En av de viktigaste skillnaderna mellan marxismen och övrig s.k. socialism, är marxismens vetenskapliga grund. Redan när Marx och Engels grundade den vetenskapliga socialismen (som de kallade den), betonade vikten av att göra konkreta analyser med hjälp av den dialektiska materialismen, för att kunna föra en politik som verkligen konsekvent tjänar arbetarklassen.

Vad är det egentligen vi behöver förstå? En sida är att vi behöver bygga en teoretisk förståelse av t.ex. hur kapitalismen som ekonomiskt system fungerar, hur det nödvändigtvis bygger på förtryck av arbetarklassen, hur samhället är uppbyggt av olika klasser med olika klassintressen, klasskampens roll i mänsklighetens samhällsutveckling, och många andra allmänna teoretiska frågor.

Det här är samtidigt otillräckligt. Ett välkänt citat av Marx lyder: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.”ⁱ Den tydligaste och viktigaste poängen med det här är att det inte duger att förstå världens hemskheter – de måste ju förgöras. Men det finns en poäng till.

För att kunna förändra den materiella världen på ett önskvärt sätt, behöver vi förstå oss på den och använda den här kunskapen som vägledning. Och för att kunna förstå oss på den materiella världen, behöver vi genom social praktik få erfarenheter av den, som vi kan utgå från. All social praktik förändrar samhället, och all praktik låter oss därför pröva vår förståelse – om resultatet från någon praktik är helt annat än vad vi förväntat oss, så föreslår det att vår förståelse var felaktig. Förmågorna att förstå och förändra världen är i slutändan ömsesidigt beroende av varandra. (Notera att det också enbart är genom praktik som det överhuvudtaget är möjligt att dra och pröva allmänna teoretiska lärdomar.)

När marxister trycker på frågan om kritik och självkritik, är det därför inte bara en ytlig fråga om att våga erkänna sina fel. Det är faktiskt också fråga om att göra helt nödvändiga studier av konkreta erfarenheter, för att pröva sin kunskapsgrund och fördjupa förståelsen av den objektiva världen. Hur annars kan man kasta bort det dåliga och behålla det bra? En organisation som inte alls kan kritiskt utvärdera sin politik med utgångspunkt i dess materiella resultat, överger i praktiken materialismen som vägledning och blir på sikt allt sämre på att förstå sig på samhället och t.o.m. organisationen i sig, och blir därmed också allt sämre på att kunna få till någon önskvärd förändring.

Kommunistiska Partiet då?

Tidigare i Sveriges kommunistiska rörelse har det funnits stora kommunistpartier med tusentals kadrer och stort politiskt inflytande. Idag är det inte längre så, och vi behöver bygga upp rörelsen på nytt. Ett parti som är stort idag, relativt sett, är Kommunistiska Partiet (K). Partiet grundades år 1970 och har alltså en ganska lång historia idag. Tyvärr har K allvarliga brister när det kommer till att bemöta kritik och göra självkritik. När den kommunistiska rörelsen har varit på tillbakagång under en så lång tid, duger det inte för en relativt stor organisation att sitta tillbaka – kritiken måste tas på största allvar, och den revolutionära politiken behöver försvaras till varje pris. Inget parti blir per automatik mer revolutionärt, bara för att det är större. Den revolutionära karaktären, som idag framhävs av marxismen-leninismen-maoismen, måste utgöra enhetsgrunden för en kommunistisk organisation. Kritiken och självkritiken är helt nödvändiga metoder för att behålla en anti-revisionistisk linje.

För att illustrera hur aktuellt det här verkligen är för K, är det värt att tänka tillbaka till 2019, då K led av socialchauvinistiska utbrytningar från partiet, inklusive flera partistyrelsemedlemmar och ordföranden själv. Om K inte kan bemöta det här rakt på och göra stora offentliga ansträngningar för att göra rent ideologiskt och kartlägga hur det här ens kunde ske från första början – vart går då egentligen gränsen?

Vi har tidigare på hemsidan skrivit och återpublicerat kritik mot K. Jag tänker här samla och sammanfatta vissa kritiska punkter mot K. Poängen är inte att skapa en heltäckande redogörelse, men att återge några äldre exempel på K:s brister, som fortfarande inte på riktigt har bemötts.

Uppgörelsen med maoismen

När KFML(r) grundades, såg de sig själva som maoister. Det var inte så märkvärdigt för den tiden – den stora proletära kulturrevolutionen i Kina och KKP:s försvar av marxismen-leninismen mot Chrusjtjovs förvrängningar hjälpte till att inspirera ett nytt stort uppsving i den internationella kommunistiska rörelsen. KFML(r) splittrade med KFML år 1970 och slog in på en politik som ofta stod i klar motsättning till maoismen, men det var inte förrän 1979 som de formellt ”gjorde upp med” maoismen. Det skulle vara intressant att höra om K fortfarande står bakom det som står i sin antimaoistiska artikelserie ”Marxism eller idealism”. Den innehåller nämligen en god mängd högeravvikelse, märkliga formuleringar och faktafel, tillsammans med en rejäl brist på källhänvisningar. Rickard B. Turesson har tidigare gått igenom många av felen i följande artiklar: Vad var KPML(r):s uppgörelse med maoismen värd? och En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen. Nedan finns ett par utdrag från de här artiklarna.

Angående kulturrevolutionen, från ”Vad var KPML(r):s uppgörelse med maoismen värd?”

Vad visste KPML(r) om kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina?

KPML(r) skriver:

”Till att börja var det i västerlandet svårt att finna motsättningarnas kärna (i kulturrevolutionen – min anm.)”

Skrivsättet är märkligt. Menar KPML(r) att västerlänningar tänker på ett helt annat sätt än ”österlänningar”? Påståendet luktar eurocentrism lång väg.

Den avgörande bristen med KPML(r):s beskrivning av kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina i denna text var att KPML(r)överhuvudtaget inte redovisade sina källor. Man kan nog lugnt utgå från att representanter för det framtida KPML(r) inte befann sig på plats under kulturrevolutionen. I så fall bygger KPML(r):s ställningstagande på andrahandskällor, som inte redovisas öppet, eller enbart på löst tyckande. I och med att KPML(r):s källor inte redovisas öppet, finns det skäl att misstänka att KPML(r) i själva verket använder sig av borgerliga, revisionistiska och trotskistiska andrahandskällor, speciellt som KPML(r):s kritik råkar sammanfalla med revisionisternas och trotskisternas.

Det finns mycket skrivet om kulturrevolutionen; det finns seriösa, övergripande analyser som Mobo Gaos ”The Battle for Chinas´s Past” [6]. Redan på 1970-talet skrevs rapporter om kulturrevolutionens faktiska förlopp av marxister som William Hinton [7] och Charles Bettelheim [8] som hade befunnit sig på plats.

Ett stort problem hittills i de socialistiska övergångssamhällena, främst Sovjetunionen och Kina, har varit att ett nytt borgerskap har tagit makten inifrån partiet och statsapparaten, varvid övergången till kommunismen har avbrutits. Klasskampen har alltså fortsatt under socialismen, men tagit sig nya former. Frågan om hur detta ska kunna förhindras är en mycket viktig fråga. Det vore förmätet att påstå att någon sitter inne med det helt rätta svaret.

I varje samhällsformation bestämmer den ekonomiska basen i sista hand överbyggnaden, men under det socialistiska övergångsstadiet erhåller överbyggnaden en särskild betydelse. Staten styr ekonomin genom planering, produktionsförhållandena förändras fortlöpande och tänkandet måste förändras, eftersom det privata ägandet och vinstmaximeringsprincipen överges. Överbyggnaden kan t.o.m spela en stor roll under kapitalismen. Enligt Tomas Piketty [9] skedde en utjämning av inkomstskillnaderna från 1910 till 1950 i de viktigaste kapitalistiska länderna. Varför? Det berodde på de båda världskrigen, då de kapitalistiska staterna tvingades bedriva en statsinterventionistisk politik och en långtgående ekonomisk planering för att effektivisera krigsansträngningarna. I USA uppgick marginalskatten under andra världskriget till 93 procent. Idag är inkomstskillnaderna lika stora som före första världskriget.

KPML(r) menar i texten att kulturrevolutionen var felaktig, eftersom den kastade in Kina i anarkistiskt kaos och inte förhindrade Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Det senare argumentet är poänglöst; Moskvaprocesserna i 30-talets Sovjetunionen förhindrade heller inte Chrustjevs maktövertagande 1956. Eftersom kampen mellan borgerliga och proletära idéer, d.v.s klasskampen, fortsätter under socialismen, är det omöjligt att vaccinera sig mot borgerliga idéer på förhand. Man kan också vända på steken och påpeka att Deng Xiaopings maktövertagande visade hur rätt Mao Zedong hade haft. Det visar också att den riktiga linjen i KKP hängde på en skör tråd.

När Mao Zedong initierade kulturrevolutionen, en massrörelse, kunde han och den grupp i KKP:s centralkommitté som stödde honom, inte förutse massrörelsens förlopp och alla vändningar den skulle genomgå. De följde helt enkelt Napoleons maxim: ”On s´engage et puis…on voit” (fritt översatt: ”Man kastar sig ut i slaget …och sedan får man se”). Klasskampen pågick inom överbyggnaden, såväl inom som utanför statsapparaten, partiet, fackföreningarna och andra massorganisationer. Redan i inledningsskedet av kulturrevolutionen [10] påpekade Mao Zedong att det inte gick att göra någon boskillnad mellan partiet och massorna: ”Att använda undanflykter och göra åtskillnad mellan ’inre’ och ’yttre’ är att frukta revolutionen.”

Det avgörande var att Mao Zedong gjorde en korrekt diagnos, nämligen att det under socialismen alltid existerar en fara för en kapitalistisk restauration och att det 1966 fanns en grupp, ett borgerligt högkvarter, inom partiet och statsapparaten, som ville slå in på den kapitalistiska vägen. Självfallet begicks det ”vänster”fel under kulturrevolutionen, men stod Mao Zedong för dessa? Vilka? Det måste man i så fall kunna konkretisera. Man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen faktiskt bestod i att drapera politiken i ”vänster”fraser och begå excesser för att diskreditera den. Ultravänsterns agerande under kulturrevolutionen kommenteras av Bettelheim:

”Allteftersom kampens fokus skiftade till fabrikerna, vilket ledde till ett stort uppsving för proletär aktivitet, blev ultravänsterns sociala bas (studenter och intellektuella – min anm.) allt mindre viktig. När arbetarklassen slutligen intervenerade på universiteten, skolorna, forskningsinstituten etcetera, minskade ultravänsterns inflytande drastiskt. Den proletära interventionen ledde till en växande massenhet kring den revolutionära linjen.” [11]

KPML(r) skriver däremot:

”Nu när vi känner historien och kan värdera kulturrevolutionens resultat är det klart att de krafter som stödde Mao i hans uppror mot Partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet, var allt annat än Kinas arbetarklass och fattigbönder. Istället var det småborgerligt anarkistiska element med centrum vid högskolor och universitet som blev de mest ivriga anhängarna (sid. 19).”

Vilka källor använder sig KPML(r) av? Dessa redovisas naturligtvis inte. Dessutom är påståendet att Mao Zedong gjorde uppror mot partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet som sådana grundfalsk; Mao Zedong uppmanade till uppror mot dem som hade slagit in på den kapitalistiska vägen inom det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och fackföreningarna.

[6] ”Turning Point in China”, Monthly Review Press 1972

[7] ”Cultural Revolution and Industrial Organization in China” , Monthly Review Press 1974

[8] Jesper Roine: “Thomas Pikettys Kapitalet” – Volante (ISBN 978-91-87419-40-9)

[9] “Tal till ledare i centrum”, 21 juli 1966, ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 235.

[10] ”As the focus of struggle shifted to the factories, thereby creating a vast upsurge of working-class activity, this social base of the ultra-left became increasingly less important. When the working class finally intervened directly in the universities, middle schools, research institutes , etc., the influence of the ultra-left declined sharply. Working-class intervention led to growing mass unity around the revolutionary line.” (Cultural Revolution and Industrial Organization in China” , Monthly Review Press 1974, sid. 125 – 126)

[11] ”Tal vid Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés första plenum”, 28 april 1969 – ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” (red. Stuart Schram), PAN 1974, sid. 269.

Angående enhetsfronten, från ”En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen”

Olika linjer i solidaritetsarbetet

En annan viktig skiljelinje mellan KFML(r) och KFML/SKP var synen solidaritetsarbetet med Vietnams folk fram till 1975 och överhuvudtaget synen på enhetsfronttaktiken. Anders Carlsson är ytterst kortfattad på denna punkt:

”Genom hela vår historia har vi haft vänskapliga förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti, relaterade till våra insatser i solidaritetsarbetet under kriget, men i övrigt var partiförbindelserna få före 1990.”

Fram till 1990 var Vietnams Kommunistiska Parti ett broderparti till Vänsterpartiet Kommunisterna i Sverige; det är möjligt att VPK successivt avvecklade sina partiförbindelser med kommunistpartierna i Vietnam, Nordkorea och Kuba efter Sovjetunionens kollaps 1990. KFML/SKP hade bara indirekta förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti via DFFG.

Wikipedia [ii] fångar dock KFML(r):s insatser i solidaritetsarbetet för det vietnamesiska folket i ett nötskal:

”Fram till slutet av Vietnamkriget 1975 bedrev partiet en insamling under parollen ’En luftvärnskanon åt Nordvietnam!’”

Samtidigt som DFFG utvecklades till Västeuropas relativt starkaste solidaritetsrörelse med de indokinesiska folken, som tvingade den socialdemokratiska regeringen under Palme att frondera mot USA, drev alltså KFML(r) en teatralisk penninginsamling. Om de insamlade medlen överhuvudtaget räckte till en luftvärnskanon, är inte känt. KFML(r) stod alltså helt vid sidan om det breda solidaritetsarbetet med det vietnamesiska folket, när det var som mest viktigt och avgörande. KFML(r):s syn på enhetsfronttaktiken var betydligt rabiatare än trotskisternas; KFML(r) kunde av princip inte samarbeta med någon annan organisation. KFML(r) var alltid tvunget att visa upp partiet och dess medlemmar.

Idag tycks Kommunistiska Partiet ha gjort en helomvändning även i synen på enhetsfronten. Mig veterligt stödjer – och samarbetar – Kommunistiska Partiet med Folkrörelsen Nej mot EU, som är en enhetsfront à la DFFG och som är den enda organisation som fortfarande förordar ett svenskt utträde ur EU.

[ii] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunistiska_Partiet

Facket

Frågan om facket var möjligtvis den viktigaste frågan i den politiska kampen som pågick mellan KFML/SKP och KFML(r) under 70-talet. Strategierna var helt skilda. KFML(r):s linje beskrivs rätt väl av parollerna. Anders Carlsson, f.d. ordförande för K, beskrev läget så här:

Parollen ”Leve de vilda strejkerna!” var inte teoretiskt ortodox, särskilt inte med tillägget ”Ställ facket åt sidan”, vilket vi fick mycket skäll för från diverse talmudister, men den svarade mot den svenska klasskampens dåvarande verklighet och var därför riktig i sin tid.

”Inte teoretiskt ortodoxt” är en snäll beskrivning av KFML(r):s fackliga linje, som bland annat gick ut på att låta bli att organisera i fack som har reaktionärt ledarskap (d.v.s. de flesta fack). Det går tvärt emot vad Lenin lärde ut i Radikalismen, kommunismens barnsjukdom, utan rimliga argument för varför Lenins linje inte var tillämpbar, och utan att deras egen linje faktiskt lett till framgångar.

För den som vill läsa mer om den här frågan, rekommenderas KFML(r) och facket, som skrevs år 1974 av Per-Åke Lindblom, vid den tiden sittande medlem i SKP:s partistyrelse. Det här viktiga bidraget till debatten om den fackliga politiken besvarades aldrig av KFML(r). Nuförtiden är det vanligt att K:s representanter förklarar den tidigare linjen som ”riktig i sin tid” och liknande. Frank Baude (stjärnan bakom linjen) förklarade själv år 2016, två år efter att han lämnat partiet:

Kapitalistklassen har blivit fan så mycket rikare under de senaste årtiondena och arbetarklassen får allt svårare att klara sig, delar av arbetarklassen. I den meningen är väl inte broschyren direkt dagsaktuell som en handlingslinje det måste man inse och det begriper även jag, men däremot den allmänna inställningen och uppfattningen om facket den ska man inte ändra allt för mycket på.ⁱⁱ

Många nya frågor dyker upp, som om man faktiskt är överens om att linjen inte längre gäller, om det finns någon ingående förklaring till när och varför den tidigare linjen slutade vara giltig, hur de har korrigerat sin linje sedan dess, och om den här korrigeringen i så fall har gett goda resultat.

Men kanske den viktigaste frågan är nog: har Kommunistiska Partiet, numera ett 55 år gammalt parti, ens en fastställd facklig handlingslinje idag?

Utdrag från KFML(r) och facket

Skall kommunisterna arbeta i fackföreningarna och sträva efter att förvandla dessa till kamporganisationer?

”Just den absurda teorin om att kommunisterna ej skulle delta i de reaktionära fackföreningarna visar på det mest påtagliga sätt, hur lättsinnigt dessa ‘vänster’kommunister förhåller sig till frågan om inflytande över ‘massorna’, vilket missbruk de driver med sitt skrik om ‘massan’. För att förstå att hjälpa ‘massan’ och vinna ‘massans’ sympati, bifall och understöd får man inte frukta svårigheter, inte frukta kverulanta anmärkningar, hugg i ryggen, förnärmelser och förföljelser av ‘ledarna’ (vilka som opportunister och socialchauvinister i de flesta fall är direkt eller indirekt förbundna med bourgeoisien och polisen), utan man måste ovillkorligen arbeta där massan finns. Man måste förstå att bringa alla slags offer, övervinna de största hinder för att systematiskt, hårdnackat, ihärdigt och tåligt propagera och agitera just i de institutioner, föreningar och förbund, där den proletära eller halvproletära massan finns, även om de är aldrig så reaktionära.” (Lenin: Radikalismen… , VV, II:II, sid 390)

Det är ett faktum att 1,7 miljoner arbetare är organiserade i LO, därför att de inser nödvändigheten av en facklig organisering och anser det osolidariskt att stå utanför fackföreningsrörelsen. Insåg inte arbetarna nödvändigheten av facklig organisering, skulle den självfallet inte vara organiserad. KFML(r) försöker bestrida att LO skulle vara en massorganisation med hänvisning till den dåliga mötesfrekvensen: ”Eftersom arbetarna inte har något förtroende för fackföreningarna och inte ens besöker mötena, så är parollen endast ägnad att försöka inbilla arbetarna att det är på grund av deras bristande aktivitet som tillståndet inom deras fackliga organisation är som det är”. (Proletären 4/71).

För det första är LO en massorganisation på grund av organisationstillhörigheten, graden av organisation, vilket i Sverige innebär att minst 90 procent tillhör LO. Mötesfrekvensen är enbart ett mått på aktiviteten inom massorganisationen. För det andra innebär det förhållandet att mötesfrekvensen för närvarande är låg, trots att den varit i ständigt uppåtgående de senaste fyra åren, inte att det alltid har varit så eller att det så kommer att förbli. Frank Baude anför i sitt första fackligt-teoretiska pekoral ”Fackföreningarna och korporativismen” siffror om mötesfrekvensen inom några större fackföreningar i Göteborg, bl a deltog 5,4 procent av byggnads betongsektions medlemmar på årsmötet, 7,4 procent av Götaverkens, 9,1 av Lindholmens varv och slutligen 6,5 procent av Eriksbergs varv. Därmed skulle inte fackföreningarna längre vara massorganisationer.

På vilket sätt skulle mötesfrekvensen vara en statisk företeelse? Det stämmer inte. Ty faktum är att om kampen skärps på arbetsplatserna, ja, oftast räcker det med att det uppstår en facklig opposition för att deltagandet och intresset för fackföreningsmötena skall öka. Denna sanning är egentligen så elementär att man nästan skäms för att behöva påpeka den, men för fullständighetens skull skall vi t o m ge ett konkret exempel: I samband med att Byggnadsarbetareförbundets ledning försökte trumfa igenom en lönesänkningslista över huvudena på golvläggarna, krävde medlemmarna ett extra fackföreningsmöte och 145 av 300 man, dvs 50 procent, slöt upp. Detta utgjorde förspelet till golvläggarstrejken 1971.

Men även medlemmar inom KFML(r) kan inte undgå att lägga märke till det som händer framför ögonen på dem – redan i nr 1/1972 av ”Klasskampen” kunde en medlem notera att ”Argumentet att vi inte genom vårt agerande skall öka intresset för fackmötena är i själva verket inget argument, eftersom de som då strömmar till främst kommer för att höra på oss och inte för att de tycker fackföreningen helt plötsligt för deras talan.”

Men frågan är om inte KFML(r):s medlemmar helt och hållet måste revidera sin uppfattning i fråga om den statiska mötesfrekvensen, eftersom bl a medlemmarna i KFML(r):s Hälsingborgsavdelning fick uppleva följande på Tre Torn i Hälsingborg: ”I tisdags var det dags att lägga papperen på bordet på fackmötet, ca 200 arbetare hade mött upp mot normalt ett 30-tal.” (Proletären 15/74).

Samtidigt som kommunisterna fastslår nödvändigheten av att arbeta inom de nuvarande fackföreningarna för att förvandla dessa till kamporganisationer, så är det också kommunisternas skyldighet att förklara och klargöra varför fackföreningsrörelsen – och särskilt dess ledning – väsentligen urartat till ett klassamarbetsinstrument.

Den grundläggande förklaringen är att arbetarklassen – med undantag av tiden före första världskriget, då kampen mellan reform eller revolution ännu inte avgjorts inom den dåvarande arbetarrörelsen – oavbrutet har behärskats av reformismens inflytande. Den andra förklaringen är dels att den högersocialdemokratiska fackföreningsbyråkratin steg för steg urholkat och undergrävt den fackliga demokratin och dels att den aldrig har tvekat att använda uteslutningsvapnet när deras positioner varit hotade. De har därvid inte nöjt sig med att utesluta enskilda medlemmar, utan t o m uteslutit klubbar och avdelningar, särskilt under trettiotalet. Men den grundläggande förklaringen till fackföreningsrörelsens urartning är således det förhärskande reformistiska inflytandet bland arbetarklassen.

Bortsett från de tidigaste av liberaler ledda små fackföreningarna har fackföreningsrörelsen alltid stått under socialdemokratiskt inflytande. Detta har medfört att dess politik allteftersom socialdemokratin förvandlats från ett progressivt, socialistiskt parti till ett borgerligt parti, omvandlats från kamp mot arbetsköparna till klassamarbete med dem. Sedan 1930-talet, då socialdemokratin öppet etablerade sig i rollen som monopolkapitalets förvaltare, har LO och fackförbundens ledningar sökt ställa fackföreningsrörelsen i monopolkapitalets tjänst. De har utnyttjat sitt och socialdemokratins grepp över den till att hindra arbetarklassens kamp mot den ständigt ökade utsugningen och till att påtvinga arbetarna avtal om löner och arbetsvillkor som gjort och gör det möjligt för monopolkapitalet att uppnå ständigt stigande profiter.

Denna utveckling har inte skett utan motstånd. När SKP under 1940-talet uppgav politiken att frånkänna socialdemokratin ledningen över arbetarklassen och inriktade sig på att vara ”vänlig pådrivare”, upphörde motståndet att vara organiserat. Därefter har det endast varit spontant och sporadiskt. Det har ändå varit så starkt att LO- och förbundsbyråkratin för att kunna genomdriva sin politik nödgats att steg för steg beskära den fackliga demokratin. Av samma skäl har samma byråkrati slagit vakt om den anti-fackliga lagstiftningen och uppträdde 1971 som förespråkare för den tvångsarbetslag, som riksdagen på regeringens förslag antog. Dess främste talesman, Yngve Persson, tvekade därvid inte att hävda att fackföreningsrörelsen borde underordnas den kapitalistiska staten. Ett resonemang på i princip samma linje som Hitler och Mussolini på sin tid förde.

Hur uppfattar medlemmarna facket? De känner sig maktlösa och allt fler upplever avtalsrörelsen som meningslös. Förhandlingarna förs högt ovanför medlemmarnas huvuden. Det LO och SAF sysslar med på Blasieholmen uppfattar folk som långtråkig teater. I praktiken existerar inte längre någon fri förhandlingsrätt. Storfinansen, regeringen och LO spikar i förväg det ekonomiska utrymmet. ”Det blir ändå till slut som Sträng säger! ” och inte blir det på profitens bekostnad.

Skall vi låta det förbli på detta sätt? Frånkänner vi inte högersocialdemokratin rätten att leda fackföreningsrörelsen, frånkänner vi inte högersocialdemokratin i praktiken ledningen av fackföreningsrörelsen, så accepterar vi i själva verket deras fortsatta kontroll, de bestående förhållandena och fortsatt skärpt utsugning.

______________________________

Alfons O.