltid en kamp mellan båda dessa poler, vilken kan variera i styrka från tid till annan. Motsättningen mellan arbete och kapital, som på den politiska nivån framträder som motsättningen mellan proletariat och borgerskap är alltså grundläggande. Denna grundläggande motsättning kan inte upphävas så länge det kapitalistiska produktionssättet består. Om arbetarklassens löneandel ökar, minskar alltid kapitalisternas profitandel och vice versa.

Men betyder detta att de båda sidorna i en motsättning alltid måste förhålla sig ”direkt antagonistiska” till varandra, som författarna skriver? Detta kan bara avgöras genom en konkret undersökning av konkreta förhållanden. Om vi tar ett enkelt parförhållande, exempelvis mellan man och kvinna, vore det väl urbota dogmatiskt att utgå från att detta är antagonistiskt från första början? Tvärtom ingås parförhållanden oftast för att man tror att två kan förenas till ett. Det kommer självklart att en pågå kamp mellan de båda kontrahenterna, men det finns ingen naturlag som säger att ett parförhållande måste sluta med skilsmässa, än mindre med misshandel eller t.o.m. ond, bråd död. Icke-antagonistiska motsättningar kan lösas. Statistiken visar att andelen äktenskap i Sverige som upplöses genom skilsmässa ligger på cirka 50%. Denna andel har varit relativt stabil under de senaste decennierna, även om det faktiska antalet skilsmässor varierar något från år till år.

Trotskisterna angriper också teorin om huvudmotsättning och hävdar att den grundläggande motsättningen mellan proletariat och borgerskap alltid är den bestämmande varje tidpunkt i såväl kapitalistiska som neo-koloniala och koloniala samhällsformationer.

”Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas. Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin. Det finns tusentals både lärda män och handlingens män som inte begriper den. Följden är att de gått vilse i en dimma, är ur stånd att tränga in till kärnan i ett problem och naturligtvis inte kan finna en väg att lösa dess motsättningar.”

Huvudmotsättningen är alltså den motsättning, som första måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas, eftersom den är bestämmande och utövar inflytande över alla andra motsättningar. Det är Mao Zedongs förtjänst att ha fokuserat på och utvecklat detta begrepp, även om Marx/Engels, Lenin och Stalin naturligtvis också tillämpade det i sin politiska metod och praktik precis som Mao Zedong påpekar. Faktum är att massor av människor genom historien har identifierat huvudmotsättningen i olika processer utan att ens känna till begreppet.

Låt oss illustrera hur viktigt det är att identifiera huvudmotsättningen i den politiska kampen i den aktuella samhällsformationen, men också att den måste lösas på rätt sätt. Efter februarirevolutionen i Tsarryssland stod huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap, som bara kunde lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Oktoberrevolutions seger, d.v.s. proletariatets erövring av statsmakten, skedde under parollerna ”Fred, jord och bröd!” Den socialistiska revolutionen kunde bara segra genom separatfreden med Tyskland och tack vare att sovjetregeringen utfärdade ett dekret om en jordreform vanns massan av bönderna.

Själva maktinnehavet innebar att den kapitalistiska storindustrin och bankerna kunde förstatligas. Den vita sidan understödd av ett antal utländska kapitalistiska makter utlöste ett inbördeskrig 1918, men tack vare innehavet av statsmakten kunde bolsjevikpartiet och proletariatet segra i detta inbördeskrig. Därmed löstes den ursprungliga huvudmotsättningen. Denna seger innebar att sovjetregeringen på allvar kunde inleda uppbygget av ett socialistiskt Sovjetunionen, initiera en planekonomi och revolutionera de sociala förhållandena, utbildningsväsendet, hälsoväsendet, kvinnans ställning, förhållandet till de nationella minoriteterna samt att senare kollektivisera jordbruket. Uppgiften bestod i att bygga socialismen i ett land och att alltså lösa en ny huvudmotsättning. I och med Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen uppstod en ny huvudmotsättning, som överskuggade alla andra motsättningar.

De trotskistiska författarna skriver vidare:

” Maos poänger om särskilda motsättningar och särskilda lösningar i ’Om motsättningar’ är en ensidig och mekanisk avvikelse från den dialektiska materialismen. Dess effekt var att legitimera opportunistisk kortsiktighet och ett sicksackande program genom att betona att varje land, eller varje stadium i ett givet land, har sina egna motsättningar som kräver separata lösningar och att kommunister kan överge klasskampen.”

”Särskilda motsättningar och särskilda lösningar” kan återigen illustreras med Brest-Litovskfreden 1918 ovan. Omedelbart efter oktoberrevolutionen 1917 var den nya sovjetstaten på intet sätt konsoliderad; Tyskland fortsatte kriget och ryckte allt närmare Moskva och Petrograd. I det läget föreslog Lenin att sovjetstaten skulle sluta en separatfred med Tyskland. Bara en tredjedel av centralkommittén stödde Lenins linje till att börja med. ⁶”Vänster”kommunisterna med Bucharin i spetsen drev linjen att kriget mot Tyskland borde fortsätta, medan Trotskij, som dessutom skötte förhandlingarna med tyskarna, drev linjen ”Varken fred eller krig”, d.v.s. en variant av ”vänster”kommunisternas linje. Trotskijs linje ledde bara till att tyskarna fortsatte att rycka fram och att Sovjetunionen förlorade ytterligare territorium. Samtidigt insåg centralkommittén att Lenins linje var den enda riktiga. Det fanns alltså bara en huvudmotsättning i det konkreta läget 1918, men flera olika ”lösningar”, varav endast en, d.v.s. Lenins. var korrekt. Därmed räddades oktoberrevolutionens landvinningar.

III.

Jag ska avrunda denna framställning genom att citera ett längre avsnitt från Kostas Mavrakis bok ”On Trotskyism”,

”Vid Tsunyi-konferensen (januari 1935) antogs Mao Tse-tungs korrekta politiska linje och han själv upphöjdes till partiledare. Från och med då var partiet alltid segerrikt (min fetstil).

I början av samma period (1929-35) övergick den tidigare periodens defaitistiska grupp, företrädd av framför allt Chen Duxiu ⁷, till samma position som trotskisterna. I likhet med dem hävdade han att borgarklassen efter 1927 hade vunnit seger över imperialismen och feodalismen och att den borgerligt demokratiska revolutionen därmed var fullbordad. Det kinesiska proletariatet borde förbereda sig för den kommande socialistiska revolutionen och under tiden inskränka sig till en laglig kamp centrerad kring parollen ’För en konstituerande församling’.

De bekände sig till det största förakt för Röda armén och för gerillakamp i allmänhet. Trotskisternas internationella sekretariat hade i september 1930 förklarat att bondeavdelningarna ”med nödvändighet var begränsade till en bestämd provins och oförmögna att genomföra omfattande centraliserade strategiska operationer”. En uppenbar motsägelse tillfogades dem några år senare genom den 10 000 km långa marschen, under vilken fyra arméer av partisaner korsade ett dussin provinser som var hälften så stora som Frankrike och stred om och om igen tills de slutligen återförenades i Shaanxi.

När Trotskij 1932 talade om Röda armén formulerade han prognosen att dess slutliga seger ’skulle innebära ett nytt nederlag för arbetarna’ och ge ’makten till en ny borgerlig klick’, bara som ’i det gamla Kina, där bonderevolutionens seger slutade med att en ny dynasti skapades’. Hans kritik mot Röda armén var att den huvudsakligen bestod av bönder och att den huvudsakligen opererade från landsbygden. Hans sociologism hindrade honom från att tänka sig att det kinesiska kommunistpartiet skulle kunna ge en proletär ledning åt en bonderörelse.⁸

Efter 1933 fördömde Trotskij och hans kinesiska anhängare KKP:s uppmaningar till en enad antijapansk front och vägrade att motsätta sig Japans ständiga erövring av Kina.

I en artikel som publicerades i februari 1933 i tidskriften ’La Lutte des classes’ angrep Trotskij det kinesiska kommunistpartiet för dess paroll om nationellt revolutionärt krig mot den japanska imperialismen.⁹ Enligt hans mening kunde en sådan paroll bara tjäna de anglo-fransk-amerikanska imperialisternas intressen. Kommunisterna borde därför ha avstått från att delta i motståndet mot de japanska inkräktarna om dessa inte också angrep Sovjetunionen.

Trotskij förstod inte att skillnaden mellan stora imperialistiska makter och små nationer ger de senare rätten att utnyttja motsättningarna mellan imperialisterna för att undkomma direkt underkastelse och förtryck. Tvärtom, Lenin, som fördömde de två imperialistiska lägren i första världskriget som internationella rövare med erövring som mål, rättfärdigade samtidigt Serbiens motstånd mot vilket ”den tyska bourgeoisien har fört ett rovgirigt krig . … för att underkuva det och kväva sydslavernas nationella revolution”¹⁰.

År 1912 hade Lenin hyllat Balkanländernas seger över det turkiska imperiet, som möjliggjorde många folks nationella frigörelse, trots att de stridande parterna var monarkier som mer eller mindre stod i förläning till de olika imperialisterna.¹¹

Om detta försvar för nationellt självbestämmande var berättigat före 1914, hur mycket mer måste det inte ha varit det i Kina när ett mäktigt kommunistparti kunde ta ledningen i motståndskriget mot Japan. ¹² Trotskij förstod inte att under vissa förhållanden kan en sekundär principiell motsägelse bli en huvudsaklig i själva verket och förpassa den huvudsakliga motsägelsen i det föregående stadiet till en sekundär nivå. I Kina under det agrara revolutionära kriget mellan 1927 och 1936 var huvudmotsättningen mellan feodalismen och folkmassorna. Under den följande perioden förändrades motsättningarna till följd av Japans invasion av Kina. Den japanska imperialismen och dess kinesiska allierade kom att utgöra den ena av huvudmotsättningens poler, medan folkmassorna intog den andra. Motsättningarna mellan klasserna i den kinesiska nationen hamnade då tillfälligt i en underordnad position, liksom motsättningarna mellan det kinesiska folket och de angloamerikanska imperialisterna. ¹³

I ett brev som trotskisterna skickade till den store författaren Lu Hsun för att vinna över honom till deras åsikter, skrev de den 3 juni 1936:

”Nu har de rödas rörelse för att erövra landet misslyckats. Men de kinesiska kommunisterna, som blint tar order från byråkraterna i Moskva, har antagit en ’ny politik’. De har gjort en ’helomvändning’, övergett sin klasståndpunkt, utfärdat deklarationer och skickat representanter för att förhandla med byråkrater, politiker och krigsherrar, inklusive de som slaktade massorna, för att bilda en ’enhetsfront’ med dem. De har lagt undan sin egen fana och förvirrat folkets sinnen genom att få massorna att tro att alla dessa byråkrater, politiker och bödlar är nationella revolutionärer som också kommer att göra motstånd mot Japan. Resultatet kan bara bli att de revolutionära massorna överlämnas i händerna på dessa bödlar för ytterligare slakt. Detta skamlösa förräderi från stalinisternas sida får alla kinesiska revolutionärer att rodna av skam.”

Lu Hsun svarade i ett öppet brev – bland annat detta: ¹⁴

”Din ’teori’ är förvisso mycket mer upphöjd än Mao Tse-tungs, din är högt uppe i skyn medan hans är nere på jorden. Men hur beundransvärd denna upphöjdhet än är, kommer den tyvärr att vara just det som välkomnas av de japanska angriparna. Därför fruktar jag att när den faller ned från himlen kommer den att landa på den smutsigaste platsen på jorden.”

IV.

Trotskisterna beskyller alltså Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti för att ha fört en i huvudsak felaktig politik i Kina fram till 1949 (och för övrigt också efteråt under det socialistiska uppbygget). Mao Zedong och KKP gjorde sig skyldiga till ”klassamarbetspolitik” och mycket annat. KKP under Mao Zedongs ledning kopierade heller aldrig oktoberrevolutionen väg genom att prioritera den väpnade stadsrevolutionen framför folkkriget, vilket var Trotskijs käpphäst. Samtidigt kan trotskisterna inte förneka att det kinesiska folket under ledning av Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén faktiskt befriade Kina från såväl den japanska imperialismen som Guomindang. Hur försöker trotskisterna lösa den paradoxen?

Den ena förklaringen anges av artikelförfattarna redan i inledningen av deras artikel, nämligen att det kinesiska folket utan någon som helst ledning från KKP:s och Röda arméns sida åstadkom sin egen befrielse:

” Revolutionen var resultatet av det kinesiska folkets oerhörda beslutsamhet och offervilja. I spetsen för denna rörelse stod Mao Zedong.”

Men Mao Zedong och KKP utövade ledningen över denna rörelse, särskilt efter 1935. Sprang Mao och KKP bara före rörelsen? Praktiken, d.v.s. det faktum att KKP och Röda armén besegrade Guomindang i inbördeskriget efter att de japanska imperialisterna hade besegrats, visade att KKP:s och Mao Zedongs linje var riktig. Praktiken är nämligen kriteriet på sanningen.

En annan trotskist, Isaac Deutscher, undrade i sin sista bok ”Den ofullbordade revolutionen” ¹⁵ om strategin att omringa städerna från landsbygden var ett genialiskt infall, eller

“… var det kanske en äventyrares desperata satsning? Den slutliga framgången tyder på att det var det förstnämnda. Men … i själva verket behövde Maos strategi för att lyckas en extraordinär kombination eller sammanträffande av omständigheter som han varken kunde förutse eller kunde ha förutspått … Normalt sett, i vår tid – och detta har varit fallet även i det underutvecklade Kina – dominerar staden landet ekonomiskt, administrativt och militärt i sådan utsträckning att försök att föra revolutionen från landsbygden till staden är dömda att misslyckas på förhand.”

Trots det verkliga utfallet i Kina borde enligt Deutscher revolutionen i Kina egentligen ha skett i form av en väpnad stadsrevolution – tala om dogmatism! När kartan inte stämmer med terrängen, så är det fel på terrängen…

Författarna till Till dialektikens försvar: ”Om Maos motsättningar” kan inte förneka att KKP under Mao Zedongs ledning störtade kapitalismen utan skriver:

”När vi läser ’Om motsättningar’ idag ska vi inte ställa oss frågan ’störtade Mao kapitalismen?”, utan ’Kan vi störta kapitalismen på denna grund?’ Och erfarenheterna från de senaste 70 åren har visat att vi inte kan det.”

Faktum är att det också skedde framgångsrika folkkrig i Jugoslavien, Albanien, Indokina etcetera under kommunistisk ledning under och efter andra världskriget: Faktum är att det också skedde framgångsrika folkkrig på Kuba och i Nicaragua efter andra världskriget utan kommunistisk ledning och utan att länderna var ockuperade av utländska styrkor. Faktum är att det idag pågår folkkrig, som leds av maoister, i främst Indien och på Filipinerna och flera andra ställen. Däremot fungerar inte folkkriget som strategi i imperialistiska och kapitalistiska länder utan där gäller fortfarande oktoberrevolutionens väg.

Trotskisternas problem är att de aldrig någonsin lett vare sig en väpnad stadsrevolution eller ett folkkrig. Deras enda funktion är att stå vid sidan om den revolutionära rörelsen, eller t.o.m. objektivt gynna kontrarevolutionen och under alla förhållanden försöka förse kontrarevolutionen, oavsett om det är fråga om fascister eller bara reformister och revisionister, med ideologiska och teoretiska argument mot den revolutionära rörelsen för att på så sätt skapa förvirring och splittring. Trotskisterna poserar som ”vänster”, men är alltid höger. Deras syn på Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti visar detta klart och tydligt.

Rickard B. Turesson

2/7 2025