Mao vs Stalin

Nedanstående artikel från den franska maoistiska organisationen OCML-vp skrevs 2016. Orginalet finns här: https://ocml-vp.org/article1661.html Artikeln kompletterar KAF:s polemik mot svenska trotskister, revisioinister och reformister i frågan om nödvändigheten av maoismen. Nödvändig just för att kunna genomföra en revolution i Sverige för att därefter framgångsrikt bygga ett socialistiskt samhälle som en övergång till kommunismen.

Svenska trotskister älskar att svänga sig med termen ”mao-stalinism”. Detta visar den totala enfalden i deras brist på förståelse av maoismen och fungerar som ett ideologiskt fikonlöv för att dölja saker som att både Stalin och Trotsky i princip stödde den felaktiga ”teorin om produktivkrafterna”. Se vidare i förordet till Bettelheims ”Klasstriderna i Sovjetunionen” första delen 1917 – 1923

https://www.marxistarkiv.se/klassiker/bettelheim/klasstriderna_i_sovjet-del1.pdf

masi

Stalin / Mao: vilka skillnader finns det?

Artikel från Partisan Magazine N°5, 20160501.

OCML Voie Prolétarienne [Den marxist-leninistiska kommunistiska organisationen Proletariatets Väg] är en maoistisk organisation [i Frankrike]. I vår omgivning hör man ofta allt möjligt om Mao och maoismen: Mao och Stalin är samma sak, dyrkare av den lilla röda boken, bonderevolutioner etc. Enligt vår uppfattning var Mao och de kinesiska kommunisterna tvärtom ansvariga både teoretiskt och i praktiken för att ta ställning till uppbyggnaden av socialismen i Sovjetunionen. Här följer en kort översikt över vad vi anser vara deras väsentliga bidrag.

Filosofi är grunden för Maos politiska tänkande

Mao återupptäckte Marx och Lenins dialektik och gjorde den till en revolutionär drivkraft, medan den hade blivit tom retorik under Stalin. Dialektik innebär att resonera genom att lägga fram saker i deras rörelse och förklara denna rörelse med de motsägelser de innehåller.

Dialektiken i politikens hjärta.

Om motsättningen är omvandlingens drivkraft är enheten alltid relativ. Motsättningen är närvarande i enheten, precis som enheten är närvarande i motsättningen. Ur motsättningen, och ur kampen, föds en ny enhet. Detta begrepp är grunden för den marxistiska filosofin.

I partiets liv. Detta ledde till en betoning av den politiska kampen som det primära villkoret för utvecklingen av partiets teori och politik, och till ett förkastande av den stalinska uppfattningen om partiets monolitiska enhet. Maos filosofiska bidrag, ”Om praktiken” och ”Om motsättningar”, var förankrade i partiets politiska liv och ingick i en korrigeringsprocess.

Övergången till kommunism. Den dialektiska visionen leder till att motsättningarna kommer till uttryck under socialismen och bryter med en linjär och fredlig vision av den revolutionära processen efter maktövertagandet. Denna fredliga vision innebär att allt skulle lösas antingen genom partiets förutseende (stalinistisk uppfattning) eller genom arbetardemokratins perfekta utövande (trotskistisk uppfattning). De motsättningar som uppstår härrör från socialismens själva natur, där klasser fortfarande existerar eftersom de sociala relationerna inte har omvandlats helt och hållet. Som Mao uttryckte det i augusti 1967: ”Den nuvarande stora kulturrevolutionen är bara den första i sitt slag! I framtiden kommer sådana revolutioner oundvikligen att äga rum om och om igen. Revolutionens resultat – den kommer att segra till slut – kräver en lång historisk period för att lösas. Om den inte genomförs framgångsrikt kommer kapitalismens återupprättande att vara möjligt när som helst”.

Marxistisk kunskapsteori i revolutionens tjänst

En annan av Maos förtjänster var att han tog fram den marxistiska kunskapsteorin ur läroböckerna och ställde den i revolutionens tjänst.

Teori är inte en produkt av dogmer, utan av den ständiga konfrontationen mellan sanningar som förvärvats genom praktiken ⁱ. Den utgör grunden för den maoistiska uppfattningen om ledarskapsmetoder, känd som masslinjen: ”Korrekt ledarskap måste baseras på följande princip: utgå från massorna och återvända till massorna”. Detta korrigerar Stalins uppfattning om att mobilisera massorna ”uppifrån”. Masslinjen står också i motsättning till dem som förnekar det revolutionära partiets roll som en ”kollektiv hjärna”, som sammanfattar massornas spridda rätta idéer, formulerar en revolutionär politik och samtidigt alltid har rörelsens allmänna perspektiv i åtanke. Masslinjen krävde en undersökning av bonde- och arbetarmassorna, som den som genomfördes 1927 bland bönderna i Hunan. Denna undersökning gjorde det möjligt för Mao att korrekt förstå dynamiken i det kinesiska samhället och att formulera idén att proletariatet var den kinesiska revolutionens ledande kraft, men att det i detta skede var de exploaterade människorna på landsbygden som var den viktigaste kraften.

En annan viktig slutsats är att ”det som är rätt utvecklas alltid i en process av kamp mot det som är fel. Ideologisk kamp skiljer sig från andra former av kamp; man kan inte tillämpa brutala tvångsmetoder på den, man kan bara tillämpa den tålmodiga metoden att resonera” ⁱⁱ. När Mao stötte på Liu Shaoqis (republikens president 1959) högerinriktade inställning, föredrog han att uppmuntra massorna att kritisera honom i stället för att organisera avlägsnandet av högeranhängarna ”uppifrån”. Ur denna synvinkel kritiserade Mao att förtrycket av kommunisterna i Sovjetunionen 1937-1938 (Moskvarättegångarna) hade fått en bredare omfattning och att man blandade ihop motsättningarna inom folket (som borde lösas på fredlig väg) med motsättningarna mellan folket och dess fiender (som om nödvändigt borde lösas med våld).

Ideologins roll

Stalin lade stor vikt vid ideologins roll, dvs. den föreställning som människor har om sin plats i samhället, sina intressen och sina subjektiva relationer till andra människor. Men hans filosofiska uppfattningar präglas av en viss mekanism, ”A verkar på B”. Till exempel har ett parti vars klassbas är arbetarklassen en proletär ideologi och driver en proletär politik, och därför också den stat som detta parti leder. Men detta är i själva verket föremål för en permanent kamp mellan den proletära vägen och en borgerlig väg, även om termerna inte alltid är tydliga. Han försummade ideologins (idéernas) och politikens (kampens) roll i omvandlingen av samhällets ekonomiska bas.

Mao, å andra sidan, fäste stor vikt vid den ideologiska kampen. För honom fanns det inget oundvikligt samband mellan orsak och verkan, mellan social tillhörighet och klassmedvetande. KKP 1949 var således ett parti som bestod av en armé, huvudsakligen bestående av bönder, men som följde en i huvudsak proletär linje ⁱⁱⁱ.

 Den socialistiska övergångens uppgifter

En modell: Stalin och Sovjetunionen

Under Folkrepubliken Kinas första år förblev KKP påverkat av Tredje internationalens uppfattningar och tenderade att reproducera den sovjetiska modellen, särskilt när det gällde den dominerande roll som gavs åt produktivkrafternas utveckling. Det som kännetecknade socialismens framsteg var omvandlingen av egendomsförhållandena.

De meningsskiljaktigheter som KKP hade med Sovjetunionen om den revolutionära strategin i Kina ledde inte till någon motsättning i modellen för övergången till kommunism, eller som Mao uttryckte det: ”Stalins huvudsakliga misstag hade mycket lite att göra med bristerna i statsapparatens funktionssätt när det gällde att styra de ekonomiska angelägenheterna” ^iv. Det var inte förrän i mitten av 1950-talet som Mao Zedong började reflektera över uppgifterna i den socialistiska övergången, som hade varit avbruten i tjugo år och som skulle fullbordas av maoisterna på basis av lärdomarna från kulturrevolutionen.

Kritik mot den sovjetiska modellen

Den socialistiska omvandlingen av jordbruk, industri och handel inleddes i Kina på 1950-talet. De första misslyckandena ledde till kritik av den sovjetiska modellen. Det var misslyckandena med det lilla språnget (1956) och det stora språnget framåt (1958), under vilka en massiv, byråkratisk kollektivisering av landsbygden genomfördes.

År 1958 kritiserade Mao Sovjetunionens Lärobok i Politisk Ekonom, som hade skrivits under Stalins ledning. Han betonade vikten av massinitiativ och klasskamp som drivkrafter för den socialistiska omvandlingen. Därav hans slogan: ”Gör revolution och utveckla produktionen”.

”Men det var under kulturrevolutionen, som han initierade för att bekämpa den borgerliga linjen i partiet, som kritiken blev mer systematisk: förekomsten av klasskamp i övergångssamhället, behovet av bred debatt och linjekamp inom partiet, brytning med ekonomistiska föreställningar om socialismens uppbyggnad och kritik av teorin om produktivkrafterna.

Mao och de politiska kampanjerna i början av 1970-talet i Kina bidrog till att fördjupa den marxistiska teorin genom att studera den kapitalistiska restaureringen i socialistiska länder, genom att åter sätta omvandlingen av produktionsförhållandena i förgrunden och genom att kasta ljus över de processer som ledde till att en ny bourgeoisie återskapades inom statsapparaten och partiet” ^v.

Det som kännetecknar socialismens framsteg är inte så mycket omvandlingen av egendomsförhållandena, från liten individuell eller privat kapitalistisk egendom till kooperativ eller statlig egendom, som massornas faktiska ledarskap i det ekonomiska livet. Ur denna synvinkel är Sovjetunionen inte ett socialistiskt land, utan ett statskapitalistiskt land, långt före 1956.

Teorin om produktivkrafterna och uppkomsten av en ny bourgeoisie

Den borgerliga väg som Mao mötte inom KKP byggde på en teori som hade etablerats i Sovjetunionen på 1920-talet, enligt vilken ”omvandlingen av de sociala relationerna skulle vara det mekaniska och spontana resultatet av avskaffandet av äganderätten och utvecklingen av produktionen. Denna utveckling skulle ensam skapa de nödvändiga förutsättningarna för övergången till kommunism: överflöd, stigande kunskapsnivåer, utveckling av vetenskap och teknik… Tillväxten av samhällets produktivkraft blev därför den enda drivkraften bakom dess utveckling.

På 1930-talet var den första revolutionära plikten att öka produktionen på alla möjliga sätt. Allt underordnades detta mål. Man insåg inte att tekniken, liksom produktionsförhållandena, var präglade av kapitalismen. Chefernas makt förstärktes.

Denna övergångsuppfattning kom senare att kallas ” teorin om produktivkrafterna”. Socialismen måste bevisa sin överlägsenhet genom att demonstrera sin förmåga att producera mer än kapitalismen. Sovjetunionen skapade på så sätt en modell som påtvingades hela arbetarrörelsen” ^vi.

Resultatet blev i själva verket att de kapitalistiska relationerna i samhället förstärktes, att en ny bourgeoisie återskapades fram till det gradvisa återupprättandet av ett statskapitalistiskt system, eftersom denna nya bourgeoisie faktiskt fanns i partiet och i staten. Socialismens degenerering går därför mycket djupare än bara byråkratisering, som trotskisterna hävdar.

Vi måste angripa det onda vid roten, förändra produktionsförhållandena, alla sociala relationer. Det innebär att förändra samhällets ekonomiska grund, dess sätt att producera och fördela rikedom. För Stalin återstod dock bara problemet med fördelningen, när ägandet av produktionsmedlen hade övergått i statlig ägo. Detta innebar att man bortsåg från det faktum att det i verkligheten bara var den byråkratiska bourgeoisien som hade verkligt ägande av produktionsmedlen och därför beslutade om fördelningen av rikedomarna.

Omvandling av sociala relationer

Under Stalin avskaffade SUKP (Sovjetunionens kommunistparti) den ”trojka” av partiet, fackföreningar och chefer som styrde fabrikerna och gav en enda direktör makten. Han återinförde arbetarnas underordning under produktionen (stakhanovism, ackordslöner), ökade lönehierarkin och avskaffade fackföreningarnas roll som ställare av krav; allt ansvar lades på cheferna, utvecklingen av den tunga industrin prioriterades och arbetarna och bönderna tvingades till uppoffringar. Järn- och stålkomplexet Magnitogorsk är en perfekt illustration av denna modell för sovjetisk industrialisering och arbetarklassens ledning, som lägger tonvikten på ledning och teknik. Denna modell skulle kopieras i Kina.

Så här talade Stalin till metallarbetarna 1934: ”Att omsorgsfullt fostra människor och göra dem till kvalificerade arbetare, att placera dem på plats och organisera dem på ett klokt sätt i produktionen, att organisera lönerna så att de stärker de avgörande länkarna i produktionen och driver människor mot högre kvalifikationer, det är vad vi behöver för att skapa en stor armé av tekniska produktionsledare”. Han lanserade sloganen: ”Cheferna bestämmer allt” ^vii.

På 1930-talet återinförde Sovjetunionen konsekvent borgerliga principer i utbildningsinnehållet, återställde lärarnas och rektorernas absoluta auktoritet och de privilegier som beviljats intellektuella, vilket öppnade dörren för de borgerliga intellektuellas dominans av skolorna. Kritiken mot denna dominans i Kina var en av utgångspunkterna för kulturrevolutionen och rödgardiströrelsen.

Denna modell ifrågasattes under kulturrevolutionen (se artikel om detta ämne i dokumentationen).

Marx sade: ”Det är alltid i de omedelbara relationerna mellan dem som styr produktionsförhållandena och de direkta producenterna som vi måste söka den innersta hemligheten, den dolda grunden för hela samhällsstrukturen”^viii . Det är därför i produktionsförhållandena och i det gradvisa utplånandet av den kapitalistiska arbetsdelningen, av motsättningen manuellt/intellektuellt arbete, som vi måste söka tecknen på framsteg eller ej i marschen mot kommunismen.

Staten, partiet och massorna

Övergångssamhället är det tillstånd som motsvarar ett samhälle som fortfarande till stor del domineras av kapitalistiska sociala relationer, men som är på väg mot kommunism. I Sovjetunionen bevittnade vi återupprättandet av en ny bourgeoisie på grundval av dessa relationer, som ständigt förstärktes under Stalins ledning genom upphävandet av oktoberrevolutionens socialistiska vinster och förnekandet av övergångssamhällets motsägelsefulla natur.

Tvärtom förde Mao och maoisterna en politisk och ideologisk kamp för att se till att Kina inte gick samma väg. De gjorde staten till en fråga i klasskampen och återställde det kommunistiska perspektivet om statens gradvisa utplåning, som följer den samhälleliga arbetsdelningen och samhällsklasserna.

För Stalin var det nödvändigt att stärka staten och den stående armén, medan det för Mao var nödvändigt att medvetet organisera statens bortdöende och ge all makt till massorna, genom att kämpa ”uppifrån” genom partiet och staten, och ”nedifrån” i arbetarnas och folkets maktorgan. Detta kan inte uppnås över en natt; det kräver ett parti som är helt engagerat i detta mål.

I Sovjetunionen, under Stalins ledning, ”var sammansmältningen av stat och parti total. Partiet koncentrerade hela maktens verklighet. Denna sammansmältning var desto farligare för revolutionens framtid eftersom sovjetstaten, som Lenin sade, inte var något annat än en överlevnad av den gamla staten, som inte hade genomgått några radikala omvandlingar”. Mao förlitade sig, när så var nödvändigt, på KKP:s vänsterflygel och upproriska arbetare och studenter mot borgerliga partiledare som innehade positioner i staten.

Han bevarade därmed partiets förtruppsroll, som är att hävda arbetarklassens allmänna intressen, bortom de klassallianser som politiskt förverkligas inom staten.

Slutligen, ”ingen revolution kan äga rum i massornas ställe, eller trots dem; även om deras övertagande av hela samhället inte kan uppnås över en natt. Utan massornas aktiva och medvetna deltagande är det omöjligt att bygga socialismen, staten kan inte vittra bort, kommunistiska relationer kan inte upprättas. […] Partiets roll är att göra massorna medvetna om målen för denna kamp och att leda den. Det måste mobilisera för det kollektiva upprättandet av nya sociala relationer” ^ix.

Maoisterna hävdade att arbetarna måste försvara sig mot sin stat. Detta går så långt som till att göra uppror mot partiet när det har blivit borgarklassens nya högkvarter, vilket rebellerna i Shanghaikommunen gjorde ^x. De betonade behovet av att offentligt uttrycka kritik, att organisera sig i fackföreningar och att försvara sig genom strejker. De ställde arbetarna inför uppgiften att tillägna sig kadrernas kunskaper för att kunna styra samhället och avskaffa arbetsdelningen.

För Stalin, å andra sidan, skulle utvecklingen av produktionsmedlen höja levnadsstandarden och förändra de sociala relationerna. Och medlen var de som kapitalismen hade lämnat efter sig: direktörernas makt och tvång mot arbetarna. Stödet från arbetarna kommer senare. Vi bygger socialismen för dem, i deras ställe, och om nödvändigt mot dem som inte håller med.

Dessa olika element visar hur komplex konfrontationen mellan erfarenheterna av uppbyggnaden i Sovjetunionen och Kina är, men också att Mao är långt ifrån den ”östlige Stalin” som hans belackare framställer honom som. Vår hänvisning till maoismen är dock inte dogmatisk. Varje särskilt sätt att tänka har sina begränsningar. För oss är det först och främst ett levande politiskt verktyg som behöver berikas i en politisk aktivitet som är central i dagens klasskamp.

+++

Läs vidare. Mao om Stalin:

Åsikter om Jugoslavien i en brytningstid

Socialimperialistiska tendenser gör Mao sömnlös