Artikeln ” Liberaler och demokrater om språkfrågan” publicerades i Severnaya Pravda, nr 29, 5 september 1913. Den återfinns i Lenins Collected Works band 19, sid. 354-357. Engels skrev bl.a. om dialekter, medan Lenin och Stalin mest skrev om språkpolitik, men se även Stalins ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.
Vid flera tillfällen har tidningarna nämnt rapporten från guvernören i Kaukasus, en rapport som är anmärkningsvärd, inte för sin svarthundradeanda 1 utan för sin timida ”liberalism”. Guvernören invänder bland annat mot konstgjord förryskning av icke-ryska nationaliteter. Representanter för icke-ryska nationaliteter i Kaukasus strävar själva efter att lära sina barn ryska, som till exempel i de armeniska kyrkoskolorna, där undervisningen i ryska inte är obligatorisk.
Russkoye Slovo (nr 198), en av de mest spridda liberala tidningarna i Ryssland, pekar på detta faktum och drar den korrekta slutsatsen att fientligheten mot det ryska språket i Ryssland ”uteslutande härrör” från det ”konstgjorda” (det rätta ordet skulle ha varit ”påtvingad” ) inplantering av detta språk.
”Det finns ingen anledning att oroa sig för det ryska språkets öde. Den kommer själv att vinna erkännande i hela Ryssland”, säger tidningen. Detta är helt sant, eftersom kraven på ekonomiskt utbyte alltid kommer att tvinga de nationaliteter som bor i en stat (så länge de vill leva tillsammans) att studera majoritetens språk. Ju mer demokratiskt det politiska systemet i Ryssland blir, desto kraftfullare, snabbare och mer omfattande kommer kapitalismen att utvecklas, desto mer brådskande kommer kraven på ekonomiskt utbyte att tvinga olika nationaliteter att studera det språk som är lämpligast för allmänna handelsförbindelser.
Den liberala tidningen skyndar sig dock att slå sig själv i ansiktet och visa sin liberala inkonsekvens.
”Även de som motsätter sig russifiering,” står det, ”skulle knappast förneka att det i ett så stort land som Ryssland måste finnas ett enda officiellt språk, och att detta språk bara kan vara ryska.”
Logiken ut- och invänd! Det lilla Schweiz har inte förlorat någonting, utan har vunnit på att inte ha ett enda officiellt språk, utan tre – tyska, franska och italienska. I Schweiz är 70 procent av befolkningen tyskar (i Ryssland är 43 procent storryssar), 22 procent fransmän (i Ryssland är 17 procent ukrainare) och 7 procent italienare (i Ryssland är 6 procent polacker och 4,5 procent vitryssar). Om italienare i Schweiz ofta talar franska i det gemensamma parlamentet gör de det inte för att de är tvungna av någon rabiat polislag (det finns inga sådana i Schweiz), utan för att de civiliserade medborgarna i en demokratisk stat själva föredrar ett språk som förstås av en majoritet. Det franska språket väcker inte hat hos italienare eftersom det är språket i en fri civiliserad nation, ett språk som inte påtvingats av vidriga polisåtgärder.
Varför skulle det ”stora” Ryssland, ett mycket mer varierat och fruktansvärt efterblivet land, hämma sin utveckling genom att behålla alla slags privilegier för ett språk? Borde inte motsatsen vara sann, herrar liberaler? Borde inte Ryssland, om hon vill gå om Europa, sätta stopp för alla slags privilegier så snabbt som möjligt, så fullständigt som möjligt och så kraftfullt som möjligt?
Om alla privilegier försvinner, om påtvingandet av något språk upphör, kommer alla dråpare lätt och snabbt att lära sig att förstå varandra och kommer inte att bli skrämda av den ”hemska” tanken att tal på olika språk kommer att höras i det gemensamma parlamentet. Kraven på ekonomiskt utbyte kommer själva att avgöra vilket språk i det givna landet det är till fördel för majoriteten att kunna i affärsförbindelsernas intresse. Detta beslut kommer att vara desto fastare eftersom det kommer att antas frivilligt av en befolkning av olika nationaliteter, och dess antagande kommer att gå snabbare och mer omfattande ju mer konsekvent demokratin är och, som en konsekvens av detta, desto snabbare kommer utvecklingen att gå för kapitalismen.
Liberalerna närmar sig språkfrågan på samma sätt som de närmar sig alla politiska frågor – som hycklande skojare, som sträcker ut ena handen (öppet) mot demokratin och den andra (bakom ryggen) mot ägare av livegna och poliser. Vi är emot privilegier, ropar liberalerna, och under tak prutar de med ägarna av livegna om först ett, sedan ett andra, privilegium.
Sådan är all liberal-borgerlig nationalism – inte bara storrysk (den är den värsta av dem alla på grund av dess våldsamma karaktär och dess släktskap med purishkevitcherna 2) utan polsk, judisk, ukrainsk, georgisk och all annan nationalism. Under parollen ”nationell kultur” för bourgeoisien i alla nationer, både i Österrike och i Ryssland, i själva verket en politik att splittra arbetarna, förgöra demokratin och pruta med livegna ägare om försäljningen av folkets rättigheter och människors frihet.
Parollen om arbetarklassdemokrati är inte ”nationell kultur” utan demokratins internationella kultur och den världsomspännande arbetarrörelsen. Låt bourgeoisien lura folket med olika ”positiva” nationella program. Den klassmedvetna arbetaren kommer att svara bourgeoisien – det finns bara en lösning på det nationella problemet (i den mån det i allmänhet kan lösas i den kapitalistiska världen, profitens, käbblandets och exploateringens värld), och den lösningen är konsekvent demokrati.
Beviset — Schweiz i Västeuropa, ett land med en gammal kultur, och Finland 3i Östeuropa ett land med en ung kultur.
Arbetarklassdemokratins nationella program är: absolut inget privilegium för någon nation eller något språk; lösningen av problemet med nationernas politiska självbestämmande, det vill säga deras avskiljande som stater genom helt fria, demokratiska metoder; utfärdandet av en lag för hela staten genom vilken varje åtgärd (Zemstvo, urban eller kommunal, etc., etc.) inför alla privilegier av något slag för en av nationerna och som strider mot nationernas jämlikhet eller rättigheterna för en nationell minoritet, ska förklaras olaglig och ineffektiv, och varje medborgare i staten ska ha rätt att kräva att en sådan åtgärd ska ogiltigförklaras som grundlagsstridig och att de som försöker genomföra den ska straffas.
Arbetarklassdemokratin riktar sig mot de olika borgerliga partiernas nationalistiska tjafs om språkfrågor etc., kravet på villkorslös enhet och fullständig solidaritet mellan arbetare av alla nationaliteter i alla arbetarklassorganisationer – fackföreningar, kooperativ, konsumenters, utbildningsmässiga och alla andra – i motsats till någon form av borgerlig nationalism. Endast denna typ av enhet och solidaritet kan upprätthålla demokratin och försvara arbetarnas intressen mot kapitalet – som redan är internationellt och blir allt mer – och främja mänsklighetens utveckling mot ett nytt sätt att leva som är främmande för alla privilegier och allt utnyttjande.
1 Svarta hundranden var en rysk organisation på den yttersta högerkanten, ökända för sina anti-judiska pogromer.
2 Rörelse döpt efter en reaktionär politiker, ibland kallad den förste ryske fascisten.
3 Finland hade trots att det ännu inte var självständigt vid denna tidpunkt två jämställda administrativa språk, finska och svenska.