Om borgerlig rätt under socialismen.

Förstå behovet av att begränsa den borgerliga rätten

Vi återpublicerar denna artikel av Nick G. som först publicerades i höstnumret 2022 av Australian Communist. [dvs i början på 2022]

I denna artikel diskuterar Nick”borgerlig rätt”, som han förklarar som ”ett enda, kraftfullt, sammanhängande uttryck för bourgeoisiens klassherravälde över proletariatet”. Termen ska inte förväxlas med ”borgerliga rättigheter” (plural), som har en annan betydelse. Även om borgerlig rätt har den betydelse som definieras ovan kan de inte helt avskaffas under den första fasen efter revolutionen. Som denna läsare förstår kan borgerlig rätt inte avskaffas med ett enda slag, utan måste gradvis avlägsnas tills vi når den sociala fasen av kommunismen, där varken klasser eller stater existerar. Under den första fasen av kommunismen (ofta kallad ”socialismen”) kommer borgerlig rätt att existera och även vara ett viktigt verktyg för att utveckla samhället på ett sätt som gör att det kan nå det slutgiltiga målet. Vi måste förstå dialektiken av den borgerliga rätten. Å ena sidan är den en negation av kommunismen, men å andra sidan är den ett verktyg som måste användas under den första fasen efter revolutionen för att stärka proletariatets makt och göra den andra fasen möjlig. Med andra ord: Negationen av kommunismen måste användas för att negera negationen. Men borgerlig rätt kan inte släppas fri. Om den inte begränsas tillräckligt kommer den att negera kommunismen och återupprätta kapitalismen, som vi har sett hända i Sovjetunionen och Kina.

Denna artikel är viktig eftersom den ger en förståelse av varför kapitalismen återupprättades i Sovjetunionen och Kina i synnerhet (eftersom Kina diskuteras särskilt i denna artikel, vilket har att göra med att Mao såg och till viss del analyserade denna utveckling i Kina). För en annan artikel som behandlar kapitalismens återupprättande kan du också läsa Om staten under proletariatets diktatur och Om förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti under socialismen.

[ Denna inledning är hämtad från Proletarian Perspective. Orginalet finns här.

Om förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti under socialismen

Förstå behovet av att begränsa den borgerliga rätten

Nick G.

1875 skrev Karl Marx Kritik av Gothaprogrammet. Det är ett relativt kort dokument baserat på ett brev som Marx skrev till det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet.

I det försvarar Marx nödvändigheten av att arbetarklassen revolutionärt störtar kapitalismen och ersätter den med en stat i form av proletariatets diktatur.

I denna kritik av vissa reformistiska illusioner som finns inbäddade i det tyska partiets program introducerar Marx, möjligen för första gången i sina skrifter, begreppet borgerlig rätt. Uttrycket använder inte pluralformen ”rättigheter”, som reducerar de begrepp om ”frihet, oberoende och jämlikhet” som utvecklats av den europeiska bourgeoisien i sin kamp mot den feodala aristokratin till separata, identifierbara och juridiskt definierade enheter, utan ”rätt” som ett enda, kraftfullt och sammanhängande uttryck för bourgeoisiens klassherravälde över proletariatet.

Marx fokuserar på programmets planer för en ”rättvis fördelning av arbetsavkastningen” och varnar för att ersätta socialismens ”materialistiska grund (som kräver en seriös objektiv studie av alla som försöker använda den) med modern mytologi med dess gudinnor Rättvisa, Frihet, Jämlikhet och Broderskap”. I ett brev till Friedrich Sorge året därpå hänvisar han till programmets författare som en ny variant av utopiska socialister som ”leker med fantasifulla bilder av samhällets framtida struktur”.

Hans motargument mot programmet leder till den välkända iakttagelsen att ”Det som vi här har att göra med är ett kommunistiskt samhälle, men inte så som det har utvecklats på sin egen grundval, utan tvärtom just så som det framgår ur det kapitalistiska samhället; alltså ett samhälle som i alla avseenden, ekonomiskt, moraliskt, andligt ännu är behäftat med födelsemärken från det gamla samhället, ur vars sköte det kommit.”

Och det framträder ur det kapitalistiska samhället som en varuekonomi med socialiserat – inte privat – ägande. Det är som en varuekonomi som fördelningen av de så kallade ”arbetsavkastningen” kommer att spegla det jämlika utbytet av varor under kapitalismen, men utan kapitalister som utvinner mervärde och fortsätter att stjäla från och utnyttja arbetarna.

Han fortsätter:

I enlighet med detta erhåller den enskilde producenten – efter det att avdragen gjorts – tillbaka exakt lika mycket från samhället som han ger till det. Vad han givit är sitt individuella arbetskvantum. Exempelvis består den samhälleliga arbetsdagen av summan av de individuella arbetstimmarna. Den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel av den. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (efter avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna), och med detta kvitto hämtar han ur det samhälleliga förrådet av konsumtionsmedel ut så mycket som lika mycket arbete kostar. Samma mängd arbete som han givit samhället i en form får han tillbaka i en annan.

Här råder uppenbarligen samma princip som den som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Innehåll och form har förändrats eftersom ingen under de förändrade förhållandena kan ge något annat än sitt arbete, och eftersom å andra sidan ingenting kan övergå i egendom åt de enskilda, förutom individuella konsumtionsmedel. Men när det gäller fördelningen av de sistnämnda bland de enskilda producenterna råder samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter: en given mängd arbete i en form utbytes mot en lika stor mängd arbete i en annan form.

Den lika rätten är här därför fortfarande – principiellt – den borgerliga rätten, även om princip och praktik inte längre strider mot varandra, medan utbytet av ekvivalenter vid varuutbytet endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet.

Trots detta framsteg är denna lika rätt fortfarande behäftad med en borgerlig begränsning. Producenternas rätt är proportionell till deras arbetsprestationer; jämlikheten består i att man mäter med samma måttstock, arbetet.

Det bör noteras att Marx tio år tidigare, i sitt tal till Internationella Arbetarförbundet, förklarade: ”Arbetarklassen borde inte gå helt upp i dessa oundvikliga gerillastrider, som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp eller ur förändringarna på marknaden. […] I stället för den konservativa parollen: ”En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!” borde de skriva på sin fana den revolutionäre parollen: ”Ned med lönesystemet!”.

Boken finns tillgänglig på Oktoberförlaget.

Borgerlig rätt och dess inträde i socialismen

Den borgerliga rätten fortsätter i själva verket i lönesystemet under socialismen. Den avskaffar det kapitalistiska lönesystemet som bygger på privat ägande av produktionsmedlen, vilket ger kapitalisten (eller företaget med dess chefer och aktieägare) rätt att utvinna mervärde ur arbetskraften hos de arbetare som är anställda för lön. Socialismen avskaffar inte mervärdet, men gör det icke-exploaterbart och socialt tillgängligt som ett medel för att tillgodose arbetarnas sociala behov och statens ekonomiska behov av ackumulering av medel för pågående och framtida planerade investeringar. I praktiken har lönesystemet fortsatt som en utbetalning av faktiska löner, snarare än, som Marx föreställde sig, utfärdande av intyg som mäter mängden arbete, vilka sedan löses in i utbyte mot bruksartiklar. Det som kom närmast hans arbetsintyg var det arbetspoängsystem som utvecklades på de sovjetiska kollektivjordbruken och i de kinesiska jordbrukskollektiven och folkkommunerna.

I stället för att socialismen skulle inleda en ”rättvis fördelning av arbetsprodukterna”, som det stod i Gothaprogrammet, innebär fortsättningen av varuutbytet att en initial ojämlikhet förs in i socialismen. Den socialistiska principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete” leder till en situation med ojämlik fördelning. Marx fortsätter:

Men en människa är den andre överlägsen kroppsligt eller andligt, och presterar därför mer arbete under då samma tid eller kan arbeta under längre tid; och arbetet måste, för att kunna tjäna som en måttstock, bestämmas till sin utsträckning eller intensitet, annars upphör det att vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbete. Den erkänner inga klasskillnader, eftersom var och en bara är arbetare som alla andra, men den erkänner stillatigande den olika individuella begåvningen och därmed prestationsförmågan som naturliga privilegier. Den är därför till sitt innehåll en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt. Rätten kan enligt sin natur endast bestå i användandet av en lika måttstock; men olika individer (och de vore inte skilda individer om de inte vore olika) kan endast mätas med samma måttstock om man ser dem ur samma synvinkel, enbart betraktar dem från en bestämd utgångspunkt, exempelvis i detta fall betraktar dem endast som arbetare och inte något mera hos dem, utan bortser från allt annat. Vidare: en arbetare är gift, den andre inte; en har fler barn än en annan osv. osv. Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden, erhåller den ene faktiskt mer än den andre, blir den ene rikare än den andre och så vidare. För att undvika alla dessa missförhållanden måste rätten i stället för att vara lika vara olika.

Men dessa missförhållanden är oundvikliga under den första fasen i det kommunistiska samhället, när det just fötts fram ur det kapitalistiska samhället efter långdragna födslovåndor. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska utveckling och dess därav betingade kulturella utveckling.

I en högre fas av det kommunistiska samhället, när individernas förslavande underordning under arbetsfördelningen försvunnit, och därmed också motsättningen mellan tanke- och kroppsarbete; när arbetet blivit inte bara ett medel för livsuppehälle utan rentav det viktigaste livsbehovet; när också produktivkrafterna vuxit jämsides med individernas allsidiga utveckling och alla den gemensamma rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan den borgerliga rättens trånga horisont helt överskridas och samhället skriva på sina fanor: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov!ⁱ

Marx gjorde sina kommentarer i förhållande till en ograderad, grundläggande mätning av utfört arbete och därmed av tillgången till behovsartiklar. Men en ytterligare utvidgning av den borgerliga rätten under den socialistiska eran är lönedifferentiering mellan lägre och högre löner beroende på intellektuella färdigheter och traditionella privilegier för en profession framför en annan, eller för professioner i allmänhet framför manuellt arbete. Detta kan inte avskaffas omedelbart utan att förstöra grunden för småborgerskapets och de intellektuellas samarbete och stöd för att ersätta kapitalismen med socialismen. Att omedelbart angripa lönerna och de sociala privilegierna som är inbäddade i skillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete är att göra vänner till fiender och aktiva kontrarevolutionärer.

Borgerlig rätt och Sovjetunionen

När Lenin ägnade en del av Staten och revolutionen (se kapitel 5, del 3 och 4) åt att stödja Marx förklaring av borgerlig rätt, säger han, nästan i förtvivlan: ”Av detta följer att under kommunismen kommer inte bara den borgerliga rätten att bestå under en tid, utan även den borgerliga staten – utan bourgeoisien!”

Vid detta läge kan läsaren mycket väl fråga sig: ”Men om det är allt som förändras under den socialistiska omvandlingen, vad är då poängen?”

Poängen är att under socialismen finns det inte längre någon kapitalistklass som utnyttjar arbetarna.

Arbetarna kan med stöd av partiet och regeringen reglera sina arbetsvillkor och styra hur företagens vinster ska fördelas som löner och statliga ackumuleringsfonder. Redan före maktövertagandet i Ryssland hade Petrogradsovjeten den 11 mars 1917 beslutat att arbetstiden skulle minskas till åtta timmar om dagen (sju på lördagar) utan att detta skulle påverka arbetarnas löner. Den normala arbetsdagen var då tio timmar. Mycket tidigt i Sovjetunionen minskades arbetstiden ytterligare till sex timmar för de yrken där man erkände att arbetet var ”ohälsosamt”. När arbetsproduktiviteten förbättrades efter inbördeskriget och den väpnade imperialistiska interventionen, minskades arbetsdagen 1929 ytterligare i de allra flesta företag från åtta till sju timmar. I takt med arbetstidsförkortningen ökade lönerna stadigt. ”I storskaliga industrier ökade de med 17 procent 1927. Kontorsarbetarnas löner är i allmänhet högre än industriarbetarnas. Lönerna i Moskva är cirka 35 procent högre än i andra städer.”ⁱⁱ

Även om det inte längre finns någon exploaterande kapitalistklass, upprätthåller den borgerliga rätten en rad ohälsosamma övertygelser och metoder. Att skryta med privilegier och utöva byråkratisk makt är uttryck för metoder som kräver att klasskampen fortsätter under den socialistiska perioden.

Stalin, som av trotskisterna anklagas för att ha uppmuntrat en deformerad arbetarstat präglad av en inrotad byråkrati, bekämpade byråkratiska tendenser. År 1920 konstaterade han:

Men efter oktoberrevolutionen övertogs makten av arbetare och bönder, som aldrig hade styrt tidigare, som bara visste hur man arbetade för andra och som inte hade tillräcklig erfarenhet av att styra landet.

Det var den första omständigheten som var källan till de brister som den sovjetiska statsapparaten nu lider av.

Vidare, med avskaffandet av den gamla statsapparaten, krossades byråkratin, men byråkraterna kvarstod. De förklädde sig till sovjetiska tjänstemän och installerade sig i vår statsapparat, och utnyttjade den bristande erfarenheten hos arbetarna och bönderna, som just kommit till makten, och började med sina gamla knep för att stjäla statlig egendom och införde gamla borgerliga vanor och seder.ⁱⁱⁱ

1923 talade Stalin till stöd för några av Lenins förslag till förbättringar av det statliga arbetet och sade:

Statsapparaten är, jag upprepar, av rätt typ, men dess beståndsdelar är fortfarande främmande för oss, byråkratiska, halvt tsaristiskt-borgerliga. Vi vill ha en statsapparat som är ett medel för att tjäna folkmassorna, men vissa personer inom denna statsapparat vill omvandla den till en källa till vinning för sig själva. Det är därför apparaten som helhet inte fungerar ordentligt. Om vi inte lyckas reparera den kommer den rätta politiska linjen i sig inte att föra oss särskilt långt; den kommer att förvrängas och det kommer att uppstå en spricka mellan arbetarklassen och bönderna…

Det finns ännu en annan sida av kamrat Lenins förslag. Hans mål är inte bara att förbättra apparaten och maximera partiets ledande roll i den – för partiet har byggt staten och det är dess plikt att förbättra den – utan han har uppenbarligen också den moraliska sidan i åtanke. Hans mål är att det inte ska finnas en enda tjänsteman i landet, oavsett hur högt uppsatt, om vilken den vanliga människan kan säga: han står över lagen. Denna moraliska aspekt är den tredje aspekten av Iljitjs förslag; det är just detta förslag som ställer upp uppgiften att rensa inte bara statsapparaten utan också partiet från de traditioner och vanor hos dominerande byråkrater som diskrediterar vårt parti.^iv

Senare samma år sade han:

År 1917, när vi gick framåt mot oktober, föreställde vi oss att vi skulle få en kommun, en fri sammanslutning av arbetande människor, att vi skulle göra slut på byråkratin i statliga institutioner och att det skulle vara möjligt, om inte omedelbart, så inom två eller tre korta perioder, att omvandla staten till en fri sammanslutning av arbetande människor. Praktiken har dock visat att detta fortfarande är ett ideal som ligger långt borta, att för att befria staten från byråkratiska inslag och omvandla det sovjetiska samhället till en fri sammanslutning av arbetande människor måste folket ha en hög kulturell nivå, och fredsförhållanden måste garanteras fullt ut omkring oss så att behovet av att upprätthålla en stor stående armé försvinner… Vår statsapparat är i hög grad byråkratisk, och så kommer det att förbli under lång tid framöver. Våra partikamrater arbetar i denna apparat, och situationen – jag skulle kunna säga atmosfären – i denna byråkratiska apparat är sådan att den bidrar till att byråkratisera våra partiarbetare och våra partiorganisationer.^v

Byråkratiska privilegier ledde till en separation mellan ledarna och massorna, till vad som senare i Kina kritiserades som Liu och Dengs linje att se ner på arbetarna, att beordra dem från partiets privilegierade höjder och hålla dem borta från politiskt och ideologiskt deltagande. Stalin insåg detta 1925 och var lika hård i sin kritik av denna inställning som Mao senare skulle bli i Kina:

Det verkar som om det inte var så länge sedan som en representant för en guvernementkommitté frågade sekreteraren för en volostpartienhet varför det inte fanns några tidningar i hans volost, och svaret blev: ”Vad ska vi med tidningar till? Det är lugnare och bättre utan dem. Om bönderna börjar läsa tidningar kommer de att ställa alla möjliga frågor och då får vi oändliga problem med dem.” Och denna sekreterare kallar sig kommunist! Det behövs knappast bevis för att han inte är kommunist, utan en katastrof. Poängen är att det idag är helt omöjligt att leda utan ”problem”, än mindre utan tidningar. Denna enkla sanning måste förstås och assimileras om vi vill att partiet och sovjetmakten ska behålla ledarskapet på landsbygden.^vi

Vid denna tidpunkt hade Stalin inte samlat tillräcklig erfarenhet i kampen mot de byråkratiska tendenser som blomstrade i den borgerliga rättens jordmån. Han rasade mot den typ av byråkrat som, innan han påbörjar något arbete, ”anser det nödvändigt att utöka sin stab av assistenter, förse sig med en armé av stenografer och maskinskrivare och, naturligtvis, skaffa sig en bil, och han ådrar sig en massa improduktiva utgifter – så att det senare, när räkenskaperna görs upp, visar sig att vår export inte går ihop”.^vii Och han visste att svaret måste komma från arbetarklassen och bönderna, med hänvisning till Lenins syn på en kulturrevolution där arbetarnas litterära och kulturella nivå måste höjas:

Man kan förbanna och fördöma byråkratin i statsapparaten, man kan förbanna och fördöma byråkratin i vårt praktiska arbete, men om inte arbetarmassorna når en viss kulturell nivå, som skapar möjligheten, viljan och förmågan att kontrollera statsapparaten underifrån, av arbetarmassorna själva, kommer byråkratin att fortsätta att existera trots allt. Därför är den kulturella utvecklingen av arbetarklassen och de arbetande bönderna, inte bara utvecklingen av läskunnigheten, även om läskunnigheten är grunden för all kultur, utan framför allt odlandet av förmågan att delta i landets administration, den viktigaste hävstången för att förbättra staten och alla andra apparater. Detta är meningen och betydelsen av Lenins paroll om den kulturella revolutionen.^viii

Men det var fortfarande en lång väg kvar innan kampen mot den borgerliga rätten tog den form som den fick under den stora rörelse som Mao Zedong startade i Kina – den stora proletära kulturrevolutionen.

Även om Stalin kunde se att massornas deltagande i statens angelägenheter var den viktigaste hävstången för att övervinna manifestationerna av den borgerliga rätten, kunde han ännu inte hitta öppningar för utvecklingen av ett sådant deltagande.

Under tiden förlitade han sig på andra verktyg som i själva verket fortfarande hade karaktären av borgerlig rätt. Man uppmuntrade möjligheter för individer att leva i allt mer välbärgade förhållanden under det socialistiska systemet, om de arbetade tillräckligt hårt för att berika det socialistiska samhället. I början av 1930-talet införde den sovjetiska regeringen ekonomiska och materiella incitament för att uppmuntra genomförandet av den första och andra femårsplanen. Under den andra femårsplanen utvecklades stachanovrörelsen när Stachanov, en kolgruvarbetare, på spektakulärt sätt ökade sin arbetsproduktion. Å ena sidan främjade rörelsen socialistisk entusiasm och en höjd ideologisk nivå, å andra sidan belönades Stachanov och andra arbetshjältar med högre löner och deras förmåga att köpa livets goda framhävdes i publiciteten kring rörelsen.

Incitamenten var inte utan kritiker. I sin roman Skörden (vinnare av Stalinpriset 1950) skriver Galina Nikolajeva om Vasili Kuzmich Bortnikov, som har återvänt från kriget mot fascismen som ordförande för kollektivgården Första maj. Bönderna är nedslagna efter en långvarig sommartorka. Vasili beordrar ett lag, där Frosya är lagledare, att avsluta hackningen på en sluttning. Hon protesterar och säger att det är meningslöst och anklagar honom för att vilja ”imponera inför distriktsmyndigheterna. Allt du vill är att kunna rapportera att du har uppfyllt alla krav”. De får sällskap av en annan arbetsledare, Alexei Alexeyevitj Berezov, som kritiserar Frosya för att hon inte hjälper till att vattna ett annat lags utsäde. Varje lag har tilldelats sin egen separata odlingslott, i ett avsteg från den kollektiva odlingsmetoden, och Frosya svarar ilsket: ”Säg själv, vad har vi för intresse av att slita ut oss för att arbeta på deras odlingslott när vi konkurrerar med dem och de slår oss? Vi ska arbeta på deras fröodling medan deras grupp får extra lön för att de ger hög avkastning. Är det rättvist? Det är meningslöst att mina flickor arbetar på någon annans tomt.” Det är typiskt för den typ av argument som förekom bland arbetare under den borgerliga rätten.

Under påverkan av krigsförberedelserna och – efter kriget – av återuppbyggnadens krav, vägde den förbättrade arbetsproduktiviteten i samband med materiella incitament tyngre än Stalins tro på att arbetarna skulle ställa till med ”problem” och styra statsförvaltningen underifrån. Till exempel, den 25 januari 1946, i anteckningar från en diskussion med I.V. Kurtjatov, ledande forskare för Sovjetunionens kärnkraftsprogram, sa Stalin om de intellektuella som valts ut för det topphemliga och brådskande projektet:

När det gäller forskarna var kamrat Stalin upptagen av tankar på hur man skulle kunna underlätta för dem, hjälpa dem i deras materiella och levnadsmässiga situation. Och i form av priser för stora bedrifter, till exempel för lösningen av vårt problem. Han sa att våra forskare är mycket blygsamma och aldrig märker att de lever dåligt – vilket i sig är dåligt – och han sa att även om vår stat också har lidit mycket, kan vi alltid göra det möjligt för flera tusen människor att leva bra, och flera tusen människor bättre än mycket bra, med egna sommarstugor där de kan koppla av och med egna bilar. I arbetet, sa kamrat Stalin, är det nödvändigt att röra sig beslutsamt, med investering av en avgörande mängd resurser, men i de grundläggande riktningarna..^ix

Utvidgningen av den borgerliga rätten till stöd för ett så viktigt projekt är förståelig, men den utvidgades även på andra områden. I november året innan hade han vid ett möte med Polens Gomulka förklarat hur:

Förändringar sker i Sovjetunionen när det gäller lagarna som reglerar arbetet. Tidigare var regeln att de mest kvalificerade arbetarna inom metallindustrin tjänade mest. Vi lider av ”missödet att sakna arbetslöshet”, och därför vill folk inte utföra hårt arbete, som till exempel gruvdrift. Därför betalar vi mer till okvalificerade arbetare som utför hårt arbete, som gruvarbetare, än vi betalar till arbetare inom metallindustrin.^x

När de Chrusjtjov revisionisterna kom till makten efter Stalins död hade de alla förutsättningar som krävdes för att ytterligare utvidga den borgerliga rätten. Ackordarbete i tillverkningsindustrin exploderade, cheferna fick rätt att avyttra statlig egendom till förmån för sig själva och sina företag, vinsterna blev det viktigaste målet och statliga produktionsmedel, med maskin- och traktorgårdar i spetsen, såldes ut och privatiserades. Medan en kapitalistisk stat endast kunde störtas genom revolutionärt våld och förstörelse av den befintliga statsapparaten, gör undermineringen av en socialistisk stat genom utvidgningen av den borgerliga rätten det möjligt för revisionisterna att mer eller mindre fredligt använda den socialistiska statsapparaten för att omvandla den tillbaka till en borgerlig stat, ersätta den socialistiska vägen med den kapitalistiska vägen, hindra socialismens utveckling och återinföra kapitalismen.

Den borgerliga rätten i Folkrepubliken Kina

Under de mer än två decennier som det kinesiska folket kämpade mot feodalism, byråkratkapitalism och imperialism kom huvuddelen av de revolutionära krafterna från landsbygden. I städerna var det lilla proletariatet vant vid lönesystemet, men på landsbygden var erfarenheten av detta mer begränsad. När de befriade områdena väl hade etablerats var det vanligare med ett fritt försörjningssystem, från de högsta generalerna till de lägsta ordonnanserna och fotsoldaterna. Högst några få mynt i fickpengar delades ut till soldaterna i Röda armén och Folkets befrielsearmé som utvecklades ur den. I allmänhet tillhandahölls grundläggande bruksartiklar som mat, kläder och sjukvård inom det fria försörjningssystemet. Den ökade revolutionära entusiasmen och ideologiska medvetenheten upprätthöll denna distributionsmetod som en embryonal form av distribution baserad på den kommunistiska principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

När tiden för intåget i och befrielsen av städerna närmade sig varnade Mao för faran att kommunister som hade mött och överlevt fiendens riktiga kulor nu skulle prövas av ”sockermantlade kulor” och att vissa skulle falla. Han betraktade städerna som en borgerlig miljö där det fanns en risk att man skulle överge den kommunistiska etiken med enkelt liv, blygsamhet och hårt arbete, och falla för frestelserna att söka privilegier, njuta av extravagans och slösaktiga nöjen och bli byråkratisk, kommenderande och arrogant – allt vilket innebar att man skulle skilja sig från massorna och sträva efter en borgerlig livsstil.

Dessa problem manifesterade sig omedelbart i korrupt praktik och borgerligt beteende. I Yan’an-kampanjen hade Mao garanterat att dödsstraff inte skulle användas i Kina för att lösa motsättningar bland folket, och särskilt inte för att lösa meningsskiljaktigheter om politiken inom partiet. Men nästan så snart partiet kom in i städerna var Mao tvungen att inleda en ”tre-anti”-masskampanj mot korruption, slöseri och byråkrati. Under denna kampanj uppdagades ett fall av allvarlig förskingring och stöld av statliga tillgångar av ledande partikadrer i Hebeiprovinsen. De två högsta tjänstemännen, Liu Qingshan och Zhang Zishan, ställdes inför rätta, och Mao argumenterade för deras avrättning, trots invändningar från andra partiledare som påminde honom om hans löfte i Yan’an. Deras brott var av annan karaktär än de som bara argumenterade för felaktiga idéer, och de måste statuera ett exempel i kampen mot att utnyttja sin ställning för att skaffa sig privilegier och personlig vinning.

Mellan deras avrättning 1952 och det stora språnget framåt, som inleddes 1958, utvecklades ett lönesystem i städerna parallellt med ett arbetspoängsystem på landsbygden. Båda var ett steg i riktning mot ett accepterande av borgerlig rätt och ersättandet av det fria försörjningssystem som hade präglat den revolutionära rörelsen på landsbygden före befrielsen. Det fria försörjningssystemet avskaffades formellt 1955.

I mitten av 1958 publicerade Zhang Chunqiao, medlem av Kinas kommunistiska partis stadskommitté i Shanghai, en artikel där han attackerade den borgerliga rätten och krävde att det fria försörjningssystemet skulle återinföras. Han menade att lönesystemet var ”kärnan i den borgerliga rätten”, att försörjningssystemet hade ”fått dåligt rykte” av bourgeoisien och hävdade att ”Shanghais arbetare, som ett resultat av att de fritt kunde uttrycka sina åsikter, skarpt påpekade att denna typ av teori innebär ’pengarna styr’, och att inte ’politiken styr’”, och att ”detta verkligen träffar mitt i prick med en enda kommentar!”.

Mao tyckte att artikeln var värdefull och ordnade så att den publicerades i Folkets dagblad den 13 oktober 1958. Medveten om att den skulle möta motstånd från dem som var för lönesystemet och den privilegierade hierarki som följde med det, skrev han en redaktörskommentar som inledning: ”Denna essä av kamrat Zhang Chunqiao publicerades i den halvmånatliga tidningen Shanghai ’Befrielse’, nummer sex, [1958], och återges här för diskussion bland kamraterna. Frågan behöver diskuteras på grund av de viktiga problem vi står inför. Vi anser att Zhangs essä i grunden är korrekt, men något ensidig, just därför att det som sägs om den historiska processen kanske inte är en fullständig förklaring. Författaren har dock tydligt lyft fram denna fråga och väcker uppmärksamhet. Essän är också ganska lätt att förstå och mycket bra att läsa.”^xi

I november 1958, när folkkommunrörelsen utvecklades, gjorde Mao flera uttalanden som visade att han aktivt övervägde löneskillnader och borgerlig rätt. Vid ett samtal med direktörer från olika kooperativa områden konstaterade han att ”Löneskillnaderna är ganska stora, omkring fyra gånger eller mer… Löneskillnaderna i Sovjetunionen är för stora. Vi kan inte följa deras exempel.”^xii

Samma månad talade han med ledande kamrater om Stalins Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen.Han insåg att det socialistiska samhället var ett samhälle med varuproduktion under värdelagen, och att den borgerliga rätten inte kunde elimineras i sin helhet på detta tidiga stadium av utvecklingen:

Borgerlig rätt manifesteras som borgerlig lag och utbildning. Vi vill förstöra en del av den borgerliga rättens ideologi, den majestätiska hållningen, de tre stilarna [den byråkratiska, sekteristiska och subjektivistiska] och de fem attityderna [den högfärdiga, den arroganta, den apatiska, den extravaganta och den ädla]. Men varucirkulationen, varuformen, värdelagen, dessa kan å andra sidan inte förstöras summariskt, trots att de är borgerliga kategorier. Om vi nu fortsätter propagandan för ett totalt avskaffande av den borgerliga rättens ideologi skulle det inte vara en rimlig ståndpunkt, kom ihåg det… Vi måste avskaffa en del av den borgerliga rätten, men varuproduktionen och varuutbytet måste fortfarande bevaras.

Han tillade att nyckeln till att bygga socialism var att öka produktionen. ”När produktionen är riklig blir det lättare att lösa problemet med att överföra kollektivt ägande till allmän ägo. För att öka produktionen behöver vi ’Mer! Snabbare! Bättre! Mer ekonomiskt!’ Och för detta behöver vi politiken i ledningen, de fyra samtidiga kampanjerna, korrigeringskampanjerna, krossandet av den borgerliga rättens ideologi.”^xiii

Under större delen av 1959 var Mao upptagen med att ta reda på vad som egentligen hände när det stora språnget framåt utvecklades. Han upptäckte överdrifter och skrytsamhet i rapporteringen om skördarna och ineffektivitet i de små järnugnar som fanns på bakgårdarna, och han kämpade för att tygla överdrifterna samtidigt som han höll fast vid en socialistisk inriktning. Under en tid distraherades han från att ytterligare överväga hur man bäst kunde kontrollera den borgerliga rätten. I odaterade kommentarer från troligen senare delen av 1959, i samband med Stalins svar till två ekonomer i hans Ekonomiska problem…, sade Mao:

”En för alla, alla för en.” Denna fras är felaktig. Den har inte översatts korrekt. System är de viktigaste manifestationerna av begreppet borgerlig rätt. En del av vårt utbildningssystem har förstörts. De tre dåliga arbetsmetoderna och de fem oönskade attityderna har också eliminerats. När varuproduktionen och värdelagen ännu inte implementerats är det inte möjligt att förvänta sig att alla begrepp om borgerlig rätt ska elimineras… Kommunen måste å ena sidan utveckla produktionen för eget bruk och å andra sidan utveckla produktionen av marknadsvaror. Vår nation har brist på varor. Det är ett land med otillräcklig produktion av säljbart spannmål. Kommunerna bör vidareutveckla varuproduktionen för att förbättra levnadsvillkoren. Detta är det problem som våra ekonomer undviker att diskutera. Om varuproduktionen inte genomförs kan lönerna inte betalas. Konceptet borgerlig rätt måste definitivt avskaffas. Löner, [förmånlig] behandling och lönegraderingar är alla felaktiga. Lönereformen 1956 var korrekt och de eftergifter som gjordes vid den tiden var nödvändiga. Det fanns brister när den genomfördes. Antalet lönegrader blev för stort. Liksom i förhållandet mellan katt och mus måste allt detta avskaffas.^xiv

År 1960 pågick fortfarande debatten om det fria försörjningssystemet och Mao framförde sin åsikt om det vid Beidaihe-konferensen den 21 augusti. I september året innan hade Lin Biao ersatt Peng Dehuai som försvarsminister och börjat minska det sovjetiska militära inflytandet inom Folkets befrielsearmé (FBA), bland annat genom att återställa det demokratiska förhållandet mellan officerare och soldater, sätta ideologin före vapnen och ta bort hierarkin av grader och utmärkelse inom FBA. Det gjordes också ett försök att återinföra det fria försörjningssystemet, och Mao frågade om detta hade genomförts av FBA:s enhetsledare. Han sade att den marxistiska arbetsstilen och den borgerliga arbetsstilen stod i motsats till varandra när det gällde hur det fria försörjningssystemet skulle hanteras. Han frågade varför vissa människor tyckte att ”det var oacceptabelt att bygga kommunismen? Varför måste vi hålla fast vid ett lönesystem? Det är att göra eftergifter till bourgeoisien …” Han gav sedan exempel på borgerlig rätt som måste avskaffas:

Vi måste utrota borgerlig rätt och ideologi. Till exempel är strävan efter position, strävan efter rang, önskan om att öka lönerna och att ge högre löner till intellektuella arbetare och lägre löner till kroppsarbetare alla kvarlevor av borgerlig ideologi. Att var och en får efter sin förtjänst är föreskrivet i lagen och är också en borgerlig sak. Vill vi i framtiden ha en klassindelning när vi åker i fordon? Vi vill inte nödvändigtvis ha en speciell bil. Vi vill visa hänsyn mot äldre och svaga, men vi vill inte ha olika klasser för de andra.^xv

Det var tydligt att Mao inte ville att Kinas framtid skulle vara beroende av eller formas av borgerlig rätt. Men han förstod också att det måste finnas ett varusystem under socialismen, att det skulle fungera enligt värdelagen och att fördelningen av varor inom det systemet krävde ett lönesystem. Innan samhällets produktivkrafter hade utvecklats till en punkt där allas behov kunde tillgodoses genom ett universellt system med fri försörjning, var det för tidigt att tala om att avskaffa lönesystemet.

År 1962 lanserade Mao den socialistiska utbildningsrörelsen, även känd som de fyra upprensningarna. De fyra områden som skulle rensas upp var politik, ideologi, organisation och ekonomi. Under första halvåret 1962 hade man kraftfullt främjat individuellt jordbruk (”gå sin egen väg”), ”tre försoningar och en minskning”^xvi och ”tre friheter och ett kontrakt”.^xvii I städerna fokuserade den socialistiska utbildningsrörelsen på att utrota korruption. Mao förespråkade att kadrerna skulle delta i kollektivt produktivt arbete som ett medel för att bekämpa korruption:

Problemen med korruption och att åtnjuta fler förmåner kan endast lösas genom deltagande i arbetet. På så sätt är det möjligt att förstå produktionssituationen, inte bara flyta på ytan. Om kadrerna inte deltar i arbetet kommer de oundvikligen att skilja sig från de arbetande massorna och revisionismen kommer oundvikligen att uppstå.^xviii

Mao accepterade inte kadrernas borgerliga rätt att inte delta i arbetet, och detta deltagande blev en socialistisk åtgärd med Maos direktiv till Lin Biao den 7 maj 1966, vilket ledde till inrättandet av 7 maj-kaderskolor över hela Kina.

Qi Benyu, som rekryterades till den centrala kulturrevolutionsgruppen 1966, minns hur löneskillnaderna fortfarande oroade Mao:

Ordförande Mao om att minska löneskillnaderna

Efter att ha arbetat i Zhongnanhai i så många år och deltagit i otaliga möten har jag sällan hört någon ledare tänka så konstant som ordföranden om hur man ska förverkliga kommunismens ideal…

Ordföranden själv fäste stor vikt vid ”7 maj-instruktionen”. Han funderade alltid på hur man kunde mobilisera folkets entusiasm utan att öka klyftorna. Vid ett möte i centralkommittén frågade ordföranden mig hur mycket arbetarna fick i lön. Jag svarade att det var i genomsnitt 30–40 yuan. Han sa: ”Åh, jag tjänar mer än 400 yuan, det är tio gånger så mycket, vilket fortfarande är långt ifrån Pariskommunens principer”. Han sa till oss att det fanns så stora löneskillnader och att detta problem måste undersökas för att se hur det kunde lösas. Han sa specifikt till mig att jag skulle be någon undersöka saken och se hur det kunde lösas. Jag skyndade mig att hämta Meng Xiangcai och andra från filosofi- och samhällsvetenskapliga institutionen och organiserade ett team som skulle göra en undersökning. Senare lades också ett förslag fram, vars huvudsakliga innehåll var att sänka lönerna för de högsta cheferna och höja lönerna för arbetarna. Jag träffade honom för några år sedan och han sa att han fortfarande hade allt material från den undersökning vi gjorde då. Jag minns att vårt förslag var att sänka lönen för ordföranden till cirka trehundra, vilket skulle göra skillnaden mellan ordföranden och arbetarna bara sju eller åtta gånger. Pariskommunen föreslog en skillnad på åtta gånger. I själva verket borde tio gånger vara mer rimligt. Så snart detta förslag lades fram tittade Chen Boda på det och motsatte sig det och sa att vi inte ens kunde leva på ett sådant förslag som ert. Chen Boda var av fjärde eller femte klass, jag minns inte, bara lite lägre än ordföranden. Enligt dåvarande prisnivå och Chen Bodas levnadskostnader skulle han verkligen hamna i en situation där han inte kunde få ekonomin att gå ihop. Så det förslag vi studerade behövde finslipas ytterligare. Sedan genomgick kulturrevolutionen en stor förändring och förslaget sköts upp.^xix

Maos preferens för att begränsa den borgerliga rätten genom en sänkning av lönerna i toppen av en åtta-gradig löneskala och en höjning av lönerna i botten var preferensen hos en genuin kommunist och proletär revolutionär som ville avskaffa klasskillnaderna och placera arbetarna och bönderna i positionen som socialistisk härskande klass. Men den borgerliga rätten var inte bara inbäddad i lönesystemet. De fungerade också inom arbetspoängsystemet på landsbygden, där ojämlikheter i fysisk styrka, familjestorlek och antal underhållsberättigade bidrog till en ojämlik fördelning baserad på lika bidrag genom arbete.

William Hinton bodde i byn Långa bågen (Long Bow) 1948 och skildrade kampen för jordbruksreform i sin bok Fanshen, som publicerades 1966. Han återvände 1971 till Långa bågen och bodde där tillräckligt länge för att skriva en lång uppföljare, Shenfan, som publicerades 1983. I ett kapitel beskriver han gripandet av en lägre medelbonde, Chi Chung-ch’i (Ji Zhongqi), som anklagas för stöld. Han var ”… en undernärd ung man, mager till utmärgling … som uppenbarligen alltid hade haft svårt att klara sig i fältarbetet. Vi fick höra att han bara kunde tjäna sju poäng om dagen, medan hans kamrater tjänade tio.” Han hade två personer att försörja: en 70-årig invalidiserad far och en 14-årig bror som fortfarande gick i skolan. Han upptäcks när han stjäl en låst låda från grannen Li. När han frågas varför han stulit den, svarar han: ”För att de är så rika.” Det var de inte, men hans uppfattning var att ”familjen Li har fler som arbetar än vi”. I vår familj på tre är jag den enda som arbetar. Det är svårt för mig.” Hinton sympatiserar med honom: ”Han kunde bara tjäna sju poäng om dagen, knappt nog för att försörja en person, men han var tvungen att försörja tre… Medan han sjönk djupare och djupare i fattigdom, blomstrade hans grannar, som hade fyra personer som arbetade, sparade pengar och förvarade dem i en kista.”

Hinton drar slutsatsen:

”Kanske måste de två familjernas olika öden ses som ett exempel på den polarisering som uppstod genom tillämpningen av den socialistiska principen – ’var och en efter sin insats’. Det egalitära löftet om ’lika lön för lika arbete’ kunde inte undgå att undergrävas av ojämlika arbetsförmågor och ojämlika behov och bördor. De friska med få försörjningsansvar tenderade att ackumulera överskott, medan de svaga med många försörjningsansvar gradvis hamnade på efterkälken och gick under. En sådan polarisering plågade befolkningen överallt där ’borgerlig rät’ rådde, som Mao Zedong så kraftfullt påpekade några år senare. Men inget land kunde avskaffa ’borgerlig rätt’ – sådant som ’lika lön för lika arbete’ – så länge produktivkrafterna förblev primitiva.”^xx

År 1971 chockerades Mao när hans utsedda efterträdare, Lin Biao, dog på flykt efter ett misslyckat kuppförsök. Mao såg allt tydligare att den borgerliga rätten skapade kapitalistiska tendenser bland partiets högsta ledning. Han hade identifierat detta i koppling till Liu Shaoqi under kulturrevolutionen och hade nu sett hur snabbt partiets vice ordförande hade fallit för löftena av den kapitalistiska vägen.

Shanghai-läroboken

Mao insåg att hela partiet behövde förstå marxistisk politisk ekonomi och att man tidigare hade förlitat sig för mycket på sovjetiska texter om politisk ekonomi. 1959 hade han gjort en omfattande studie av Stalins Ekonomiska problem i socialismen i Sovjetunionen, där han bekräftade dess syn på varuproduktion och värdelagen, men fann den bristfällig på områden som rörde överbyggnaden, massornas ideologiska utveckling och deras förmåga att sätta politiken i ledningen.^xxi Under 1973 och början av 1974 tog en grupp ekonomer vid Fudanuniversitetet i Shanghai, under ledning av Zhang Chunqiao, fram en lärobok i politisk ekonomi¹ som främst var avsedd för ungdomar som åkte från städerna för att tillbringa tid på landsbygden. Den publicerades i maj 1974 i två volymer, varav den andra huvudsakligen handlade om den politiska ekonomin i den socialistiska uppbyggnaden, ett område som inte hade behandlats särskilt ingående i sovjetiska läroböcker. Flera reviderade upplagor trycktes, och i december 1975 gav texten större utrymme åt frågan om borgerlig rätt.

Två versioner av det som kom att kallas Shanghai-läroboken finns tillgängliga på engelska. George C. Wang översatte och redigerade den första, som innehåller båda volymerna och i stort följer den ursprungliga texten från 1974^xxii, medan en version redigerad av Raymond Lotta utelämnar stora delar av volym ett, som huvudsakligen behandlar kapitalismens politiska ekonomi, och följer den kinesiska texten från december 1975. Lotta-versionen innehåller 109 hänvisningar till borgerlig rätt och är den version som föredras på grund av sitt fokus på denna fråga.^xxiii

I nedanstående avsnitt undersöks olika aspekter av borgerlig rätt under socialistiska förhållanden. Texten som används är Lotta-texten.

När det gäller sociala relationer motsätter sig bourgeoisien och alla exploaterande klasser att bli styrda och omformade. De försöker utnyttja och utvidga de traditioner och födelsemärken från det gamla samhället som fortfarande finns kvar inom det socialistiska ägandesystemet, och de kommer att försöka utvidga den borgerliga rätten som inte har avskaffats helt och återinföra de som redan har avskaffats. På detta sätt kommer de att åstadkomma en stadig urholkning och sabotage av det socialistiska systemet med allmänt ägande och dess slutliga omvandling till ett system med kapitalistiskt privat ägande. (s. 61)

Den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur, nationellt och internationellt, visar att huruvida det socialistiska systemet går framåt eller tillbaka är nära förknippat med huruvida förhållanden mellan människor kan anpassas. När den borgerliga rätten begränsas under proletariatets diktatur och kommunistiska element främjas, vilket gör det möjligt att gradvis etablera ömsesidiga relationer mellan människor på grundval av socialistiska principer, kan arbetarnas aktivism och kreativitet utvecklas mer fullt ut, företagens socialistiska inriktning kan säkerställas på ett mer solitt sätt, det socialistiska ägandesystemet kan konsolideras ytterligare och fördelningsförhållandena kan förbättras ytterligare. När den borgerliga rätten stärks och utvidgas, vilket ger fritt spelrum för kapitalistiska penningförhållanden, kapitalistiska arbetsförhållanden och kapitalistiska konkurrensförhållanden och gör det möjligt för borgerliga element att kränka och sabotera socialistiska ömsesidiga relationer, hotas massornas ställning som herrar och deras socialistiska aktivism undertrycks och hämmas. Som ett resultat kommer socialistiskt ägande och fördelningsförhållanden att skadas – de kan till och med degenerera och ändra karaktär. (s. 78)

Av ovanstående analys framgår att kapital, kostnader, vinster och andra värdekategorier i socialistisk ekonomisk redovisning återspeglar socialistiska produktionsförhållanden. Dessa kategorier används av proletariatet för att tjäna den socialistiska uppbyggnaden. När vi hanterar motsättningen mellan bruksvärdesredovisning och värderedovisning kan vi därför inte behandla frågan om att uppfylla de värdemål som staten fastställt som oviktiga, utan måste ta dem på allvar och aktivt sträva efter att uppfylla olika värdemål på ett allsidigt sätt. Å andra sidan måste man också erkänna att värdekategorier trots allt är rester av det ekonomiska systemet med privat ägande. Värdekategorier är knutna till varusystemet och förkroppsligar borgerlig rätt. Eftersom priserna kommer att avvika från värdena kommer till exempel företag som lägger lika mycket arbete på att producera produkter av olika sorter och specifikationer att erhålla olika stora mängder av produktionsvärden och vinst. Om företag bestämmer sig för att producera fler produkter med högt värde och hög vinst, kan de lättare uppfylla de mål för produktionsvärde och avlämnad vinst som staten har tilldelat dem. Om företag producerar fler produkter med lågt värde och låg vinst, kommer de att ha mycket svårare att uppfylla de mål för produktionsvärde och avlämnad vinst som staten har tilldelat dem. Här har vi ett annat exempel på borgerlig rätt. (s. 200)

Borgarklassen och dess företrädare i partiet vill utnyttja och utvidga den borgerliga rätten, genomföra linjen ”utgångsvärde först” och ”vinsten i första hand” i de departement och företag de kontrollerar, producera mer av det som ger hög vinst, producera mindre av det som ger låg vinst och inte producera något av det som inte ger någon vinst. Det ”totala ekonomiska redovisningssystemet” som införts av den sovjetiska revisionistiska renegatklicken är utformat för att genomföra denna genomgående kapitalistiska princip om att sätta vinsten i första hand. I det ”totala ekonomiska redovisningssystemet” är ”de viktigaste sammanfattande indikatorerna för företagens finansiella verksamhet vinster och vinstmarginalen”. I själva verket bestämmer företaget produktionens sortiment och kvantitet utifrån förväntade vinster. För att öka vinsterna kan företagen säga upp arbetare och öka arbetsintensiteten för att ”sänka produktionskostnaderna”. Detta ”totala ekonomiska redovisningssystem”, som sätter vinsten som ledande faktor, har redan blivit ett system för exploatering som påtvingats Sovjetunionens arbetande folk av den sovjetiska revisionistiska byråkratmonopolbourgeoisien, och är ett viktigt medel genom vilket kapitalismen har återupprättats i Sovjetunionen. (s. 200-201)

Hur begränsar proletariatet borgerlig rätt inom cirkulationssfären? Det viktigaste är att föra in produktionen och utbytet av varor i statens planeringssfär. Det är absolut otillåtet att bedriva ”fri handel” i strid med statens planer. Bourgeoisien och dess företrädare i partiet kommer att använda alla medel som står till deras förfogande för att motverka sådana begränsningar. Närhelst tillfälle ges kommer de att sabotera statens planer och bedriva ”fri handel”. Därför är en hård kamp mellan proletariatet och bourgeoisien om frågan om begränsningar och motbegränsningar inom cirkulationssfären oundviklig under proletariatets diktatur. En sådan kamp har varit extremt intensiv i vårt land. (s. 210)

Proletariatet måste upprätthålla flödet av varor och tjänster mellan stad och landsbygd, stärka marknads- och prisstyrningen och förhindra att kapitalistiska krafter i städer och på landsbygden stör och saboterar marknaden. Endast på denna grund kan vi effektivt begränsa borgerlig rätt i utbytet, kontinuerligt gräva ut och slutligen eliminera den grogrund som fostrar kapitalismen och borgarklassen, och endast på denna grund kan det socialistiska utbytet bättre tjäna industri- och jordbruksproduktionen, bättre tjäna arbetar-, bonde- och soldatmassorna och bättre tjäna proletär politik. (s. 211)

I form av pengar har den borgerliga rätten fått ett koncentrerat uttryck. Inför pengar är människor formellt lika. Vem som helst kan äga pengar. Alla kan använda pengar för att köpa de varor de behöver. Det är samma sak för alla. Men denna jämlikhet innebär i själva verket ojämlikhet. De som äger mer pengar kan inte bara njuta av en högre levnadsstandard utan också använda dem för att under vissa förhållanden exploatera andra. I det kapitalistiska samhället är det i grunden samma sak att driva en fabrik, spekulera, bedriva ocker och korruption: det är alla exploaterande metoder för att äga andras arbete och exploaterande medel för att skaffa sig mer pengar. I det socialistiska samhället är det inte bara systemet för fördelning av penninginkomster efter arbete som innebär ojämlikhet; det finns också möjligheten att använda utbyte genom pengar för att säkra ägande av andras arbete. Dessa exploaterande aktiviteter är naturligtvis olagliga under proletariatets diktatur. Men så länge pengar finns kommer de gamla och nya kapitalistiska krafterna i städerna och på landsbygden att riskera att bryta mot lagen för att bedriva spekulation, driva underjordiska fabriker, ägna sig åt ocker etc. i syfte att säkra ägande till andras arbete och lägga beslag på enorma summor pengar”. (s. 224)

Ett femte manuskript av Shanghai-läroboken, som tros ha introducerat Maos teori om att bourgeoisien inte bara omfattade resterna av de störtade klasserna, utan också en del av arbetarklassen och en del av partiet som skapats av borgerlig rätt, beslagtogs hos tryckeriet efter gripandet av de fyras gäng och har ännu inte dykt upp.^xxiv

Mao: ”… sådana saker kan bara begränsas”

Från den 23 till den 27 december 1974 lyssnade Mao i Changsha på rapporter från premiärminister Zhou Enlai och vice premiärminister Wang Hongwen om förberedelserna inför den fjärde nationella kongressen. Den 26:e träffade han Zhou Enlai ensam och hade en lång diskussion om teoretiska problem. Den 7 januari 1975 överlämnade Zhou Enlai sina anteckningar om de viktigaste punkterna i denna diskussion till Mao Zedong. Mao gjorde några enskilda textändringar. Den 8 januari skickade Zhou Enlai dessa diskussionspunkter till alla politbyråmedlemmar och suppleanter för spridning.

De fyra huvudpunkterna (Mao sa att han också hade tagit upp dessa i en diskussion med Danmarks premiärminister Poul Hartling den 20 oktober 1974) är ganska välkända och användes flitigt i den efterföljande debatten om borgerlig rätt som fördes 1975–76, fram till gripandet av de fyras gäng. Här är huvudpunkterna:

Varför talade Lenin om att utöva diktatur över bourgeoisien? Det är viktigt att klargöra denna fråga. Oklarhet i denna fråga leder till revisionism. Detta bör göras känt för hela nationen.

Kort sagt är Kina ett socialistiskt land. Före befrielsen var det i stort sett ett kapitalistiskt land. Än i dag tillämpas ett åtta-gradigt lönesystem, fördelning efter arbete och utbyte genom pengar, och i allt detta skiljer det sig mycket lite från det gamla samhället. Skillnaden är att ägandeförhållandena har förändrats.

Vårt land tillämpar för närvarande ett varusystem, lönesystemet är också ojämlikt, som i den åtta-gradiga löneskalan, och så vidare. Under proletariatets diktatur kan sådana saker endast begränsas. Om människor som Lin Biao kommer till makten kommer det därför att vara ganska lätt för dem att sätta igång ett kapitalistiska system. Det är därför vi bör läsa mer marxist-leninistiska verk.

Lenin sa att ”småskalig produktion föder kapitalismen och bourgeoisien kontinuerligt, dagligen, timme för timme, spontant och i stor skala”. De föds också inom en del av arbetarklassen och partimedlemmarna. Både inom proletariatet och bland personalen i staten och andra organ finns det människor som lever enligt den borgerliga livsstilen.^xxv

Vad som inte är så välkänt, eftersom denna del av anteckningarna inte har översatts tidigare, är de kommentarer som Mao gjorde till Zhou innan han förklarade behovet av en kampanj mot borgerlig rätt. Han sa:

Varför sa Lenin att han skulle skriva om den borgerliga diktaturen? Chunqiao bör få veta att Wenyuan hittade flera hänvisningar till denna fråga i Lenins verk, tryckte dem i stor stil och gav dem till mig. Alla bör först läsa detta och sedan skriva några artiklar. Be Chunqiao skriva sådana artiklar. Om denna fråga inte klargörs kommer det att bli revisionism. Hela landet måste få veta detta.^xxvi

Det är viktigt att förstå att det var Maos idé att främja studierna av den borgerliga rätten. Revisionisterna i Kina idag hävdar att frågan om den borgerliga rätten kom från de fyras gäng. Här är ett typiskt exempel på deras förvrängning av fakta:

De fyras gäng förvrängde också ordförande Maos instruktioner och gjorde kontrarevolutionära uttalanden under den revolutionära parollen ”begränsa den borgerliga rätten”. Precis som de använde sitt deltagande i den demokratiska revolutionen och sin nuvarande ledande roll som politiskt kriterium för att klassificera ’kapitalistfarare’, använde de absurt nog hög rang och hög lön som ekonomiskt kriterium för att klassificera ’kapitalistfarare’. De förvirrade medvetet skillnaden i fördelningen mellan de ledande kadrerna i partiet, regeringen och militären och den breda allmänheten med klassutnyttjande, och framförde så kallade ekonomiska argument för sin felaktiga teori att det finns ett ”borgerskap” i partiet och militären. Detta är en fullständig omkastning av rätt och fel, en förväxling av svart och vitt.^xxvii

Maos iakttagelse att ”sådana saker” – de kvarvarande exemplen på borgerlig rätt i det socialistiska samhället – ”bara kunde begränsas” ledde till att han uppmuntrade Zhang Chunqiao att ta ledningen i denna fråga. Detta innefattade ändringar i manuskriptet till Shanghai-läroboken. Där han kunde uppmuntra dem att göra det, gjorde tidningar och tidskrifter frågan om att begränsa borgerlig rätt till en fråga för massorna.

Den 18 februari 1975 skickade centralkommittén ut ett meddelande med dessa diskussionspunkter till alla partikommittéer i provinser, städer och autonoma regioner, till partikommittéer i större militära regioner, provinsiella militära distrikt och fältarméer, samt till ledande grupper eller partigrupper inom ministerierna i centrala och statliga organ, militärkommissionernas högkvarter och partikommittéerna inom olika militära grenar. och krävde att ”dessa skulle studeras ingående av de breda massorna av partimedlemmar, kadrer och massorna utanför partiet”. De 33 citaten från Marx, Engels och Lenin om proletariatets diktatur, utvalda enligt Maos instruktioner, publicerades i Folkets dagblad den 22 februari 1975 och i det tredje numret av tidskriften Röda fanan den 1 mars. Huvudinnehållet i Maos tal publicerades i redaktörens kommentar i Folkets dagblad och tidskriften Röda fanan.

Redan innan Yao Wenyuan och Zhang Chunqiao hade färdigställt sina respektive artiklar om borgerlig rätt utvecklade arbetargrupper runt om i landet teorier för att begränsa den borgerliga rätten. Tyvärr har mycket lite av detta överlevt det förtryck som Deng och hans anhängare genomförde när de tog kontrollen över partiet och staten, och ännu mindre har översatts till engelska. Ett sådant exempel är Jinan-arbetargruppens Bryt ned den borgerliga rättens ideologi på distributionsområdet, skriven i februari 1975 och nyligen översatt här.^xxviii Denna relativt avancerade ideologiska diskussion om problemet innehöll varningen att revisionistiska ledare ”försöker öka de hierarkiska skillnaderna i distributionen, odla en privilegierad klass och utvidga den sociala basen för deras restauration av kapitalismen”.

I marsnumret av tidskriften Röda fanan publicerade Yao Wenyuan sin artikel Om den sociala grunden för Lin Biaos anti-partiklick, och en månad senare, i aprilnumret, publicerades Zhang Chunqiaos Om att utöva en allomfattande diktatur över borgerskapet. Båda artiklarna handlade om nödvändigheten av att begränsa den borgerliga rätten under proletariatets diktatur. Båda publicerades snart på engelska och finns tillgängliga på webbplatsen www.marxists.org.

Den 30 maj 1975 återpublicerade den engelskspråkiga tidskriften Beijing Review en artikel från aprilnumret av tidskriften Röda fanan med titeln Ett ideologiskt vapen för att begränsa den borgerliga rätten.^xxix Den innehöll två mycket användbara kompletterande artiklar: Vad är varuproduktion och Vad är utbyte genom pengar.^xxx

Den 24 augusti 1975 lämnade Chen Yonggui en rapport om jordbruksarbetet till Mao. Chen var ledare för den berömda Dazhai-produktionsbrigaden i Xiyang-distriktet i Shanxi-provinsen, som Mao hade utsett till förebild för jordbruket. Chen hade valts in i centralkommittén 1969 och i politbyrån 1973. I januari 1975 utnämndes han till vice premiärminister i statsrådet. Han hade delat upp sin tid i tre delar: en tredjedel på inspektionsresor, en tredjedel på arbete i Peking och en tredjedel fortfarande på Dazhai. (Chen och Dazhai ägnas stor uppmärksamhet i Hintons Shenfan; Qin Hailus studie om Chen, Ninth Heaven to Ninth Hell, kan laddas ner på engelska^xxxi).

Chens rapport, som tidigare inte översatts, lyder:

För det första, den grundläggande redovisningsenheten i folkkommunen. Av situationen i Xiyang att döma verkar det helt rätt att införa redovisning i små grupper under en period efter omvandlingen av folkkommunen. Efter några års utveckling av produktionen blev smågruppsredovisningen olämplig. Under de senaste två åren har många av de brigader jag har besökt gjort ett bra arbete med redovisningen för brigaderna. Jag har diskuterat med många kamrater på distriktsnivå, och de är överens om att det är absolut nödvändigt att införa gruppredovisning för att kunna göra stora insatser inom jordbruket och minska skillnaderna mellan grupperna. För det andra frågan om arbetsledning i folkkommunerna. Den metod som antagits i Dazhai kallas ”standardarbetspoäng, självrapportering och offentlig diskussion”. Genomförandet av detta system för arbetsutvärdering har satt politiken i ledningen. För närvarande använder de flesta platser i landet fortfarande systemet med fast lön och levnadsbedömning, vilket har svagheterna att å ena sidan göra arbetspoängen till regel och å andra sidan inte införa nödvändiga begränsningar av borgerlig rätt och öka skillnaderna mellan människor. För det tredje, frågan om hur man ska ta hand om de fattiga grupperna. Jag anser att lösningen på detta problem inte kan vara att höja värdet på poängen på statens bekostnad, utan att påskynda utvecklingen av produktionen hos de fattiga grupperna. För det fjärde, frågan om att bygga hus åt medlemmarna i kollektivet. Det är bättre att bygga kollektivt än att bygga för en enskild familj. Detta är en viktig åtgärd för att förhindra att skillnaderna och polariseringen mellan medlemmarna ökar. För det femte, frågan om mat som medlemmarna är skyldiga kollektivet. Jag anser att det under vissa omständigheter är bättre att beviljas undantag än att krävas på återbetalning, vilket i hög grad kommer att stimulera böndernas socialistiska entusiasm.

Den 3 september 1975 skrev Mao: ”Kamrat Xiaoping, överväg om detta dokument kan delas ut till kamraterna i politbyrån och diskuteras i politbyrån.”^xxxii Mao var fortfarande positiv till restriktioner av sådana fall av borgerlig rätt som de inbyggda skiljelinjerna i att dela ut arbetspoäng baserat på lika arbetsinsatser.

År 1976 skrev någon under pseudonymen ”En fiktiv gammal man” en detaljerad artikel om utvecklingen av lönesystemet i Kina. Artikeln spårade den sovjetiska lönemodellens inflytande på tänkandet hos de kinesiska ledare som var ansvariga för införandet av ett sådant system år 1955.^xxxiii

Deng Xiaoping utvidgar den borgerliga rätten och återinför kapitalismen

I februari 1976 skrev en masskritikgrupp vid Shandonguniversitetet en artikel där man specifikt identifierade Deng Xiaoping som en ”obotfärdig kapitalistfarare” och kritiserade hans ”felaktiga argument mot att begränsa den borgerliga rätten”. Artikeln, som nyligen blivit tillgänglig på engelska, påpekade följande:

Dessa kapitalistfarares revisionistiska argument är desamma, eftersom de vill ersätta den socialistiska principen ”av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans arbete” med så kallade ”materiella incitament’, utvidga den borgerliga rätten och de ojämlikheter som dessa medför utan gränser, överföra den kapitalistiska principen om varuhandel till människors inbördes relationer, ersätta jämlika och ömsesidiga socialistiska relationer med penningrelationer och anställningsrelationer, och att uppnå målet att i grunden förändra det socialistiska ägandesystemet och återinföra kapitalismen. Det är lätt att se vilken sorts kommunism Deng Xiaoping företräder, som vägrar att ändra sina metoder och motsätter sig begränsningar av den borgerliga rätten med förevändningen att det inte finns någon materiell grund för detta, och som förlitar sig på materiella incitament för att gå mot kommunismen.^xxxiv

Tyvärr har de senaste fyra decennierna av kapitalismens återinförande i Kina visat hur träffande denna varning om att inte begränsa den borgerliga rätten är.

År 1976 konstaterade Mao att ”Med den socialistiska revolutionen hamnar de själva [dvs. kapitalistfararna – red. anm.] under beskjutning. Vid tiden för den kooperativa omvandlingen av jordbruket fanns det människor inom partiet som motsatte sig detta, och när det gällde att kritisera den borgerliga rätten var de förbittrade. Ni genomför den socialistiska revolutionen, och ändå vet ni inte var borgerskapet finns. Den finns mitt i kommunistpartiet – de som sitter vid makten och går den kapitalistiska vägen. Kapitalistfararnas anhängare befinner sig fortfarande på den kapitalistiska vägen.”

Detta var i hög grad riktat mot Deng Xiaoping, som hade använt sin återkomst för att driva en revisionistisk politisk linje och en ekonomisk linje som främjade utvidgningen av den borgerliga rätten. Han hade förespråkat att tre viktiga direktiv om stabilitet, enhet och klasskamp skulle ses som en ”nyckel”. I sin förtvivlan förklarade Mao: ”Va! Ta de tre direktiven som nyckel. Stabilitet och enhet betyder inte att man avskriver klasskampen; klasskampen är nyckeln och allt annat hänger på den.” För att göra sin ståndpunkt ännu tydligare tillade han: ”Han förstår inte marxismen-leninismen, han representerar kapitalistklassen.”

Den 8 juli 1976 skrev Zhongshandistriktets partikommitté en artikel med titeln ”Ordförande Maos vetenskapliga tes om borgerskapet i kommunistpartiet är en betydande utveckling av marxism-leninismen”. I dokumentet identifierades Maos läror om att rikta in sig på de kapitalistiska krafterna inom partiet under kulturrevolutionen, om existensen av ett borgerligt högkvarter inom partiet och om att det fanns ett borgerskap inom kommunistpartiet som en ny utveckling av den marxist-leninistiska teorin. Det stod:

Det finns en oundviklig ojämlikhet mellan levnadsstandarden för höga partitjänstemän å ena sidan och arbetare, fattiga och lägre medelklassbönder å andra sidan. Om de inte har en kommunistisk världsbild kommer sådana höga tjänstemän att degenerera till ett borgerskap inom partiet; betrakta revolutionens seger som en möjlighet för sig själva att tjäna pengar; betrakta borgerlig rätt som sin rättmätiga belöning; göra allt för att skydda höga tjänstemäns intressen; motsätta sig den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur; eller motsätta sig begränsningar av, eller till och med sträva efter att utvidga borgerlig rätt. Det är uppenbart att förekomsten av borgerlig rätt utgör en viktig ekonomisk grund för bildandet av en bourgeoisie inom partiet.^xxxv

Med Maos död den 9 september 1976 tog de kapitalistiska krafterna tillfället i akt att krossa alla ytterligare diskussioner om borgerlig rätt, arrestera de fyras gäng och undertrycka alla uttryck av stöd för dem.

Precis som Chrusjtjov förtalade stachanoviterna och hävdade att de hade fått de bästa maskinerna och de mest önskvärda förhållandena för att uppnå sina högre produktionssiffror, så satte de kapitalistiska krafterna in en systematisk förtalskampanj mot Dazhai-modellen. Både stachanovismen och Dazhai hade framhållits som bevis på det socialistiska systemets överlägsenhet, så båda måste undermineras för att bana väg för ytterligare tillväxt av materiella incitament, bonusar och ackordarbete i industrin, samt för att göra slut på folkkommunerna och återgå till individuella insatser inom jordbruket.

Det finns ingen anledning att här gå in på de efterföljande privatiseringarna och återinförandet av kapitalismen i Kina.

Det är dock intressant att den samtida vänsteropinionen i Kina inte har ignorerat frågan om borgerlig rätt. Bland annat Guo Songmin i sin artikel från 2015 ”Begränsning av borgerlig rätt” och ”Nanjie-vägen”^xxxvi och Lao Tian i Om arbetsdelningen och borgerlig rätt– varför det är möjligt att avveckla hela det socialistiska systemet.^xxxvii En person med pseudonymen ”Angry Frown Viewpoint” publicerade den 15 september 2021 ett uttalande med titeln ”Varför begränsa den borgerliga rätten?”^xxxviii Naturligtvis måste dessa författare, som skriver i dagens Kina, vara något försiktiga i hur de framför sina åsikter.

Några slutsatser

Kommunister behöver inte vara rädda för den borgerliga rätten eller betrakta överföringen av dessa från kapitalismen till socialismen som något skäl att inte helhjärtat och entusiastiskt engagera sig i kampen för socialismen och kommunismen. Människor i det förgångna var rädda för eld och översvämningar och blixtar i skyn, men när dessa fenomen väl blev förstådda blev eld, vatten och elektricitet våra tjänare och vi insåg vilken potential de kunde frigöra.

Vi bör ha samma inställning till borgerlig rätt. Den måste studeras och förstås, och sedan kan den användas till vår fördel – inte genom att utvidga deras användning som med vatten, eld och elektricitet, utan genom att använda den och samtidigt begränsa den.

Denna studie har inte tittat på de östeuropeiska länderna under deras socialistiska perioder, inte heller på Kuba, Vietnam, Laos eller Nordkorea. Inte heller kommer de sätt som den borgerliga rätten manifesterar sig i ett avancerat kapitalistiskt land som Australien att förstås fullt ut förrän de avslöjas i processen att bygga socialism här. Men vi kan anta att borgerlig rätt kommer att omfatta fortsatt produktion av varor som ska distribueras enligt statlig planering och i enlighet med värdelagen, att det kommer att finnas ett lönesystem som underlättar distributionen av konsumtionsvaror, och att lönesystemet kommer att omfatta erkännande av högre kompetens, intellektuella insatser och socialt och politiskt ansvar, och att lönerna kommer att graderas därefter.

Begränsningar av den borgerliga rätten kommer att ta formen av lika tillgång till tjänster som utbildning, hälsovård, en grundläggande bostadsnivå och kollektivtrafik, fördelade enligt ett fritt försörjningssystem och med avskaffande av privat tillhandahållande av sådana tjänster; fortlöpande sänkningar av priserna på nödvändiga konsumtionsvaror på grundval av ökad produktion och garanterad försörjning; fortlöpande löneökningar för de lägsta lönegrupperna, utan löneökningar eller till och med lönesänkningar i de högsta lönegrupperna; fortsatt minskning eller avskaffande av marknadspåverkan i alla sektorer av ekonomin; övervakning av högre partinivåer och regeringsnivåer av lägre nivåer; och regelbundet deltagande i produktivt arbete av regerings- och partitjänstemän.

De två stora kapitalistiska återgångarna – under Chrusjtjov i Sovjetunionen och under Deng Xiaoping i Kina – är inte skäl till pessimism eller förtvivlan. De är en gåva för arbetarklassen, förutsatt att vi studerar dem och drar rätt lärdomar av dem, och de kommer att göra den uppgift som framtidens segrande proletärer står inför så mycket tydligare och så mycket mindre benägen att förrådas inifrån.

Varje kommunist och varje kommunistparti som ännu inte har erövrat statsmakten måste utan undantag sträva efter att förstå fenomenet borgerlig rätt, dess oundvikliga övergång från kapitalismen till socialismen, och förankra nödvändigheten av dess gradvisa inskränkning i partikonstitutionen och, när den skapas som ett resultat av en framgångsrik revolutionär kamp, i den socialistiska statens konstitution. Det kan inte lämnas åt slumpen, det kan inte fördunklas eller förnekas av kapitalistfarare, utan måste institutionaliseras som ett mål för den socialistiska utvecklingen och uppnås genom att höja den ideologiska nivån hos arbetarna som socialistiska samhällens härskande klass och genom att föra masskamp under ledning av denna ideologi.

Vår framtid är ljus och vi förblir optimistiska.