Andreas Sörensen, ordförande för SKP, har skrivit en artikel, Anders Carlsson, Ryssland och imperialismen i Riktpunkt den 17 juni. Artikeln fokuserar på synen på imperialismen och Anders Carlssons syn på Rysslands roll i det imperialistiska systemet. Sörensens tes är att ” det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.” I kritiken mot Anders Carlsson har Sörensen i huvudsak rätt, varför jag lämnar den frågan därhän och i stället inriktar mig på hans tes.
I. Obevisad tes
Hur försöker Sörensen bevisa sin tes? Sörensen – liksom Carlsson – diskuterar Lenins berömda fem punkter från Imperialismens som kapitalismens högsta stadium[ii] . Han skriver exempelvis:
”Det räcker med en snabb blick för att se att det som Carlsson kallar Lenins ”punkter” inte går att använda för att mäta huruvida ett land är imperialistiskt eller inte. De går överhuvudtaget inte att applicera på de enskilda länderna (min fetstil), utan måste ses som kännetecken för en företeelse i full utveckling och därför som processer som är verksamma i alla länder.”
Men faktum är att en av punkterna bara kan appliceras på enskilda länder. Det gäller punkten: Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
Menar verkligen Sörensen att denna punkt bara kan appliceras på den kapitalistiska världsekonomin i dess imperialistiska stadium som sådan? Om denna jämförelse gäller i världsmåttstock, så jämförs äpplen med päron. Menar han att kapitalexporten överstiger kapitalimporten och att varuexporten överstiger varuimporten globalt? Vart tar då överskotten vägen? Faktum är att kapitalexport från vissa länder motsvaras av kapitalimport av andra länder liksom att varuexporten från vissa länder motsvaras av varuimport av andra länder. Det är inte så att varje enskilt land exporterar lika mycket kapital som det importerar eller att varje land exporterar lika mycket varor som det importerar. Något sådant perfekt utbyte existerar inte och strider för övrigt mot lagen om kapitalismens ojämna utveckling. För vissa länder är kapitalexporten viktigare än kapitalimporten; för andra är det med nödvändighet tvärtom. Denna Lenins punkt kan alltså bara appliceras på enskilda länder, inte på systemet som sådant. I en kommentar till ett kort inlägg av mig på Facebook skriver Sörensen att ”tendensen till en ökad kapitalexport på bekostnad av varuexportens roll gör sig gällande i varje kapitalistiskt land”. Men om de flesta eller alla kapitalistiska stater kommer att exportera kapital, var ska då kapitalet investeras? Menar Sörensen att det är fråga om någon slags rundgång? Om kapitalet ska förmera sig, måste det investeras i produktionen. Om kapitalexporten sker i form av lån, fungerar det som en inteckning i låntagarens framtida produktion (lån + ränta).
Faktum är att denna punkt, det vill säga att kapitalexporten överstiger kapitalimporten, är ett viktigt kriterium på huruvida ett kapitalistiskt land har utvecklats till ett imperialistiskt land i ekonomisk mening eller inte, men det finns ett exceptionellt undantag. Detta motsägs inte av det faktum att ett tidigare kapitalexporterande land kan utvecklas till ett kapitalimporterande land, och här tänker jag naturligtvis främst på USA. Den totala mängden kapitalexport måste som sagt motsvaras av samma mängd kapitalimport i världsmåttstock.
USA stod 2008 för 43 procent av världens samlade kapitalimport [iii]. De främsta kapitalexporterande länderna var Kina (24 %), Tyskland, Japan, Saudi-Arabien och Ryssland – t.o.m Sverige fanns med på ett hörn med 2,2 procent. Alltsedan 1970-talet har USA haft ett växande handelsundersskott och allt större militärutgifter. Det amerikanska handelsunderskottet för varor och tjänster uppgick till 616,8 miljarder dollar 2019. Importen uppgick till 3,1 biljoner dollar och exporten var endast 2,5 biljoner dollar. USA:s militärutgifter var fortfarande världens största 2018, eller 649 miljarder dollar, varvid Kina belade andraplatsen med 250 miljarder [iv]. Det att USA i huvudsak idag är kapitalimportör betyder ju samtidigt inte att USA har upphört att exportera kapital.
USA lever alltså över sina tillgångar, på kredit, som faktiskt finansieras av omvärlden. Detta beror på att USA kontrollerar världens viktigaste valuta, dollarn, och gör det också tack vare sin ställning som världens starkaste militärmakt. Som Sven Tarp skrev 2003 [v]:
”Enkelt uttryckt finansierar USA en del av sitt underskott nästan gratis, det vill säga med bara de utgifter som går åt för att trycka gröna sedlar. Men eftersom dollarn är ett internationellt betalningsmedel och reservvaluta kan USA tillåta sig detta. I realiteten är det ett sätt att utplundra andra länders rikedomar…
För att förhindra spekulativa angrepp mot den egna valutan måste de olika ländernas nationalbanker köpa och inneha dollar i en mängd som motsvarar den valuta som är i cirkulation. Ju större press marknaden sätter på en valuta, desto större dollarreserver måste de sitta inne med.” [vi]
Detta skapar en grund för en stark dollar. Men samtidigt tvingar det världens centralbanker köpa och besitta ännu större dollarreserver, varigenom dollarn i teorin blir ännu starkare.”
USA har alltså genomgått följande utveckling: under uppbyggnadsfasen efter inbördeskriget importerade USA kapital, före första världskriget övergick USA till att bli ett kapitalexporterande land och fr.o.m början av 1980-talet började USA i allt större utsträckning finansiera sin överkonsumtion och stigande militärutgifter med kapitalimport helt enkelt för att USA måste och kunde. USA är en parasitär imperialistisk supermakt, men en koloss på lerfötter. Denna situation kan inte vara för evigt.
II. Kapitalimport är nödvändig under en uppbyggnadsfas
Det första land i världen som industrialiserades och blev kapitalistiskt och imperialistiskt var Storbritannien. Lenin menade att imperialismen i detta fall var en direkt följd av kolonialismen och monopolkapitalismens utveckling. Industrialiseringen av Storbritannien inleddes på fullt allvar på 1770-talet och möjliggjordes tack vare den kapitalackumulation som hade skett på grund av Storbritanniens ledande roll som kolonialmakt. De andra kolonialmakterna, särskilt Spanien och Portugal, hade halkat efter, medan Frankrike och Nederländerna industrialiserades senare än Storbritannien.
Men Storbritannien är inte det enda imperialistiska landet idag, eller hur? Hade det inte varit till Storbritanniens fördel om alla andra kapitalistiska länder – utöver de brittiska kolonierna – hade haft en underordnad roll i förhållande till Storbritannien? Detta var Portugals öde:
”Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.” (”Imperialismen som kapitalismen högsta stadium” – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm )
Faktum var att det låg i Storbritanniens intresse att försöka förhindra att nordstaterna segrade i det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865. Den härskande klassen i Storbritannien förhindrades att stödja sydstaterna aktivt på grund av den utbredda anti-slaveriopinionen i landet. Därmed kunde kapitalismen utvecklas i USA så att USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt runt 1890.
I princip måste alla länder (det finns kanske några undantag [vii]) som genomgår en kapitalistisk utveckling och för att utvecklas till imperialistiska i ekonomisk mening, alltid importera kapital under uppbyggnadsskedet. Detta kan exempflieras med USA, Japan, Sverige, Sydkorea och senast Kina. I samtliga dessa länder spelade utländskt importerat kapital stor roll, samtidigt som detta parades med skyddstullar och andra åtgärder. Betydande brittiskt och franskt kapital investerades i USA, samtidigt som USA skyddade den egna industrin. Efter att en amerikansk flottenhet 1854 tvingat Japan att öppna upp sig för handel, insåg den japanska härskande klassen att den snabbt måste modernisera och industrialisera landet. Det skedde till stor del med hjälp av utländskt kapital. Redan 1905 kunde Japan sätta Tsarryssland på plats i det rysk-japanska kriget. Japans senare militära aggression, speciellt fr.o.m 1930, är väl känd. Än idag skyddas den japanska industrin mer än i många andra länder. Sverige inledde den kapitalistiska utvecklingen runt 1870, därtill understödd av importerat franskt och brittiskt kapital. Men det svenska borgerskapet såg till att behålla kontrollen över utvecklingen genom att förstatliga delar av gruvnäringen och järnvägen, införa systemet med A- och B-aktier för att försvåra utländskt ägande och t.o.m begränsa rätten för utlänningar att äga mark i Sverige. I Sverige inträdde i sitt imperialistiska stadium strax före första världskriget i och med att kapitalexporten då översteg kapitalimporten. Sydkorea genomgick en liknande utveckling efter andra världskriget som de tidigare nämnda länderna främst med stöd av amerikanskt och också japanskt kapital. Efter Deng Xiaopings direkta maktövertagande i Kina 1978, öppnades dörren för en snabb kapitalistisk utveckling. Skillnaden gentemot Ryssland fr.o.m 1991 är att det statsbärande partiet i Kina har kontrollerat utvecklingen på ett helt annat sätt genom att avvecklingen av statsägda företag har skett betydligt långsammare i Kina än i Ryssland, att det utländska ägandet har begränsats och att det aldrig genomfördes någon chockterapi som i Ryssland. Kina var fortfarande ett kapitalimporterande land en bit in på 2000-talet. I dag är Kina ekonomiskt lika starkt som USA mätt i köpkraftsviktad BNP och kommer också att gå förbi ifråga om nominell BNP. Kinas kapitalexport överstiger idag kapitalimporten, varvid kapitalexporten självfallet sker både i form av investeringar och lån. Kina kan fortfarande inte mäta sig med USA rent militärt, men redovisar de näst högsta militärutgifterna i världen och förväntas uppnå paritet med USA runt 2030 enligt både amerikanska och kinesiska källor.
Det finns ingen automatik i att ett kapitalistiskt land utvecklas till ett imperialistiskt land, d.v.s att kapitalexporten överstiger kapitalimporten. Det beror helt och hållet på om det nationella borgerskapet i respektive land är tillräckligt starkt – i vissa länder måste det överflygla kompradorborgerskapet – för att hålla utländska imperialistmakter stången och inleda en relativt självständig utveckling. Sämst förutsättningar att lyckas har naturligtvis tidigare kolonier i den s.k tredje världen, eftersom det nationella borgerskapet är svagt i dessa länder. Lenin karakteriserade Tsarryssland som ”den svagaste länken i den imperialistiska kedjan”. Tsarryssland var egentligen ett feodalkapitalistiskt land med ett litet borgerskap, som inte ens innehade statsmakten före februarirevolutionen 1917. Tsarryssland hade ingen välutvecklad industri utan en stor jordbrukssektor och importerade fortfarande kapital 1914. Tsarrysslands imperialism var snarast militär och byggde på Tsarrysslands militära expansion fr.o.m början av 1700-talet för att utvidga sitt välde, dels i väst och i Kaukasus men fr.a i öst, i Sibirien och Centralasien.
Varför vissa stater har utvecklats till imperialistiska kan bara analyseras konkret i varje enskilt fall och då måste man också ta i beaktande historiska faktorer, politiska omständigheter, geopolitiskt läge och befolkningens storlek. Ett land med stor befolkning har automatiskt större resurser än ett land med liten befolkning, även om de har samma BNP per capita; Indien har betydligt större möjligheter att bedriva en relativt självständig politik än Nepal och Bhutan.
III. Imperialistiska stormakter håller alltid i taktpinnen
Sörensson skriver att:
”det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra.”
Och vidare:
”De indiska, litauiska, ungerska och brasilianska kapitalisterna deltar vid sidan av de amerikanska, svenska, tyska och ryska. Är Carlssons icke-imperialistiska kapitalistiska nationer underkastade andra lagar än de imperialistiska nationerna? Naturligtvis inte.”
Sörensen menar alltså att det inte går att skilja mellan kapitalistiska och imperialistiska stater utan drar alla över en kam; de litauiska, ungerska, indiska, brasilianska spelar på samma planhalva som de svenska, ryska, tyska imperialistmakterna och t.o.m USA.
”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan – min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.” [viii]
Det är helt uppenbart att Lenin pekar ut enskilda imperialistiska stormakter och inte framställer alla kapitalistiska stater som lika stora skurkar. Sörensen missar t.o.m ”några få länder” i ett Lenincitat som han själv använder:
”Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder (min fetstil) kapitalismen blivit ’övermogen’ och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en ’räntabel”’ placering av kapitalet.”
Sörensen tycks mena att alla kapitalistiska stater, som verkar inom det imperialistiska systemet, egentligen är lika goda kålsupare, och att det överhuvudtaget inte finns några imperialistiska stater.
Men vilka startade första världskriget? Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. På vilket sätt var övriga kapitalistiska stater indragna? En del europeiska länder, de skandinaviska, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Portugal etcetera, var t.o.m neutrala. Den huvudsakliga krigsskådeplatsen var Europa med vissa stridigheter i Afrika. Latinamerika och Asien var i princip inte berörda.
Vilka startade andra världskriget? Små och medelstora kapitalistiska stater? Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Korea, Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939. Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen. Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.
1973 lanserade Kinas Kommunistiska Parti den helt korrekta teorin att Sovjetunionen hade utvecklats till en socialimperialistisk stat, som tävlade med USA om världsherraväldet. Det viktigaste kriget på 1970-talet, Indokinakriget, slutade med ett nesligt nederlag för USA-imperialismen. Sovjetunionen fortsatte att expandera fram till 1979, då Sovjetunionen begick det ödesdigra misstaget att invadera Afghanistan. Denna invasion tillsammans med den politiska jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar som kapprustningen med USA innebar på den sovjetiska ekonomin ledde till Sovjetunionens kollaps 1991.
Detta illustrerar att det är imperialistiska supermakterna, inte medelstora eller små imperialiststater, än mindre kapitaliststater, som bestämmer händelseutvecklingen. Sista gången som Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel försökte agera självständigt var 1957 i samband med Suezkrisen, då USA tvingade bort dessa stater från Egypten.
Idag utmärks världsläget återigen av att två supermakter står emot varandra, USA och Kina, som fungerar som varandras motpoler. Redan 2005 [ix]stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda dåvarande supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge inte mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.
Avgörande för framtiden är i vilken utsträckning de båda supermakterna kan behålla redan existerande allianssystem eller bygga upp ett nytt. För USA gäller det att behålla sitt traditionella allianssystem, främst NATO, och inringa Kina. Dock finns det sprickor inom NATO och mellan USA:s allierade – se bara på motsättningarna mellan Turkiet och Grekland och mellan Turkiet och Egypten. För Kina gäller det att bygga upp ett nytt allianssystem. På den punkten har Kina hittills inte lyckats särskilt bra. BRICS [x]är en instabil samarbetsallians, vilket illustreras av de senaste skärmytslingarna mellan Indien och Kina. Genom sin politik i Sydkinesiska sjön har Kina dessutom skaffat sig nya motståndare som Malaysia och Filippinerna (förutom de traditionella som Vietnam, Sydkorea och Japan). Ryssland torde vara den viktigaste av Kinas allierade.
IV. Är antiimperialismen en omöjlighet?
Sörensen skriver:
”Det kan i själva verket inte finnas någon uppdelning i kapitalistiska och imperialistiska nationer. Alla kapitalistiska nationer är kapitalistiska och de befinner sig inom det imperialistiska systemet och är underkastat dess lagar och sätt att fungera (av just denna anledning faller också begreppet anti-imperialism på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen och därmed också lämna Lenin därhän).”
Imperialismen förutsätter en hierarki av imperialistiska och kapitalistiska stater.
För det första är skillnaderna mellan de fattigaste staterna i världen räknat i köpkraftsviktad BNP per capita och de rikaste enorma. De tio fattigaste i världen, alltifrån Centralafrikanska Republiken till Eritrea, har en köpkraftsviktad BNP per capita på 700 dollar till 1 600 dollar. De tio rikaste har en köpkraftsviktad BNP per capita, alltifrån Irland på 73 200 dollar till Lichtenstein på 139 100 dollar. Lichtenstein har alltså en köpkraftsviktad BNP per capita som är 198 gånger så stor som Centralafrikanska republikens. [xi] Finns det någon som tror att de tio fattigaste länderna i världen ens har ett finanskapital? Finanskapital förutsätter att industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet. De tio fattigaste länderna har förmodligen varken storindustri eller ett fungerande bankväsende. På vilket sätt skulle dessa länder konkurrera med de etablerade imperialistiska staterna på lika villkor?
Det saknar dock politisk betydelse att en ministat som Lichtenstein har den högsta köpkraftsviktade BNP:n per capita i världen. Det är staternas totala BNP, som har den avgörande betydelsen och som bestämmer vilka resurser som finns för att upprätthålla en militärapparat. I det avseendet leder USA fortfarande i fråga om nominell BNP: USA, Kina, Japan, Tyskland, Indien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Brasilien och Kanada. USA:s BNP uppgår till 21 427 700 miljoner dollar, medan Kinas uppgår till 14 342 903 miljoner dollar. USA:s BNP är lika stor som Japans, Tysklands, Indiens, Storbritanniens, Frankrikes, Italiens och Brasiliens tillsammans.[xii]
För det andra gillar inte Sörensen mitt påstående i det tidigare nämnda facebook-inlägget att de f.d folkdemokratierna står i samma förhållande till de tongivande staterna inom EU, Tyskland och Frankrike, som Portugal en gång stod till Storbritannien (se Lenincitatet). Men han medger dock att de flesta av de f.d folkdemokratierna fortfarande är kapitalimporterande. När muren föll 1990 och folkdemokratierna i Östeuropa snabbt växlade spår till kapitalismen, vällde västeuropeiskt kapital, främst tyskt, in. Samtidigt har det förekommit en slags arbetsdelning mellan de västeuropeiska staterna. Sverige och Finland har till exempel ett stort ekonomiskt inflytande i Estland och Lettland; det är ingen tillfällighet att det mest vinstgivande bolaget i Estland heter Swedbank. Men Tyskland har varit den absolut viktigaste aktören; ytterst få östtyska företag överlevde de västtyska uppköpen och Tyskland har gjort massiva investeringar i Östeuropa. Tyskland bidrog också aktivt till splittringen av Jugoslavien. Om Tysklands penetration i Östeuropa, heter det på Bertelmans Stiftungs webbplats:
”Tysklands integration med Östeuropa har varit en modern framgångssaga. Värdekedjorna med Östeuropa har hjälpt Tyskland att bibehålla en konkurrensfördel och hjälpt de östeuropeiska ekonomierna att växa snabbt och gradvis konvergera till Västeuropas nivåer.” [xiii]
Det är sant som Sörensen påpekar att såväl Polen som Ungern fronderar mot Bryssel (och därmed indirekt mot Tyskland och Frankrike), men från en chauvinistisk utgångspunkt. Det är ett tecken på att det finns ett nationellt borgerskap i dessa länder. Man måste också komma ihåg att de östeuropeiska folkdemokratierna befann sig i en helt annan sits 1990 än de flesta länder i Latinamerika, Afrika och Asien, särskilt f.d kolonier. Tjeckoslovakien var t.o.m en avancerad kapitalistisk ekonomi redan före andra världskriget. Samtliga folkdemokratier hade industrialiserats och hade ett relativt välutvecklat utbildnings- och sjukvårdssystem. Det härskande byråkratborgerskapet, partipampar och företagsledare, i dessa länder låg i startgroparna för att lägga beslag på så mycket som möjligt av den statliga egendomen för egen del. Samtidigt har både Polen och Ungern varit nettobidragstagare i EU, vilket naturligtvis bidragit till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Som nettobidragstagare har Polen och Ungern fortfarande en underordnad ställning i EU.
För det tredje är Sörensens påstående att ”begreppet anti-imperialism (faller) på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen” fullständigt absurt.
Sörensen förnekar i praktiken att det finns imperialistiska stater, som angriper mindre kapitalistiska stater, ofta f.d kolonier; han förnekar i praktiken att det finns stater som förtrycker andra; och han förnekar i praktiken att det finns orättfärdiga och rättfärdiga krig.
Redan Kominterns andra kongress 1920 antog en resolution, författad av Lenin, om den nationella och koloniala frågan, i vilken han drar en skarp skiljelinje mellan de rikaste och mest utvecklade länderna å ena sidan och de undertryckta, avhängiga och icke likaberättigade nationerna:
”2) Såsom ett medvetet uttryck för den proletära klasskampen för avskuddande av bourgeoisiens ok skall det kommunistiska partiet i överensstämmelse med sin huvuduppgift – kamp mot den borgerliga demokratin och avslöjande av dess lögn och hyckleri – icke heller i nationalitetsfrågan ställa några abstrakta och formella principer i förgrunden utan: …, 3) ett lika noggrant frånskiljande av de undertryckta, avhängiga, icke likaberättigade nationerna från de undertryckande, exploaterande och fulla rättigheter åtnjutande nationer såsom en jämvikt mot den borgerligdemokratiska lögnen vilken döljer ett – för finanskapitalets och imperialismens tidevarv karaktäristiskt – undertryckande, kolonialt och ekonomiskt, av den övervägande majoriteten av världens befolkning genom en obetydlig minoritet av de rikaste och mest utvecklade länderna.”[xiv]
Ta bara de senaste anfallskrigen som USA har varit inblandat i: Afghanistan (2001–), Irak (2003 – 2011), Libyen (2011), Syrien (2011– ) och Jemen (2016 –). I samtliga dessa fall har USA begått aggression; i Jemens fall genom att understödja Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten militärt och i Syriens fall dels genom egen militär aggression och dels framför allt genom stöd till jihadistiska militära styrkor.
Eftersom dessa stater utsattes för en imperialistisk attack, har dessa folk och stater bedrivit rättfärdiga försvarskrig. Om man påstår att detta var en kapitalistisk stats, d.v.s USA, angrepp mot andra kapitalistiska stater, så jämställer man angripare och angripna och påskinar att angripare och angripna spelar på samma planhalva. I själva verket hade USA och allierade ett fullständigt militärt övertag i början av anfallskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen, särskilt tack vare luftherraväldet. I Afghanistan och Irak lyckades USA genom direkt ockupation installera vasallregimer: i Libyen störtades visserligen Muammar Khadaffi, men det pågår fortfarande ett inbördeskrig, där USA:s allierade t.o.m stödjer olika sidor. USA angrep Irak och Libyen bl.a för oljetillgångarnas skull, men också för att regimerna var borgerligt-nationalistiska – liksom Assads i Syrien – som inte ville dansa efter USA:s pipa. I Syrien har Assad-regimen lyckats rulla tillbaka angriparna tack vare stöd från Ryssland och Iran, men till mycket stora kostnader i liv och materiellt.
På vilket sätt skulle denna kamp ha varit – eller kunna vara – anti-kapitalistisk? Frågan om socialistisk revolution fanns inte ens på dagordningen. Det är tvärtom fråga om rättfärdiga försvarskrig. Huvudmotsättningen har gått mellan den imperialistiska aggressorn, direkt eller indirekt USA och dess allierade, och de angripna folken och staterna. Dessvärre har det inte funnits några kommunistiska partiet, som har kunnat bygga upp nationella befrielserörelser, som inlett en väpnad kamp mot angriparna och slutligen besegrat dem. I bästa fall har det funnits borgerligt-nationalistiska rörelser, i värsta fall reaktionära rörelser, som vill vrida klockan tillbaka.
IV. Kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut – enheten är tillfällig och relativ
Gemensamt för alla som vill revidera Lenins teori om imperialismen är att de på det ena eller andra sätter förnekar att kampen mellan de imperialistiska stormakterna är absolut och att enheten dem emellan endast är tillfällig och relativ.
Kautsky ställde 1915 frågan:”…skulle inte den nuvarande imperialistiska politiken kunna bli undanträngd av en ny ultraimperialistisk politik, som skulle ersätta kampen mellan de nationella finanskapitalen med det internationella förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen. En sådan fas av kapitalismen är i varje fall tänkbar.” [xv] De ledande imperialistiska stormakterna skulle alltså kunna samsas i en kartell och avskaffa rivaliteteten sinsemellan.
Michael Hardt/Antonio Negri lanserade 2000 teorin om Imperiet, som uppgavs sakna en nationell bas utan svävade fritt omkring som ett kollektivt transnationellt kapital. Samir Amin ställde 2005 motfrågan; ”Har inte skillnaden mellan den aktiva roll som de har som skapar världen och andras passiva roll, som bara kan ’anpassa sig’ till det globala systemets krav, någon mening?” [xvi] Deras ståndpunkt ledde till att imperialismen förvandlades till ett formlöst töcken, en uppfattning som saknade all relevans för den praktiska kampen.
Andreas Malm publicerad 2005 boken ”När kapitalet tar till vapen”, i vilken han bland annat hävdade att ”Andra världskriget var i själva verket sista gången avancerade kapitaliststater drabbade samman i en storbatalj. Den andhämtning som kom efteråt blev inte kortvarig, den sträcktes ut och förlängdes tills hela rytmen i systemets andning blivit lugnare (sid. 76) ” och lite senare (sid. 77): ”Den interimperialistiska rivaliteten var död och begraven i en bädd av rent inomekonomisk konkurrens.” [xvii] Malm såg bara imperialismens militära sida, inte dess ekonomiska kärna, och bortsåg helt från rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen fram till 1985 och existensen av en supermakt i vardande, det vill säga Kina.
Vilket är då Sörensens bidrag? Han skiljer inte mellan imperialistiska stormakter, främst de båda supermakterna, och mindre kapitalistiska stater, inte ens avhängiga och mycket fattiga sådana. Han dödförklarar också den anti-imperialistiska kampen och bortser från rivaliteten mellan USA och Kina, som en av de viktigaste drivkrafterna bakom utvecklingen i världen idag.
Rickard B. Turesson
3/8 2020
[i] https://riktpunkt.nu/2020/06/anders-carlsson-ryssland-och-imperialismen/
[ii] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm
[iii] https://topforeignstocks.com/2009/06/13/the-top-net-capital-importers-and-exporters-of-capital-in-2008/
[iv] https://www.sipri.org/sites/default/files/2019-04/milex_press_release_swe.pdf
[v] http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kampen-om-dollarn/
[vi] Kina har världens största valutareserv i dollar.
[vii] Jag tvivlar på att Frankrike, Nederländerna, Belgien och Tyskland industrialiserades tack vare importerat brittiskt kapital, men jag kan ha fel i något fall.
[viii] ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur, sid.9
[ix] Kina – en supermakt i vardande http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kina-en-supermakt-i-vardande/ och Tron Ögrim: Kapitalismen byter chef – Världshistoriska konsekvenser av att Kina går förbi USA – http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/kapitalismen-byter-chef/
[x] Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika
[xi] https://www.indexmundi.com/g/r.aspx?v=67&l=sv
[xii] Världsbankens siffror 2019: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_GDP_(nominal)
[xiii] https://ged-project.de/trade-and-investment/how-the-german-economy-is-connected-to-eastern-europe/
[xiv] https://marxistarkiv.se/komintern/komintern1920.pdf
[xv] V.I Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid. 134
[xvi] Samir Amin: “Empire and Multitude” – https://monthlyreview.org/2005/10/01/empire-and-multitude/
[xvii] http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/en-imperialismteori-som-inte-leder-naagonstans/