Revolutionär säkerhetspolitik: Isbergsprincipen förklarad

Kan ett revolutionärt kommunistiskt parti avstå från att skydda sig självt och sina medlemmar? Det finns idag två felaktiga linjer i denna fråga inom den s.k. svenska vänstern. Den ena, en öppen högerlinje, innebär att organisationen i fråga överhuvudtaget inte bryr sig om att skydda sina egna medlemmar; alla medlemmar skriver artiklar under eget namn och foton på såväl ledning som medlemmar publiceras utan vidare offentligt. SÄPO behöver inte ens anstränga sig utan får hela medlemskadern serverad på ett silverfat. Denna slappa inställning är i grund och botten ett uttryck för att man inbillar sig att den borgerliga våldsapparaten aldrig kommer att försöka slå till först, att den fredliga parlamentariska vägen är fullt möjligt eller att kampen för ett socialistiskt Sverige ändå är utsiktslös. Detta synsätt präglar Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet, SKP och diverse trotskistiska organisationer. De andra felaktiga linjen innebär att alla medlemmar skall vara hemliga och och tillämpas av den gonzalistiska Kommunistiska Föreningen. Det betyder att de också uppträder maskerade i demonstrationer som de inte själva leder, som t.ex. Palestinademonstrationer. Hellre än att acceptera maskeringsförbudet i dessa demonstrationer, väljer de att upphöra att demonstrera för det palestinska folkets sak tillsammans med andra.

Den linje som förespråkas i denna artikel av Australiens Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) överensstämmer i stort med den linje, som svenska maoister har tillämpat alltsedan 1975 och som idag tillämpas av Kommunistiska Arbetarföreningen.

Publiceringen av september 2020 års nätutgåvan av vår tidning Vanguard väckte kommentarer från två följare på vår Facebook-sida, som båda ifrågasatte vårt sätt att organisera oss. Denna artikel syftar till att besvara dessa kommentarer och klargöra våra ofta missförstådda organisationsprinciper.

——————————————————————–

Vårt parti grundades för 56 år sedan och har alltid följt det vi kallar ”isbergsprincipen”: Ett fåtal medlemmar är synliga och öppna med sitt medlemskap för att göra organisationen tillgänglig för arbetarklassen, medan majoriteten av medlemmarna förblir i stort sett okända och avslöjas endast när deras arbetsplats, samhälle och personliga omständigheter kräver det.

Varför organiserar vi oss på detta sätt? Vi är de första att medge att ett helt öppet kommunistparti är fullt möjligt i vårt land i nuläget. Men den konstitutionella demokratin och de rättigheter som följer med den döljer den verkliga klassdiktaturen som bourgeoisien utövar. Vi skulle kunna använda dessa rättigheter för att till exempel publicera artiklar i Vanguard under våra egna namn. Ibland har några av oss gjort det. Det är bäst att de flesta inte gör det.

Den borgerliga diktaturen vilar på statens tvångsinstitutioner. Dessa inkluderar försvarsmakten, fängelserna, domstolarna och olika polismyndigheter (både öppna och hemliga). De som ansvarar för dessa institutioner är väl medvetna om sin roll.

ASIO ⁱ, som är en hemlig organisation, övervakar politiska aktivister och militanta arbetare. Den har omfattande register över många australier. När Annika Smethurst i en artikel i Daily Telegraph 2018 avslöjade att regeringen ville ge nya befogenheter till Australian Signals Directorate (ASD), en cyberunderrättelsetjänst, blev hennes hem genomsökt av den australiska federala polisen. ASD spionerar på människor utanför Australien: Smethurst avslöjade att avsikten var att de skulle spionera på australiernas e-post, bankuppgifter och textmeddelanden. Statens tvångsbefogenheter – nuvarande och planerade – hotar politiskt aktiva australier.

Dessa tvångsbefogenheter hålls i beredskap. De är en konstant i en blandning som inkluderar demokratiska rättigheter. Australiens kommunistiska parti förbjöds i juni 1940 efter andra världskrigets utbrott. Partiet anpassade sig till de nya omständigheterna och gav ut sin tidning frå en illegal tryckpress. Trots illegaliteten växte medlemstalet. Illegaliteten upphörde formellt i mars 1943.

Om denna period skrev E.F. Hill, vår partis grundare och ordförande:

”Illegalitet är en fara som alla kommunistiska partier står inför. Detta är en historisk erfarenhet. Ett kommunistiskt partis olaglighet är en följd av kapitalismens logik, där statsapparaten används för att undertrycka kapitalismens motståndare.”ⁱⁱ

Övervakning sker för att undertryckande ska kunna införas. Ett andra försök att förbjuda partiet gjordes av Menzies efter kriget. Han lade fram ett lagförslag om upplösning av kommunistpartiet (1950). Australiens arbetarparti (ALP) motsatte sig den befogenhet som justitieministern fick att förklara vem som var kommunist och vem som inte var det. De ändrade den paragrafen, men med stöd av de båda stora parlamentspartierna blev lagen antagen. Kommunister förbjöds att gå med i fackföreningar. Australiens kommunistiska parti förklarades olagligt och upplöstes, och dess egendom förverkades till staten utan ersättning.

ASIO, som hade skapats av ALP 1949, fick i uppdrag att samla in material som i domstol kunde bevisa att en person var kommunist. Det räckte inte att säkerhetstjänsten visste att en person var kommunist, eller att justitieministern helt enkelt förklarade att en person var kommunist – de måste lägga fram bevis som höll för en prövning ända upp till Högsta domstolen. Till exempel hade kamrat Charlie McCaffrey, dåvarande statssekreterare i Federated Ironworkers Association i South Australia och efter splittringen 1964 en ledande medlem i vårt parti, en akt med titeln ”Bevis till stöd för förklaringen”. Den bestod av två delar:

1. Bevis som omfattas av avsnitt 9 (1) i lagen om upplösning av kommunistpartiet nr 16 från 1950

A. Erkännanden

B. Dokument som hittats vid husrannsakan

C. Kommunistiska dokument.

2. Bevis som omfattas av paragraf 9 (2)

(skadlig verksamhet) i lagen om upplösning av kommunistpartiet nr 16 från 1950. Bevis som visar sannolikhet för engagemang i skadlig verksamhet

A. På grund av hans egen tidigare verksamhet som individ, och

B. På grund av hans antagande av den metod för att uppnå sina mål som föreslagits och praktiserats av australiensiska kommunistpartiet.

Dokument samlades in för att uppfylla vart och ett av de fem kraven. Bland dokumenten i denna mapp finns ett brev skrivet av Charlie i egenskap av sekreterare i CPA:s ⁱⁱⁱdistriktskommitté i Adelaide, där han begär tillstånd att hålla ett tal i Adelaide Botanic Gardens. Brevet hade beslagtagits under en hemlig razzia mot partiets kontor i Adelaide den 23 oktober 1950, tre dagar efter att upplösningslagen hade antagits av parlamentet.

Vid detta skede hade ASIO-chefen brigadgeneral Spry sammanställt en lista på cirka 1 000 kommunister och ”medlöpare” som skulle interneras i koncentrationsläger som drevs av armén.^iv Trots att Menzies planer på att få parlamentets godkännande för lägren senare misslyckades, behöll ASIO listorna över rekommenderade internerade fram till åtminstone 1960.

Många motsatte sig förbudet mot partiet. En överklagan till Högsta domstolen bifölls i mars 1951, men Menzies lät sig inte avskräckas. Han försökte ändra konstitutionen (Högsta domstolen hade funnit att den inte gav honom befogenhet att förbjuda partiet). Den 23 augusti utlyste han en folkomröstning om att införa befogenheter mot kommunister i konstitutionen. En masskampanj för att stoppa folkomröstningen var framgångsrik och Menzies tvingades till slut backa.

Hills iakttagelse att ”ett kommunistpartis illegalitet följer av kapitalismens logik” och att det var en risk som kommunistpartier kunde förvänta sig att möta, ledde honom till att ompröva den organisatoriska grunden för CPA:s verksamhet som ett öppet, offentligt och lagligt parti.

1968, fyra år efter det att det nya partiet bildats, utarbetade ASIO en 101-sidig hemlig rapport om partiet. I rapporten stod det:

”… många av partiets egenskaper stämmer inte överens med dem som vanligtvis tillskrivs ett kommunistparti. Även om det är möjligt att med hjälp av medlemskort fastställa CPA:s storlek och sammansättning och beskriva partiets organisationsstruktur från dess nationella verkställande utskott, via delstats- distrikts- och sektionskommittéer till lokala avdelningar, tydligt avgränsa CPA:s politik och politiska förändringar och observera dess verksamhet inom många områden, från ”kultur” till industri, har det inte varit möjligt att göra detta när det gäller CPA (M/L).”

Sammanfattningsvis antogs isbergsprincipen för att skydda så många partimedlemmar som möjligt från övervakning av statliga institutioner, för att skydda medlemmar från trakasserier, hot och fysiskt våld från utomrättsliga ligister som agerar antingen oberoende av eller i samarbete med staten, och för att göra det möjligt för dem att utföra sitt massarbete utan de omedelbara hinder som vissa människor skulle ha upprättat om de hade identifierats offentligt som kommunister.

Mot denna bakgrund tittar vi nu på kommentarerna på vår Facebook-sida.

Tycker du inte att det är dags att sluta använda så uppenbara pseudonymer som Ned K. – Ned Kelly, antar jag? Jag föreslår att man läser ”CPSU(B)s historia om balansen mellan ett hemligt parti och behovet av öppet partiarbete”.

Med all respekt för den kamrat med lång politisk aktivism som gjorde denna kommentar finns det fortfarande skäl till varför vi föredrar att använda pseudonymer. Låt oss anta att Ned K. inte är Ned Kelly i förklädnad utan en arbetare i osäkert anställningsförhållande som har försökt organisera sina kollegor i samma situation. Att tillskriva honom rapporter som de som Ned K. skriver för oss under hans riktiga namn sätter honom i en särskilt utsatt position. På samma sätt arbetar vissa som skriver under pseudonym i fackföreningar anslutna till ALP. Om de identifierades som medlemmar i vårt parti är det säkert att de skulle förlora sina positioner i fackföreningen. Det är ett faktum att vissa av våra medlemmar som har vunnit respekt hos de fackföreningsmedlemmar de representerar har kunnat kandidera till och vinna höga positioner i fackföreningens ledning, vilket de skulle ha nekats som kommunister på grund av allmänna fördomar mot kommunismen och kommunister.

Kamraten hänvisar oss till SUKP(B):s historia. Hans kommentar antyder att vi inte har ”balansen” rätt, att vi avfärdar behovet av öppet partiarbete. Den viktigaste perioden för det dåvarande ryska socialdemokratiska arbetarpartiets illegala arbete var mellan den misslyckade borgerligt-demokratiska revolutionen 1905 och den framgångsrika proletära socialistiska revolutionen i oktober 1917.

Efter 1912 strävade man intensivt efter att uppnå en balans mellan legalt och illegalt arbete. Det legala arbetet omfattade tidningen Pravda, en dagstidning ”avsedd för de breda arbetarlagren” (Historia…s. 145). Den utkom första gången den 5 maj 1912 som ersättning för veckotidningen Zvezda, som var ”för avancerade arbetare”. Zvezda hade ”spelat en viktig roll” i mobiliseringen av arbetarklassen för kampen. Övergången till en dagstidning med en bredare läsekrets innebar inte att man avstod från de ”skarpa politiska artiklarna” i Zvezda av Lenin och Stalin, utan att man accepterade detta budskap av allt fler arbetare ”med tanke på den växande revolutionära vågen”.

Förändringar i de materiella förhållandena och kraven från den revolutionära rörelsen gjorde det möjligt att sprida Lenins och Stalins artiklar oftare och i större utsträckning. Tsarregimen förbjöd Pravda åtta gånger på två och ett halvt år, vilket tvingade tidningen att återuppstå under olika nya namn. Användningen av Pravda som en laglig tidning ersatte inte de illegala formerna av partiarbete; genom Pravda ”förenades bolsjevikernas illegala revolutionära verksamhet med lagliga former av agitation och organisering av arbetarmassorna”.

En annan form av legalt bolsjevikiskt arbete under denna period var den grupp av sex deputerade som valdes till den fjärde Duman (parlamentet) 1912. Förutom att använda duman som plattform för att kräva jordfördelning och åtta timmars arbetsdag var de deputerade ”mycket aktiva även utanför duman. De besökte fabriker och verkstäder … och arbetarklassens samlingslokaler … där de höll tal, arrangerade hemliga möten … De deputerade kombinerade skickligt lagliga aktiviteter med olagligt, underjordiskt arbete” (Historia … s. 155-6).

Som kommentatorn säger uppnådde bolsjevikerna en ”balans mellan ett hemligt parti och behovet av öppet partiarbete”. Båda formerna bibehölls dock och den förstnämndas existens förblev en garanti för den senare under perioder av revolutionär högkonjunktur. Denna balans mellan lagliga och olagliga former av arbete bestod fram till början av 1917. På grund av februari revolutionen abdikerade tsaren och en borgerlig provisorisk regering bildades. Bolsjevikpartiet trädde fram ur illegaliteten med upp till 45 000 härdade och erfarna revolutionära medlemmar. Det inledde sin legala existens mitt i en ny revolutionär våg och inom ett år hade de förändrade materiella omständigheterna lett till att de tog makten.

Vad gäller vårt parti strävar vi ständigt efter att hitta rätt balans. Vi driver en laglig Facebook-sida, blogg, Twitter-konto och en laglig nättidning och webbplats. Fyra av våra ledande kamrater har nyligen skrivit artiklar för tidningen i eget namn och talat som representanter för partiet vid olika tillfällen. Vi har lagliga publikationer och har lagligt haft partistånd på första maj och andra evenemang. Vi delar ut tryckta exemplar av Vanguard och partiflygblad vid möten och demonstrationer. Vi har dock överlevt i 56 år med större delen av vår ”isberg” under ytan, och i stort sett är det arbetarna som lättast accepterar orsakerna till detta.

Vår andra respondent gjorde två kommentarer.

Partiet är ett verktyg för det australiska proletariatets befrielse, varför måste det vara så hemlighetsfullt? Om ni inte slösar bort pengar eller hjälper spioner från Sovjetunionen, ser jag denna fokus på hemlighetsmakeri som något som alienerar partiet från ALLA former av massarbete. Som maoister förstår vi att massarbete och uppbyggnad av en massbas är CENTRALT för att bygga partiet och därmed folkets makt och revolution.

Ja, personligen tycker jag att partiet är alltför hemlighetsfullt. Om vi menar allvar med att bygga upp partiet och en massbas bör vi följa marxism-leninismens och maoismens principer, som först och främst innebär att bygga en massbas bland proletariatet genom att öppet tjäna folket.

Som vi har sagt är massarbete och hemlighetsmakeri kring medlemskap inte oförenliga. Med tanke på ett sekel av attacker mot kommunismen, som eskalerade under kalla kriget med spionskräck och berättelser om infiltration, subversion och illojalitet från kommunisternas sida, och nu med de ”jag-sa-det-själv”-misslyckandena (i själva verket nederlag) för de socialistiska vägarna i Sovjetunionen och Kina, är det alltför troligt att hinder för massarbete uppstår om man för tidigt deklarerar sina kommunistiska övertygelser och sitt medlemskap i kommunistpartiet.

Vi är inte en hemlig organisation, en sluten sekt som håller sig för sig själv. Våra medlemmar är aktivt engagerade i kampen på arbetsplatser och i samhället och har starka band till vanliga människor. Vi råder helt enkelt våra medlemmar att vänta och själva bedöma när det är rätt tidpunkt, med rätt personer, att tala om sin tro på marxism-leninismen och sitt medlemskap i partiet. Vid vår 14:e nationella kongress 2015 gav vi följande råd till våra medlemmar:

Partiet får aldrig gömma sig. Det kan ha ett offentligt ansikte genom en liten grupp identifierade ledare och genom sina publikationer och sin webbplats, men det behöver också ett ansikte genom enskilda medlemmar som avslöjar sin koppling till partiet när tiden är mogen och med rätt personer. Alla kamrater måste ta initiativ till att vara partiets ansikte på arbetsplatsen och i samhället när och där förhållandena tillåter det. Vi måste utveckla självförtroendet att närma oss människor för att få dem att gå med i partiet. Att bara ha en webbplats och lägga ut vår visdom på olika sökmotorer på internet är inte en utveckling i riktning mot ett praktiskt ledarskap i klasskampen. Vi måste ha en medlemskår som växer inom arbetarklassen. Det innebär att våra befintliga medlemmar måste vara aktiva rekryterare av nya medlemmar. Vi får absolut inte hållas tillbaka av en allmän praxis att inte avslöja medlemskap. Skälen till att vi har antagit vår organisationsprincip om allmän sekretess för medlemskap är att skydda våra medlemmar från övervakning av staten och trakasserier och hot från dess agenter, och att säkerställa att det inte finns några hinder för effektiviteten i det massarbete som medlemmarna bedriver, hinder som kan uppstå om man för tidigt och på ett olämpligt sätt deklarerar sig som kommunist.

Vårt råd till medlemmarna har varit att lägga bort alla tveksamheter som kan hindra dem från att avslöja sitt stöd för CPA(M-L) för betrodda vänner, arbetskamrater eller aktivister i samhället. Under lämpliga omständigheter kan medlemskapet avslöjas som början på en process för att närma sig sympatiserande personer för att aktivt stödja och ansluta sig till partiet.

Vår uppfattning om massarbete skiljer sig kanske från den som hävdar att det endast kan bedrivas genom att ”öppet tjäna folket”, vilket möjligen innebär att man först offentligt deklarerar sitt partimedlemskap eller bedriver politiskt arbete i partiets namn och under partiets flagga. Om det är så man ser på ”att öppet tjäna folket” kan vi mycket väl framstå som ”alltför hemlighetsfulla”.

Vi tackar våra respondenter för deras iakttagelser och kommentarer. Det bästa för varje individ eller organisation, och särskilt för ett revolutionärt marxist-leninistiskt parti, är att bli utmanad om sina grundläggande värderingar och övertygelser. Det tvingar fram en omprövning, en omvärdering som bara kan vara till gagn. Vi vet att vi behöver en offentlig profil och att vi måste vara tillgängliga för potentiella medlemmar och sympatisörer. Även om vi inte är ett massparti som accepterar alla som ansöker om medlemskap, uppmuntrar vi starkt alla som är intresserade av att gå med och är beredda att engagera sig i uppbyggnaden av partiet och den revolutionära rörelsen i Australien att kontakta oss via e-post, Facebook eller på något annat tillgängligt sätt.

Våra 56 års samlade erfarenhet visar att vi kan överleva som ett revolutionärt parti, inte trots våra organisatoriska principer, utan tack vare dem. Den globala uppvärmningen kommer att få riktiga isberg att smälta bort; den revolutionära kampens hetta kommer att göra det möjligt för vårt parti att expandera och växa.

Australiens Kommunistiska Part (Marxist-Leninisterna)/Verkställande utskottet

Originalartikel återfinns här https://www.marxists.org/history/erol/periodicals/australian-communist/ac-2020-1.pdf – vår översättning.